Tidigare i år bildade föreningen MeR barnkultur ett nytt nätverk för afrosvenska barnboksförfattare och illustratörer. Kultwatchs Johan Palme har träffat två av föreningens eldsjälar för ett samtal om föreningen, vad som motiverar dem, deras upplevelser i förlagsbranschen, stereotyper och vad de vill göra i framtiden.

Med i samtalet är Emily Joof, som till vardags bland annat arbetar med internationella utbildningsprogram. Hon håller på att skriva en serie barnböcker och bloggar om barnboksförfattare från den afrikanska diasporan på Mbife Books. Med är också Woody Oliphant som är skolbibliotekarie och mångårig kulturaktivist. Båda sitter i styrelsen för MeR barnkultur, Woody sen 3 år tillbaka och Emily sen i våras.

MeR barnkultur är en ideell förening som från början bildades för att öka mångfalden av barnböcker på biblioteken. Det stora ”M:et” och ”R:et” står för ett fokus på mänskliga rättigheter.

I början arbetade man mycket med att leta efter böcker, bland annat i internationella bloggar och tidningar.

De som startade föreningen är en grupp kvinnor som på olika sätt arbetar med språk, och som alla har afrosvenska barn – en som jobbar just i bibliotekssektorn, två författare och en kommunikatör. De upplevde att det väldigt tydligt saknades barnböcker med karaktärer från Afrika och den afrikanska diasporan, och att det var väldigt svårt att hitta böcker att köpa. I början arbetade man mycket med att leta efter böcker, bland annat i internationella bloggar och tidningar.

Emily genomförde också en undersökning via bland annat Facebook, och fick 91 svar av personer som köper barnböcker regelbundet. En stor majoritet är intresserade av fler böcker med barn i Afrika eller barn som har afrikansk bakgrund.

En förening med framtidsplaner

Det känns som att MeR barnkultur håller på att utvecklas till något större. Vad har ni för fler projekt på gång?

Emily: — Vi har skrivit flera debattartiklar, dels om föreningens kärnfråga men också om till exempel hur rasismen har normaliserats i Sverige när Metro använder en afrosvensk flicka för att intervjua Jimmie Åkesson inför valet. Jag har försökt jobba bredare sedan jag kom med, mer med olika typer av nätverkande. Vi vill kontakta bokförlagen direkt och jobba mer med till exempel Bokmässan i Göteborg.

Woody: — Vi vill agera som en referensgrupp för olika aktörer i förlagsbranchen kring frågan om representation. Nu på senaste Bokmässan var till exempel en av våra styrelsemedlemmar moderator i ett samtal för Forum för Levande Historia.

Nu har ni alltså bildat det här nätverket för afrosvenska barnboksförfattare och illustratörer. Vad är motivationen bakom det?

Emily: — Vi vet, inte minst genom undersökningen vi gjorde, att det behövs fler afrosvenska barnboksförfattare. Det märks verkligen att folk tycker det är viktigt att det inte bara ska vara barnbokskaraktärer som påstås komma från kontinenten, som någon bara lägger till för att fylla en kvot. Det måste vara autentiska röster, representation på en djupare nivå. Vi vill skapa ett mönster av afrosvenska barnboksförfattare, göra det till norm, som sen andra kan följa efter i.

Hittills har vi samlat ungefär 15 författare, alla med afrikansk eller afrodiasporisk bakgrund. En del har redan publicerat böcker, andra håller på att skriva, och vissa är fortfarande studenter. Tanken är att vi snart ska börja mötas, först med en nätverksträff där vi introducerar MeR och pratar igenom våra strategiska mål. Men vi vill också så småningom försöka hålla workshops och dela med oss av gemensamma erfarenheter, till exempel om förlagskunskap eller hur man omsätter kreativa idéer.

Ett intresse, men vad händer i praktiken?

Från vad ni har sett hittills, tror ni att förlagsbranschen i Sverige är öppen för att ge ut barnböcker av afrosvenska författare?

Emily: — Igår träffade jag en kvinna från ett av de största förlagen i Stockholm, och de har uttryckligen blivit tillsagda att mångfald och en bredare representation är deras absolut högsta prioritet.

Woody: — Vi har följt branschen från sidlinjen i flera år och känner många författare, bibliotekarier och kommunikatörer. De har berättat om hur det har sett ut med förlagen. Tidigare saknades det helt en förståelse för att det var viktigt med representation, men sen 3-4 år tillbaka har attityden förändrats. Tidigare var det bara små oberoende förlag som kunde ge ut såna här böcker.

Två av författarna i vår grupp har än idag inte något förlag utan ger ut sina böcker själva. Framgångsrika författare som har varit med i tidningar!

Emily: — När jag som barnboksförfattare gick till förlagen i början fanns det ingen förståelse alls för att mångfald var viktigt. Men nu i sommar har någonting hänt. De letade uttryckligen efter minoritetsröster, och när jag gick dit med samma manus fick jag plötsligt mycket mer positiv respons.

Samtidigt finns det knappt några afrosvenska barnboksförfattare som jag vet om som har getts ut på stora svenska förlag. Men jag tror att sånt går i vågor.

Woody: — Två av författarna i vår grupp har än idag inte något förlag utan ger ut sina böcker själva. Framgångsrika författare som har varit med i tidningar! De får responsen att ”bildspråket och berättelsen är av för låg kvalitet” eller ännu värre, att ”bildspråket inte passar den svenska marknaden”, vad det nu innebär?

Emily: — Till och med Mariama Jobe [Ortens bästa poet 2016, som uppträtt på bland annat Dramaten – Reds. anm.] självpublicerar sina verk. Det överraskade mig.

Woody: — Det känns som att det finns en större förståelse nu, men att inte så mycket har förändrats egentligen.

Emily: — En av mina berättelser utspelar sig i Gambia, och ett av förlagen jag gick till manuset med frågade mig om det verkligen var relevant för barn i Sverige. De skulle aldrig fråga så om det rörde sig om till exempel en historia som utspelade sig i Japan, för att äta sushi, det går bra. Eller om det var en pojke som bor på månen! Men en pojke i Gambia, det anses konstigt, det ifrågasätts.

Berättelser där de kan se sig själva

Känns det som att det lilla som faktiskt ges ut om Afrika och den afrikanska diasporan också förenklas mycket? Att de blir så platta att de bara reproducerar problematiska stereotyper?

Woody: — Jag talar engelska med min dotter, som är nio år gammal. På hennes nivå känns det som att det är mycket mer komplexa berättelser på engelska än vad det är på svenska. Det finns vuxen tematik, folk dricker, allt möjligt. Grejen är att vi som föräldrar egentligen kan styra rätt mycket. Vi som läser böcker för barn kan hjälpa dem att förstå saker.

Emily: — Barn måste få upptäcka saker. Svensk pedagogik har en styrka i att den bygger så mycket på att utforska, men det märks verkligen inte i bokutgivningen, särskilt när det gäller Afrika. Det verkar inte vara nåt problem att ha en komplex fantasyvärld med enhörningar och allt möjligt, men böcker om Afrika handlar för ofta om en fattig familj på landsbygden eller talande djur.

För mig är det jätteviktigt att fatta att barn bara kan sträva mot sånt som de faktiskt vet om existerar. Det är viktigt att visa berättelser där de faktiskt kan se sig själva, så att de kan bli starka och framgångsrika vuxna.

Genom att låta hela den svenska vardagen vara representerad i barnböcker kan vi undvika stereotyper.

Woody: — Vi pratar ständigt om det. Genom att låta hela den svenska vardagen vara representerad i barnböcker kan vi undvika stereotyper. Den autentiska rösten, den som berättar på ett ärligt sätt hur den faktiskt lever.

Emily: — Jag letade länge efter böcker om dans till min femåriga dotter, men alla böcker där barnen ser ut som henne handlar om stereotyp dans som streetdance. Hon gillar balett! Och jag tror att en del av hennes låga självförtroende var att hon inte kände igen sig i böckerna om balett. Att hitta en ballerina som ser ut som hon gör var en riktig utmaning, för att alla böcker om svarta utgår från stereotypt ”svarta” upplevelser.

Woody: — Fast å andra sidan känns det som att barnböcker måste tillåtas reflektera dagens samhälle. Svarta personers upplevelser är inte samma som vita personers! En författare som Jacqueline Woodson talar från en riktigt äkta upplevelse av hur det är att vara svart i USA. Ska man låtsas att den upplevelsen inte finns på riktigt?

Emily: — Den afroamerikanska upplevelsen känns som att den är mer lätt att prata om här i Sverige, känner jag. Den afrikanska får mycket mindre utrymme. Jag och min dotter har gått igenom massa böcker om Afrika, till och med hon undrar ”varför är det bara massa djur”?

Woody: — Ibland kan det få finnas djur! Problemet med stereotyper är att de så ofta har negativa konnotationer. I Sydafrika finns det en stark litterär rörelse som använder ett vardagligt språk i berättandet, men ord på Xhosa och så vidare inblandat i språket. För språket är makt. Det utspelar sig i en samtida kontext, men man refererar hela tiden till muntligt historieberättande – som förstås absolut innehåller stereotyper. Det finns ett utrymme för talande djur också. Stereotyper är inte automatiskt fel.

Barn växer upp i väldigt olika miljöer, och det finns många verkligheter som inte reflekteras i barnlitteraturen. Försöker ni medvetet jobba med andra aspekter av inkludering också, förutom specifikt den afrosvenska?

Woody: — Vi har begränsat oss till att bara utgå från den afrosvenska upplevelsen. De flesta i gruppen har afrosvenska barn, och det känns viktigt för oss. Inom den begränsningen kan egentligen vilka berättelser som helst ingå. Vem finns redan redan representerad, vem är det som berättar, vem saknar vi?

Emily: — Det kanske kan vara nästa steg att ta i processen att titta på det. Men till att börja med ska vi gå igenom vilka vi har i den här alldeles nya gruppen.

Bilden föreställer Woody Oliphant och Emily Joof från MeR barnkultur. Foto: Johan Palme

Är du en del av den afrikanska diasporan i Sverige och vill delta i MeR:s nätverket så finns fortfarande möjligheten att anmäla sig på MeR:s hemsida.