På Thielska galleriet visas just nu utställningen Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn. Macarena Dusant och Hana Suzuki Ernström från Kultwatch ser en utställning som undersöker den nakna människokroppen och den queera blicken.
Nakenhet och aktstudie
”Motivet är en akt, vilket innebär att modellen utför en handling och intar en pose”. Så förklaras utgångspunkten för utställningen: akten. Vilket kan innebära hur kroppen avbildas i en bild. Själva “motivet” i bilden är alltså akten, en handling som genomförts av den som avbildas och som exponeras för betraktarens blickar.
Utställningens aktstudie öppnar för frågor kring konsthistoria, fotografiet som medium och en heteronormativ patriarkal ordning. Patrik Steorn, intendent på Thielska galleriet, och Karlsson Rixon, konstnär som både curerat och medverkar i utställningen, har producerat en stark och samtidigt finkänslig utställning om kroppslighet, normer, fotografi. De andra konstnärerna som medverkar är Diana Agunbiade-Kolawole och Anders Zorn.
Det första vi möter i utställningen är Karlsson Rixons fotografiska svit Nakenakt från 2016-2018, en serie självporträtt i samarbete med konstnären och musikern Mario Fjell. I 36 fotografier ser vi Karlsson Rixon stå naken i mitten av ett rum och med blicken riktad mot betraktaren. En blick som tycks bestämma avståndet till åskådaren. Stadigt står konstnären med båda benen på marken samtidigt som hens kropp bär Fjell.
Som att queerheten tagit sig ut från kroppens inre och intagit en given plats på den förväntade kroppens yta.
Mario Fjell håller sig fast vid Karlsson Rixons kropp på ett närmast självklart sätt, trots de akrobatiska ställningarna. Positionerna uppfattas solida och bärandet för tankarna till att härbärgera något som inte syns men som finns där i olika formationer. Som att queerheten tagit sig ut från kroppens inre och intagit en given plats på den förväntade kroppens yta. Akterna i fotografierna spränger normativa förståelser och ställer frågor om vart en kropp slutar och vart en annan tar vid. På så sätt får vi syn på queera dimensioner och utrymmen.
Den nakna kroppen har inom den västerländska bildkulturen gjorts till symbol för sårbarhet, svaghet och föreställningen om det naturliga. Den nakna kvinnligt kodade kroppen har inom den västerländska konsthistorien porträtterats utifrån den manliga blickens begär. Karlsson Rixons blick viker inte undan och möter betraktaren utan att be om ursäkt, utan att vara till lags. Här finns inga spår av sårbarhet, svaghet eller behagande sensualitet. Nakenhet kopplas till könsidentitet i verket och får andra betydelser än i den heteronormativa traditionen. På så sätt erbjuds en förflyttning av hur könsidentitet gestaltas.
En queer blick på Zorn
Efter rummet med Karlsson Rixons fotografier möter vi etsningar av Anders Zorn, hämtade ur samlingen på Thielska galleriet. Karlsson Rixon har tagit fram ett personligt urval av nakna kvinnor med intentionen att gestalta det queera, något som kan tyckas omöjligt med tanke på att Zorns konstnärskap och motiv kännetecknas av en heteronormativ manlig blick. De som porträtteras är ofta vita ”svenska” kvinnor, gärna nakna i naturen. Ändå lyckas utställningen öppna för homoerotiska omläsningar och queera motläsningar. Den öppnar för queera och lesbiska narrativ i bilderna.
Det handlar inte bara om det som sker i bilden, här bjuds betraktaren in att bejaka sitt eget begär och sina egna fantasier i relation till berättelsen.
Det finns flera sätt att läsa en bild. Vi kan läsa med en bild och dess berättelse, det vill säga göra en (hetero)normativ förväntad läsning, men vi kan också göra en läsning som innehåller mer motstånd. Två läsningar som framhålls inom queera feministiska kulturstudier är omläsning och motläsning. Omläsning innebär att homoerotiska inslag sätts i fokus, såsom samkönade, gay eller lesbiska berättelser. Motläsningen å sin sida, inkluderar queera begär och en mer flytande förståelse av kön och sexualitet(er). Det handlar inte bara om det som sker i bilden, här bjuds betraktaren in att bejaka sitt eget begär och sina egna fantasier i relation till berättelsen. På så sätt blir åskådaren en aktiv del av narrativet.
I förflyttningen från Karlsson Rixons fotografiska svit till rummet med Anders Zorns etsningar får vi med oss en queer blick när vi möter Zorns objektifierade nakna kvinnokroppar. Denna förflyttning lyckas bäst i hur curatorerna planerat flödet i utställningen.
I en av etsningarna porträtteras tre nakna, kvinnligt kodade personer som står i vattnet. Två av dem håller varandra i händerna. De tittar leende och inbjudande mot oss. Mellan de tre kropparna finns en ömsesidig närhet, kvinnorna ser avslappnade ut och oberörda av sin nakenhet. Så framträder en omläsning: här gestaltas ett lesbiskt begär, en tolkning som förstärks av de två som håller varandra i händerna. Kanske är de alla tre älskare eller partners? Fantasin får flöda och en berättelse skrivs. Vi föreställer oss att det inte är Zorn som står bakom etsningarna, utan en av de porträtterade kvinnorna i bilderna. Kanske är det inte ens kvinnor utan en queer samling personer med olika kön och kroppar. Här närmar sig våra tankar en motläsning.
Här finns en kritisk granskning som lägger grund för en maktförskjutning. Bildernas narrativ förflyttas och vi erbjuds nya möjliga berättelser.
I en annan bild halvligger två nakna personer utfläkta vid vattenbrynet. Även dessa två kan kodas som kvinnor. Personen till höger har lyft huvudet, blicken är mörk och det är svårt att se om den tittar mot oss eller ner på sig själv, kanske har den munnen lite öppen. På den andra personens läppar skymtar ett leende. Deras nakna kroppar, utsträckta positioner, den lilla beröringen och blickarna bidrar till en lekfull stämning mellan personerna. De ser bekväma ut, aktiva subjekt som genom sina kroppsspråk och ansiktsuttryck tycks reta och leka med betraktaren. Men deras blickar synar oss också, lika mycket som de lockar. Här finns en kritisk granskning som lägger grund för en maktförskjutning. Bildernas narrativ förflyttas och vi erbjuds nya möjliga berättelser. Med motläsningens blick har betraktaren bjudits in till en queer fantasi, en väg bortom en säker (norm)binär mark.
Den ärliga bilden
I ett tredje rum presenteras utställningens tredje konstnär, Diana Agunbiade-Kolawole. Verket Honest Portrait, 2015-2018, visas i ett sterilt kaklat rum som skiljer sig från de andra medverkande konstnärerna och passar konstverken väldigt bra. Med hjälp av kemiska vätskor som används vid framkallning av fotografier gestaltar Agunbiade-Kolawole den egna kroppen på ytor som fotopapper och plexiglas. Konstnären trycker delar av sin kropp – lår, mage, händer, ansikte – och skapar (av)bilder i naturlig storlek. Bilderna talar tydligt om att det finns mer bortom det som avbildas på ytan. Det finns mer bortom kroppsdelarna som kommer med på bilden.
Verken spelar med och mot det fotografiska mediet, den tar avstånd från det frysta fotografiska ögonblicket men arbetar samtidigt med fotografiets åldrande. Här experimenterar konstnären med den fotografiska processen och använder inte fixering som är brukligt vid framkallning av foto. Förändringen blir del av verket där rörelsen pekar på att avbildningar inte är för evigt beständiga, liksom kroppen.
I förhållande till utställningens tematik lägger detta till ännu en dimension i att förstå kroppslighet och gränser, det som inte syns finns där.
Verkens titel, ärlig porträtt, anspelar på en strävan efter att skapa uppriktiga porträtt av kroppen och går i linje med utställningens syfte, att undersöka poserandet som en handling i aktstudien. Vi tycker oss se spår av hur konstnären har intagit en position inför gestaltningen av kroppen – händer och fötter som tagit stöd mot ytan innan andra delar av kroppen trycks mot papperet eller plexiglaset. På andra bilder verkar Diana Agunbiade-Kolawole ha placerat framsidan av sin kropp eller sin hand på en vertikal yta och lämnat spår av rinnande vätska. Kroppen känns på så sätt mer påtaglig, lite som när en sätter handen på kopieringsmaskinen för en bild av handflatan, som låter en skönja kroppen på ett, kanske, mer direkt sätt. Att kopiera innebär att duplicera något, en handling som innebär att göra en till version av det ursprungliga materialet, som i verket är kroppen.
Agunbiade-Kolawole använder sig inte av kamera, men verken kan fortfarande läsas som fotografier. Kan kopiering, avtryck, uppfattas som mer ärligt än fotografiet? Eller, vad kan fotografi innebära egentligen? Konstnären har även strävat efter att göra avtryck av sina egna andetag genom att fånga utandningens partiklar över bildytan. I förhållande till utställningens tematik lägger detta till ännu en dimension i att förstå kroppslighet och gränser, det som inte syns finns där.
Placeringen av Diana Agunbiade-Kolawoles verk passar rummets form men riskerar att upplevas något frånskild vad gäller öppningar till en queer läsning. Visserligen ställs vi inför frågor som berör kropp, fantasi och i viss mån begär, inte minst av den egna kroppen. Och visst kan vi fortfarande fundera kring queer kroppslighet och queera dimensioner, men här saknas den tydliga inbjudan till betraktaren som de andra två presentationerna förmedlade. Självklart kan queera representationer skapas oavsett men som betraktare saknade vi en riktning, en möjlig väg till en homoerotisk eller queer fantasi.
Kroppen och gränser
Utställningens utgångspunkt, akten, förstår vi som ett sätt att ta makten över hur kroppar avbildas och vilka narrativ som skapas. Karlsson Rixon och Diana Agunbiade-Kolawole undersöker hur kroppar kan gestaltas, de arbetar med att skapa självporträtt som bryter mot konventioner som ensidig identitet och porträttbilden. För vad innebär själva poserandet framför ett medium om inte en handling som bär på maktstrukturer och reproducerar normer? Utställningen utmanar de gränser som vi gärna ramar in kroppen i, såsom identitet och kroppsliga gränser.
Utställningen utmanar de gränser som vi gärna ramar in kroppen i, såsom identitet och kroppsliga gränser.
I Karlsson Rixons fotografiska svit utmanas vår förståelse av könsidentitet. Sviten på 36 fotografier talar om för oss att så många identiteter kan en kropp bära. Så komplex är människan. Konstnärens urval av Anders Zorns etsningar strävar efter att böja den manliga exploaterande blicken genom att öppna för mot- och omläsningar. Hos Agunbiade-Kolawoles verk utmanas vår förståelse av vad ett fotografisk porträtt kan innebära, både ur en tidsmässig aspekt, där förändringen av bilden är inskriven i verket. Men också utifrån en “ärlig bild”. Det vill säga att verket i sig självt redogör för när konstnären intar bildytan och låter spår synas. Och visst öppnar Agunbiade-Kolawoles verk för synliggörandet av akten, handlingen att posera inför (av)bilden, inom ramen för utställningens aktstudie.
Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn pågår fram till 23 september 2018. Thielska galleriet ligger på Djurgården och buss 69 går hela vägen fram till museet. För öppettider och entréavgift besök Thielska galleriets hemsida: www.thielskagalleriet.se.
