Success i Stockholm

Success i Stockholm

Kultwatch presenterar en novell som samlat på sig damm efter en lång tid på hårddisken. 

*

Tredje gången snooze-larmet ringer och jag måste gå upp ur sängen. Klockan visar 14.40 det finns sysslor att ta itu med ett liv att ta itu med. Har kommit dit nu dit jag strävat efter att komma har jobbet har lägenheten har männen runt mitt lillfinger eller båda för de är för många för att få plats runt ett. Klockan visar 14.40 och jag måste välja en. Har legat i sängen hela dagen försökt läsa försökt jobba försökt lätta på tyngden. Ligger kvar.

*

En vanlig fredag. 06.00 startar dagen med den lilla frukosten, två rågbrödsmackor, det ska vara fiberrikt annars får jag hemorrojder och det får ingen veta. 07.20 rusar iväg till ett av de flera frilansbaserade jobben. Det blir hektiskt ibland men det får ingen veta, det ska se roligt ut, ska se ut som att jag har lyckats, se ut som att jag är lycklig. 12.30 rusar hem för att äta lunch, inget lyxigt, kanske en sallad med lite ris. Är vegetarian men äter kyckling ibland, jag har så dålig självdisciplin. Stressar över tiden halva dagen har gått och jag har inte ens diskat. Tänker att det kanske är skit samma, jag kanske borde lämna landet ändå och börja om någon annanstans där jag inte behöver mäta mitt självvärde i antalet lögner jag lyckas upprätthålla på daglig bas. Halsar ned två glas råsaft, har centrifugerat dem själv så klart, i en maskin så klart, lagt upp bild på instagram först så klart, 37 likes hittills, det var en stor hit, så klart. 13.20 rusar med tunnelbanan in till stan ser hur befolkningen på varje perrong blir blekare i hyn ju närmare tåget kommer Stockholms central. Ska till nya lägenheten, den jag har köpt, eller jag och jag, har fått pengar att köpa den, dem har jag inte sparat ihop själv, det kan man inte göra om man är en värdelös liten lort, en som har tillbringat en tredjedel av sitt vuxenliv åt att vara sjuk i depressioner och två tredjedelar åt att hoppa på nya projekt och sedan hoppa av dem. Nu när jag äntligen lyckats styra in skeppet på rätt område är det vågor och stormar som ska övervinnas, om man inte styr rätt så hamnar man plötsligt överbord, det gäller att prata med rätt folk, ha på sig rätt kläder, skriva om rätt ämnen vid rätt tid, ja skriva, skriva, skriva, skriva, det är det jag vill göra, och det gäller att ha tid för att kunna skriva, och det gäller att ha pengar för att ha tid för att kunna skriva, och för det gäller det att ha ett arbete, men ett arbete tar ju upp tid och då går det inte att skriva, så kanske ett arbete som innebär att skriva, och för det får man pissigt betalt och kan inte fokusera på det man egentligen vill skriva, nä på det stora hela så glömmer man till och med bort vad det är man egentligen vill skriva, för man skriver ju, men det är inte sådant som intresserar en själv, eller jo kanske om man har tur och gör allt rätt som ska vara rätt, men ändå. Och kanske skäms man för det man egentligen vill skriva, för att det känns så jävla trivialt och det känns som att alla andra egentligen har något mycket bättre att skriva om. Och det är inte så jobbigt egentligen, det går ju alltid att jämföra sig med någon som har det värre, jag försöker vara trogen mina principer och vara rättfärdig, men jag är en lika stor hycklare som de flesta presidenter. Känner mig ofta som en också, undrar bara när folk i min omgivning ska vakna upp och inse min storhet. Inte för att de flesta presidenter är stora, de är egentligen mycket mycket små, de där asen. Kommer fram till lägenheten som ligger på andra sidan stan, i ett rätt område, det är bra att bo där, nära till rätt stadsdel, rätt klubbar, rätt caféer. Mitt namn är det enda som är fel i portentréns lista över boende i trapphuset, Nordin, Jönsson, Hansson, Lind, Ödesjö. Ödesjö tycker jag är fint. Jag möter låssmeden i dörren, han ska byta mitt lås så att ingen kan ta sig in och förstöra mig, mer. Låssmeden Bertil som sa ”jaha” i telefon när jag bokstaverade mitt förnamn, ”vad gulligt” när jag bokstaverade mitt efternamn. Låssmeden som sa att förre ägaren vilken ansvarslöst nog tappat bort fyra av fem säkerhetsnycklar säkert var ”kvinnlig av sig” som en självklarhet. Ler lite glatt mot honom och tänker att han är en sådan där typ av gris som inte fattar att han är en gris, en som de flesta andra som tror att de har hjärta och hjärna på rätt ställe när de i själva verket bidrar till att vårt samhälle är en mindre sympatisk plats att röra sig på än jag föreställer mig Saturnus ringar vara. 14.30 på väg till ett av de rätta caféerna i rätt stadsdel för att möta en vän. Sitter där och pratar om en annan som inte ställer upp tillräckligt, det är för jävligt med vänner som sviker, hur ska man visa att relationen är viktigare än det man går igenom för stunden. Stundens smärtor går över i sinom tid men saknaden efter en skadad relation är evinnerlig. Stanna hos mig och kliv ut ur ditt lilla universum vill jag skrika ibland men det hörs ju ändå inte. ”Du tänker bara på dig själv” så tänker vi alla om alla andra tänker jag. Dricker upp mitt te trots att det smakar för jävligt eftersom det kostade 40 kr. För 40 kr kunde jag ha köpt ett och ett halvt paket tepåsar från Willys. Sveriges billigaste matkasse, jag vet inte om det stämmer men det är billigare än Coop-butiken runt hörnet från min nya lägenhet, det kostar att bo på rätt ställe. Med en ny plats kommer en ny livsstil, måste börja handla eko. Äggen, de är värst, jag älskar ägg och det måste vara eko, bara det att jag aldrig tycker mig ha råd. Har hellre råd att köpa drinkar på ett rätt ställe. Dyra drinkar, goda drinkar. Skåla för det goda livet. 17.40 tio minuter försenad till minglet före filmvisningen. Här samlad stadens politiskt korrekta kulturelit, det lilla rummet där vi alla trängs för att någon gång få plats. Måste bli sedd måste hälsa på rätt personer. Det bjuds på vin de flesta tar ett glas jag tar två och häller ned ett tredje i det andra. Han väntar, en av dem som har väntat länge, jag ler lite extra, retas lite, lägger huvudet på hans axel inne i biosalongens mörker. Känner hur hans kropp stelnar och tänker att det här alltid blir så här med mig, att jag alltid vill ha och alltid kommer ta. Jag vet inte vad jag är ute efter egentligen, hade jag verkligen velat ha honom hade det skett för längesen, vet inte varför han har väntat. Han har med sig en kompis och jag tänker att jag kan äta dem båda till middag i kväll. 20.30 vi är smått berörda men det fanns en hållhake så klart, en allas vår white savior i filmen, förutsättningen för dess lyckliga slut. Vi går till en bar jag tänker att jag ska hem snart det har varit en alldeles för lång dag. Vi sitter på fel bar, jag har på mig fel kläder, ansiktet är helt fel. Skippade sminket, tidiga morgnar är mina värsta fiender, de vill mig aldrig väl. Ett, två, tre glas vin slinker ned och de ska gå vidare, jag ska hem i kväll. Någon nämner ecstasy och jag blir nästan arg för hur kan man undanhålla en sådan sak till så sent som nu. Förbannar allt vin för tänk om jag visste, varför har vi suttit på en bar när vi kunde varit lyckliga någon annanstans. Ska inte hem längre, det blir kanske en av männen i kväll men vi får inte lämnas ensamma alla följer med. En tablett lite vatten mycket väntan. Det är det värsta. Att sitta med nästan helt främmande personer och vänta. Vänta på ruset, vänta på lyckan, den som alltid kommer sen. 01.50 ruset kickar in och det är så skönt att röka cigaretter. Det är så skönt att existera. Men skeppet måste fortsätta styras, får inte glömma bort det i det rosa molnet. Får inte prata gamla minnen, får inte låta ångesten tränga fram. Lukten av ungdomens synder, jag lägger mig emellan männen och de smeker bort mina sår för stunden. En, två, tre, fyra, fem timmar, jag njuter men det känns tomt, njutningen är tom, behaget är tomt, inuti, en tomhet. 06.30 rastlösheten kickar in och det är fan inte ens skönt att ligga och bli kysst på nacken. Jag vill bort från rummet, bort från männen, bort från drogen, bort från verkligheten, fan hur var det nu med att lämna landet. Kanske ska till en ny stad där det finns en strand och bara låtsas som att livet inte existerade innan de där sandkornen i trosorna gjorde sig påminda genom en oupphörlig klåda i fittan. 07.20 somnar med en kropp tätt omslingrad runt min och tänker att det kanske går att finna ro någon dag. Har glömt klippa tånaglarna, river mig själv på foten, tänker att det är sådant som går förlorat när allt ska vara rätt. 10.40 rör mig hemåt, går över Stockholms solklädda gator. Typiskt att ljuset ska slå en i ansiktet när man känner sig som minst hemma i det. 11.15 kanske ett nytt liv i morgon kanske ett nytt liv varje dag. Kanske aldrig ett nytt liv men alltid tomheten. 12.00, jag blundar, tänker aldrig vakna

 


 

Arazo Arif är poet, journalist, kritiker och redaktör för Kultwatch.

En blattes landssorg

”Låt oss prata om det”
Okej vad vill du säga”
Att vi måste prata om det det liksom finns rasism”
Ja
”Och det borde vi prata om”
”Du vet vi borde ta samtalet”
Okej, men varför
”Jo för att alla inte kan vara rasister”
Nej, långt ifrån
”Så vi borde inte neka dom….”
okej
asså
Malmö blir terroriserad
av en ensam galning
”Peter Mangs eller?”
Ja
Dom ba ensam galning
Han e inte ensam
Han är ideologiskt oensam
För varje skott som avlossats fanns två händer som applåderade
För varje skott som avlossats
borde en rasses tung bli klippt
”Men våld löser inget”
Jo
om man är en vit svensk
Riksdagsledamöter attackerar folk med järnrör
Vaddå babbe, va e d för sweidiversion av blatte
shuno Soran började diskutera
Va e de för mummel
D komiskt
Fucking lalleri, hade knullat dom en efter en
Dom här rassarna sitter på värsta maktpositioner och säger vänta bara tills vi kommer till makten
Mannen vänta?
Vänta på vad, vi borde get strapped up och visa dom
”chilla scarface”
Förresten
du hörde om rassarna som kallade sig för Medborgargard
”Aaa”
Rassarna på stan slår småblattarna
men jag vet grabbarna har en annan plan
”Va menar du?”
Inget
”Okej men…”
BREIVIK!!!
MANNEN
BREIVIK!!

Dom ba islamister….

Tänd en till cigg

Dom ba de finns ingen rasism
”haha vart är den? vi hittar den inte!”
låt dom gå dina skor
låt dom gå i mina skor
Eller vet du vad
Gå i en afrosvensk skor
och se hur rasismen hittar dig
Vi är lätta att peka ut

Pekar på er
Systrar
Våra systrar
Din syster
Min syster
Hennes syster
Syster
Ditt hår
du bestämmer om du vill platta den
Du bestämmer om du vill täcka den
Låt dom inte säga dig någonting
Fuck deras debatter
Förlåt mig syster
Förlåt för mina ord
För mina synder
För mitt oförstånd
Min frustration
Syster jag backar dig
Vad vill göra?
Vill du färga håret grönt
LACK jag backar dig
som att det är håret d egentligen handlar om..
aa du vet

Flyktingar in och ut mitt hem
Har du haft det så?
Yani inte att du aktivt letat upp flyktingar och tagit dom till ditt hem
utan får samtal om att ditt hem behövs
Syrien står på knäna
Vet du ens vad dom gått igenom?
Hans hälar helt utslitna när han kom hit
Snubben gått igenom halva europa för att ta sig till en ort där Sveriges största tryckeri för nazistpropaganda fanns en gång i tiden.
”svär?”
jag svär
och det brinner
titta i mina ögon
ser du glöden

Ett asylboende brinner
Och ett till
Och ett till
Och ett till
Och ett till
Och ett till
”Ja mannen vi fattar”
Nej
Och ett till
Och ett till
”Jo vi gör”
Nej
Och ett till
Och ett till
OCH ETT TILL
det här i takt med att SD vill göra kampanjer utomlands
för att skicka signaler till flyktingar att inte komma hit…
OCH ETT TILL
Dom pratar om att bränna 10-12 miljoner kronor på kampanjen…
OCH ETT TILL
Du vet Feministisk initiativ brände para förut 100 lax kontanter som PR trick
De här kanske är rassarnas PRtrick…
”Troru?”
Fuck vet jag
OCH ETT TILL
Skulle jag bli förvånad
”Nej”

förresten, du vet sist vi prata i telefon, för några dagar sen, stod en ung gulhårig vit svensk kille med en ryggsäck på högskolans uteplats, pratade med sig själv, och gick fram o tillbaka, obeslutsam, ganska diskret. Jag observerade honom. Det första som dök upp i mitt huvud var: tänk om han ska gå loss här. Det är ju trots allt Södertörns Högskola, ganska många med min bakgrund studerar här. Nej Amer, överdriv inte grejen, men var iaf beredd på det,

och igår

ETT TILL

igår

varken myndigheter, polis eller media behövde förklara för oss varför

Vi vet

Strukturell rasism
En terrorist

Två sidor av samma mynt

ska vi slå vad?
flippa kronan

igår

Kronan

Vila i frid

Reinfeldt har rätt
Sovande folket
”Haha”
Det inte roligt
”Vi borde skapa vår egen allians”
vi upptagna med att hata varann på sociala medier
Fucking twitterrevolutionärer
“Fucking karriärister”
Fucking kändisar
“Fucking status”
FUCKING media
Äckliga skribenter på fucking media
Dom ba vi bryr oss om folk
Sug av min bröstvårta
“hahah”
Trött på skiten

”ja det är därför demokratin är viktig”

Du vet när varje ort brann
Direkt dom hade svar
Direkt dom gjorde typ nån nationell samordning
Direkt dom ba ni är problemet
Lack till och med föräldrarna skyllde dom på
Dom agar våra föräldrar
Men när sweidis gör grejer
Då vi ska chilla
Tända en till cigg
”bror tänd en till cigg”
Och vänta på svar
Vilka svar
Mannen vi har facit i hand
Dom här rassarna är terrorister
Borde go George W Bush on em
We don’t negotiate with terrorists
”Haha men det gäller bara oss det vet du”
Knulla dom
Du vet rassar
”Aa”
svenska terrorister
”aha?”
yani med svenskar måste jag vara extra tydlig så att du fattar, ”VITA” sweidis, du vet när vita sweidis gör horhus är polisen väldigt tyst av sig
”haha förtegen”
exakt
dom ba vi tittar efter mönster
”enskilda fall”
samma sak nyår
på nyår jag sa till min storebror
bror tack gud vi bor här
tack gud vi inte har raketer som regnar över oss
dagen efter nyår
yani första dagen på året
folk e bakis o grejer
folk firar fortfarande
molotovcocktails
planeras
kastas
fönsterrutor krossas
hotbreven skickas
moskéer attackerades
dom vill brännmärka vår tro
”minns du hur polisen hade gått hem till Edo
dom hade yani misstänkt honom för attacken mot Uppsalas moské…
han ba habibi jag e själv muslim hahaha”
jag minns
Varje liberal tankesmedja har plötsligt fått hjärnsläpp.
Och helt plötsligt polisinsatserna räcker inte till
Men dom har resurser att stanna blattar varje dag som att
det är kårens riktlinjer
Trakasserier
Hot
Slag
”hah kommer du ihåg Tom
Han blev slagen med polisens ficklampa och fick galen bula på pannan”
Aa men dom sa till han du låter som en blatte…

”ouff…du har hört va…”
stäng av skiten
dom ljuger
dom är ”förtegna”
vi vet redan
”chilla vänta, stäng inte av”
vi behöver inte vänta

MANNEN TROLLHÄTTAN!!
KRONOGÅRDEN
DÄR BLATTARNA BOR
VI ÄR I LANDSSORG!
blattens landssorg
Lavin
Han ville skydda barnen
Han ville skydda barnen
Han blev FUCKING mördad
Dom blev mördade
Han och 15 åringen Ahmed
Han ville skydda barnen
KAN DU FATTA ATT EN 15 ÅRING BLEV STABBAD TILL DÖDS!
HAN BLEV UTVALD, UTPEKAD
vad har en 15 åring gjort terroristen?!
“ja svär”
och Lavin Eskander
”vilken kille asså”
in i döden
Ännu en gång
vill dom visa att blatten inte är tillräcklig
Svär på allt han e hjälte
min vän vi ska inte dö för honom
Lev för honom

vila i frid

Stäng av tvn ärligt talat dom ljuger bara

fucking aina
”haru läst eller”
aina asså
yani ”konstaterar”
för oss
att det rör sig om hatbrott
”Läste du också?”
dom ba han sympatiserar med högerextremister
nej mannen HAN ÄR HÖGEREXTREMIST!
Dom skriver om terroristen
men kallar inte honom terrorist
Och dom skriver att han har valt ut sina offer
efter etnicitet
efter hudfärg
VART FUCK TRORU HAN HAR FÅTT DET IFRÅN? VA?!
”Fan vet jag”

Ett barn på flykt eller!?

Eller ainas rasistiska struktur
Eller sveriges rasistiska struktur
Eller medias rasistiska struktur
Eller alla tre sistnämnda tillsammans?

Hur hotade vi än känner oss, är vi fortfarande hotet
Dubbel bestraffning
och vettu vad

Hot funkar visst bra i det här landet
Borgarna och rassarna ville göra kaos i Riksdagen
Hotar med det
Sossarna går dom till mötes
Tillfälliga uppehållstillstånd i utbyte för nåt rut, tut fuck vet jag
Medan asylboenden utsätts för terrorattentat
Min vän, svenskar som ser ut som dig och mig, yani vanliga
blattar utsätts för terrorattentat
Och vi väntar
Och vi väntar
Vi väntar
på att horungar ska acceptera min sanning
När sanningen är den att dom aldrig kommer göra det
Och sanningen är den att jag inte vill att dom ska göra det
Och sanningen…MANNNENNN FUCK SANNINGENN
Finns ingen
Knulla deras samtal
Knulla deras insatser
Knulla strukturen som satt oss i den här sitsen från första början

och d här bara dom senaste åren

dom tar oss inte på allvar
dom säger vi paranoida
är blickarna vi får på låtsas eller
jag ser snart rött
som linjen under mitt namn varje gång jag skriver in det i word-dokumentet
vi överdriver
alltid
svär mamma börjar överdriva
hon säger jag är rädd för din skull
“min faster sa samma sak faktiskt”
de va innan ungdomarna ropade muslimjävel till henne
medan hon bar stolt på sin sjal
och d här innan asylboenden satts i brand
innan nazister mordhotade familjemedlemmar
innan terrorattentat på Kronan
va inte rädd för min skull
det löser sig
yani inte sista lösningen
the final solution du vet
hon svarade: amer skämta inte om det sådär
jag svarade: snart dom kmr säga hoppa in i tågen
vi ska fixa jobb till er

jag skrattade
hon log

självdistans
tuffa tider
vackert hår
vackert pigment
vackra honungsbruna ögon
gemenskapen är underbar
vackra tankar är som bäst under en dyster himmel

fuck it
man vet aldrig
konspiratorisk
tänk själv
knulla dom

”okej chilla nu du börjar överdriva
ta det lugnt du också
Vad äre du e arg över egentligen
Känner du nån av dom
Blev du ens drabbad av det?
Visst är det tragiskt
Men hallå när jag hör dig du verkar ha ett hat inom dig
Du pratar så aggressivt
Du håller ingen god ton
Det sånt du måste tänka på, herr poet
Ingen kommer lyssna på dig när du pratar på det här sättet
Ingen kommer ta dig på allvar
Dom kommer inte ens dela dina ord
Därför bror vet du vad, du borde skriva något bra och smart om det
Omvandla din frustration till något positivt. Du skulle kunna göra det. Typ skriv en dikt poesi en text lr nåt om oss”

min vän, det räcker me att du hört mig

men tyvärr
jag känner mina ord är värdelösa inför handlingar som tagit en annan blattes liv på det här sättet

knulla all konst i världen
fö-att i slutändan är det verkligheten som gäller
och gemenskapen vi som sitter här har
byter jag inte ut mot nåt

d min poesi t dig


Amer Sarsour har i flera år åkt runt i Sverige och framfört poesi på olika scener, bland annat Dramaten. Tidigare i år var han en av initiativtagarna och grundarna till Förenade Förorter. För tillfället skriver Amer på texter, studerar retorik på Södertörns Högskola och driver verksamheten Poeternas Poet. I december är han ännu en gång aktuell med Tankar för dagen på P1. Amer vill skicka sina kondoleanser till Lavin och Ahmeds familj och vänner, och alla de som utsatts för rasistiska terrorattentat genom tiderna.

”Vi visste vårt värde”

Recension

Amanda Gräns gillar Katarina Kieris bok om dubbla identiteter men känner en ambivalens inför språket.

Katarina Kieri

Vårt värde

S. 148

Norstedts, 2015

Den senaste tiden har den pågående flyktingkrisen dominerat medierna. Över 50 miljoner människor är idag på flykt i världen, vilket är den högsta siffran sedan andra världskriget. Hälften av dessa är barn och framför allt ökar antalet ensamkommande flyktingbarn. Syrien är fortsatt den allvarligaste flyktingkrisen. Detta rapporterar Svenska Dagbladet (20 juni 2014) och hänvisar till en rapport av FN:s flyktingkommissariat. Men hur fungerar integrationen i samhället för dessa människor när de väl har landat i sitt nya hemland? Hur är det att växa upp med dubbla identiteter? Detta är några av frågorna författaren Katarina Kieri diskuterar i sin nya roman Vårt värde vilket gör den högaktuell.

Romanen, som kan beskrivas som en blandning mellan prosalyrik och renodlad roman, handlar om berättarjagets uppväxt i skärningspunkten mellan det finsk- och svensktalande i de norra delarna av Sverige. Den är inte uttalat självbiografisk men likt huvudpersonen har författaren själv rötter i det finsktalande Tornedalen. Läsaren får följa berättarjaget från födseln upp till de första stapplande stegen som ung vuxen.

Barndomen är hård och karg och kantas av omgivningens mörker och kyla. Föräldrarna är finsktalande men har inte brytt sig om att överföra språket till barnen då de ansett det vara onödigt. Huvudpersonen vet sin plats i hierarkin. Hen vet att hen inte är lika bra som kusinerna i de finsktalande byarna eftersom hen inte pratar finska men att hen är bättre än de andra svamliga kusinerna i förorten eftersom de aldrig tar sig för någonting. Hen har ingenting att komma med i samtalen med klasskamraterna vars släkter härstammar från de (finare) södra delarna av landet. Men trots detta har hen alltid haft sin stolthet. Frasen ”vi visste vårt värde” upprepas gång på gång och går som ett mantra genom boken. Tonårstiden kantas av kaos och förvirring där huvudpersonen söker sin plats och inte vill veta av sin bakgrund.

Romanen är rolig. Det rör sig om en rå humor som kanske kommer av den hårdhet och strävsamhet som de i norr besitter, enligt boken. Författaren ser nyanserna i tillvaron. Hon gestaltar istället för att skriva en på näsan. Vad gäller språket är jag ambivalent. Samtidigt som det är fantastiskt, välskrivet och glimrande (en del meningar är så pass bra att man vill kopiera dem och spara dem i skrivbordslådan) är det något diffust. Språket är associativt, det gäller som läsare att vara uppmärksam för att hänga med i svängarna. Det gör att en del partier blir något oklara. Jag går in i läsningen med hull och hår men känner att det tappar något mot slutet.

Vårt värde är oupphörligen intressant läsning som ställer dagsaktuella frågor om identitet i en tid då världen blir allt mer global. Språket är poetiskt och sprängfyllt av metaforer och liknelser. Medierapporteringen om flyktingkrisen tenderar att bli allt för övergripande och skildra flyktingarna som massor istället för att se individen. Förhoppningsvis kan denna roman bidra till att fördjupa debatten.

AmandaGräns

Amanda Gräns är litteraturvetare och journalist.

Allt jag inte minns

Allt jag inte minns

Den här recensionen skrevs den 29 september. 


 

Författaren bor i Berlin. Han har fått vetskap om Samuels öde, om bilolyckan som tog hans liv, om det nu inte var så att Samuel tog sitt eget liv i en bilolycka. Författaren fattar intresse för berättelsen. Och Khemiri litar på läsaren, när han i bokens inledande sidor ger en vag antydan om att intresset för berättelsen om Samuels slutgiltiga öde, springer ur författarens egen förlust av en närstående människa.

Berättelsen om Samuel vecklas ut genom författarens samtal och intervjuer med Samuels närstående och bekanta. Författaren möter grannen, mamman, personalen på Samuels mormors demensboende, bästa vännen Vandad, bästa vännen Pantern, ex-partnern Laide och mormorn, som lider av demens, innan Samuels respektive författarens egna jags perspektiv ges utrymme. Men det finns ingen sanning, alla berättelser är subjektiva.

I korta stycken ger var person sitt personliga minnes bilder av personen som lämnat dem och det dödliga livet på jorden i en eventuellt avsiktlig bilkrasch. Samuel skrivs fram genom vittnesmålen. Genom Vandad, som lämnade kriminaliteten bakom sig när han träffade Samuel och helt gick in i den nya vänskapen (eller omedvetna förälskelsen?) till den tanige killen som jagade erfarenheter och svar på livets existentiella frågor. Genom Laide, vars planer på att endast kortvarigt stanna i Stockholm efter flytten hem från Bryssel förändrades när hon började jobba som kontakttolk och därigenom träffade Samuel. Genom Pantern, den flummiga konstnären som flyttat till Berlin, hon som blev given en fristad hos Samuels familj och som varit hans bästa vän sedan tonåren.

Successivt formuleras var persons subjektiva sanning om en människa som ständigt tycks sökande efter sitt eget veritas. Samuel var rastlös, osäker. Och hans liv, mötet med de olika människorna i det, äger rum i ett samtida Stockholm som i den här boken får vara just den starka karaktär som staden är, med all sin påverkan på människorna som lever i den.

Emellan och omkring de stora evenemangen i boken skildras det nutida, vackra Stockholms vardagliga fulheter. Tjafs och stress över pengar. Inre och mellanmänskliga konflikter som grundar sig i politiska meningsskiljaktigheter, eller kanske framför allt: svårigheten att vara moralisk i en omoralisk samtidsvärld.

Samuel, Pantern och Laides karaktärer är trovärdiga och träffande porträtt av den flytande moderniteten som beskrivs av sociologen Zygmunt Bauman: ”Vi lever trots allt inte först i en förmodern, sedan i en modern och slutligen i en postmodern värld. Alla tre ”världarna” är abstrakta idealiseringar av ömsesidigt oförenliga aspekter av den enda livsprocess som vi alla så gott vi kan försöker göra så sammanhängande som möjligt.”

Allt jag inte minns skildrar det uppluckrade och individualiserade samhällets konsekvenser för dess gemene medborgare. Den individualisering som består av, i Baumans ord: ”En förvandling av människans ”identitet” från något ”givet till en ”uppgift””, för vilket Samuel är ett perfekt exempel på samtidens jagade själ, en människa som i en trasig värld försöker erfara sig hel. Bland människor vilka alla bär på endera ångest, tomhet, eller en alltför lättsam och carpe diem-inspirerad attityd, vars världsbilder och tolkningar skrapar mot varandra. Den skriver tydligt ut det samtida Stockholms allmänna tragedier, mäns våld mot kvinnor, rasismens konsekvenser för rasifierade, arbetarklassens fortsatta kamp. Den skildrar det nutida Stockholm som jag kommer minnas. Och den skildrar kanske framför allt hur svårt det är, mitt bland allt detta, att älska och minnas varandra för dem vi är.


 

Arazo Arif är poet, journalist och medarbetare bakom Kultwatch.

Nyfiken Brun 18: Salem Yohannes

Nyfiken Brun 18: Salem Yohannes

Den här gången är vi nyfikna på statsvetaren, dansaren, skribenten och bara allmänt kloka och grymma Salem Yohannes som turnerar med sin föreläsning (och C-uppsats) Don’t Touch My Hair. Vi pratar så klart en massa om hår – i boken Svart kvinna skriver Salem om ‘Den strama knuten’ – men också en del om Beyoncé, hens radikalare syrra Solange, kulturell apropriering och dans.

Sommarkväll på gården

Novell

Del 1

Det stora golvuret i salongen hade nyss slagit tio. Festligheterna hade, trots den sena timman, ännu inte avtagit. Genom de stora fönstren sken den för dagen döende solen in, förgyllandes väggarna och målningarna, de mörka mahognymöblerna, flammande spelandes i kristallkronornas prismor och reflekterandes från gamla inglasade släktfotografier. Utanför i den ljuva sommarkvällen,  sjöng fåglarna, ledd av en koltrast vid knuten, svalorna skrek där de flög över taket och den starka doften av hägg och syrén fyllde salen via ett öppet fönster genom milda vindar, medan kvällsljuset glänste varmt över åkrarna och de gröna ängarna omkring, och glittrade i det stilla sjövattnet nedanför huvudbyggnaden.

I matsalen rådde uppsluppen stämning. Vid det fullsatta matbordets huvudända, som nu vid den här sena timmen bestod av silverfat med olika kakor, efterrätter och halvtomma vinkaraffer stående på den vita spetsduken, satt släktens oemotsagda överhuvud, gamle herr Engström, och såg försjunken ut. Hans bordgrannar befann sig i livliga diskussioner med varandra och fru Engström hade redan några timmar tidigare dragit sig tillbaka, och han kände sig nu alltmer grubblande, medan frackskjortan började kännas trång i halsen.

Många timmar tidigare hade hela släkten samlats till middag på gården, för att högtidlighålla herr och fru Engströms 40-årsjubileum. En efter en hade deras barn, barnbarn, deras äkta makar och makor, syskon, kusiner  och vänner anlänt genom bil och båt och kysst på kind, skakat hand, kramat, bockat och nigit för dem en efter en, där de stått på en soldränkt storslagen veranda och tagit emot. Hela den dagen och föregående hade deras inhyrda personal sprungit runt i det stora huset och donat, lagat mat, dukat, städat och fört oväsen, allt under fru Engströms vakande ögon. Huset var inrett med utsökta antika möbler, empir, gustavianskt, jugend, gula och gröna mönstrade tapeter, med växter som stod här och var i hörnen, så det var en del att se efter. Doften av matos och blommor fyllde hemmet.

Dagen till ära hade de angivit klädkoden som högtidsdräkt, då herr Engström var en man av den gamla skolan, strängt uppfostrad och danad att ta sig till samhällets topp, för att sedan klamra sig fast där. Vilket var precis vad han hade gjort. Där hade han också träffat sin kära älskade maka nummer  två, Charlotta, som varit avdelningschef under honom.

Vid matbordet så pratades det livligt och fördes diskussioner, tonläget var högt och allt möjligt avhandlades. Det skålades och jublades över obetydliga saker och skrattades och stojades. Några hade slagit sig ner i de stora salongsfåtöljerna med sina glas och skrattade över något gammalt minne. De yngre i sällskapet hade alla funnit varandra nu och de äldre lämnades att göra varandra sällskap. Hans gamla vänner runt honom började prata med varandra, och herr Engström fann plötsligt sig själv sittandes ensam och tyst vid bordsändan.

Han suckade djupt, vred på vinglaset, och det var vid just sådana här tillfällen som han kunde känna viss ånger över vad han gjort, som en liten intensivt skärande känsla i själen. När han var nykter hade han alltid kraftigt avfärdat all sentimentalitet och skuldkänslor över begågna handlingar, som han hade gjort för nationens bästa, och som dessutom skänkt honom två medaljer på sin frack. Åjo, visst kunde han ibland grubbla över det förflutna, men han hade tjänat landet och regeringen troget, och då tar den större meningen vid över personliga reflektioner. Det Sverige han varit med om att skapa var inget han skämdes över.

Till vänster om honom satt hans son från första frun, Gustaf, som varit sin pappas ögonsten,  och tittade surt på sin gamla pappa. Han har väl fått i sig lite för mycket, tänkte herr Engström och tittade bort, ut över sjön. Han brås mycket på sin mor, som han blivit blixtförälskad i som 20-åring och utan större eftertänksamhet gift sig med, men dock fann dem under åren att de var alltför olika; hon hade varit konstärlig och dessutom haft vänstersympatier på allt, och det höll inte till sist. De hade haft sina konflikter genom åren. Hans yngre bror, Konrad, var mycket mer disiplinerad och fokuserad, men hans strikta uppfostran hade skadat deras förhållande, de hade blivit distanserade, och de var mer kollegor än fader och son.

Runt omkring dem sprang även små barnbarn och barnbarnsbarn, flickor i små vita klänningar och pojkar i nedfläckade vita skjortor som skrek och stojade, och gamle herr Engström fångade femåriga barnbarnet Matilda, dotter till Gustaf, som skrattande försökte ta sig ur hans grepp när han satt henne i knät.

-Vad springer en sån här liten gullunge runt för så här sent? sa herr Engström med förställd allvarlig stämma.

-Jag leker bara med de andra, vi letar efter katten, sa Matilda glatt uppjagad och fnissade

Jasååå du, katten, sa herr Engström, ja den är väl någonstans, men sitt med gamle farfar nu en stund och låt honom titta på dig.

Lilla Matilda skrattade som bara ett barn kan och satte sig tillrätta i farfars knä.

Efter en stund hade sorlet och allt prat i rummet fått henne att bli trött, och hon lutade sig mot sin farfar herr Engströms bröst. Hon började leka med hans två medaljer han hade på fracken, och frågade nyfiken;

-Farfar, vad är det här?

-De har jag fått för jag varit duktig, precis som du är när du äter upp din mat och lyssnar på din mamma, hann herr Engström precis säga innan han avbröts av sonen Gustaf, som nu resignerat tittade upp.

-Din farfar är en mördare.

Hela salen tystnade nu och någon satte drickan i halsen.

-Gustaf, lägg ner! utbrast hans bror Konrad, som satt till höger vid bordet med en cigarett.

Den lilla flickan, som inte förstod allvaret i vad som precis höll på att hända, frågade oskyldigt;

-Pappa, vad är en mördare? och herr Engström hann slänga en hatfylld blick på sin son precis som han sa,

-En mördare, Matilda, är en människa som dödar andra människor, och dödar andra små flickor precis som dig.

En dödstystnad infann sig nu i salen, och bara fågelsången utifrån, bubblorna i glasen och vattnets stilla skvalpande hördes utifrån.

-Gustaf, sa herr Engström, vi har pratat om det här. Dra inte upp det nu, inte här. Vi har diskuterat det här. Saken är över.

Matilda tittade storögt på sin farfar som nu med uppriktigt allvarligt sa;

-Gullungen min, det är dags för dig att sova. Med de orden kom hennes mamma, Anna, Gustafs fru, snabbt och tyst och plockade upp henne i sin famn och försvann upp på övervåningen.

Stämningen i matsalen var nu så tät att man kunde skära genom den med kniv. Herr Engströms vänner från militären, en i full uniform, tittade stumt ner i bordet. Konrad tog ett bloss på sin cigarett och lutade sig vant bakåt på stolen, beredd att ta ytterligare ett bråk. En varm bris med tung doft av hägg svepte in i rummet genom de nu öppna fönstrerna, rörde de tunna gardinerna och fortsatte genom kristallkronan vars prismor tyst klirrade.

-Gustaf, min son, sa herr Engström medans han med spelad värdighet försökte hålla minen och skruvade sig på stolen,

-Det där ligger i det förflutna, jag vill inte du drar upp det, inte här, inte nu.

Gustaf satt lutad på högerarmen över bordet och gav sin far en blick fylld med förakt.

-Vi gjorde det för er, för oss, för Matilda, för kommande generationer. Vi byggde upp ett bättre, ett starkare, ett mer patriotiskt samhälle centrerat runt vår nations grundvärden, starkare, mer grundade individer, och ja, det skedde vissa obehagligheter, men de var nödvändiga, annars skulle vi inte sitta här idag. Men, om jag får vara så elak, och nu när vi ända förstört den här middagen, kan jag säga inför våra församlade gäster att du ändå aldrig varit den som förstått dig på politik!

-Åh nej pappa, åh nej pappa, jag förstår nog, sa Gustaf med allvarlig ton.

-Käften på dig Gurre, sa Konrad som nu fimpat sin cigarett i tallriken. Gå upp och lägg dig, och nyktra till för satan! Vi är här för att fira mamma och pappa och det ska du fan inte få förstöra.

Orden agiterade bara Gustaf ännu mer.

-Någon gång måste jag också få säga min mening! skrek Gustaf, nu med gråten i halsen och glans i ögonen.

Herr Engström ställde sig nu upp och sa

-Kära gäster, vänner och bekanta, jag får be er att ursäkta min son Gustaf och mig själv, vi har litet saker att diskutera. Men gå gärna ut i bersån, där finns det ett till bord uppdukat. Var så goda! med ett forcerat leende.

Under tystnad ställde sig de flesta snabbt upp och gick ut. Herr Engström sa åt en stackars inhyrd kypare som stått livrädd i ett hörn under hela händelseförloppet att stänga dörrarna och gå ut och hjälpa gästerna i bersån. När alla fotsteg inne i huset försvunnit slog herr Engström näven i matbordet så besticken och glaset skallrade. Nu satt bara Herr Engström, hans två söner, hans ena dotter, hans två militärvänner och hans yngre bror Axel vid bordet.

-Nu får det vara nog! Nu gör vi slut på det här en gång för alla! Du får inte göra sånt här, Gustaf, jag förbjuder dig! Skämma ut mig inför alla våra ärade gäster! Hur kan du vara så oförskämd?!

-Pappa… sa Gustaf nu lite mer sansat.

-Var ska jag börja?

Herr Engström tittade strängt på sin son.

-Lova vara lugn bara, pappa, inte hetsa upp dig så. Men vi har spelat det här spelet för länge nu, där vi låtsas som inget hänt och vi är fria från skuld. Jag är INNERLIGT TRÖTT på dessa scharader, detta skådespel vi fört, som familj, som människor, trots att drömmarna är med oss om natten och samvetet om dagen! Vi måste kunna tala ut om det här någon gång, som familj!, sa Gustaf upprört.

-Så tala då, sa herr Engström kort.

-Ska vi börja med hur du tillät media att sprida hat och lögner om minoriteter i vårt land, människor, precis som -DU och JAG- som bara ville leva och jobba i fred och frihet, men som du och ditt folk, under täckmantel av yttrandefrihet och demokrati, hetsade emot?! Ni sa ni ville värna demokrati och yttrandefrihet, och uppmanade genom det till förföljelse av folk som NI inte tyckte passade i vårt land! Och hur alla jävla journalister tillsist gick med på den världsbilden, hur de alla sålde sig till er.

Herr Engström tittade vredgat på sin son.

-Jaha Gustaf, så du ska dra upp det där! Äsch! Det är väl för satan inget att förstöra en middag över! Hur ofta samlas vi alla så här, ni, barnen, barnbarnen, släkten?! För historiska anekdoter har du skämt ut mig i mitt eget hus! Röt nu herr Engström högt och samtidigt som han upprepade gånger slog nävarna i bordet i takt med sina ord så det dundrade och ett par vinglas närmast föll omkull så spetsduken framför honom blev blodfärgad.

-Kära bror, besinna dig nu lite! sa Axel, och steg snabbt upp och lade sin hand på herr Engströms högra axel.

-Skäms på dig Gustaf! Dra skam över far din såhär, mitt under det glada firandet. Skäms! sa Axel.

Herr Engström andades tungt och ilsket. Han ställde upp sitt vinglas, hällde det halvfullt och svepte allt i en omgång innan han kort sa:

-Jag ska lära dig vad som hände.

-För all del, sa Gustaf lika kort, gör du det.

Herr Engström suckade och började:

-Du ser, på min tid var Sverige ett annorlunda land. Inget av det  varken du eller Konrad vuxit upp med var som det var när jag var i er ålder. Landet var fyllt med invandrare, utlänningar, som tagit med sig sina sedvänjor, vi skulle ha mångkulturalism etcetera… inget som folket någonsin bett om men eliten var  rädda att trampa ‘gästerna’ på tårna. Detta fick sedan inte ifrågasättas. I samband med detta inleddes också det som kallades eran av politisk korrekthet. Du förstår, Sverige hade runt den tiden format sig en bild av sig själva som godhetens och toleransens högborg, där alla sidor skulle respekteras. Median, med stöd av de politiska eliterna, dikterade för svenska folket var som var acceptabla åsikter eller inte. Först var de försiktiga, men sedan började de inbilla sig att man måste tillåta allt, utan förbihåll. Det var då vi kände att vår tid började komma..

Herr Engström hostade till och fortsatte;

-Man började säga att det var en inskränkning av din nyss nämna yttrandefrihet att förbjuda någon åsikt, så det skedde så att allt blev tillåtet och de var dessutom väldigt stolta över det. Man skulle vara intolerant mot intoleransen löd mottot, och nog var de intoleranta, ja, de tillsist fullkomligt nedgjorde de som försökte gå emot oss. Under mantrat att man ‘måste ta diskussionen’ med oss så fick vi framföra alla våra åsikter med dess grunder öppet och oförhindrat. Sen höll de sig ju på viss distans ett tag men det rådde vi ju bot på… sade herr Engström och lutade sig med något nostalgiskt över sig bak på stolen under det en koltrast satt sig i häggen utanför och påbörjat sin skymningssång.

-Journalisterna var dessutom lydiga, livrädda för att säga fel och bli av med karriär och sina platser i samhället.

Gustaf tittade uppretad på sin pappa.

-Det var en del i vår strategi, och vi utnyttjade media flitigt, vi lyckades ändra samhällsklimatet och de var tvunga att förhålla sig till det. Vi visade att det är inget problem med att kritisera vissa skadliga grupper i samhället, och vi fick dem till slut med oss, inget konstigt. De kunde ändå inte tänka själva, idioterna. De enda som tänkte kritiskt sade vi inskränkte vår yttrandefrihet, och då rök dem. Du ser, på min tid när jag gick in i leken var media väldigt rädda för att klampa i klaveret.

Gustaf tittade äcklad ner i bordet och föll ut i attack mot sin pappa;

-Folk såg inte vad ni höll på med. Ni övertygade alla om att det var er heliga jävla”rätt” att hetsa, att det bara var enkel jävla yttrandefrihet, att de fick tåla det och anpassa sig, och det gjorde de! Och hur folk bara kunde titta på! Varför ingrep folk inte?!

Herr Engström drog lite på munnen.

-Speciellt stockholmare är ganska konformistiska, de anpassar sig. Ingen vågade säga emot, för de ville inte ha bråk, inte konflikt. Vårt folk, som en gång var kända som modiga soldater, fick märkvärdigt svårt att stå upp för saker, konflikträdslan är ett starkt vapen. Det var just med den som vi vände saker till vår fördel. Folk vill bara leva sina små liv…

Det andra då pappa, sa Gustaf och hytte med fingret, det andra då?

-Vilket då? sa herr Engström förställt uttråkad och hällde upp lite mer vin i sitt kristallglas.

-Jag pratar om era operationer, sa Gustaf. När er regering börjat känna sig så mäktiga, och förtryckt människor till den graden att de ville slå tillbaka, och ni skulle visa er starka. När dina jävla vännner efter oroligheterna i förorterna och alla de där demonstrationerna, när de demonstrerade för att de konstant blev trakasserade av dina jävla vänner, skickade in polis och militär! De som dog, alla som skadades, blodet över asfalten.. hur kunde ni? Skarp ammunition…? sa Gustaf uppgivet.

Herr Engström vände sig nu med hela kroppen mot sin son och tittade honom djupt i ögonen och sa;

-Det var nödvändigt. De där människorna kunde man inte diskutera med. Vi var tvugna.

En av herr Engströms militärvänner lade sig i.

-Det stämmer, sade han. Det var bara pöbel. Jag hade själv med dem att göra då, bara bråk och fanstyg, skulle vi låta samhället plågas av dem?

-Jaha, och du tror inte deras beteende berodde på förtryck och förföljelse, “herr överste”? sade Gustaf tillbaka syrligt.

Han tittade tyst tillbaka på Gustaf utan att svara, snäste till och tog en klunk vin.

Gustaf fortsatte;

-Jag minns, hur mycket kritik Sverige fick ta emot till sist, då brotten mot mänskliga rättigheterna i Sverige blev…

Herr Engström avbröt sin upprörde son.

-Mänskliga rättigheter? fnös han.

-Vad är mänskliga rättigheter? Vem definierar det? Är de olika från land till land? Vill du moralisera så varsågod, idealisten ser bara himlen ovan den brända jorden. Du var varken med eller förståndig nog att se vad som behövdes för att rädda landet undan total undergång från globaliseringens förbannelse. Vi var dem som inte kunde sitta och se på medans landet långsamt begick självmord, vad gör vackra principer på dyrbart papper för skillnad då? Kan du berätta det för mig, om du nu vet så mycket?

-Människoliv är heligt, sa Gustaf tillbaka kort. Det går inte att diskutera om.

-Se, filosofen har talat, idealisten har talat! sa Konrad föraktfullt.

Han hade hela tiden suttit och smålett åt sin upprörda bror åmsom tittat på sin telefon. Han hade drillats i partiets ungdomsförbund och var väl härdad.

-Du tar väl det där lite väl hård, sa han torrt. Visst, blod som flyter är tråkigt men pappa gjorde oss alla en tjänst, varvid han tände en ny cigarett.

-Är det här värt att våra gäster ska stå och trampa i trädgården för? Du tar pappa ifrån dem som värd. Orka med dina diskussioner och ditt snack, vi var alltid schyssta och tolererade det, trots att du betedde dig precis som de vi bekämpar, men att så här mitt i vår middag ställa till med sånt här skit.. ? Fy fan, jag orkar inte mer.

-Folk visade bara de var trötta på mångfald. Så vi skred till verket. That´s it. Dessutom är det historia, när ska du fatta det?

-Ja, under er demonisering av medmänniskor, Konny. Det gillade du va? sa Gustaf som stod upp och blängde på den lugne Konrad på sin stol.

Nu inföll dottern Lovisa i samtalet.

-Pappa gjorde vad han var tvungen, annars skulle landet gått åt helvete, sa hon med allvarlig röst.

-Tyst med dig! väste Gustaf och hon tittade bort.

Konrad suckade trött och vände sig om och såg ut över vattnet, som glimmade i skymningen och bländade honom.

-Pojkar, inte bråka nu, sa herr Engström.

-Du har ändå alltid älskat Konrad mer än mig, sa Gustaf och bröt ut i tårar.

-Ja herregud det här blir ju en fars att förklara för våra gäster, suckade Axel uppgivet.

Herr Engström slog ned näven hårt i bordet.

-Nu är det nog!

(slut på del 1)

Förvirrade pojkar känner efter

Förvirrade pojkar känner efter

I måndags sändes de två första avsnitten av SVTs nya serie Boys. Redan i början av september lyckades en trailer skapa surr om denna serie som ämnar att bredda den mansroll som visas upp i dagens tv-ruta. Armand Mirpour och Adam Pålsson spelar Leo och Victor, två unga stockholmskillar som bara vill skapa musik och hitta kärlek. 

Första avsnittet öppnar med att Victor bestämmer sig för att hoppa av sin civilekonomsutbildning på Handels. Han är trots allt en kreativ person och vill, så som han uttrycker det, bli sig själv. Han flyttar in till Leo så att de ska kunna vakna upp bredvid varandra varje dag, och utan några andra åtaganden satsa till hundra procent på musiken. Förutom Leo då, som är personlig assistent. De sätter direkt igång med att spela in vid Leos blygsamma hemmastudio, men blir snabbt avbrutna av något viktigare – tjejer.

Och tjejer främst, samt lite musik, får ta plats i serien. Här är två killar som inte vet vilka de är och det ska framhävas. Det som följer är en kavalkad av scener där Leo och Victor får visa upp hur känslosamma de är. Beröring och osäkerhet inför att skriva kram eller inte när de skickar sms ska ge bilden av emotionell komplexitet. Victors nervositet under en dejt är så påtaglig att det nästan blir pinsamt, trots att dejten Alice (Nour El-Refai) är inbjudande och skämtsam. Leo blir orolig för att vara för dominant när han har sex med Ellie (Nanna Blondell) och ber om att bli leksamt strypt för att jämna ut det.

Dock lyser problemen med sin frånvaro, två avsnitt in. Victors dejt blir till slut rätt nice, och Leo hamnar i ett mysigt ”efter (nästan) sex”-samtal. Serien har än så länge inte vågat utmana våra boys på riktigt och jag undrar varför jag ska bry mig om vad som händer i deras liv. Seriens skapare Olof Leth tycks vilja säga något om mansrollen i dagens moderna samhälle, men verkar inte veta riktigt veta vad det ”något” är. Kanske är ämnet han tar sig an för stort för ett format på 16 minuter, men i slutändan fastnar jag varken för pojkarna eller deras problem.

Den uppvisade känslosamheten kommer antigen fram i situationer där de är osäkra, eller interagerar med varandra. Leos funderingar kring mansrollen verkar främst bestå av oron att uppfattas som patriarkal. Ytan blir viktigare än handlingen, att vara viktigare än att göra. När han och Ellie (nästan) har sex lyckas han inte självmant förstå att det kan vara bra att fråga vad hon tycker och tänker. Victor lyckas förvånansvärt fort strunta i att Leo inte vill låta en DJ untz:ifiera deras musik. Istället för att prata om det stormar Leo iväg, måttligt arg och rimligt bestämd. Jag förväntar mig nästan ett ”Hug it out, bitch”-aktigt försonande i nästa avsnitt, Entourage style. Känsligheten finns där, men hela tiden är blicken vänd inåt. Den unge Werther hade passat in bra.

En ny serie från SVT som ska tilltala manliga 20-någonting, så som mig själv. Tyvärr känner jag inte igen mig. Varken i Victors avhopp från Handels för att ”bli sig själv”, som verkar sakna både emotionella och praktiska konsekvenser, eller i Leos ängsliga ifrågasättande av den patriarkala manligheten. Icke-sexuella sätt att relatera till kvinnor lyser med sin frånvaro, vilket känns som ett misslyckande för en serie som vill ge nyanserad bild av den moderna mansrollen. Jag funderar själv över manlighet och patriarkala strukturer, men Boys skildrar inte mina funderingar och känns snarast missvisande för hur unga vuxna umgås idag.

Men det är en svår och förvirrande värld där ute i Stockholmsdjungeln. Jag kanske bara inte uppfattar de subtila nyanserna som finns under ytan. Kanske bär serien på visdomar om det moderna livet som vuxen pojke i storstan. Kanske det finns en ironi som går över huvudet på Leo och Victor. Eller så kanske serien dras med samma gamla mansroll, anpassad till dagens sociala klimat. Frågorna är än så länge många och obesvarade. Vad vill Olof Leth säga med Boys? Vad är det han egentligen säger? Hur känner Leo för att tjejer verkar vilja att han bara ska ligga med dem? Och varför blir Victor så arg för att han inte kommer in på F12 utan att vara på listan? Det och mer får vi kanske veta nästa vecka

 


Kevin Thylin är nästan litteraturvetare, journalist och fotograf. Han skapar instagrampoesi och funderar över detta som är Stockholmsexistens.

Foto: Knut Koivisto/SVT

 

Varför är vi romer mest hatade i hela Europa och kanske i världen?

Varför är vi romer mest hatade i hela Europa och kanske i världen?

Jag är trött, ledsen och upprörd över att Europa förväntar sig att varje romsk individ ska ta ansvar för alla 12 miljoner romer i kontinenten. Ska jag förvänta mig att en svensk individ tar ansvar för tio miljoner svenskar? Är det logiskt? Europa har medvetet försatt 12 miljoner romer i utanförskap, varför ska romerna själva ta ansvar för det? Romskt utanförskap är europeiskt utanförskap, romskt lidande är europeiskt lidande. Och romsk kultur är europeisk kultur. Varför är alltid romerna mindre värda?

I hela mitt liv har människor spytt sina fördomar och sin okunskap över mig. De har förväntat sig att jag ska ta ansvar för 12 miljoner människor med romskt ursprung. Antiromism och normaliseringen av hatet mot romer är vansinnigt. Många romska lärare, läkare, poliser, sjuksköterskor och studenter vågar inte berätta om sitt romska ursprung, eftersom de inte kan förutse vilka negativa konsekvenser det kan komma att få. Testa säg att du är rom någon gång och se hur människor kan ändra attityd mot dig och bli fördomsfulla, näst intill onda.

När och var skapade man dagens föreställningar och fördomar om romer? Räknas romernas kamp in i kampen för mänskliga rättigheter? Det är först nu, 2015, som många organisationer har börjat tänka på romernas utsatthet. För att påvisa det rasistiska Europa kan jag dela med mig av att jag, Emir Selimi, är grundare till världens första humanitära organisation för romska barn, ”Save the Roma Children”. Det fanns ingen annan! Jag grundade den första. Hur kommer det sig att andra organisationer inte tar det ansvaret? Hur många gånger har du hört talas om att tillgodose romska barns rättigheter? Tänk dig att det finns romska barn som inte har vatten eller tillräckligt med mat för att göra sig mätta.

När jag gick årskurs ett i Serbien fick jag veta att jag var mindre värd bara för att jag var rom. Mina klasskamrater slog mig, spottade på mig och läraren kunde misshandla mig om jag sa ifrån.
Jag undrade då varför man behandlade romer som man gjorde. I dag undrar jag samma sak.

Romernas historia har dolts från oss, i Europa har romer varit slavar i 500 år. Romerna kom ursprungligen från Indien på 1000-talet och hamnade i Grekland på 1200-talet. Då blev romerna positivt bemötta på grund av alla kryddor, all textil, henna och läkarkonst. Men den positiva bilden vändes snart till en mer negativ sådan. Då började greker för första gången kalla romer för ”xenos” vilket betyder främling. Det utvecklades troligen till tsigenos, tsitgan, cigan, zigoner, zigenare. I Sverige mellan åren 1923-1959 tilläts inte romer att bo mer än tre veckor på samma plats. Mellan 1600- och 1800-talet var det tillåtet att mörda romer i Sverige och få skottpengar.

Jag tröttnade till slut på alla fördomar jag fick ta emot när jag sa att jag har romsk bakgrund. År 2013 startade jag föreningen organisationen Unga Romer för att lyfta förebilder, öka kunskap och visa den verklighet romer lever i. Jag är själv waldorf-bildlärare, PR-konsult, IT-tekniker, digital designer, amatör filmskapare och webmaster. Jag tänkte att det var dags att själv göra något åt fördomarna mot romska befolkningen. Efter ett års kämpande fick jag äran att ta emot 2014 års Raoul Wallenberg-pris. När föreningen organisationen Unga Romer fyllde två år fick vi en personlig inbjudan av statsministern. I dag växer vi över hela Europa för att skapa en gemensam röst för unga romer i kontinenten. Romer ger Europa och världen flamenco, riverdance, ryska dansen och hela balkan musiken! Vad får vi tillbaka? Hat och fördomar! Romer har aldrig krigat och det finns inga romska terrorister. Är det någon som borde få nobel fredspriset så är det den romska folket! För att vi är förebild för hela världen. Jag vill organisera romer att höja rösten för sina mänskliga rättigheter, utan våld och med förståelse. För att rom betyder människa! Vi är alla romer, vi är alla människor!

 


Emir Selimi – Ordförande Unga Romer 

 

ANTITERRORN SOM SKAPAR EN OSÄKRARE VÄRLD

ANTITERRORN SOM SKAPAR EN OSÄKRARE VÄRLD

Fjorton år efter att det som kallades Kriget mot terrorn inleddes, så lever vi i en osäkrare värld. Rashi Musa, Förbundsordförande för Sveriges unga muslimer, riktar kritik mot den föreslagna terrorlagstiftningen.

Idag för fjorton år sedan inledde George W. Bush Operation Enduring Freedom, det vill säga den USA-ledda interventionen i Afghanistan. Detta blev startskottet på det globala kriget mot terrorismen för att göra världen en säkrare plats. Drygt en månad innan stod Bush inför den amerikanska kongressen och ställde ett ultimatum till hela världen. Antingen är ni med oss eller med terroristerna. Påföljden blev att terror besvarades med terror.

Fjorton år senare har vi fler krig, fler militanta grupper och en hel region som står i lågor. Vi har en av de värsta flyktingkatastroferna sedan andra världskriget, en islamofobi som har gjort comeback på den politiska scenen, och muslimerna i väst används som ett slagträ i integrationsdebatten. Kriget som skulle göra oss säkrare har bara gjort oss osäkra.

I takt med Islamiska statens framfart i Syrien och Irak pågår det en intensiv och högljudd diskussion om säkerhetspolitiska åtgärder. Runt 300 personer bedöms ha åkt från Sverige för att ansluta sig till militanta grupper i Syrien eller Irak. Budskapet från vår regering har hittills varit att man ska dels jobba förebyggande men också med repressiva åtgärder. Det har bland annat inneburit att man har tillsatt en samordnare mot våldsbejakande extremism både på nationell och lokal nivå. Men också genom att man nu vill utöka nuvarande antiterrorlagar som ska försvåra och förhindra finansiering och rekrytering av terrorism.

Den terrorlagstiftning som stiftades 2003 av en socialdemokratisk regering, som en konsekvens av terrorattackerna mot World Trade Center, och som sedan utökades 2006 av en borgerlig regering, har visat sig vara ett rättsfiasko. Trots att man påstår att lagstiftningen inte på något sätt är riktad enbart mot muslimer, har nästan samtliga av de 28 kända frihetsberövanden som gjorts med stöd av den lagen varit av muslimer. 12 av de som åtalats i och med dessa gripanden har också varit muslimer. Åklagarkammaren för säkerhetsmål har endast lyckats få till två fällande domar. Lagens ineffektivitet och godtycklighet är något som har kritiserats av Advokatsamfundet och många fler.

Säkerhetspolisen har även gått ut och sagt att man sedan 2010 har förhindrat två terrorbrott i Sverige med hjälp av FRA-lagen. Men enligt riksdagens utredningstjänst som har tittat på hur många personer som dömts i Sverige för terroristbrott sedan 1 januari 2009 – då FRA-lagen trädde i kraft – är svaret lika med noll. Trots att SÄPO påstår att man flertals gånger stoppat en olaglig verksamhet har ingen blivit åtalad eller dömd. Vad det är SÄPO egentligen har förhindrat har aldrig framgått och den frågan har heller inte blivit ställd.

Ett annat fall som visar på terrorlagstiftningens godtycklighet är fallet med den 37-årige svensken som i fjol greps på Londons flygplats Heathrow av brittiska antiterrorstyrkor. Han misstänktes för att ha deltagit i terrorläger och på sin Facebook hade han publicerat bilder på när han poserar med döda kroppar. Han uppgav även själv att han stred i Syrien för al-Nusra-fronten, en del av al-Qaida, som terroriststämplades 2012. Nio månader senare lägger man ner åtalet mot honom. Anledningen var inte på grund av brist på bevisning, utan för att den brittiska regeringen hade försett gruppen som han stred för med logistik under tiden som han var nere i Syrien och krigade. Vilket gjorde det omöjligt för det brittiska rättsväsendet att väcka åtal.

Idag finns det ingen entydig definition på vad terrorism är. Det innebär att varje land tolkar terrorism utifrån sina egna nationella intressen. Det kommer inte bli mer effektivt att lagföra terrormisstänkta med den nya terrorlagstiftningen som presenterades av regeringen. Vad vi istället kommer att få är ännu fler godtyckliga arresteringar på vaga grunder. Dessutom kommer polis och säkerhetspolis ges utökade befogenheter att använda hemliga tvångsmedel och i vissa fall även preventiva tvångsmedel i förhållande till de föreslagna brotten. Regeringen har heller inga som helst förklaringar på hur man ska skydda individers demokratiska fri- och rättigheter i kampen mot terrorn.

Ett av de största problemen med terrorlagstiftningen är idén om att kunna förhindra potentiella terrorister att begå terrordåd genom att kartlägga människors åsikter. En framstående terrorism-expert som har lyft fram problemen med begreppet “radikalisering” är John Horgan, chef för Internationella Centrum för studier av terrorism vid Pennsylvania State University. Han citeras i rapporten A decade lost: Rethinking radicalization and extremism där han säger att en överväldigande majoriteten av människor som håller radikala övertygelser ägnar sig inte åt våld. Och det finns santidigt ökande bevis för att människor som sysslar med terrorism inte nödvändigtvis håller radikala övertygelser.

Betyder det att vi inte ska lagföra personer som har begått kriminella handlingar överhuvudtaget? Inte alls. Det går alltså att dömas för folkrättsbrott idag. Handlingar som bryter mot folkrätten kan bl.a. vara anfall mot civila, tortyr, deltagande i planering, inledning och förandet av anfallskrig och slavarbete. I år nämligen dömde Södertörns tingsrätt en man för att ha begått folkrättsbrott i Syrien.

Den svenska regeringen tar till metoder som distanserar sig från vad som kännetecknar Sverige som en sann demokratisk och liberal rättsstat – utan att för den skull lyckas förhindra terrordåd. Istället tar vi ett jättekliv mot ett Orwellskt samhälle där framförallt unga svenska muslimer riskerar att bli ytterligare misstänkliggjorda i en post 9/11 värld.

 

Rashid Musa
Förbundsordförande för Sveriges unga muslimer

Farnaz Arbabi om pjäsen Vitsvit

Farnaz Arbabi om pjäsen Vitsvit

Farnaz Arbabi är teaterregissör och konstnärlig ledare vid Unga Klara på Stadsteatern i Stockholm gör teater om det aktuella, av det aktuella. I våras satte hon upp pjäsen X om arvet från Sveriges rasistiska och koloniala historia och i förra veckan var det premiär för dramatiseringen av Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad. I en intervju med Arazo Arif berättar Arbabi för Kultwatch om arbetet bakom pjäsen.


Varför valde du att dramatisera Vitsvit?

Jag fick läsa en tidig version av Athenas bok och blev helt knockad av texten. Den berörde mig på djupet och stannade kvar i mig länge. Tanken att göra teater av den kom direkt, dels för att den brände till i mig så starkt och dels för min spontana känsla kring diktens form var att den faktiskt påminde om dramatik på så sätt att alla strofer är utsagor, citat, repliker.

Att göra teater av en form- och språkmässigt strikt dikt – hur går det till?
Vi har närmat oss texten från flera håll. Dels ett rent fysiskt, hur gör vi kropp av texten, vilka dimensioner kan skådespelarna och regin tillföra? Vi testade att stryka och flytta om vissa delar av dikten, men det visade sig vara omöjligt. Diktens form är en förutsättning för textens styrka.

Vad är pedagogernas uppgift i samband med uppsättningen av pjäsen?
Vi spelar både offentliga föreställningar på kvällstid och skolföreställningar på dagtid för nior i Stockholms län. I samband med skolföreställningarna gör Unga Klara ett stort pedagogiskt projekt, i samarbete med Revolution Poetry. Alla elever som ser Vitsvit på dagtid har även fått en poesi-workshop med pedagogerna där de får utveckla sitt eget skrivande. Efter att de sett föreställningen får de möta pedagogerna igen för ytterligare en workshop. Projektet och föreställningen är helt gratis för de skolor som deltar, och möjliggörs av Stockholms läns landsting som gett oss medel att genomföra det pedagogiska arbetet. Tanken med det pedagogiska projektet är att inspirera niondeklassare till kreativitet och eget skapande.

Vad har varit det bästa i arbetet med uppsättningen av Vitsvit?
Det fantastiska gäng jag fått samarbeta med! Arbetet har varit intimt, nära, personligt och vi har delat erfarenheter med varandra – både inom ensemblen och teamet.

Har du stött på några utmaningar längs vägen?
Det har inte varit lätt att göra teater av poesi, eftersom poesi är en egen konstform och de verktyg skådespelarna och jag som regissör har för att analysera och konkretisera dramatisk text inte alltid varit tillämpbara på den poetiska texten. Vi höll länge på med ilska på scenen, skådespelarna och jag var väldigt arga på väldigt mycket (rasism, vithetsnorm, migrationspolitik) och vi använde oss av diktens ord för att uttrycka det. Men det som hände var att textens styrka försvann i samma ögonblick som vi la på våra stora känslouttryck.

Vilka är dina förväntningar inför premiären och visningarna av pjäsen?
Under repetitionsperioden har vi mött både vuxen och ungdomspublik och responsen har varit över förväntan. Vi på Unga Klara jobbar alltid nära vår publik och Vitsvit har inte varit något undantag från det. Jag tror att den här uppsättningen är en känsloupplevelse: det är starka uttryck i konceptet, scenografi och kostym och texten går in under huden på en. Den unga publik vi samtalat med under arbetets gång har uppskattat verkets ärlighet och rakhet, att vi visar upp våra hjärtan för dom utan att ironisera eller distansera oss. Den vuxna publiken har också varit uppskattande, men kanske reagerat mer på sorgen i uppsättningen. Nu har ju premiären redan varit och den gick fantastiskt bra den också!

Ja, jag träffade faktiskt Athena (Farrokhzad) på tunnelbanan samma kväll när hon var på väg hem från premiären, väldigt glad över hur kvällen utspelat sig. Har hon haft något att säga till om i processen?
Athena har varit med en hel del, mer än vad som kanske är vanligt i en annan teaterprocess. Vi har stor respekt för varandras arbete och hon har gett oss frihet att tolka hennes verk som vi vill, det har varit ett stort förtroende som vi återgäldat genom att bjuda in henne till processen och låta hennes tankar kring vårt arbete vara en del av vår process. Det beror säkert också på att vi känner varandra sedan innan och uppskattar att prata och diskutera kring våra arbeten även när vi inte arbetar ihop. Och för att vi haft en otroligt mysig repetitionsprocess där vi legat på vår röda scenografimatta och pratat om livet, konsten, politiken, språket, våldet, samhället, familjen och oss själva.


Fotot är taget av Sara P Borgström för Unga Klaras pressbilder. Vitsvit spelas upp på Unga Klara och hade premiär 2 oktober. Biljetter finns att köpa här. 

När min mormor var en finndjävel

Stellan Beckman om rasifieringen av finländare i Sverige.

Min mormor kom från Kangasniemi i Finland till Sverige tidigt 50-tal. Hon flydde från en kristen sekt som hon och hennes syskon hamnat i. Planen var senare att fortsätta till Kanada men hon stannade kvar i Sverige. Hon hade träffat min morfar.

Något jag minns väldigt väl med min mormor var att hon sällan tolererade skämt om finnar eller Finland. Då förstod jag det inte så mycket, jag hade inte särskilt nära relation till Finland eller finska traditioner. Visst lagade mormor mat från Finland under jul och påsk, och visst hörde jag henne prata finska. Men det var som en främmande värld som gjorde sig påmind då och då. 

Nu, när hon varit borta ur mitt liv i snart fem eller sex år, har jag börjat gräva i svensk historia i syfte att förstå var det var som skapade den som blev min mormor. Jag började med att fråga mamma och morfar. Bland många saker var det dels att på den tiden som min mormor skaffade familj med morfar i Sverige, 50-talet, så var finnar något exotiskt. Arbetskraften som kom från Finland vid den här tiden var inte liten. Och statistik över andelen finnar som bodde i olika svenska städer går lätt att hitta på nätet.

Min mormor fick höra att hon inte skulle lära sina barn finska eftersom de kanske skulle få det svårt med svenskan. Ja, det fanns inte ens undervisning på finska i skolorna vid den här tiden och finska barn fick inte tala finska på skolgården heller. Att finskan fick en högre status blev en verklighet i samband med att sverigefinnar fick en minoritetsstatus i Sverige, tack vare lång och organiserad kamp. 

Att det finska språket sågs som mindre fint, vilket också var en syn finska migranter internaliserat, gjorde att de flesta valde att helt enkelt inte tala finska offentligt. De kände sig även osäkra på det svenska språket och blev kända som ‘tystlåtna’.

Andra stereotyper som kretsade kring finnar var även att de drack mycket sprit, jobbade hårt (och skadade ackorden vilket gjorde svenska arbetare förbannade) och slogs med kniv. Finska män ansågs även vara oerhört potenta, och sågs på så vis som ett hot mot den svenska mannen. 

Det fanns även en tendens att i tidningar välja negativa saker kring finnar, före de positiva, och att använda epitetet ‘finndjävel’. Pressens användning av det begreppet gjorde att finska ambassaden till slut ryckte in för att stoppa bruket. Däremot vet jag inte ifall det gjordes något mot det faktum att finnar ibland kunde nekas att gå på restauranger.

Jag har främst läst om allt detta i Tiden har haft sin gång av Mirjalisa Lukkarinen Kvist och Är Du Finsk Eller? Av Marja Ågren. Ibland har jag varit tvungen att lägga undan dem för att smälta de saker finnar var med om, saker som min mormor förmodligen fick uppleva.

Under tiden finns det fortfarande stereotypiseringar av finnar kvar där ute. Senast var det genomslaget av Partajs parodi av Jarmo från K-rauta reklamen. Ni vet, beställ en finne av det rätta virket, som bygger på just de exotifieringar som kretsat kring finska män. Jarmo är här för att lära svenskar hur vi ska göra, han ska lära svenska män att ligga som riktiga män. En kommentar till de videor med Jarmo som ligger uppe på Youtube klagar på att det hela är en konspiration, menat att skapa bråk mellan svenskar och finnar. Vi är nordiska bröder, anser kommentatorn. Men med tanke på den historia som Sverige och Finland delar på så många plan, och vad min mormor kan ha upplevt vill jag helt enkelt säga nej, det är du som är konspirationen.

I dag ses finnar som väldigt integrerade. Ingen finne talar som mumintrollen, brukar det låta. Men jag själv, och andra finskättlingar jag talat med, vet att det är en grov förenkling. Att den här bilden har vuxit fram kan lika gärna bero på att efter 70-talet så kom det nya migranter från andra delar av världen. Som Marja Ågren visar i sin avhandling ledde det till att finnarna inte blev utsatta för den vardagsrasism de tidigare fått erfara. Istället blev de en del av den svenska vitheten. 

I en tid då vi pratar väldigt mycket om integration, och sällan frågar oss vad integration är, tror jag det är viktigt att ta upp finnarnas historia i Sverige. Den ställer många frågor, tillsammans med samers, romers, tornedalingars och judars historia i Sverige: om Sveriges syn på sig själv som ett tolerant land. Om inte annat visar den det hyckleri som ändå finns bakom den där fasaden.

Bild 2015-10-03 kl. 15.57

KULTURENKÄT MED MI TJIO

KULTURENKÄT MED MI TJIO

Vem är du? 

Mi Tjio, en kvinnlig konstnär född och uppvuxen i Norra Skåne av föräldrar med ursprung i södra Kina.

Vilken var den senaste bok du läste?

The Textile Reader, ed. Jessica Hemmings

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Film: Liftarens guide till galaxen

Serie: Cosmos (dokumentär serie)

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag är kulturarbetare. Lär ut bild och media till barn på Solna Kulturskola. Arbetar på mitt eget konstnärskap. Arbetar för att förändra kulturscenen i Sverige till att bli mer jämställd (särskilt inom ras och klass).

Varför är kultur viktigt?

Kultur kan öka livskvalitén. Den har kapaciteten att skapa individuell lycka genom kreativitet, skapande och personligt uttryck. Den har kapaciteten att skapa samhällsförändringar (både positiva och negativa) genom visuell utsmyckning eller ifrågasättande av rådande strukturer. Den har kapaciteten att bevara, lämna kvar eller föra vidare historier, spår och känslor för framtiden. Det är därför viktigt att se på kulturen, använda sig av den och rikta den till att uppnå våra mål. Jag anser att ett viktigt mål är att uppnå jämställdhet.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Tycker att det överlag att kultur får för lite plats på nyhetssidor. Vad som saknas på de kultursidor som finns är kanske mer diskussion kring vad kultur kan vara och för vem de skrivs.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

En bra och jämn fördelning av kapital. Att kultur ska få mer utrymme i samhället. Att kulturen ska nå alla.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Öppna upp, eller prata och diskutera om begreppet kultur på det öppna sätt som det egentligen innebär.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Kultur har mycket ansvar. Kultur har frihet. Det är en frihet som kan användas på gott och ont. Det är därför viktigt att fundera över bl.a. hur kulturen används, vad man vill uppnå med den och hur och vad som synliggörs i kulturen.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

En plattform där folk, organisationer eller grupper kan finna varandra och organisera sig för att stötta kulturell utveckling.

Last Famous Words?


Mi Tjios verk kan ni hitta en del av på hennes hemsida mitjio.com