Queerporren har förändrats i grunden det senaste årtiondet. Nya tankar, hisnande ambitioner och billig högupplöst filmteknik har öppnat upp för helt nya sätt att arbeta. Och mitt i förändringens centrum finns staden som symbol och skådeplats: Enorm, queer, patriarkal, kolonial, skitig, högteknologiskt och alldeles ogreppbar.

I många fall när man berättar historien om queerporr brukar det låta ungefär såhär: Mainstreamporren, helt byggd kring cismannens blick, för fram en bild av sexualitet som är en lögn. Dessutom är den ofta misogyn, centrerad kring en viss sorts maskulin njutning, och för fram destruktiva och förgiftade könsnormer.

Som en motrörelse, fortsätter berättelsen, har queer och feministisk porr växt fram. Den visar en sexualitet som ska vara äkta, och kretsar kring queera personer och kvinnor vars perspektiv inte får plats i mainstreamporren. Riktig njutning, inte artificiell. Riktiga orgasmer. Sexuella praktiker som inte passar den restriktiva hetero- eller homonormativa mallen, praktiserade som de faktiskt praktiseras i verkligheten.

För många är filmer som Crash Pad Series första gången de får se personer som liknar sig själva ha sex på film, och det kan vara en omtumlande och fantastisk känsla.

För vissa slags queerporr stämmer berättelsen helt. Mycket av framför allt den amerikanska queerporren följer det här upplägget, till exempel Shine Louise Houstons sedan snart 15 år mycket framgångsrika filmserie The Crash Pad Series. Filmerna i serien är inspelade av ett litet, intimt team, i hemmiljö, med verkliga personer som iscensätter sin verkliga sexualitet. För många är filmer som Crash Pad Series första gången de får se personer som liknar sig själva ha sex på film, och det kan vara en omtumlande och fantastisk känsla.

Den andra queerporren

Samtidigt har under det senaste årtiondet en annan slags queerporr växt fram, som tar ett helt annat grepp om sexualitet. Det politiska i det personliga får plats där också. Men dessutom mycket mer samhällsanalys, konstnärliga praktiker, filosofiska föreställningar och vansinniga utopier, där sexualiteten i porren blir ett verktyg som når ut till hela den samtida verkligheten. Och där inte minst sexualitet kopplas till visioner av staden.

En nyckelteoretiker i den här andra typen av queerporr är den spanska författaren, filosofen och curatorn Paul B. Preciado. Han menar att hela vår verklighet, och vår sexualitet, omfattas totalt av en sammansmältning av teknologi, kroppsbiologi och kapitalism, det han kallar det farmako-pornografiska samhället. Internets och porrens alla lättillgängliga serotoninkickar, p-piller, antidepressiva medel, doping, transpersoners användande av könshormoner, modern medicin och alla högteknologiska missbruk formar allt vi ser och upplever. Våra kroppar är helt integrerade som fabriker och producenter i det samtida samhället. Det finns ingen underliggande sanning, ingen äkta sexualitet att försöka visa upp.

Det är på många sätt en pessimistisk verklighet som Preciado målar upp. Men han menar att alla de metoder som producerar det farmako-pornografiska samhällets fiktioner går att greppa tag i och ta över. Olagliga droger och hormoner utanför sjukvårdssystemet, drag, hacking, fri källkod. Enligt Preciado är att bemäktiga sig över porren en nyckelaktion, och queerporren en källa till motfiktioner och motaktioner, en ständig möjlighet att experimentera, förändra och slita sönder mainstreamporrens patriarkala och koloniala system.

De nya queerporrscener som har vuxit fram under de senaste tio åren lever i såna motexperiments anda. Och med all respekt för Barcelona – som på många sätt vara bland de första städerna med en viktig queerporrscen – är det i Syd- och Mellanamerika och i Berlin de mest spännande utvecklingarna pågår. Utvecklingar som är hårt knutna till de städer där de skapas.

Syd- och Mellanamerika

I Syd- och Mellanamerikas storstäder, i São Paolo, Buenos Aires, Bogotá, Santiago de Chile och Mexico City, men även i till exempel Recife, Quito och Porto Allegre, finns kanske den äldsta och mest djupgående queerporrscenen i hela världen. Med en utgångspunkt i en performancekonsttradition som använder kroppen i det publika rummet som ett sätt att iscensätta och utmana orättvisor arbetar den med sexualiteten som ett uttryckligt verktyg. Eller som dokumentärfilmaren Lucía Egaña Rojas uttrycker det i titeln till en av sina filmer: sexualiteten som en konstnärlig skapelse. Precis den slags idé om mot fiktion som Preciado pratar om i sin teoribildning.

Redan 1980 arbetade den Rio de Janeiro-baserade konstporrgruppen Movimento de Arte Pornô med att utmana militärdiktaturens kombination av totalitärt förtryck och katolsk moralism. Genom att iscensätta nakna och surrealistiska “interversioner” i stadsrummet, interventioner och subversioner i ett, gjorde de narr av och gäckade diktaturen. Kroppen, ofta manipulerad, könsöverskridande, förkroppsligar poetisk frihet och möjlighet att skapa en egen verklighet. Det är queer ett halvt årtionde innan begreppet lanserades.

Ett vanligt motiv är att bemöta maktfenomen med sexualitet, att knulla eller åtrå institutionerna.

Idéer existerar hela tiden i utbyte städerna emellan i Syd- och Mellanamerika, och det är omöjligt att fokusera på bara en stad. Att använda explicit sexualitet, med all dess kroppslighet och inbyggda tabun, är i många av filmerna och verken en metod för att utmana, förlöjliga eller mänskliggöra makten och dess symboler. Ett vanligt motiv är att bemöta maktfenomen med sexualitet, att knulla eller åtrå institutionerna. Att använda en 3D-printad karta över Chile som en bespottad dildo, att piska sig med ett radband som får symbolisera hela den katolska kyrkan, eller (i ett särskilt minnesvärt exempel) onanera över en bild på Salvador Allende medan man iscensätter ett av hans karakteristiska tal.

Eller att knulla just staden. I kollektivet Pornô Clowns film Amor com a cidade (Älska med staden) från 2012 har en kvinnligt kodad person sex med städerna São Paolo och Porto Allegre, med deras arkitektur och infrastruktur. Mitt i natten gnider hon sig sexuellt mot de mest lättglömda och självklara aspekterna av staden, gator, betongbroar, parker. På kyrktrappor och i sömniga nattöppna barer onanerar hon öppet. En serie män, vakter, barbesökare, hemlösa, närmar sig henne, attraherade, förvirrade, osäkra, skrämda. Deras patriarkala värld, en spegling av stadens auktoritet, skakas tydligt om av den nakna eller halvnakna kvinnogestalten som bryter mot alla sociala och sexualla regler.

Kollektivet hävdar själva att filmen kan läsas som en normbrytande utmaning mot vardagen, mot det förväntade sexuella beteendets hetereosexualitet och antropocentriskhet – om man vill. Men att de egentligen bara gjorde filmen för att de tände på tanken, och på staden. Den maktutmanande, aktivistiska sexualiteten och den instinktiva spänningen i exhibitionismen och stadsnattens puls flyter in i varandra. Staden blir en perfekt skådeplats för att smälta samman faran och nerven med maktens fysiska manifestationer. Sexig och symbolisk, drypande av sexualitetens historia och praktiker men också en stenhård öde kontrast mot den.

Berlin

Berlin är på många sätt den andra centrala knutpunkten för den mer innovativa queerporren, och helt väsenskild från resten av Europa. Staden har en lång historisk bakgrund när det gäller öppenhet gentemot sexualitet. Det har bland annat länge skapats hyllade filmer där som agerar i gränslandet mellan porr och arthousefilm, gjorda av regissörer som Bruce LaBruce. Samtidigt har många fler olika slags porr också skapats där. En samlingspunkt för den globala queerporren har sedan 2006 varit den årliga Pornfilmfestival Berlin, som samlar hundratals filmer och dussintals filmskapare varje år.

Med tanke på mängden och närheten till mainstreamfilmen är det knappast överraskande att mycket av den Berlinbaserade queerporren har mycket höga narrativa ambitioner, och är världsledande när det gäller att bygga upp komplexa världar. Science fiction-inspirerade berättelser är vanliga, med tekniska framsteg och nya samhällen som verktyg för att analysera och spegla dagens verklighet. I filmserien Neurosex Pornoia skapar filmskaparna Eric Pussyboy och Abigail Gnash en tung samhällsdystopi där datorstyrda neurologiska elektroder programmerar människorna till att ha normativa sexualla bettenden. Undergroundhackare bryter sig in i systemet och lägger in ny kod, som erbjuder ömsom mörka lustar och ömsom utbrändhet och död. Analogin till Preciados tanke om samhället som en kroppskemistyrd maskin är uppenbar.

En ännu mer komplex samhällsbyggnad – och, återigen, en stad med alla dess lager och möjligheter – återfinns i den Berlinbaserade taiwanesiska filmaren Shu Lea Cheangs långfilm fluidØ från 2017. Precis som med Bruce LaBruce filmer har den fått ett varmt mainstreammottagande i produktionslandet och visades på Berlins prestigefyllda filmfestival.

I fluidØs framtid har Aidsviruset muterat till en form som skapar oändlig njutning för de som intar de drabbades kroppsvätskor. I den stora staden har en märklig symbios uppstått mellan en kriminell undre värld som producerar den åtråvärda vätskan och en polisstat som förbjuder den och gör den eftertraktad. En tredje aktör, en grupp queera rebeller, tillfångatar och frigör sexuellt en av statens agenter, vilket leder till en omvälvning av hela systemet. Det intressanta, förutom den djupgående symboliken, är hur alla sammanflätade nivåer i samhällsbygget presenteras i filmen. Muterade arbetare i kroppsvätskefabriken, hemlösa rebeller, maffiabossar, poliser, Alla förändras av den könsöverskridande, flytande sexualiteten som den nya vätskan representerar. Det är vackert, poetiskt, njutningsfullt men också med en maktkritisk smolk i bägaren, där exploateringen smidigt byter skepnad och aldrig försvinner på riktigt.

Syd- och Mellanamerika x Berlin

De två scenerna i dels Syd- och Mellanamerika och dels Berlin är båda banbrytande, och det är lite överraskande att de inte överlappar varandra mer. Visserligen presenterade den brasilianska akademikern Érica Sarmet en sammanställning av den syd- och mellanamerikanska queerporrhistorien på Berlins porrfilmsfestival 2018, och enstaka filmer har gjort resan mellan kontinenterna, men utbytet är generellt relativt litet.

Däremot finns det ett flöde av viktiga personer som knyter de två scenerna samman. Mexikanska teoretikern, författaren och skådespelaren Lina Bembe har Berlin som hemstad. Skådespelaren och aktivisten María Riot (här omskriven i Ottar) delar sin tid mellan Tyskland och Argentina.

Kanske allra mest intressanta i sammanhanget är de Berlinbaserade chilenska filmarna och konstnärerna MariaBasura och JorgeTheObscene, kollektivet Terrorismo Teatral Migrante. Deras projekt Fuck the Fascism iscensätts återigen i staden, och tar allt det aktivistiska och konfrontativa från den syd- och mellanamerikanska queerporren uppskruvat till max, till det de kallar “pornoterrorism”. I en serie koloniala storstäder – Hamburg, Barcelona, Bryssel, Rom och Paris, och snart med nya avsnitt under inspelning i Buenos Aires, Berlin och London – använder de sex och sexualitet för att förgripa sig på statyer och andra symboler för kolonialismen och konservatismen. I många fall bokstavligen förgripa – de knullar statyerna i iscensatta våldtäkter, eftersom de menar att statyerna själva är iscensatta våldtäkter.

De knullar statyerna i iscensatta våldtäkter, eftersom de menar att statyerna själva är iscensatta våldtäkter.

De filmar alltid de konfrontationer deras pornoterroristiska aktioner skapar med personerna och säkerhetspersonalen som rör sig i städerna. Staden, civilisationen som stöttat och berikats av kolonialismen, är alltid närvarande. Det mänskliga, och det kroppsliga i sexualiteten, förändrar synen på stenstatyerna vars material är valt för att symbolisera beständighet och orubblighet. Men själva knullandet lyckas rubba dem, ändra synen på dem, kullkasta hierarkierna. Konstnärerna skriver själva i sitt manifest:

“Breaking down the walls imposed by (dis)knowledge.
We fuck back the glorified asses of fascist dignitaries, heroes of colonialism.
We fuck them, and in the crime scene
we ejaculate real history on their stone bodies.”

Värt att nämna i det här sammanhanget är också den kanske mest tydligt Berlininspirerade sydamerikanska filmen, X-MANAS av den brasilianska regissören Clarissa Ribeiro från 2017. Filmen utspelar sig år 2054 i Novo Recife – Nya Recife – en enorm högteknologisk stad med en tydlig stratifiering mellan en osynlig, normativ överklass och en fattig underklass bestående av queers, utstötta, mutanter och robotar. Med hjälp av en trans-cyborg lyckas en grupp sexuellt sammankopplade symbiotiska rebeller hacka sig in i systemet och förstöra det. Sabotaget av det normativa maktsamhället flyter samman med dekonstruktionen av de maktstrukturer som underbygger det. Filmens texter hämtas från konstkollektivet Coiote och den – förstås! – Berlinbaserade brasilianska performancekonstnären Pêdra Costa.

På många sätt lyckas filmen kombinera den syd- och mellanamerikanska scenens revolutionära iver och maktanalys med detaljrikedomen, den visuella innovationen och fantasin i Berlinscenen. Det inger hopp om att det kommer skapas fler intressanta utbyten i framtiden.

Men Sverige då?

I den svenska kulturdebatten brukar queerporrens subversiva och konstnärligt utmanande möjligheter sällan synas. Mycket queerporr som trots allt skapats i Sverige har varit ganska trevande och konventionell. Men ett lysande undantag finns, som förtjänar att finnas med i det här sammanhanget: Antiffa Vänsterfittas säregna långfilm Vem ska knulla pappa?, även den från 2017.

Utgångspunkten i filmen är en annan slags maktuppdelning, som inte syns i de andra filmerna. Staden, representerad av en lycraklädd cisman från betonghusen på en toppmodern cykel, konfronteras, knullas och övervinns av den magiska, queera naturen. Det rationella, hårda, konstruerade och artificiella ställs mot det ursprungliga, äkta och poetiska. Det är ekofeministisk civilisationskritik, men också ett återtagande av mysticistiska, andliga aspekter i feminismen som sedan länge försvunnit. Filmen lyckas ta de vackraste aspekterna av en äldre tids livmoderfeminism och skala bort essentialismen och förenklingarna. En välbehövlig kritik mot manligheten kan plötsligt vara trans, och queer, och skör. Det är märkligt och vackert.

Det är fantastiskt att den här typen av samhällsengagerad, poetisk och konstnärlig queerporr existerar även i Sverige. Och utvecklingen på scenerna runt om i världen är inspirerande. Queerporren har seglat upp på bara ett årtionde som en av de mest intressanta konstnärliga linserna att för att titta på staden, och hela samhället. Med allt högre ambitionsnivå, med ökade tekniska möjligheter och med ett globalt utbyte verkar det inte finnas någon hejd på vilka höjder den till slut kan nå.

Syntolkning: Toppbilden föreställer MariaBasura från Terrorismo Teatral Migrante som genomför en pornoterroristisk aktion mot Columbusmonumentet i Barcelona. Hon har på sig en röd peruansk waq’ollo-mask och en strap-on, och pekar finger mot en staty av prästen Bernat Boïl. Prästtatyn är lindad med ett helt nystan rött garn. En skylt med texten “12 Oktober: Inget att fira” på katalanska är balanserad på Prästens hand. Bredvid präststatyn finns en staty av en knäböjande man från tainofolket, kyssandes ett kristet kors, men korset har blivit övertäckt av en andinsk Wiphala-flagga. Foto: Fuck the Fascism