Novell

Del 1

Det stora golvuret i salongen hade nyss slagit tio. Festligheterna hade, trots den sena timman, ännu inte avtagit. Genom de stora fönstren sken den för dagen döende solen in, förgyllandes väggarna och målningarna, de mörka mahognymöblerna, flammande spelandes i kristallkronornas prismor och reflekterandes från gamla inglasade släktfotografier. Utanför i den ljuva sommarkvällen,  sjöng fåglarna, ledd av en koltrast vid knuten, svalorna skrek där de flög över taket och den starka doften av hägg och syrén fyllde salen via ett öppet fönster genom milda vindar, medan kvällsljuset glänste varmt över åkrarna och de gröna ängarna omkring, och glittrade i det stilla sjövattnet nedanför huvudbyggnaden.

I matsalen rådde uppsluppen stämning. Vid det fullsatta matbordets huvudända, som nu vid den här sena timmen bestod av silverfat med olika kakor, efterrätter och halvtomma vinkaraffer stående på den vita spetsduken, satt släktens oemotsagda överhuvud, gamle herr Engström, och såg försjunken ut. Hans bordgrannar befann sig i livliga diskussioner med varandra och fru Engström hade redan några timmar tidigare dragit sig tillbaka, och han kände sig nu alltmer grubblande, medan frackskjortan började kännas trång i halsen.

Många timmar tidigare hade hela släkten samlats till middag på gården, för att högtidlighålla herr och fru Engströms 40-årsjubileum. En efter en hade deras barn, barnbarn, deras äkta makar och makor, syskon, kusiner  och vänner anlänt genom bil och båt och kysst på kind, skakat hand, kramat, bockat och nigit för dem en efter en, där de stått på en soldränkt storslagen veranda och tagit emot. Hela den dagen och föregående hade deras inhyrda personal sprungit runt i det stora huset och donat, lagat mat, dukat, städat och fört oväsen, allt under fru Engströms vakande ögon. Huset var inrett med utsökta antika möbler, empir, gustavianskt, jugend, gula och gröna mönstrade tapeter, med växter som stod här och var i hörnen, så det var en del att se efter. Doften av matos och blommor fyllde hemmet.

Dagen till ära hade de angivit klädkoden som högtidsdräkt, då herr Engström var en man av den gamla skolan, strängt uppfostrad och danad att ta sig till samhällets topp, för att sedan klamra sig fast där. Vilket var precis vad han hade gjort. Där hade han också träffat sin kära älskade maka nummer  två, Charlotta, som varit avdelningschef under honom.

Vid matbordet så pratades det livligt och fördes diskussioner, tonläget var högt och allt möjligt avhandlades. Det skålades och jublades över obetydliga saker och skrattades och stojades. Några hade slagit sig ner i de stora salongsfåtöljerna med sina glas och skrattade över något gammalt minne. De yngre i sällskapet hade alla funnit varandra nu och de äldre lämnades att göra varandra sällskap. Hans gamla vänner runt honom började prata med varandra, och herr Engström fann plötsligt sig själv sittandes ensam och tyst vid bordsändan.

Han suckade djupt, vred på vinglaset, och det var vid just sådana här tillfällen som han kunde känna viss ånger över vad han gjort, som en liten intensivt skärande känsla i själen. När han var nykter hade han alltid kraftigt avfärdat all sentimentalitet och skuldkänslor över begågna handlingar, som han hade gjort för nationens bästa, och som dessutom skänkt honom två medaljer på sin frack. Åjo, visst kunde han ibland grubbla över det förflutna, men han hade tjänat landet och regeringen troget, och då tar den större meningen vid över personliga reflektioner. Det Sverige han varit med om att skapa var inget han skämdes över.

Till vänster om honom satt hans son från första frun, Gustaf, som varit sin pappas ögonsten,  och tittade surt på sin gamla pappa. Han har väl fått i sig lite för mycket, tänkte herr Engström och tittade bort, ut över sjön. Han brås mycket på sin mor, som han blivit blixtförälskad i som 20-åring och utan större eftertänksamhet gift sig med, men dock fann dem under åren att de var alltför olika; hon hade varit konstärlig och dessutom haft vänstersympatier på allt, och det höll inte till sist. De hade haft sina konflikter genom åren. Hans yngre bror, Konrad, var mycket mer disiplinerad och fokuserad, men hans strikta uppfostran hade skadat deras förhållande, de hade blivit distanserade, och de var mer kollegor än fader och son.

Runt omkring dem sprang även små barnbarn och barnbarnsbarn, flickor i små vita klänningar och pojkar i nedfläckade vita skjortor som skrek och stojade, och gamle herr Engström fångade femåriga barnbarnet Matilda, dotter till Gustaf, som skrattande försökte ta sig ur hans grepp när han satt henne i knät.

-Vad springer en sån här liten gullunge runt för så här sent? sa herr Engström med förställd allvarlig stämma.

-Jag leker bara med de andra, vi letar efter katten, sa Matilda glatt uppjagad och fnissade

Jasååå du, katten, sa herr Engström, ja den är väl någonstans, men sitt med gamle farfar nu en stund och låt honom titta på dig.

Lilla Matilda skrattade som bara ett barn kan och satte sig tillrätta i farfars knä.

Efter en stund hade sorlet och allt prat i rummet fått henne att bli trött, och hon lutade sig mot sin farfar herr Engströms bröst. Hon började leka med hans två medaljer han hade på fracken, och frågade nyfiken;

-Farfar, vad är det här?

-De har jag fått för jag varit duktig, precis som du är när du äter upp din mat och lyssnar på din mamma, hann herr Engström precis säga innan han avbröts av sonen Gustaf, som nu resignerat tittade upp.

-Din farfar är en mördare.

Hela salen tystnade nu och någon satte drickan i halsen.

-Gustaf, lägg ner! utbrast hans bror Konrad, som satt till höger vid bordet med en cigarett.

Den lilla flickan, som inte förstod allvaret i vad som precis höll på att hända, frågade oskyldigt;

-Pappa, vad är en mördare? och herr Engström hann slänga en hatfylld blick på sin son precis som han sa,

-En mördare, Matilda, är en människa som dödar andra människor, och dödar andra små flickor precis som dig.

En dödstystnad infann sig nu i salen, och bara fågelsången utifrån, bubblorna i glasen och vattnets stilla skvalpande hördes utifrån.

-Gustaf, sa herr Engström, vi har pratat om det här. Dra inte upp det nu, inte här. Vi har diskuterat det här. Saken är över.

Matilda tittade storögt på sin farfar som nu med uppriktigt allvarligt sa;

-Gullungen min, det är dags för dig att sova. Med de orden kom hennes mamma, Anna, Gustafs fru, snabbt och tyst och plockade upp henne i sin famn och försvann upp på övervåningen.

Stämningen i matsalen var nu så tät att man kunde skära genom den med kniv. Herr Engströms vänner från militären, en i full uniform, tittade stumt ner i bordet. Konrad tog ett bloss på sin cigarett och lutade sig vant bakåt på stolen, beredd att ta ytterligare ett bråk. En varm bris med tung doft av hägg svepte in i rummet genom de nu öppna fönstrerna, rörde de tunna gardinerna och fortsatte genom kristallkronan vars prismor tyst klirrade.

-Gustaf, min son, sa herr Engström medans han med spelad värdighet försökte hålla minen och skruvade sig på stolen,

-Det där ligger i det förflutna, jag vill inte du drar upp det, inte här, inte nu.

Gustaf satt lutad på högerarmen över bordet och gav sin far en blick fylld med förakt.

-Vi gjorde det för er, för oss, för Matilda, för kommande generationer. Vi byggde upp ett bättre, ett starkare, ett mer patriotiskt samhälle centrerat runt vår nations grundvärden, starkare, mer grundade individer, och ja, det skedde vissa obehagligheter, men de var nödvändiga, annars skulle vi inte sitta här idag. Men, om jag får vara så elak, och nu när vi ända förstört den här middagen, kan jag säga inför våra församlade gäster att du ändå aldrig varit den som förstått dig på politik!

-Åh nej pappa, åh nej pappa, jag förstår nog, sa Gustaf med allvarlig ton.

-Käften på dig Gurre, sa Konrad som nu fimpat sin cigarett i tallriken. Gå upp och lägg dig, och nyktra till för satan! Vi är här för att fira mamma och pappa och det ska du fan inte få förstöra.

Orden agiterade bara Gustaf ännu mer.

-Någon gång måste jag också få säga min mening! skrek Gustaf, nu med gråten i halsen och glans i ögonen.

Herr Engström ställde sig nu upp och sa

-Kära gäster, vänner och bekanta, jag får be er att ursäkta min son Gustaf och mig själv, vi har litet saker att diskutera. Men gå gärna ut i bersån, där finns det ett till bord uppdukat. Var så goda! med ett forcerat leende.

Under tystnad ställde sig de flesta snabbt upp och gick ut. Herr Engström sa åt en stackars inhyrd kypare som stått livrädd i ett hörn under hela händelseförloppet att stänga dörrarna och gå ut och hjälpa gästerna i bersån. När alla fotsteg inne i huset försvunnit slog herr Engström näven i matbordet så besticken och glaset skallrade. Nu satt bara Herr Engström, hans två söner, hans ena dotter, hans två militärvänner och hans yngre bror Axel vid bordet.

-Nu får det vara nog! Nu gör vi slut på det här en gång för alla! Du får inte göra sånt här, Gustaf, jag förbjuder dig! Skämma ut mig inför alla våra ärade gäster! Hur kan du vara så oförskämd?!

-Pappa… sa Gustaf nu lite mer sansat.

-Var ska jag börja?

Herr Engström tittade strängt på sin son.

-Lova vara lugn bara, pappa, inte hetsa upp dig så. Men vi har spelat det här spelet för länge nu, där vi låtsas som inget hänt och vi är fria från skuld. Jag är INNERLIGT TRÖTT på dessa scharader, detta skådespel vi fört, som familj, som människor, trots att drömmarna är med oss om natten och samvetet om dagen! Vi måste kunna tala ut om det här någon gång, som familj!, sa Gustaf upprört.

-Så tala då, sa herr Engström kort.

-Ska vi börja med hur du tillät media att sprida hat och lögner om minoriteter i vårt land, människor, precis som -DU och JAG- som bara ville leva och jobba i fred och frihet, men som du och ditt folk, under täckmantel av yttrandefrihet och demokrati, hetsade emot?! Ni sa ni ville värna demokrati och yttrandefrihet, och uppmanade genom det till förföljelse av folk som NI inte tyckte passade i vårt land! Och hur alla jävla journalister tillsist gick med på den världsbilden, hur de alla sålde sig till er.

Herr Engström tittade vredgat på sin son.

-Jaha Gustaf, så du ska dra upp det där! Äsch! Det är väl för satan inget att förstöra en middag över! Hur ofta samlas vi alla så här, ni, barnen, barnbarnen, släkten?! För historiska anekdoter har du skämt ut mig i mitt eget hus! Röt nu herr Engström högt och samtidigt som han upprepade gånger slog nävarna i bordet i takt med sina ord så det dundrade och ett par vinglas närmast föll omkull så spetsduken framför honom blev blodfärgad.

-Kära bror, besinna dig nu lite! sa Axel, och steg snabbt upp och lade sin hand på herr Engströms högra axel.

-Skäms på dig Gustaf! Dra skam över far din såhär, mitt under det glada firandet. Skäms! sa Axel.

Herr Engström andades tungt och ilsket. Han ställde upp sitt vinglas, hällde det halvfullt och svepte allt i en omgång innan han kort sa:

-Jag ska lära dig vad som hände.

-För all del, sa Gustaf lika kort, gör du det.

Herr Engström suckade och började:

-Du ser, på min tid var Sverige ett annorlunda land. Inget av det  varken du eller Konrad vuxit upp med var som det var när jag var i er ålder. Landet var fyllt med invandrare, utlänningar, som tagit med sig sina sedvänjor, vi skulle ha mångkulturalism etcetera… inget som folket någonsin bett om men eliten var  rädda att trampa ‘gästerna’ på tårna. Detta fick sedan inte ifrågasättas. I samband med detta inleddes också det som kallades eran av politisk korrekthet. Du förstår, Sverige hade runt den tiden format sig en bild av sig själva som godhetens och toleransens högborg, där alla sidor skulle respekteras. Median, med stöd av de politiska eliterna, dikterade för svenska folket var som var acceptabla åsikter eller inte. Först var de försiktiga, men sedan började de inbilla sig att man måste tillåta allt, utan förbihåll. Det var då vi kände att vår tid började komma..

Herr Engström hostade till och fortsatte;

-Man började säga att det var en inskränkning av din nyss nämna yttrandefrihet att förbjuda någon åsikt, så det skedde så att allt blev tillåtet och de var dessutom väldigt stolta över det. Man skulle vara intolerant mot intoleransen löd mottot, och nog var de intoleranta, ja, de tillsist fullkomligt nedgjorde de som försökte gå emot oss. Under mantrat att man ‘måste ta diskussionen’ med oss så fick vi framföra alla våra åsikter med dess grunder öppet och oförhindrat. Sen höll de sig ju på viss distans ett tag men det rådde vi ju bot på… sade herr Engström och lutade sig med något nostalgiskt över sig bak på stolen under det en koltrast satt sig i häggen utanför och påbörjat sin skymningssång.

-Journalisterna var dessutom lydiga, livrädda för att säga fel och bli av med karriär och sina platser i samhället.

Gustaf tittade uppretad på sin pappa.

-Det var en del i vår strategi, och vi utnyttjade media flitigt, vi lyckades ändra samhällsklimatet och de var tvunga att förhålla sig till det. Vi visade att det är inget problem med att kritisera vissa skadliga grupper i samhället, och vi fick dem till slut med oss, inget konstigt. De kunde ändå inte tänka själva, idioterna. De enda som tänkte kritiskt sade vi inskränkte vår yttrandefrihet, och då rök dem. Du ser, på min tid när jag gick in i leken var media väldigt rädda för att klampa i klaveret.

Gustaf tittade äcklad ner i bordet och föll ut i attack mot sin pappa;

-Folk såg inte vad ni höll på med. Ni övertygade alla om att det var er heliga jävla”rätt” att hetsa, att det bara var enkel jävla yttrandefrihet, att de fick tåla det och anpassa sig, och det gjorde de! Och hur folk bara kunde titta på! Varför ingrep folk inte?!

Herr Engström drog lite på munnen.

-Speciellt stockholmare är ganska konformistiska, de anpassar sig. Ingen vågade säga emot, för de ville inte ha bråk, inte konflikt. Vårt folk, som en gång var kända som modiga soldater, fick märkvärdigt svårt att stå upp för saker, konflikträdslan är ett starkt vapen. Det var just med den som vi vände saker till vår fördel. Folk vill bara leva sina små liv…

Det andra då pappa, sa Gustaf och hytte med fingret, det andra då?

-Vilket då? sa herr Engström förställt uttråkad och hällde upp lite mer vin i sitt kristallglas.

-Jag pratar om era operationer, sa Gustaf. När er regering börjat känna sig så mäktiga, och förtryckt människor till den graden att de ville slå tillbaka, och ni skulle visa er starka. När dina jävla vännner efter oroligheterna i förorterna och alla de där demonstrationerna, när de demonstrerade för att de konstant blev trakasserade av dina jävla vänner, skickade in polis och militär! De som dog, alla som skadades, blodet över asfalten.. hur kunde ni? Skarp ammunition…? sa Gustaf uppgivet.

Herr Engström vände sig nu med hela kroppen mot sin son och tittade honom djupt i ögonen och sa;

-Det var nödvändigt. De där människorna kunde man inte diskutera med. Vi var tvugna.

En av herr Engströms militärvänner lade sig i.

-Det stämmer, sade han. Det var bara pöbel. Jag hade själv med dem att göra då, bara bråk och fanstyg, skulle vi låta samhället plågas av dem?

-Jaha, och du tror inte deras beteende berodde på förtryck och förföljelse, “herr överste”? sade Gustaf tillbaka syrligt.

Han tittade tyst tillbaka på Gustaf utan att svara, snäste till och tog en klunk vin.

Gustaf fortsatte;

-Jag minns, hur mycket kritik Sverige fick ta emot till sist, då brotten mot mänskliga rättigheterna i Sverige blev…

Herr Engström avbröt sin upprörde son.

-Mänskliga rättigheter? fnös han.

-Vad är mänskliga rättigheter? Vem definierar det? Är de olika från land till land? Vill du moralisera så varsågod, idealisten ser bara himlen ovan den brända jorden. Du var varken med eller förståndig nog att se vad som behövdes för att rädda landet undan total undergång från globaliseringens förbannelse. Vi var dem som inte kunde sitta och se på medans landet långsamt begick självmord, vad gör vackra principer på dyrbart papper för skillnad då? Kan du berätta det för mig, om du nu vet så mycket?

-Människoliv är heligt, sa Gustaf tillbaka kort. Det går inte att diskutera om.

-Se, filosofen har talat, idealisten har talat! sa Konrad föraktfullt.

Han hade hela tiden suttit och smålett åt sin upprörda bror åmsom tittat på sin telefon. Han hade drillats i partiets ungdomsförbund och var väl härdad.

-Du tar väl det där lite väl hård, sa han torrt. Visst, blod som flyter är tråkigt men pappa gjorde oss alla en tjänst, varvid han tände en ny cigarett.

-Är det här värt att våra gäster ska stå och trampa i trädgården för? Du tar pappa ifrån dem som värd. Orka med dina diskussioner och ditt snack, vi var alltid schyssta och tolererade det, trots att du betedde dig precis som de vi bekämpar, men att så här mitt i vår middag ställa till med sånt här skit.. ? Fy fan, jag orkar inte mer.

-Folk visade bara de var trötta på mångfald. Så vi skred till verket. That´s it. Dessutom är det historia, när ska du fatta det?

-Ja, under er demonisering av medmänniskor, Konny. Det gillade du va? sa Gustaf som stod upp och blängde på den lugne Konrad på sin stol.

Nu inföll dottern Lovisa i samtalet.

-Pappa gjorde vad han var tvungen, annars skulle landet gått åt helvete, sa hon med allvarlig röst.

-Tyst med dig! väste Gustaf och hon tittade bort.

Konrad suckade trött och vände sig om och såg ut över vattnet, som glimmade i skymningen och bländade honom.

-Pojkar, inte bråka nu, sa herr Engström.

-Du har ändå alltid älskat Konrad mer än mig, sa Gustaf och bröt ut i tårar.

-Ja herregud det här blir ju en fars att förklara för våra gäster, suckade Axel uppgivet.

Herr Engström slog ned näven hårt i bordet.

-Nu är det nog!

(slut på del 1)