Med ett visuellt, nästan filmiskt språk tar personporträtten form. Genom platsernas invånare, inhemska eller irreguljära, breder städerna ut sig. Det är levande, om än ibland stillastående städer, som alltid rör på sig. Johanna Ekeroth har läst Sami Saids kritikerrosade bok Människan är den vackraste staden.
Vi får inte veta mycket om San Fransisco trots att vi som läsare har insyn i det allra innersta. Kanske döljer vår huvudkaraktär tankar för oss, det kan vi aldrig säkert veta. Men ett som är säkert är att han inte har något behov av att försköna sin omvärld eller vad han tycker om den.
När historien tar sin början har han, San Fransisco, precis blivit utkastad från sin lägenhet. Han konstaterar torrt att värden kommer sakna honom, vem ska han nu kunna skylla alla sina problem och läckande kranar på? Husets invånare beskrivs i snabb följd. Någon vill ha hjälp med att skriva ett brev till presidenten – han om någon måste väl kunna hjälpa till med ett jobb? En annan behöver hjälp med att fylla i en blankett om anhöriginvandring – hur mycket ska det egentligen krävas för att få ha sitt barn hos sig? De är människorna som kom fram, men aldrig kom in, som San Fransisco formulerar det. Själv tycks San Fransisco inte nära något intresse av att ta sig in någonstans, han vill bara vidare. ”Jag hade vunnit tillbaka min frihet och det enda som krävts var att jag förlorade allt jag hade.” Så påbörjar San Fransisco på nytt sin vandring mot… vad? Det verkar inte vara lika viktigt, mycket av tankeverksamheten går åt till att observera omvärlden och att minnas Yie. Den förlorade vännen, livskamraten, idolen, förebilden.
San Fransiscos medvetandeström känns inte bara verklig, den är både underhållande och ibland obekvämt träffsäker.
Jag finner mig stryka över/under alldeles för många citat, jag kommer inte ha användning för alla. Men de korta meningarna innehåller så mycket information, som om författaren Sami Said har vänt och vridit på alla möjliga sätt att förmedla och kommit fram till det absolut mest effektiva slutresultatet. Redan 22 sidor in i boken har jag en lång lista på citat, som tagna ur sin kontext känns meningslösa men i bokens helhet som insikter. Det är ett ständigt flängande, fram och tillbaka. San Fransiscos medvetandeström känns inte bara verklig, den är både underhållande och ibland obekvämt träffsäker. San Fransisco är den ständiga åskådaren, aldrig fullt deltagande i det som pågår omkring honom. Han vill inte tillhöra någon eller något och befinner sig därför alltid utanför. Kanske är denna “vilja” ett resultat av den isolerade positionen som statslös kringvandrare. Aldrig fullt accepterad oavsett var han sätter sin fot. Kanske en form av överlevnadsstrategi.
Han återförenas med Manni, vännen som ingått ett äktenskap för att få uppehållstillstånd och nu istället tillhör precis allt och alla som är villiga att betala. Mannis förmenta räddare har istället blivit hans fångvaktare och hon tvekar inte att dingla med frihetens pappersnyckel framför näsan på honom. Under San Fransiscos blick tar en underkuvad människa form, med avsmak observerar han att ”Hon [fångvaktaren red. anm.] rispade hans [Mannis red. anm.] kind med nageln och hon fick färg lite grann och han bleknade lite grann. Han var helt och hållet deras.” San Fransisco är i ständig rörelse och känner ett illa dolt förakt för de människor som nedlåter sig till att tyglas av samhällets förväntningar på stabilitet och ägandeskap. Han resonerar som så att tingen tynger oss, att ta med sig allt vid en förflyttning är att inte förflytta sig alls. Allt han behöver finns i minnet och människorna.
Efter en operation i det dolda med lånad operationssal och dämpade röster har han plötsligt världens alla dofter och lukter till sitt förfogande. Omvärlden tränger sig på, infiltrerar hans kropp och väcker nya tankar. Om han tidigare inte kunnat nyttja alla sina fem sinnen, har han då verkligen upplevt alla de platser han varit på? Eller är dessa nu, per definition, ogiltiga? Said växlar mellan vardagliga iakttagelser och filosofiska tankar.
Jag läser meningarna en, två, tre gånger för att förstå eller kanske snarare helt ta in deras betydelse. Det känns lite som att läsa ett hemligt språk.
Saids språk är visuellt, nästan filmiskt. Jag ser framför mig hur kameran byter vinkel. Hur olika sekvenser klippts samman för att illustrera tydliga minnesbilder från det förflutna. Den ena scenen går in i den andra. Det är ett språk som kräver tankeverksamhet. Människan är den vackraste staden är ingen bok som snabbt plöjs. Jag läser meningarna en, två, tre gånger för att förstå eller kanske snarare helt ta in deras betydelse. Det känns lite som att läsa ett hemligt språk. Först några sidor in, ett kapitel kanske, börjar jag förstå rytmen, kodorden. Som rövarspråket, fast istället för o’n och dubblade konsonanter byts hela ord ut. Bensin blir dinosaurieblod, en elpistol en elektrisk drake. Precis som i rövarspråket finns det en naivitet över San Fransiscos tankar. Det är en udda upplevelse och en bedrift att så tydligt fånga tankegångarnas flyktiga, ständigt förändrande kvalitet.
Miljöbeskrivningarna är få men personporträtten desto fler. Det är genom platsernas invånare, inhemska eller irreguljära, som städerna breder ut sig för läsaren. Deras trottoarer, byggnader, till och med namn, är inte viktiga. Sami Saids städer är inte bara levande, de rör på sig, i vissa fall stillastående, men aldrig helt statiska.
Toppbild: Sami Said. Foto: Annika af Klercker/Natur och Kultur
