Kultwatchs Hana Suzuki och Afrang Nordlöf Malekian reflekterar i en essä över kampen kring queera rum och ägandeskap av staden i samband med att Bitter Pills tvingats stänga ned. De undersöker om positionerna mellan att vara ett offer eller att göra motstånd samspelar. Hur kommer det sig att vi än idag vittnar om att HBTQ-personers utrymme i staden begränsas? Vilket motstånd krävs för att vikten av separatistiska rum inte går förlorad? Är motstånd att alltid slå tillbaka eller ens att stå kvar?
Det finns en samhällelig föreställning som polariserar positionerna mellan att vara ett offer eller att göra motstånd. Det ena ses som svagt och det andra som handlingskraftigt. I själva verket är det roller som samspelar och lever i symbios. Marginaliserade gruppers kamper identifieras ofta genom just motstånd. Att vara “ett offer” kan förstås som en strukturell position som gör en kraftlös, passiv eller handlingsförlamad. Ur en normativ föreställning är offerpositionen något negativt eller dåligt, kanske till och med en roll som någon väljer eller iklär sig – offerkoftan.
Staden är en plats som genererar motstånd eftersom den reglerar olika former av ägandeskap, vilka skapar hierarkier. Att äga innebär delvis att ha tillgångar i olika former av kapital som ges utrymmen i staden. Det kan handla om kunskap och medel som kultur, språk och pengar. Det är samhällsapparaten som värderar våra kunskaper och anger kapitalets storlek. Följaktligen blir vi placerade i olika skikt i samhället.
Motstånd är därför inte ett fritt val och har ingen separat position gentemot makt.
I artikeln “The Romance of Resistance: tracing transformation of power through Bedouin women” (1990) skriver antropologen Lila Abu-Lughod att motstånd bör förstås som ett symtom av makt. Abu-Lughod menar att motstånd utförs i relation till makt utan någon egen essens eller originalitet och är alltid inbäddat i olika maktstukturer. Motstånd är därför inte ett fritt val och har ingen separat position gentemot makt. Likaväl som att stå kvar och slåss kan motstånd vara att fly eller gömma sig.
Foto: Mariana Bocoi
Den 31 maj 2019 var den sista dagen queerbaren Bitter Pills i Hornstull i Stockholm hade öppet. Efter höjda hyror och klagomål från grannar skulle baren tvingas slå igen. Det var en varm kväll och många satt på uteserveringen för att umgås och fira åren av fristad, gemenskap och trygghet. Sörja ett slut och en plats som många av oss älskar men som inte längre får finnas. Under denna sista kväll på Bitter Pills blev vi hotade av en man med ett gevär. Vi satt på uteserveringen och såg honom ståendes på andra sidan gatan i ett öppet fönster. Han skrek och tog fram geväret, viftade och skakade med det. Hans blick var vild, triumferande, som om han ägde staden. Genom våld och hot blev han en symbol för makt och ägandeskap. Där satt vi, mitt i skottlinjen. Hade han skjutit rakt fram hade han träffat oss. Vi slutade prata men bara för en sekund. Det var svårt att ta in vad som hände. Han stod där med sitt gevär, viftandes och sedan försvann han. Vårt samtal fortsatte.
Foto: Yousef Lebbad
Inte ens när polisen kom, och det gick att välja mellan att gå in eller lämna området, fick vi panik. De av oss som gick in trängdes. Vi var alldeles för många inne på baren. Vi andades samma luft och svettades i de två små rummen. Vi dansade och sjöng. Den kvällen upplevde vi hoten och minskandet av utrymmen, bokstavligt, men vi fortsatte dansa. Kanske fick vi inte panik för att vi var där tillsammans?
När lever vi och när överlever vi?
Att inte bli rädd kan normativt förstås som en form av makt, att inte låta rädsla styra utan istället agera utifrån något slags förnuft. Men det kan likväl vara dumdristigt. När någon flyr handlar det ofta om rädsla och överlevnad men vi flydde inte. Vad innebär överlevnad för en queer person? När lever vi och när överlever vi? Var det fortsatta firandet ett symtom på de queera berättelser som genom historien kantats av hot och våld från straightcommunityt? Vem äger staden? En man med ett gevär. Och vi stod i skottlinjen.
Queera personer är vana vid att röra sig i ett fält som sammanflätar offerpositionen med motståndet. Ibland till den grad att det blir ett sätt att existera. En relation som lägger grund för både tänkande och sätt att agera på.
Kanske ger det fortsatta festandet enbart ett narrativ som beskriver en maktstruktur.
Om motstånd, med Lila Abu-Lughods ord, bör förstås som ett symtom av makt, och motstånd den här gången var att stanna kvar, att fortsätta festa, hur kan vi se på vår handling i relation till makt? Kanske ger det fortsatta festandet enbart ett narrativ som beskriver en maktstruktur. I berättelsen om Bitter Pills sista kväll, i våra handlingar och i vårt motstånd, skildras en utbredd historia: den om hur utsatta grupper alltid straffas när normen eller den med makt närmar sig.
För kan motstånd vara subversivt eller är idén om ett starkt enat Vi en romantisering? Mireya Echeverria Quezada, chefredaktör för Kontext, skriver att “vi queers vet hur man omvandlar förluster till fester” (Kontext 2019). Men när blir festen till förlust? I narrativet om kampen mot makten finns en skörhet som ofta missas, en skörhet som skulle kunna kallas ”offret”, rädsla eller förlust. Finns det plats för det i den gemensamma kampen?
Vad hade hänt om vi inte stannat kvar, om vårt motstånd bestått i att fly?
Vad hade hänt om vi inte stannat kvar, om vårt motstånd bestått i att fly? Hade det tolkats som ett motstånd eller hade vi setts som enbart offer? Och vad hade flykthandlingen berättat om makten? Om vi hade sprungit, erkänt att han med geväret äger staden. Att han fick den utan kamp, vilka hade det gjort oss till? Dåliga allierade eller svaga queers, personer utanför kampens gemenskap?
Den här gången hade vi tur. Det kunde ha varit ett laddat gevär. Han kunde ha skjutit. Det som sker på så många platser runt om i världen kunde ha hänt här. Vem äger staden?
Omslagsbild: en polis står med ryggen emot kameran framför en avspärrad. Foto Yousef Lebbad
För att skapa det offentliga rummen avgudar arkitektkåren det gamla Greklands agora, Mellanösterns meidan eller Italiens piazza. Det demokratiska torget fyllt av diskussioner, rörelse och handel. Men hur skapas dessa rum i ett klimat där kyla och mörker dominerar? Kvinnors Byggforum anser att det är viktigt att på djupet inkludera fler uttryck – för att fortsätta bygga en demokratisk framtid i ord och handling.
Det offentliga rummet är mer än utrymmet mellan byggnaderna. I en idealisk värld är det där användare har möjligheten, viljan eller kunskapen att delta i stadsplaneringsprocesser och offentliga konstprocesser och skapa sitt gemensamma utrymme, oavsett ålder, socioekonomisk situation, etnicitet, trosuppfattning eller sexuell läggning. Rätten att delta i att forma staden och offentliga rum är en viktig aspekt av demokratin. I praktiken finns det sociala, strukturella och ekonomiska regler som definierar vem får bidra. Skriftliga regler, såsom riktlinjer för urban konst, krav på konstnärens kvalifikationer, rekryteringsprocesser, oskrivna regler och sociala koder påverkar vem som kan vara en aktiv del av skapandet av det offentliga rummet och på vilket sätt. Idag skapas många offentliga rum genom planeringsprocesser som bara skrapar på ytan av behovet och viljan hos stadens användare. Dessa processer görs ofta utan erkännande eller acceptans av individer som avviker från det förväntade, från normen.
Stadsplanerare och konstnärer behöver balansera de privata och allmänna intressen som driver processer i stadsbyggandet, samtidigt som de arbetar med små budgetar och korta tidsplaner. Ofta nedprioriteras allmänintresse genom medborgardialog, workshop och gördetsjälv-arbete då tekniska knäckfrågor och snabba processer anses viktigare. Detta förstärker och befäster de roller stadsplanerare, konstnärer, byggaktörer, fastighetsägare och andra som arbetar som plan- och konstbeställare får, vilket resulterar i att individer som avviker från normen inte blir hörda. Dessa typer av planeprocesser och konstnärliga processer saknar demokratisk kärna och alla ekonomiska och sociala fördelar som följer med mångfald och representation. Kvinnors Byggforum anser att det är viktigt att inkludera fler uttryck för att fortsätta bygga en demokratisk framtid i ord och handling. Så, hur ska vi göra?
För att skapa det offentliga rummen avgudar vi det gamla Greklands agora, Mellanösterns meidan eller Italiens piazza. Det demokratiska torget fyllt av diskussioner, rörelse och handel. Men i internets era, i Sverige där det är mörkt och kallt 9 av 12 månader om året, har det offentliga rummet fått en ny användning och mening. För det mesta av året är det offentliga rummet till för de som har råd att sitta under privatägda kaféers infravärmare. Resten passerar kvarteret med snabba steg klädda i flera lager av ytterkläder och blicken ner för att inte halka. Rummen upphör att fungera som en plattform där vi blir informerade om medborgerliga och politiska frågor.
Vad dagens offentliga rum och beskrivningar av historiska offentliga platser har gemensamt är hur de laddas med symboler.
Vad dagens offentliga rum och beskrivningar av historiska offentliga platser har gemensamt är hur de laddas med symboler. Dessa symboler skapar gemenskap och samhörighet. Men bristen på representation skapar också utanförskap och exkludering. Det offentliga rummen borde vara, och är delvis, en plats för tolerans. Men för att prata om tolerans måste vi prata om Chantal Mouffes agonistiska demokrati. Hon beskriver att olika aktörer i samhället har olika behov och att det är omöjligt att tillgodose allas behov samtidigt. Därför måste vi vara överens om att det finns flera motstridiga prioriteringar inom stadsplanering, arkitektur, bygg- och kultursektorn samt olika behov hos ett spektrum av sociala grupper. Vi bör använda denna friktion som ett medel för social och ekonomisk utveckling. Då skapas en mångsidig och därmed produktiv diskussion. Det är också viktigt att observera att inte alla deltagare i diskussionen har samma erfarenhet, drivkraft, fysiska förutsättningar eller ekonomiska och sociala intressen att vara delaktiga. Kvinnors Byggforum vill att beslutsfattare ser över sina interna och externa riktlinjer, tillgängliggör information, kunskap och gör språket tillgängligt för att göra det lättare att delta i diskussionen. Varje aktör inom stadsplanering behöver ifrågasätta sina egna insatser och komplettera dem istället för att skjuta över ansvaret till andra.
De som inte håller med kan säga att ett mer tolerant perspektiv på konst i det offentliga rummet är fulare eller rörigare. Men offentligt utrymme fyllt med representativ, engagerande konst kan användas för att främja identitet, samhällsengagemang, social sammanhållning och göra miljön mer behaglig och trygg. Urban konst är ett visuellt och alltid närvarande medel för att skapa tillhörighet. Det är en byggsten i vårt kollektiva minne och ett sätt att skriva historia. Därför bör vi vara uppmärksamma på retoriken kring vad som är vackert och ordnat och istället uppmuntra införandet av en bredare grupp deltagare. Stadens konst är idag beställd konst, annars anses den oftast vara olaglig. Konst som inte räknas som laglig tvättas eller skrapas bort. Några få verk som anpassar sig till miljön eller missas av fastighetsägarna håller sig undan från nuvarande regler. I Bagarmossen har konstverket ”Vila i frid Hakim”, som skapades efter att två unga pojkar mördats, målats vid Bagarmossens torg av en för allmänheten okänd konstnär.Marken under fylldes på med ”Hermon RIP”. Ett obeställt konstverk som en del av en gemensam sorg. Verket är nu borta. Lyckligtvis har vi inte lika strikta regler som begränsar icke kommersiell aktivitet på offentligägda platser, därmed är performancekonsten en konstform som anses laglig så länge den följer det offentliga rummens regler och inte skapar motvilja. Där ser vi vad som händer när reglerna för urban konst löses upp. Kan mer tillåtande regler kring urban konst innebära aktivare och mer engagerade invånare? Vi tror det.
Stadens konst är idag beställd konst, annars anses den oftast vara olaglig. Konst som inte räknas som laglig tvättas eller skrapas bort.
Vårt samhälle är mångsidigt och den mångsidigheten bör speglas i det offentliga utrymmet och i byggandet av staden. Ett mångsidigt samhälle kan bara uppnå sin fulla potential om vi ser till att aktivt bjuda in och stärka närvaron av stadens användare oavsett ålder, socioekonomisk situation, etnicitet, trosuppfattning eller sexuell läggning. Den mångfald som finns bland de aktörer som har intresse av att vara en del i att skapa staden borde användas av makthavare och beslutsfattare genom att aktivt bjuda in och ge ansvar åt ett bredare spektrum av samhället – för att fortsätta bygga vår demokratiska framtid.
Kvinnors Byggforum genom Ays Alayat och Vilde Stampe
Kvinnors Byggforum är ett riksomfattande nätverk för kvinnor, icke binära och transpersoner inom byggbranschen. Över yrkesgränser delar vi erfarenheter och diskuterar plan-, bygg- och förvaltningsfrågor ur ett maktkritiskt perspektiv.
Ays Alayat är stadsplanerare på Stockholm Stads Stadsbyggnadskontoret och konstnär. Ays driver även eget företag där den föreläser om frågorna kring inkludering, mångfald, representation och social hållbarhet.
Vilde Stampe är inredningsarkitekt och konstnär. Vilde driver Kristallmatrixen, en arkitekt- och konstgrupp som arbetar med rumsligheter och offentlig plats utifrån maktkritiska och normkreativa perspektiv.
Syntolkning toppbild: Två mån sitter på ett torg på två bänkar, som var och en bara är bred nog för att en enda person ska få plats. På ryggstödet på en av bänkarna står skrivet med sprejfärg ordet KONST, samt lite längre ner med spritpenna “Ruso”.
Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.
Nicholas: Heya boy, I’m coming to pick you up in 15. We need to go shopping Adnan: Hey habibi! Okay, I’m gonna get ready. Adnan: I need to buy shorts. Nicholas: Gay shorts? Adnan: The gayest shortest shorts. Nicholas: Haha Nicholas: Coolio
*
According to Elisabeth Kübler-Ross; Denial, Anger, Bargaining, Depression, and acceptance are a part of the framework that makes up our learning to live with the one we lost. They are tools to help us frame and identify what we may be feeling. But I haven’t been able to identify what am I feeling. I’m going through all these complex feelings in the light of speed, then I’m going through them again. Every day. Every single morning. I feel like I’ve been riding a roller coaster of emotions, but I can’t seem to identify the ups and downs. Everything has happened so fast Nicholas. And you left, so abruptly .. so quickly… and so untimely.
I woke up to a phone call from my dear friend Josh. “Adnan, I’ve got bad news”. I knew it was Nicholas. I’ve always worried about Nicholas, not that he’s ever given me a reason to, but I think that’s how I’ve learned to love someone deeply. I worry about the people I love, because I know that life is hard and it’s unfair.
And Nicholas was the opposite, he was gentle, kind, sensitive and extraordinary. When I first met Nicholas, I obviously had a crush on him, like most boys do. So, I asked him out for dinner. Super nervous about what to wear and what to talk about – we went to get pizza. He was nervous too, I could tell. He couldn’t stop talking and I couldn’t stop listening. Nicholas has this mesmerizing child-like way of talking that was the definition of adorable. He was like a puppy, you’d be lucky to have his attention for more than a minute. Yeah, it irritated me sometimes, but with time I loved it like I loved almost everything about him. We got to know each other and nothing romantic has happened. I couldn’t’ make a move because I was too scared and I never asked him about how he felt. Most people thought we were “together” and we entertained the idea because it was fun. Deeply I wished it was true but with time I preferred to be his close friend than his boyfriend. I believe I’m a better friend than a lover and I didn’t want to lose him.
Due to my visa expiring and other circumstances, I had to leave back to Damascus, Syria. Though I didn’t want to. I never wanted to go back home. I just had to. With a heavy heart I said good bye to everyone and Nicholas. We didn’t cry, we didn’t make it a big deal because I repeatedly promised him that I’ll be back before he knew it. I’m sorry Nicholas. I had no idea that it was the last time I’d be seeing you. If I did, I would never say good bye. I’d never let you leave my sight. Going back to Damascus was an exceptionally harsh experience, one that I wouldn’t wish upon anyone. I had no idea that my extended family had found out about my sexuality. I had no idea that everything I wrote online was exposed by someone whom to this day sends screenshots of my social media accounts to my homophobic family.
My family’s reactions was as you could imagine horrifying, invasive, terrorizing, and petrifying. It started with small talks: “We can get over this problem” “This disease can be fixed” “Through religion we can relief ourselves from this sin” “Your problem isn’t forever, if you choose to fix it”. These are sentences I heard on daily basis. They’d never address it as “sexuality” it’ll always be words like “problem, disease, infection, mental illness, sexual disfunction, curse, crisis, disability and etc..”. They forced me to shut down my social media accounts many times. They’ve been creating ghost accounts and they keep on tracking everything I say or do. Together, they came to the decision that I need to be healed from this illness (homosexuality that is). So they did some research and they found this religious doctor that helps people recover from “sexual diseases/disabilities”.
Like any sane person would do, I refused to go. I said I am not struggling with my sexuality so why would I want to fix something that isn’t a problem? There’s nothing to change, it’s just how it is. Talking back or arguing has only made things worse. The method developed from small talks to emotional abuse. They told me many times that if I stay the way I am, Allah will curse our family and lead all of us to hell. My sisters/cousins would never be able to get married because nobody would want a gay child or gay genes in their family. My family won’t be able to get jobs anywhere because if people found out, they’ll shut us out forever. I’ve refused anyway, though the feeling of guilt has resurfaced. The feeling that “I’m a burden” which I have worked so hard to shut down has resurfaced and I couldn’t be more devastated. How did I feel it come back? When I’d watch porn, sometimes a quick thought would come to my head like “This is unnatural”. Their voices have been planted in my head like seeds. I know it’s not right but it’s in my head now, I can’t get rid of it. I can’t stop hearing it. Emotional abuse turned into threats. “We’ll shut you out from the world. You’ll never leave. We’ll bring the doctors home to treat you forcibly”. So yes, I said yes. I was scared and I was too weak and alone to fight all of them. I thought that maybe if I go, I’ll get to show them that I agree with them, while I plan my exit.
I overestimated myself once again, I didn’t know that maybe I am not strong enough to go through this. I didn’t know that putting myself through this is damaging and traumatizing. I thought I was strong enough but now I know I can’t conquer all my fears. I can’t watch myself go through conversion therapy and just be okay. I can’t be okay. I don’t know how to be okay. I can’t remember what it feels like to be okay. I went to the doctor they recommended, they wanted to go come with but I begged them not to.
The humiliation, fear that’s crawling down my spine, anger that’s blinding my sight, my knees becoming weaker with every step I take to the doctor. With tears filling my eyes, holding them back so hard. I told the reception “I’m here for doctor Haitham. My name is Adnan.” She answered “He’ll be with you shortly”.
I walk into his office. I’m staring at everything like I’ve never been outside the house before. The untidy desk. The smoke from his cigarette lingering in the air. The boxes of medicine all over the floor. The chilling cold thin air that I’m barely breathing.
Doctor: “Welcome Adnan – what brings you here?” Adnan: “My family thinks I have a sexual disorder, So I’m here to fix it” Doctor: “Do you think you have a problem?” Adnan: “I don’t know” Doctor: “What’s your problem?” Adnan: “I’m attracted to men” Killing his cigarette while smiling: “You don’t think that’s a problem” Adnan: “I don’t know” Doctor: “You seem shy” Adnan: “I’m a shy person” Doctor: “We’ll fix that too – according to science, certain cells in the brain develop abnormally in early childhood which makes us attracted to the same sex. If we can go back and fix what made these cells believe that this is who we are, we’ll be back to normal. We can live like normal people again.”
He continues: “Through the intervention of medicine, we can get over this problem. We’ll first suppress sexual desire by medicine and by therapy we will talk our way through a normal sex drive/orientation. I’ve had many pedophiles come here too and they simply got over their disease. You don’t have to worry. I have many degrees and 30 years of experience in sexual disorders.”
Not knowing how to react, all I could do was nod my head. I was scared, but a different kind of scared. I’ve never feared my life this way and I’ve been through war. I can feel my heart pulsing. I can feel my bones shriveling. I just wanted to get out, I wanted to breathe. But I was outnumbered. I am outnumbered. I am alone. I felt like I was being erased by the second. I felt like my existence was being blown away into the wind and there was nothing I could do to hold it together. I agreed to almost everything he said. I knew I was going to lose whatever argument, and I would probably make it harder for me if I did argue. He was also recording everything. I knew he was reporting back to my family with progress, he told me it’s how it works.
I left the office, I didn’t even cry. I couldn’t. I was in shock. I couldn’t believe that this was happening to me. After all the work I’ve gone through to accept who I am and embrace who I am. This strange force of evil is storming over me and I have no shelter. Nothing and no one to protect me. I’ve never been more confused. I didn’t know what to do. So I went home. I went into my room and I wore those “gay” orange shorts that I bought with Nicholas. I’ve put them on while holding back my tears and I got into bed. I thought that maybe if I slept in them, I’d see Nicholas again in my dreams. I’d be with him again and I’d be happy. I’d be safe.
So every night before I go to sleep, I wear my orange shorts. Hoping that one day, I’ll wake up without having to take them off, that I won’t have to hide them underneath my skin anymore.
I november 2018, bara ett par månader efter valet, tog kommunstyrelsen i Botkyrka kommun ett chockerande beslut som kom som en blixt från klar himmel för de flesta inblandade: att utan förvarning lägga ner alla kommunens tre mötesplatser för unga vuxna, och att den planerade fjärde inte skulle öppna. Kultwatch har träffat medgrundaren och operativ chef Victoria Escobar på Changers Hub, en ideell förening som arbetar för ungas utveckling i Botkyrka, för att prata om vikten av mötesplatser, om potential som förbises och vad som skulle kunna göras annorlunda.
Att det skulle bli en förändring för unga vuxna-verksamheten i kommunen stod klart när den nya kommunstyrelsen träffades för första gången den 14 november 2018. En konsultfirma hade på uppdrag från Botkyrka kommun tagit fram en rapport som hävdade att mötesplatserna hade misslyckats med att få unga vidare till studier eller arbete. Kultur– och fritidsförvaltningen hade utifrån den skapat ett förslag om att lägga ner en mötesplats och göra vissa förändringar i de andra.
Men arbetet med mötesplatserna hade pågått under en längre tid, hade ungdomarnas förtroende och det hade lagts mycket resurser och personalkraft på – det arbetet förbisågs som värdefullt arbete. Det fanns inneboende värden långt bortom de rent praktiska, att mötesplatserna fungerade som samlingsplatser, som språngbrädor för Botkyrkas välkända kulturverksamheter, som utgångspunkter för nya drömmar och projekt.
Istället bestämde sig den nya politiska majoriteten, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna, att helt lägga ner verksamheterna. Beslutet fattades utan dialog med ungdomarna själva.
Reaktionen hos många var först chock – hur kan man ta ett så stor beslut på ett så drastiskt sätt – och sedan ilska. Beslutet möttes av massiv kritik från både unga och vuxna i området, för att använda sig av ett stigmatiserande språk, fatta beslut över ungdomarnas huvud och för att avsaknad av konkreta åtgärder.
Nedläggningen kommer inte i ett politiskt vakuum. I flera kommuner har politiker – ofta med ursäkten att förebygga kriminalitet och “stök”– riktat in sig på just fritidsgårdar och mötesplatser för unga vuxna i ytterstäderna. Ett antal uppmärksammade nedstängningar och nedläggningar den senaste tiden är till exempel Norra Hisingen i Göteborg, Husby i Stockholm och Seved i Malmö. Ofta får det fatala konsekvenser. Den självorganiserade mötesplats som var under uppbyggnad i Sätra i Stockholms kommun fick inga kommunala resurser och fick läggas ner – en händelse som direkt kan kopplas till att ungdomars faller offer för rekrytering till kriminalitet.
I batongliberalismens tidevarv blir de politiska prioriteringarna istället ofta poliser, ordningvakter och så kallade trygghetssatsningar. De öppna mötesplatserna byts bort mot konkreta verksamheter för att så snabbt som möjligt få in människor i slitsamma låglöneyrken, så kallade “jobbskapande aktiviteter”. Samtidigt försvinner också ungkulturhusen, viktiga platser som utgör en viktig funktion i det unga civilsamhället.
Under hösten 2016 närvarade jag tillfälligt på ungkulturhuset Porten i Jordbro som ligger söder om Stockholm. På nära håll såg jag engagerade och kompetenta kulturpedagoger och ledare. Jag stötte på unga som ville känna sig delaktiga i samhället och känna att staden även tillhörde dem, att de har en plats där de kan vara invånare oavsett födelseland, födelseort eller klassbakgrund. Ungkulturhus utgör viktiga platser för områdets unga där de kan få utrymme att pröva sig fram i livet. Detta vågar jag säga är en klassfråga, vilka unga vuxna har möjlighet att resa runt, ta så kallade “brödjobb” eller pröva sig fram utan att bli ifrågasatta eller tvingade i “jobbskapande aktiviteter”? En sådan viktig plats för unga är Lava i Stockholm som välkomnar unga mellan 14 och 25 år. Där kan unga ägna sig åt kreativ verksamhet eller få stöd att förverkliga sina projektidéer. Många av dagens kulturarbetare har någon gång besökt Lava i sin ungdom. Ungkulturhuset Porten i Jordbro tvingades stänga ned trots konsekvensanalys som påpekade faran med att unga inte hade en kreativ plats för egen utveckling.*
Men det finns andra möjligheter och andra drömmar. Till exempel Changers Hub. Det är en ideell förening med bas i Alby, Stockholm, och som driver kurser, events, föreläsningar och coaching för unga vuxna mellan 16-25 år. Det är en organisation som arbetar för att möjliggöra en bättre fritid och framtid för unga vuxna i Botkyrka. Changers Hub har två “hubbar”, en Alby och ett co-working space i Stockholms innerstad. Förutom att ordna aktiviteter måste Changers Hub ses som en viktig organisation där unga kan engagera sig utan krav på prestation. En plats där unga kan ordna kulturevenemang. En plats där unga kan hitta sin grej och utvecklas. En plats där unga inte endast är siffror i politikers enögda kvantitetstänkande, ett tänkande där mätbarhet är viktigare än unga med egen agens och tillgång till resurser.
Mitt under nedläggningen av mötesplatserna hösten 2018 träffade jag Victoria Escobar som arbetar på Changers Hub i Alby. Men sitt engagemang har Escobar arbetat outtröttligt för unga och ungas villkor i Botkyrka. I våras mottog hon priset 2019 K P Arnoldspriset som delas ut av Mångkulturellt centrum i Fittja.
*
Hej Victoria! Jag tänker att vi kan börja med att du berättar vem du är.
—Jag är 26 år gammal, uppväxt och bor i Norra Botkyrka. Utbildad pedagog och idag medgrundare till organisationen Changers Hub som startade 2015. Sedan jag var 15 år har jag varit delaktig och arbetat med ungdomsfrågor i ytterstaden. Allt från ideellt engagemang inom föreningsliv till frågan om ungas mötesplatser.
Berätta om Changers Hub!
— Changers Hub demokratiserar framgång så att alla unga ska kunna förverkliga sig själva oavsett startsträcka. Våra hubbar är specialanpassade för våra medlemmar. Utöver att hubben är en plats där du kan sitta och jobba, kan du även gå våra kurser eller program, bli idécoachad, hänga på våra events och gå på våra inspirationsföreläsningar.
Hur fungerar verksamheten?
— Alla är välkomna att sitta med oss under tiden vi har öppet, det är från klockan 9.00 till klockan 17.00. Sen är vem som helst välkommen att göra projekt eller utställningar tillsammans med oss. Vi har avsatta datum för varje aktivitet. Vi jobbar jättemycket med låga trösklar, för att inkludera flera. Vi tror någonstans på att demokratisera framgång, oavsett om du vill göra din förälder lycklig eller om du vill bli ekonomiskt framgångsrik. Jag coachar även ungdomar som del av verksamheten.
Hur många är det som jobbar på Changers Hub?
— Idag är vi sex stycken heltidsanställda. I Alby är vi tre stycken heltidsanställda. Vi är en ideell organisation som samarbetar med Botkyrka kommun. Allmänna Arvsfonden är vår huvudbidragsgivare, sen har vi andra stiftelser som stöttar oss. Men mellan 2015-2018 jobbade vi ideellt. 2018 fick vi finansiering för att jobba heltid med vår verksamhet, med lön. En dröm gick i uppfyllelse när vi fick igenom det.
Hur många besöker verksamheten?
— Idag har vi ungefär 1 500 medlemmar. Beroende på aktivitet har vi allt från 30 till 100 gäster. Antal besökare beror på vilken aktivitet det är och om vi erbjuder mat eller om det händer något annat samtidigt, som en utställning till exempel. Under våra kurser och program har vi ett maxantal på 20 personer. Vi har även ett co-working space inne i stan som är fullsatt hela tiden.
Vad är co-working space:t i stan för något?
— Co-working space:t i stan är i stort sett en plats där du kan sitta och göra din grej. Allt från att jobba med din idé, ditt frilansande arbete eller ditt plugg. Du ska inte behöva betala varje gång du vill byta till en kreativ och skön miljö. Idag finns det många co-working spaces som kostar pengar för att vara där vilket blir omöjligt för många. Vi vill även tillgängliggöra staden för flera, skapa en plats i innerstaden där fler känner sig trygga och representerade.
Foto: Edgar Blanco
Vilken målgrupp vänder ni er till?
— 16-25 år. Men vi har föräldrar, vuxna och barn som kommer hit till Changers Hub i Alby. Vi stänger inte dörren för någon. Så länge det är en aktivitet som folk känner tilltalar dem så är det ok att andra målgrupper besöker oss.
Vad tycker du är det viktigaste med ditt arbete?
— Det viktigaste med mitt arbete är att jag möjliggör för unga vuxna att förverkliga sig själva. Många gånger har jag mött unga som har en drivkraft att vilja göra något. Som önskar att jobba med sin idé, som önskar att få sitt drömjobb men aldrig får det. Att få bli möjliggöraren som öppnar eller ger lite ljusglimt till öppna dörrar, är det viktigaste med mitt arbete. Jag vill inte bara ge hopp, jag vill ge verktyg.
Hur fungerar det praktiskt?
— Ja, när vi startade Changers hub hade jag tidigare varit i kontakt med en ung kille som sa: ”Vicki, jag har länge velat jobba med barn och unga men vet inte hur jag ska göra. Jag vet att jag vill skapa lovaktiviteter, jag vill att det ska vara gratis, jag vill kunna erbjuda utbildningar…” Jag ba, ok shit, låter som värsta verksamheten typ. Så jag coachade honom. Efter ett halvår sa han att han var redo att köra. Han ville starta en förening. Jag frågade hur många dem var, och om det var några som kunde ställa sig bakom den gemensamma visionen? Han svarade ja. Så, han kom igång med sin verksamhet och driver idag en förening som erbjuder lovaktiviteter för två kommuner. Älskar att följa hans resa och se honom växa i sin roll. Sen är jag definitivt inte den enda som motiverar honom eller ger honom möjligheter. Vi har aldrig sett oss som dom enda kunskapsbärarna utan vi ser oss mer som ett community som skapar ett nätverk som kan stärka flera i sina drömmar och i sitt nästa steg.
Jag tänker att ni har startat verksamheten för att det saknades något?
— Min dröm som ung var att öppna en fritidsgård. När jag var ung så saknade jag en plats som kunde motivera mig i det jag drömde om. Jag saknade stödet, folk som sa till mig, ”Go for it, det är klart du ska göra det. Du behöver göra dom här stegen för att komma dit”. Det enda jag kunde vända mig till som också påminner mig om hur det ser ut idag var en fritidsgård, ett bibliotek, skolan och mitt hem. Så har det sett ut tills vi startade egentligen. Vi startade en mötesplats som är banbrytare.
Foto: Edgar Blanco
På vilket sätt är Changers Hub banbrytande?
—Vi vet vilken potential som finns här i Botkyrka. Vi som drog igång Changers Hub arbetar här och är uppväxta i området och ser potentialen som finns i vårt område på den här platsen. Myndigheter pratar hela tiden om att hjälpa de som är utsatta, vilket jag vet är något som behöver göras. Men myndigheter glömmer bort potentialen som redan finns. Det finns unga med drömmar, unga som väntar på att dom ska få vägledning i vart de ska ta nästa steg. Men ändå läggs fokus på negativa förebilder, kriminalitet och konsekvenserna utsattheten medför. Det är en verklighet men vi måste också erbjuda något för dom som väntar på att bli sedda för det dom är.
Du nämnde vad som fanns i din omedelbara närhet när du var ung, det var fritidsgården, skolan, föräldrar, ungdomens hus, bibliotek. Men de räckte inte till. Varför?
— På den tiden erbjöd ungdomens hus biljard, tv-spel och fikahäng. Vi fick fritidsaktiviteter, men vi måste skilja på fritid och meningsfull fritid. Unga vuxnas mötesplats i Botkyrka kan ses som ett misslyckande, men vi måste ställa oss en viktig fråga. Hur har verksamhetsutvecklingen letts framåt? Vilka effekter har mätts? Hur många har gått till arbete och studier? Men framförallt, hur har den informella utbildningen sett ut på mötesplatserna? Mötesplatsen i Norsborg har till exempel genomfört ett flertal ledarskapsutbildningar, lektioner i körkortsteori och Hjärt- och lugnräddningsutbildningar som inte har rapporterats in och som genomförts efter ungdomars efterfrågan. Dessa aktiviteter bör också rapporteras in till kommunen eftersom dessa insatser leder till ungdomars kompetens- och personliga utveckling.
Du sa att ni jobbar ganska mycket med att motivera och stärka ungdomar, varför är det viktigt?
— Jag tror att det är viktigt för att du som ung ska kunna ta dig an utmaningar men också möjligheter. Jag pratade med några vänner om hur den mediala bilden av orten påverkar oss som bor här. Den dödar både självförtroendet och självkänslan.
Det jag vill säga med det är att vi behöver stärka varandra och ge verktyg och möjligheter för att kunna utvecklas, eftersom vi bär på en helt annan startsträcka som innebär helt andra spelregler.
Vad är utmaningen just nu? Är det något du oroar dig för?
— Ur ett personligt perspektiv så är det svårt att skilja på organisationen och mig själv eftersom jag är uppväxt och bor här. Det är svårt att inte jobba hela tiden för engagemanget är så stort, både till organisationen och till bostadsområdet. Det är ju inte hållbart i längden. Annars är jag orolig över hur Botkyrka kommun ser på våra unga vuxna. Politiker ser unga som om dom alltid kommer att vara på ett visst sätt. När det egentligen behöver belysas vilken föränderlig kontext unga lever i. Unga följer trender och utmaningarna förändras över tid.
Foto: Edgar Blanco
Kan du ge exempel?
—Den här lokalen brukar till exempel användas för natt-LAN ibland. Unga kommer hit och spelar på natten och då är det fullt med datorer härinne och fullt med unga vuxna som spelar LAN. Det har blivit ett stort intresse. E-Sport har blivit jättestort och hur ser vi på det? Hur har LAN erbjudits på unga vuxna-mötesplatser? Min rädsla är att vi alltid ser unga vuxna från Botkyrka som ett gäng där alla behöver sättas in i jobb och studier, när vi egentligen behöver prata om deras potential och vilken hållplats i livet dom är på nu. För att sen kunna erbjuda en meningsfull fritid.
Det kanske handlar om att vrida på perspektivet. Unga vuxna behöver inte hjälpas utan få tillgång till saker. Unga vuxna behöver resurser?
— Definitivt. Jag har en syster hemma som är 19 år och hon är också trött på att vuxna ska se henne som ett offer som behöver hjälp. Hon säger, ”jag behöver inte hjälp, visa mig hur man gör bara så kommer jag kunna göra det”. Vissa har jättemycket drivkraft, men vuxna missar den, eftersom det inte erbjuds tillgång till den.
Hur ser med framtiden ut för Changers Hub?
— Det ser positivt ut. Vi har skapat en stabil grund, men framtiden är som sagt föränderlig. Kommunen är också positiva till vårt arbete. Vi har lyckats dokumentera effekterna som organisationen skapat tillsammans med medlemmarna, vilket är jätteviktigt för vårt fortsatta arbete framåt.
Hur ser det ut för andra verksamheter, finns det farhågor kring nedstängningar?
—Här i Botkyrka finns det ett stort föreningsliv med stora aktörer som gör ett fantastiskt arbete med unga vuxna. Vi har alltifrån föreningar som driver fritidsgårdar, entreprenörskapsprogram, kulturaktiviteter och satsningar som leder till arbete och studier till att kraftsamla aktörer som gör ett bra arbete. Vilket även innebär utmaningar för lokala aktörer eftersom vi alla arbetar med olika individer. Min reflektion är att vi inte behöver stänga ned mötesplatserna, utan göra om.
Det måste även erbjudas en gedigen utbildning till personerna som arbetar på mötesplatserna. Det räcker inte med att ha goda relationer med de unga och boende i området. Uppdraget för att arbeta med unga vuxna mötesplatser måste någonstans formuleras om. Jag tror inte på att andra aktörer tar över mötesplatserna, jag tror på att civilsamhällets aktörer och mötesplatserna kompletterar varandra. Samarbetet mellan oss kan definitivt bli bättre, men det är ett internt arbete som behöver byggas fram.
Hur tänker du kring de värdefulla kompetenserna som ni har?
—Vi på Changers Hub brukar prata om mångkraft istället för mångfald. Vi lyfter fram att vi är kreatörer som bär på olika utbildningar och erfarenheter. Amanias Abraha är ekonom och har en bakgrund inom management- och eventvärlden. Fares Hamed har en bakgrund inom management och Siduri Poli inom start-upvärlden. När vi startade insåg vi hur viktig variationen av våra kompetenser var, eftersom det ger ett bredare perspektiv och innebär bättre representation för målgruppen vi arbetar med. Om jag utgår från mig själv, jag är utbildad lärare men valde egentligen att arbeta som informell lärare. Du behöver inte jobba till det du har pluggat, du kan jobba med det du tycker är kul.
Det jag vill säga är att varierad kompetens är otroligt viktigt och att det inte är omöjligt så länge du tycker det är kul.
Foto: Dilshan Fernando
Är det någon kompetens som du tycker inte värderas tillräckligt?
— Informellt lärande, både förstå vad informellt är, vad det kan vara och vad det finns för värde i det. Informellt lärare för mig innebär folkbildning för mig. Ingen behöver äga sanningen och kunskapsbäraren kan vara vi:et tillsammans med våra perspektiv och erfarenheter.
Det går ihop med det du pratar om, att fler människor tillsammans kan göra saker. Tänker du att det behövs sådan arbete?
— Jag brukar alltid nämna att Järvaområdet är i framkant när det kommer till organisering och ta sakfrågor ända fram till mål, alltså förändringsarbete. Det är något jag verkligen ser upp till och något som får mig att reflektera över varför vi i Botkyrka inte har kommit lika långt. Min slutsats är att vi har inte arbetat med folkbildning i samma utsträckning och vi har inte inte varit enade kring en fråga att arbeta tillsammans med. Jag tror vi behöver samlas mer under ett och samma tak. Lite som Folkets Husby, ett sånt hus hade vi behövt i Botkyrka. Folkets hus i Hallunda gör ett bra arbete, men vi behöver arbeta mycket bredare och där huset drivs av och för medborgarna i området.
Jag tror att det är dags för något nytt. Vi behöver bryta det traditionella sättet i hur vi ser och arbetar med unga vuxna och deras mötesplatser. Vi behöver förändra strukturerna och göra det tillsammans med dom det berör.
Vad drömmer du om? Vilken är din drömscenario just nu?
— Min dröm är att det finns platser där unga vuxna kan mötas. En plats där de får möjlighet att vara nyfikna på världen och vad den har att erbjuda. Min dröm är att det finns en plats där du som behöver hjälp av en vuxen kan få den. Idag sker det, men på en väldigt begränsad nivå eftersom agendan i hur verksamheterna ska bedrivas redan är satt och har ramar som behöver uppdateras.
*Macarena Dusant skriver om vikten av ungkulturhus i publikationen Med vänliga hälsningar från kontoret, Unga kontoret, Hökarängens stadsdelsråd 2018. Redaktör: Erik Annerborn.
