Smoke in the Eye – A Space Invader in the Colonial Archive

Smoke in the Eye – A Space Invader in the Colonial Archive

In 2020, the artist Munish Wadhia took up an artistic residency in a space with deep roots in colonialism: The Match Museum in Jönköping. By the end, it was fraught by deep distrust, positions of power laid bare and a retreading of the very structures the art was meant to question. In an article for Kultwatch, Munish Wadhia discusses his experience with the Match Museum residency and connects it to a sweeping historical and theoretical context where the construction of whiteness still permeates the institutional framework art functions within.

 


 

In 1997, at art school in London, the experience of disorientation at being immersed in an institutionalised white space framed my practice and education. This triggered a sudden reaction to an everyday object, the illustration on a matchbox label, with the text “England’s Glory” and an image of a Victorian battleship. The banality of the matchbox label effortlessly carrying imperial nostalgia was disturbing. For me this minute everyday object echoed the eurocentric perspective of the art institution.

During my artist residency at the Match Museum (Tändsticksmuseet) in Jönköping in 2020, I had a similar alienating experience on encountering a white space. In this context, my artistic enquiry was treated as belonging to a specific interest; my questions were of a particular nature outside their universal concerns. Nirmal Puwar uses the expression “Space Invaders” to describe what happens when women and ethnically marked bodies enter spaces that are not designed for them: 

 

‘space invaders’ endure a burden of doubt, a burden of representation, infantilisation and super-surveillance.1

 

In this report, I share my experience of becoming the “space invader”, occupying a space that was not designed or intended for my arrival.

 

 

Background

It was in 2010 that my attention was drawn to matchbox labels again by a copy of the artist Ravi Varma’s illustration of the Hindu goddess Kali that had the words “Made in Sweden” in bold on a matchbox label. I had been living in Sweden for a few years and as part of my practice I was interested in tracing the historical roots of the prints of Hindu gods that hung on the walls of my childhood home in Leicester, England.

Hindu mythological prints have been one of many markers of tradition and identity for the diaspora community I belong to. Through a western gaze, these sacred images are essentialised and appropriated onto kitsch decorative objects. However, their aesthetic form has arrived through a complex history of colonial resistance, political struggle, and religious liberation. With the advances of print technology, a hybrid of influences from 19th century European painting and regional painterly traditions allow the Hindu gods to take shape and reach the masses. 

The artist Ravi Varma is renowned for his paintings of mythological tales with realistic depictions of Hindu gods. His use of the academic style, championed by the colonisers, performs what Christopher Pinney calls a “Sly Civility”2  appeasing the civilising mission at the same time as subverting the pictorial narrative into an anti-colonial resistance. In my artistic practice I use references embedded in these prints strategically to speak about my personal and private history and navigate the westernised gaze by dislocating the pictorial and symbolic elements. My work appears as landscape paintings and large-scale painterly installations bringing the exotic foreign and familiar into a shared proximity where the margins of difference become blurred.

 

Studio image. Photo: Munish Wadhia.

 

 

”Made in Sweden” an artist residency at the Match Museum in Jönköping

When I learned about the residency programme, “Made in Sweden” at the Match Museum in Jönköping I immediately enquired about the possibility of a residency and followed up with a proposal focusing on the historical overlap between the Swedish match industry and colonial India. I was interested in tracing how their paths cross to bring the Hindu mythological prints to Sweden more than a century ago and how ideas remain exoticised and foreign when they have occupied a space for so long. I was offered the residency from January 2020. The Museum defined the aims of the partnership as using artistic research as a process to raise questions and bring new understandings to the collection that would result in an art exhibition in September 2020.

During my initial tour of the museum, I encountered a display of illustrations of match labels in cabinets, complemented by advertising placards, where images of flora and animals blended seamlessly with racist tropes and colonial fantasies. Amongst these prints were the Hindu mythological prints I had come to investigate. In this environment where racism was perpetuated, images close to my ancestral identity were framed as exotic. 

I felt further out of place at the presentation of a large, framed certificate from the World Exposition of 1893 in Chicago,3 with a title celebrating 400 years of the arrival of Christopher Columbus to the Americas, to indicate the quality of the matches. Through the absence of any criticality, the museum forecloses accountability for the match industry’s part in shaping an idea of European superiority and the justification of colonialism. 

The entry to the museum is adorned with Solstickan merchandise, that symbolises the happy national narrative of a benevolent industry bringing the worker out of poverty with a spotlight on child welfare. The racist entanglements with this happy narrative were highlighted during my research when finding a propaganda film by the match company named “Indianer och blekansikten”4 persuading people to buy the Solstickan brand, in order to fund summer camps for disadvantaged city children, to give them the opportunity to go to the countryside and play ‘Indianer’. From statistics I encountered during my research5 I found out that child labour was still part of the match industry in India after it had been banned in Sweden. The benevolence given to some children is contrasted by the exploitation of others. The museum takes pride in presenting global international success yet fails to present or examine the political and industrial practices that brought these profits and wealth from European colonies. It justifies this by exclaiming their focus is on the local.

 

Image from the archive of Match Museum (Tändsticksmuseet).

 

In contrast to what was on display in the museum, hidden in the archive multiple and diverse narratives were present. I discovered a large number of photographs from factories throughout the world. In a photo album made as a 50th birthday gift to Ivar Kreuger, founder of Swedish Match6 by his staff in India in the 1930’s, an image showed a shop front with “SWEDISH MATCHES” written in English and Gujarati, my home language. Within the museum display these photographs and stories of people of diverse origins could not find space, yet racialized stereotypes of them were a natural fit.

Dan Hicks, a curator and author of “The Brutish Museums: The Benin Bronzes, Colonial Violence and Cultural Restitution”7 suggests the curatorial tendency of many museums is to racialize its audience as white: 

 

“the anthro museum not only enacts the so-called “primitive” as other; it also racialises the visitor and curator as white.”8

 

Unlike the anthropological museums he targets in his book, the Match Museum is not built through the brutal theft of objects. However, the same logic applies here, too. The displays of illustrations on match labels and advertising plaques with orientalised and exoticised depictions that present the Other as ‘primitive’ were produced and printed by the match company. As with the prints of the world fairs certificates their is an absence of critique and when viewed side by side these prints though starkly different in size and authority speak of a colonial complicity. A mind-set that naturally erases thousands of stories memorialised through photographic documentation in the archive.

 

 

Smoke in the eye

 

“While all can, in theory, enter, it is certain types of bodies that are tacitly designated as being the ‘natural’ occupants of specific positions. Some bodies are deemed as having the right to belong, while others are marked out as trespassers, who are, in accordance with how both spaces and bodies are imagined (politically, historically and conceptually), circumscribed as being ‘out of place’.“9

 

During the residency I raised questions in response to artefacts on display that symbolised a colonial gaze and orientation. I wanted an explanation of the specific artefacts with the aim of productive discussion about the industry and its relationship to imperialism and colonialism. However, this triggered an unexpected fragility and defensiveness that resulted in some small tensions. But I remained empowered by the opportunity of a platform to speak about these issues through the materiality and poetics of art. 

 

Munish Wadhia, 2020. Installation image from the exhibition “Smoke in the Eye: Rupture in the Colonial Archive”, Match Museum, Jönköping. Photo: Linda Söndergaard.

 

In my studio, I was experimenting with the specific red color Faluröd that is associated with Swedish romantic cottages and Sindoor pigment commonly used in Hindu rituals but also in constructing national identities and tradition. Significant is how the pigments share the same hue, and in the exhibition I attempted to set them into a relation of oneness, diffusing into a singular colour. In doing so, I was aiming to dislocate their essentialising difference and demythologise the psychological distance between the foreign and the familiar into a shared proximity. This formed part of a sound, film and painting installation making up the exhibition Smoke in the Eye: Rupture in the Colonial Archive.

In June, the museum informed me that they planned to commission a large billboard poster with international matchbox labels to be placed in front of the museum building to market my exhibition. I was invited to offer suggestions of my preferred labels. I requested they use an image that related to my work and practice. Without further consultation the museum proceeded with their idea informing me that they had chosen Indian match labels and refused to replace them with an image of my work. In response, I demanded my name not be associated with the poster. This took place even though I had been interviewed twice at the beginning of the residency by the municipality communications department and a freelance journalist to produce a text reflecting on my practice and initial research. I informed them of the contradictions I saw in the archive, how people of colour were represented through an exotic gaze and the hundreds of photographs of factories and workers that had not been included in the Museum narrative. I also emphasised that I did not want my biography to be the focus of any marketing, conscious of the risk of my ethnicity being used as a checkbox for diversity work and to formulate difference.

I arrived at the museum for a two-week install process in September with a feeling of empowerment and excitement over bringing the installation to life following eight months of work. A short walk into Jönköping centre later that evening robbed me of any power I had felt as I became emotionally paralysed by large, illuminated posters with the title “Ett kolonialt perspektiv, konstutställning av Munish Wadhia”10 and an image of a hand in a white glove inspecting Indian matchboxes. 

 

Photo: Munish Wadhia.

 

I demanded the posters to be taken down and initially they said it was not possible. Then, following consultation with the art workers organisation Konstnärernas Riksorganisation, who recommended I ask them to consult their legal team, they were reluctantly taken down, seven days after my request.

The white glove covering the hand in the posters behaves as a metaphor of the racialised nature of this action where whiteness speaks for and violates the brown body, an act of ventriloquism. This speech act silenced my voice, and later during a three-hour meeting, where I reluctantly described how racism impacts the brown body, revealing my trauma, they pleaded innocence and denial. After these incidents I asked that they publicly correct and compensate me for the misguided marketing and the misuse of my name. I also asked for a plan of action from the municipality and museum to start a working process on decolonising the museum display. The aim would be to recognise that there is a racist structure that the industry grew from and a racist inheritance that the museology is shaped around and, in recognising this, there is a direction of change to move towards that is empowering for all people.

The structure of power in this skewed partnership was made evident by the director of the culture department of the city’s municipality (Jönköpings Kulturförvaltning) who, rather than choosing dialogue to repair trust instead denied any responsibility and requested his lawyer to send me a short letter stating there were no legal grounds for my demands. This abruptly ended all communication even while my show was running. The letter was beyond reason an aggressive act of power and denial of responsibility. I had clearly become the “space invader”, and to complain and demand actions to address the issues that had surfaced through my residency was seen as a threat and an unwanted invasion of their occupancy of the position of authority.

 

Studio image. Photo: Munish Wadhia.

 

In trying to come to a closure with this experience a possible strategy of moving on  is by drawing upon Kehinde Andrews notion of whiteness as psychosis, with the important understanding that structures of violence cannot be broken if the violence cannot be seen.  

 

Slavery, genocide, and colonialism are foundation stones of Western modernity, and through neo-colonial economic policies and exploitation of developing world labor is the system maintained. The system is held together by ignoring the chasm between myth and reality, which is why Whiteness manifests itself as a psychosis…

…if we see Whiteness as a psychosis, then we understand that it is hallmarked by irrationality and a distinct inability to see reality in any other way than the distorted view it creates.11  

 

In regards to the artistic residency at the Match Museum this distorted view preserves a curated national narrative based on racialising the visitor as white. This simultaneously creates and denies the experience of the space invader,  and leaves no room for raising questions or bringing new understandings that can stimulate a movement towards change. 

 

 

Top image: Munish Wadhia, 2020. Installation image from the exhibition Smoke in the Eye: Rupture in the Colonial Archive, Match Museum, Jönköping. Photo: Linda Söndergaard.

 


Footnotes

1. Puwar, Nirmal. Space invaders: race, gender and bodies out of place. Oxford New York: Berg, 2004. p. 11.
2. Pinney, Christopher, Photos of the Gods: The Printed Image and Political struggle in India. London: Reaktion Books, 2004.
3. The early World Fairs, through exhibits such as human zoos were an integral part of celebrating European civilization as superior in opposition to the primitive Other. These tools in constructing the myth of the exotic foreign other were the justification for colonialism.
4. Indianer och blekansikten [Indians and pale faces] (1945), Indianer is the derogatory term in Swedish for indigineous people, https://www.filmarkivet.se/movies/indianer-och-blekansikten.
5. Svenska Tändsticksaktiebolaget, The Swedish match company: General staff rules for India. [Pärm.] [Illustr.], Bombay, 1929.
6. Between 1917-1932 Ivar Kreuger formed Svenska Tändstickor AB taking control of all Swedish match factories and expanding rapidly into a multinational company by providing loans to governments in exchange for match monopolies. He was primarily funded through US investors and the US stock market crash of 1929 revealed how he had grown the company through fraudulent accounting methods eventually leading to his suicide in 1932.
7. Hicks, Dan, The Brutish Museums: The Benin Bronzes, Colonial Violence and Cultural Restitution, Pluto Press, London 2020.
8. Private email correspondence with Dan Hicks.
9. Puwar, Nirmal, Space invaders: race, gender and bodies out of place. Oxford New York: Berg, 2004. p.8.
10. English translation, “A colonial perspective, art exhibition by Munish Wadhia”.
11. K. Andrews, The Psychosis of Whiteness: the celluloid hallucinations of Amazing Graze and Belle. Journal of Black Studies 2016.

Adoptionsprocessen

Adoptionsprocessen

Med sitt Instagramkonto, Stulen identitet, har Maria Fredriksson vuxit fram som en av de starkaste kritiska rösterna i den svenska adoptionsdebatten. I en serie teckningar skildrar hon de internationella adoptionerna till Sverige med ett obarmhärtigt mörker och en ständigt närvarande medkänsla med barnen. Först publicerade på sociala medier återpubliceras de nu på Kultwatch och har här också kompletterats med nyskrivna poetiska textrader.


 

En figur utan ansikte i blont hår och sverigedräkt, med en knapp med texten Absolut Censur, håller en hög blodiga pengar i ena handen. De rinner ner i en sparbössa med en koreansk Taegeuk-symbol och texten SWS. Med andra handen ger figuren slickepinnar till två barn som rasifieras som annat än vita. Ett barn till står i förgrunden och håller i en slickepinne. Hennes mun är övertejpad med två korslagda plåster. Hon tittar mot de andra barnen.

Det skall köpas i tid det som vårt skall bli.

Korea säljer patriarkatets dammråttor dyrt till ett barnhungrigt Sverige som tystar barnskrik med materiellt överflöd.

 

Fyra barn som rasifieras som annat än vita står bakom ett bord. Deras munnar är överklistrade med plåster i vit hudfärg, och ett barn har sina händer hopbundna. En figur utan ansikte, i blont hår och Sverigedräkt och två knappar (med "svt" på den ena och Adoptionscentrums logotyp på den andra) står också bakom bordet. Figuren är i färd med att klistra ett plåster med en svensk flagga på över munnen på ytterligare ett barn som står på huk uppe på bordet. Barnet gråter och stretar emot. På bordet ligger en tom ask med plåster i vit hudton och texten "Skin Aid", en ask med plåster med svenska flaggan på och texten "Swed-Aid", en flaska med texten "AB Wyte", ett rep och ett par handklovar.

Det skall tystas i tid det som tyst skall bli.

 

En figur i blont hår och Sverigedräkt, med knappar som det står AC och MFOF på, badar ett barn i en balja med svenska flaggor på. På barnet finns en koreansk Taegeuk-symbol målad. Figuren håller barnets händer hårt och torkar med en trasa symbolen, som färgat av sig på trasan. Bredvid barnet står en burk med texten "Vita Dej" och en sol på etiketten, och en burk med texten "Adoption Lotion".

Det skall blekas i tid det som svenskt skall förbli.

Olikhet får inte växa fritt, det skall liksom ett bonsaiträd beskäras både i rot och blad.

Om adoption ska bota svenskar från rasism måste avvikelserna hållas i schack.

 

 En figur i blont hår och Sverigedräkt, med två knappar med texten "MFOF" respektive "AC" på, står i ett rum med en midsommarstång utanför fönstret. På ett bord med en stor svensk flagga som duk står en köttkvarn. Figuren mal ner ett gråtande barn i kvarnen. Ut kommer gult och blått kött. Bredvid köttkvarnen står en kokplatta med en stekpanna på, där gula och blå köttbullar håller på att stekas.

Det skall lagas i tid det som färdigt skall bli.

Mal, trilla och stek så både ser och smakar det välbekant.

 


Toppbild, syntolkning: Samma bild som bild ett, se alternativtext. Teckning: Maria Fredriksson.

8 mars-intervju med Amalia Alvarez

8 mars-intervju med Amalia Alvarez

Varje år inför 8 mars intervjuar Kultwatch personer ur kulturvärlden som inspirerar oss kring deras relation till feminismen. I år har turen kommit till serieskaparen Amalia Alvarez, vars socialrealistiska seriealbum och enskilda serier ofta skildrar prekära kvinnoliv. Hon arbetar just nu på sin tredje bok.


“Gender Equality”, serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: En person med feministhalsband blir intervjuad. Fråga: “Why are there so many whites that are managers on the Swedish media Radio?” Svar: “The recruitment of managers is based on merit, not skin color”. Fråga: “And why are there only white women among the middle managers?” Svar: “Because we have a gender equality polity here, actually.”

 

Vilka feministiska frågor är viktigast för dig?

De historier och kamper som kvinnor och transkvinnor med bakgrund utanför Europa för. Jag kommer från en kontinent där det fortfarande, trots ockupationen, existerar värderingar från en urgammal civilisation, som skulle kunna bidra mycket till diskussionen om feminism i Sverige och resten av Europa. Den eurocentrism och rasism som ofta finns i de feministiska forumen tillåter inte oss att utveckla frigörandet av sexualitet, kropp, livsvillkor och att hitta den plats som vi alla har i naturen.

 De gamla civilisationerna i Abyayala (s.k. Amerika) har de här koncepten klara för sig och de här värderingarna kallar vi ”El buen vivir” (det goda livet). Kvinnorna och våra familjer, våra livskamrater, våra söner, är också en del av den frigörande kampen som tog sin början för mer än 500 år sedan, med ankomsten av de handelsresande i död och lidande som kom från Europa. Det är viktigt för mig att vi själva berättar om vår feminism för att berika demokratin, sättet att se på världen och för att förbereda kommande generationer som kommer för en bättre värld för alla.

 

“Multiculturalism”, serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: En person som bara syns från halsen till midjan. Hen har på sig en tröja med texten “Multiculturalism, each one in their place”. Hen säger: “We feel it’s important to discuss multiculturalism in art.” “But, the problem is…” “…that the discussion may become exaggerated, discriminatory, polarized, radical, aggressive, politicized, and greate a poor working environment.”

 

Hur använder du feminism i ditt konstutövande?

Som kvinna från Abyayala, med en mamma som är Mapuche och en pappa som är Lickanantay, och de lärdomar som jag fått i våra samhällen, från folk som jag, i prekära situationer, har jag inspirerats att våra fantastiska historier fulla av liv, kamp, motstånd och allianser måste visas upp för världen. För detta använder jag mig av verktyget serier. Jag är serieskapare, och genom det visuella narrativet kan jag föra fram miljoner av erfarenheter av kroppar som kallas kvinnor, och deras familjer, som bor i den här delen av Moder jord, Pata Hoiri, och som osynliggörs konstant.

Jag organiserar mig i ett kollektiv av kvinnor, där en majoritet är från Abyayala och ”indianer”. Vi tar tillvara och passar de historier som vi får från våra dagliga liv och jag har sedan uppgiften att presentera dem i serieformat. Det här kallar vi representativitet, där vi själva berättar kärnan i historien, och där vi känner igen oss i historierna och hur kollektivet kan känna igen historierna som våra. För oss är representativitet viktigt i de politiska antirasistiska serierna, för om vi tillåter att andra, som inte har lidit rasism, ska berätta våra historier, då kommer det som David Theo Goldberg och Philomena Essed kallar ”cultural cloning” att reproduceras och våra röster kommer att fortsätta att osynliggöras. De historier som jag tecknar är inte mina, de är resultatet av ett kollektiv. Jag tecknar historier om personer som osynliggjorts av den vita överhögheten.

 

“Fri entré”, serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: En vit man med skägg och dreadlocks står med armarna i kors bredvid en skylt med texten “Fri entré för alla och invandrare 100 kr. Feminism och integration”. En korthårig ickevit person frågar honom: “Sorry… Skulle vi inte kunna prata om rasism?” och får svaret “Jamen herregud! Vi pratar om patriarkatet, manschauvinismen som invandrarmän håller på med. Ni kommer hit från ociviliserade länder och främmande kulturer, med hedersmord, sexism och våldtäkter… Inte om rasism!”

 

Vilka feministiska förebilder skulle du vilja lyfta?

Moder jord är min största inspiration, och sedan miljoner människor som jag träffar och lär känna genom deras dagliga kamper. Ett exempel är mina muslimska grannar som kämpar mot rasismen som vill göra dem till offer och kriminalisera deras partners och söner. Ett annat exempel är mina papperslösa transsexuella kamrater som konstant förföljs och som ändå tror att en värld utan hat är möjlig. Jag inspireras av ”Las mamai” från mitt land Lickana, från mitt folk Lickanantay, som gör motstånd mot förorenandet av luften, de heliga floderna, mot rasismen från nationalstaten som avhumaniserar oss. Jag inspireras också av ”Las mamai” i djungeln och bergen som har kämpat hundratals år, och ger sina liv för att skydda miljön. En kamp som Europa konstant försöker att gömma, för de vet att de verkliga hjältarna finns utanför Europa. Min inspiration är de svarta kvinnorna i Abyayala, de som ingår allianser med oss ”indianer” eller ursprungsbefolkningen för att försvara sina familjers liv. Jag inspireras av de ”indianska” mammorna som lider det värsta för en kvinna, stölden av deras barn. Detta apropå kampen som de gör i Wallmapu, i södra det som kallas Chile. Jag växte upp med kvinnor i prekära situationer, och de är de och deras kamper som inspirerar mig.

 

“Assimilering”, serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: Två kvinnor pratar med varandra. En ser trött ut. Den andra säger “Vad konstigt att du lider av rasism. Jag är också invandrare och har aldrig blivit utsatt för rasism. Jag har till och med väninnor som du, indianer som kan bete sig som svenskarna vill, och de går inte runt och ser rasism överallt, de håller tyst, och jobbar utan att klaga, för när man är invandrare måste man göra som svenskarna gör, annars får man åka tillbaka dit man kom ifrån, bla bla bla…” Den första kvinnan lägger sig ner på bordet. Den andra säger: “Hallå!… Sitter du och sover?!…”

 

Serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: En svart kille med skägg sitter med sin telefon. Han säger: “Autocorrect är pain ibland. Alhamdulilah blir avhandling. Mashallah blir mässhallen.” “och Sheytan blir Björn Söder.”

Toppbild, syntolkning: Självporträtt av Amalia Alvarez.

Sårbarhet ett privilegium reserverat för vita gärningsmän

Sårbarhet ett privilegium reserverat för vita gärningsmän

När knivdådet i Vetlanda inträffade i veckan skrev tidningarna nästan omgående om fallet som en misstänkt terrorattack, trots att det inte fanns några som helst bevis för att så var fallet. Kulturvetaren Airin Fardipour ser ett mönster i sätt brott beskrivs där den typen av beskrivningar är allt annat än ett sammanträffande.


Återigen är rubriksättning relevant att diskutera. I veckan som gått skedde ett knivattentat i Vetlanda, där polisen misstänker terrormotiv. Först dagen efter skriver Aftonbladet att den misstänkte är i dåligt skick och förmodligen narkoman som tycks varit i dåligt skick under en tid. 

Narrativet tycks alltid te sig annorlunda när gärningsmannen är den andre, det vill säga rasifierad. Då beskrivs denne slentrianmässigt som terrorist utan att man tar hänsyn till personens individuella bakgrund, motiv och mentala hälsa. Personen agerar då som en del av kollektiva terrorhandlingar, och dådet blir inte en isolerad apart händelse. 

När det rör sig om en ickevit gärningsman tenderar det att finnas terrormotiv utskrivet i texten oavsett om personen är skyldig till det eller inte. Inga försiktighetsåtgärder vidtas. Det finns heller inga spekulationer kring gärningsmannens eventuella psykiska hälsa, missbruk eller utsatthet.

Hur ska vi ha det? Antingen tycker vi synd om alla eller så tycker vi inte synd om någon

Så beskrivs inte gärningsmän med privilegier! Begrepp som dåd används, det tycks sällan röra sig om misstänkt terrorism med högerextrema motiv. Man är också mer förlåtande i sin retorik och menar att det handlar om ensamvargar med psykisk ohälsa som agerar ensamma. Det är ju synd om dem! De ses sällan som delar av rörelser med rasistiska motiv. Hur ska vi ha det? Antingen tycker vi synd om alla eller så tycker vi inte synd om någon?! Bristen på konsekvens är total. 

Det gäller vita som dödat personer och begått brott i Sverige eller på sin utlandssemester, notera Calle Jonsson (som även efter att han kommit hem från Grekland dömts för misshandel i Sverige), en man som drogpåverkad dödade tre personer i Barcelona, Annika Östberg med flera. Listan är lång! 

Samtliga fall har genererat stöd och sympatier bland den allmänna opinionen/medier, och det blir inget vidare efterspel, eller spekulationer kring varför dessa ‘tenderar att agera såhär’, de har hamnat i kläm och bör förstås, bara för att nämna några. 

En vit svensk är i princip alltid oskyldigt dömd i någon korrupt och undermålig rättsstat någonstans utanför Sveriges gränser.

En vit svensk är i princip alltid oskyldigt dömd i någon korrupt och undermålig rättsstat någonstans utanför Sveriges gränser. I fallet Calle finns vittnen både i Grekland och i Sverige som vittnar om hans våldshandlingar men här skyddas av han av svensk preskriptionstid. Han anklagas även för förtal då han påståtts ljuga om tortyr i den Grekiska arresten, ännu ett brott han misstänks för.

När jag för något år sedan skrev till DN om varför de inte skriver om gärningsmän på samma premisser angående fallet i Tyskland där en man dödade personer med invandrarbakgrund, påstod journalisten, att dådet utförts av en man som misstänks lida av en psykisk sjukdom. Den mentala hälsan är alltid något som nämns, medan orsaken till rasifierades handlingar blir kulturellt/etniskt betingade.

Minns också när en kvinna från Sydafrika förlorade vårdnaden om sitt barn och gick under jorden i Sverige och svensk media och kändisar som Susanne Reuter tog kvinnan i försvar och svartmålade fadern och det Sydafrikanska rättsväsendet. En svensk kvinna kan ju omöjligen kidnappa sin dotter utan gör sitt yttersta för att skydda dottern. Likt ett omvänt Inte utan min dotter-fall den där den iranska kulturen systematiskt angrips medan den amerikanska kulturen framstår som överlägsen. Boken gavs ut passande nog under en tid då relationen mellan USA och Iran var som mest frostig.  (Vill man läsa mer om populärorientalism kan man läsa Magnus Bergs bok Hudud – ett resonemang och populärorientalismens bruksvärde och världsbild.)

När terrordåd sker inom ramen för högerextremism, agerar gärningsmannen alltid ensam, utan att man tar hänsyn till stämningar och växande högerextremism, rasistisk diskurs osv. Dessa ses som sinnesförvirrade individer, incelpersoner som aldrig granskas som grupp med kollektiva idéer och motiv. Icke-rasifierade personer slipper också ta smällen för gärningsmännens handlingar.

Det handlar det inte prompt om att alla ska klassas som terrorister, utan mer om att narrativen och att den efterföljande debatten skiljer sig åt. Våldsförövare bör bedömas på samma premisser.


Toppbild: Storgatan i Vetlanda. Foto: I99pema CC-BY-SA 4.0

En plats, ett rum

En plats, ett rum

Varför har vissa vänner dubbla Facebookkonton? Manusförfattaren Aman Niel skriver om en skavande existentiell kris i mellanförskapets och det dubbla medvetandets grumliga kölvatten.


34. Fredag.

Sommaren går mot sitt slut, det börjar bli bråttom. Måste bara säga det jag vill ha sagt.

 

35. Lördag.

Det är många tankar, många situationer som får ytterligare ett svårt i våra kroppar. Kan tex inte sjunga med när Håkan spelas, känns bara fel på nåt vis.

Och tänker oxå på språket. Särskilt när jag talar med grannar och kollegor. Tänker på att det inte får låta för mycket sådär, men heller inte sådär ansträngt. Du vet.

Och måste vara lyhörd. För att läsa in, läsa av. Alltid vara beredd på att parera, att svara.

Måste. För att överleva.

Vad mer. Juste. Du har kärleken oxå. Inte lätt.

Inte om man är typen som överanalyserar i alla fall. Men det går ju inte stänga av och kan liksom inte hjälpa att tänka att det är nåt som är skevt när hon berättar att hennes tre senaste pojkvänner är halvgambian, somalier och nu jag eritrean. Jag vet inte. Är det mig det är fel på? Gör jag fel som dömer henne?

Men det kan bli krångligt åt andra hållet oxå. Minns när jag bjöd ut henne, hon vackra. She did not approve. Hörde besvikelsen när hon undrade varför vi skulle gå på utställningen med bara vita konstnärer.

Och på det, så har du allt det svåra kring sex. För det blir snurrigt när exotifiering, konservativ hemkultur och porr överlappar. Inget bra recept.

Men så klart, det är inte bara vi som har svårt att hitta fram i kärleken. Det är alla andra oxå. För sån är platsen, tiden. VI blev JAG och skulle plötsligt inte längre vara guds barn. Det är en existentiell kris, som ingen vill prata om. Men alla känner det. Skavet. Även vi och det blir liksom ytterligare en grej. Som hindrar.

Och det där är ganska talande för våra öden. Bär samma tunga, måste orka genom samma utmaningar. Men har det där extra svåra som följer med kropparna. Flykten. Aa, flykten. Det där är ett eget kapitel. Vad säger man om det egentligen. Det är en sån konstig grej det föräldrar tvingades till. Att lämna allt. Sina hem, sitt språk. Och jag ser ju när jag skriver orden, att de är återanvända. Utnötta. Och jag känner det, att de liksom inte gör sorgen och kampen rättvisa.

Kommer ihåg en grej mamma sa till mig i tonåren. “Fåglarna sjunger inte för mig här, jag kan inte tala till dom här träden”. Det är vad flykt är. Det finns inga lyckliga slut för de som lämnat hem. Bara saknad.

Men ansvaret lättar ju inte för det. Måste ändå försöka försörja familj, sina egna här och ofta den stora där. Alla som är kvar i hemlandet och hoppas. På klänningen, på dom nya skorna. På kylskåpet.

Och för oss, barnen till de som flydde, väntar det stora okända. Måste ta oss fram och vidare i ny värld. I nya idéer. I ny ordning. Allt är nytt här. Inte bara för oss. Utan för människan.

Och vi får se hur det här experimentet slutar, men tills dess så måste jag ha nånstans att bo. Måste försörja barn. Så, man gör det man behöver.

Man plockar högskolepoäng, delar föräldraledighet och pratar miljökris. Livet är här och formas av idéerna här. Och det blir ett annat liv, än det föräldrars traditioner och seder förberett för. Och det där är smärtsamt, för mig. För dom.

Men vill ju inte göra illa dom. Tvärtom, vill möta deras stolta blick. Och det är just det som orsakar klyvningen. Det där dubbla som vi går runt med. Dubbla liv, dubbla personer. Känner tom vänner med dubbla FB-konton.

Yes, it is messy.


Toppbild, syntolkning: Barnen Nardos och Lamik kikar in genom ett fönster. Inomhus i halvmörker sitter Freweini, en medelålders kvinna, med ryggen mot barnen.