Dagarna var långa under festivalen Hammarkullen Urban Art 2017. Konstnärerna slogs mot gigantiska betongklossar och regnet. På kvällarna slocknade de av utmattning eller kom förbi arrangören Daniel Terres hem för att äta och prata om livet i Mexiko, Chile, miljonprogrammet i Sverige eller för att prata om andra gatukonstnärer de ser upp till som Blu, Stinkfish och Mariano Antedomenico. Över ett år har gått sedan de delade mat i Hammarkullen, sedan duon Himed & Reyben satt i Daniel Terres kök tillsammans med den chilenska fotografen Futuro Berg och deras landsman konstnären Sens. Tiden räcker aldrig till för att prata om den väg man färdats på gatan men deras samtal fortsätter idag på Facebook.
Daniel: Hej!
Himed:
Daniel: Hur mår ni? Tänker publicera denna konversation som en intervju, är det okey och kan ni presentera er?
Himed: Ja, jag heter Himed och tillsammans med Reyben målar jag på gatan.
Daniel: Hur och när träffades ni?
Himed: Det är svårt att ge ett datum eftersom vi har varit vänner i sjutton år. Vi började måla graffiti i gymnasiet men det vi gör idag började ta form för 6 år sedan. Vi träffades i el barrio (stadsdelen) genom att spela fotboll på gatan.
Reyben: Och tv-spel. Vi började som de flesta inom graffiti, det var en hobby först, men några år senare vi kom i kontakt med stencilerna, vi lärde oss själva och allt gav sig naturligt.
Himed: Vi gjorde det vi trivdes med och det har tagit oss till den platsen vi är idag. Till skillnad från vad många tror så var det lätt, och idag kan jag inte se mig själv göra något annat.
Reyben: I mitt fall började det i gymnasiet, då började jag omringa mig med personer som var med i graffiti-kulturen.
Daniel: Vad hade ni för influenser eller förebilder?
Reyben: När vi började hade vi inte tillgång till internet, så det vi kom i kontakt med var på gatan och tidskrifter.
Himed: Om du tänker på konstnärer så är det svårt att nämna någon. De flesta lärde vi känna senare när vi blev en del av scenen. Framförallt när det kommer till stenciler, vi började med det av nyfikenhet, vi lärde oss själva och det var inte lätt att hitta andra som höll med på det förrän senare.
Daniel: Har ni några favoriter inom scenen idag?
Himed: Escif, Blu och Stinkfish med vilken vi haft privilegiet att måla tillsammans med.
Collabo Stinkfish + Himed&Reyben in Querétaro, México. Foto: Himed&Reyben
Daniel: Hur gick det till, vad var kontexten, åkte ni till Colombia? Personligen är jag en stor fan av alla tre.
Himed: Det gav sig av sig själv som att det var menat att hända. Stinkfish var här på besök för ett projekt och vi visste om varandra. Helt enkelt kom vi överens och vi träffades för att måla där vi bodde i Querétaro. Han var här endast tre dagar och vi gjorde muralen i två, utan något stöd men med mycket vilja. Att dela tid med Stinkfish gav oss chansen att lära känna honom, som konstnär är han fantastisk och som person är han ännu bättre.
Daniel: Om vi går tillbaka till den barrio (stadsdelen) ni växte upp i, vilka likheter och skillnader ser ni med Hammarkullen?
Himed: Mycket gatan, fotboll och goda minnen.
Reyben: Här i min stadsdel är de flesta mexikaner, det finns väldigt få från andra länder.
Himed: Skillnaderna är många, främst att Hammarkullen är bokstavligen världen. Där möts folk från olika nationaliteter, länder och religioner. Här händer inte det, det finns inte multikulturalism på samma sätt. Men mycket fotboll med! Den känslan att bo i el barrio när man umgås och pratar med sina grannar, man känner sig hemma. Svårt att sätta ord på det, det är en känsla som endast finns i en barrio, man är aldrig en främling.
Folk målar på en vägg. Foto: Futuro Berg
Himed: Att lyssna på alla anekdoter i Hammarkullen var något som rörde mig direkt. Det fanns en kampanda, motstånd och mycket vilja att påverka, en Hammarkullen-känsla.
Daniel: Vad betyder “el barrio” som identitet och erfarenhet?
Himed: Gemenskap, att dela med sig och hem.
Reyben: För oss är “el barrio” en plats där man lär sig om livet, att dela med sig, vänskap, sorg, glädje. Något som inte händer på alla platser.
Himed: Vi har alltid känt oss välkomna i de kvarter vi har målat på, de får oss alltid att känna oss hemma.
Daniel: Finns det någon barrio som ni har nära hjärtat och vill lyfta upp?
Himed: Nice fråga, personligen Hammarkullen. De två tillfällen som jag varit där har det varit otroligt, mycket inlärning, avlärning. Jag känner mig som en del av stadsdelen och kommer alltid vara tacksam för det de gav oss. Och Maurel [reds. anm. stadsdel i Himed&Reybens hemstad Querétaro] där träffades vi och började måla.
Skiss inför verket Himed och Reyben gjorde i Hammarkullen.
Daniel: Street art har blivit adopterad som en strategi för city-branding. Hur ser ni på street artens roll idag och vad betyder anonymiteten för er?
Reyben: Att många företag använder sig av street art för att marknadsföra sig har att göra med att de har insett att folk tycker om det. Så klart ser de på konsten som en business snarare än ett kulturellt bidrag till staden. Att fortsätta vara anonyma är ett sätt för oss att inte bli en del av publicitetens lek som personer eller ansikten. Vi vill att vikten ligger på konsten och att den stannar hos människorna.
Himed: Anonymitet, att inte visa ansikten är för oss ett sätt att göra motstånd till branding industrin, att inte förlora vår identitet, att inte låta oss absorberas av en etikett, som tvingas av varumärken, staten, akademiker, systemet som endast söker efter egna vinster i detta som kallas för Street art. Allt detta på bekostnad av konstnärerna som utnyttjas till sista droppen, och genom att exkludera folket. För många är “deras arbete” är att komma till en “marginaliserad stadsdel”, göra en mural och åka hem. Det räcker inte med att försköna en plats, inte heller att komma med eller ge bort något. Att måla på gatan handlar om att dela med sig. Att fortsätta vara anonyma handlar om att handskas med allt detta, det är inget mode eller att vi försöker vara “anti”. Vi är muralerna som vi målar, vår identitet är folket vi delar med och vårt ansikte är gatan.
Daniel: Sista muralen ni målade under HUA17 heter Somos, vad representerar detta för er?
Himed: “SOMOS” representerar omtanke, kärlek, att tro, motstånd, styrka, enighet… det låter kliché men vi ville ge tillbaka litet av allt vi fått från Hammarkullen.
Reyben: Denna mural precis som de andra i området, är något som varje person får ge mening utifrån vad de känner. Det kan betyda kärlek för vissa och för andra något annat. Tolkningen är öppen.
Daniel: Innan HUA17 besökte ni området och gjorde en mural med hjälp av projektet Hammarkullen 365. Har den muralen något namn och vad representerar det?
Himed: Motivet till våra muralmålningar i området är baserade på de boendes historier och det de gått igenom, ibland var deras historier svåra att föreställa sig, de överskred all form av fiktion. Muralen heter “Sin limites” (Utan gränser) och representerar folkets kamp och vilja. Vi försöker provocera. Utan provokation finns ingen förändring och allt blir tråkigt. Det finns en hel värld att förändra.
Hammarkullebadet. Foto: Futuro Berg
Daniel: Vad hade ni för bild av Sverige innan ni kom hit?
Himed: De två gångerna var annorlunda. Första gången kände vi ingen och ingen kände oss. Andra gången var det mer välkomnande, många av de boende kände oss redan och mindes oss pga. muralen. De blev glada när de fick reda på att vi skulle måla en ny mural. Infrastrukturen var också annorlunda, man märkte förändringar, det var renare och det fanns bättre belysning. Det var kanske vår romantisering av att återvända men folket kändes till och med gladare.
Reyben: Jag hade en hel annan idé av Sverige, hade aldrig föreställt mig en plats som Hammarkullen. En plats där det finns mycket av allt, en multikulturalism som är tvingad men som finns, för mig ett tydligt exempel på att vi kan leva tillsammans bortom religion, nation, land, språk, etc. Vi är människor, det är det som räknas.
Daniel: Vad trodde du om Sverige?
Reyben: Man ser europeiska länder som den första världen, med en annorlunda kontext och en bättre levnadsstandard. Men när du är väl där så inser du att de har sina egna problem. Jag tycker att Hammarkullen välkomnade oss båda gånger vi var där, den första var lite av en kulturchock, allt var nytt och vi var nya i området. Men folket var alltid schyssta mot oss. Andra gången var det en överraskning att se så många nya förändringar i stadsdelen. Vi upplevde dem som positiva, vi såg mer människor ute med sina familjer, det fanns mer glädje.
Himed: På avstånd såg jag Sverige som ett land utan problem, där inget händer, alla är lyckliga och har ett bra liv. Det var svårt att hitta en sten i riset, som man säger i Mexiko, det vill säga att hitta det svåra, något rått. Men när man är väl där inser du alla problem och svårigheter som rasismen, segregationen. Något svårt att se utifrån om man inte upplever det själv och kan prata med folket.
Adoctrinamiento av Himed. I Guadalajara, Mexiko. Foto: Danny Orozco
Daniel: Innan vi avslutar vill jag ställa en sista fråga. Vad har ni för planer?
Himed: Jag är i Guadalajara och Reyben i Querétaro. Vi fortsätter jobba tillsammans och individuellt, båda två jobbar heltid med konsten. Jag tror inte det finns ett annat sätt att leva… Jag är inte en person som planerar tills det händer, för min del handlar det bara om att fortsätta.
Reyben: Jag jobbar på i min stadsdel i Querétaro. Planerna finns inte tills de konkretiseras, som det mesta… hahahaha. Det är bara att fortsätta göra det som vi älskar mest av allt.
“Somos” representa lo colectivo y es también el nombre de uno de los murales que el duo mexicano Himed&Reyben realizó en el marco del festival Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17). Con estas palabras nos cuenta Himed&Reyben sobre su experiencia en el barrio de Hammarkullen, en la ciudad de Gotemburgo, Suecia.
Foto: Lennart Navarrete
Situado en el noroeste de Gotemburgo, separado de la ciudad por grandes árboles y ubicado en lo alto de un valle, se encuentra Hammarkullen. Hammarkullen es uno de los suburbios que forma parte del plan de un millón de viviendas (Miljonprogrammet); un ambicioso programa de vivienda (construir un millón de viviendas en 10 años) implementado en Suecia durante la década de 1970 para resolver la grave escasez de vivienda en un corto tiempo. Una escasez que se produjo por la migración a las grandes ciudades y la explosión de nuevos nacimientos alrededor de 1965. Aunque el programa logró crear un millón de viviendas, muchos han criticado su ejecución y las secuelas.
La elección de cemento gris como material de construcción, la arquitectura uniforme, la construcción a gran escala y los aburridos ambientes exteriores son nombrados como características típicas que hicieron esas zonas poco atractivas. Quienes tuvieron medios económicos abandonaron poco a poco esos lugares de las ciudades y quienes se quedaron fueron aquellos que no tenían suficientes medios y gente generalmente de procedencia extranjera. Hoy en día estos lugares son popularmente conocidos como “suburbios de concreto”, donde la connotación suburbio en Suecia se asocia a menudo a la cuestión de la segregación.
Quienes tuvieron medios económicos abandonaron poco a poco esos lugares de las ciudades.
Los residentes de Hammarkullen dan testimonio de sentirse despreciados y discriminados debido a su dirección, sentirse apartados de los otros distritos urbanos. Y es que a pesar de situarse a solo 14 minutos en tranvía desde la estación central de la ciudad , muchos habitantes de Gotemburgo nunca han visitado la zona, debido a la conciencia colectiva, creada a través de los años, pues frecuentemente se relaciona al barrio con drogas, asaltos y pandillas. Inclusive, pareciera que la naturaleza forma parte de este apartamiento, pues se ha sobrepuesto a los distritos vecinos y creado una especie de barrera natural que rodea el barrio.
Foto: Lennart Navarrete
Hoy en día, 7,914 personas viven en Hammarkullen de las cuales el 57 por ciento son nacido en otro país fuera de Suecia. Con casi 100 nacionalidades, culturas y idiomas interactuando día a día en el barrio, provocando que la comunidad y el multiculturalismo sean las principales características identitarias, un multiculturalismo no planeado, originado por la misma segregación alimentada por la mala reputación concebida (exageradamente) por algunos medios de comunicación, políticos (gente con “poder” queriendo hacer menos a las “minorías”) y residentes de la ciudad de Gotemburgo, quienes usan denominaciones peyorativos como “Blattar” y “Svartskallar” (“palabra de origen desconocido” y “cabezas negras”) para referirse a los inmigrantes. Sin embargo de una forma u otra, con mucho esfuerzo y coraje, Hammarkullen se ha sobrepuesto a todo tipo de adversidades y salir adelante, casi de manera independiente al resto de la ciudad, ha logrado sobrevivir.
Gran parte de la gente que vive en Hammarkullen, vienen de historias dignas de ser contadas.
Y no es de sorprenderse por el sentido de lucha que se respira en el barrio, gran parte de la gente que vive en Hammarkullen, vienen de historias dignas de ser contadas. Refugiados económicos, refugiados políticos, refugiados de guerra, gente que atravesó miles de kilómetros por cielo, mar y tierra de la forma más inimaginable en busca de una nueva oportunidad, gente que buscaba generar un cambio en su país y que por ello fue perseguida por el mismo gobierno, encarcelada.
Y a la primera oportunidad tuvieron que huir, sin avisar a nadie, dejando su casa, familia, amigos, su vida, en busca de asilo en otro país. Siendo apenas unos jóvenes, solos, sin conocer el idioma, se volvieron más fuertes, no se rindieron y de una forma u otra Hammarkullen los reunió, se unieron y hoy algunos tienen más 10, 20, 30 años haciendo comunidad en el barrio por medio de activismo que apoya a la mejora del lugar, ayudando a los nuevos emigrantes que llegan día con día, orientándolos para encontrar una oportunidad, una esperanza para una vida mejor y creando un sentido de identidad y unicidad para los habitantes de Hammarkullen, continúan luchando por un lugar mejor para todos.
Foto: Lennart Navarrete
No tenemos palabras para describir la satisfacción, felicidad y agradecimiento por las experiencias vividas y todo lo aprendido, que el barrio nos abriera sus puertas para convivir y compartir con ellos, , escuchar las historias de vida de gente de todos los rincones del mundo, trabajar con, por y para la gente de ahí, presenciar y participar con el multiculturalismo, ser parte de Hammarkullen , es algo que nos nutre y nos fortalece.
Aprendamos más de lugares como Hammarkullen , el claro ejemplo de que es posible la unión, cooperación y convivencia humana en un mundo sin fronteras.
Eliminemos las etiquetas y distinciones que nos cataloguen y separen por cualquier ámbito: nacionalidad, raza, color, economía, religión, sexo, sexualidad…impuestas solo para tenernos bajo control, y aprendamos más de lugares como Hammarkullen , el claro ejemplo de que es posible la unión, cooperación y convivencia humana en un mundo sin fronteras, sin prejuicios donde hay de todo para todxs, porque juntos SOMOS y podemos más.
Agradecimientos, respeto y admiración a Hammarkullen 365 y Urban Konst, por su compromiso y dedicación con la comunidad, esto no hubiera sido posible sin ustedes
Somos är spanska för “vi är” eller “är vi”. Det är också namnet på ett verk i Hammarkullen som gjordes av den mexikanska konstnärsduon Himed&Reyben förra året som en del av Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17). Det här är Himed&Reybens ord om deras erfarenheter.
Foto: Lennart Navarrete
Hammarkullen ligger i nordvästra Göteborg, skilt från staden av stora träd och högt upp i en dal. Det är en av förorterna som ingick i Miljonprogrammet. Ett ambitiöst bostadsprogram som hade som ambition att bygga ett miljon hus på tio år under 1970-talet för att på kort tid ta itu med den allvarliga bostadsbristen som inträffade med migrationen mot storstäderna och födelseboomen omkring 1965. Även om programmet lyckades skapa en miljon hem så har många kritiserat dess genomförande och efterdyningar.
Valet av grå betong som byggmaterial, likformig arkitektur, storskaliga byggnader och tråkiga utomhusmiljöer nämns bland de typiska drag som gjorde dessa områden oattraktiva. De som hade ekonomiska medel övergav gradvis dessa platser i städerna och de som stannade var de som inte hade råd att flytta, människor som generellt var av utländskt ursprung. Idag är dessa platser kända som “betongförorter”, där ordet förort i Sverige ofta är förknippat med segregering.
De som hade ekonomiska medel övergav gradvis dessa platser i städerna.
Invånare i Hammarkullen vittnar om att känna sig föraktade och diskriminerade på grund av vart de bor, om att känna sig avskilda från andra stadsdelar trots att de bara ligger 14 minuter bort med spårvagn från centralstationen i staden. Många invånare i Göteborg har aldrig besökt Hammarkullen på grund av den allmänna bilden av området som skapats genom åren, där det ofta kopplas till droger, överfall och gäng. Även naturen verkar vara en del av den här gränssättningen, eftersom den lagt sig mellan grannområdena och skapat ett slags naturligt hinder som omger grannskapet.
Foto: Lennart Navarrete
I dag bor 7 914 personer i Hammarkullen, varav 57 procent är födda i ett annat land än Sverige. Nästan 100 nationaliteter, kulturer och språk interagerar dagligen i grannskapet, vilket gör att lokalsamhället och mångkulturalism är de viktigaste identitetsmarkörerna. En oplanerad mångkulturalism, orsakad av samma segregation som drivs på av det överdrivet dåliga rykte som kommit av medias beskrivningar, politiker (personer med makt som nedvärderar “minoriteter”) och invånare i staden Göteborg som använder ord som Blattar och Svartskallar (kackerlackor och svarta huvuden) för att hänvisa till invandrare. Trots detta har Hammarkullen på ett eller annat sätt, med stora ansträngningar och mod, lyckats övervinna alla slags motgångar och tagit sig fram, nästan oberoende av resten av staden.
De flesta människor som bor i Hammarkullen har livshistorier som är värda att återberättas.
Och det är inte överraskande med tanke på den kampanda som genomsyrar grannskapet. De flesta människor som bor i Hammarkullen har livshistorier som är värda att återberättas. De är ekonomiska flyktingar, politiska flyktingar, krigsflyktingar, människor som tagit sig igenom tusentals kilometer med flyg, till sjöss och på land på de mest ofattbara sätt i jakten på en ny möjlighet. Människor som försökte skapa en förändring i deras hemländer och därför förföljdes av staten och fängslades.
Vid första chansen var de tvungna att fly utan att meddela någon, lämna sina hem, familjer, vänner, sina liv för att söka asyl i ett annat land. När de bara var ungdomar, ensamma, utan att kunna språket, blev de starkare, de gav inte upp och på ett eller annat sätt förenades de i Hammarkullen. Idag har vissa levt där i 10, 20, 30 år eller mer, och de skapar samhälle i kvarteret genom sin aktivism för att förbättra platsen. De hjälper nyanlända, vägleder dem i att hitta möjligheter – ett hopp om ett bättre liv, och genom att skapa en identitetskänsla och en unik prägel för invånarna i Hammarkullen, fortsätter de att kämpa för en bättre plats för alla.
Foto: Lennart Navarrete
Vi har inga ord för att beskriva tillfredsställelsen, lyckan och tacksamheten vi känner för de erfarenheter vi genomlevt och allt vi lärt oss. För att grannskapet öppnade sina dörrar för att vi skulle få leva och dela saker med dem. Att vi fått lyssna på berättelser från människor från hela världen. Att vi fått arbeta med och för folket där. Att vi fått bevittna och delta i multikulturalismen och vara en del av Hammarkullen. Allt detta är något som ger oss näring och stärker oss.
Låt oss lära oss mer från platser som Hammarkullen, ett tydligt exempel på att samhörighet, samarbete och mänsklig samexistens är möjliga i en värld utan gränser.
Låt oss ta bort de etiketter och distinktioner som katalogiserar och skiljer oss åt på olika sätt: nationalitet, ras, hudfärg, ekonomi, religion, kön, sexualitet… alla vilka endast skapats för att kontrollera oss. Låt oss lära oss mer från platser som Hammarkullen, ett tydligt exempel på att samhörighet, samarbete och mänsklig samexistens är möjliga i en värld utan gränser, utan fördomar där det finns av allt för alla. För tillsammans ÄR VI och kan vi mer.
Stort tack, respekt och beundran till Hammarkullen 365 och Urban Konst, för deras engagemang och hängivenhet för samhället – det hade inte varit möjligt utan er.
Foto: Lennart NavarreteFoto: Lennart Navarrete
Text översatt från spanska av Alex Valencia Rodallec och Daniel Terres.
Nabila Abdul Fattah är bland annat känd som aktivist, debattör och författare. Hon är också respekterad för sin lojalitet till orten och Hammarkullen. Arrangören Daniel Terres träffade henne först i Hammarkullen och har sedan följt hennes resa från hiphop gruppen Wordsilah till rörelsen Alby inte till Salu till hennes nya bok All makt åt folket. Det var på instagram som han först upptäckte hennes teckningar. Och när Hammarkullen Urban Art 2017 var på gång så undrade han om hon skulle våga ge sig på ett hus? Detta är Nabila Abdul Fattahs verk och hennes tankar kring begreppet konstnär.
Jag är ingen konstnär.
En konstnär för mig är en person som inte finns i min närhet. Det är en person som definierar sig med andra parametrar än mig. Och främst som också definieras av andra med andra parametrar än mig. En konstnär är en person som kan röra sig i konstnärers rum. Prata konstnärers språk. Skriva konstnärers ansökan. Bo i konstnärers residens. Helt enkelt. Den som kan känna sig bekväm runt begreppet ”konst”. Och det är inte jag.
Visserligen har jag varit runt och en del av en massa kulturuttryck under hela min livstid. Men varken jag eller mina kollegor i dessa uttryck skulle kalla sig själva för konstnärer. Det tror jag främst handlar om en klassfråga.
För precis som med allt annat i världen är även konsten politisk och färgad av klass. Den som har ”råd” att kalla sig själv konstnär. Den som har råd att gå de rätta utbildningarna med den osäkra arbetsmarknaden som väntar efter man är klar. Den som har de rätta kontakterna.
Jag ritar. Ritandet är ännu inte klassbetingat. Det är ett papper och en penna. Precis som hiphopen startade som en budgetversion av musikskapandet. Det var en mick och en skivspelare.
Jag kommer aldrig att vara konstnär. Det är en värld jag varken är en del av eller har en önskan att ta del av. Det var därför det kändes lite konstigt när folk började sätta begreppet ”konstnär” på mig. Men jag antar att alla har sina egna definitioner av det ordet. Och ännu konstigare kändes det när jag fick samtalet om jag ville måla under Hammarkullen Urban Art. Visst. Ett litet undangömt elskåp skulle väl funka att experimentera på. Men helt plötsligt stod jag där en kall dag i september och skulle måla en fasad på ett trevåningshus.
Eftersom jag är uppvuxen i Hammarkullen var det egentligen rätt självklart att min allra första fasadmålning skulle bli just i Hammarkullen. Och jag ville måla ett tack. Ett tack till att Hammarkullen uppfostrat min aktivism. Till att Hammarkullen, sedan den byggdes alltid varit en plats för kamp, för motstånd. En hyllning till Hammarkullen som plats som säger ”Vi vet att vi är andra klassens medborgare. Vi är dom utslagna. Dom rasifierade. Dom som ni skyller samhällets förfall på. Men ni trampar fan inte på oss.”
Och vad är den internationella symbolen för kamp? En knuten näve, såklart. En kroppsdel som säger ”hit men fan inte längre.” I armen målade jag människor. För att en kamp är inget värt om man är ensam. En kamp är en gemenskap. Ett kollektiv. Precis som Hammarkullen.
Näven växer fram. Bild Futuro Berg
Jag ville med målningen säga ”Välkommen till Hammarkullen. Här bor kämpar.”
Det var därför som det var lite konstigt när människor ringde till Bostadsbolaget som var en av arrangörerna till HUA fick samtal om just min målning. Att den symboliserade våld. Våld? Det säger mer om deras syn på motstånd än min. Det vart även ännu konstigare när jag fick reda på att just min målning diskuterats på ett möte med tjänstemän i Angereds stadsdelsförvaltning. ”Skulle den kanske göras om?” stod det i dokumentet.
Nej. Den ska fan inte göras om. Och även om jag som aktivist är van att bli dissekerad och kritiserad och diskuterad så trodde jag någonstans att några linjer och lite färg på ett papper (eller en vägg för den delen) skulle vara besparat.
Jag började tänka direkt på den så kallade konstnärliga friheten. Skulle jag kunna åberopa den även fast jag inte säger mig själv vara konstnär? Lyckligtvis var jag inte ensam. Arrangörerna backade mig. Och jag hoppas att dom backar mig än. Oavsett om jag är konstnär eller bara en person som ritar.
För den här målningen var min hyllning till Hammarkullen. Och att den inte faller tjänstemän i smaken är för att den inte är till för dom. För så är det väl med konst? Det faller inte alla i smaken? Jag kan för mitt liv inte förstå Andy Warhols konst. Men hade någon bett honom ändra om en målning? Nej.
För hans konst är godkänt av etablissemanget. Hans konst rör sig i dom rummen jag inte har tillgång till. Den accepteras. Min diskuteras.
Men jag är ändå glad att HUA trodde på mig stöttade mig. Med denna support tror jag många människor som inte är ”konstnärer” får tillgång till det offentliga utrymmet. Och en dag kan vi kanske ta över begreppet, öppnar upp det och göra om det.
Eller att vi helt enkelt skapar ett nytt begrepp som innefattar fler personer.
Text av Nabila Abdul Fattah
Den färdiga näven. Längst ner i bild Nor Ajami och Nabila Abdul Fattah. Bild: Lennart Navarrete.
Toppbild av Futuro Berg. I bild till vänster, Nabila Abdul Fattah, till höger, Nor Ajami.
Rob MacDonald is a British born artist who lives and works in Barcelona. He often works in stone, but also with music, poetry, and performance. MacDonald is also a founding member and editor of the Bad Art World Network, a platform for radical artists aiming to unite the struggles of artist with workers and community organizations for socialist change. Rob Macdonald was one of the international artists invited to the festival Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17).
Hammarkullen is a well-known working class suburb in Sweden, which perhaps is better described as a “project” in the American sense of the word. In Sweden the term förort, which literally means “suburb”, is mostly used to describe a specific type of suburb. Areas that in the media are not often associated with art as much as they are with crime and difficult social circumstances. When Rob MacDonald arrived he found something both familiar and strange at the same time. — I found it really interesting. My impression of the place was a big contrast to the type of British working-class estate which I am very used to. Hammarkullen had stone everywhere and areas reminiscent of countryside which British working-class houses would not be surrounded by, says Rob MacDonald.
View from a high-rise in Hammarkullen, Sweden. Photo by Futuro Berg
The mixture of forrest and high-rises, which is something quintessential to the Swedish förort, MacDonald found very different and inspiring. That as well as the symbiosis of the very diverse population. — I went to the Gothenburg city-center just one time, to understand the contrast. The rest of the time I spent in Hammarkullen. So I was very much encapsulated in the area, and was struck by the multicultural communities in the area. A diverse mix of people from all around the world that had migrated to Sweden during historically different times. And then layers of modern immigration. It was like the whole world popped up on the outskirts of the city and was forgotten. Almost like they ran their own affairs – like a mini republic. The community’s will to organize really struck me. To see it functioning in this multicultural way where they all seemed to be together, even with all the social problems.
It was like the whole world popped up on the outskirts of the city and was forgotten.
Rob MacDonald’s current main project is a major Spanish Civil War memorial in Malgrat de Mar, about an hour’s drive north along the coast from Barcelona in Catalonia. That same theme of struggle can easily be connected to Hammarkullen, a place where many have fled armed conflict in regions across the globe. But Rob MacDonald would also find a second interconnected theme. He would do this while learning about the people of Hammarkullen, seeing how the area can organize.
– I made two artworks in stone. Lost at Sea and Hammarkullen Rising. With Lost at Sea I drew on two connected themes. One which I brought with me, the other I found on arrival. The first theme was the project that I am currently doing in Catalonia. It’s about the people aboard the ship Ciudad de Barcelona who were killed by fascists in the Mediterranean, in 1937, during the Spanish Civil War. One of the survivors actually came from Sweden.
Rob MacDonald in front of the rock that would become the sculpture Hammarkullen Rising. photo by Futuro Berg
— The second theme was about the deaths of the many immigrants that today escape war and oppression in their own countries, but whose lives are lost in the Mediterranean sea – which I consider disgraceful. Many of these communities are represented in Hammarkullen. So the sculpture is three fists of different colors representing the different types of peoples. Not necessarily on the basis of ethnicity. The theme is that we are all different but we are all the same. That is something that should be celebrated, and something I felt from being in Hammarkullen.
The three fists are made of alabaster and the boat is made of soapstone. Rob MacDonald’s second piece, Hammarkullen Rising, is a clenched fist emerging from a stone.
— That piece was about the whole community of Hammarkullen together in unity, breaking through the stone with one fist. The reason is that I found this very united community, with all these layers of potential problems. But they seemed to be fighting together. Coming out of the stone that also surrounds this neighborhood. Both sculptures have fists in them because they were about struggle.
Some residents of Hammarkullen with the statue “Lost at Sea”. Photo by Rob MacDonald
I think the two local artists were the most intriguing of all the artists because they both said they were not artists and for me that rings that they are just ordinary people. That is how I see myself as well.
While working in Hammarkullen Rob MacDonald set up a tent in different places of the community. Sometimes serving as a storage room when it rained, sometimes as makeshift workshop. For a lot of the time he set up next to where local artists Nabila Abdul Fattah and Iman Hussein were working. And there was common ground beyond just sharing a spot. — Nabila also painted a fist on her building. We were doing fists independently from each other, which I found very interesting. I think the two local artists were the most intriguing of all the artists. They both said they were not artists, and for me that rings that they are just ordinary people. That is how I see myself as well.
Continuing the community driven process he has been practicing in Magret del Mar with the monument to the victims of the Ciudad de Barcelona, Rob MacDonald directly involved the community in the crafting of both his pieces. Hammarkullen Rising, the clenched fist coming out of a rock, and Lost at Sea, the fists clasping barbed wire. — My workshop and tent were open, anyone could just come and help me. That’s the way I like to work with community involvement. I think it caused a lot of interest – someone sculpting in the street was a challenge to the norm. I always try to break down the barrier of sculpting because people think it’s super difficult. It’s not, it’s actually very relaxing. “Have a go,” I say, “help me.” If the weather had been a bit better there would have been even more possibilities of moving around, but there was great response to it.
A young woman from Hammarkullen doing some work on the piece “Hammarkullen Rising”. Photo by Rob MacDonald
When I went to Gothenburg city for one day I went to the art museum. I do not have anything against the art museum, apart from that is has nothing to do with where I was staying.
For Rob MacDonald the communal process was something he had already worked with, but it was also part of the intention of the festival, which featured eight artists in total. The premise was for the artists to get to know the community and have some form of dialogue, in which ever way they preferred. Most artists had already been to Hammarkullen on a prior occasion, which would now allow for a longer relationship to influence the art. — The first week I was invited to speak in a meeting so that I got to know more about the community. I spoke with around 40 women, mainly Somalian, about art and revolution. For me it was very different and very inspiring to be in the area like this, having such a positive experience. During the process of the making, the second week, as an example, I met some young Kurds and some Somalians – local people, and had a lot of really positive discussions. It wasn’t just a piece of art. It formed whole conversations about all sorts of topics.
The conversations often tied into contemporaneous issues of concern for the people in the area. For Rob MacDonald this is something that is the essence of community art: the engagement. An engagement he failed to find in the city museum in the inner city of Gothenburg. — I had a long discussion with a Kurdish guy because I spoke about the International Brigadistas a lot, and that I partly based my artwork on that. It touched a nerve with what is going on in Kurdistan at the moment. Our conversation focused on questions of how we organize to change things all across the world and what we have to do to make a change. For me when art engages people in political discussions that is when you are doing community art. In contrast, when I went to Gothenburg city for one day I went to the art museum. I don’t have anything against the art museum, apart from that is has nothing to do with where I was staying.
Good community art should always be stepping over the line, questioning. It has to if it is going to be real.
That Gothenburg in previous governments de facto had a longstanding non-tolerance policy toward grafitti and that Hammarkullen Urban Art 2017 had support from the local community is something that Rob Macdonald thinks creates an interesting situation, one that immediately places the whole project “on the line”. Which is something one should strive towards when practicing community art, according to MacDonald. — The size of the murals during the festival were enormous. When talking to Daniel Terres, the organizer of Urban Art [the main group behind the festival], I realized how challenging the project really was to see through. Because of the politics of non-tolerance toward graffiti that Gothenburg had in previous governments, to have these ginormous walls was basically saying “fuck off”. I thought that was phenomenal. I think that this in itself put the project in a really interesting place from day one. The fact that it was a people-led project, from a community like this, supported by the tenant associations, again makes it a fascinating situation. There could be rising complications with authorities, and it strikes me that this was a project that was on the line. Good community art should always be stepping over the line, questioning. It has to if it’s going to be real.
You’ve spoken about your community-based work and one of the focuses of the festival was a community-based process. Tell us a little bit more about how that relates to you as an artist, Rob.
— I want the finished piece to speak for itself but really the process also needs to speak for itself. The pieces I did in Hammarkullen were all about the process. Being there and the things I experienced and with my ability to manipulate stone I was trying to tell a story. The purpose wasn’t to make it surreal. It was about reflecting our society into each other in a clear way. The limit is only your imagination, and so when you allow the art room you allow everything.
For us it is not that we are political artists, it is that we are artists that are political.
— This is one of the reasons why I am part of the Bad Art World Network, which is about artists fighting for the freedom of art. For us it is not that we are political artists, it is that we are artists that are political. In the past you would have futurism, modernism, surrealism, and many other interesting art movements that were political. I like to embrace many of the things they stood for, but today an interdisciplinary approach is common. Use of waste materials is also common. What forms you use are less important, but what you stand for, to me, is more important now.
How so?
— Art in our society is separated from ordinary people. It is often supposed that art of any worth is only something for people with money. That only clever people or people with a particular skill can do it. This is not true in my opinion, and we have to fight this view. Art is a right not a privilege. Click To Tweet
Can you give us an example?
— Take myself, I am a stone worker that has a passion for creativity that’s all. I’m not special, I am just being human. For me that link is super important. The project in Hammarkullen is very good for me, as on another level it was trying to do something about community access and the freedom for art. To say something else. To put the debate about what art is for, at the center of society. What is it for? Who for? And why!? The journey of an artist never stops. It is a journey of discovery, but not in a blind way. In a way that liberates humanity. And that is my view on art.
El muralista mexicano Sens fue uno de los participantes en el festival de arte Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17) en Gotemburgo, Suecia. HUA17 fue un festival con un enfoque particular en un proceso de anclaje y en que las obras estarían vinculados a la zona y su población. La obra de Sens, “El príncipe migrante”, destaca la conexión de Hammarkullen con la migración. Aquí presentamos la obra y un texto donde el propio artista habla sobre la obra y su tema.
Decidí abordar el tema de los migrantes ya que lo considere importante actualmente y que iba junto con el contexto del barrio de Hammarkullen, que en un principio fue solo por lo que me platicaban pero que después pude vivir un poco ese contexto al estar viviendo ahí durante el proyecto y la pinta del mural, y lo cual nutrió más mi experiencia tanto personal como para el desarrollo del muro.
Lo que pinté es un personaje, un personaje hecho a mi estilo de dibujo, el cual se puede identificar por que la cabeza del personaje está formada por personajes más pequeños, los cuales trato de que interpreten la unión de las personas para lograr un nuevo ser que tiene mayores capacidades y capacidades que uno de los diminutos personajes no tiene y que puede lograr grandes cosas.
El personaje principal está navegando en un bote de madera en el mar, un bote con señales de que ha sido maltratado debido a un largo y complicado viaje y que a mi percepción es la idea de que los migrantes tienen que hacer viajes peligrosos, llenos de riesgos y que ni siquiera es seguro que llegaran a algún sitio y todo esto en la búsqueda de una mejor vida o un mejor futuro ya sea para él o para su familia, y que muchas veces esa es su única opción para una mejor vida, ya que luego los migrantes es gente que viene de países en conflictos bélicos o con muchos problemas sociales, económicos.
Foto: Lennart Navarrete
El personaje también tiene puesta una corona y una capa roja esto porque yo considero que el migrante es una persona muy valiente tan valiente que debe ser digna de la realeza, son unos héroes al decidir tomar el riesgo de migrar a sitios que no conocen y que no saben que les espera pero ponen toda su esperanza en encontrar mejores cosas, para mi al hacer este acto se convierten en héroes, personas tan valientes y fuertes.
Mi mural es una especie de homenaje a todas estas personas, ya que también lo relaciono con los migrantes sudamericanos y mexicanos que intentan llegar a EUA en la búsqueda de una mejor calidad de vida y que tienen que atravesar todo México en el tren de carga llamado “La Bestia” y que es super peligroso y un viaje de días de sufrimiento y riesgos para llegar a la frontera y que de alguna manera creo que es similar el sentir y situación que pasan muchos migrantes africanos y de países en guerra en medio oriente para poder llegar a europa. Dentro del mural también pinte una mariposa monarca, tipo de mariposa que migra de Canada a Mexico por el invierno y la cual investigando su simbología como mariposa sentí que se identifica con todo el contexto del mural y la idea, ya que también se puede interpretar como los cambios en la vida de una persona al migrar con los cambios que realiza una mariposa y al final renace y vuela a una mejor vida y por otro lado también se liga a la idea del muro por su nombre de mariposa monarca que es un sinónimo de rey o persona de la realeza y que esto lo ligó a la idea de rendirles un homenaje y ver a las personas migrantes como héroes, príncipes y princesas.
Sens – Hammarkullen, Gotemburgo, Suecia.
Foto: Lennart NavarreteFoto: Lennart NavarreteFoto: Futuro Berg
Den mexikanske muralisten Sens var en av deltagarna i konstfestivalen Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17) i Göteborg. HUA17 var en festival med särskild fokus på en process av förankring och där verken på något sätt skulle vara knutna till området och dess befolkning. Sens verk “Migrantprinsen” belyser Hammarkullens koppling till migration. Här presenterar vi verket och en text där konstnären själv berättar om verket och dess tema. Texten går under temat En förort i färg.
Jag bestämde mig för att belysa migrantfrågan för att den är viktig just nu och att den också passar med stadsdelen Hammarkullen. Först var det bara något man berättade för mig, men efter ett tag kunde jag känna dess kontext i och med att jag bodde där under tiden jag utformade och målade min mural. Detta närde både min och muralens utveckling.
Det jag målade var en karaktär, en figur gjord i min stil, som lätt känns igen genom att karaktärens huvud består av mindre karaktärer. Jag försöker visa unionen mellan personer vilka försöker skapa en ny varelse, med högre kapacitet, som kan uppnå större saker än vad de som små individer kan uppnå för sig själva.
Huvudkaraktären seglar över havet på en träbåt som är sliten på grund av den långa och svåra resan. Där försöker jag visa att migranterna måste göra farliga riskfyllda resor utan att ens veta om de kommer nå sitt mål. Allt detta i jakt på ett bättre liv och en bättre framtid för dem eller deras familjer. Vilket oftast är enda alternativet till ett bättre liv, då dessa människor kommer från länder i krig eller med många sociala och ekonomiska konflikter.
Karaktären bär också en krona och en röd cape eftersom jag ser migranten som en väldigt modig person, modig nog att vara värdig kunglighet. De är hjältar som väljer att ta risken att migrera till platser de inte känner till och där de inte vet vad som väntar dem, men ändå sätter de alla sina hopp på att hitta något bättre. När de gör detta blir de hjältar, modiga och starka människor.
Foto: Lennart Navarrete
Min mural är en slags hyllning till alla dessa människor, som för mig också hör ihop med de sydamerikanska och mexikanska migranterna som försöker nå USA på jakt efter ett bättre liv. De som måste ta sig igenom hela Mexiko på godståget som kallas “Odjuret”. Det är extremt farligt, flera dagars lidande och risker för att nå gränsen. På något sätt tror jag det är en liknande känsla och situation som många afrikanska migranter och de från länder i krig i mellanöstern går igenom för att nå Europa.
I muralen målade jag också en monarkfjäril, en typ av fjäril som vandrar från Kanada till Mexiko för vintern. När jag undersökte dess symbolik som fjäril kände jag att den fungerar med hela muralens kontext och idé. Dels för att man kan koppla förändringen en person som migrerar genomgår med fjärilens metamorfos från larv till puppa till fjäril, för att slutligen pånyttfödd flyga mot ett bättre liv. Sen hör den ihop med muralens idé genom sitt namn, monarkfjäril, en monark är ju en kung eller drottning, vilket jag kopplar till idén om att hylla dem och se migranterna som hjältar, prinsar och prinsessor.
Foto: Lennart NavarreteFoto: Lennart NavarreteFoto: Futuro Berg
Projektet Hammarkullen 365 grundades med ambitionen att framhäva den kulturella rikedomen i Hammarkullen. Förra året var de medarrangörer till Hammarkullen Urban Arts 2017, en konstfestival som la fokus på att förankra konsten i stadsdelen där den skulle skapas. Laura Nardelli har träffat Gloria Esteban från Hammarkullen 365.
Gloria Esteban arbetar som projektledare på halvtid och är den enda anställda i projektet Hammarkullen 365, en av medarrangörerna bakom Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17). Vi har stämt träff på Kafé Hammarkullen som är en del av Folkets Hus vid Hammarkulletorgetför att diskutera gatukonstfestivalen Hammarkullen Urban Art 2017.
Jag anländer tidigare än planerat till Hammarkullen och inser att det är mer än 30 minuter kvar till att vi ska träffas. Så jag passar på att ströva runt i området och beundra konstverken som är del av HUA17. Första intrycket jag får av muralerna är att de är kolossala. De pryder betongbyggnader som är nio våningar höga, byggda i slutet av 60-talet som en del av miljonprogrammet. Landskapsbilden är övervägande grå vilket inger en känsla av dysterhet och hårdhet. Men konstverken bryter med den monokroma landskapsbilden och bidrar till att sätta färg på Hammarkullen.
En kvinna går mot Hammarkulletorget. Foto: Futuro BergVerket Sin Limites av Himed&Reyben. Foto: Daniel Terres
Tiden har runnit ifrån mig och jag börjar sakta traska tillbaka mot Folkets Hus för att träffa Gloria Esteban. Jag sätter mig i kafét och det går inte mer än några minuter innan jag upptäcker en person som tittar runt som om hon letar efter någon. Jag ställer mig upp och frågar om det är hon som är Gloria Esteban. Hon ler mot mig och svarar ja. Esteban beställer lite mat och sätter sig ner vid bordet. Hon frågar om jag väntat länge på henne, och jag svarar att jag precis anlänt till kafét.
När jag frågar Gloria Esteban om Hammarkullen 365 så berättar hon att deras främsta uppgift är att framhäva kulturutbudet som finns i Hammarkullen. Att lyfta fram och uppmärksamma den potential och kreativitet som finns i området. — Hammarkullen 365 arbetar med att skapa nätverk mellan kulturarbetare och organisationer på platsen. Detta är av stor vikt. Främst för att skapa grundförutsättningar för en demokratisk process mellan olika aktörer, förklarar Gloria Esteban.
Hammarkullen 365 bedrivs i projektform som i sin tur får ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen. Stödet delas ut var tredje år vilket gör att en viss osäkerhet uppstår med tanke på att verksamheten behöver ansöka och beviljas stöd varje gång. Trots detta ser Gloria Esteban Hammarkullen 365 som ett långsiktigt projekt. — Hammarkullen 365 har stort stöd och det finns många volontärer och eldsjälar som är villiga att hjälpa till för att skapa ett mer trivsamt och mångkulturellt Hammarkullen. Kulturen bör vara ”för folk med folk”. Den bör skapa gemenskap mellan folk och vara tillgänglig för alla.
Rengöring inför att konstnären Sens börjar måla ett verk. Foto: Daniel Terres
Gloria Esteban lägger stor vikt vid att projektet under årens lopp varit aktiv med att marknadsföra Hammarkullen som en plats med stor kunskapsbank och ett rikt kulturellt utbud. Hon berättar även att Hammarkullen 365 ligger under HAM-SAM som är en sammanslutning av föreningar där Karnevalskommittén som arrangerar Hammarkullekarnevalen tillsätts. — Hammarkullen 365 har varit mycket aktiv i dokumentationsarbetet kring Hammarkullekarnevalen. Vi har bland annat anordnat utställningar som belyser den kulturella mångfalden i Hammarkullen. Dans, musik och danskostymer är motiv som uppmärksammats, berättar Esteban.
Enligt Gloria Esteban så är dokumentation en essentiell del i att skapa historien om en plats. Hon ser den som ett kulturarv, och anser därför att den bör representera de människor som bor på platsen. Hon tittar på mig och frågar. — Vad kommer att gå till historien? Kommer arbetskraftsinvandrings-människorna att vara representerade i böcker eller kommer de försvinna i glömska?
Vid flera tillfällen under intervjun upprepar Gloria Esteban att det är av betydande vikt att samla in och arkivera berättelser, föremål och historien från ett samhälle. Det insamlade materialet bör senare ligga till grund för hur de framtida generationerna kommer att uppfatta det nutida samhället.
Sens arbetar på sin senaste mural i Hammarkullen. Foto Alex Rodallec
I Hammarkullen har det länge funnits önskemål om att frambringa konst i det offentliga rummet. Hammarkullen 365 kom till genom att Gloria Esteban fick kontakt med en mexikansk muralist som var på besök i Sverige, för en artist-in-residence på Akvarellmuseet, ett utbyte mellan Västra Götalandsregionen och staden Querétaro i Mexiko. Kontakten öppnade upp för framtida samarbeten mellan Hammarkullen och staden Querétaro, något som pågår än idag. Nu senast bara för en månad sedan genom en mural av konstnären Sens som även deltog i HUA17.
Mexiko har en stark och lång tradition av muralism. Under 1900-talet har bland annat Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros skapat betydelsefulla konstverk inom denna konstart. Det som särskilt fångade Estebans uppmärksamhet var det socialpolitiska innehållet och den socialrealistiska stilen i det mexikanska muralmåleriet. Något som också eftersträvades i HUA17. — Grundtanken med HUA17 var väldigt enkel, säger Gloria Esteban. Idén var att konstnärerna skulle bosätta sig i Hammarkullen i cirka en månad för att få en relation till platsen och människorna som bor där. Detta för att konstverken också skulle ha en koppling till platsen och representera människorna som bor där och deras sociala verklighet. Samma tanke har använts av projektet sedan starten 2014.
Sens lägger de sista detaljerna på sitt verk “La protectora” (Beskydderskan). Foto: privat
För Esteban var folkets röst vital i skapandeprocessen, främst för att bilda en gemenskap kring konstverken. Mycket av hennes tid gick åt till att kommunicera med Hammarkulleborna och att lyfta fram deras tankar och behov till konstnärerna.
Esteban var också den som såg till att konstnärerna fick mat och dryck under de långa arbetsdagarna. De arbetade från det att solen gick upp tills det blev mörk, förklarar hon. Det var tre intensiva veckor av arbete för alla som var inblandade i HUA17. Hon ler lite och säger att vädret inte var optimalt då det regnade under stora delar av festivaltiden.
Framöver uttrycker Gloria Estebans slutligen en förhoppning om att konstverken ska ge en annan bild av Hammarkullen än den som oftast produceras i media. — Ofta tänker människor från andra stadsdelar att Hammarkullen är en en plats fylld med problem. Jag vill istället att fokus läggs på att se varje individ som en resurs för samhället. Istället för att skapa fantasier om hur Hammarkullen är, borde folk komma hit och se det med egna ögon.
Text av Laura Nardelli
Invigning av Sens verk “La protectora”, oktober 2018. Foto Randal VillalobosFoto: Sens
En förort i färg är ett samarbete mellan Urban Konst och Kultwatch. I ett par veckor framöver publicerar vi en serie texter och verk som belyser Miljonprogrammet som centrum för konst- och kultur-produktion, med Hammarkullen i Göteborg som exempel och då speciellt konstfestivalen Hammarkullen Urban Art 2017.
Idén till publiceringen av den serie texter och verk som vi kallar En förort i färg föddes under festivalen Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17) som ägde rum i augusti förra året. Den förverkligas först nu på grund av strama budgetar och fullspäckade scheman. Men vi har behållit samma entusiasm som uppstod då när vi gång på gång under festivalen påmindes om konstens kraft, om dess förmåga att sätta oss i centrum eller osynliggöra oss.
Hos förortsborna finns något att säga, en oro och en energi som aldrig dör utan gång på gång tar olika former. Vi vill föra in denna rikedom i berättelsen och skapandet av den nya svenska kultur- och konsthistorien genom att lämna ett avtryck i en tid när de motsatta krafterna, Sveriges fascister, får allt mer spelrum och makt. En tid där många av oss känner sig direkt hotade.
I sina rötter är den urbana konsten en konstform fylld med maktkritiska perspektiv. Och när HUA17 startades fanns intentionen att festivalen skulle särskilja sig från övriga gatukonstfestivaler i landet, där monumentala selfie-vänliga kulisser och city branding ofta står i fokus. Detta krävde nya vägledande frågor. Hur kan gatukonsten förbli maktkritisk när den skapas som en organiserad aktivitet och institutionaliseras? Och vad kan ha gått förlorat i jakten på konstformens erkännande? Svaren på dessa frågor ledde till en process som både arrangörerna och de deltagande konstnärerna berättar om i sina texter och intervjuer tillsammans med en massa annat.
Bortom den urbana konsten så kommer En förort i färg även beröra andra konstformer såsom skådespeleri, poesi och rap, och en del av skribenterna belyser utöver detta den politiska kampen som är kopplad till stadsdelen Hammarkullen i Göteborg.
Vi som arbetat med denna publikation vill tillägna den till alla förortsbor och alla de som har kärlek för orten.
Vill du dela med dig av konsten i din förort, så kommer Kultwatch att ta emot bilder på info@kultwatch.se som sedan läggs ut på Kultwatchs Instagram.
Om En förort i färg
Projektägare: Kultwatch och Urban Konst Gästredaktörer: Alex Valencia Rodallec och Daniel Terres
Medverkande (insamling av texter, koncept, intervjuer och bildmaterial)
Kulturverkstan: Moa Westerlund, Laura Nardelli, Renée Tan, Nadja Häikiö Itäsaari, Magda Macias, Tatiana Pismenskaya. Madeleine Olsén Ingefeldt vid sin praktik.
Om Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17)
HUA17skapade offentlig konst utifrån initiativ från lokala aktörer, med nationella samt internationella gäster. Idén föddes från dialogen med organisationen Hammarkullen 365 och deras lokala arbete. Under festivalen deltog åtta konstnärer Sens (Mexiko), Himed & Reyben (Mexiko), Ligisd (Sverige), Charquipunk (Chile), Rob Macdonald (Spanien/England), Nabila Abdul Fattah (Sverige), och Iman Josef Hussein (Sverige). Alla konstnärer bodde under festivalperioden i Hammarkullen, bekantade sig med området och skapade därefter offentliga konstverk i stadsdelen. Residensmodellen syftade till att påverka konstnärernas arbetsprocess och ge utrymme för spontana samarbeten och dialog. Resultatet blev publika samtal och sex offentliga konstverk som kommenterar samtida frågor som gränser, migration och makt. De som projektledde och genomförde HUA17 är Urban Konst och Hammarkullen 365 tillsammans med de lokala hyresgästföreningarna.
I en text om bildkultur diskuterar konstnären Afrang Nordlöf Malekian ”teasing” som begrepp och handling. Det handlar om bilder som förför, lockar, upphetsar eller retar betraktaren och som har rötter i gay-communityt. Om hur dessa bilder är visuell representation för tillbakahållning av information.
Bildflödet på appar som Grindr, Whatsapp, iMessage och Messenger är enormt. De har en central roll i konversationer där de av oss som ingår i gay-communityt flirtar med varandra och samtalar om sex. I många av dessa bilder döljer sig en lång historia rörande spår och anonymitet som material för bild- och idéframställning. Spår, ibland som ögonblicksbilder från en händelse – en mage som är nedsmetad i sperma – eller anonymitet i form av fotografier som utelämnar ansiktet men visar resterande del av den nakna kroppen. Där finner vi potentialen för skapandet av en annan värld.
I våras visade jag mitt videoverk, Mise-en-scène, för konstnären Anna Daučíková. Det mynnade ut i ett samtal om olika strategier för att lösa upp kärnfamiljens stränga struktur. Vi kom fram till att teasing – att locka, reta, förföra eller upphetsa – kan vara en queer metod för det.
Den teasande bilden kan bygga vidare på betraktarens inre referensbilder.
Mise-en-scène är en film som bygger på fotografier av min familj. Det är en samling bilder som tagits under en veckas tid med en digitalkamera. Alla objekten som syns på ett fotografi har skrivits ned på baksidan av motsvarande foto. De nedskrivna orden, som anger objekten, är skrivna på tre språk: svenska och persiska, vilka är språken som talas i min familj, samt engelska, språket som visas på displayen i min familjs digitalkamera. Orden skapar ett index på baksidan av fotografiet, en bild som aldrig visas för betraktaren. Den ser enbart fotografiets baksida.
Jag ville teasa betraktaren genom att enbart visa spår av ursprungsbilden och därmed väcka ett intresse för materialet. Den teasande bilden kan bygga vidare på betraktarens inre referensbilder. Den synliggör tillbakahållning av viss information och triggar därigenom åskådarens tänkande kring det betraktaren inte ser – bilden teasar.
Ett narrativ till för att locka och upphetsa dess mottagare.
Flödet av nakenbilder på appen Grindr är oerhört stort. Frågor som “more pics?”, “dick pic?”, “ass?” och “can I see more of your face pls?” ingår i många konversationer. En närbild på kalsonger där formationen av en hård kuk syns genom tyget, en nedragen kalsonglinning där kukhuvudet kikar fram, en röv som stretchas och ett hål som exponeras inför kameran. Inte sällan följer ordningen av bilderna ett narrativ där varje bild som följer visar mer hud och kropp. Det är en bildkomposition och berättarstruktur, som är byggd utifrån teasing. Ett narrativ till för att locka och upphetsa dess mottagare. Det är visuell representation av dold information.
Nakenbilderna i dessa forum, och därmed teasandets struktur, har inte som primär uppgift att på förhand illustrera en händelse eller akt. Bilderna är snarare till för att leda in på samtal om sex. Hur vi ska ligga med varandra? Eller hur vi ska fantisera om varandra med varandra? Därigenom är teasing material för att generera framtida tankar, händelser och konversationer. Det sker utifrån ett kollektivt handlande. I nakendbilderna ryms en gemensam plats utifrån samtalets villkor – ett imaginärt såväl som icke-imaginärt utrymme. Genom ett teasande narrativ kan vi således komma i kontakt med vårt och andras ännu okända känsloliv.
Anonymiteten möjliggör ett utforskande av sex utanför cis-heteronormativitetens premisser.
Inte sällan är ansiktet dolt i nakenbilderna på Grindr eller befinner det sig utanför bildens ram. En del visar till och med allt förutom just ansiktet. Det handlar delvis om teasing men också relevansen av den här formen av bildkomposition i en cis-heterosexuellt centrerad värld. Anonymiteten möjliggör ett utforskande av sex utanför cis-heteronormativitetens premisser. Den ansiktslösa bilden möjliggör därigenom användandet av den egna kroppen som material för sex och tänkande.
I Akram Zaataris film, How I Love You, från 2003 intervjuar han gaykillar i Libanon. Med anledning av artikel 534 i landets brottsbalk är det en tid då homosexuelitet fortfarande är helt olagligt i landet. Artikeln omtolkades i år och kom att ge förhoppningar för hbtqiap-rörelsen i Libanon, läs mer i artikeln, Framsteg i hbtq-rättigheter i Libanon, i SVT. Personerna som medverkar i filmen döljs under en slöja av ljus – Akram Zaatari låter kameran överexponeras. Ljuset är uppkomsten av den fotografiska bildens existens men i det här verket även det som osynliggör delar av bilden. På grund av den dåvarande tolkningen av artikel 534 skapas en essentiell anonymitet. Den här slöjan av ljus vittnar om konsekvenserna av det cis-heterosexella-communityts långa historia av förtryck mot hbtqiap-personer. Det blir en strategi för att anonymisera männen som medverkar i videon samtidigt som den möjliggör dokumentationen av deras liv.
Genom teasandet förstår vi att en fullständig berättelse aldrig kan berättas.
En annan aspekt i How I love you är att det abstraherande ljuset i filmen teasar betraktaren. Detsamma gäller filmens fotografiska inramning, som ibland utlämnar personens ansikte. Dessa grepp osynliggör delar av en större bild, samtidigt som osynliggörandet synliggör en struktur. Att använda ljus som en skyddande hinna för att underbygga anonymitet. Det grundar sig delvis på idén om att vi, genom tidigare bilder i vårt liv, ska kunna tänka oss fram kring hur bilden skulle sett ut utan detta ljus. Genom teasandet förstår vi att en fullständig berättelse aldrig kan berättas. Istället centreras konversationen kring den givna, delade bilden.
Mobiltelefonernas appkultur har en relativt kort historia. Det finns dock mötesplatser och kulturer inom gay-community med en desto längre historia av teasing. Jag tänker på darkrooms och saunas (bastuklubbar). På dessa platser hittar vi bland annat gloryholes, ett hål i väggen som enbart synliggör kuken och eventuellt pungen för personen på andra sidan av väggen. Likt kameralinsen släpper gloryholet enbart igenom en mindre del av en större bild, kroppen. Den större uteblivna bilden lämnas åt mottagarens imaginära idéutrymme. Samtidigt pekar det på gay-communityts fetischering av kuken. Att det ibland kan räcka med en kukbild för att teasingen ska nå fram.
Vi tar oss fram genom ett inre driv där vi möter kropp och kroppsvätskor – färg och canvas.
I den svagt belysta ångbastuns labyrintiska konstruktion synliggörs enbart silhuetter. En slags teasing eftersom mycket information om kroppen döljs genom rummets arkitektur och scenografi. De plötsliga såväl som skymda platserna öppnar upp för intima möten längs med väggarna. Blickar som äter upp kroppen och väntar på ögonkontakt inför ett intimare möte. Rörelsemönstret påminner om delar av den abstrakta målerihistorien och dess förhållande till materialitet och abstraktion. Vi tar oss fram genom ett inre driv där vi möter kropp och kroppsvätskor – färg och canvas. Men till skillnad från måleriet är darkrooms och saunas platser där en utifrån kollektiva premisser möter och känner sig fram. Det är fantasier och begär, som i dess ultimatum, existerar i symbios med varandra och genererar en kollektiv rörelse – det kollektiva tänkandets koreografi.
Teasing innebär därmed visuell representation för tillbakahållning av information.
Teasing är en form av queert tänkande med rötter i gay-communityn. Det kan sammantaget menas vara ett vittne om ett tidigare skeende och i dess kollektiva abstrakta natur skapar den möjligheten för en annan framtid. Teasing innebär därmed visuell representation för tillbakahållning av information. Kan det vara så att det abstrakta tänkandet och den visuella historien grundar sig i delar av gay-communityns bildhistoria och skapanden av rum som bygger på den här tankemodellen? Där teasingens uppkomst kan spåras till den ofta ännu tabubelagda och moraliserande sexkulturen som cisheteronormativiten lägger på hbtqiap-communytit. Att teasing ibland kan spåras till den kroppen som en gång var eller är ett vittne under ett sådant förtryck. Ett vittne som i dess helt öppna existens kan förtryckas. Genom anonymiteten som finns vid teasing hittas dock vägar förbi det här förtrycket.
Bilden föreställer en person som ligger på mage i en säng. Personen är enbart iförd blåa kalsonger och ansiktet syns inte i bild. Fokus ligger på personens lår, rumpa och överkropp. Bilden representerar en så kallad teasande bild
I samband med lanseringen av Stärkta bibliotek-satsningen presenterar Kultwatch en granskning som fokuserar på strukturer och representationen hos de svenska biblioteken. Vilka samhällsgrupper får ta plats bland bibliotekspersonalen – och hur påverkar det allt från bokinköp, till policyarbete, till bemötande?
Den enskilt dyraste kulturpolitiska reformen regeringen lanserade under den förra mandatperioden är satsningen på Stärkta bibliotek, med 225 miljoner kronor om året som fördelas via Kulturrådet. Det är en enorm satsning. Tre gånger dyrare, till exempel, än den uppmärksammade fria entrén på de statliga muséerna.
Ändå är det en reform med en märklig avsaknad av tydlig uppdragsformulering och riktning. Det finns inget nytt officiellt styrdokument. Den enda föreskriften Kulturrådet har fått är att fördela pengarna utifrån Förordningen om statsbidrag till folkbibliotek. Den har visserligen uppdaterats med en ny version under våren, men den har snarare blivit mindre detaljerad. Den tidigare versionen från 1996 hade formuleringar om att “stimulera experiment med och utveckling av nya former av folkbiblioteksverksamhet” och förordade uppsökande verksamhet och ny teknologi. 2018 års version påbjuder bara ökat utbud och tillgänglighet av redan existerande verksamhet.
Business as usual, helt enkelt. Men det gör också starten på Stärkta bibliotek till en utmärkt tillfälle att mäta temperaturen på folkbiblioteken 2018. Det är biblioteken själva som söker pengarna, och som väljer vad de ska gå till. Det innebär att skev maktfördelning och exkluderande normer som existerar inom biblioteksvärlden även lär komma att synas i satsningen på Stärkta bibliotek.
Statistik om representation
Hur kan det mätas hur maktstrukturerna ser ut i en verksamhet? Ett nästan övertydligt enkelt sätt är att titta på vilka som finns representerade bland de anställda. Det finns förstås många andra möjligheter också. Det går att titta på språkbruk, urval av böcker och vilka normer som finns i den interna kulturen. Vi återkommer till detta senare i den här granskningen.
Men alla de faktorerna är kopplade till just personalgruppens sammansättning och vilka som finns representerade där. I de situationer där representationen är ojämlik blir också värderingarna i det närmaste automatiskt ojämlika. Den brittiska statsvetaren Anne Phillips skriver om närvarons politik, alltså att en grupp måste finnas närvarande inom en ledande eller normerande struktur för att dess intressen ska kunna tas tillvara. Individuella personer som tillhör en viss grupp driver inte nödvändigtvis gruppens intressen och ska inte heller avkrävas att vara representanter för den gruppen. Men att gruppen över huvud taget finns representerad, att medlemmar i den finns närvarande, är en förutsättning för att dess intressen ska vara med och styra.
Bok- och Biblioteksmässan är en av platserna i Sverige där flest bibliotekarier samlas. Foto: Niklas Maupoix CC-BY-NC
Därför är det viktigt att rent siffermässigt titta på representation. Procentsatser och statistik kan inte fullt ut förutsäga värderingar och interna kulturer, men de utgör en förutsättning för hur de bildas. De utgör också en reell maktfördelning: vem är det som får resurserna när det gäller positioner och lönepengar?
Kultwatch har valt att undersöka representationen av personer med utländsk härkomst, det vill säga enligt Statistiska centralbyråns definition de som antingen är födda utanför Sverige eller har två föräldrar som är födda utanför Sverige. Vi vet att det är en otillräcklig undersökningsmetod, som säger lite om till exempel hur många personer som rasifieras som icke-vita, men närmare än så kommer inte officiell statistik frågan om vithetsnorm i det svenska samhället.
Eftersom vi är baserade i Stockholm valde vi att kontakta biblioteksförvaltningarna i alla Stockholms läns 26 kommuner med frågan hur många anställda vid biblioteken som har utländsk bakgrund. Vi fick svar från drygt hälften av kommunerna, varav några vägrade svara av olika anledningar, medan andra gav fullständiga svar. Övriga svarade inte alls trots upprepade kontakter. Det gör tyvärr undersökningen ofullständig, men bland de kommuner som svarade fullt ut på frågan ligger andelen anställda med utländsk bakgrund inom ett relativt nära procentuellt spann, och det finns relativt goda anledningar att tro att de utgör ett någorlunda representativt utsnitt av kommunerna i Stockholm som helhet.
Procentsatser och statistik kan inte fullt ut förutsäga värderingar och interna kulturer, men de utgör en förutsättning för hur de bildas.
I de 15 kommuner som har svarat fullständigt på frågan så ligger den genomsnittliga andelen anställda på bibliotek som har utländsk härkomst på 16,9%, vilket är nästan exakt hälften hälften så stor andel som i befolkningen sammanlagt i Stockholms län (33,3%). Det föreligger alltså en anställningspraktik där personer med utländsk härkomst är underrepresenterade med mer än hälften.
Vi frågade också kommunerna om hur stor andel av de heltidsanställda respektive timanställda som har utländsk härkomst, hur stor andel av de som anställts genom Stärkta bibliotek har utländsk härkomst, och hur stor del av dem som har utländsk härkomst som har ursprung från Afrika och Asien, de kontinenter som i många andra samhällsområden är mest underrepresenterade. Tyvärr fick vi för få svar på de frågorna för att kunna ta fram intressant statistik.
Vad säger forskningen?
Vad innebär det då att representationen är så här skev? Visst, det går att peka på att den här typen av snedrekryterande anställningspraktiker är diskriminerande. I många enskilda fall, förstås. Men också på ett större, strukturellt plan, där samhällsinstitutioners effekter samverkar för att på ett skevt sätt fördela biblioteksjobben så att vita majoritetssvenskar får oproportionerligt många positioner.
Och det spelar roll. Forskningen visar att vem som innehar en post på en myndighet är viktigt – och biblioteken är alltid också offentliga myndigheter. Tjänstepersonernas bakgrund inverkar på innehållet, det demokratiska engagemanget och möjligheten till en jämlik tillgång till offentlig service.
Bibliotekspersonal på Stockholms stadsbibliotek. Foto: Erik Luth CC-BY-SA
Förvaltningsforskaren Nazem Tahvilzadeh vid KTH forskar om det han kallar “representativ byråkrati” – alltså hur representationen påverkar resultat inte bara i demokratiska församlingar, som kommunfullmäktige, utan också i tjänstepersoners myndighetsutövning, till exempel bibliotekariers på bibliotek. Han menar att offentliga tjänstepersoner som kommer från olika bakgrunder på ett flertal olika sätt företräder och stödjer personer som kommer från samma bakgrund.
I en kvalitativ studie från 2015 där han intervjuat en serie offentliga tjänstepersoner kategoriserar han sju olika sätt en tjänsteperson kan företräda och stödja en samhällsgrupp: De kan vägleda personer med liknande bakgrund med hjälp av gemensamma referenser och språk. De kan förespråka enskilda personer i specifika fall, eller förespråka att mer resurser fördelas som gynnar personer med en viss bakgrund. De kan skapa policy och praxis som utgår från en viss grupps verklighet. De kan tillämpa existerande policy utifrån den verkligheten. De kan påverka andra tjänstemän att ta större hänsyn till gruppens behov. De kan skapa länkar till andra grupper och tillsammans föra fram gemensamma idéer och krav. Och de kan ge samhällsgruppen mod och stöd i att själva organisera sig och föra sin talan.
Det är lätt att se att en kraftig överrepresentation av vita majoritetssvenskar tagen i ett sådant sammanhang också leder till att vita majoritetssvenskars intressen och perspektiv blir överrepresenterade i myndighetsarbetet. Som vi kommer att se i den här granskningen gäller det också i högsta grad biblioteken.
Bemötande
Vissa effekter går att mäta, rent kvantitativt. Ett tydligt exempel är hur personalsammansättningen påverkar hur människor med olika bakgrund bemöts på biblioteken.
I en stor studie genomförd 2016 i USA gjorde forskarna Corrado Giulietti, Mirco Tonin och Michael Vlassopoulos en undersökning av närmare 20 000 myndigheter, varav nästan 5 000 var folkbibliotek. Forskarna skickade identiska mejl med antingen enkla eller komplexa frågeställningar slumpvis till de olika myndigheterna, med en tydlig skillnad: De använde fiktiva namn som var starkt associerade med antingen svarta eller vita amerikaner. Vissa mejl signerades “Jake Mueller” eller “Greg Walsh”, namn som i första hand bärs av vita amerikaner, andra “Tyrone Washington” eller “DeShawn Jackson”, namn som i första hand bärs av svarta amerikaner.
Ju högre representation av svarta i den offentliga sektorn, desto fler och desto artigare svar ges på mejlen med stereotypt svarta namn.
Forskarna visar på att de mejl som skickades med stereotypt svarta namn på ett statistiskt signifikant sätt svarades på mer sällan än de med stereotypt vita namn. Även när det gäller hur ofta mejlen besvarades på ett artigt sätt med formella hälsningsfraser skiljde sig siffrorna tydligt åt. Mejlen med stereotypt svarta namn fick ungefär fem procentenheter färre svar, och av de svaren fick de ungefär fem procentenheter färre artiga svar.
Men de olika kommunerna (counties) skiljer sig också åt. När man använder den jämlikhetdata som finns officiellt tillgänglig i USA för att se vilka kommuner har högst representation av svarta kommunanställda så ändras siffrorna helt. Ju högre representation av svarta i den offentliga sektorn, desto fler och desto artigare svar ges på mejlen med stereotypt svarta namn. I den tiondel av kommunerna som har 24 % eller fler svarta kommunanställda är den statistiska skillnaden helt utraderad. Det oberoende av om de myndighetspersoner som svarat själva är svarta eller inte.
Bemötande i Sverige
Den här typen av forskning är nästan omöjlig att genomföra i Sverige, särskilt den del som handlar om att med jämlikhetsdata undersöka hur representation påverkar bemötandet. Jämlikhetsdata – alltså att med hjälp av anonymiserade enkäter upprätta statistik om olika samhällsgrupper – ses med nästan våldsamt stor skepsis i svenska forskarkretsar. Det innebär att det är svårt att uppskatta representation och bemötande med kvantitativa metoder.
Däremot kan man titta på andra indikatorer – till exempel hur olika grupper och händelser verbaliseras. Bland incidentrapporterna (rapporter som tjänstepersoner använder för att anmäla avvikande händelser) i Stockholms stads bibliotek kan vi se att det under 2018 förekommer en stor mängd rapporter som handlar om ordningsstörning. Det som är intressant med incidentrapporterna är att de som anmäler formulerar rubriken på händelsen. Det innebär att rubrikerna på incidentrapporten kan vara allmängiltiga eller detaljerade. Till exempel skulle all ordningsstörande moment just kallas för ordningsstörning men istället specificeras detta till att peka ut grupper, specifikt ungdomar. Många av rapporterna bär rubriker som “stökiga ungdomar”, “högljudda ungdomar”, “tonårsgäng i sagorummet”, “tonåringar stör och hotar”, “ordningsstörande och provocerande ungdomar”, “Ungdomar röker tyngre grejer typ kannabis”, “Ungdomar sniffar deodorantspray”, “störande killgäng”, “Gängbråk”, “Ungdomsgäng kommer in på bibblan och skriker och åker Segway i rotundan”, “Unga killar hotar och kränker anställd”, “grupp högljudda ungdomar i biblioteket”, “Tonåringar hotar att anmäla”, “Tonårstjejer i slagsmål” och så vidare.
Rapporten Biblioteket speglar samhället – en rapport av arbetsmiljön på våra bibliotek från 2017 (DIK) vittnar om att bibliotekarierna har en arbetsmiljö som är kantad av hot, kränkningar, oro och störningar i det dagliga arbetet. Något som har ökat det senaste två åren, enligt rapporten. Samtidigt som många överväger att byta yrke på grund av oroligheterna så anger samtliga av bibliotekarierna som intervjuats för rapporten att de alltid, eller oftast, känner sig trygga på biblioteken där de arbetar.
Att peka ut grupper riskerar att ytterligare reproducera stigma och föreställningar om en redan utsatt grupp, i samhället, i detta fall ungdomar.
Att det är oroligt i biblioteken är inget nytt och bibliotekariernas upplevelse av hot och oro på sin arbetsplats ska inte bagatelliseras, men vad säger benämningen av ungdomar och ungdomsgäng om hur unga bemöts genom ordval? Att peka ut grupper riskerar att ytterligare reproducera stigma och föreställningar om en redan utsatt grupp, i samhället, i detta fall ungdomar. Till exempel så börjar rapporten från DIK, redan i förordet, med att peka ut unga som problemgrupp, där skriver DIKs förbundsordförande Anna troberg, “Bibliotek utgör ofta en extra positiv samhällskraft för just dessa utsatta människor, kanske främst för gruppen stökiga ungdomar med sociala problem.”
Det märkvärdiga i citatet ovan är att bunta ihop alla stökiga ungdomar med att de har sociala problem. En sådan uttalande riskerar att bidra till föreställningar kring vilken bakgrund ungdomarna har, kanske till och med vart ungdomarna bor. Det finns specifika boendeområden som generaliseras till att ses som endast socialt utsatta. Att se ungdomar som ett problem bidrar till att befästa en syn på unga som endast en störande moment i systemet. Att benämna en grupp av unga som gäng, eller ungdomsgäng, ger associationer och riskerar att befästa stigmatiserande föreställningar. Ett sådant exempel är hur bibliotekarien Einar Ehn formulerar sig kring hur det ser ut i biblioteket där han jobbar, ”Det är mycket lugnare nu /…/ Sedan finns säkert yttre omständigheter, de värsta rötäggen kommer inte. Någon har säkert åkt in, någon fått jobb eller börjat plugga.” samt “Här finns en kultur som uppstår i grupper, med ett upplevt utanförskap som gör att man känner fientlighet mot det officiella Sverige som jag representerar. Djävulen är gruppen.”
Att det är bibliotek i specifika bostadsområden som är mest drabbade av ordningsstörningar behöver inte stämma med verkligheten – i incidentrapporterna var det ett bibliotek som stod ut i antal mängder rapporter kopplat till ordningsstörningar av olika samhällsgrupper de senaste två åren: Stadsbiblioteket i centrala Stockholm.
Stockholms stadsbiblioteks huvudbibliotek har flest rapporterade incidenter av alla filialer. Foto: Chibicode CC-BY-SA
Något som bör lyftas fram och diskuteras är hot och rasistiska störningar. Enligt rubriksättningarna på incidentrapporterna tampas många bibliotekarier med sexuella trakasserier och rasistiska kommentarer. Enligt rapporten från DIK berättar bibliotekarierna om ökad närvaro av “politisk hot, till exempel genom att blada in främlingsfientligt material i böcker eller placera broschyrer på hyllor, riva ner skyltar med flyktningsvänlig budskap.”
Ett annat ställe där avsaknaden av representativitet märks tydligare är när det gäller språk som inte är svenska – det som med en lite märklig biblioteksjargong kallas “mångspråk”. Tittar man ytligt verkar det finnas ganska mycket mångspråksböcker på svenska bibliotek – närmare 23%, enligt den officiella nationella biblioteksstatistiken från Kungliga Biblioteket, vilket inte är långt ifrån de 25% av befolkningen som beräknas ha utländsk bakgrund. (Precis som med mycket annan jämlikhetsdata så finns ingen officiell språkstatistik i Sverige, så att veta mer exakt hur många som har ett annat modersmål än svenska är svårt att uppskatta, även om det har gjorts goda försök.)
Men de övergripande siffrorna ger inte hela bilden. Mer än hälften av mångspråksböckerna återfinns på andra bibliotek än folkbiblioteken, i huvudsak på forskningsbibliotek och specialiserade bibliotek. Andelen mångspråksböcker på folkbiblioteken är bara 15%. Ett annat problem är att även böcker på engelska inkluderas i statistiken – ett språk mindre än en halv procent av sveriges befolkning enligt forskningen har som modersmål, men som många andra läser som andraspråk. Engelskan är på många bibliotek det överväldigande näst vanligaste språket efter svenskan. Och den kanske märkligaste statistiska manövern är att även all musik på skiva inkluderas som “mångspråksmedier” och ingår i statistiken – detta “eftersom de enligt ISO-definitionen inte är en titel på svenska språket”.
Ett annat problem är att även böcker på engelska inkluderas i statistiken – ett språk mindre än en halv procent av sveriges befolkning enligt forskningen har som modersmål, men som många andra läser som andraspråk.
Hur många böcker finns det egentligen på de språk som talas av en minoritet i Sverige i våra folkbibliotek, där de flesta medborgarna lånar sina böcker? Sanningen är att ingen vet. Dels förs ingen officiell språkstatistik i Sverige. Dels – vilket kanske förvånar ännu mer – finns det ingen övergripande nationell statistik över specifikt vilka språk det finns böcker på. Kungliga biblioteket anser det vara omöjligt att föra sådan statistik.
Däremot finns statistik från individuella kommuner som visar att så lite som 1% av budgeten i många fall går till att köpa in böcker på andra språk än svenska och engelska. Det gäller även några av de kommuner i Stockholms län med störst andel befolkning med utländsk bakgrund. Och även när såna inköp görs köps oproportionerligt stora mängder böcker på stora europeiska språk som tyska och franska, som har få modersmålstalare i Sverige. Asiatiska och afrikanska språk, med några av de största minoritetsgrupperna i Sverige, ligger långt efter.
Varför så lite mångspråk?
Det finns förstås ett antal strukturella faktorer som bidrar till det här, och som cementerar den språkliga ojämlikheten. Många kommuner har centralt slutna avtal för inköp av böcker, där den vanligaste leverantören idag är Adlibris – som är notoriskt dålig på att ha mångspråksböcker i lager. De kräver dessutom ISBN-koder för att kunna ta fram böcker på andra språk över huvud taget, vilket många länders utgivning har i mindre utsträckning. En annan sak som påverkar är att de katalogiseringssystem som används på biblioteken ofta saknar stöd för de flesta icke-latinska skrivsystem.
En annan faktor som påverkar är hur biblioteken räknar behovet av vilka språk böckerna ska vara på. Eftersom officiell språkstatistik saknas i Sverige används ofta lånestatistik som grund för vilka böcker som köps in. Språk med hög utlåningsstatistik resulterar i att fler böcker på samma språk hamnar i hyllorna. Språk med låg utlåningsstatistik gallras ut eller förnyas inte.
Resultatet blir att de språkgrupper som inte nås av bibliotekens verksamhet idag snarare får försämrad biblioteksservice. Ett typexempel på ett språk som är väldigt underrepresenterat på många bibliotek är vad forskarna anser vara Sveriges femte mest talade språk, kurdiskan. På Stockholms stadsbibliotek, Sveriges största folkbibliotekssystem, finns inte mer än drygt 3 000 böcker på språket, av 1,6 miljoner titlar totalt. (Franskan, som jämförelse, har mindre än en tiondel så många modersmålstalare i Sverige, men det finns tre gånger så många franska böcker i katalogen). Istället har det varit upp till prekärt finansierade folkrörelsebibliotek som Kurdiska biblioteket att täcka upp mellanskillnaden.
Ett riktigt skräckexempel är de privatiserade, vinstdrivande folkbiblioteken i Nacka kommun, vars anslag (och vinst) är helt beroende på antalet utlån och inget annat.
Den här tendensen – att använda statistik för att förstärka skillnader istället för att minska dem – har snarare blivit vanligare på senare år. Ett riktigt skräckexempel är de privatiserade, vinstdrivande folkbiblioteken i Nacka kommun, vars anslag (och vinst) är helt beroende på antalet utlån och inget annat. Där har antalet mångspråksböcker blivit dramatiskt få, nästan inga alls på vissa bibliotek. I en tid när politikerna till och med nosar på möjligheten att privatisera Stockholms stads folkbibliotek är utsikterna att situationen ska förbättras små. Även de bibliotek som inte privatiseras drivs ofta projektbaserat, enligt en New Public Management-modell med enkla mätbara mål, i vilket förstås Stärkta bibliotek i någon mån ingår.
En ljuspunkt är just när representationen fungerar. Det finns goda exempel på individer med minoritetsbakgrund som har kämpat sig till högre budget och många fler mångspråksinköp. Som forskningen visar är individers engagemang och unika kunskap avgörande för att alla grupper ska ha samma tillgång till de demokratiska arenorna och till myndigheterna. Men även här finns det läge att vara försiktig. När den förra regeringen utlyste en satsning på fler mångspråkstjänster projektanställdes ett antal högst kvalificerade akademiker – och blev i många fall satta på att städa hyllor och sortera böcker, utan långvarig inverkan…
2015 besökte poeten Warsan Shire Hallunda bibliotek som en del Botkyrka Internationella Bokmässa – ett evenemang som krävde en oförtruten kamp för att få till och skapade massor med goodwill hos en publik långt utanför den vithetsnormativa kulturbubblan. I bland kan enskilda medarbetare göra stor skillnad. Mässan är tyvärr numera avsomnad. Foto: Yves Salmon CC-BY-NC-SA
Den nationella biblioteksstrategin
En annan påtaglig inverkan av bristande representativitet är att de idéer och policyförslag som presenteras riskerar att bli enögda, med bara en mycket snäv uppsättning gruppers perspektiv representerade. Det är i sig en påtaglig svaghet, eftersom det skapar en en självförstärkande, inåtblickande struktur som utestänger många andra grupper ur samhällsbygget. Ett tydligt exempel på vad som händer när bara vita majoritetssvenskars perspektiv kommer med i policyarbetet är utkastet till ny nationell biblioteksstrategi.
I juni 2015 fick Kungliga biblioteket i uppdrag av regeringen att ta fram en nationell biblioteksstrategi. Strategin ska främja utveckling av de svenska biblioteken och samverkan mellan dem. Den ska bland annat belysa bibliotekens roll i samhället, biblioteksanvändarnas behov och vad samhällets digitala utveckling innebär. Syftet är att biblioteksverksamheten i hela landet ska uppfylla de krav som ställs i bibliotekslagen. Strategin ska överlämnas till regeringen i mars 2019. I maj 2018 presenterades ett utkast. ”Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi” är skriven av Erik Fichtelius, nationell samordnare, Christina Persson och Eva Enarson, båda utredare.
I inledningen av rapporten beskriver författarna hur de ska definiera grundläggande värderingar, formulera mål och analysera vilka hinder det finns för att nå dessa mål. Utifrån detta ska möjliga åtgärder tas fram och asvarsområden fördelas. De ska också följa upp upplägget i några tidigare nationella strategier, bland annat den nationella säkerhetsstrategin. I säkerhetsstrategin används begreppet hot för att analysera vad som behöver åtgärdas och mötas, skriver författarna. Det går också att tala om hinder för att nå sitt mål.
Utkastet till nationell biblioteksstrategi. Grafik: Kungliga biblioteket
Så vad är då ett hot eller hinder? Enligt rapporten finns det förändringar som hotar biblioteken. Författarna skriver att demokratin är hotad och att digitaliseringen hotar att göra biblioteken irrelevanta. Ekonomi och språkliga eller demografiska förändringar kan också utgöra hot. Dessutom kan migration ses som ett hot. Det sistnämnda får, förhoppningsvis, läsaren att stanna upp. Eftersom varken migration eller varför detta kan vara ett hot definieras, kan det vara på sin plats att granska ordets innebörd.
Tror författarna att biblioteken kommer svämma över av folk som migrerat, att det inte kommer finnas böcker nog till alla som vill låna?
Enligt nationalencyklopedin är migration ett samlingsbegrepp för människors förflyttning över olika avstånd. Migration innefattar människor och innebär mänsklig rörelse. Den omedelbara och självklara motfrågan till rapportens författare blir därför ”för VEM är migration ett hot eller hinder?”. Är det ett hot för de människor som flyttar eller tvingas fly? Eller menar författarna att migration är ett hot mot den nation, stad eller till och med det bibliotek dit dessa människor söker sig? Tror författarna att biblioteken kommer svämma över av folk som migrerat, att det inte kommer finnas böcker nog till alla som vill låna?
Vad innebär då demokrati? Demokrati uttalas återkommande som ett överordnat mål i rapporten. Positivt är att begreppet, som ofta tas för givet faktiskt definieras här. Den nationella biblioteksstrategins definition grundar sig på Regeringsformens inledande paragrafer. Här går bland annat att läsa: ”1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket” och ”2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”.
En ofullständig rapport
Men flera viktiga frågor lämnas obesvarade. Vilka är folket? Vilka inkluderas i ordet folket? Vad innebär alla människors lika värde och hur definieras frihet och värdighet? För att återknyta till frågan om migrationen som ett hot, är människor som migrerat till Sverige, deras barn och barnbarn verkligen inkluderade i de som benämns som folket?Om inte, innebär det att de står utanför de demokratiska rättigheterna respekt, jämlikhet, frihet och värdighet? Är det därför de ses som ett hot, för att de utmanar snäva nationella definitioner av ordet demokrati?
Kanske finner vi den nationella biblioteksstrategins svar i stycket med rubriken ”Integration och inkludering”. Det inleds med meningen ”De stora flyktingströmmarna till Sverige på senare år har medfört påfrestningar på hela samhället.” Vad för påfrestningar det är och för vem det har inneburit påfrestningar definieras inte. Men det känns ganska tydligt att läsaren förväntas vara vit, och dela en världsbild där migration uppmålas som problematisk och hotfull, vilket blivit allt mer rumsrent i dagens rasistiska samhällsklimat. Det är knappast migranternas egna upplevelse av påfrestningar som menas.
Det är genomgående ett perspektiv som inte tar hänsyn till alla människors demokratiska deltagande, där vissa stora samhällsgrupper enbart definieras i termer av hot.
Under rubriken ”Tillgänglighet” beskrivs hur alla människor med självklarhet ska ha tillgång till bibliotek. Tillgänglighet ska vara ett centralt begrepp för biblioteksverksamheterna vars tjänster och innehåll ska vara god och jämlik. Demokrati, jämlikhet, tillgänglighet, för alla; ord som återkommer i utkastet till den nationella biblioteksstrategin. Återigen måste frågorna ställas, vilka är alla? Vilka inkluderas i dessa fina, betydelsefulla ord?
Utkastet till en nationell biblioteksstrategi lämnar språkliga hål, kratrar som behöver förklaras och fyllas. Den demokrati som åsyftas verkar vara en som utgår ifrån en specifik grupp, som liksom författarna till förslaget består av vita majoritetssvenskar. Det är genomgående ett perspektiv som inte tar hänsyn till alla människors demokratiska deltagande, där vissa stora samhällsgrupper enbart definieras i termer av hot.
Vad är biblioteken till för?
I den här texten har vi tittat på en rad faktorer som tydligt påverkas av den snedvridna representationen inom biblioteksvärlden, där människor med majoritetssvensk bakgrund dominerar bland personalen och deras idéer och perspektiv får vara de förhärskande. Det får konsekvenser för bemötandet, för införskaffandet av mångspråksböcker och för bibliotekens policyarbete. Och egentligen finns det mycket mer att gå in på – vi har till exempel inte rört vid vilka seminarieledare, författare och workshopanordnare som tas in till bibliotekens programverksamhet, till exempel.
Och egentligen tror många av de vi har talat med att biblioteksanställda är medvetna om detta. På frågan om det borde finnas och synas fler perspektiv i biblioteksvärlden svarar nog de flesta bibliotekarier ja. Det råder en stark och driven antirasistisk konsensus i biblioteksvärlden. Och på ett sätt är det en del av problemet. Det görs inga riktiga ansatser att ta tag i snedrepresentationen, eftersom debatten aldrig lyfts.
Vi har pratat med flera biblioteksanställda som rasifieras som icke-vita, och de har känt sig nertryckta och tystade av den här konsensuskulturen. Alla de vita majoritetssvenska bibliotekarierna är snälla, gulliga och antirasistiska, ett täcke av helylle ligger över alla ansatser till samtal. Man ska och får inte vara vass i biblioteksvärlden. Många, som ofta är de enda som rasifieras som icke-vita på sina arbetsplatser, undviker att säga något för att inte stämplas som “den besvärliga blatten”. Minsta ansats till en mer specifik utmaning, precis som i den nationella biblioteksstrategin, ses som ett hot.
Det görs inga riktiga ansatser att ta tag i snedrepresentationen, eftersom debatten aldrig lyfts.
Det här går att koppla till frågan om vad biblioteken egentligen är till för. Flera forskare, bland annat Joacim Hansson som forskar vid Linnéuniversitetet, har pekat på folkbibliotekens ursprung som normerande institutioner, där borgarklassen skulle bilda arbetarklassen och lära dem följa samhällets normer. Ligger den attityden kvar i dag? Biblioteksanställda är ofta drivna eldsjälar, som verkligen brinner för sin yrkesroll. Men har de dragits dit för att vara med och reproducera existerande samhällsordning – elitistisk, vithetsnormativ, inåtvänd och våldsamt exkluderande – är det i högsta grad problematiskt. Oberoende av hur antirasistiska de säger sig vara.
Och eftersom biblioteksvärlden drivs så mycket av samma slags personer upprätthåller de också en dysfunktionell struktur när de istället borde möta nya utmaningar. Ökade samhällsklyftor, och ökade klyftor mellan biblioteksanställda och låntagare. Osäkra projektanställningar. Privatiseringar och marknadsanpassning. Och ett allt hårdare och mer rasistisk samhällsklimat. Ska man kunna vara en demokratisk mötesplats på riktigt, och inte tyna bort till irrelevans, måste även strukturen och normerna ändras på. Och då måste, som sagt, även representationen ändras.
Bilden föreställer en skugga som faller på en bokhylla på ett bibliotek.
Ordet och språket har länge varit ett vapen i kvinnors kollektiva kamp. Fortfaranade idag kämpar kvinnor världen över mot patriarkatets förtryck och för att göra sina röster hörda. Ett år har gått sedan #MeToo drog igång en våg av nog. En hashtag som gjorde kampen mot mäns sexuella våld mot kvinnor synlig och samlad. Ett ord blev tusentals vittnesmål och påbörjade en revolution som bland annat synliggjorde kvinnliga dansares utsatthet.
Året var 1921 och andra kammaren hade röstat igenom allmän rösträtt för kvinnor i Sverige. Många års kamp och argumenterade för kvinnors rättigheter hade givit resultat. Men striden skulle fortsätta. Ordet och språket har länge varit ett vapen i kvinnors kollektiva kamp. Under 1970-talet samlades många feminister under parollen “det personliga är politiskt”. Här stod kvinnors berättelser och ordets makt i fokus.
Det är snart 100 år sedan lagförslaget om kvinnlig rösträtt i Sverige gick igenom och än idag kämpar kvinnor världen över mot patriarkatets förtryck och för att få sina röster hörda. MeToo-revolutionen som startades 2006 av aktivisten Tarana Burke, visade att lite hade skett i utvecklingen vad gäller kvinnors ord, och än mindre i kvinnors vittnesmål.
Året var 2010 och danssverige skadades av en offentlig skandal när den dåvarande chefen för Kungliga Baletten, Marc Ribaud, anklagades för sextrakasserier. Ett hopp om att kvinnliga dansares röster och vittnesmål skulle tas på allvar släcktes när Ribaud, som även tidigare anklagats för sexuella trakasserier, försvarades av sin chef Anders Franzén och frikändes i en intern utredning. Det blev alltså inte ridå för Ribaud. Huruvida den nuvarande chefen på Kungliga Operan, Birgitta Svendén, har tagit ställning är oklart då Ribaud sedan dess kontinuerligt gästat Kungliga Baletten som pedagog. Han är också än idag verksam för Kungliga Svenska Balettskolan, Base23 och undervisar även den dagliga träningen för professionella dansare under ledning av Danscentrum Stockholm.
En kunde ha hoppats att vi idag lärt oss att kulturinstitutioner inte ska vara en plats för konstnärliga chefer att skicka olämpliga och utpressande e-mails till sina anställda. En kunde också ha hoppats att danssverige lärt sig att repetitionssalar inte ska vara en plats för manliga koreografer att sexistiskt förminska kvinnliga dansare och sedan försvaras som manliga genier. Trots detta var det ingen i ledningen på MDT som grep in i tid när ytterligare en nyckelperson i danssverige gjorde just detta innanför deras väggar. Det gjorde inte heller Cullbergbaletten som valde att anställa samma förövare, eller kulturmyndigheterna, som trots varningar och flertalet vittnesmål fortsatte att betala ut skattefinansierade bidrag till koreografen. Vidare bör intresset i från de manliga cheferna på två nämnda dansinstitutionerna ifrågasättas. I samband med efterskalvet av uppropet och efter att uppmärksamheten nu har lagt sig så lyser deras frånvaro tydligt i de samtal som organiserats av rörelsen.
Det är nämligen ett faktum att svenska scener starkt domineras av manliga koreografer, inte minst på dansinstitutionerna. Många av dessa har tillsammans med konstnärliga chefer, repetitörer, pedagoger och manliga dansare allt för länge lyckats komma undan med sina övergrepp. En dansares kropp utsätts dagligen för exponering i olika sammanhang. Kroppen är också dansarens främsta instrument, det skapar sammantaget en skörhet och utsatthet. Att som man i maktposition ta sig rätten att utnyttja detta är inget annat än en ett våldsbrott mot dansarens identitet.
Kultwatch presenterar här två personliga perspektiv från dansarnas upprop #tystdansa.
1.
Den 4 oktober 2018 överlämnades ett års arbete till Dansmuseet i Stockholm. Det är 100 berättelser från dansarnas #MeToo-upprop #tystdansa, en samling av information, berättelser och vittnesmål som nu kodas in i museets arkiv och samlingar – det känns som en ny början. Ett aktivt val för att föreviga och samla det som hänt, för att i framtiden kunna ta del utav och använda som forskningsmaterial och, det viktigaste, för att absolut inte glömma.
Ett år har gått sedan #MeToo drog igång en våg av nog. En hashtag gjorde kampen mot sexuellt våld på kvinnor av män mer synlig, samlad och riktad än någonsin. Plötsligt blev ett ord tusentals berättelser om livserfarenheter och påbörjade en revolution. Det var när Ingrid delade sin självupplevda berättelse som #MeToo nådde den etablerade dansvärlden i Sverige. En berättelse som delades vidare i sociala medier av Anna och Bianca och tillsammans kom vi att bli kärnan av flera initiativtagare för dansarnas upprop.
Hundratals berättelser kom till ytan och behovet för dansare att samlas för att dela, prata och stötta varandra visade sig snabbt därpå vara ofantligt stort. En stängd facebookgrupp under namnet #tystdansa skapades av Paloma där flera personer samlades och kollektivt organiserade sig för att administrera vittnesmål, möta medlemmar i gruppen och erbjuda stöd samt hantera hetska journalister. Förutom att skapa utrymme för kvinnor och icke-binära dansare så var tanken bakom uppropet att, i vågen av alla yrkesgruppers samlade aktioner, skapa en plattform där utrymme finns för att dela med sig av erfarenheter i hopp om att det ska leda till ett aktivt förändringsarbete inom branschen. Ett ytterst psykiskt påfrestande och tidskrävande arbete för administrationsgruppen fortsatte över en längre tid. Berättelser och upplevelser från branschens alla håll resulterade i att olika genrer och aktörer i branschen fick mötas, något som tidigare inte hänt i den svenska dansscenen.
Ett uppdagande av institutioner, privata dansverksamheter, scenkonst skolor och sceners visade avsaknad av fungerande strategier och policys mot sexism, sexuella trakasserier och övergrepp. Detta var ett faktum. Att bryta en tystnadskultur som etsat sig fast i väggarna i och på dessa platser samt mellan människor blev ett av de främsta målen. I takt med att branschens genrer och mindre grupper började organisera sig med specifika strategier för respektive scen, kunde vi tidigt och tydligt se olika behov av förändring. Vår personliga resa har sedan dess främst kretsat kring streetdance-scenen och de övergrepp, trakasserier och hot som pågått i åratal i vår in- och/eller direkta närhet. Med hjälp av det mod som spridits som en löpeld världen över fanns nu plötsligt möjligheten, utrymmet och hoppet för att göra en skillnad.
#Tystdansa blev vår plattform, vår gemenskap, vårt driv och är enbart en början av någonting större. Styrkan och uppbackningen det har givit – att kunna spinna vidare från en världsrörelse och sedan samlas kring en egen, har gjort världen mer möjlig att andas i för hundratals professionella kvinnliga och icke-binära dansare. Ingen visste hur omfattande denna kollektiva handling skulle bli, eller hur mycket tid och fokus detta skulle ta av vardagen. Ordets makt innebär såväl makt i form av plats och styrka, som ett grepp och en makt om den som yttrar det.
Det har varit omöjligt att inte föra denna kamp vidare och att släppa den nu vore att låta den självdö inför ett skärrat patriarkat. De strukturer som genomsyrar samhället, som vi kvinnor och icke-binära tvingas att leva efter, behöver förändras och där känns #MeToo och #tystdansa som vår tids största och mest inflytelserika omvälvning. Trots detta är det fortfarande påtagligt hur makten av de ord eller icke uttalade ord som omgivit oss i hundratals år fortfarande är otroligt starka och faller offer för patriarkala strukturer.
Att vända upp och ner på en existerande maktordning, för att jämställa och säkerställa att allt från en jargong till ett faktiskt övergrepp inte får lov att ske, är ett oändligt arbete. Något vi ofta pratar om är att skapa strategier, tydliga regler och policys för hantering av dessa situationer, men också hur vi önskar se ett extensivt förebyggande arbete. Ett uppförande regelverk, en ‘Code of conduct’ som inte går att missuppfatta eller gå ifrån bör implementeras från tidigt skede i skolor och på arbetsplatser. Det är extremt olyckligt att det ens ska behövas, men det krävs. Dansarnas vittnesmål som ligger till grund för denna revolution talar om ett behov av en förändring i respekten gentemot andra människor, men främst gentemot kvinnor och icke-binära. Vi kräver att detta ska generera stora vågor av förändring i medvetenhet och empati, i synnerhet hos män, men främst kring ansvarstagande. Det krävs åsidosatta egon, reflekterande individer som lyfter beteenden personligen såväl som i grupp, och väljer att ändra dessa. Vi måste jobba tillsammans för detta. Sätta värde på varandra i en helt annan form. Fortsättning följer och det sker tillsammans …
Anna, Bianca och Ingrid.
2.
To me – efter #MeToo
Av Paloma Madrid
Dansarnas me too-uppror #tystdansa var ett vrål från det innersta mot adagio, ett allmänt uttryck för en serie långsamma rörelser utförda för att utveckla dansarens sinne för linjer och återhållsam balans. #tystdansa hade genom sitt vrål slitit sönder sina trånga och blodröda tåspetsskor.
Tarana Burke är en av de viktigaste grundarna till #MeToo-rörelsen. Hon kvinnan som förvandlade sexuellt utnyttjande till en triumf genom att lyfta vad läkningsprocesser innebär. Bakom Burkes revolution finns kollektiva handlingar, kroppar som historiskt har utstått rasism och trauman, fått djupa sår och andra typer av våld. För mig har tystnadskulturen som verkade innan #MeToo slitit sönder min själ, splittrat mig och gjort att jag behållt mina mardrömsminnen. Minnen som förföljde mig. Nu kan jag berätta utan skam och skuld om en gång på 90-talet, när jag stod på bron där jag bodde och fick ett slag av min dåvarande pojkvän. Han som även sparkade mig i magen. Han var med i NFG, non fighting generation*. #tystdansa och #MeToo var ett sätt för mig att börja läka, ta hand om det min kropp bar på.
När jag undervisar och blir anställd som frilansande koreograf får jag ett policydokument av mina arbetsgivare med information om diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier och kränkande särbehandling. I dessa dokument står det att det inte får förekomma. Det står också: “om det ändå skulle hända”.
Trots dessa viktiga policydokument så händer det om och om igen. Jag går omkring med alldeles för höga nivåer av kortisol närvarande i min kropp. Höga nivåer av stress som gör mig sjuk, trött och svag. Jag behöver nära mig av kärleksfulla rörelser innanför och utanför dansvärlden. För efter Tarana-revolutionen möts jag fortfarande av kränkande, subtila härskartekniker och maktmissbruk. Tänk om vi kunde började drömma om en värld där våra kroppar inte utsattes för förtryck, våld och dominans. Kanske kan våra salta tårar lära oss om läkning, att se bortom gränserna som suddar ut våra drömmar.
#MeToo gjorde att vi kollektivt började berätta. Det var då vi bevittnade varandras slut på att uthärda och normalisera våld. Vi säger nej till sveket, det här är läkning. Vi behöver inte mer våld säger vi. Det säger vi på kvinnojouren, på gatan, i skolan, på jobbet, institutionen, hemma, bland våra ovänner och vänner. Tack Tarana Burke, du lär mig.
Bakgrund
Den 19 november 2017 startade jag upp #tystdansa för dansare på FB, det fanns inte någon grupp för oss dansare, koreografer och danspedagoger.
Den 22 november 2017 kom #tystdansa ut med sina berättelse i media. Berättelser om sexism, våld och sexuella trakasserier som existerar och historiskt alltid existerat finns i dag arkiverade på Dansmuseet i Stockholm.
* Non Fighting Generation är en politiskt och religiöst obunden ungdomsförening som har som målsättning att minska våld och kriminalitet bland ungdomar genom att förhindra och förebygga konflikter och bråk. Dess förmåga var kraftigt ifrågasatt i Stockholm under 90-talet.
Av anonymitetsskäl används enbart förnamn i den första texten.
Foto: Verket “Broken” av Julia Peirone
Fatemeh Khavari klev som 17-åring sommaren 2017 fram som talesperson för organisationen Ung i Sverige, som kämpar för ensamkommande afghanska ungdomars rättigheter. Shahla Karimi har för Kultwatch räkning läst hennes självbiografi Jag stannar till slutet, och imponeras av den glödande motståndskraften.
“Jag är född på flykt, en hel generation är född på flykt som inte vet var de hör hemma. Det är sorg men det är också en frihet. Inga gränser hör hemma i mig.”
Jag stannar till slutet handlar om Fatemeh. Hon kommer till Sverige som 15-åring. Efter två år blir hon engagerad i deportationerna av unga afghaner. Engagemanget leder till att hon påbörjar en sittstrejk i två månader. Under den tiden lär hon sig hur hon ska prata med politiker, med polisen, med pressen, hur hon ska lösa konflikter som uppstår mellan olika personer i den egna gruppen, hur hon tacklar attacker som kommer från både nazister och motdemonstranter. Hon planerar och sätter upp strategier och agendor för att göra organisationen Ung i Sverigesynlig och hörbar.
Jag stannar till slutet utspelar sig på två olika tidsplan. Det ena tar avstamp i augusti 2017 i Stockholm och den andra beskriver livet i Teheran där Fatemeh är född och uppvuxen. På det sättet får man en inblick i hennes liv i Iran där hon räknades som andra klassens medborgare, ett oerhört marginaliserat liv där afghaner står utanför samhällets tillgångar.
Jag hade bara läst ett par kapitel i boken när det slår mig vilken oerhörd glöd och motståndskraft Fatemeh besitter. Som när hennes bror i Iran tar med hem syjobb där Fatemeh som många andra flickor förväntas att vilja och kunna sy. Hon bryter mot den traditionen dels för att hon hatar att sy men också för att det var ledsamt att sy uniformer åt flickor som fick göra det hon inte fick – att utbilda sig och gå i skolan. Hon bryter mot många stereotyper och normer i sin kamp. Fatemeh är ung men ändå ledare för en stor grupp pojkar som är från en patriarkal kultur. Hon är hazar men hon står upp för alla afghanska ungdomars rätt att få stanna. Som ung tjej motarbetas hon av vuxna som inte tror på hennes ledarkraft och omdömesförmåga, hon motarbetas av killar som själva vill leda rörelsen. Det som gör boken spännande är också hur hon står mot och tacklar både hot och hat från nazisterna och inre motsättningar i den egna gruppen.
Vi och dem blir åter aktuellt och den här gången handlar det om unga afghaner som flytt hit från våld och förföljelse. Benämningar som “vi som fick uppehållstillstånd” och “de som fick avslag” skapas.
Det övergripande temat i boken är gränser. Jag urskiljer en yttre gräns där asylfrågan, en av de största politiska frågorna i världen idag, är i fokus. 2015 blev vi vittne om om hur gränserna i form av murar, stängsel, lagar, förordningar, bestämmelser och politiska beslut reste sig upp.I Sverige kom åldersbedömningar av afghanska ungdomar att utgöra en gräns. Vi har sett hur uppskrivning av ungdomars ålder och avvisningarna skapade och fick till stånd även en inre gräns på ett mer psykologiskt plan, då begreppet “den andre” skapas på nytt och i nya konstellationer och former.
Vi och dem blir åter aktuellt och den här gången handlar det om unga afghaner som flytt hit från våld och förföljelse. Benämningar som “vi som fick uppehållstillstånd” och “de som fick avslag” skapas. De som får avslag får plötsligt ingenting. De förlorar boende, bidrag, rätt att gå i skolan och andra rättigheter som den andra gruppen har. Plötsligt hör de inte till, hamnar utanför och deras inställning blir utsatt och utpekad. I boken finns ett kapitel där de som har fått avslag driver runt. Utslagna sover de i parker och tomma lokaler och lever ett kringflackande liv.
Fatemehs drivkraft bottnar i en barndom där hon tidigt förlorar sin far på grund av deportation. En barndom där hon inte går i skolan. Hon är en flicka med många frågor men i hennes närhet finns inga vuxna att ha tid att svara på frågorna. En barndom där hon tidigt blir ett självständigt barn som uppfostrar sig själv. Men idag är hon mogen att stå på barrikaderna och tala till oss. “Flykt är inte ett val och människor är resurser – inte belastningar”.
Jag stannar till slutet av Fatemeh Khavari med Annie Hellquist, Norstedts, 2018
Bilden föreställer Fatemeh Khavari från omslaget till Jag stannar till slutet. Fotograf: Göran Segeholm
Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.
Chapter 6: meet Omar
The more you sweat in peace, the less you bleed in war
Norman Schwarzkopf
Life after rape is a war that you constantly battle. Life after rape means that the damage that has been done to you is not something that you can heal but you can manage. I can’t tell you or wrap up for you what life is after that – but as you get to know who I am, you’ll understand how coping with that changes your life. .
4 years after what happened to me I graduated high school, my older sister and myself moved to Damascus to study at university. I started studying psychology (but never completed). My dad refused to fund my college because he thought psychology is a profession for women only (seeing that men aren’t allowed to have feelings). So, I had to start working and my first job was a kindergarten school teacher (still my favourite job of all time). .
The war started on the 15th of March,2011 when student teenagers in Syria wrote on school walls “Freedom” which meant freedom of Al Asad and his government. I am not going to dive into politics but you’ll get my view on the war as I continue. We had a beautiful life in Damascus, I can’t describe to you how much love I have for the City of Jasmine. Damascus lives through my veins and dies in my distant memories every day. .
My sister, two cousins, and myself lived in one house in Damascus. The early days of the war were very scary, the sounds and events escalated slowly but surely. In the beginning we used to hear a lot of gunshots, helicopters, and it escalated into heavy machine guns, explosives from Air Force, tanks and etc… I remember the first time we heard a helicopter hovering and then targeting a house in our neighbourhood – my sister, cousins and myself were terrified. I remember we were all uncontrollably crying thinking that we were going to die. We used to hide in the bathtub (for no smart or meaningful reason). We also used to sleep in one single bed because we’d be too scared to sleep alone in case we die, we wanted to die together. .
Walking through the beautiful streets of Damascus and hearing the sound of death is devastating. Seeing the soldiers roaming around the city day and night was so heavy on my heart. Safety was no longer a feeling we knew, we all felt extreme fear and anxiety. When you walk through the streets of Damascus everything is blue – people’s faces were colourless. As if the sky was dark, the buildings were dull, the streets were in pain. With all of that, Damascus is the most beautiful paradise you can imagine. Damascus is the love that forever consumes my heart, it just never dies. .
As the war got more heated, I started participating a lot in protests for human rights. I, as most people, became very politically involved and opinionated. As a gay man, I wanted freedom. Freedom to be who I am, freedom for a religious-free country that accepts everyone and anyone, freedom to live without fear. Against my family’s wishes, I insisted on being part of a movement I truly believed in. Time passed and the situation only got worse, people were getting arrested, shot, buildings were demolished by bombings.
This is what my Grandpa’s family’s building looked like. (Please note that we lived in a very privileged area because we are lighter skinned Arabs – so this building is in a fantastic shape compared to buildings in other areas)
Here is how the beginning of the end for me started in Damascus. I was home alone for a while because my family had to flee, and I had to stay and make sure the house doesn’t get robbed. Sleeping alone terrified me, sleeping to the sound of guns and pistols was horrid. I slept with anger every night and woke up with sorrow every morning. . On a Friday morning, I woke up to the sound of a very close helicopter and huge tanks coming into our neighbourhood, I step out to the balcony to see people running out of their homes leaving all their belongings behind to escape the army. I was completely frozen. I could not move my legs, I could not even blink. The fear that I felt baffled me. A soldier saw me standing on the balcony (we lived on the first floor) so he pointed his rifle at me and said screaming “Get back inside!”. I rushed back inside, and a minute later I hear the door knocking. It was the same soldier, he kicked the door in as I opened and wanted to search the house (There is no need for a search warrant for the Syrian army to search any house or premises). He walks in and he is looking for evidence if I have been rebelling against the government . He asks for my phone and laptop and after he searched my phone (to find nothing) he opens my laptop and asks for the password. I opened the laptop in front of him to find that I forgot to close my explorer’s window which was showing gay porn. .
He didn’t say anything, he closed the laptop and grabbed it. Some of the other soldiers were inspecting the building and they came into our house, they asked him if everything is okay – he says “There is nothing here”. He takes the laptop and leaves with the other soldiers. Two days later he comes back to our house at night returning the laptop – in his uniform – and comes into the house. He introduced himself and said “My name is Omar Daroubi”. I didn’t say anything. He sits down and says “I need to ask you some questions.” I sat down too and said “Sure”. Omar proceeds “Have you always watched gay porn?”. I said “No”. He answers “I’m Shiaa and you’re Sunni, we’re both not allowed to ever watch it but….”. .
He proceeds – “But I watch gay porn too”. He got up and started preparing to leave as he said “Don’t go to protests again” and leaves. I stay there not knowing what just happened, and quickly erased all my browser history. I see Omar again roaming the area as it was under government’s control. We never greeted. A week later – there was a protest in the area to remove the soldiers and barriers, I participated shortly and then the soldiers broke the protest – Omar was one of the soldiers there. I ran away from them but he was able to catch me as he knew where I was living, he grabbed me by both of his hands and takes me into my building. We get into the building, he holds my hands gently, stops for a second, apologises for grabbing me. Looked me into my eyes as he breathes heavily and he kisses me gently on my lips. He said “I told you to stay home”. I kissed him back. That was my first kiss. The one I promised Omar not to tell anyone about. .
Omar and I started spending time together, when he was off duty, we would go for a walk or to a coffee shop. We tried very hard not to discuss politics but we did get into discussions that later on became arguments as we were more intimate and comfortable around each other. Omar was 27 years old at that time, he had beautiful green eyes, golden brown skin, thick curly dark hair and of course the beautiful Arab beard. Omar and I discovered sex together – as he was the first guy I ever had intimacy with after what happened to me 5 years ago and I was his first. We made love under rainfalls of bullets, sounds of explosions, the vibration of exploding bombs shaking the bed. We were terrified but when I looked into his eyes – I wasn’t scared of death anymore. Omar was as gentle and kind. Omar was my first sign of hope that I can love again after what happened to me. .
Omar and I had different roles in life and because of our religion that separated us. But, when we were together, we were Omar and Adnan only. Omar and I started caring for each other more and more as time passed, he’d warn me when the army would be in the area to make sure I don’t get arrested and I’d warn him to stay away from a certain area because there would be huge protests. We were basically double agents for each other. . The separation of the two muslim groups (Sunni & Shiaa) started after the death of the Prophet Muhammad. The majority believed that his rightful successor is Abu Bakr, but Shias group believed that the successor should be Ali ibn Abi Talib. The separation between Sunnis and Shias is one of the main reasons behind the civil war in Syria. . Months passed and we never really believed in “gay relationships” because our society would never accept it but we were happy when we just spent time together without a label. The arguments that I told you about before? They grew more and they manifested in our kinship. Arguments turned into fights and we started growing apart. We had to go back to Saudi Arabia for safety reasons. I didn’t have much of an option seeing that as much as I loved my country – the situation has become a threat to my life. I told the news to Omar and ended things with him. With a heavy heart I packed away my life from Damascus, left a month later to Saudi Arabia. . . The reason why I said Omar’s name without the fear of outing him or putting him in danger? Omar passed away on the 16th of February, 2015. He was shot during a battle in Homs. I miss you habibi. I am sorry we lived in that world. I am sorry I couldn’t save you. I’m forever proud to have met you. You are missed. If there is an after life, seeing you there is the first thing I’d want to do. Your rebel, Nano. . to be continued…
Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.
Chapter 5: Overripe
“Revenge is a dish best served published.” Lisa Kovanda
I went to my room, got undressed, took a towel, went to the bathroom, grabbed a razor and I knew what I had to do to. I started running the water on the hottest temperature possible and got into the shower, I shaved every single part of my body even though I had little body hair. I wanted every part of me that he touched gone and vanished, I wanted to be clean but I couldn’t – no amount of soap or hot water were able to wash away the shame. Did I think of hurting myself at that time? Yes of course I did, I knew I was weak and vulnerable but I definitely did not want to be stupid.
.
The following day, X texted me and said he will be waiting for me outside school once school is over. I did not respond. X followed me every single day for about 2 weeks – he texted me all the time assuring me that he was watching. For example, as I was entering school he would text me and say “Study well today”. He just wanted to constantly remind me that he was watching. About 3 weeks after the first incident and constant stalking, he wanted to see me again. In the same way, he threatened to out me to my family and community if I said no. I went to see him when he asked , and this time I didn’t take a knife but I did take a voice recorder.
.
Using my phone, I prepared the voice recorder and started recording before I got into the car. I had the Motorola Razr phone and as you might know it was a flip phone so in order to record you had to have the phone open. I tried my best to hide it in my pocket but the screen was also on. I was terrified of him seeing it so I did my best to hide it. I get into the car, the voice recorder is on, he asks how was school and asked me who were my friends (he just wanted to know everything that I do and everyone that I talked to). I am answering questions and I am waiting for him to say or do what I needed him to do so I can have evidence of what was going on. After a couple of minutes of chatting – he drove to the same spot and parked there. This time, things were a little different.
.
I expected him to undress like last time but instead he made me pull down my underwear and trousers. My heart sank and I started shaking. I couldn’t unzip my pants because of how badly I was shaking so he did it for me instead. The phone fell out of my pocket and he saw it was recording. He grabbed the phone, stopped the recording, without any reaction or saying anything, he launched the camera application and took photos of me in underwear (and took pictures of my butt). He sent it to his phone using Bluetooth and said “If you try to be smart, next time these pictures will be sent to your family”. I don’t know how to describe how I felt at that moment, I did my best to contain myself and not cry, but I couldn’t so I cried – he didn’t care much. I did not want him to see that I was weak so I tried my best not to show emotions when I was with him.
.
Meetings became more frequent with time, he became more demanding. He also started calling me his wife. So he would text me during the day and say “I want to see my wife later”. He also addressed me as a female most of the time – in some Arab communities, calling a male using female pronouns is meant to be demeaning and a way of humiliating the male for not being a “man”. It’s sexist and extremely problematic. Different things happened at different meetings, sometimes he’d just want to see me without doing anything sexual, sometimes he’d want to take me for a drive without necessarily talking or doing anything, sometimes he’d want me to talk to him about my life and what I do and who do I speak to. I think that was his way of creating “intimate moments” between us.
.
This lasted for about 2 years. Yes, 2 years. The longer that I kept quiet and refrained from saying anything to anyone – the worse it became and the more trapped I felt. There was a point when I felt dead inside – it became kind of a routine. I meet him, I know what he wants, I give him what he wants, he does not tell anyone that I’m gay. I just want to emphasize that the dynamic never changed throughout the 2 years, it was a repetition of the first incident with small changes like what was he in the mood for in the moment. The only person that noticed there was something going on in my life was my best friend (If you’re reading this, you know who you are and I love you). My best friend asked me a couple of times why do I always use the same Taxi and not take a lift with my friends to go home after school. I came up with lies and excuses all the time (I’m sorry, friend).
.
I did notice that over time, he became less interested in seeing me. He would still want to see me but not as excited and pushy as he was in the beginning. It made me wonder if he had started abusing someone else. On one of our occasional meetings, he told me that he needs to tell me something. “Adnan, I have to tell you, I got a job offer overseas and I am going to take it.”he said. I did not react. I did not say a word. “This will be the last time I see you.” He continued by saying “Here’s how this works: you give me your phone, I’ll delete any messages between us, I’ll delete my number and I’ll do the same on my phone along with your pictures”. I gave him my phone and he did what he wanted to do. I don’t know if he ever deleted those photos that he took of me.
.
You’re probably thinking – happy ending! Or at least an ending to this part of my story. It wasn’t. Be prepared for what I’m about to say and I ask you to give me the benefit of the doubt in advance. The truth is that I fell in love with him without realizing it. I cried when he left. I was addicted to the emotional abuse that I was going through, I craved it. I was hooked on the pain, anger, abuse and being the victim. Being the victim became my role and who I am in life. As outrageous as this might sound but in some way – he cared for me when my father didn’t care. He was there to listen to my stories at school when my father wasn’t. I am not proud of admitting that I wasn’t happy when he left. My therapist once told me that people get stuck in abusive relationships because the abuser tends to do the following: he would treat you terribly for a long time, but always give you just enough to keep you hooked. After many years of therapy, I can now explain to you why did I feel that but at that time I did not know why and I thought I was sick in the head to feel like that.
.
In conclusion for this chapter, I want you to know there is light at the end of the tunnel. I did not feel well for a long time, I became codependent and I reflected that on my relationships. I played the victim role for most of my adult life but let me tell you, it did not help me at all and in fact made life more difficult. I always blamed other people and friends when there were conflicts because I always played the victim. I believe I was a victim in that story – but I allowed it to define me for a long time and by publishing my story I am releasing it forever. I picked myself up and I decided to go to therapy, it was a long process and road to get to where I am now. It wasn’t easy and it wasn’t quick. Even though no one in my life knew about what happened – I surrounded myself with friends, family and loved ones for support. I reached out to people again for helping me get through my mental health issues that I work on every day to this day. I’d like to end this chapter with the following letter;
Dear X,
I don’t think you are reading this but I’d like to believe that you are. I want you to know that I left Saudi Arabia, I graduated high-school with 96% , I studied Interior Design and got a great job at one of the best interior design firms, I got the professional help that I needed to make peace with what you did to me, I am proud of who I became and I am not ashamed of what you did to me. It’s an honor to survive and I am a survivor. As for you, if you’re alive and wherever you are – I’ve got my revenge. I am a successful person and you did not break me. You did not break me.
Läsfrämjarinstitutet i Södertälje, tidigare Läsa för integration, började som ett projekt i Assyriska kulturföreningen och erbjöd nyanlända öppna och gratis läs-, litteratur- och kulturfrämjande aktiviteter. Ganska snart blev det tydligt att behovet av sådan verksamhet finns hos många fler. Ett föreningsbildande senare är Läsfrämjarinstitutet numera en fristående organisation med ordinarie och öppen verksamhet för alla Södertäljebor där uppdraget är att ge barn ordets makt och en arena att agera på. En verksamhet som prioriterar främjandet av barn och ungas läsutveckling och där flerspråkighet är uppmuntrat.
Det är på många sätt en nydanande verksamhet som satte igång i Södertälje för tre år sedan. Det som startade för att ge nyanlända barn ett meningsfullt sammanhang att finnas i och erbjuda litteratur- och kulturfrämjande aktiviteter, växte snart till något större. Behovet av att få ta del av aktiviteter i sitt närområde fanns även hos svenska barn med utländsk bakgrund. Gratis och med låga trösklar. Tre år senare uttrycker en stor majoritet av deltagarna vikten av att få vara i sammanhanget och man vittnar om hur läslusten, självförtroendet och utvecklingen har tagit fart hos deras barn. Förutom nya vänner så får barnen även positiva förebilder.
Språk är så mycket mer än ord och sammansatta meningar. Det är ett symbolsystem som kan öppna gränser. Språk är makt.
Läsfrämjarinstitutet, ett team av samhällsvetare och kulturarbetare, förespråkar empowerment och har som mål att introducera läsning och kultur i barns tidiga skede. De verkar också som en opinionsbildande stadsdelsutvecklande kraft i Södertälje och dess närområden. Organisationen är utvecklare av en metodutbildning, LFI-metoden, som idag är väl populär bland pedagoger och har en fullbokad höst med deltagare från hela landet. Den är särskild framtagen för läsovana i allmänhet och flerspråkiga barn och unga, där pedagoger, bibliotekarier och andra läsfrämjare får vägledning i LFI-metodens funktion och kopplingen mellan läsning och språkutveckling. Språk är så mycket mer än ord och sammansatta meningar. Det är ett symbolsystem som kan öppna gränser. Språk är makt. Den som bemäktigar språk, bemäktigar sig själv och världen. Människan behöver språk för att förstå och göra sig förstådd, inför världen och sig själv.
Språk är människans viktigaste redskap för kommunikation, tankeprocesser och kunskapsutveckling. Språk är också tillblivelse, identitet och kultur. Den som inte har ett språk som kan beskriva det personliga känslolivet saknar verktyg för att kommunicera med andra människor.
Foto Hopik Kachadourian
Läslandet
Sommaren 2018 togs ytterligare ett steg i Läsfrämjarinstitutets utveckling i samband med öppnandet av Läslandet, det första i Sverige av sitt slag. Det är ett kulturmakeri för barn och deras vuxna. Hit kommer de, många av vilka är läsovana, för att delta i högläsning och gestaltning. Tack vare improvisationsteater och annat kreativt skapande lockar verksamheten fullt hus och ger ett annat resultat. En påverkan på hela familjens vanor och fler föräldrar inser vikten av läsning och kulturutövande. Metodens kärna är läsning och teater men har också andra inslag för att stimulera barnen att använda alla dimensioner av språk, det verbala språket men också konstnärliga såsom teckning, berättande, sång, dans, skulpterande, hantverk mm. Vid invigningen av Läslandet i augusti 2018, fanns demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke som uttryckte det viktiga med verksamheten, “Ni ger mig nästan existentiell ångest för jag tänker på hur många effektlösa möten jag har suttit på, när det i själva verket är här jag borde vara! Alla barn och vuxna borde ha ett Läsland att vara i.”
Det är just den insikten som varit drivande för verksamheten och dess utveckling. En etablering som grundar sig i att alla barn borde ha ett Läsland nära sig. I synnerhet som många barn växer upp i bostadsområden där det råder ett underskott av offentligt finansierad kulturaktiviteter och utrymmen för skapande. Bibliotek, teatrar och konsthallar finns oftast i (stor)städernas centrum, men för att ta sig dit krävs kunskap om att de finns, ekonomiska resurser samt en vana att besöka dem. Många barn har föräldrar som inte har tid, möjlighet eller råd att söka upp och ägna sig åt kulturaktiviteter. Bristen på tillgång till information leder även till att dessa barn fortsatt skärmas av från dessa kulturinstitutioner, något som i längden missgynnar samhället.
Läsning och bildning blir avgörande för frigörelse och frihet. Vad händer med ett ord som inte får sägas och en känsla som sitter kvar i bröstet? Det är först när människan har ett språk som denne kan beskriva en händelse, ett fenomen eller en känsla. Redskap skapas för att hantera och hitta vägar för att lösa problem, både strukturellt och individuellt.
Barns rätt att äga sin berättelse och ha ett eget bibliotek
Den som läser mycket har bättre språkutveckling, får bättre skolresultat, kan delta i det demokratiska samtalet och får större förståelse för andra kulturer och mänskligt beslutsfattande (Källa: Kulturrådets skriftserie 2015:3 Med läsning som mål. Stockholm: Statens kulturråd). Läslandet startades av Marlen Eskander, socialantropolog med många års erfarenhet av så kallat integrationsarbete i offentlig sektor, av just den anledningen. Hon hade vision om att bygga en plattform för barn och unga där de får chansen att själva inta scenen, med sina egna pjäser, berättelser och andra konstnärliga uttryck. ”När jag kom som 14-åring från Syrien insåg jag snart att språk är ett symbolsystem som inkluderar eller exkluderar människor. Av den anledningen skulle jag ge mina barn arsenal av språk att äga och därigenom få makt att bestämma över sina egna liv. De ska få sina tre modersmål; svenska, assyriska och arabiska utan någon hierarkisk ordning. De ska aldrig behöva känna sig exkluderade från svenskheten eller känna sig begränsade att uttrycka sig på något av sina modersmål. Jag måste rusta dem extra mycket för jag vet att de alltid kommer behöva armbåga sig fram lite extra, pga deras utseende, namn och bostadsort. Rasismen, sexismen och det patriarkala våldet finns där hela tiden och jag som rasifierad kvinna blir en projektionsyta för allt detta. Jag måste börja i grunden, med språk och kultur som medel till motstånd och väg till frigörelse. Och det jag vill ge mina egna barn, vill jag ge till alla barn.” Verksamheten bygger till stor del på barnens medskapande och representation av deltagarna. De är själva med och bidrar till berättelsen och dramats händelseförlopp. Det kan vara något så enkelt som att Pippi räknar sina guldpengar på de språk barnen föreslår, eller att den som spelar Pippi helt enkelt är mörkhårig och på så sätt liknar många av de barn som kommer till Läslandet. Utan dessa interaktiva inslag hade barnen varit passiva åskådare och verksamheten syfte förlorat. Barnen som kommer till Läslandet är till stor del flerspråkiga barn med olika erfarenheter och kulturella bakgrunder. I en tid där allt färre läser i Sverige och i en tid där fascismen är på frammarsch i Sverige, är det viktigt att barnens identitet och erfarenheter lyfts som något värdefullt. Läsfrämjarinstitutets verksamheter rustar barn med språk, kultur och bildning, en mötesplats för dialog och gemenskap i läsandets anda.
Foto Hopik Kachadourian
Bilden föreställer Marlen Eskander, grundare för Läsfrämjarinstitutet, och kulturminister Alice Bah-Kuhnke vid invigningen av Läslandet 2018.
Vi började som de flesta inom graffiti, det var en hobby först, men några år senare vi kom i kontakt med stencilerna, vi lärde oss själva och allt gav sig naturligt.
