Näst sista delen i vår serie där vi granskar kulturpolitiken inför valet. Hittills har vi tittat på Moderaterna, Kristdemokraterna, Feministiskt initiativ, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Nu är det dags att kika på Liberalerna, som länge haft en stark kulturprofil bland högerpartierna. 

Bland borgarna brukade Folkpartiet innan Alliansen vara det parti vars profil tydligast knöt an till kulturpolitik. De drev en socialliberal kulturpolitisk linje och tillsammans med utbildningspolitiken var dessa frågor centrala prioriteringar. Idag stoltserar Liberalerna med “tankens och ordets frihet” som grunder i den liberala kulturpolitiken. Man har även en stark koppling till den liberala bildningstraditionen där ökat fokus på bildning och kvalitet är ledorden.

Liberalerna tror på att ett öppet samhälle behöver litteratur, konst och andra kulturella uttryck som provocerar och utmanar. Kulturpolitikens uppgift ska inte vara att styra kulturen, utan att förbättra förutsättningarna för det konstnärliga skapandet och för individens bildning. Partiet är således en stark motståndare till politisk styrning av kulturen.

Offentliga bidrag och anslag ska vara kvalitetsdrivande.

I det kulturpolitiska programmet skriver man att staten ska styra mindre och att kulturskapare och experter ska få mer att säga till om vad som ska få stöd. En positiv tanke som leder till att kulturen får verka fritt. Liberalerna vill tillämpa principen om armlängds avstånd. Det vill säga att det är kulturskapare och experter som fattar de konstnärliga besluten och inte politiker. Offentliga bidrag och anslag ska vara kvalitetsdrivande och tyngdpunkten bör ligga på ett lokalt och regionalt plan.

Men om anslagbeslut inte tas av politiker, hur ska Liberalerna då se till att kulturen uppfyller de demokratiska målen att verka jämlikt och i linje med samhällets värderingar? Dessvärre nämner inte Liberalerna i sitt kulturpolitiska program huruvida man vill motverka de barriärer som finns för invånare som bor utanför storstäderna där tillgången till kultur är betydligt mycket mindre.

Inte heller nämner man hur man kommer att kontrollera att fördelningen av medel sker rättvist då kultursektorn idag har en tydligt ojämn resursfördelning. Två av den svenska kultursektorns största utmaningar. Partiet lämnade under 2017 in en motion där man föreslog att kulturpolitiken aldrig ska reduceras till ett verktyg för att lösa andra problem i samhället.

Under de år Alliansen styrde hamnade Liberalerna i skuggan av Moderaterna. Liberalerna hade då önskat att kulturdepartementet skulle tillfalla dem. Moderaterna höll i detta och drev där på många sätt en klassisk liberal kulturpolitik.

Fristadssystemet ska öppnas även för andra konstnärer.

Liberalerna säger att de vill ge kulturskapare möjlighet att bli mindre beroende av offentliga bidrag. Man anser att det ska finnas goda villkor för kulturföretagande. Skatteregler bör gynna gåvor och sponsring. Sjukförsäkring och andra trygghetssystem måste också fungera för dem som arbetar inom kulturen. Men hur detta ska genomföras redovisas ej.

Liberalerna har som strategi att arbeta för att kulturen finansieras via arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Partiet tror inte på att kulturen ska vara ett fält för att motarbeta arbetslöshet, regional obalans, utanförskap, bristande jämställdhet eller liknande. Istället skriver man att kulturen enbart kan mätas i mål som arbetstillfällen eller antal projekt, dvs en tydlig kapitalistisk linje där kulturen drivs av konsumtion.

“En liberal kulturpolitik måste ständigt försvara den skapande människan” skriver Liberalerna. Exempelvis vill man se ett ökat internationellt engagemang kring kultur, och man vill ha “fler fristadsförfattare och fristadsbostäder behövs över hela landet”. Vidare vill man att fristadssystemet ska öppnas även för andra konstnärer.

Man vill utveckla kultursamverkansmodellen.

Liberalerna tycker också att Sverige ska vara ett föredöme på området kultur av och för barn och ungdomar. I det kulturpolitiska programmet skriver Liberalerna om vikten av läsningen och dess inverkan på elevers språk och tänkande. Men ingenstans i programmet nämner partiet något om de estetiska ämnen, kulturskolan eller barns rätt till kreativ stimulation.

Det partiet däremot nämner i samma motion från 2017 är att man vill utveckla kultursamverkansmodellen. Kultursamverkansmodellen är till för att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer. Liberalerna anser att staten sedan kultursamverkansmodellens införande backat från finansieringsansvaret genom väldigt låga anslagshöjningar.

Men partiets egna budgetförslag för kulturbudgeten är lägre än den sittande regeringens – detta då man anser sig ha lägre intäkter och andra prioriteringar. Man lovar dock ett anslag på 100 miljoner kronor till kultursamverkansmodellen. Detta menar partiet är en tydlig signal till regionerna i landet om att man ger full tillit till skillnad från den sittande regeringen. Denna lade sina extra anslag på Kulturrådet, en statlig myndighet som Liberalerna anser har tagit för många steg framåt för att styra i regional och lokal kultur.

Partiet har alltså valt att inte inkludera etnisk mångfald i sin kulturpolitik.

Vad gäller Liberalernas inställning till mångfald inom kulturen anser partiet att kulturlivet alltid måste vara i ständig förändring. Det ska präglas av många olika åsikter, uttryckssätt och aktörer. Kulturarvet ska både bevaras och brukas ur många olika perspektiv för att göras tillgängligt för alla, oavsett ålder, utbildning, ekonomi, bostadsort, funktionsnedsättning eller dylikt. Partiet har alltså valt att inte inkludera etnisk mångfald i sin kulturpolitik.

Detta blir ännu tydligare när Bengt Eliasson, kulturpolitisk talesman för Liberalerna, anser att en mångfald av åsikter är viktigare än mångfald av hudfärg. En skrämmande taktik som i sin tur kommer att leda till en ännu större segregering inom kultursektorn i Sverige där endast 3% av alla anställda på landets statliga kulturinstitutioner idag har en utländsk bakgrund i Asien, Latinamerika eller Afrika. Vidare kan man spekulera kring huruvida Eliasson och Liberalerna anser att samma retorik, där åsikter är viktigare än mångfalden, också ska tillämpas vid kön.

Sex frågor till Christina Örnebjär, kulturpolitisk talesperson för Liberalerna

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Liberal kulturpolitik syftar till människors förståelse och utveckling. Tanken att se människan för vad hon är och kan bli – inte bara var hon kommer ifrån – är en central skillnad mellan liberaler å ena sidan och populister, socialkonservativa och identitetsvänster å den andra. Medan andra strävar efter att den enskilda människan ska stanna med sin grupp välkomnar liberaler att individen utmanar gruppen. Kulturen är intellektets infrastruktur. När människor utövar eller tar del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Kulturen ger människor verktyg att tänka själva, och det är själva grunden för liberalismen.

▾

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Det viktigaste för att även de som idag inte har plats i kulturvärlden ska komma dit är en bra skola. Ja, barn- och ungdomskultur är viktigt för oss, och den viktigaste mötesplatsen är skolan. Bildningsresan börjar där! När skolan fungerar som den ska får barn och unga verktyg att uppskatta och att utöva kultur
Barn och unga ska få möta professionella kulturutövare i skolan och se och höra, men också själva få utöva, t.ex. teater, film och musik. Skapande Skola ska omfatta även gymnasiet. Tillgången till skolbibliotek ska stärkas och utbildade bibliotekarier ska sköta dem. Läsning av kvalitetslitteratur och klassiker ska särskilt främjas.

▾

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Vi vill tillföra mer pengar och samtidigt vara mer återhållsamma med öronmärkning. Staten ska styra mindre och inflytandet från lokal och regional nivå ska öka.

▾

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?
Alla gymnasieelever oavsett skola och program ska ha möjlighet att läsa estetiska ämnen som tillval. Skolan kan och bör också arbeta för att få in estetiska aspekter i fler ämnen. Eftersom gymnasiet är en frivillig skolform bör endast ett fåtal ämnen vara obligatoriska och då utifrån respektive programs inriktning.

▾

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Genom att hålla armlängds avstånd till kulturen – även när frestelsen är stor att lägga sig i, och även om det handlar om att styra kulturen till sådana värderingar som vi liberaler delar. Stödet till kulturen ska se till att fler möter kultur av hög kvalitet, punkt.
Ett annat sätt är att se till att politiken underlättar för kulturen att få finansiering från många håll. Ju fler finansieringskällor, desto större frihet att utmana. Liberalerna vill därför skapa goda villkor för kulturföretagande och införa skatteregler som underlättar sponsring, gåvor till och konsumtion av kultur.

▾

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i Världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— Kulturens frihet är naturligtvis helt grundläggande – den ska inte styras Och i någon mån är en fri kultur med stor mångfald sitt eget skydd mot mörka krafter. Kultur kan öka människors nyfikenhet också på sådant man inte tidigare visste man var intresserad av eller ens visste fanns. I möte med kvalitetskultur växer nyfikenhet och förståelse. Kulturpolitiken ska sträva efter att människor lär sig mer om sig själva, sin personlighet, sin förmåga, sina fördomar, sitt sammanhang, sitt samhälle, sin samtid och sin framtid. I mötet med kvalitetskultur växer man som människa. Man blir inte automatiskt demokrat av bildning. Men bildning ger människor verktyg att värdera information, verktyg att skilja sanning från lögn och trovärdigt från osannolikt.

Läs mer: Kulturpolitiken, intervju med Timbro, motionen En liberal kulturpolitik.