I den här essän skriver konstnären Suzanna Asp om de intergenerationella trauman som existerar bland samerna och hur det lämnar spår i och runt kroppen. Hon utgår ifrån hennes minnen men även andra människors idéer om tillhörighet. I texten finns ett ständigt återvändande till hur pengar villkorar livet. Likt traumats komposition är meningarna korta. De kommer stötvis.
Vilket slags rum är undervisningslokalen? Vilken historia bär det på? Vem känner sig hemma i institutionella rum? Sara Ahmed skriver i On Being Included: Racism and Diversity in Institutional Life (Duke University Press, 2012):
“It is not the time to be over it, if it is not over. It is not even the time to get over it.”
Hur har min familjs relation varit till undervisningsrum? Avklarad grundskola för de flesta. Där har det tagit stopp. Min ena syster och två kusiner har studerat vidare och tagit högskoleexamen. Jag har en Masterexamen i Fri Konst. Kurspoäng i film, arkitektur, dramatext och teater, skrivande. På min mammas sida vet jag ingen som studerat vidare. Som tagit kandidat, master, forskat och disputerat.
Jag har under våren gått en B-kurs i Kreativt skrivande på Södertörns Högskola. Vi har inte pratat om litteratur skriven av urfolk.
Meningarna blir korta. Texten kommer stötvis, likt uppkastningar, fragmentariska.
“Social categories are sediments: they go all the way down, and they weigh some of us down.”
Kommer att tänka på pappa, hur gick det för honom i skolan? Hade han inte något läshuvud? Han arbetade för sin äldre bror på gården. Och på företaget hans bror drev, Karlstads Potatisskaleri. Han arbetade med lantbruket, höskörden, korna, körde ut potatisen till skolor och restauranger i lastbil. Hans bror var entreprenören, sonen som gick i sin fars fotspår. Pappa var uppfinnaren. Han inredde en teknisk verkstad i ett rum på nedervåningen, innanför vardagsrummet.
Han utförde experiment. Med ett oscilloskop och rullbandspelare. Mina syskon och jag tror att han var något på spåren; en stor uppfinning som skulle slå världen med häpnad.
Vår son har, efter att min pappa gick bort i höstas, genomgått en utredning för adhd och autism och jag har insett att vår far antagligen hade en diagnos. Kanske autism. En funktionsvariation han själv inte var medveten om och aldrig fick stöd i att hantera. Han ”självmedicinerade” med alkohol vilket till slut tog hans liv.
Under min uppväxt förvarades flaskorna med Rosita i ett kylskåp i verkstaden. När mina syskon gjorde den första grovstädningen i hans hus, två dagar efter att han gått bort, var två avslagna kylskåp i den smala hallen fyllda med tömda Rositaflaskor. Liksom ugnen. Prydligt instoppade flaskor med påskruvade korkar.
I baksätet på hans bil, dold under en tjock skinnjacka, låg en påse med två nyinköpta flaskor.
Jag vill inte bli beroende av alkohol. Jag vill inte att våra söner ska bli det. I min familj finns ett tungt bagage där alkoholen har varit en väg ut, bort, alkoholen har dövat, gjort ångestfyllda känslor ljumma, behagliga.
“They might even appear lighter and more buoyant to those who can float, as if they are ”above” them.”
Mormors syster arbetade i skolbespisningen på skolan jag studerade vid. Hon var mattant. Jag stod i kön med mina klasskamrater på Naturvetenskaplig linje. De flesta i min klass kom från medelklassen. Jag iakttog deras händers och kroppars självklara gester. Deras avslappnade ansiktsmimik. Rena kläder, väskor, skor. Deras tröjor med maskinbroderade små märken i form av boomeranger, krokodiler, lagerkransar. Slätstickade tröjor i poppiga, om än dämpade, färger. Välstrukna skjortkragar. Tjejerna bar åtsittande Levi’s, killarna lagom baggy beiga chinos, rena skosnören, rena skosulor. Uppvuxna i villor omgivna av lummiga trädgårdar med äppelträd, bärbuskar.
De hade föräldrar som var ingenjörer, chefer, ledare.
Mormors syster iklädd en vit rock, håret instoppat i ett vitt tunt hårskydd. Hon var ganska kort, lite mullig. Min mormor sa: ”Sträck på dig! Rak rygg! Gå rakt fram! Blicken framåt!”
Tydliga imperativ, likt uppfordrande befallningar. Hon visste vad det kostade att inte höra till. Hennes mormor fick tigga sig fram mellan gårdarna efter att hon fråntagits rätten till den mark hennes familj levt på i generationer.
Nu kallar vi det här området Sápmi, ett område med flertusenårig kulturhistoria. Då sa svenskarna Norrland.
“Perhaps the experience of aboveness creates the impression of overness. ”
När jag talade med min syster i telefon igår, refererade hon till födelseplatsen för vår mormors mor som ”obygden”. Ett område utan bebyggelse, utan befolkning, utan kultur och civilisation. Hon använder svenskarnas ord. Stampade golv. Björkstammar håller bostaden på plats. Inte vägg, tak, fönster i separata enheter. Utan vägg, tak, ljusinsläpp i ett. Hopsydda djurhudar, torv. Jag kommer från en samisk familj. Vi har berövats vårt ursprung, vår historia och våra berättelser. Våra identiteter har bestulits.
När personer tar avstånd kan det ha med rasistiska ideologier att göra.
“Perhaps lightness and buoyancy are the affects of privilege – the affective worlds inhabited by those whose bodies don’t weigh them down or hold them up.”
Skriver utifrån en klassaspekt om undervisning, om vem som hör hemma i vilka rum. Många har talat om det. Men varför har så få skrivit om etnicitet och utanförskap i förhållande till undervisning? Felformulerad fråga, flera har skrivit om det, men det är fortfarande en kunskap som behöver sättas ord på. Jason Diakité berättar i En droppe midnatt om de rasistiska ord han dagligen fick slängda mot sig i klassrummet och på skolgården. Johannes Anyuru skriver i De kommer drunkna i sina mödrars tårar:
”Om vår säkerhetsklass höjdes – det hände till exempel om du bar religiösa kläder, var i fel zon, inte samarbetade på lektionerna i Hus K eller hade vissa sorters skägg […]”
Evin Ahmad skriver i En dag ska jag bygga ett slott av pengar: ”Det var något med att vistas i den miljön. Alla andra var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak.”
Vi bär på ett samiskt arv, en tystad samisk erfarenhet. Den får inte ta plats i skolans undervisningsrum. Den får inte manifesteras. Komma till uttryck, lyftas fram.
Kämpar för att låta den ta plats. Känner mig jobbig, till besvär, som att jag drar upp gammalt groll som vi gemensamt gör bäst i att begrava. Att låta ligga begravet. Samiska kranier grävdes upp och förvaras i kartonger på institutioner runt om i Sverige. På grundskolor, gymnasier, högskolor och universitet. De är inte begravda.
Döda samiska kroppar befinner sig fortfarande ovan jord.
“It is not the time to be over it, if it is not over. It is not even the time to get over it.”
I bergrum, djupt under marken, med sluttande infarter ner i underjorden. Det drar kallt, håret på mina armar reser sig upp. Drömde att det blev inbrott i vårt hus, huset var skändat, dukar bortdragna, exponerade dynlådor i tömda rum, tre vidöppna dörrar slog i vinden.
Min syster fyller fyrtio i slutet av sommaren. Tillsammans med vår mamma ska vi göra en resa till Jokkmokk, Nattavaara och Muorkafors. Där är vår mormors mor född och uppvuxen. För mig väcker det många känslor. Jag känner mig skör. Mitt romanarbete kretsar kring vår samiska bakgrund. Grät hos terapeuten igår när jag skulle förklara varför jag inte kände mig glad och lyfte fram researcharbetet i samband med romanen som en anledning.
Arbetet väcker undanträngda känslor och intergenerationella trauman.
Känslan av ett våldsamt förtryck skapar rädsla för att visa sig som den en är. En högst påtaglig rädsla som tvingat oss till anpassning till det svenska.
Assimilering till svensk med normativ sexualitet. Först trodde jag känslan var skam men det är rädsla. Rädsla för bestraffning.
Vår son är mycket orolig vid nattningen. Till slut säger han att bruna kor är fula. ”Nej”, säger jag. ”Vem säger så?”
”Den vita bonden säger att de vita korna är finast.”
Det var min mormor jag vände mig till när jag berättade att jag var kär i en tjej. Hon svarade att det nog inte var någonting, och om det var det skulle det gå över. För det fick inte finnas, på samma sätt som hål i kläder inte fick finnas, som dålig hållning eller ostädade rum inte fick finnas. Hon led av städmani. För oss var det ingen mani utan en normalitet. Hon var vår norm, vår matriark.
Textraden längst ner på sidan liknar ett sår, ett ärr med flera stygn. Min blick är oskarp, gör texten suddig. Men texten är vass, hård. Ganska skoningslös. Den vita sidan är bländande vit och texten utgör de fragment av den samiska berättelsen som finns kvar.
Vi är den sista generationen. Vi har varit vilsna, oskadliggjorda, vingklippta. Brutna själar på drift. Men våra barn vill veta, de skapar nya berättelser. De kopplar samman vad som händer i världen lokalt och globalt. De binder samman, ställer till svars.
Våra söner är adopterade från Kenya och Sydafrika. De är förflyttade med flyg till Sverige. Jag har del i det, jag försöker prata med dem om det.
För terapeuten berättar jag om känslan av hot som finns i samhället. Jag tänker på de nazistiska och högerextrema rörelserna som växer sig allt starkare, som vinner sympatier. Förstår hon mig? Hon tittar på mig, jag tittar ut genom fönstret. Jag tänker att hon tänker att jag kanske är paranoid, att jag lider av vanföreställningar. Hon föreslår stressgruppen igen och skickar direkt ett mail till sin kollega som håller i den.
Jag har anmält mig. Den startar i morgon. Vi kommer att ha minst en session i skogen för att uppleva dess helande och läkande kraft.
Min mamma berättar om att hon lägger handen på trädets bark för att bli lugn, jag inser att jag gör samma sak. Ofta vill jag göra det men jag tänker att någon kanske ser mig och undrar vad jag gör.
Snart är klockan tre, barnen ska hämtas. Ingen mer skrivtid idag, kanske ikväll om jag inte somnar vid nattningen.
Det har varit skolavslutning idag. Barnen i förskoleklass uppklädda till tänderna, en mamma berättade bekymrat att sonen inte ville ta på de nya skorna. Men de flesta föräldrar hade lyckats, pojkar i ljusa linneskjortor och vattenkammade frisyrer, flickor i klänningar och finbyxor och tunna linnen och hårspännen och handväskor.
Föräldrar med nya kläder, jag har tunna vida byxor från weekday med ett abstrakt mönster i vitt, marin och bränd umbra. En t-shirt i militärgrönt med avklippt ärm, Birkenstocks med remmar i brons.
Det har gått några dagar sedan queerbaren Bitter Pills tvingades stänga på grund av hyresökningar och klagomål från grannar. Den sista kvällen riktar en person vapen mot baren från sitt fönster. Edit; riktar en person vapen mot personer i baren.
Våra kroppar är måltavlor. Blivande kommunordföranden i Svalöv vill förbjuda Prideflaggor. Våra liv villkorade. På stan går jag bakom ett lesbiskt par, de håller varandras händer, sedan släpper de snabbt, sedan trevar sig deras fingrar mot varandra igen. Fingrarna trotsar könsmaktsordningen. De stökar till. De revolutionerar.
Hur gick det för pappa i skolan? Jag minns att hans ögon lyste av stolthet när jag tog studenten. När min klass, Bildkonstakademins Masterstudenter, hade öppning av avgångsutställningen på Tennispalatset Konstmuseum i Helsingfors, åkte vi dit tillsammans med flyget efter att först ha packat om hans klirrande väskor på Arlanda.
De två Rosita han placerat i handbagaget flyttade vi över till resväskan som skulle checkas in.
Min mamma tog tjänst som FN-soldat i Libanon under mitt första gymnasieår. Det regnar ute. Äntligen faller stora tunga droppar på trädens torra blad, sköljer bort stadens damm. Faller ned i den torra marken och sugs upp av växternas tunna rötter.
Min mamma reser bort, hon gör långa resor långt bort. Hon kommer också hit och hjälper oss, sen reser hon igen. Nu är hon hos min syster och hjälper till. Vi klarar oss själva, men vi behöver mycket hjälp. Hon hjälper oss och reser bort.
Jag försöker vara här, det är inte lätt. Det regnar på vårt tak, det känns behagligt. Nästa vecka kommer jag gå i skogen tillsammans med en stressgrupp. Imorgon träffas vi för första gången.
I Plan för suicidprevention bland samer i Norge, Sverige och Finland, som 2017 togs fram i ett samarbetsprojekt mellan Samisk Nasjonal Kompetansetjeneste – psykisk helsevern og rus (SANKS) i Norge och Samerådet, presenteras ett antal strategier och åtgärder för att stärka samers rätt att påverka sin egen hälsa. I ”Strategi nr 4: Initiera arbete för att uppmärksamma och hantera historiska trauman” läser jag: ”Till skillnad från andra delar av världen där historiska övergrepp mot urfolken, och sådana historiska traumans intergenerationella konsekvenser, är väldokumenterade saknas i stor grad arbete kring detta i Sápmi. Detta är överraskande eftersom många av de processer som framhållits som destruktiva i andra delar av världen också utspelat sig i Sápmi, exempelvis i form av internatskolor för barn med negativa konsekvenser för familjeband, och språklig och kulturell anknytning.”
Som förslag på åtgärder lyfts det fram att:
- Initiera arbete, inklusive forskningsarbete, för att klarlägga hur historiska och intergenerationella trauman påverkar samers hälsosituation och självmordsproblematik idag.
- Initiera brett samhälleligt arbete för att bättre hantera och bearbeta de konsekvenser historiska trauman haft för det samiska folket och samiska individer.
Molly S. Castelloe, med doktorsexamen i teater och psykologi från New York University, skriver i artikeln How Trauma is carried Across Generations, i antologin Lost in Transmission: Studies of Trauma Across Generations (Edited by M. Gerard Fromm, 2012): ”The child speaks what their parent could not. He or she recognizes how their own experience has been authored, how one has been authorized, if unconsciously, to carry their parents’ injury into the future. In rising above the remnants of one’s ancestors’ trauma, one helps to heal future generations.”
Barnet pratar om det dess föräldrar inte kunde.
Hon försöker prata.
Först skriver hon.
Referenser
Ahmad, Evin, En dag ska jag bygga ett slott av pengar, Natur och Kultur, Stockholm, 2017
Ahmed, Sara, On Being Included – Racism and Diversity in Institutional Life, Duke University Press, Durham and London, 2012
Anyuru, Johannes, De kommer drunkna i sina mödrars tårar, Norstedts, Stockholm, 2017
Castelloe, Molly S., How Trauma is Carried Across Generations, publicerad 8 maj 2018, Psychology Today, hämtad 190606
Diakite, Jason, En droppe midnatt, Albert Bonniers Förlag, 2016
Länkar
https://www.psychologytoday.com/us/blog/the-me-in-we/201205/how-trauma-is-carried-across-generations
Syntolkning: Ett fotografi av ett fjällandskap. Vid horisonten syns berg som möter en molnig himmel. En sjö ligger placerad framför bergen men den skyms något av gröna träd och buskar.
