Vi fortsätter att granska kulturpolitiken inför valet. Hittills har vi tittat på Moderaterna, Kristdemokraterna, Feministiskt initiativ, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Nu är det dags att kika på Vänsterpartiet, svenska folkets kulturpolitiska favorit i förra valet. Vad vill de idag?

---

“Kultur ska vara till för alla, inte bara en lyx för några få…”

Med dessa ord inleder Vänsterpartiet sitt Kulturpolitiska program, där kulturens tillgänglighet står i fokus.

2009 släppte Vänsterpartiet “Kulturkompassen”, där partiet redovisar sin kulturpolitiska grund. Den verkar fortfarande gälla, men är något utdaterad och försiktig, och det känns lite märkligt att denna inte synbart uppdaterats sedan den släpptes. Detta ska dock ställas mot deras mycket progressivare motioner från det senaste året.

Vänsterpartiet har ej lagt någon skuggbudget, så vi kan inte tala om partiets position i siffror. Vad som är känt är dock att inför förra valet så ansågs Vänsterpartiet ha den bästa kulturpolitiken av störst andel väljare. Denna information togs på den marknadsliberala tankesmedjan Timbros uppdrag fram av Demoskop. I Timbros rapport Vad vill oppositionen med kulturpolitiken? redogör de för att Vänsterpartiet då ansågs ha bäst kulturpolitik av hela 20% av väljarkåren. Tvåa kom Socialdemokraterna med 16%, därefter Moderaterna på 9%.

14% av Sverigedemokraternas väljare stödde Vänsterpartiets kulturpolitik.

Populärast var Vänsterpartiet bland högutbildade och låginkomsttagare, och högst förtroende hade de bland de mellan 16 och 49 år. Att 84% av vänsterpartister stödde sitt eget partis kulturpolitik var kanske inte så förvånande. Vad som är en överraskning är att 14% av Sverigedemokraternas väljare stödde vänsterpartiets kulturpolitik.

I det kulturpolitiska programmet lägger Vänsterpartiet störst fokus på spridningen av kulturen – geografi ska inte hindra kulturen från att nå ut till alla i landet. Riksteatern och andra turnerande organisationer ska besöka landets alla hörn. I de texter vi granskat nämns dock inget om att landets kulturinstitutioner, teatrar och övriga scener inte är anpassade för all sorts konst. Dessutom behövs en omfattande upprustning av dessa för att långsiktigt kunna erbjuda kultur på världsnivå, vilket inte heller nämns.

Under den gångna mandatperioden har man tillsammans med den sittande regeringen återinfört fritt inträde på statliga muséer. En reform Vänsterpartiet är och ska vara stolta över. En fråga är vad man har för vidare planer i arbetet för att tillgängligheten och den geografiska spridningen på museum.

 

Underförstått är processen klar – de röster ur arbetarklassförorter som inte hörs idag är irrelevanta

Idag är kulturen starkt centrerad kring storstadsregionerna. Vänsterpartiet har även i så väl partiprogram som kulturpolitiskt program och sina motioner missat att belysa den stora problematiken kring hur kulturen ska spridas och få fäste i socioekonomiskt utsatta områden i städerna. Dessa är idag nästintill helt avskärmade från statsfinansierade kulturella uttryck.

Mycket lite koppling görs mellan geografisk spridning och socioekonomiska faktorer, och särskilt i Kulturkompassen känns det som att Vänsterpartiet inte ser ett problem med institutionernas avskärmande från periferin: “Under arbetarrörelsens tidiga historia,” skriver de, “skapades alternativa kulturyttringar som byggde på andra erfarenheter än borgarklassens. Så småningom sammanflätades arbetarrörelsen med statsmakten och även arbetarkulturen inlemmades till stor del i den etablerade kulturen.” Underförstått är processen klar – de röster ur arbetarklassförorter som inte hörs idag är irrelevanta, den riktiga, traditionella arbetarkulturen är redan erkänd.

Till 2020 hoppas Vänsterpartiet på att Kulturskolan ska vara helt kostnadsfri.

Att avstånd och ekonomisk utsatthet inte ska ligga till grund för huruvida barn och ungdomar får ta del av kulturen är en stark röd tråd i Vänsterpartiets kulturpolitik. Under den senaste mandatperioden har de tillsammans med den sittande regeringen tillsatt över en kvarts miljard i bidrag för detta. De tillfaller landets kulturskolor, där man sänkt taxan på kulturskolan och till 2020 hoppas man på att den ska vara helt kostnadsfri. Detta har varit en betydelsefull förändring som Vänsterpartiet var ledande i att driva. Den kan i sin tur leda till en rättvisare resursfördelning av den statliga kulturbudgeten.

Under det senaste decenniet, när kulturpolitiken drevs av Alliansen, lades hundratals bibliotek i landet ner. Vänsterpartiet har inte i sitt kulturpolitiska program tagit ställning till huruvida dessa ska öppnas igen. De vill dock ha en “nationell biblioteksplan” för att inventera läget för landets alla bibliotek. Vänsterpartiet har också förhandlat med den sittande regeringen om ett tillskott på 250 miljoner kronor till fortsatt verksamhet för att stimulera barn och ungas lärande på biblioteken. Detta måste ses som en förutsättning för den geografiska tillgängligheten av litteraturen.

 

Vänsterpartiet vill fortsätta öka gentemot den nuvarande budgeten

Det är många fina ord i Vänsterpartiets kulturprogram: “För vänstern handlar det om samhällsanalys, befrielse och uppror, allt uttryckt i konstnärliga former som får oss att skratta, gråta och tänka efter.” Sen handlar det om att omvandla detta till faktiska reformer. Timbrorapporten redogör även för att Vänsterpartiet varit de som “högst och mest konsekvent
ropat efter en radikal höjning av den statliga kulturbudgeten”. En ökning av kulturbudgeten är också det som 2014 hade stöd hos störst andel av befolkningen (44%), och Vänsterpartiet vill fortsätta öka gentemot den nuvarande budgeten.

Vi eftersöker mer detaljer kring tillgängliggörande för funktionsnedsatta och socioekonomiskt utsatta, då även specifikt i landets förorter. Men mycket mer än så är svårt att komma på i kritikväg när det gäller Vänsterpartiets politik på området. De står bevisligen för en stark och solidarisk kulturpolitik där mångfald och tillgång är ledord.

 

Sex frågor till Vasiliki Tsouplaki, kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Kulturen spelar en central roll i ett demokratiskt samhälle. Genom kulturen kan olika grupper och individer få uttrycka sina tankar och känslor. Kulturpolitiken är därför ett viktigt verktyg i arbete för att försvara de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde.

Ett lands kulturpolitik speglar dess syn på människan, både som skapare och som mottagare av det som skapats av andra. Kultur kan också påverka människor att se världen med nya ögon, byta perspektiv och tänka på andra sätt. Kulturen kan vara ett viktigt verktyg för att förändra destruktiva eller förlegade attityder, traditioner och normer. Genom kulturen kan vi människor tolka och definiera vår tid, vårt förflutna och våra visioner framåt.

▾

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Kulturpolitikens uppgift är att ge riktlinjer som säkrar att samhällets kulturstöd främjar allas delaktighet i det kulturella livet, vilket bl.a. innebär att alla ska ha lika möjligheter till utbildning, arbete, karriär, anslag och stipendier inom varje konstområde. Allas möjligheter till högre utbildning, och på sikt inflytande och makt, är en demokratifråga. Mångfald bland studenter innebär bredare perspektiv och erfarenheter. Heterogena studentgrupper bidrar till ökad kvalitet på utbildningen då kunskap utvecklas när olika perspektiv möts. Mycket tyder i dag på att kulturlivet inte speglar och tar tillvara den potential som vilar i samhällets mångfald. Snedrekryteringen till de konstnärliga utbildningarna samt personalsammansättningen på kulturinstitutionerna är tydliga exempel på detta.

Vänsterpartiet vill ålägga lärosätena att ta fram en strategi för sitt arbete med breddad rekrytering och breddat deltagande. Vi vill även ge Universitets- och högskolerådet i uppdrag att regelbundet följa upp lärosätenas arbete med breddad rekrytering. Vi anser också att det behöver läggas ett särskilt fokus på just de konstnärliga utbildningarnas arbete med att motverka diskriminering och bredda rekryteringen. Vi tror att vi behöver börja med barnen och se till att alla har tillgång till avgiftsfri kulturskola och kultur i skolan med kulturpedagog och fler skolvisningar så alla barn får ta del av professionell kultur. Estetiska ämnen och folkhögskolornas kulturutbildningar är också viktigt som förberedelse för högre studier.

▾

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Vi vill fortsätta att satsa på kultursamverkansmodellen. Modellen inrättades 2011 i syfte att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer för kulturverksamhet men statens bidrag till samverkansmodellen har halkat efter och vi behöver stärka möjligheten till kultur i hela landet. Modellen har dessutom utökats med bild och formområdet och behöver även förstärkning av den anledningen. Kulturplanerna måste tas fram tillsammans med mindre aktörer och föreningsliv. När resurserna är för knappa blir förstås ambitionerna lägre. 

▾

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Vi anser att de estetiska ämnena både behöver uppvärderas och få ett ökat utrymme i skolan, därför vill vi att antalet timmar i estetiska ämnen ökar och att ämnena ska finnas med på alla nivåer i grund- och gymnasieskolan.

▾

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Kulturen ska vara fri och frispråkig. I dag händer det att kultur tystas och läggs tillrätta, ibland med goda föresatser, ibland med klassförakt, sexism eller hat som grund. De skyldiga är alla från konfliktskygga tjänstemän och klåfingriga politiker till de som inte tror att människor är kapabla att möta obekväma uttryck. Vänsterpartiet är konsekventa försvarare av konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Idag angrips yttrandefrihet och det fria kulturlivet av extremhögern. Deras kulturkamp syftar till att tysta obekväma åsikter och föra oss tillbaka till en tid då kritik mot makten betraktades som illojalitet mot nationen.

Att uttrycka sig genom konsten är en fundamental mänsklig rättighet. Varje konstnärligt uttryck är unikt och en viktig del av det samhälle vi lever i. Resultatet av konstnärligt skapande kan inte likställas med vanliga varor och tjänster utan har en särskild dimension. Marknadskrafterna kan inte ensamma garantera att det finns en mångfald av kulturuttryck, vare sig lokalt, regionalt, nationellt eller internationellt, utan huvudansvaret för detta vilar på det allmänna och på kulturpolitiken i stort. Det måste därför ges förutsättningar för att alla ska få möjlighet att utveckla sin skapande förmåga och vara aktiva deltagare på likvärdiga villkor i kulturlivet.

▾

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i Världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— Genom att vi fortsätter att konsekvent försvara demokratin, den konstnärliga friheten och yttrandefriheten, se ovan!

 

---

Läs mer: Kulturkompassen, motionen Kultur för alla, motionen Konstnärlig frihet, motionen Kultur till alla barn, motionen Bild- och formkonstnärers villkor, Satsning på en avgiftsfri kulturskola i alla kommuner,