Dolores: Ny podcast!

Kultwatch samarbetar med en ny och tredje podcast: Dolores Podcast!

Om Dolores

Vi har blivit kallade utsugare, lögnare, parasiter och gökungar i den svenska välfärdsstaten.

Vi har inget att förlora. Vi är Dolores!

Dolores är killjoy, den som stör och förstör. Den som säger det uppenbara och det obehagliga. Den som avkräver ansvar – den som är smärtorna.

Dolores eller Smärtorna är en feministisk podcast om funktionalitet och makt av Christine Bylund och Ina Hallström. I podcasten pratar vi om makt, klass, kön, struktur och smärta både kroppsligt, politiskt och samhälleligt.

Christine är glesbygdsuppväxt assistansanvändare som i dagsläget försöker söka tröst och sammanhang hos historiens statare och hos en tidig arbetarrörelse. Hon har skrivit om makt, funktionalitet och klass på bloggen Skavet.

Ina är en kronisk cyborg. Hon är den besvärliga smärtpatienten™ och ser det som en politisk position. Hon har skrivit om arbetarklasskadan och försöker nu skriva om de som genomgått ~rehabiliteringskedjan~ och överlevt. Utförsäkra inte min kompis!

Christine & Ina
avsnittsbild3

Nytt år och nytt avsnitt av Dolores!

I avsnitt tre gör vi en tillbakablick på 2015 som finally är över. Må 2016 bli mindre smärtsamt – politiskt, byråkratiskt och kroppsligt. Vi pratar om året då Christine fick kommunen att rodna i förvaltningsrätten och att Ina är ”framförallt frisk”. Vi pratar om nygamla krämpor och kamper och uppfinner den nya leken: Gissa min arbetsförmåga!

Lyssna på äldre avsnitt här!

PODD 863: AVSNITT 4

PODD 863: AVSNITT 4

En podd om livet och vardagen i det postrevolutionära Mellanöstern. Om politik, förtryck, frihet, men även hopp, kamp och glädje. Vi blandar allt från aktuella händelser och analyser, till egna upplevelser och intryck. Hör röster från bland annat Kairo och Tunis och Beirut – och var med om årsdagen för revolutionen i respektive land.

Avsnitt 4:  Årsdagen. Kondomballonger och lättkränkta poliser. Hör ljud från Tahrirtorget den 25e januari – fem år efter startskottet för revolutionen som avsatte diktatorn Mubarak:

 

 

tidigare avsnitt…. 

AVSNITT 3: Café Riche. I över 100 år har Riche i Kairo varit en knutpunkt för revolutionärer och konstnärer, politiker och spioner. En plats som överlevt allt från polisräder, till jordbävning och där revolutioner planerats.

AVSNITT 2: Tunis. Om arabiska vårens gyllene juvel Tunisien och hur polisbrutalitet och ungdomars frustration kan få en rappare att bli jihadist.

När finnen blev svensk

När Anders Behring Breivik dömdes var det ingen tvekan om att han var högerextrem till sin ideologi. Att han agerat utifrån en särskilt politiskt tänkande och fostrats in i den högerextrema ideologins korridorer var alla överens om. Den spektakulära terrorismen han utförde – massaker och bilbomb – stämmer väl in på den typ av terrorism vi är vana vid. Gå in på en offentlig plats, spräng dig själv eller andra, skjut vilt omkring dig, få uppmärksamhet. Det enda som gjorde det hela svårt att förstå var att han faktiskt var vit.

Den vita terrorismen har sedan länge haft en teoretiskt bildning, som sträcker sig tillbaka flera årtionden. Den så kallade ensamvargen – Lone Wolf – är några av de saker Mattias Gardell tar upp i sin bok Raskrigaren (Leopard Förlag, 2015) om en annan vit terrorist som dömdes samtidigt som Breivik: Peter Mangs. Skillnaden låg dock i att de använde sig av olika strategier. Mangs valde att verka under radarn med ett ‘lågintensivt krig’. Under nästan tio år höll han hela Malmö gisslan som ‘den andra lasermannen’.

Men en annan skillnad gentemot Breivik var också att han inte dömdes för att ha utfört morden som en övertygad rasist. Att Mangs florerat och tagit lärdom av den högerextrema miljön, inte bara i åsikter utan också i sitt sätt att föra ‘raskamp’, gick det svenska rättsväsendet förbi. Mycket hamnade i förundersökningens skräphög, den s k ‘slasken’. Men det är även en annan faktor som spelade in. “Argumentet att Mangs inte gillade ‘invandrare’ föll på sin orimlighet”, skriver Gardell, “Hans far var ju Finlandssvensk.”

Oavsett om vi tittar på ockupanterna i Oregon, eller gatupatrullerna i Finland, eller för den delen alla attentat gentemot asylboenden sedan 30 år tillbaka är det tydligt att om du är vit hamnar du under rättsväsendets radar. Det var utifrån denna vetskap som Peter Mangs agerade. Han visste, och fick rätt, i att polisen inte undersöker eller har någon som helst förståelse för rasistiska brott. Om det fanns goda bevis på vithet i svenskt samhälle så är det ju hur vita terrorister kan agera ostört under lång tid. Det är en märklig samklang mellan strukturer, institutioner, utomparlamentarisk agitation och enskilda individer.

Men som också framgår är hur Mangs, emedan han såg sig försvara Sverige, samtidigt inte var en del av svenskheten. Hans fader Rudolf är en finsk nationalist som (såklart) bor i Florida, USA. När Gardell träffar honom talar han varmt om “skillnaden mellan svensk ordningskultur och finsk stammentalitet, vilket i hans föreställningsvärld går tillbaka på skillnaden mellan ariskt och mongoliskt blod.” Att denna ‘ordningskultur’ kom till Sverige genom katolicismen eller att svensk rasbiologi riktade sig främst gentemot samer och finnar på grund av deras ‘asiatiska drag’ verkar ha gått Rudolf förbi. Nej, Sverige var “Finlands frälsare”. Det är som att läsa orden från någon vars tänkande är helt igenom koloniserat. Hans misslyckande i livet berodde på “‘fackförbundsidioter, kommunister och rödgardister’, som förstås var finnar hela bunten.” Rudolf finska nationalism verkar ibland kretsa mer kring grannlandet Sverige än Finland.

Att jag valt att understryka detta när Gardell inte gör det handlar mångt och mycket om att jag tror Peter och hans far Rudolfs tankegångar kan säga en del om vitheten i Sverige. Den är villkorad, vilket de flesta säkert förstår, men att Mangs känner en relation till Sverige handlar inte bara om att han ignorerar den rashierarki som historiskt har funnits här. Visserligen anses det ju ‘bättre’ att ‘vara svensk’ till skillnad från att vara ‘finsk’, och det kommer att fortgå så länge vi inte ifrågasätter rashierarkin i Sverige. Visserligen kommer de med minst en far eller morförälder, oavsett de kan finska eller ej, räknas som ‘Sverigefinnar’ i svensk statistik.

Denna förändring till att upphöja sverigefinnar till skyarna som ‘mer integrerade’ har dels att göra med ‘den andre’ helt enkelt har ‘förkroppsligats’ av helt andra kroppar. Den globala politiken delar heller inte in världen på samma vis som på 60-70-talet eller innan dess. Idag står det mellan den ‘vita’ och ‘kristna’ västvärlden gentemot den ‘svarta och bruna’ ‘muslimska’ öst. Föreställningen om en geografisk gemenskap specifik för just skandinavien, ofta känd som Nordism, dyker upp i samtalen Gardell för med Mangs i form av begreppet ‘Nordbo’.

Visst finns det historiska belägg för att Sverige, Danmark, Norge och Finland varit i olika unioner och samarbeten genom tiderna. Men oftast har Sverige stått i centrum. Och den här idén om ‘tacksamhet’ gentemot ‘Finlands frälsare’: skulle samma sak kunna sägas om före detta kolonier? Nej, jag syftar inte på att Finland koloniserades på samma vis som andra under slaveriets epok. Men den som läser om Finlands historia förstår ganska snart att Sverige ofta agerade i området av egenintresse. Skogarna i Norra Finland skulle exempelvis bosättas för att göra gränsen mellan katolska Sverige och ortodoxa Ryssland mer skarp.

I en intervju med Robert Aschberg säger Peter Mangs att han “föddes svensk” men valt att “inte definiera [sig] som det”. Trots det ‘passerar’ han som svensk, men berättelsen om Mangs visar också hur villkorad svenskheten kan vara. Och i det han har utfört, i sina egna och sin fars resonemang, kan jag själv i egenskap av finskättling inte se något annat än en ‘nyttig idiot’. Vi kan skönja hur ‘finnen’ helt plötsligt har blivit ‘svensk’. Fast bara nästan. Men för vissa räcker det gott och väl.

Bild 2015-10-03 kl. 15.57

PODD 863: Ny podcast!

PODD 863: Ny podcast!

En podd om livet och vardagen i det postrevolutionära Mellanöstern. Om politik, förtryck, frihet, men även hopp, kamp och glädje. Vi blandar allt från aktuella händelser och analyser, till egna upplevelser och intryck. Hör röster från bland annat Kairo och Tunis och Beirut – och var med om årsdagen för revolutionen i respektive land.

med Gilda Hamidi-Nia & Edgar Mannheimer.

 

AVSNITT 1: Framme i Kairo. Om en rad händelser som visar på egyptiska myndigheternas stingslighet inför årsdagen för den arabiska våren.

 

AVSNITT 2: Tunis. Om arabiska vårens gyllene juvel Tunisien och hur polisbrutalitet och ungdomars frustration kan få en rappare att bli jihadist.

 

AVSNITT 3: Café Riche. I över 100 år har Riche i Kairo varit en knutpunkt för revolutionärer och konstnärer, politiker och spioner. En plats som överlevt allt från polisräder, till jordbävning och där revolutioner planerats.

SVT tar inte Vegorätt på allvar

Jag ställde frågan till en av mina vänner som har varit vegan och i dag är vegetarian: ”har du sett SVTs program Vegorätt?” Han svarade: ”Nä! Förstod att det skulle suga när jag hörde att det skulle vara ett vegetariskt matlagningsprogram. Det är antagligen lite mindre matlagning än italienska matlagningsprogram.”

Tv-programmet Vegorätt bevisar hur lite kompetens det finns hos SVT för att skapa samtida matprogram. Det som visades var ett mysigt program om två sköna hippie kvinnor som gillar rå och ”hälsosam” mat. Och det är helt okej som ett livsstilsprogram. Men att göra en matserie i dag och specifikt om vegetarisk mat kräver lite mer än vad som har visats. Intresset för matlagning och de olika fenomen som finns inom den är stort och viljan är lära sig är entusiastisk. Matprogrammens nivå höjs hela tiden och många förväntar sig att kunna lära sig knep men även olika tekniker för att utveckla sin kulinariska kreationer.

Om SVT bara kopierade Jills veranda och gjorde det till ett tv program om mat kunde de komma en bit på vägen. Att se ett proffesionellt men avslappnat program om mat vore både nydanande och kul: hur coolt vore det inte att möta två helt olika världar i ett matprogram som det gör i Jills veranda? 

Att vegetarisk mat fortfarande inte tas på mer allvar är förvånande. Speciellt nu när många duktiga matlagare av olika slag lägger fokus på grönsaker. En del skippar kött helt och andra låter växterna spela huvudrollen. Men i det hela gör att själva diskussionen om matlagning får nya vinklar och perspektiv. Både i praktik och diskurs. 

Det finns en koppling mellan miljödiskussionen och grönsakerna. Hos många professionella har många grävt sig ner i sin egen mylla och upptäckt att i Sverige har vi så otroligt mycket intressanta växter, både traditionellt och nyinkommet. Det finns även så mycket potential och det sker intressanta projekt kring det. Det odlas olika bönor och andra växter som inte har växt här, som kanske vi aldrig trodde kunde växa här heller. Att fånga det i ett matprogram vore intressant. Att göra ett program som är smakdrivet och kunskapslyftande kunde vara en utgångspunkt. 

Bilden som finns av vegetarisk matlagning är fylld med fördomar och det blir inte bättre när de bekräftas gång på gång i VegorättOm SVT tagit programmet seriöst hade det haft potential att bli intressant. Istället synliggör nuvarande program att kunskapen på redaktionen är bristfällig när det gäller samtida matlagning och i synnerhet den vegetariska. Visst finns en hälsodriven målgrupp. Men vi som jobbar med måltider, är intresserade av vegetarisk mat, och bryr oss om och värderar smak, är en växande skara.

 

Ayhan Aydin är måltidekolog, som har ett tvärvetenskapligt synsätt på livsmedelssystemet. Hans arbete och kunskap involverar att koppla samman förbindelserna mellan naturvetenskap till sociala, kulturella och estetiska aspekter av livsmedel och måltiden. Hans praktik inkluderar tvärvetenskapliga projekt mellan konst, vetenskap och mat. Han är intresserad av att skapa berättelser genom måltider och utmana tanken på vad en måltid är. Arbetet är oftast en kombination av hantverk, teorier och olika praxis. Det kulinariska hantverket har ofta en central del av arbetet men ofta att det utmanas. Med en kritisk syn på vad gastronomi och livsmedelssystemet är, hoppas han vara med och skapa en diskurs samt praxis som är bortom uppfattningen av den kulinariska praktik som är.

Orden med Lisa Wool-Rim Sjöblom

Vad skriver du?

Just nu arbetar jag med den sista tredjedelen av mitt seriealbum Palimpsest, som kommer ut på Galago senare i vår. Det är en berättelse om mitt sökande efter rötter och en kritisk uppgörelse med adoptionsindustrin.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Ensamheten är den största fördelen. Jag är en introvert ensamvarg som ständigt söker mig till ensamheten. Ibland tror jag att jag gör det jag gör just för att jag vill bli lämnad ifred.

Drömmer du i bilder eller ord?

Både och. Och oftast mardrömmar.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag är inte säker på om jag tror på finns någon sanning i bestämd form. Däremot så tror jag att det finns massor av lögner, och att språket kan användas för att avslöja dessa. Gestaltning såväl som val av ord, gör det möjligt att presentera nya versioner av sådant som annars ses som en enda berättelse.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Just nu ägnar jag i princip allt mitt skrivande och tecknande åt att skapa motstånd och att gestalta känslan av att ständigt bli fråntagen sin egen berättelse. Min önskan är att de som faktiskt har makt och medel att förändra världen, ska börja lyssna på de som drabbas, inte de som drabbar.

Vem skriver du för?

Det som driver mig framåt är bilden att jag skriver för mitt yngre jag. Ett jag som hade så mycket att säga, men som saknade förebilder och ständigt kände sig exkluderad i sina egna berättelser. Om jag lyfter blicken så skriver jag främst för de som upplever att deras röster tagits ifrån dem. Eller som aldrig ens fått tala.

Varför skriver du de texter du skriver?

För att jag tror att de behövs. Och för att bredda representationen.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Jag har i princip alltid ångest, förutom när jag ritar gulliga kaniner.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Åsa Grennvall


Lisa Wool-Rim Sjöblom är illustratör och serietecknare. Just nu går hon Kreativt friår på Serieskolan i Malmö där hon arbetar med seriealbumet Palimpsest som utkommer senare i vår på Galago.

 

Foto: Charlotte Frantzdatter Johansen

Därför behövs separatism i kulturen

Därför behövs separatism i kulturen

Att inte passa in i eller bryta mot normer på olika sätt kan ofta innebära att man inte känner sig hemma i vissa sammanhang, inte minst i kulturvärlden. Därför är separatistiska initiativ viktiga och rentav livsnödvändiga för oss som av olika anledningar inte trivs i, eller vill röra oss i de homogena rum som redan existerar.

 

Det finns få saker som provocerar människor så mycket som separatism och utövandet av det, speciellt när det används som verktyg för att skapa trygga rum för olika marginaliserade grupper i samhället.

Det vanligaste argumentet mot separatism är att det är fel att “dela in” folk, och en del påpekar att det finns gråzoner man måste ta hänsyn till.

 

När jag förra året startade initiativet till en separatistisk klubb för personer som rasifieras som icke-vita, var de flesta reaktionerna positiva. Många hörde av sig med pepp och sa att de längtat efter något liknande. Men det var långt ifrån alla som stöttade eller förstod sig på projektet. Majoriteten av de negativa kommentarer jag mottog kom från personer som inte rasifieras som icke-vita. Att ens prata om ras kan vara extremt känsligt och provocerande för vissa, och då kanske det är förståeligt att folk blir upprörda när en grupp människor bestämmer sig för att skapa någon form av andrum fritt från vithetsnormer.

 

Samma fenomen kan också uppstå när folk vill starta HBTQ-separatistiska initiativ. I höstas när klubben Venus öppnade på Nobelberget som jag hade huvudansvar för var jag redan från början tydlig med att jag ville att klubben skulle vara till för, göras av och med HBTQ-personer. En del straighta (cis-)* vänner undrade nervöst om de ens fick komma till klubben då jag i en intervju uttryckt att jag vill att straighta cispersoner tänker på att de kanske tar upp en plats på klubben som en HBTQ-person hade kunnat ta om de bestämmer sig för att komma dit.

 

I det fallet handlade det kanske inte så mycket om att helt exkludera vissa människor, utan mer om att signalera att man riktar sig till en viss målgrupp och att det är den målgruppen vars åsikter och tankar prioriteras i det rum man skapar. Det här är något som är viktigt att göra om man inte vill att rummet ska tas över av personer som man av någon anledning inte vill ska bli ens huvudmålgrupp. Händer det så kan det få som följd att det inte blir ett tryggt rum längre.

 

Jag tror att vi alla kan komma överens om till exempel att en grupp kvinnor som utsatts för mäns våld som startar ett initiativ där de träffas och pratar om sina erfarenheter ska kunna få göra det utan att män ska vara närvarande. Det är en form av separatism. Anonyma Alkoholister är en annan typ av separatistiskt rum.

 

Något som jag upplever som hycklande är att folk kan vara för en viss typ av separatism men vara emot en annan. Jag har diskuterat med folk som stödjer kvinnoseparatistiska utrymmen till fullo, men när det kommer till separatistiska rum för personer som rasifieras som icke-vita är de helt oförstående och tycker det är bland det dummaste de hört.

 

En vanlig kritik mot separatism för oss som utsätts för rasism är att anklagas för att gå högerextrema krafters ärenden och att man sysslar med någon sorts rasbiologi genom att dela upp och exkludera vissa människor från att delta. En av de personer jag pratade med som passerar som vit svensk ifrågasatte att den inte var välkommen att delta i ett initiativ för personer som rasifieras som icke-svenskar med motiveringen att den hade ursprung från olika länder i Europa. Här gäller det att vara väldigt tydlig och definiera om man pratar om så kallad svenskhet eller förmågan att kunna passera som vit svensk.

 

Självklart kan man som invandrare från t.ex. Östeuropa känna sig exkluderad från det svenska samhället och känna att man inte är en del av kulturen minst lika mycket som personer med utomeuropeiskt ursprung. Men man måste även förstå att man har vissa privilegier om man faktiskt kan passera som vit svensk till vardags, inte minst om man är så att säga assimilerad. Det finns så många som också vill vara förtryckta men som vägrar förstå rasismen på ett strukturellt plan och se att det finns flera olika faktorer som måste räknas in när man pratar om förtryck.

 

Många som är och som passerar som vita åtnjuter privilegier som vi som inte passerar aldrig kommer kunna ta del av. Den ständigt ökande rasismen, ofta i form av islamofobi och afrofobi, gör att vi som märkbart inte är en del av det svenska samhället på samma villkor som många andra riskerar att bli utsatta för rasistiskt motiverade hatbrott och attacker precis när och var som helst.

 

För att förstå varför separatistiska rum inte borde vara så provocerande som de upplevs vara kan man till exempel dra paralleller till en hemmafest. Du bestämmer dig för att ha en fest i din lägenhet och bjuder bara in dina närmaste vänner. Under festen knackar det på dörren och en helt främmande person som ingen av er känner står utanför och vill komma in. Med största sannolikhet skulle du inte släppa in personen.

Separatistiska rum fungerar precis på samma sätt; en utvald skara personer bjuds in att delta i sammanhanget baserat på en eller flera kriterier. Kanske att de är nära vänner. Kanske att de har problem med alkoholberoende eller att de varit utsatta för mäns våld. Kanske för att de har transerfarenheter. Och så vidare.

 

Skulle du bli upprörd om du inte fick komma på en random persons hemmafest? Eller bröllop? Eller födelsedagsfirande? Om du svarar nej så är du för separatism. Om du svarar ja… Då har du tyvärr problem som du behöver reda ut.

 

Varför blir folk då så upprörda och känner sig berättigade att få tillgång till rum där deras närvaro inte önskas eller rentav kan uppfattas som direkt hotfull? Varför kämpar folk för sin rätt att få ta plats i precis alla rum i hela världen?

 

Personer som kränks av separatism är oftast de som är en del av normen på ett eller annat sätt och som redan har tillgång till de flesta rum, och när det plötsligt dyker upp ett initiativ där personerna av någon anledning inte släpps in så blir de genast provocerade.

Nästan aldrig har dessa personer ens något intresse av att delta i sammanhanget utan blir bara kränkta av faktumet att de inte får delta, vilket blir helt absurt när man tänker på hur dessa personer faktiskt har tillgång till samhället och att de ofta är en del av en norm som premieras och privilegieras.


Separatism utövas oftast av grupper i samhället som är marginaliserade på något sätt och det är därför som separatistiska rum är så viktiga; de fungerar som trygga, fria oaser där folk kan träffa personer med samma upplevelser som de själva, utbyta erfarenheter och ord och kanske organisera sig. I tider som dessa då hatbrott mot marginaliserade grupper ökar så behövs separatismen mer än någonsin.

 

*En cisperson är en person vars könsidentitet och könsuttryck stämmer överens med hens juridiska, sociokulturella och vid födseln tilldelade kön.


 

George Chamoun är frilanskonstnär, klubbarrangör och ledare på ett fritids för HBTQ-ungdomar. Han älskar babygetter, god mat och Soundcloud.

Nyfiken Brun 21: Kadidja Andersson

Nyfiken Brun 21: Kadidja Andersson

Äntligen gör Nyfiken Brun ett sportprogram! Möt Kadidja Andersson, ett av ganska få basketproffs i Sverige och den som spelat flest landskamper för svenska landslaget. Kadidja är en 183 cm lång forward och spelar i Basketligan dam för Uppsalas Sallén Basket. Med flera års collegebasket i USA, proffsspel i Italien, Spanien och Slovakien har hen mycket härligt att berätta om. Och ja, vi får svar på frågan om det raggas på basketplanen!

Bild: privat

Relativismcocktail och baksmälla

Jag har nått vägskälet som många akademiker till slut når, där huvudet är sprängfullt av fantastiska teorier långt bortom det som vardagligen diskuteras runt landets fikabord, så till den grad att jag ibland har svårt att göra mig förstådd. Diskurser, dekonstruktioner och reflexivitet är en malström av tankematerial som formligen sliter sönder och samman vardagens enklare resonemang. Vad är verkligt? Vad är identitet? Finns makt och vem är det då egentligen som besitter den? Det finns inget tydligt svar, ingen tydlig sanning, bara teorier och mer eller mindre välgrundade spekulationer.

Den vänsterintellektuella idealismen, drivet av kritisk teori och olika former av postmodernism, poststrukturalism och posthumanism, med ett konstant ifrågasättande av allt är lika underbar som utmattande. Teorierna leder en till en allt mer abstrakt tankevärld som avsiktligen bryter i hög grad med den folkliga majoritetens synssätt. Jag har gått från att se två biologiska kön, till att se en uppsjö av olika genustolkningar, från att se religiös terrorism till att se ett komplext system av koloniala, patriarkala och kapitalistiska mönster, från att se enskilda individer till att se nätverk, demografi och makt. Många har gjort samma resa som mig men långt ifrån alla.

Resten av befolkningen måste ibland tro att vi är galna, när vi slänger oss med vårt analytiska maskineri. Jag måste hela tiden vara medveten om att de flesta under sin utbildning enbart fått en bild av verkligheten: den statiska, pragmatiska och i grunden positivistika synen på ett samhälle vars existens inte behöver förklaras – det bara är. Gemene man vet inte ens vad ordet socialisation innebär, detta ord som är själva grundstommen för sociologiskt tänkande. Det är oerhört frustrerande. Hur ska de då kunna ta del av komplexa utsagor om makt och ideologi, när de inte ens fått de grundläggande verktygen för att analysera den sociala verkligheten?

Det märktes inte minst då Mona Sahlin år 2014 stöttade möjligheten att rehabilitera återvändande IS-terrorister. Hon blev formligen dränkt av kritik för det uttalandet, vilket är förståligt om man utgår från en statisk verklighetsbild där de goda är goda, de onda är onda och terrorister är terrorister. Lägger vi på ett lager av analys kan man förstå att Sahlins uttalande endast är en förlängning av den redan etablerade humanistiska kriminalpolitik som Sverige haft etablerat i decennier. Det är egentligen inte radikalt, men ställs i direkt konflikt med den härskande statiska världsbild och den känslomässigt laddade retorik som driver politik framåt.

Det här är en del av det som knäckte 68-vänsterns möjligheter att göra ett ordentligt avtryck; den filosofiska obskurism som uppstår i allt mer djupgående idealistiska analyser som förkastar alla fasta punkter i en tillvaro. Det fokliga ”bondförnuftet” diskvalificeras och vi får helt enkelt inte tro på någonting – allt är socialt konstruerat, relativt och därmed blir verkligheten bara en fråga om tolkning. Klyftan mellan oss som dagligen arbetar med sociala teorier och alla andra, vilket inkluderar naturvetenskapligt högutbildade, blir i detta ytterst påtaglig.

Självfallet vore det önskvärt att alla var lika bevandrade i sociala teorier, att alla kunde förstå skillnaden mellan kön och genus och att alla män med dagens absurda normssystem kan ses som potentiella våldtäktsmän. Det är dock en omöjlighet i en värld där många fortfarande är fullt upptagna med att få vardagen att gå runt och klyftan mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap är så stor. I en sådan värld måste människor hitta fasta punkter, symboler och idéer att hålla fast vid när världen stormar. Vi har upplöst kyrkans dominans, nationalismens järngrepp, kärnfamiljens kvävande gemenskap, heterosexualitetens totala hegemoni och tagit steg mot att upplösa patriarkatet och klassamhället. Men vad ersatte vi egentligen dessa institutioner med, utöver en numera svag välfärdsstat och en teknokratisk rationalism?

Det är här faran ligger i mötet mellan okunskap och extrem idealism. Människor behöver gemenskap, utöver en lösryckt allmän humanism, om de ska klara av vardagens påfrestningar i ett egoistiskt samhälle. När politiken dessutom målats in i ett hörn av en globaliserad kapitalism, då är goda råd dyra. Erich Fromm gjorde effekterna av detta tydligt i sin analys av nazismen: En ökad individuell frihet från maktstrukturer har en bieffekt av ökad upplevd otrygghet då individen upplever sig allt mer avskild från sina medmänniskor, vilket i sin tur skapar en lockelse till den bedrägliga och auktoritära skuggan av gemenskap i nationalismen.

Min poäng är att vi måste finna något nytt som människor kan tro på, finna en gemenskap i och stärkas av, utan att det ska behöva vara ett förtryckande system. Ett nytt stort samhällsbygge kanske, byggt på delaktighet och breddad social kunskap? Till dess måste vi så kallade vänsterintellektuella lära oss att kommunicera bättre, på breddgrader som är mindre abstrakta… och tills dess kommer fascismen att vandra framåt, obönhörligt och skoningslöst.

Som Dennis Lyxzén sjunger i låten Får aldrig tro: Jag är så less på den nya tiden, jag är så less på ett färglöst liv, jag är så less på alla tvivel, för vi får aldrig tro på nått!

Profilbild2015

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Hatare kapar diskussioner om Köln

“Kanske är det därför jag inte har någon åsikt när jag får frågan vad jag tycker om det som har skett i Köln. Jag vet inte vad som egentligen hände; Vad som är opinion, en reproduktion av föreställningar som har etablerats, som fortsätter snurra runt, och vad som är nyhetsrapportering.”

Jag blir lättad av Sara Abdollahis ord, för just ovisshet och osäkerhet över vad som är sant är till sist det bestående läget efter nyheterna om Köln, Kalmar och Stockholm.

Vid det här laget har det mesta redan sagts, men vad jag vill sätta ord på är min egen högst förvirrade och ängsliga tankeprocess, som mest av allt verkar präglas av ständiga växlingar mellan övertygelse och förvirring.

Tankarna snurrar. Den första reaktionen: helvete, nu får rasisterna vatten på sin kvarn. Sen: övergrepp mot kvinnor sker överallt, men erkänns endast av vissa då förövaren är en Annan. Det här har inte med etnicitet att göra. De som nu rasar hatar mörka män mer än de bryr sig om kvinnor. Tänker på de dagliga redogörelserna i sociala medier om män som inte respekterar gränser, reagerar aggressivt då de avfärdas, och hur kvinnors berättelser avfärdas med kukordinationer och som överkänslighet.

Sen kommer tvivlet, då jag under dagar läser kommentarer till tidningsartiklarna. De flesta är eniga om att endast utländska män gruppvåldtar. Jag försöker hålla fast vid det jag lärt mig : att vita mäns våldtäkter anses ske trots kultur medan mörkare mäns våldtäkter sägs ske på grund av kultur. Men enigheten i kommentarerna har effekt : är det så att jag och andra relativiserar och faktiskt blundar för verkligheten? Jämför vi äpplen och päron när vi tar upp olika erfarenheter av våld och sexuella trakasserier? Är vissa grupper av män mer benägna att begå övergrepp? Kommentarerna är så samstämmiga i sitt hat att jag känner det sippra in under huden och in i min verklighetsbild.

Sen inser jag att jag inte vet: vad är verkligt, hur ser det faktiskt ut för tjejer och kvinnor i vardagen på olika platser? Hur har övergreppen i Köln gått till – vilken sorts övergrepp rör det sig om, har de skett av ekonomiska motiv eller andra, vilka är gärningsmännen och hur många gärningsmän rör det sig om? Hur och varför har de planerat detta?

Vad kan jag veta när samma sanningar eller myter upprepas överallt? Hur ska jag kunna ha en åsikt?

Efter några dagar har flera kloka och sansade skribenter sagt sitt och jag börjar hitta tillbaka till mina egna tankar. Och så till sist den egna slutsatsen: Det är klart att jag måste försöka förstå Köln i termer av kultur, eftersom jag alltid försöker förstå kvinnohat och övergrepp i termer av kultur. Vilka normer, föreställningar och förståelser av kvinnor, män och identitet påverkar vårt agerande, och hur ser det ut inom specifika grupper? Vad är gemensamt mellan grupper och finns det något som särskiljer? Det är frågor som kan ställas kring kvinnosynen hos hockeylag, studentgäng på krogen, och hos unga män som kommit ensamma till Europa.

Jag börjar att skriva den här texten i huvudet, lättad över att ha landat i någon hållning. Så nämns nya detaljer i en debattartikel. I Köln ska fingrar förts upp i anus och vaginor. Stämmer det? I så fall är det fråga om annat än det bekanta tafsandet och trakasserierna. Tankarna snurrar igen.

Och här är vi nu. Vad kan jag veta när vi inte vet – när rykten och myter sprids tillsammans med vittnesuppgifter och fakta? När hatare kapar diskussioner och många av oss försöker balansera och nyansera? Håller vi balansen eller slätar vi över? Hur håller jag mina egna rasistiska föreställningar i schack när övergreppen diskuteras? Och är det samma gamla vanliga kvinnohat och förtryck eller är detta något annat?

Tillbaka på ruta ett, tills dess informationen inte längre kommer från tyckare utan från de som vet och kan förklara vad som faktiskt hänt.

Hanna Jansson
Doktorand, etnologi
Stockholms universitet

Varför är killar så tråkiga?!

Varför är killar så tråkiga?!

I det femtonde och senaste avsnittet av podden Singelrådet (lyssna!) diskuterar deltagarna ”Varför väljer killar tråkiga tjejer”, ett fenomen jag känner igen väl i min bekantskapskrets. Uppfattningen om vad som är en tråkig tjej/annan person är så klart subjektiv. I podden tas som exempel: en som tonar ned sina egna åsikter för att vara andra till lags, eller en person som strävar efter stabilitet och rutin snarare än spänning och variation. Diskussionen ledde inte riktigt fram till ett självklart och definitivt svar, utöver att människor strävar efter bekräftelse och trygghet.

 

En annan relevant förklaring till att killar väljer tråkiga tjejer, (om jag skulle definiera tråkig som till exempel en person som inte framhäver sig själv/sin intelligens) är att män är rädda för intelligenta och framgångsrika kvinnor. Tror du mig inte? Se forskningsresultat här.

 

I min erfarenhet är det tråkiga personer som väljer andra tråkiga personer av bekvämlighet. Konturlös 1 + Konturlös 2 bildar en gemensam form med konturer. Det kan jag inte göra så mycket åt och det bekommer mig inte. Sen finns det tråkiga personer (läs: killar) som vill ha mer kul, som kanske vill vara någon annan eller leva på ett annat sätt än de gör, eftersom de vet innerst inne att de är rätt grå. Dessa väljer mer säregna personligheter för att kompensera sin egen brist på hårdvaluta.

 

Så jag undrar snarare: VARFÖR ÄR KILLAR SÅ TRÅKIGA?

 

Mitt problem är inte så mycket att människor jag intresserar mig för lämnar mig till förmån för en person som jag tycker verkar vara lika tråkig som derivataformler, även om det säkert har hänt fler gånger än jag är medveten om.

 

Istället är kruxet *triggervarning: självuppskattning* för mig och andra ROLIGA, VASSA och INTENSIVA personligheter snarare att hela Sveriges dejtingpotential och utbud av singlar kan liknas vid your average svenska sommar. Man tror liksom på den, romantiserar den och tänker att den kommer vara fantastisk om man bara tar för sig av den – enkom för att upptäcka sisådär två soldagar och i övrigt regniga kvällar. TRÅKIGA.

 

Mitt problem är att jag så sällan ens blir intresserad av någon, *speciellt* när det kommer till killar. Jag försöker ändå, träffar olika slags personer med olika bakgrund och olika sysselsättning i olika åldrar. Det enda de har gemensamt – hur innerligt tråkiga de är. Det gäller alla kön, även om jag personligen tycker att killar vinner pris när det kommer till att vara boring.

 

Så varför är svenska killar så jävla tråkiga? Jag kan ju ha fel (obs fejkad ödmjukhet) men min upplevelse är att människor i Sverige, speciellt i Stockholm, är så oerhört ängsliga och konflikträdda. Alla vill vara omtyckta av alla. Passa in, ha ”rätt” åsikter (utan att för den sakens skull leva som man lär), klä sig på rätt sätt och dricka drinkar på coola barer. MEN! Det finns ett problem som gör detta till ett omöjligt och icke-fruktbart projekt. INGEN KAN VARA OMTYCKT AV ALLA.

 

Ändå står folk där, i diskussioner, på fester, middagar, i alla sociala sammanhang och allra mest under dejter – och tänker mer på vad de själva säger än på samtalet som förs gemensamt. Den sociala interaktionen blir i allra högsta grad performativ, en upprepning av det senast tjuvlyssnade på den för närvarande mest hippa baren förra helgen, istället för genuin och unik. Personen jag pratar med är mer uppmärksam på hur den framställer sig själv än på vad jag säger. Den säger därför inte emot mig, i alla fall inte på ett sätt som makes sense eller tillför nya perspektiv. Den vågar inte. Den är för rädd för att säga ”fel”.

 

Dessutom. Tråkiga personer väljer tråkiga personer och blir ihop, för då behöver de inte anstränga sig mer. Och detta gäller i synnerhet män. För tydliga exempel: läs dialogen “Den heterosexuella plågsamheten”. I svensk dejtingkultur är skräcken för att anstränga sig för en annan människa så stark, att man hellre spelar obrydd än visar uppskattning för att göra sin crush glad och förvånad.

 

I serien Master of None frågar karaktären Dev sin kompis Denise vad han ska hitta på när han bjuder ut sin crush på dejt. Självklart tipsar tjejkompisen(!!!) honom att göra något speciellt och oväntat – vilket också blir en succé. Men när var senast din dejt föreslog en annan aktivitet än att ta ett glas, eller ännu värre, bowla?! Man väljer helt idélöst och icke-umgänge över att våga riskera en kreativ ansträngning eftersom det, precis som allt annat i livet, tyvärr inte kan komma med garantier på framgång. Det är att jämföra med typ aktier I guess. Hög risk = eventuell hög vinst eller ett jävligt svidande failure. Eller annars, låg risk, men dina tillgångar växer med cirka 50 öre per år. Grattis.

 

I förlängningen kan detta med att alla är så brutalt tråkiga därför förstås på samma sätt som varför folk väljer tråkiga partners. Alla vill ha bekräftelse och trygghet, och det är inte alltid tryggt att våga stå upp för sin sak eller vara ”udda”. Men jag går hellre hem med någon som förvånar mig och visar stark karaktär, än någon vars enda förtjänst under kvällen är att ha inspirerat mig till nya anledningar att inte ses nästa gång.

 


 

 

Arazo Arif är poet, journalist och redaktör på Kultwatch.

Resedagbok från Film Bus Project i Israel

2012 deltog dokumentärfilmstudenten Anna Padilla i ett projekt kallat Film Bus Project i Tel Aviv och 2014 deltog animationsstudenten Sarah Gampel i samma projekt. Här följer en sammanfattning av deras erfarenheter av detta projekt samt en uppmaning till filmare, konstnärer, studenter och kulturarbetare, att inte delta i detta projekt samt bojkotta samarbeten med Tel Aviv Universitet. 


Vi båda var intresserade av att åka till Israel och Palestina i form av ett kulturutbyte med unga filmare för att få chansen till möten och kontaktnät till olika freds – och proteströrelser mot Israels ockupation av Palestina. Vi var nyfikna på hur israeliska och palestinska filmstudenter förhåller sig till ockupationen – den unga generationen filmare, hur tänker de kring den och hur skildrar de den?

Efter våra erfarenheter av och med mer kunskap om detta projekt och om Tel Aviv Universitet, som driver projektet, är vi båda starkt kritiska till det och vårt deltagande i det, vilket vi beskriver varför, i följande text.

Vårt syfte med deltagandet i projektet var förhoppningen om att kunna påverka med våra kritiska röster mot ockupationen i direkta möten med unga studenter. Men i ett sammanhang som på förhand är styrt av en institution som inte öppnar upp för kritiskt tänkande, utan tvärtom, vill tysta detta, bidrar vårt deltagande endast till att normalisera och legitimera Tel Avivs Universitet och då i förlängningen Israels ockupation av Palestina som förtrycker palestinier och bryter mot flera internationella lagar.

Det finns en lång rad universitetsprofessorer, lektorer och studenter världen över som redan skrivit på en maning till akademisk bojkott av Israel och som stödjer den globala bojkottrörelsen PACBI (Palestinian Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel)

Vi uppmanar alla universitet, studenter och kulturarbetare att stödja PACBI och bojkotta kulturella och akademiska utbyten och samarbeten med israeliska universitet och andra institutioner, organisationer och filmfestivaler som inte tydligt tar ställning och aktivt arbetar mot ockupationen. PACBI är en del av BDS som står för Bojkott, Desinvestering och Sanktioner.

En akademisk och kulturell bojkott av Israel innebär att:

vägra delta i akademiska samarbeten och samarbetsprojekt med israeliska universitet. 

avstå från att delta i samsponsrade konferenser och andra akademiska aktiviteter som hålls på israeliska universitet.

Avstå från att delta i filmfestivaler och teaterfestivaler som hålls i Israel.

Dessa punkter gäller så länge dessa sammanhang inte aktivt tar ställning mot ockupationen – om de gör detta, ska de inte bojkottas. 

Bojkotten bör gälla samtliga kulturella och akademiska utbyten och samarbeten med israeliska universitet och andra israeliska institutioner, organisationer, teatrar, filmfestivaler och teaterfestivaler som inte tydligt tar ställning och aktivt arbetar mot ockupationen.

Bojkotten gäller alltså inte israeliska sammanhang som aktivt arbetar mot ockupationen.

Bojkotten gäller inte heller enskilda israeliska akademiker och kulturarbetare – oavsett deras åsikter.

Vi vill samarbeta med och stödja israeliska organisationer, aktivister, studenter, forskare, kulturarbetare och akademiker som arbetar för ett avslut av ockupationen och för mänskliga rättigheter för palestinier.

Sarahs resa

Efter att ha sett en animerad studentfilm från Jerusalems Konsthögskola Bezalel frågade jag min institution om det fanns något samarbete eller möjlighet till terminsutbyte med den skolan. Det fanns det inte, men däremot fanns ett projekt som anordnades av filmavdelningen på Tel Avivs Universitet. Projektet kallas Film Bus Project och är en del av Tel Aviv International Student Film Festival.

Projektet innebär att ett gäng filmstudenter åker buss och visar sina filmer på olika ställen. I ansökan och i beskrivningen av projektet går att läsa att målen med projektet är att initiera sociala förändringar.

Jag söker till projektet därför att jag p.g.a. beskrivningen tror att filmbussen kommer åka till både Israeliska och Palestinska städer, eller åtminstone kommer behandla Israels ockupation av Palestina kritiskt.

Några dagar innan avresa får jag ett email med info om vilka städer vi ska besöka. Samtliga ligger i Israel och jag känner mig besviken. Jag kontaktar en filmstudent som åkt med filmbussprojektet två år tidigare, Anna Padilla och dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist, som åkt mycket till Israel och Palestina. Både PeÅ och Anna bekräftar mina farhågor angående att filmbussen inte åker till städer i Palestina och att inga palestinier från de ockuperade områdena Västbanken och Gaza, deltar på resan. På Annas resa var endast en deltagare palestinier, Samar, som är israelisk medborgare och bor i Tel Aviv. De varnar mig och berättar att projektet inte har en kritisk profil. Men jag bestämmer mig för att åka ändå.

Tel Aviv International Student Film Festival, som Film Bus Project är en del av, organiseras och genomförs av filmstudenter på Tel Aviv Universitets Film och TV-avdelning. Festivalen är en del av deras utbildning. Förutom att visa studentfilmer har festivalen olika sidoprojekt och ett av dessa är Filmbussen. Projektet är liksom filmfestivalen internationellt så förutom ett tjugotal israeliska filmstudenter deltog 6 internationella filmstudenter. I år kom de från Brasilien, Frankrike, USA, Belgien, Tyskland och jag från Sverige.

Resedagbok

Dag 1 tisdag den 20/5

Alla deltagare samlas på Tel Avivs Universitets Campus för invigningsceremonin. Det bjuds på öl, champagne och popcorn. Vi lastar bussen med vår packning och filmutrustning och åker iväg.

Vi bor på en kibbutz i Urim. Efter middagen samlas vi för att presentera oss för varandra samtidigt som vi får ett schema för resan. Vi får reda på vilken kväll våra filmer ska visas och organisatörerna berättar att filmbussen även jobbar med ett projekt som kallas Film Groups. Det innebär att ungdomar från de olika städerna vi ska åka till i förväg har skrivit ett kort manus, som de tillsammans med studenter från bussen spelar in under samma dag som filmbussen besöker respektive stad, sedan visas kortfilmen på kvällen tillsammans med våra kortfilmer.

Sen är det fest och det bjuds på öl och sprit. Jag frågar en filmstudent hur hon ser på sin framtid i Israel och ifall de är engagerade mot ockupationen. Hon verkar uppgiven och säger att Israel aldrig kommer avsluta ockupationen, det enda som kan förändra situationen är påtryckningar utifrån och bojkott. Hon menar att kritik mot ockupationen från Israeliskt håll skulle leda till inbördeskrig.

Dag 2 onsdag 21/5

Varje morgon är det tidig väckning för att hinna äta frukost innan vi tar bussen till dagens aktivitet. Idag ska vi besöka Ofakim Park som är en Keren Kayemeth LeIsrael-park (KKL http://www.kkl.org.il/eng/). KKL är även en av Filmbussens och Filmfestivalens huvudsponsorer. När vi kommer till parken får vi först en sionistisk föreläsning. Guiden föreläser på engelska och tilltalar de internationella filmstudenterna som om de vore judiska immigranter (vilket ingen av dem var, förutom jag). Tyvärr var jag för oförberedd för att kunna ställa frågor. Detta var raka motsatsen till vad jag förväntade mig av Filmbussprojektet.

Föreläsningen handlar om hur KKL, med hjälp av insamlade pengar världen över, har planterat träd och anlagt parken på det som tidigare var ödemark och öken. (Senare under resan och efter att jag kommit hem hittar jag info om raderade palestinska byar som dessa parker är anlagda på http://www.bdsmovement.net/activecamps/jnf och http://www.palestineremembered.com/GeoPoints/Jerusalem_528/SatelliteView.html).

Vi går runt i parken med en fågelskådare som arbetar där. Den här platsen är en utav de obehagligaste ställen jag besökt. Mitt i parken står en gammal igenbommad arabisk polisstation. Guiden berättar om olika växter och fåglar. Han berättar om göken och om hur den lägger ägg i andra fåglars bon. Gökägget och gökungen är större än de andra fågelungarna som puttas ut ur boet. På så vis får gökungen all föda som fågelföräldrarna kommer med. Han berättar vidare att trots att gökägget är mycket större än de andra äggen så gör fågelföräldrarna inget åt det, han menar att de tolererar gökungen, vare sig de förstår eller inte förstår att det inte är deras ägg. Fågelguiden drar sin slutsats; trots att det utifrån sett kan verka orättvist, så jämnar det till sist ut sig eftersom göken bara gör såhär lite då och då, han kallar det för naturens terrorbalans. Sen tillägger han att de europeiska gökarna skiljer sig från de israeliska med sin förmåga att ändra storleken och färgen på sina ägg, för att inte väcka de andra fåglarnas misstankar, men det är en annan historia säger han och vi går vidare till eukalyptusodlingen.

Under hela resan känner jag att jag går miste om att lära mig om alla de platser vi besöker. Guiderna berättar endast väl valda delar av platsens historia, delar som överdrivet skönmålar Israel och tiger om Israels våldsamma historia i Palestina.

Sedan åker vi till Ofakim där vi ska visa filmer senare på kvällen. Vi delar ut flyers för att få folk att komma till filmvisningen.

På kvällen samlas vi ute vid en amfiteater där filmerna ska visas. Varje kväll är två studenter ansvariga för popcornmaskinen. Vi visar filmgruppfilmen som ungdomarna gjort samt tre studentfilmer. Innan varje film får regissören presentera sig och sin film.

Efter filmerna åker vi tillbaka till vårt vandrarhem på kibbutzen, det är fest för de som vill.

De israeliska studenterna är måna om att de internationella studenterna har kul och får en positiv och trevlig erfarenhet av Israel.

Dag 3 torsdag 22/5

Idag åker vi till Netiv Ha’Asara, en moshav som ligger precis vid separationsmuren utanför Gaza. Vi får en föreläsning, på hebreiska, utav en boende som även guidar oss till en utkiksplats där vi kan se separationsmuren och Gaza. Guiden berättar bland annat att de endast bygger hus som även fungerar som missil och bombskydd från de missiler som kommer från Gaza och hon berättar om målarterapin som hålls med barnen så att de inte ska vara rädda för missilerna. (En utav Israelerna viskar att dessa missiler är gjorda av 16-åringar och att de sällan träffar nånstans). Busschauffören säger att det inte är så synd som det verkar om de som bor i Netiv Ha’Asara eftersom de får bidrag från staten.

Det pratas ingenting om Israels blockad av Gaza och hur Gazas befolkning förtrycks och lider av den och Israels upprepade militära attacker.

Efter att vi sett Gaza från utkiksplatsen är det bråttom och filmstudenterna säger att vi måste skynda oss så vi hinner ha tid för sol och bad på stranden norr om Gaza. Hela resan präglas av att det alltid är bråttom för att hinna till stranden eller för att dricka öl. Det finna inget utrymme för samtal eller diskussioner. Denna fest och aktivitetshets gav en stundtals känslan av att vara på ett militärläger.

Efter stranden visar vi film i Netiv Ha’Asara. Sen fest.

Dag 4 fredag 23/5

Idag ska vi till en beduinstad som heter Shegev Shalom och jag ska vara med i filmgruppen och spela in film med ungdomar från staden, mitt deltagande är frivilligt och jag ser fram emot det. Medan de andra besöker ett Israelitiskt samhälle, hjälper jag till med dagens filminspelning. Ungdomarna pratar arabiska, men som tur är så kan en av de israeliska studenterna arabiska. Vi hjälps åt att filma och även om jag och resten av israelerna inte förstår vad som sägs är det kul och det går lätt. Ungdomarna har valt att göra en film som ska ändra på omvärldens, och framförallt israelers bild av beduiner, den handlar om att den stereotypa bilden av beduiner som våldsamma och kriminella inte stämmer.

Innan middagen firar vi kabbala sabbat och vi dricker inte lika mycket vin och öl som de andra kvällarna för att respektera de boende som är muslimer.

Några israeliska studenter klagar skämtsamt om att de är oroliga för att bli våldtagna efter att ha pratat med de boende.

Efter filmvisningen på kvällen sover vi alla i ett stort tält.

Dag 5 lördag 24/5 

Under bussresan till Haifa blir jag intervjuad av en student som har i uppgift att skriva en blogg om resan. Jag passar på att fråga honom om han känner till några organisationer som arbetar med samarbeten mellan israeler och palestinier. Han säger att det inte är så vanligt men att han just nu deltar i ett sådant. Det är ett filmprojekt där ett gäng Israeliska samt Palestinska filmare gör kortfilmer på samma tema. Temat är sport och de färdiga filmerna visas sedan i ett och samma block på filmfestivalen. Men, säger han, som alla samarbeten mellan israeler och palestinier, så möts aldrig filmarna. De gör sina filmer på var sitt håll. Jag passar på att fråga honom om hans tankar kring Palestina och han säger att han inte klarar av att prata om det eller tänka på det, att det är för jobbigt. Sen är det slutpratat.

Vi besöker Ein Hod, en konstnärsby med bl.a. ett Yanco Dada Museum. Museiguiden berättar om den dadaistiska konströrelsen och förklarar att den uppstod som en protest mot första världskriget och det samhälle som tillät kriget. En utav de Israeliska studenterna invänder och säger att dadaismen inte är en protest mot nånting och diskussionen dem emellan blir den enda diskussionen på hela resan.

Vi bor på hotell i Haifa och på kvällen visar vi film i ett samhälle som heter Tirat Ha’Carmel. Innan filmvisningen äter vi pizza och dricker öl på hotelltaket.

På kvällen är det fest.

Dag 6 söndag 25/5

Idag är vi i Givat Olga. Vi visar film på förmiddagen samt har en föreläsning med en israelisk journalist, Ilana Dayan. Många av studenterna ser fram emot hennes föreläsning och berättar att hon med sin radikala och vänsterorienterade journalistik är en idol och förebild. I en och en halv timme berättar hon om reportage där hon avslöjar politikers mutfiffel blandat med tips om kameravinklar och berättargrepp. Hon nämner aldrig Israels ockupation och pratar bara om de tekniska aspekterna av journalistik och dokumentärt filmande.

Ingen nämner Palestina.

Efter föreläsningen och filmvisning badar och solar vi på stranden. På kvällen visar jag min film. Sen är det fest, det bjuds alltid på öl och sprit och vi leker sällskapslekar.

Dag 7 måndag 26/5

Innan frukost har vi yoga på stranden. Sen åker vi till Harduf, en antroposofisk kibbutz där vi matar kalvar och höns och lagar en ekologisk lunch. Guiden visar byns skola och förklara den antroposofiska undervisningsmetoden. En kort diskussion utbryter ang. ifall barnen blir hjärntvättade.

Innan kvällens filmvisning i byn Deir al-Asad där invånarna är palestinier och israeliska medborgare, ska vi träffa några studenter från staden. Vi träffar fem studenter från Deir al-Asad och vi presenterar oss för varandra. En av studenterna berättar att hon är glad att träffa oss och att hon har startat en NGO som ska hjälpa ungdomar i staden att studera vidare på universitet. Mötet avbryts snabbt och det är bråttom att hinna till filmvisningen på kvällen. Några av de israeliska studenterna gör narr av och pratar skit om invånarna i staden, inklusive de vi just träffat.

Dag 8 tisdag 27/5

På förmiddagen hajkar vi i en KKL-park vid Golanhöjderna, guiden berättar hur patriotiskt stolt han känner sig när han ser odlingarna och vi sjunger sånger på hebreiska som jag inte vet vad de handlar om. Sedan badar vi i Genesaretsjön, samt äter melon och dricker öl.

Resans sista filmvisning är i Beit She’an och på kvällen är det avslutningsfest med vin, öl, sprit och sällskapslekar.

Dag 9 onsdag 28/5

Innan vi åker tillbaka till Tel Aviv har vi en snabb runda där folk får säga vad de tyckte om resan. Många var glada och hade haft kul.

Efter två dagar på Tel Aviv International Student Film Festival 2014, där efterfilmen – samtalen med regissörerna mest handlade om hur mycket gräs de rökt, badat och festat i Tel Aviv fick jag nog och åkte till Ramallah, Hebron och Betlehem i Palestina. Här är Filmfestivalens introfilm, d.v.s. en kortfilm som studenter gjort och som okritiskt visades innan varje filmvisning: https://www.youtube.com/watch?v=Q43SBwGv20Q

Tack vare dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist får jag tillfälle att åka till Ramallah på Västbanken och träffa filmstudenter på Birzeit-universitetet, där PeÅ undervisar i en dokumentärfilmskurs. Kursen går ut på att studenterna under en månad ska producera egna dokumentärfilmer. Vi ser några exempel, bl.a. en dokumentär om en palestinsk kvinna som trots upprepade hot och mordbrandsförsök vägrar lämna sitt hus till illegala bosättareDe palestinska studenterna är frustrerade efter filmen. De vill göra film om ockupationen, men menar att det är svårt att göra film om ämnet på ett nyskapande sätt och som når ut till omvärlden, eftersom det i Palestina gjorts så många dokumentärfilmer om detta redan. Kontrasten mellan de Israeliska filmstudenternas kompakta tystnad och ignorans av ämnet och de Palestinska studenternas diskussionsiver gällande ockupationen och film som medel för förändring, är slående.

Mot slutet av lektionen presenterar jag mig själv och berättar om bussresan. Studenterna frågar vad de Israeliska studenterna säger om Palestina, hur ser de på ockupationen? Vad säger de om oss? Hur ser deras diskussion ut?

Det känns tungt att svara på frågan med att berätta om de israeliska studenternas tystnad och ointresse av att prata om och engagera sig mot ockupationen. Jag gör mitt yttersta för att komma på något positivt att säga. Men de fattar hur det ligger till och suckar uppgivet.

Tel Aviv International Student Film Festival

Tel Aviv International Student Film festival ägde rum några dagar efter bussresan. Både under bussresan och filmfestivalen diskuterades aldrig Israels ockupation av Palestina, trots att vi stundtals befann oss några meter från Palestina och så att säga hade ockupationen med dess förtryck och humanitära katastrof rakt i ansiktet.

Båda projekten är mer jippon än kulturutbyte där jag och de andra internationella studenterna refererades till som turister, medan de israeliska studenterna gjorde sitt yttersta för att visa Israel okritiskt samt se till att vi alltid var upptagna med fest och lek.

I beskrivningen av projektet står det att filmstudenterna som anordnar festivalen och filmbussen gör det som volontärer, men egentligen ingår det i deras utbildning. De måste arbeta med filmfestivalen för att få sina högskolepoäng och detta gör att stämningen på filmbussen ibland får en att känna sig som om en är del av en tråkig och påtvingad skoluppgift.

Annas resa

Då filmbussprojektet startade, år 2012, och dokumentärfilmstudenten Anna Padilla deltog, fanns ett antal inslag där ockupationen uppmärksammades ur kritiska perspektiv, men dessa har nu alltså helt försvunnit.

Under det första projektet ställdes ett inbokat seminarium in på grund av att de israeliska studenter som arrangerade bussresan ansåg att det blev för kritiskt mot Israel, och, som de uttryckte det, var rädda att de internationella deltagarna skulle få ”fel bild” av landet. Seminariet som ställdes in var med organisationen Breaking the Silence, en israelisk organisation där före detta soldater i IDF (Israel Defence Forces) vittnar om de övergrepp mot palestinier de begått och bevittnat under sin tjänstgöring.

Det var efter ett seminarium med den israeliske producenten Liran Atzmor, som producerat dokumentärfilmen ”The law in these parts” (2011), som några av de israeliska studenterna blev upprörda och beslutade att ställa in mötet med Breaking the Silence.

Filmen ”The law in these parts”, som visades första kvällen på filmbussprojektet 2012, är en dokumentär som handlar om ockupationens militära rättssystem som påtvingats det palestinska folket.

Under seminariet sa filmens producent, Atzmor, att; ”… de flesta gick inte ut på gatorna om de visste att kampen var mot ockupationen. De gick aldrig ut i stora massor för att kämpa för att avsluta ockupationen. Det var aldrig en miljon människor i Israel som protesterade mot ockupationen, men, mot priset på ost i mataffärerna, då gick en miljon människor ut ur sina hus för att kämpa. Det är något ofattbart. Hur människor, på ett så extremt sätt, inte kan se verkligheten.”

De israeliska studenterna blev upprörda över att producenten, som de uttryckte det, tog tillfället i akt att kritisera Israel. De sa att de hade förväntat sig att han skulle ha pratat om själva filmprocessen, och nämnt Israel på ett mer neutralt sätt.

Samar Qupty, är palestinier och israelisk medborgare från Nazareth men numera boende i Tel Aviv. Hon var tidigare filmstudent på Tel Aviv Universitet och den enda palestinska deltagaren på resan, 2012. Hon beskrev hur hon kände att hennes deltagande utnyttjades för att projektet utåt sett skulle se bra ut. Hon är starkt kritisk till projektet och säger att; ”Jag tycker att kulturell bojkott är ett rätt och fredligt sätt att göra Israel medveten om att världens ögon är öppna och ser deras krigsförbrytelser och ockupation. Jag tror att det gör dubbel nytta: teoretiskt och praktiskt. Dessa kulturutbyten, som filmbuss-projektet, har andra syften än att bara vara kulturella och akademiska. De är där för att ändra världens uppfattning av Israel, för att sprida ett annat ”perspektiv” av ockupationen. De samlar unga människor från hela världen, visar dem landet, matar dem med historisk information som inte alltid visar hela bilden av sanningen, och får dem att förälska sig i Israel – och inte i Palestina. Därför är kulturell bojkott inte mindre viktig än ekonomisk bojkott.”

Samar berättade om hur hon, som palestinier, blev diskriminerad under sin filmutbildning på Tel Avivs Universitet. Hon sa att; ”Etnisk diskriminering börjar med språket. Som ni vet är det formella språket på universiteten hebreiska. Palestinska studenter som kommer från små byar, eller även de som kommer från städer (som Nazareth till exempel) har inte varit i kontakt med det hebreiska språket tidigare. Plötsligt är allt de hör akademisk hebreiska, allt de ska skriva är på akademisk hebreiska. Så, från starten är förutsättningarna olika för arabiska studenter och judiska studenter”.

Samar berättade också att; ”… när jag bad filmavdelningen på mitt universitet att få skriva min uppsats på arabiska, med hänsyn till språksvårigheter, var deras svar; ”Vi är ledsna, men vi har inga arabisktalande lektorer som kan evaluera din uppsats, så du måste skriva den på hebreiska”. Detta är bara några få punkter som jag tycker är de mest objektiva. Jag kommer inte att säga något om rasismen mellan lärare och studenter som oftast avslöjas i betygssättningen, inte heller om rasismen mellan studenter, eftersom det inte är fallet för alla, så jag ser det inte som rättvist att generalisera. Men låt mig säga att den finns där, i stora mått. Jag letar fortfarande efter ljuset i änden av tunneln. Jag vet att det finns därute, vi behöver bara vilja nå dit, riktigt mycket!”

Slutsatser efter vårt deltagande i Film Bus Project

I efterhand ångrar vi vårt deltagande i Film Bus Project och är båda starkt kritiska till projektet som drivs av Tel Aviv Universitet, främst då universitetet samarbetar med IDF, Israel Defence Forces (vilket vi inte visste innan resan). Ett exempel på samarbete med IDF är att det går att läsa att Filmbussen 2014, även besökt IDF’s ubåtsenhet, vilket inte gjordes, men det visar att projektet planerat ett utflyktsmål i samarbete med IDF. Projektet sponsras även av organisationer som KKL (vilket vi inte heller visste innan vi åkte) vilka förespråkar värderingar som vi starkt motsätter oss.

Det finns en rad studenter och professorer som redan skrivit på en maning till akademisk bojkott av Israel, https://electronicintifada.net/blogs/nora-barrows-friedman/swedes-call-academic-boycott-israel

Mer info: http://annawester.se/2010/02/12/kth-forsokte-stoppa-mote-om-bojkott-av-israel/

http://israel-academia-monitor.com/index.php?type=large_advic&advice_id=8258&page_data[id]=178&cookie_lang=en

Som internationella studenter och filmare bidrar vårt deltagande i att normalisera och legitimera Tel Avivs Universitets Film och TV-utbildning och då i förlängningen Israels ockupation av Palestina som bryter mot flera internationella lagar.

Länk som manar till bojkott av Tel Avivs Universitet ”Cinema and Media Studies Conference” samt förklarar anledningen till bojkotten:

http://donotapplyhebrewu.wordpress.com/boycott-israeli-cinema-and-media-studies-conference-at-tel-aviv-university/

Utdrag ur länken ovanför:

Tel Aviv University

Tel Aviv University is complicit in Israel’s unequal treatment of Palestinians (5% of its student population), the majority of whom are citizens of the Israeli state, and the suppression of political dissent; for instance:

Tel Aviv University has chosen to remain silent while the entire population of Gaza has been excluded by the Israeli government from the possibility of enrolling and studying at the university.  Palestinian students from Gaza have a better chance of acceptance at a university in the United States than at Tel Aviv University.[1]

The Tel Aviv University administration restricts the freedom of speech and protest of Palestinian students by honoring the “Nakba Bill,”[2] discriminatory legislation meant to discourage academic discussion and public commemoration of a day of mourning, on the anniversary of the establishment of Israel, for the expulsion by Zionist and Israeli forces of over 750,000 Palestinians from their homes and land, and the massacre of thousands more, during 1947-49. In a similar spirit, the University recently canceled a lecture commemorating Land Day that was to be given by Palestinian political figure Mohammed Kena’ana[3].

Tel Aviv University requires potential enrollees to take psychometric exams, a combined aptitude and personality test that has been criticized as culturally biased.  The university likewise administers English language proficiency entrance exams that are structurally biased as a result of Israel’s “separate-but-equal” primary and secondary education system, which prioritizes and promotes Jewish Israeli advancement while under-funding and thus under-developing Palestinian-majority schools.[4]

Like all Israeli universities, Tel Aviv University also adheres to an Israeli law which stipulates that universities must give special treatment to student military reservists—in the form of financial assistance, age restrictions for entry into particular programs, and student housing allotments. This evidences both Tel Aviv University’s complicity in the occupation and its discriminatory practices against Palestinian students, who are not required to serve in the Israeli military.  The university likewise discriminates against the small but significant number of Jewish conscientious objectors who refuse to serve in the Israel Defense Forces (IDF).[5]

Tel Aviv University is participating in a settler-run archaeological dig in the “City of David” national park located in the Silwan neighborhood of occupied East Jerusalem, in violation of international law.[6]

Tel Aviv University, like most Israeli universities, is built on the land of a Palestinian Arab habitat, in this case, Shaykh Muwannis, a large village whose inhabitants were forcibly expelled by the IDF in early 1948. The story of the expulsion, destruction and erasure of this village is told by Professor Shlomo Sand of the Tel Aviv University Department of History.[7]  Part of Sand’s description details the five decades of silence and denial by the University of the facts of this expulsion.

Länkar till sidor och dokument som bidragit till beslutet att skriva den här texten:

http://mondoweiss.net/2014/06/boycott-changing-landscape.html

http://australiansforbds.org/

http://usacbi.files.wordpress.com/2009/11/economy_of_the_occupation_23-24.pdf

Länk till riktlinjer för internationell akademisk bojkott av Israel:

http://www.pacbi.org/etemplate.php?id=1108

Länk till riktlinjer för internationell kulturell bojkott av Israel:

http://www.pacbi.org/etemplate.php?id=1047

Vi föreslår en bojkott eftersom det känns moraliskt riktigt samt att det är ett sätt för oss att föra vidare vår erfarenhet från resan. Även en utav de israeliska studenterna sa att hon hoppades på att omvärlden just skulle bojkotta Israel.

Vi säger därför; bojkotta samarbeten med Tel Aviv Universitet och samarbeta och stötta istället de israeliska och palestinska sammanhang som aktivt arbetar för fred och mot ockupationen.

Det finns en lång rad akademiker och kulturarbetare världen över som redan skrivit på en maning till akademisk bojkott av Israel och som stödjer den globala bojkottrörelsen BDS och PACBI som jobbar för att informera om och driva bojkott av kulturella och akademiska utbyten och samarbeten med israeliska universitet och andra israeliska institutioner, organisationer och filmfestivaler som inte tydligt tar ställning och aktivt arbetar mot ockupationen. Bojkotten riktar sig inte mot individer utan mot institutioner.

Israels ockupation av Palestina har pågått i 49 år och bryter mot internationell rätt, FN – resolutioner och mänskliga rättigheter. Gaza har sedan nio år varit utsatt för en blockad och upprepade israeliska militära attacker med tusentals civila dödsoffer och humanitär katastrof som följd. Vi har alla ett ansvar att fördöma och agera mot Israels apartheidpolitik och förtryck av palestinierna och vi tror på bojkott, desinvestering och sanktioner som ett handlingskraftigt och mycket viktigt sätt att göra detta på.

Sarah Gampel,
Animatör och filmare 

Anna Padilla,
Dokumentärfilmare

Stockholm 2015-12-28

 

Bild: Från en kortfilm som Sarah Gampel arbetar med och som handlar om bussresan. Filmen har premiär på Göteborgs filmfestival.

Vi måste förändra allt, vi måste förändra allt igen

Vad är svenskt? Är det att stirra oförstående när en annan bosatt i Sverige inte ohämmat hyllar och sjunger med i Vreeswijk den äldres tolkningar av Carl Michael Bellman? Är det att bälga i sig litervis med mellanmjölk till varje måltid? Är det att hänga utanför idrottshallens kiosk och tjabba? Poeten Freke Räihä frågade några typiska svenskar om vad svenskhet är och om de känner sig nå svenska eller.

Under en middag, med bland andra de engelska poeterna Patience Agbabi och Bernadine Evaristo, i samband med Kristianstad Bokfestival 2015 kom de ansamlade poeterna och arrangören att prata om de muntliga historier som i mycket definierar en kultur; hur många olika historier som ingår i en specifik kultur och, som jag funderade vidare på — också uppgår i en själv när en placerats i en svensk uppväxt; hur många gester och erfarenheter som delas mellan dessa människor. Dessa historier ligger underförstått i exempelvis svenskheten och de omdefinieras med varje ny generation som omtolkar de föregåendes historier genom sina egna erfarenheter. En kultur är rörlig och bunden till den plats där en vuxit upp och under vilka, inte minst ekonomiska, förutsättningar en har tagit del av.

Sverige är sedelärande berättelser om Ragnarök och Heimdals vakande gentemot främmande makter. Sverige är berättelsen om hur Olof Palme blev mördad på öppen gata och hur alla kvinnor jag känt har blivit utsatta för övergrepp. Och alla som inte är heterosexuella, alla som inte föds in i det de ser ut som och vi som inte funkar riktigt på samma sätt som det förväntas av oss. Om hur jag som turist bland medelklassvänner får höra hur de kan få allt de pekar på och som barn mest av allt önskar sig en Rolls Royce när de tar körkort. Sverige är barnets drömmar om makt över sin omgivning. Det kallas neutralitet men är statligt påhejade exporter av redskap för att underblåsa konflikter och med våld och hot om våld behärska andra människor. Om kontroll av medborgarna genom ekonomiska och andra sociala sanktioner. Som att statsmakten egentligen är ett ilsket barn som tjatar. Sverige är rökrutor. Sverige är mat från hela världen stekt och blandad med vispgrädde, salt stress och strösocker. Kaffet är obligatoriskt, annars ses en med oblida ögon. Poeten, översättaren och sjuksköterskan Sohrab Rahimi kommenterar svenskheten i ett brev till mig:

Visst finns det skillnader i kulturer och varje kultur har sin egen subkultur. Om vi antar att livet som invandrare i Sverige är att leva i en subkultur, så kan jag påstå att jag har levt i en sådan sfär, i en sådan miljö. Och det har inte varit mitt val, utan samhället har drivit mig ditåt, till gettot till isoleringen till utkanten. Där skall jag låtsas att jag är glad över att ha fått ett svenskt pass, och jag skall vara glad över att jag har ett svenskt personnummer.

Men det har aldrig hänt under dessa 30 år att någon ens har öppnat sin dörr och bjudit på en kopp kaffe. Där går gränsen. Hit men inte längre. Det finns en osynlig mur mellan vi och dem. Det finns det hela tiden. Det är ingen som säger det men alla tänker på det.

Jag kommer ihåg när jag läste på vårdhögskolan och läraren bad oss att dela upp oss i tre grupper. Vi var trettio studenter och tio utav oss var invandrare. Det blev två grupper med svenskar och en grupp med invandrare. Ingen av svenskarna ville ens ha en invandrare i sin grupp. Senare när jag hade blivit anställd var det samma sak. När jag hade rast tillsammans med en svensk sjuksköterska var det total tystnad. Jag såg när samma person hade rast med en svensk arbetskamrat. Då mal de på. Automatiskt har det blivit så att jag har vägrat ta lunchraster under mina 21 år som sjuksköterska. Det är roligare att jobba än att sitta med svennar som vägrar titta i ens ögon. Hatet strålar från deras anblick.

Därför blev jag inte förvånad när jag häromdagen, hösten 2015, läste i tidningen Metro att Sverigedemokraterna hade stöd hos 25 % av befolkningen. Rasismen i det här landet har djupa rötter. Och naturligtvis vill de inte bli kallade rasister, för de är bara rädda om sitt eget land. Precis som om vi har invaderat och ockuperat det här landet och tvingat dem rätta sig efter våra lagar och regler. I själva verket är det tvärtom. Vi har aldrig fått vara oss själva. Vi har hela tiden tvingats att anpassa oss. Vi har tvingats till assimilering.

Det pratas mycket om integration i riksdag och kommun och radio och teve. Men kan ni bara ge ett exempel på integration? Integration är något ömsesidigt. Svenskarna måste också vilja vara en del av integrationen. Som det är nu verkar inte detta ingå i undervisningen vare sig på högstadie- eller gymnasienivå. Svennar är inte intresserade av att lära sig andra kulturer. De är så stolta över sin egen kultur att de kallar annan kultur för mångkultur. Och så drar de en mur runtomkring sig och stänger in sig där.

Svenskarnas högmod är riktigt skrämmande. Deras syn på andra människor och andra länder är direkt nedsättande. De är de vita herrar som har till uppgift att pocka ner på alla andra, lära dem veta hut och sedan låtsas de att ”vi är solidariska”. Inte i helvete heller. Det där köper jag inte. Om ni är så medmänskliga som ni påstår, börja då med er granne, börja med er klasskamrat, arbetskamrat. Bjud hem dem. Bjud på kaffe och kakor. Sedan kan du komma och tala om frihet och mänskliga rättigheter. Ni säger så för ni har lärt er i skolan att säga så. Men ni tror inte ett dugg på dessa värderingar. Ni vitingar (vikingar) tror er vara världsherrar. Och världsherrar skall inte umgås med de lägre raserna.

Ibland är tanken på en identitet som en del av min skugga. Det där avtrycket kroppen lämnar när ljus faller över det. Något som jag bär runt på, ett fragment som inte alltid syns. Som gör att jag försöker omfamna delar av något jag upplevt men aldrig förstått. Den är sällan bara en enda utan kan liknas vid en korsväg där alla mina erfarenheter, relationer och andra sorters kapital möts och samverkar. Min mamma och hennes föräldrar och syskon hamnade i Sverige, antagligen som arbetskraft. Mormor var från den delen av Karelen som intogs av sovjeterna från Ryssland, morfar från Kemi tror jag — han blev efter ett liv i Sverige aldrig svensk medborgare. Min far är född och uppvuxen i Västerbotten. Mina föräldrar födde mig i Stockholm. Ett slags mellan-, eller ingenmansland mellan mina morföräldrars bostadsort Lund och mina farföräldrars Bureå. Som barn flyttades jag runt mycket. Som längst bodde vi några år i det kosmopolitiska Lund och jag besökte Västerbotten varje sommar. Ofta själv. Rörelse har alltid ingått i mitt varande. Jag tänker att jag inte kan vara ensam om den här erfarenheten, Sverige är ju ett land byggt av invandring och otaliga kulturer sida vid sida. Jag ställer frågan om jag är ensam och får ett flertal svar. Bland annat från Linda Lovecraft, som är handläggare på Högskolan i Borås, poet och långdistanslöpare — hon sätter bättre ord på en gemensam erfarenhet:

Mamma kom från Finland för att sy kläder. Det var sextiotal och den svenska textilindustrin blomstrade: det var bara att välja en stad att åka till så ordnade arbetsgivarna med buss och bostad. Allt var klappat och klart för ett nytt liv i Sverige. Mamma gick på dans och träffade min pappa. Det blev hus och barn och alla var lyckliga — ett tag. Sedan lade fabrikerna ner. Tillverkningen flyttades utomlands, där det var bättre vinstmarginaler. Kvar blev de finska sömmerskorna med sönderarbetade kroppar som fick skola om sig efter bästa förmåga.

Samtalen vid middagsbordet där hemma fick nu ett annat innehåll. Det var arbetsskador och företagshälsovård, kassakort och kunskapslyft, timanställningar och LAS-dagar. Det var nya jobb och nya arbetsplatser. Det var kommunen och privat. Det var ständigt nya telefonnummer ifall jag ville få tag på mamma. Pappa, däremot, hade alltid samma jobb. Därför behövdes det inte pratas särskilt mycket om det. Jag gick dit ibland på besök. Det var mjuka trägolv, en vänlig receptionist, det var stillsamma korridorer utanför välordnade kontor. Det slog an någonting. Om jag nu ändå skulle bli som mina föräldrar så blev jag hellre som min far.

Så jag vidareutbildade mig. På universitetet läste vi om kolonialismen. Om hur vissa länder tog över andra länder och pådyvlade dem sina egna bruk och seder, vilket orsakade stora sår på de förtryckta ländernas nationella identitetskänsla. Men det stod aldrig något om Finland i historieskrivningen, som att det var enbart av rationella och praktiska skäl som Finland hade tillhört Sverige en gång i tiden. Trots allt har vi samma alfabet och mumintroll, och alla vet att Finlands sak är vår. Och alla de där sömmarskorna kom ju hit av fri vilja.

Ju längre tid det passerar mellan inlärning och nutid desto mer integrerade blir dessa kunskaper och allt svårare att tänka kring. För mig är Sverige skog och kalhyggen, långa resor längs motor- och landsvägar belagda med asfalt och upplysta med gula lampor. Det skulle lika gärna vara någon helt annanstans. Sverige är ett ständigt vemod, berättelser om krig och flykt och svält. Om maktens inte särskilt förvånande övergrepp — den kvarlämnade rasbiologin, antropologernas utställningar av stulna kroppar, krigsbyten som konst vilka uppvisas som ett svenskt arv. Kor som betar. Ödsliga parkeringar och rötter som en ständigt snavar över. Att trilla i lera. Att staten säljer neutralitetens lögn och vapen och konstruktionen av välfärden, som med fattigbarnen är det den som tar minst betalt som får leverera; konkurrensen har visat sig lika otillräcklig som alla andra system. Välfärden fungerar lika bra som kollektivtrafiken men krackelerar när den inte underhålls med framförhållning och tillåts vara till för allas behov.

Nåväl, börjar Maria Garfjell svara på min förfrågan om erfarenheter av svenskhet. Hon försörjer sig som god man, jurist, studievägledare, bildkonstnär, poet, författare, estradör och MC. Hon fortsätter med att berätta om hur hennes mamma, som sjuttonåring, flyttade från Lyngseidet i Nord-Norge till Karesuando efter husmorsskolan, strax efter att hennes tvillingsyster börjat jobba på Grapes Hotell i samma stad, och hur hennes mamma jobbade som servitris tills hon träffade pappan som var lapplandsjägare från en liten by utanför Piteå. Hon fortsätter att beskriva ett Sverige som jag vill minnas att jag hört om i flera andra tappningar:

Karesuando är nog en av de osvenskaste orterna överhuvudtaget. Pappa stationerades först om till Jönköping och sedan till Boden och vi bosatte oss 1975 i Luleå där jag är uppväxt. Då pappa flyttade ut när jag var fyra år är jag uppvuxen med mamma som enda förälder och med hennes norska arv som även innefattar att hon har två syskon vars pappa var tysk soldat under ockupationen.

Vi har en brokig familjehistoria men jag kände mig alltid mer hemma i Lyngseidet än i Luleå, särskilt hos mormor som var mer mamma åt mig när jag var liten än min egen mamma var, hon var för ung för att klara av bördan av ett barn, i ett nytt land och nytt språk och hon stod även nästan helt utan utbildning. Det var skittufft som barn med en utrikesfödd, purung, morsa som inte behärskade språket men som var så vacker att alla karlar dregglade efter henne.

Fick ofta höra vidriga saker från gubbar som att ”sameflickor har fittan på tvären … får vi kolla”, men också saker om mamma. Alla ungar drog svensk-norska skämt när jag var i närheten och gjorde klart att jag inte hörde dit (oavsett om jag var i Sverige eller Norge, fast i Norge gjordes det utan hån och med mer hjärta märkligt nog). Det fanns många lestadianer, tornedalningar, ’finska zigenare’ och andra marginaliserade grupper i Luleå på den tiden men jag var inte riktigt välkommen nånstans och hade få vänner. Blev ofta så att jag hängde med de ingen annan fick umgås med då föräldrarna var missbrukare, kriminella eller på annat sätt utfrysta från samhället och mamma var för ung för att förstå, eller kanske hade hon nog med sitt och såg inte att jag tidigt for rätt illa.

Rahimi kommer med ett anslag som idag är långt från självklart och berättar för mig om hur han kom till Sverige som ”en 24-årig man med posttraumatisk stress från kriget” och trots att denna ofta tog sig uttryck som depression var han dock fast besluten att ”det var här jag ville bygga min framtid”. Han fortsätter: ”Allting gick lättare än jag trodde. Polisen tog emot vänligt. Grund-SFI ordandes med en gång. Bostad (boende på ett hotell) ordnades snart. Sommarjobb fick jag också: på ett äldreboende.” Jag själv minns scener från Malmö Centralstation hösten 2015 — frivilliga som gav upp sin vardag för att hjälpa till. En del slutade sova för att det var ont om tolkar mellan dari och svenska. En författarvän, som också är kock, spenderade otaliga timmar i köket på Kontrapunkt, en plats för mer radikal och direkt medmänsklighet än det övriga offentliga rummet.

Till slut fick staten, vars ansvar det egentligen borde vara, ta över mottagandet och min fru berättar om en vänlig leende polis med en laminerad skylt som visar flyktingar mot tillfälliga kontor ute i hamnen; samtidigt hotas mängder av människor av omplacering till andra platser där de kommer att fängslas och torteras. I början av 2016 införs passkontroller för transport över gränsen mellan Danmark och Sverige. Plötsligt blir det mycket tydligare att gränserna är verkliga. Staterna sluter sig. Nu senast hör jag om två poeter, Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi, som dömts av den iranska staten till vad som i Sverige motsvaras av livstids fängelse och därtill tortyr medelst piskrapp. Deras brott? Att vara konstnärer med hög integritet och vägra följa en våldets statsmakt. Saudiarabien och andra stater följer samma vedervärdiga exempel. Under senare delen av hösten 2015 och vidare in i påföljande år gör den svenska staten ett missberäkning och stramar alltså åt gränserna för att tvinga andra länder i Europa att välkomna flyktingar — precis som att andra stater skulle göra tvärtemot när det självpåtagna världssamvetet också sluter sig. Konsten måste dock även här i Sverige stå i opposition till maktens utövande. Och den måste fortsätta vara sådan hur än det politiska klimatet hårdnar, konsten måste ställa frågor om världen. Rahimi fortsätter:

Det man hör hela tiden är att hela Sverige skall skramla eller att människor blir ombedda att skänka pengar via swish eller sms till Radiohjälpen, för Sverige skall rädda världen. Moder Svea skyltas som alla hungrigas och krigsdrabbades skyddshelgon. I själva verket bidrar svenska företag till miljöförstöring och exploatering av människorna i Asien, Sydamerika och Afrika. Detta kompenserar de delvis genom att vid vissa tidpunkter ta in flyktingar eller skänka pengar till det de kallar tredje världen. Ändå vill 25% av svennarna inte ens att denna lilla hjälp skall finnas. Dessa rasister vill ha ett samhälle där människor med olika färger har olika ID-kort och olika pass. Invandrare skall aldrig ens få lov att ha samma rättigheter inför lagen som en vit inföding. I en sådan subkultur har jag tvingats att andas i 30 år. Inte konstigt att jag nu har drabbats av obotlig astma och kronisk lunginflammation.

För mig har det andra svenska alltid varit det som alla andra håller på med. Som att jag inte skulle vara en del av den självförnekande, postkoloniala och patriarkala struktur som jag försöker motarbeta. Det enda som egentligen berör mig och som kan kallas svenskt är den folkmusik som spelas — i dur och moll; medelst fiol, dragspel eller nyckelharpa. Det finska. Musiken och språket, bastun och maten — det är det jag bär med mig, det är det som synts. Jag fick aldrig med mig finskan hemifrån eftersom min mamma ansåg att jag med två språk skulle ha svårare att vara svensk. Det var så jargongen gick på 70- och 80-talet kanske. Även om hon och syskonen kunde svenska, Finland har ju en delsvensk historia av ockupation och invandring, så minns jag en muntlig berättelse om hur de på svenska utpekades i skolan: det sades att de inte skulle utpekas. Lovecraft förstärker i sin tur just detta med språket:

Men bara för att man flyttar bortanför nationens gränser betyder det inte att själen automatiskt gör samma resa. En av mammas landsmaninnor lärde sig aldrig svenska. Det behövdes väl inte när det ändå fanns finska sidor i tidningen, Sisuradio och Moi Mukkulat, och sedermera finskspråkiga ålderdomshem. Mamma å sin sida lät finskan förfalla, försvenskade sig både i arbetslivet och privat, och förpassade det kulturella arvet till memma på påsk och kålrotslåda på jul. Effekten blev kanske inte den avsedda, men mycket effektiv; de långkokta fattigmansrätterna stod mestadels orörda i sina ugnsformar, som tysta, anklagande utropstecken bland det svenska överflödet jag hade fötts in i. Jag skämdes både för att jag inte åt och för att jag inte förstod.

Rahimi kan i sin tur, i ljuset av ett globaliserat medieutbud, ha tät kontakt med de delar av landet han vill behålla men också, i någon mån, med det han lämnat för att överleva. Kanske är detta att söka sig tillbaka lika mycket ett sätt att överleva som att lämna det?

Visst kan jag känna mig kluven när jag skriver på svenska och ändå blir jag ratad av det svenska samhället som en enstöring som förgäves försöker likna de vita genom att försöka vara duktig och till slut sitter jag där i min soffa i vardagsrummet gloende på teve eller sittande på köksbänken skrivande på ett trasigt papper. Tänk dig ett barn som vill amma och en moder som hela tiden sparkar i munnen på barnet. Så känner jag mig. Jag är Sveriges oälskade barn som hanterar mitt kulturella arv genom att ständigt följa nyheterna via iransk radio, teve och tidningar. Jag har också en hel del telefonkontakt med Iran. Jag skriver i iranska tidningar. Jag publicerar böcker i Iran. Lyckligtvis är jag mer en världsmedborgare än en svensk medborgare.

Liknande erfarenheter gestaltas i Expressens podcast 60 minuter där Theodor Kallifatides menar att gemenskap sker i språket. Men jag tänker att det även inom ett språks ramar går att finna gemenskap. Som möjligen kan tillskrivas sociolekter, alltså ett utarbetat språkbruk inom en mindre grupp där fackspråk och ett konsensus kring hur olika talade och skriftliga genrer bör uttryckas för att vara en accepterad del av gemenskapen. Språket splittrar lika mycket som det för oss samman.

Jag frågar mig ofta vad som egentligen är utmärkande för svenskarna, vad i mig själv som bär spår av Sverige, vad som bär spår av Finland. Hur stor del av det globaliserade samhället som påverkat mig, varför jag känner mig lika främmande vars jag än tar mig.

De sätt på vilket svenskarna firar de roterande årstiderna: majbål, midsommarafton, kräftskivor och andra skördefester, midvinter (jul) och nyårsafton förkommer i olika tappningar inom flertalet västerländska kulturer som levt nära jordbruket och fisket. Liknande årstids- och andra skifteshögtider firas överallt, de platsspecifika omständigheterna lägger grund för kulturerna. Handlar firandets särprägel mest om variationer? Även den traditionella fikan har sina motsvarigheter. Vetebröd och kaffe kan på sina håll motsvaras av en macka och en öl eller te och småkakor i sina oändliga former. Filterkaffe och baklava torde vara en strålande kombination, liksom hummus med lingonsylt och finskt efterugnsbröd.

I tidningen Författaren (nr. 3, 2015) jämför Isabelle Ståhl känslan av den svenska småstaden, i hennes fall Ängelholm, med att långsamt dränkas i mjölk. Och ingenstans har jag äcklats så av det eviga mjölkbäljandet som det som tycks ingå helt reflekterat i den svenska kulturen. Att mjölka djur på deras späddjursmjölk på mer eller mindre industriell nivå och mata oss själva med det är å andra sidan inget isolerat fenomen — samma förhållande till djurodling genomsyrar så många mänskliga samhällen. Människa och djur, allt omgivande, görs av maktfullkomligheten hos makten till verktyg för självförhärligande.

Rahimi menar att han visserligen tycker att svenskan är världens vackraste språk, att han brinner för det — Sohrab Rahimi har gett ut ett antal böcker även på svenska och även varit delaktig i översättandet av en mängd poeter till det svenska språket — men att han egentligen inte vet vad det är som är svenskt och aldrig har aldrig känt sig sådan. ”Jag ser inte heller något behov av att vara svensk”, säger han och gestaltar tydligt en genomgående dubbelhet: ingen tydlig, enhetlig bild av svenskhet finns men inte många skulle medvetet vilja erkänna den om de såg den hos sig själva. Svenskheten är något som händer andra. Som sker i Stockholms innerstad och i bilpendlingen till förorten där skolorna är groteska avbilder av de fördomar vi försöker glömma.

Att återbesöka eller besöka den andra ytan som är en del av ens ursprung, den som den tredje generationen troligen inte alls kommer att ha en särskilt tydlig relation till, var för mig inget som lagt sig i minnet annat än som en sekund där jag inget förstod och skogarna var som svenska skogar — alla visste vem jag var men jag kände ingen, kände inget. Lovecraft beskriver det som mitt minne väckt till liv, om jag nu haft något:

Ibland skulle möderneslandet besökas. Hos otaliga släktingar smattrade rösterna som kulsprutor och slet sönder luften ovanför mitt huvud. Jag frågade pappa varför de var så arga. ”De pratar bara vanligt”, sa pappa glatt och kastade sig in i samtalet efter bästa förmåga. I väntan på att dagarna skulle gå studerade jag timmerstockar som yxats till hastigt och hjärtlöst, sju sorters skuldpåförande kakor, struma i strupar, ekon från berättelser om blodtörstiga björnar i skogen och hjortronmyrar man drunknade i. Isoleringens klump växte i magen. Sedan åkte vi hem, på trasiga vägar genom myggtäta samhällen med bristande infrastruktur.

Att mamma sa att alla i Finland läser svenska i skolan gjorde det ännu tydligare att det inte fanns någon plats för mig där. I Finland var det jag som var avvikelsen. På sätt och vis kan man se det som ett politiskt genidrag, att de få gånger jag blev tilltalad var på finska och förväntades förstå. Det var som att jag fick klä skott för mammas svek mot ätten, eller som ett slags kollektiv bestraffning för svenskan som de hade lärt sig mot sin vilja. Sverige å sin sida hade gjort bedömningen att det inte behövdes kommuniceras med Finland, så det var inte aktuellt med hemspråksundervisning.

Av förklarliga skäl blev det därför inte särskilt mycket sagt på släktträffarna, för min del. Ett kort tag bedrev jag privatstudier på egen hand. Jag analyserade klisterlappar på element som ej får övertäckas, dissekerade prosodi och problematiserade stereotyper, men gav upp ganska snart. Språket var så vasst och spetsigt att jag ständigt skar mig på konsonanterna och stack mig på vokalerna. Det var dessutom något uppfordrande och förebrående över finskan, som att allt var hårt och kallt, och som något andra bara talade i slutna sällskap.

Så jag läste andra språk istället. Jag behövde ord som kunde bära mig och inte behövde värja mig mot. Engelskan forsade ut ur radio, teve, böcker och internet, så jag vände blicken allt mer västerut, mot människor och länder som kunde ta upp mig i ett sammanhang. Mot slutet av utbildningen började jag projektera det här med jobb, bostad, tandvård och giftermål utomlands. Men så mindes jag mitt nittiotal: mamma vid köksbordet med korsord som inte går ut. Kassakort som skulle fyllas i. Blanketter som ska skickas in. Pappa som förklarar myndighetsbeslut. Obegripligheten i det nya landets lagar. Tabeller över kasus. Kompisar som frågar varför mamma pratar konstigt. Aldrig riktigt passa in. Skulle jag frivilligt byta ett utanförskap mot ett annat? Nej, då ville jag hellre vara svensk. För uppenbart kan man tappa en nationell identitet, men det är inte lika lätt att skaffa sig en ny.

Likadant menar Garfjell att det fanns en skiljelinje mellan henne och de andra:

Mamma hade massiva språkproblem men hon fick efter en kort tid AMU-utbildning ändå jobb på Försäkringskassans telefonväxel och riktigt bra vänner. Hon jobbar som handläggare på Försäkringskassan än idag och får inte sällan Dagens ros i lokaltidningen, hon är topp, jag är stolt över henne nu.

Själv avancerade jag snabbt i skolans alla ämnen men framför allt i sport och fick börja spela med killarna som trots råheten och att jag var tjej ändå accepterade mig lite mer än tjejerna. Min bästa vän var en grannkille från Polen som var två år äldre och också utanför. Tillsammans spöade vi som barn på alla dumma. Språket blev snabbt mitt vapen då jag skämdes för morsan och hennes oförmåga att lära sig svenska; hon har idag nästan tappat norskan när hon talar och skriver fortfarande rätt taskig svenska — hon har nog aldrig brytt sig.

Om det skulle ges ett exempel på lulemål var jag ’the it-girl’. Gjorde som många invandrarungar, överkompenserade allt. Söp, slogs och knullade samtidigt som jag var bäst i klassen och skolan på allt. Skolkade jämt och höll på att tappa fotfästet i åttan innan ’det coola gänget’ klev in och räddade mig och jag blev en av dem — skitskumt! Fortsatte skolka men fokuserade och gick ut med toppbetyg samtidigt som jag var FA-ledare i nian, fick röka i lärarnas rökrum, satt i elevrådets styrelse och hade frisedel till allt. Lärarna och studierektorn som sett min kamp — jag gick i samma skola i nio år — blev som min familj mot slutet och jag har fortfarande kontakt med min gamla studierektor idag, hon räddade nog mitt liv i en turbulent tid av våld, droger och självmordsplaner. Våldet förekom även hemma, jag och mamma har alltid haft en komplicerad men kärleksfull relation.

Det fanns i Luleå klara subkulturer där svenskungarna från stan eller de finare villaområdena var lite för fina för att vilja umgås med oss. Mamma däremot hade en kuslig förmåga att hamna mellan lakanen med de viktigaste männen i staden, regionen och senare hela Sverige… en träffsäkerhet som jag skulle upptäcka går i arv.

Även Rahimi ger en liknande bild av hur den strukturella segregationen gestaltar sig på individnivå — hur den internaliseras och han ser på sin son och tänker att barnet känner sig hemma men: ”även där märker jag att han inte har några svenska vänner. Det blir invandrarbarn som umgås med invandrarbarn.”

Och vad händer i ett land när stora delar av dess befolkning förflyttar sig, som när den välutbildade medelklassen i Syrien flyr till västra Europa — för att svårligen kunna erbjudas arbete inom sitt fält. En veterinär måste med dagens lagstiftning skola sig ytterligare fyra år för att kunna vara verksam som just veterinär i Sverige. Vad sker när alla dissidenter tvingas skriva utifrån ett annat lands gränser? Hade jag slutat skriva om de svenska förhållandena om jag flydde härifrån till ett socialistiskt land på den sydamerikanska kontinenten? Ja. Men min kärlek till Sverige är inte besvarad eller särskilt framstående. Jag känner mig inte hemma här — jag är alltför drabbad av en globalisering för att inte känna igen mig i något vars jag än hamnar. Solhatten tar jag ju med mig. Och spegelbilden. Lovecraft har, precis som jag, stannat i Sverige trots att identifikationen med landet haltar:

Jag stannade alltså i Sverige, först i brist på annat och sedermera som ett aktivt val. Men vägen dit har kantats av den längtan som alla de där sömmerskorna hade för snart femtio år sedan. Det måste ha varit en bomb som briserade i norra Finland och skakade landet i grunden när så många valde att flytta därifrån samtidigt. Plötsligt synliggjordes framtiden som landet inte kunde ge sina medborgare. Tänk, att det som inte fanns plötsligt blev det som märktes mest.

Men efterdyningarna begränsades inte vid landsgränsen i tid och rum. Jag drabbas av dem fortfarande. Det är som ett slukhål jag försöker klättra upp ur med tänder och klor; en skärmvägg som ställer sig mellan jaget och självet; ett tomt förhörsrum där man frågar och frågar utan att få svar, som om det är jag som ska stå till svars för något, fast jag vet inte vad.

Det pratas så mycket om kulturer som krockar, men desto mindre om identiteter som glider isär. För om man tappar taget om den ena får den andra automatiskt övertaget. Det handlar inte om kulturell suveränitet per se, utan om frånvaron av en förväntad konflikt; det, som hade kunnat vara en oerhörd tillgång. I retrospektiv kan jag ibland ångra att jag tolkade Finlands otillgänglighet som ett avvisande istället för att leta noggrannare efter dess ingång. Samtidigt kan omöjligen allt vi inte talade om enbart tillskrivas kulturella särdrag. Eller så är det precis vad det kan. Det är hur som helst inget som syns på mig om man inte tittar noga. Men de röda tonerna i mitt hår sägs komma från min mormor. Och Finland sägs vara det enda land som efter kriget betalade hela sin statsskuld.

Är svensken tyst av sig? Även finnländaren sägs vara så. Varför sägs de vara introverta? Reserverade? Har du någonsin mött en tillbakadragen svensk? Upptagna med sitt flit, sitt protestantiska livspussel med arbete och att räcka till i små isolerade familjer möjligen. Alla vill ha sitt eget rum, sina egna saker. Välfärden gör dem giriga. Och uppfyllda av sin känsla för plikt, likt en rädsla, följer de reglementen och står i kö för att bli serverade.

I Sverige säger vi du till varandra, använder förnamnet även i ganska formella sammanhang. Det är en tanke om alla människors lika värde. Jag är enligt den tanken en lika bra människa som en kollega till mig som skulle kunna tituleras herr doktor professor och har ett arbete som försörjer honom. Att endast vara sitt eget sammanhang gör annars märkliga saker med ens självkänsla. Det är som att en som person definieras inte av det som en är utan vad en gör. Som bäst har jag under mitt trettiosjuåriga liv försörjt mig medelst lån jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Jag trodde jag kunde vara en saga om lycka, men i slutändan hatar jag ändå allt jag definieras som. Även Garfjell värjer sig i viss mån mot att, trots att det är oundvikligt, identifieras utifrån:

Jag kommer aldrig att känna mig som svensk. Då de inte ville ha mig när jag behövde dem gör jag en Groucho Marx på dem nu när de nästan bönar och ber om det. Det finns ett klart agg mot svenskheten hos mig som har att göra med den tröghet, träighet och trångsynthet många svenskar har. Kan inte relatera till dem och blir lite av en ’rebel without a cause’ här, även mot mig själv på ett destruktivt sätt.

Under de tolv år jag bodde i Tyskland har jag inte för en sekund känt att jag inte var välkommen, tvärtom. För mig som reser och flyttar runt så mycket har det blivit en självklarhet att världen är mitt hem och att jag bor just i Sverige igen visar upp den otroliga envishet jag har. Jag ger inte upp förrän Sverige ligger på rygg, accepterar mig som jag är och låter mig klia det på magen. För morrar det och försöker tvinga mig till underkastelse så slutar det alltid på samma sätt, och hittills är det inte jag som förlorat de striderna.

Jag tycker allt snack om integration är just det, snack. Vi är olika oavsett var vi kommer ifrån och Sverige skulle må mycket bättre av att stärka människor i sina egenarter så de kan förfina dem istället för att med våld försöka fila bort dem och göra svenskheten till en grå homogen massa. Vem vill vara som alla andra? Ingen. Mer individualism. Mer mod. Mer frihet. Mer kärlek. Mindre rädsla. Den som är sig själv fullt ut är aldrig rädd för ’de andra’. Gruppmentaliteten som finns här, och som jag tack vare mitt utanförskap som barn aldrig fastnade i, är farlig. Vi måste bli bättre på att acceptera varandras egenarter. Klart är att mamma under åren blivit svensk och att jag är adopterad av Tyskland, men hemma är vi båda fortfarande i Lyngseidet.

Det slår mig hur stor del av det på 70- och 80-talet framlyfta individuella oberoendet — som efterkrigstidens välfärd och som den därmed påföljande högervridningen av den offentliga diskursen initierat — har gjort oss som vuxit upp i det också främmande för gemenskap och den tanke av solidaritet som byggt det samhälle som gjort oberoendet möjligt. Sverige fick det så bekvämt att det inte längre fanns något incitament för att sträva mot ett bättre samhälle. Och ändå, eller på grund av det, härskar en allt större, växande, hierarki. Rahimi drar paralleller mellan det inrutade och allt mer nedmonterade välfärdssamhället Sverige och livet här som underställt en militär disciplin. Ett liv besatt av hierarkier, där en klumpas ihop till en identitet, en grupp, en grupp i gruppen:

Det var inte särskilt svårt att anpassa sig till det svenska systemet. Jag hade gjort militärtjänsten i Iran innan jag kom hit, så jag var van vid det här militära torra byråkratiska system som är berett att döda varenda gnista av glädje och entusiasm.

För mig var Sverige en stor militärbas, där människorna kontrollerades och bestraffades. Jag hade bott i en liknande regim i Iran så det var inte särskilt svårt att stå ut med detta nya modernare system av slaveri och förtryck. Det har hela tiden låtit som ett krav på att jag skall tacksam för att jag har blivit emottagen i det här landet. Jag tycker jag har tackat tillräckligt. Men det har aldrig hänt att Sverige har tackat mig för att jag har valt att bo här.

Jag har jobbat och betalat skatt. Jag har varit kulturellt och politiskt engagerad i samhällsfrågor. Jag har bidragit till det här samhället med det ena och det andra. Ändå får jag dagligen frågan varför jag kommit hit och om jag är tacksam som fått lov att komma hit. Dagligen blir jag påmind om min hudfärg, min religion, min ras, min kultur, mitt språk, trots att jag jobbar på ett svensk arbetsplats och bara pratar svenska hela dagarna och skriver på svenska varje dag. Samhället vill inte acceptera olikheterna. Samhället vill ändra på dig och förgöra dig, smälta samman dig med normen. Så länge du inte ingår i normen, är du onormal, en outsider.

Är det så att de som känner sig hemma inte talar om det? Är det känslan av att inte vara med som sätter fart på det tänkande som kräver uttryck? I slutändan är det som att vi alla försöker hitta en plats där vi är välkomna, som välkomnar oss, så att vi själva kan ta del av det som erbjuds av andra. Som vi kämpat fram genom åren. En plats med tillhörighet. Någonstans måste det finnas en gemenskap som kan välkomna en i sin helhet. Känner vi fyra gemenskap med varandra? I nästan varenda mening i den här texten finns ett spår av dessa muntliga berättelser som inledde min fundering över nationell tillhörighet, det gör att den kan upplevas som intern — som svensk. Jag ser det, den svenska berättelsen om Sverige. Jag är den. Vi är den.

Är det enbart efter förtjänst och arv som vi kan vara en del av en kultur. Måste allt bygga på meriter. Inte ens när den svenska kulturen kan breddas och är inkluderande får den lysa i någon prakt. Den måste röra på sig. Den måste ständigt förnya sig, växa, för att inte förbli en unken göl. Om en håller sig ájour med världen genom sociala medier och medier med kraftigt vinklade nyheter finns en risk att en blir nedslagen — samma risk finns alltid om en går utanför dörren och talar mot en krympande högerextrem och allt mer desperat rörelse. Samma princip finns hos alla övertygelser i barnaåldern; en tro som kräver ständig bekräftelse. Trots att det finns en tydlig hotbild och få resurser att motverka den kräver deltagandet i ett demokratiskt samtal att konsten, och debatten, att jag inte backar om mina erfarenheter. Detta jag är allas jag. Att bebo ett demokratiskt kollektiv är komplicerat och det måste få vara komplicerat. Och vi måste vara så trygga att vi kan öppna upp oss för en förändring. Vi måste förändra allt, vi måste förändra allt igen.

Freke Räihä,

med Maria Garfjell, Sohrab Rahimi och Linda Lovecraft

Orden med Christine Bylund

Vad skriver du?

Många olika saker. Ofta någon slags halvfiktion på min prosalyriska blogg Skavet. Och just nu en text till en antologi om rättighetskamper i Sverige. Snart ska jag också börja skriva masteruppsats om hur det var att växa upp på folkhemmets institutioner för barn med normbrytande funktionalitet.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Jo och nej. Att skriva, i alla fall skönlitterärt, är att ha sällskap. Att få vara på andra platser med andra människor (som en hittat på). Jag känner mig aldrig ensam när jag skriver. Men jag behöver vara ensam för att kunna skriva riktigt bra. Och vill vara ganska ensam om vad och hur jag skriver, det känns väldigt personligt. Samtidigt vill jag att många ska läsa.

Drömmer du i bilder eller ord?

I bilder, jag drömmer väldigt filmiskt. Nu förtiden lyssnar jag mycket på radiodokumentärer medan jag somnar så nu drömmer jag ganska stökigt. Om boktjuvar och spioner.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Stor. Jag lutar mig mycket mot det Kristian Lundberg skrivit, den som talar får beskriva världen. Och den får också makt. Därför är det otroligt viktigt att den som inte har makt får skriva om sin verklighet. Jag tror att språket verkligen spelar roll i hur vi skapar och uppfattar världen. Men ibland när en pratar om språk glömmer en att språket också handlar om kroppar, byggnader och förutsättningar. Allt hänger ihop.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Ja, moralen i mitt skrivande handlar om att skriva för att bära vittnesmål och att skriva för upprättelse på olika sätt. Oavsett om det handlar om en text om hur det egentligen känns när fler personliga assistenter ser en naken än den en ligger med eller om upprättelse för min pappa och hans dialekt som språk.

Vem skriver du för?

Jag skriver för personer som är som mig. Men också för de som verkligen inte är det. Jag vill skriva så att folk blir oroade, arga och ledsna. Men jag vill också skriva så att en förflyttas och känner att det finns möjlighet och kraft – det hör ihop.

För personer som jag har nära relationer med kan jag skriva berättelser om hur de vore i parallella verkligheter. Det är skrivandets motsvarighet till att äta en påse godis.

Varför skriver du de texter du skriver?

Jag är uppväxt i en väldigt stark muntlig berättartradition. Någon slags kärna av det finns alltid där. I hur jag skriver. Att berätta är att minnas och att överleva sig själv. Men svaret på den här frågan hänger ihop med frågan om moral. Jag känner mig tystad och utmålad som något jag inte är väldigt ofta, som funkis, som glesbygdsbarn och arbetarklass. Jag skriver för att beskriva verkligheten, men också för att kunna fly den. Ibland är det samma sak.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Ibland kan jag känna att jag skriver utelämnande om mig själv utan att tänka mig för. Då kan jag få ångest när det väl är försent och publicerat. Och när jag skrivit om till exempel mina föräldrar och min brorsa som jag gjort i min senaste text – då kan jag få ångest över om de känner sig ”rättvist” beskrivna.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Vio Szabo.


Christine Bylund är skribent, student och metodutvecklare i den svenska Independent Living rörelsen.

 

Gamla och nya vänner

Erik Wijk skriver om sin besvikelse över vänstervännerna som verkar ha övergett tanken om alla människors lika värde – och som förklarar för honom att människor på flykt är en belastning.  

mina gamla vänstervänner
förklarar massa saker för mig

romer är fast i en urgammal tiggarkultur
ger du något till dem är du själv fast
i en medelklassig samvetsdövarkultur

de flesta flytingar som kommer hit
är starka och välbärgade ensamma män

och i september sa ännu en gammal vänstervän
att han hört att de självgoda volontärerna vid centralen
redan återvänt till radhusen
de pallade bara ett par dar

och fick jag inte nyss från ytterligare en gammal vänstervän
en länk till expressen om en man från rumänien
med stor villa tre mobiltelefoner och två paddor
som tiggde i sverige för att det gav mer än jobbet där hemma

*

jag vet inte jag vad jag ska tro
om tiggarna flyktingarna eller världen i stort
eller ens om mina gamla vänstervänner

*

jag vet bara att V i ett par tre år nu
suttit långt mer tid på asfalten utanför mitt konsum
än i en eventuell lyxvilla hemma i rumänien
vi har inget språk gemensamt annat än blickarnas
men jag känner igen nu
som hos en gammal bekant
hennes ständigt matta leende
att hon får ett bistert uttryck
när plusgraderna blir få och råa
och nu när väderappen säger minus tio
är hennes kinder blå

och jag vet att de flyktingar jag mött
på ett västmanländskt asylboende
faktiskt är män nästan alla
inte så starka
men ändå starkare än hustru och barn
som kanske får slippa den farofyllda resan
om de kan komma efter som anhöriga
så var åtminstone deras förhoppning
men det verkar ju kört nu

och jag grubblar mig fördärvad över min afghanske vän
så rik och stark som han tydligen är
även om han skickligt döljer det i en listig depression
varför han då så knäppt gav sig av –
lämna vänner släkt språk och kultur
bara för att dryga ut sin förmögenhet
med slantar från det svenska bidragssystemet

ångrar han sig nu när han i arton månader
suttit i en barack i skogen långt från varje by
i väntan på besked
– eller kom han möjligen av andra skäl

*

sist jag passerade centralen stod volontärerna ändå kvar
självgodheten vet tydligen inga gränser
och jag fortsätter söka nya vänner

Erik_Wijk_foto_Sofia_Runarsdotter_3

Erik Wijk

 

Bild: Sofia Runarsdotter

Orden med Alexander Mahmoud

Vad skriver du?

Just nu ingenting. Jag försöker intala mig själv att jag är fotograf men nu har jag skrivit tre längre texter och det verkar ha gått bra. Alla har varit olyckshändelser, haha. Först skulle jag följa en person som gick i ett viktminskningsprogram som består av att äta tre soppor per dag och träna hårt, men hon hoppade av, så jag började och skrev om mig själv istället.

Sen skulle jag skriva om en gymnasieskola i Småland, där 56 % av eleverna röstade på SD i skolvalet 2010, men när jag kom dit var skolan nerlagd *pro research*. Så blev det en dagbok om brorsan och mig och om rasism.

Det reportaget utvecklades till en bok, men halvvägs in blev jag kär i en person och boken utvecklades till något helt annat (Utdrag här).

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Nej. Jag jobbar så mycket med de som är med i texterna. Jag skriver eller spelar in allt i mobilen. Brorsan brukar prata i inspelningarna och be mig bara vara brorsa och inte journalist. Eller när jag och min tjej Shirin står och fryser på en brygga vid Öresund, och pratar om varför hav luktar och om hav drömmer, och jag fumligt försöker vara puffskydd.

Drömmer du i bilder eller ord?

Bilder.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag tar nog språket för givet. Jag har sån tur att jag kan det, har det. Men jag tror språket är bara ett av många verktyg för att skriva om sanningen.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Ja, jag hoppas att allt jag skriver är bara grått. Att inget är rätt, eller fel. När jag gjorde fettreportaget fick jag både kritik om att jag följer skönhetsidealen (att vara smal, eller drömma om att vara smal), och från andra hållet, att jag uppmuntrar fetma och accepterar tjockhet. Och sen vill jag heller inte analysera, förklara och fördjupa, som många förväntar sig att jag ska göra. Det var just det som var viktigt att inte göra för mig. Och det hade säkert varit lätt att placera dem i ett fack för analys, en ung landsbygdsblatte och en som varit papperslös i 10 år. Men min tjej och min bror är bara min tjej och min bror.

Vem skriver du för?

För den som vill berätta men som inte är i en så priviligerad sits som jag.

Varför skriver du de texter du skriver?

”Historier händer bara för de som har förmåga att återge dem”. Läste det i en Bengt Bok-bok för länge sen och tänker hela tiden på det när jag jobbar.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Haha. Hela. Jävla. Tiden.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Simon Löfroth.

 

Bild: Carlos Zaya.