Macarena Dusant och Hana Suzuki Ernström intervjuar gruppen Mapping the Unjust City / Vem äger staden? som formades under en fristående kurs på Kungliga konsthögskolan. Mapping the Unjust City /Vem äger staden? arbetar i linje med metoden kritisk kartografi, vilket innebär att platsers vedertagna narrativ och sanning ifrågasätts. Genom att tillföra ny kunskap till kartan kan maktstrukturer synliggöras. I Mapping the Unjust Citys fall undersöks kapitalisering av allmänna platser. Studien gestaltas med utgångspunkt i Stockholms tunnelbanekarta.
Ni formades som grupp på kursen Mejan Arc på Kungliga konsthögskolan år 2015. Varför intresserade ni er för just köpcentrum som offentlig plats?
— Under kursen fick vi i uppgift att göra en studie över offentliga platser och gemensamma resurser i Norrköping. Fokus i vår undersökning blev Mirum galleria, en galleria som tidigare hette Hageby centrum, i en av Norrköpings mest resurssvaga stadsdelar. Mirum köptes 2014 av en av Norges rikaste män, fremskrittsparti-anhängaren Olav Thon. Samtidigt flyttades kommunala verksamheter som till exempel biblioteket till detta köpcentrum. För oss väckte detta frågor om kvaliteten på de “möten” som förväntas äga rum på dessa slags “mötesplatser” som det talas så mycket om. Det föranledde ett intresse för att titta närmre på köpcentrum som exempel på hur ägandeförhållanden dikterar det sociala.
Kan ni berätta lite om varför ni fortsatte att arbeta med Mapping the Unjust City efter kursen?
— Efter att kursen avslutats fick vi snabbt förfrågningar från flera håll att presentera kartan, så vårt fortsatta gemensamma arbete fick en naturlig start. Vi hade arbetat med frågor om rätten till staden i andra former tidigare, men det blev uppenbart för oss att det här kollektiva bildskapandet möjliggjorde nya sätt att prata om de här frågorna. Allteftersom utförsäljningar av bostäder och centrumanläggningar pågår har vi dessutom även velat följa förändringarna. Vi är också intresserade av att förstå skillnader och likheter mellan olika platser, ägare och deras strategier. Vi är intresserade av hur det går att få syn på och förstå osynliga och abstrakta lager av staden. Att visualisera det som inte är synligt ser vi som en kognitiv och estetisk utmaning. Eftersom vi alla har bakgrund i olika discipliner och är bra på olika saker så händer det också mycket i samarbetet som vi inte hade kunnat göra helt själv, så det är en gemensam lärandeprocess också.
Digitala skissbilder av tunnelbanekartan på smartphone. En app som kan ge information om ägandet ser ut vid enskilda stationer.
Hur har er kartläggning utvecklats genom åren? Vilka utvecklingar kan ni se från när ni började arbeta med frågan?
— Vi har gjort ett antal olika versioner av kartan och mött olika slags utmaningar. En tidig version av kartan inkluderade till exempel porträtt av ägarna i respektive bolag och det resulterade i en karta över “vita rika män”. På sätt och vis avslöjande den kartan mer än den rent grafiska som anger företagsnamn och logotyper. Samtidigt har vi inte velat individualisera de här processerna eftersom det handlar om större ideologiska strukturer som enskilda företagsledare inte kan råda bot på. En utmaning vi brottas med är dikotomin privat–offentligt som vår karta bygger på. Alla kartor är föreslående och risken är att det offentliga här läses som någonting automatiskt gott, när det är det offentliga- alltså kommuner – som aktivt säljer ut dessa torg. Dessutom faller privat-offentligt samarbete utanför vår ram. En annan utmaning är att ge kringberättelserna en mer framträdande plats. Vår studie är inte enbart kvantitativ utan innehåller delar som ibland hamnar i skuggan av kartan. Det är lätt att bli absorberad av frågor om skala och att försöka följa kartans inre logik, men kringberättelserna ger en annan möjlighet att artikulera det som till exempel är motsägelsefullt. I en artikel vi skrivit för Parse Journal, “Thoughts on Representations of Ownership”, skriver vi lite mer om dessa utmaningar.
Vad har offentliga platser för betydelse för demokratiska processer?
— Det beror på vad vi menar med offentlig plats och demokratiska processer. De senaste åren har många som arbetar med stadsbyggnadsfrågor pratat om vikten av mötesplatser och massor av pengar har lagts på dialogprojekt. Samtidigt som vi har sett det gemensamma monteras ned på platserna där vi bor och verkar. Dessutom verkar det sällan diskuteras vilka som ska mötas, och hur det ska ske. Men framförallt tillåter dialogprojekten inte ett samtal om vem som bör äga och förvalta platserna, och det finns inte heller något rättsligt skydd för dessa slags försäljningar. Även om de senaste decenniernas utförsäljningar ställer nya frågor till det offentliga, verkar de offentliga platserna alltid ha inneburit en kamp om gränserna för det gemensamma; vad och vilka som ska få ta plats. Självklart var/är det kommunalt ägda torget också kringgärdat med gränser för vilka individer och beteenden som är tillåtna, till exempel är bruket av ordningsvakter knappast ett nytt fenomen vad gäller privatägda platser. Lokala centrum är en plats där kampen, om vad och vilka som ska räknas in, möjliggörs. Grupper skulle kunna formera sig och försöka ändra spelplanen. Då uppstår ett görande, och görandet är det som är viktigt i en urban allmänning, snarare än tron på det offentliga rummets essentiella värden.
Residency room, Marapouparken Gästrummet, 2019. Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?
I förhållande till köpcentrum, vad har torget för betydelse i ert arbete?
— I vårt arbete likställer vi köpcentrum och torg då vi betraktar köpcentrum som inhägnade torg. Enligt ordningslagen är köpcentrum offentlig plats och juridiskt är de alltså att betrakta som torg.
Finns urban allmänning, det vill säga gemensamt ägd mark i staden? Om ja, hur fungerar det? Om nej, varför inte tror ni?
— Ja, de finns. Våra kartläggningar har hittills utgått ifrån begreppen offentligt och privat och därför tyvärr inte innefattat ett tredje sätt att förvalta en plats bortom det offentliga och privata. En urban allmänning är en sådan möjlighet, som vi har som ambition att tydligare väva in i vårt arbete. Därför har vi inledningsvis initierat en publik läsecirkel på filosofen Ugo Matteis bok “Gemensam Nytta” som äger rum under våren 2019 på Marabouparken konsthall. Den urbana allmänningen är livsviktig för staden om staden ska kunna skapa meningsfulla sätt att organisera tid och rum på. De ekonomiska processerna, med den pågående omfördelningen från de som inte har till de som har, homogeniserar och segregerar inte bara städerna utan hotar hela deras existens.
Allmänningar är en möjlig horisont för hur resurser och rum skulle kunna fördelas annorlunda, men också ett sätt att begreppsliggöra och koppla samman kamper och försök som hela tiden pågår. Vi tror att det är viktigt att inte definiera vad en urban allmänning är, men ett sätt att förstå dem är att de oftast innehåller en resurs som tillgängliggörs av en gemenskap för det allmänna. Det är alltså platser som möjliggör en ständig omförhandling av sina brukare, till skillnad från till exempel toppstyrda platser med definierade ramar, och försöker också skapa nya relationer mellan både brukare och platsen.
Vilka problemen ser ni i och med att centrum privatiseras i allt högre grad? Påverkar det torget som offentlig plats?
— En skillnad är att den fysiska miljön i inhägnade centrum påverkar oss så att vi som använder platsen tänker att den tillhör någon annan, inte oss. Vi gör därför inte anspråk på den på samma sätt som på ett öppet torg utomhus. Skälen till detta är dels väggar och tak, men också väktare, övervakningskameror och skyltning. Många centrum utvecklas i riktning mot vad som kan kallas exkluderande design eller defensiv arkitektur, alltså miljöer som är gestaltade så att det inte ska gå att uppehålla sig där utan att konsumera, eller som potentiell konsument. En av våra studenter från Nyckelviksskolan, Jonna Zeitler, gjorde nyligen ett arbete om Liljeholmsgallerian i form av ett kvitto som synliggör de osynliga kostnaderna för att vistas där; att man till exempel måste köpa kaffe för att få sitta, i brist på gratis sittplatser.
En problematik med privatisering av offentliga platser ligger även i de grundläggande skillnaderna mellan allmän platsmark och fastigheter. Allmän platsmark är den mark som tillhör alla, såsom torg, gator och parker men saknar enligt definition ett kommersiellt värde, då den inte går att sälja (utan en ändrad detaljplan). I fastighetsaffärer skapas vinst genom att på olika sätt öka platsens kommersiella värde och därigenom få avkastning på sin investering. Här finns alltså helt olika intressen i botten, som i sin tur styr vad som tillåts hända på platsen.
Hur omförhandlas/utnyttjas idéen om det offentliga rummet idag? Vilka varningssignaler ser ni utifrån privatisering?
— En tydlig varningssignal är att centrumägare och förvaltare är dåligt införstådda med att köpcentrum är offentlig plats och att demonstrationsrätt därför gäller där. När vi gjorde en mailundersökning kring detta år 2015 var det många centrumägare som sa att vi inte får demonstrera i “deras” centrum och hänvisade oss till närliggande torg, när det juridiskt korrekta i själva verket är att hänvisa till polisen för ansökan om demonstrationstillstånd.
Er kartläggning av privatisering av centrum har gestaltats utifrån tunnelbanekartan. När vi ser kartan tänker vi på kritisk kartografi. Vill ni förklara hur ni förhåller er till begreppet?
— Kritisk kartografi är ett begrepp för kartläggningspraktiker som utgår från grundantagandet att kartor och kartläggningar speglar och skapar sociala maktrelationer. Skapandet av kartor, inte endast geografiska, kan därför medvetet användas för att studera makt och föreslå nya maktordningar, och på så sätt utmana våra tankesätt och handlingar. För oss har det varit en helt central metod och idétradition.
Även om kartor konnoterar både auktoritära och koloniala eurocentriska förhållningssätt gentemot världen, så har kartan också en demokratiserande potential. En karta kan i bästa fall synliggöra dolda sambandsförhållanden och föreslå berättelser som utmanar de dominerande. Landskapsarkitekten James Corner menar att “kartans funktion mindre handlar om att spegla en verklighet än att engagera sig i omskapandet av den värld människor lever i”.
Hur går ni vidare i ert arbete, hur ser ert arbete ut framåt?
— Under vår residency-period på Marabouparken konsthall våren 2019 har vi påbörjat ett arbete med en filmessä med utgångspunkt i utförsäljningen av Hallonbergen och Rissne centrum. Dessutom har vi ett samarbete med programmeraren Mathias Tervo där vi håller på att ta fram ett digitalt verktyg för insamling av information och berättelser om ägandeförhållanden i köpcentrum, inledningsvis begränsat till Stockholmsområdet.
Gruppens medlemmar Åsa Johansson, Sarah Kim, Paula Urbano, Maryam Fanni Elof Hellström.
Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?
Mapping the Unjust City / Vem äger staden? är en tvärdisciplinär grupp som bedrivs sedan 2015 med bas i Stockholm. Gruppens medlemmar är grafisk formgivare Maryam Fanni, landskapsarkitekt Åsa Johansson, curator Sarah Kim och konstnären Paula Urbano samt Elof Hellström.
Toppbild: Detalj på den tredimensionella tunnelbanekartan som Mapping the Unjust City / Vem äger staden som visades som en installation på utställningen Public Luxury. Arkitektur, design och kampen om det gemensamma, 1 juni 2018 – 13 januari 2019, på ArkDes i Stockholm.
