På många sätt kan riktningen på blicken spela lika mycket roll som dess innehåll. Med utgångspunkt i flygfotografier av massgravar efter coronaepidemin tar Afrang Nordlöf Malekian med oss på en resa från japansk science fiction till chilenska aktivister i öknen, och diskuterar vad det innebär att betrakta ovanifrån, avskiljd från jordytan. Hur det ger makt men också innebär att förlora något.
Häromveckan såg jag en handfull satellitbilder som the Guardian publicerat på nygrävda massgravar utanför staden Qom, Iran, för människorna som dött av Corona. Basala varor som Paracetamol har blivit en bristvara i landet sedan USA implementerat hårda sanktioner. Skulle gravarna grävts utan dessa repressalier? Paradoxalt är det USA-finansierade Maxar Technologies som står bakom fotografierna; landet som försatt ett annat i humanitär katastrof fotograferar spåren av förödelsen. Det lämnar mig inför frågan: vem kan se från himlen?
När en tar bilder nedåt innebär det rent fysiskt att stå ovanför det en fotograferar; se ned på något – det som inte kan stiga upp. Kanske skulle en troende påstå att Gud var den första att se från ovan eftersom Gud själv skapade världen? I en sådan tankemodell blir att fotografera uppifrån en rörelseriktning mot mer makt.
I samtliga riktningar – vertikalt, horisontellt, inåt och utåt – regleras människans rörelser av ekonomiska tillgångar och nationella bestämmelser.
I vilka situationer kan en person blicka ned på människor, platser och händelseförlopp? Ett sätt är flygtransport. Processen regleras delvis av rättigheter som pass ger dess innehavare. Samtidigt är förflyttning i allmänhet villkorad av tillgång på pengar eftersom rörelsefrihet alltid har ett pris. En flykting som betalar en smugglare behöver få fram en större summa pengar än en resenär som åker samma sträcka med dokument i linje med militära och polisiära system. I samtliga riktningar – vertikalt, horisontellt, inåt och utåt – regleras människans rörelser av ekonomiska tillgångar och nationella bestämmelser. De två parametrarna vägs oavbrutet mot varandra. Alla har inte råd att se från ovan och vissa, med anledning av sin givna nationalitet, nekas positionen. Resor mot rymden är en annan typ av omplacering som låter resenärerna sätta sig högt över mänskligheten. Föga förvånande uttryckte sig kalla kriget i en rymdkapplöpning. Kampen handlade om vem som kunde komma längst bort från jorden och utveckla den mest moderna teknologin samt göra anspråk på nya territorium.
Samtidigt har rymden haft postkoloniala aspirationer. Under 1950-talet började idéer och röster uttryckas som menade att världsrymden skulle tjäna ett universellt syfte och förbli tillgänglig för alla stater. Genom FN:s generalförsamlings Deklaration om tillämpning av rymden, utformades en rad överenskommelser och avtal för att motverka suveränitet och militärt utnyttjande i territoriet.
Idag cirkulerar satelliter högt ovanför våra huvuden. De fotograferar vad som försiggår på jorden. USA är landet som har överlägset flest satelliter och därefter följer Kina och Ryssland; att fotografera från ovan är en analogi för makt. Inte undra på att flygning med drönare är hårt reglerat i många stater. Drönarperspektivet betecknar överblick, överhet. Övermänsklighet. Samtidigt är överheten alltid villkorad av just den koordinaten, precis som alla andra, bunden till sin plats. Att placera sig ovanför innebär dock alltid att lämna jorden.
Vad är inte det mest onaturliga som kan falla från himlen om inte bomber?
Filmskaparen Hayao Miyazakis film, Laputa – slottet i himlen, handlar om ett dolt och mytomspunnet slott som flyger över jorden. Olika grupper letar efter det eftersom Laputa – ön i himlen – har de mest kraftfulla vapnen i världen. De ger dess ledare möjlighet att styra, och om den vill, förgöra jorden. När tronföljaren, Sheeta eller Lucita Toel Ul Laputa, mot sin vilja anländer till det fullkomligt ödelagda kungadömet säger hon att riket måste förstöras, annars kommer det skapa enorm förödelse på jorden. Laputa är öde eftersom hennes förfäder förstod att landet inte kunde överleva i frånvaro av jorden, som förser kungadömet i himlen med föda. Sheeta säger: “Slå rötter i marken. Lev ihop med vinden. Vänta med fröna genom vintern och sjung med fåglarna om våren.” Filmen för tankarna till de två atombomberna som USA släppte över Japan, och att det vid en tidpunkt under kalla kriget fanns tillräckligt med atombomber för att förgöra jorden för gott. Vad är inte det mest onaturliga som kan falla från himlen om inte bomber? Hur ska Laputa överleva när jorden inte finns kvar?
Häromdagen publicerades ytterligare ett antal fotografier och filmer från en drönare på massgravar som grävts på den lilla ön Hart Island utanför New York City. De skapas främst för de människor som saknar pengar för att kunna betala för egen gravplats. Bilderna är, likt de från Qom, tagna från ovan – individer blir en grupp, en siffra. Jag förnekar självklart inte att gravar oftast betraktas från ovan, eller kanske inte riktigt, snarare snett nedåt med fötterna på jorden. En drönare, är likt en örn, högt uppe i himlen. Den svävar, nästan magiskt, över landskapet.
Tysklands förbundssvapen består av just den fågeln och kopplas inte minst till Natzityskland där rovdjuret har ett hakkors i klorna. Örnen flyger över människor och är ett av de mäktigaste rovdjuren uppe i himlen. Den hittas i toppen på näringskedjan. Nazismen bygger på tron om att vissa människor är överlägsna andra, att vi kan delas in i olika raser. De tror sig stå över andra, sitta på en sanning – ett rovdjur, en örn. I berättelsen om guden Prometheus, som ger elden till människorna och sägs vara bakgrunden till all vetenskap och konst, straffas han av de andra gudar för den gärningen. Varje dag hackar en örn ut hans lever.
Vilka gravar är byggda för att titta ned på sina besökare? Rika människor ligger ofta i monumentala gravar som sträcker sig mot himlen, och vem är det inte som stiger ned från den om inte änglar, profeter och Gud? När Jesus korsfästes kunde han titta ned på oss människor i väntan på sin död. Han hade en överblick över mänskligheten. Idag, i kyrkor, är Jesus alltid placerad högt upp över besökarna och därifrån tittar han ned på dem. I en oerhört vacker kyrkogård vid Mar Mitr i Beirut, som jag besökte för en dryg månad sedan, sträcker sig gravarna mot himlavalvet. Det slår mig hur jag endast kan skriva att rika människors gravar är vackra. Vem skulle besöka en massgrav och påstå detsamma? I ordet vacker vilar en bunt sedlar. Det reser sig höghus och lyftkranar i bakgrunden på kyrkogården i Mar Mitr. Det är alltid dyrt att bo nära himlen – lägenheter som ger möjlighet att se ned på andra.
I Teheran är det dyrare ju högre upp en bor på berget. Därifrån kan en blicka ut över en oändlig mängd människor. Om natten förvandlas mångmiljonstaden till ett hav av glimrande stjärnor. För är inte hav ett slags frihet? Eller kanske så här: blicken över havet skapar den illusionen. Priset för frihet, i det här fallet suveränitet, betalas av trauman, arbetare och döda människor. Ett stenkast från där jag bor idag i Stockholm, står de Norra Tornen snart färdigbyggda. Här finns lägenheter som garanterar utsikt över gentrifieringens Mekka. Inte bara säkerställer de en blick över Stockholm utan de tar plats som monument i landskapets arkitektur.
Graven såg snarare ned på mig.
När jag åkte till Cuesta de Barriga, där militärdiktaturen använde sig av en gömd massgrav, kunde jag aldrig titta ned på graven eftersom den är ett tomrum i berget – den visar sig enbart först när den äntras. Graven såg snarare ned på mig. Tillsammans med konstnären Cristian Quinteros Soto vände vi våra kameror mot himlen och möttes då av sprickor som människor skapat i berget – spår från när tomrummet bröts fram. Inte heller kan platsen fotograferas av en satellit eftersom den skyms av berg – de rika döljer graven från ovan eftersom de tror sig vara ovanheten självt.
Vem kan idag se från ovan? Rent praktiskt kan en svensk medborgare, som har råd, ta ett inrikesflyg och betrakta landskapet från flygsplansfönstret. Det är när flygplanet lyfter och landar som resenärerna som mest blickar nedåt; de vertikala avstånden omförhandlas. När i princip hela världens befolkning sitter inlåst i bostäder på grund av Covid-19, skyddas rörelsefriheten i Sverige av en svensk grundlag. För handlar inte frihet om att kunna röra sig fritt? Varför finns annars ordet rörelsefrihet på svenska? Kanske kan en tänka sig att vi fortfarande kan uttrycka oss från hemmet om det finns tillgång till en viss infrastruktur som internet, el och telefoni. Men att förbjudas från att gå ut betyder att närvaron av kött och blod på våra gator försvinner. Jag tänker på La Agrupación de Familiares de los Detenidos Desaparecidos (Gruppen av familjer till de försvunna) som jag träffade i Santiago för litet mer än ett år sedan. Det är en politisk sammanslutning med anhöriga till de som försvann under statskuppen i Chile. Det är en självorganiserad grupp med mestadels kvinnor som letar efter försvunna släktingar. En av medlemmarna sa att deras närvaro på gatorna och torgen var ett bevis på att de fanns på riktigt. I oktober förra året bröt massiva protester ut i Chile. Folket demonstrerade mot de oerhört starka nyliberala och kapitalistiska samhällsstrukturerna i landet. Blir inte utegångsförbudet ett ypperligt tillfälle för regeringen att skapa en frånvaro av kött och blod på gatorna? För det är ju kroppar i de offentliga rummen som så många gånger tvingat fram svar och förändring; gula västarna i Frankrike eller protesterna i Iran förra året för att nämna två exempel.
När kartor ritas används ofta benämningen fågelperspektiv, som är en överblick där planerna för staden, platsen eller byggnaden syns i ett tydligt schema skisserat från ovan. Är det så staden skulle se ut om vi kunde flyga fritt som en fågel? År 2004 utförde de två arkitekterna Ben Aranda och Chris Lasch projektet The Brooklyn Pigeon Project där de kartlade Brooklyn, USA, med duvor och med hjälp av rutinerad duvägare. De satte kameror och mikrofoner på fåglarna. Resultatet blev ett gäng suddiga bilder där byggnader förvrängs – de ses från sidan och ovan samtidigt som horisonten tiltar. Fotografierna visar hur fågelns blick över staden inte ger en övergripande bild utan precis som alla andra är villkorad av plats. Samtidigt är att flyga fritt som en fågel ett uttryck efter en längtan av det vi människor inte kan göra: flyga med vår egen kropp. Alla börjar sina liv på jorden – att komma upp innebär att lyckas förflytta sig från den fysiska grundpositionen människan föds in i.
Blicken mot och parallellt med jorden är medmänsklig.
Filmen Nostalgia de la luz av Patricio Guzmán utspelar sig i Atacamöknen i Chile. Som världens mest torra plats är den optimal för rymdforskning. Där finns gigantiska teleskop genom vilka astrologer studerar himlavalvet. De ser sig själva som historiker eftersom en tidsfördröjning uppstår när ljuset från en stjärna färdas från himlakroppen till mänsklighetens öga. Samtidigt finns rester av koncentrationsläger från Pinochets styre i Atacama. Släktingar till de som försvann går än idag runt och letar efter sina älskades kroppsdelar som finns utspridda i landskapet. Fast det är inte helt säkert att de försvunna familjemedlemmarna finns här, kanske är några av dem dumpade i havet? En av de som söker säger att hon önskar att det gick att vända ett teleskop mot jorden och studera den lika närgående som när människan studerar rymden. Gå runt och scanna av marken. Blicken mot och parallellt med jorden är medmänsklig.
Med seendet medföljer den basala rätten till blicken, vilken alltid är bunden till en position. Att se från ovan ger överblick, som enbart kan praktiseras av den som kan placera sig över någon annan, var en kan observera, iaktta och berätta om den Andres görande. I den vertikala färden uppåt förloras delar av ens medmänsklighet. Istället för att vara med andra, står en ovanför. Överblicken blir att lämna en del av ens medmänsklighet. För varje steg bort från jorden kommer en närmare övermänskligheten och en blir allt mindre en medmänniska. Något blir kvar, något dör.
Toppbild: stillbild från Nostalgia de la luz (2010) av Patricio Guzmán. I bilden syns ett teleskop riktat mot himlen.
Den här texten är en del av initiativet #eftercorona i samarbete med bland andra Kontext Press, Nyhetsbyrån Järva, Feministiskt Perspektiv, snaaacket och Arbetaren.
