Stella Pilback skriver om graffiti som konstnärlig uttryck, repressionen mot konstformen och Göteborgs stads märkvärdiga policydokument. Pilback som skriver utifrån ett konst- och kulturperspektiv, ger här en historia om graffitins villkor i Göteborg från 2004 och om stadens alltmer accepterande av graffiti som konstform.
Sedan graffiti slog igenom som subkultur i Sverige på 1980-90-talet har åsikterna varit många och delade. Det beror på vem du frågar, vissa säger att det är vandalism och andra säger konst. Kanske kan graffiti vara båda sakerna? I Göteborg har frågan varit mer eller mindre brännande fråga de senaste tjugo åren, både för myndigheter och i det fria kulturlivet. Göteborg Stads hållning har förflyttats från att enbart se graffiti som en kriminell handling till att emellanåt kunna utforska graffitins möjligheter att vara storskalig konst – dimensionellt och konceptuellt. Det här är en berättelse om stadens vidgade synfält.
Denna historia tar avstamp i ett brev som polisen skickade till Göteborgs Stads kommunstyrelse, december 2004. I brevet redogjorde ordningsmakten noga att graffiti var vandalism och inte kunde, ens under utställningsformer, vara något annat än en “varböld”. Syftet var att få stopp på klottrarna och att varna politikerna för konstnärliga initiativ som till exempel lagliga graffitiväggar. Den då nyinvigda och enda lagliga graffitiväggen i Göteborg, Röda Sten Konsthalls Draken, lyftes fram som skräckexempel. Rubrikerna i brevet talade sitt tydliga språk: “RÖDA STEN – EN KLOTTRARES ORÖRDA OAS” samt “RÖDA STEN – EN VARBÖLD”.
Nu femton år senare och med facit i hand kan en konstatera att brevet ironiskt nog blev startskottet till ett nytt förhållningssätt i “klotter- och graffitifrågan” för Göteborgs Stad.
Etapp ett – Graffitimålaren en vandaliserande heroinist
Brevet till kommunstyrelsen i Göteborg, som senare benämns som “Varböldsbrevet” i stadens rapporter om arbetet med graffiti, föregicks av en rad olika händelser samma år: lagen om skadegörelse skärptes, vilket innebar att fällande dom för klotter och graffiti nu kunde leda till flera års fängelse. På Röda Sten genomfördes utställningen “Everwanting Streets” med graffitinamn som AKAY och Blue. Utställningen ledde till en upprörd debatt om var staden stod i “klotter-frågan”. År 2004 var också året då Sveriges hittills största klotterbrottsrättegång genomfördes och hölls i Göteborg. “Klottrarna”, ungdomar i gymnasieåldern, satt häktade i två månader och fick inte ha kontakt med omvärlden, eller sina familjer. Den fällande domen innebar skadestånd i miljonbelopps-klassen och var en lyckad brottsbekämpande insats enligt ordningsmakten.
Inte heller fick marknadsföringsmaterial som på något sätt kunde kopplas till graffiti finnas på stadens allmänna ytor. En sprayburk illustrerad på en konsertaffisch var tillexempel inte tillåtet. Själva konstformen hade förbjudits och censurerats.
Under tidig 2000-tal var nolltoleransen som mest högljudd i Sveriges två största städer. Graffiti som ett dyrt samhällsproblem diskuterades ofta i media. I Göteborgs Posten figurerade rubriker som “Kriget om stadens väggar” och “Graffiti är skadegörelse”. Narrativet som skapades om graffitimålaren var en arg ung man som med en problematisk uppväxt i bagaget vandaliserade och missbrukade. Detta redogjorde också polisen för i ”Varböldsbrevet” till politikerna, där de berättade hur Draken och Röda Stens Konsthall var en “samlingsplats och träningsarena för klottrare”. Polisen beskrev i sitt brev hur unga träffade sina äldre klottrande förebilder där och hur klottrarna sedan tillsammans planerade och genomförde skadegörelseattacker i staden, ofta påverkade av droger och alkohol. Polisen visade även på handlingskraft i brevet och under rubriken “Vad att göra?” radade de upp lösningar på problemet:
– Ganska enkelt. Sanera Röda Sten. Låt ungdomarna förstå att
det är förbjudet att måla på väggarna – där också!
– Gör likadant i Mölndal. Sanera den väggen och tala om vad som gäller.
– Tillåt inte s.k. graffitikurser eller liknande.
I skrivelsen beskrivs kommunala tjänstepersoner, föreningar och andra aktörer som arbetade med graffiti som konstnärligt uttryck som “naiva och blåögda”. Att detta var en konstform var befängt enligt polisen: ”graffiti är naturligtvis klotter och klotter är skadegörelse”, ”förbjud allt s.k. lagligt klotter.” Punkt.
Det hårda tonfall där graffiti enbart framställdes som ett brott som skulle bekämpas, kändes igen från Stockholm där nolltoleransen för klotter och graffiti hade stegrat sedan 1990-talet. Stockholm Stads nolltoleranspolicy innebar att graffiti inte tolererades under några former. Inte i workshop-sammanhang, varken inom Kulturskolan eller av andra organisationer som ordnade helt lagliga evenemang. Inte heller fick marknadsföringsmaterial som på något sätt kunde kopplas till graffiti finnas på stadens allmänna ytor. En sprayburk illustrerad på en konsertaffisch var tillexempel inte tillåtet. Själva konstformen hade förbjudits och censurerats.
I Stockholm skulle all graffiti skulle saneras inom tjugofyra timmar. Stockholms Lokaltrafiks dåvarande trygghetsansvarig, en före detta polisman, gick ut i media med påståendet att graffitimålare går på heroin för att orka vara vakna om nätterna. Ett uttalande som rymmer en paradox – att heroin skulle göra dig pigg och produktiv stämmer så klart inte. Inte heller hade trygghetsansvarig några bevis för att gemene graffitimålare skulle ha brukat drogen.
Etapp två – Graffitimålaren, en vilsen ungdom
I Göteborgs Stad gick “varböldsbrevet” inte obemärkt förbi. Klottergruppen, som funnits sedan 2001, var stadens samverkansgrupp mot klotter och innefattade kommunala tjänstepersoner, polis och fastighetsägare. De träffades för att diskutera hur staden skulle få bukt med graffiti- och klotterfrågan en gång för alla. I gruppen såg en tjänsteperson en chans att bredda synfältet på graffiti och tog upp ett socialt perspektiv på frågan – kunde staden lära sig mer om graffitimålarna, vilka de var och varför de målade? Tack vare tjänstepersonens konstruktiva idéer startade staden ett år senare ett samverkansprojekt med det fria kulturlivet. Projektet fick namnet Ung Kultur 116. Intentionen var att staden skulle skapa en annan dialog kring graffiti istället för att bara förkasta rörelsen som vandalisering.
Utredningen följdes av ett uppdrag: att öka tryggheten på platsen och att höja antalet närvarande vuxna längs Draken. Ett uppdrag som inte gick att genomföra. Varför?
Projektet lyckades med sitt syfte och blev banbrytande för stadens utvecklade syn på graffiti. För även om Ung Kultur 116 startades delvis för att minska klottret – det tilldelades Göteborgs Spårvägars pris mot klotter och skadegörelse 2008 – så fick projektets dialogbaserade arbetssätt Göteborgs Stad att närma sig tanken på graffiti som konstform. Till exempel drev staden och den fria konsthallen Röda Sten tillsammans workshops i graffiti för unga. Projektet öppnade dörrar, även om det bara var på glänt.
När Ung Kultur 116 avslutades följdes det upp av flera utredningar och rapporter om graffiti i staden. Röda Stens öppna vägg Draken fortsatte att vara i fokus. I början av 2010-talet startades en utredning med platsen som utgångspunkt, syftet var att öka kunskapen om graffitikulturen och undersöka den sociala situationen för den unga generationen målare. Utredningen följdes av ett uppdrag: att öka tryggheten på platsen och att höja antalet närvarande vuxna längs Draken. Ett uppdrag som inte gick att genomföra. Varför? Utredningen visade att platsen redan uppfattades som trygg och att endast en låg procentandel av de som brukade väggen redan var vuxna över tjugo år.
År 2014 till 2015 avsade sig Socialförvaltningen sitt uppdrag att driva graffiti- och klotterfrågan, de hade andra prioriteringar. Då såg (återigen) en tjänsteperson möjligheter att utveckla stadens arbete med graffiti, denna gång genom en ny permanent verksamhet. På enheten för Ung Kultur på Kulturförvaltningen togs det fram ett tjänsteutlåtande och år 2015 fick klotter- och graffitifrågan en ny plats och en ny benämning: Urban Konst.
Etapp tre – Graffitimålaren, en urban konstnär
Med Urban Konst började stadens syn på graffiti på allvar att skifta till ett konst- och kulturperspektiv. Uppdraget för den permanenta verksamheten var och är fortfarande att vara en kunskapsnod, en möjliggörare för fler konstnärliga initiativ i stadsrummet och en pedagogisk resurs för unga som intresserar sig för det konstnärliga uttrycket. Det sistnämnda var i verksamhetens uppstart i samverkan med Röda Sten Konsthalls verksamhet Ung och Skapande, vid Draken.
Genom att ta del av graffitins historia och de diskussionerna som pågår internationellt kan en förstå att graffitikulturen kvalificerar sig som en av vår tids mer komplexa och största konstnärliga rörelser, internationellt sett.
Så varför är ett konstperspektiv viktigt i stadens arbete med graffiti? Krasst vågar jag påstå att om Göteborgs stad bortser från den kreativa skapande kraft som graffiti kan vara och väljer att endast se en destruktiv handling då kommer staden aldrig att kunna arbeta med graffiti som en positiv företeelse. Att erkänna graffiti som konstform är också att erkänna utövarna som konstnärer.[1] Det är därför viktigt att uppvärdera graffiti som estetiskt uttryck och låta uttrycket bli en självklar del av samtidskonsten. Genom att ta del av graffitins historia och de diskussionerna som pågår internationellt kan en förstå att graffitikulturen kvalificerar sig som en av vår tids mer komplexa och största konstnärliga rörelser, internationellt sett. Därför bör graffitikonstnärer inte marginaliseras eller den konstnärliga kvalitén ifrågasättas på grund av sin konstnärliga metod – att det är just graffiti.
Ett konst- och kulturperspektiv på graffiti är också en möjlighet att arbeta med en demokratisering av konst i offentliga rum. Verksamheten Urban Konsts främsta och inledande syfte är “att fler ska ta del av och skapa konst i offentliga rummet”. Kanske känns konst inte så angeläget när en pratar om demokrati. Men genom att öppna upp det offentliga rummet för ett mer diversifierat utbud av uttryck och metoder, underlättas processen för det gemensamma stadsrummet att bli en plats som fler kan påverka och identifiera sig med.
I och med Urban Konsts bildande kan en tro att nolltoleransen praktiserades i Göteborg för att sedan avskrivas. Men faktum är att om Göteborgs Stad praktiserar nolltolerans eller inte beror helt på hur dokumentet tolkas. Därför hade konstperspektivet också kunnat införas mycket tidigare eller åtminstone tagits i beaktning som ett av flera perspektiv i frågan om graffitins existens. I Göteborgs stads policydokument beskrivs hur “stor försiktighet ska iakttagas” om ett förslag på “graffiti eller annan utsmyckning” skulle inkomma till stadens förvaltningar. Det är alltså möjligt att driva graffitirelaterade projekt på stadens ytor så länge projektet drivs med “försiktighet”.
I policydokumentet beskrivs också att ytor inte ska upplåtas “för graffiti eller annan utsmyckning om…” det inte finns “…samverkande resurser från samhälle och myndigheter”. Min slutsats är att Urban Konsts arbete hade varit möjligt mycket tidigare eftersom texten säger att graffitirelaterade projekt kan ges tillstånd så länge det är i samverkan med någon samhällelig resurs och projektet genomförs med eftertanke och planering. Ett typexempel på ett sådant projekt skulle kunna vara att en förening uppför en mural i samverkan med en fritidsgård eller ett fastighetsbolag.
Idag, några år efter att Urban Konst startade, har verksamheten tillsammans med andra genomfört flera urbana konstprojekt i Göteborg. Stora internationella projekt som Artscape16 och Hammarkullen Urban Art 17 har sparkat upp dörrar för mindre initiativ. Dörrar som kan vara svåra att slå igen eftersom de stora graffitiprojekten har visat på goda exemplen och därmed har ängsligheten gentemot uttrycket minskat. Tack vare detta har också den lokala graffitikonstscenen gynnats eftersom det nu blir lättare för mindre enskilda projekt och konstnärer att få tillstånd – om de själva skapar och driver projekt. Nu finns det en mottagare i staden dit initiativtagaren kan vända sig för rådgivning.
Risken när denna stigmatiserade konstform nu fått luft att andas är att graffitirörelsen välkomnas av kommuner och kommunala bolag för att tjäna gentrifierings- och marknadsföringssyften. Att “sätta en plats på kartan” är något som ofta dyker upp som kommunala argument för olika urbana konstprojekt. Genom att dessa projekt ofta kallas just festivaler istället för muralkonstutställning, gör att de även retoriskt särskiljs från övriga konstvärlden – en konstutställning eller uppförandet av ett mer traditionellt offentligt konstverk i staden skulle aldrig kallas för något så allmängiltigt som en “festival”. Muralmålningar kan också vara ett enkelt sätt att höja ett attraktionsvärde på en plats och det finns risk att konstnärerna endast blir en ”happening”, en festival, och ett verktyg för utsmyckning och tillfällig attraktion.
Graffitti riskerar att endast bli ett säljargument där den konstnärliga friheten begränsas och konstnärerna tjänar sponsorer och fastighetsägares syften. Graffiti som konstform reduceras då till att vara ett häftigt inslag i stadsmiljön men endast då marknaden får bestämma uttrycket och när det uttrycket tjänar marknaden. Röda Sten Konsthalls historia är ett exempel på detta: å ena sidan ville man visa den kreativa aura som gatukonst alstrar och platsen utgjorde visuell modell i marknadsföringsmaterial för Göteborgs Stad. Å andra sidan tvingade politiken i Göteborg att Röda Sten skulle måla tre av sina fasader svarta inför hamnfesten under världens största segeltävling Volvo Ocean Race, år 2006. Då fick personalen på Röda Sten Konsthall ta fram roller och svart väggfärg eftersom de strandvända graffitimålade väggarna inte längre passade in i bilden av Göteborg. Lagom mycket graffiti var gott nog.
Slutetapp – Graffitimålaren, “klottraren” i Konsthallen?
Narrativet kring graffiti håller på att ändras i Göteborg och jag vill tro att när polariseringen kring graffitikulturen luckras upp kan detta konstnärliga uttryck vara med att utveckla stadens rum och skriva in sig i konsthistorien. Nyfikenheten är stor och framtiden oviss, eftersom kunskapen om graffiti som förändringsverktyg och samtida konstuttryck hos den etablerade konstvärlden inom Göteborgs Stad fortfarande är begränsad.
Urban Konst är en verksamhet som skapades för att arbeta med graffiti som konstform istället för att bemöta rörelsen som ett samhällsproblem. Nu har verksamheten flyttat in i Göteborgs Konsthall, i och med det har graffiti uppvärderat som konstnärligt uttryck, ett viktigt symboliskt steg för att erkänna graffiti som konstform. Men samtidigt är Urban Konst ett skepp i motvind. För även om den tjänsteperson som en gång var med och skapade Urban Konst 2015 fortfarande lyckas hålla kvar verksamheten i nära kontakt till stadens utövare och fria projekt i staden, befinner sig verksamheten i en förvaltning som har svårt att relatera till graffiti som uttryck för konst. Kulturförvaltningen verkar värdera en mer traditionell akademisk bakgrund högre än graffitirelaterad erfarenhet och kunskap i sitt arbete med konstformen.
Ett internationellt exempel på hur motsättningar synliggörs när institutioner bjuder in graffiti, och på när den etablerade konstvärlden omfamnar subkulturens yta men inte tar hänsyn till dess historia och ursprung, är Berlinbiennalen 2012. När curatorerna för biennalen bjuder in en grupp pixadores, från rörelsen Pixação från São Paolo, till att måla en konstruerad vit trävägg i en kyrka gör hen det både aningslöst och historielöst. “Vi är inte vana att måla utan konflikt” – sa den inbjudna gruppen. De täckte under biennalen inte bara den tillbyggda väggen utan även kyrkans väggar av Pixaçãos signifikanta monokroma tags och budskap.
Göteborgs konstetablisemang hade kastats med både konst- och kulturperspektiv tillbaka in i graffitins essens och ursprung om denna grupp hade närvarat.
I Göteborg är exemplen på motsättningar inte alltid lika tydliga men det var lätt att lägga märke till att den ordinarie besökaren på konsthallen hade bytts ut mot en annan när graffitifilmen The New Dictators – Archeology of Hellsinki hade Göteborgs-premiär. ”Är det detta som kallas publikutveckling?” – frågade jag mig när filmen projicerades och graffitimålade tåg rullade fram över Konsthallens vita väggar. Göteborgs konstetablisemang hade kastats med både konst- och kulturperspektiv tillbaka in i graffitins essens och ursprung om denna grupp hade närvarat.
Graffitins varande eller ickevarande i staden är att oavsett vem som bestämmer i vilka rum som begreppet ska diskuteras och utformas så blommar graffiti själv ändå från samma rot – färg på burk som ska ut till varje pris. Ut i staden och synas. Direkt och i kontrast till stadsbildens kommersiella budskap. Direkt och i kontrast till övriga konstvärlden.
Toppbild: Den lagliga väggen Draken med konsthallen Röda sten i bakgrunden. Foto: Daniel Terres.
[1] Det är inte alla graffitimålare som definierar graffiti eller sig själva som konst och konstnär. Den här texten handlar om de som gör det och om graffiti som konstform. Graffitiscenen innehåller mycket mer än en ett konst- och kulturperspektiv – men det är en helt annan text.
