Bokrecension: Pojken – om makt, ägandeskap och identitet

Bokrecension: Pojken – om makt, ägandeskap och identitet

Går det att dominera en annan människa? Eller snarare, går det att omforma en annan människa till något nytt? Johanna Ekeroth har läst Tova Gerges roman Pojken, en berättelse om makt, ägandeskap och identitet.


 

I Tova Gerges roman Pojken (2018) får vi följa en anonym berättares beslut att helt och fullt dominera en annan människa. Historien tar sin början den dagen berättaren bestämmer sig för pojken; en klasskamrat som han tycker sig se något dolt i, något som ingen annan ser. Vad som börjar som ett tankeexperiment eskalerar snabbt till att uppsluka hela berättarens tillvaro. Historien fortlöper sedan under lite mer än ett år och skildrar relationen mellan berättaren och pojken. Läsaren får full insyn i berättarens stundvis mörka tankar kring ägandeskap, makt och gränsdragningar.

Vad som följer är en ständig kamp om övertaget; slå med den ena handen, smeka med den andra. Bokstavligen.

Av någon anledning tar jag mig an boken i tron om att detta ska handla om en binär maktrelation där en tjej tar makten över en kille. Kanske sätter bokens titel min fantasi (eller brist på sådan) på prov. Tjejen var visst inte en tjej utan ett manligt anonymt berättarjag. Och den andra, den där pojken… Det är mycket mer komplicerat än så.  I berättarjagets inre dialog är allt självklart. Pojken är en pojke och det spelar ingen roll vad pojken själv eller omvärlden ser eller tror.

Vad som följer är en ständig kamp om övertaget; slå med den ena handen, smeka med den andra. Bokstavligen. Denna eviga destruktivitet, det fysiska, psykiska och sexuella våldet i konstant samvaro och närvaro, gör läsningen av boken till något utav ett skräckblandat nöje.

 

Identifikation och definition i gränslandet

Berättaren bestämmer inte bara över pojkens tillvaro utan tar sig också friheten att definiera pojkens kön och pronomen. Det finns något intressant i berättarens val att benämna sin klasskamrat som pojken och dennes acceptans. Benämningen pojke har inte enbart könsbestämmande konsekvenser, den för med sig konnotationer av infantilisering. På så sätt utövar berättaren inte enbart makt över pojken i form av identitetsdefinition, han vidmakthåller pojkens underordnade position som yngre, ovetande och naiv. Någon som är i behov av vägledning och uppfostran. En person som inte vet sitt eget bästa.  

Pojken tycks helt beroende av utomstående blickar. Det finns ett tydligt behov av att vilja bli definierad av andra och att få befinna sig på en plats som möjliggör en mer flytande identitet; ett ständigt bekräftelsesökande. Pojken är därför konstant i ett gränsland mellan en självvald förändringsprocess och en påtvingad. Kanske är det detta gränsland som berättaren ser? Det där dolda som han tycker sig se hos pojken men som är osynligt för så många andra.

 

Ett rasande språk

Författaren skriver med ett tydligt raseri. Berättarens tankar har ständigt en rumslig dimension. Allt går ut på nedrivning, omarbetning och (åter)uppbyggnad. Främst av pojken, men också av jagets egna person och omgivning. Det tuggas, trycks ihop, pressas samman, styckas och dras isär. Allt för att berättaren och hans verklighet ska vara under kontroll.

Jag kan inte undvika att tänka på trafikolyckor. Det går inte att vända bort blicken trots att jag logiskt sett vet att jag kommer att må sämre av att titta. Och detta i all välmening. På inget sätt är Gerges prosa en bilolycka, tvärtom, den är målmedveten och besitter en skarphet som inte nödvändigtvis är hård men som fräter lite.

Mest skrämmande är tillfällena av igenkänning. Trots att jag finner det svårt att identifiera mig med berättaren går det inte att förneka att han sätter ord på en del allmänmänskliga tankar.

Pojkens utsatthet och berättarens avhumaniserande blick gör läsningen tungrodd. Berättaren besitter få försonande drag. Det är främst i relation till barndomsvännen John som en viss skörhet flyter till ytan. Mest skrämmande är tillfällena av igenkänning. Trots att jag finner det svårt att identifiera mig med berättaren går det inte att förneka att han sätter ord på en del allmänmänskliga tankar. Han påminner mig om situationer där jag uppfattat andra människors svagheter som löjeväckande i bästa fall, frånstötande i värsta. Kanske är det också författarens syfte.  

 

Att skapa någon

Uppväxten på en liten ort med begränsat svängrum för ickenormativt beteende har skapat en utsatthet som följer berättarjaget. Den finns där som en ständig följeslagare och motivation. Jagets socioekonomiska position är en ständig tyngd; pengar och det bristande sociala nätverket finns där som tydliga hjärnspöken. Det tar sig uttryck i besattheten av dyr mat, ett förakt för pojkens trygga medelklassbakgrund, ett beslut att plugga ett ämne som inte ”leder någon vart” (filmvetenskap) och framför allt, i viljan att skapa något eget. Pojken.

När berättarjaget inser att pojken kanske inte var så formbar som han först trott börjar relationen gå ut för. Stråk av trotsighet hos pojken som tidigare bar på löften om förändringsmöjligheter blir i stället till misslyckanden.

Jag lämnar visserligen boken med en viss lättnad men också med en hel del tankar. Om maktobalans, identitetsskapande och vart gränsen går. Min och andras.

 


Pojken av Tova Gerge, Albert Bonniers förlag 2018

Bilden föreställer bokens omslag, med en rosa hästsvansbuttplug som huvudmotiv.

Havet

Havet

Kultwatch har fått äran att samarbeta med en grupp konstnärer som kollektivt ställer ut sin konst på Konstfack. Utställningen Havet presenterar 25 konstnärer från olika genrer som tillsammans utgör en kraft mot egoism och elitism. 491 kvm kärlek och konst skapat av oss, för oss. Havet är en utställning som manifesterar den kollektiva kraften och en motrörelse till den enskilda konstnären som det vita ensamme geniet. Ett sätt för att erbjuda plats i rum som annars är stängda för många. Det är konststudenten Emma Dominguez som, istället för att göra en soloutställning inom ramen för hennes kandidatarbete, bjuder in till ett kollektiv take over.

I ett samarbete med utställningen Havet på Konstfack, 25 oktober – 3 november 2018, publicerar Kultwatch en digital utställningskatalog i fem delar där fem konstnärer presenteras i varje inlägg.


 

José David Hildebrand

José David Hildebrand, Utan titel, 2018

José David Hildebrand började adbusta på insidan av spårvagnarna i Göteborg och Stockholms tunnelbana 2007. Han tecknar av sina medresenärer i kollektivtrafiken genom att använda baksidan av reklamskyltar. Ett sätt att göra motstånd mot reklamens dominans i det offentliga rummet. Genom att använda baksidan av reklamen utmanas reklamaffischens syfte. Här lyfts medborgarna i samhället istället för att företagen kapitaliserar på platsen. Det är också en strategi för att omvandla tunnelbanevagnar, spårvagnar och bussar till mobila konstgallerier för, med, och av folket.

Det finns en kärleksförklaring i David Hildebrands aktioner. Det är samma slags kärlek som många folksångare förmedlar när de sjunger om folket och deras liv, ett synliggörande av sina medmänniskor oavsett vem de är. Till skillnad från fotografer som fångar livet på gatan finns i David Hildebrands teckningar en vilja att först lyfta fram människan. Samtidigt fungerar teckningarna som ett sätt att frysa tiden, här fångas samhällsmedborgare på väg någonstans. Denna motståndshandling har även utförts i Berlin, i Oslos tunnelbana och på bussarna i Uppsala. Hildebrand drömmer om en reklamfri offentlighet. Att reklamens plats i det offentliga ska vara en plats för många att fylla med konst.

Se José David Hildebrand in action här.

 

Kéren Socadjo

Kéren Socadjo, Prêts à tout, 2018

För Kéren Socadjo är det viktigt att få betraktaren att reagera. Konst ska inte vara passivt utan vara något som får betraktaren att ställa frågor som kanske inte kan besvaras, inte ens av Socadjo själv. Det är en central del av Socadjos bildvärld, att skapa bilder som ger möjlighet till varierade berättelser, perspektiv och tolkningar.

Färg är viktigt och Kéren Socadjo inspireras av det som finns i hennes omgivning, till exempel musik, där hon kan utgå från en textrad i en låt som resulterar i en teckning. Socadjo intresserar sig även för att tolka verkliga personer som inspirerar henne. Det kan vara musiker som hon gestaltar för att förverkliga sin subjektiva bild av artisten. Prêts à tout är inspirerad av musikgruppen Korns albumomslag till skivan Untouchables från 2002.

En annan viktig strävan i konstnärens arbete är att normalisera svarta människor inom konsten. För Kéren Socadjo är det en politisk handling mot den dominerande vitheten i konstfältet. Som barn saknade hon tillgång till svarta konstnärer i böcker och museer att inspireras av, konstnärer att ha som referensramar och spegla sig i. Datorspel, som hon spelade ofta, har däremot inspirerat henne att gestalta människor i olika kulörer. När hon kom i kontakt med afrofuturismens estetik och narrativ blev det en viktig referenspunkt som hon både identifierade sig med och inspireras av.

Kéren Socadjo är född i Elfenbenskusten och självlärd konstnär. Hon går första året på Anna Whitlocks gymnasium där hon läser ekonomiprogrammet med inriktning juridik.

 

April Lin

April Lin, Blicken, 2018

Maktförhållanden cementeras och omförhandlas i ett ständigt pågående skeende med hjälp av blickar och handlingar. Vissa gruppers underordning i samhället är en del av ett strukturellt system. Det innebär att vissa människor är det betraktade objektet, som är betraktade av det auktoritära subjektet. Det är en blick som misstänkliggör olika grupper. Den enda gemensamma nämnaren är att de avviker från den västerländska vithetsnormen. Detta misstänkliggörandet skapas av politiker såväl som civila men verkställs av samhällets yttersta ordnande instans: Polisen.  

Blicken tar sin utgångspunkt i erfarenheten av att rasifieras, en position som ständigt måste förhålla sig till en kriminalisering och/eller exotifiering av den egna kroppen. I verket vänds blicken tillbaka mot Polisen och andra auktoriteter i samhället för att omvandla dem till betraktade objekt. Det är en handling som syftar till att omförhandla underordningen i ett rättssamhälle, som hela tiden misslyckas med att skydda sin bruna och svarta befolkning från Polisen.

April Lin ingår, tillsammans med Jasmine Lin, i kärleksduon 七个木 Qigemu 七個木 som undersöker visuell kultur, identitet och den asiatiska diasporan med utgångspunkt i deras bakgrund som kinesisk-svensk respektive taiwanes-amerikan.

 

Sara Rad

Sara Rad, Gästen, 2017

Sara Rad arbetar både visuellt och ljudbaserat där bilden är sekundär i förhållande till det talade ordet. Gästen handlar om att inte ha förmågan att kunna uttrycka sig på sitt modersmål eller att förlora språket helt. Gästen består av bild och ett ljudverk där text läses upp. Texten är författad av Rad och översatt till persiska av hennes far. Fadern läser även upp den första delen av persiska versionen i början av verket. Faderns ljudspår hörs, till och från, i bakgrunden av ljudverket vilket gestaltar hur det är att tillhöra en kultur som är i minoritet till det svenska samhället. I bakgrunden hör vi trummor, fåglar och barn som leker.  Det berättas om landskap, natten, bassänger, trädgårdar och minnen, som mynnar ut i ett hjärtas sorg.

Sara Rad inspireras av österländsk kultur och är uppvuxen med persisk poesi. Hon tänker oftast i persiska metaforer men hennes förmåga att skriva på persiska eller tala språket är begränsad. Att befinna sig mellan kulturer kan innebära att varken kunna svenska eller sitt modersmål till hundra procent. Det resulterar i att alltid känna sig som en gäst oavsett vart hon än befinner sig.

Sara Rad studerar Visuell kommunikation vid Malmö universitet.

 

 


Grafisk form: Mr Bricks.

 

För mer information om utställningen Havet besök Konstfacks hemsida här.

Redaktörer: Macarena Dusant och Afrang Nordlöf Malekian.

 

Havet

Havet

Kultwatch har fått äran att samarbeta med en grupp konstnärer som kollektivt ställer ut sin konst på Konstfack. Utställningen Havet presenterar 25 konstnärer från olika genrer som tillsammans utgör en kraft mot egoism och elitism. 491 kvm kärlek och konst skapat av oss, för oss. Havet är en utställning som manifesterar den kollektiva kraften och en motrörelse till den enskilda konstnären som det vita ensamme geniet. Ett sätt för att erbjuda plats i rum som annars är stängda för många. Det är konststudenten Emma Dominguez som, istället för att göra en soloutställning inom ramen för hennes kandidatarbete, bjuder in till ett kollektiv take over.

I ett samarbete med utställningen Havet på Konstfack, 25 oktober – 3 november 2018, publicerar Kultwatch en digital utställningskatalog i fem delar där fem konstnärer presenteras i varje inlägg.


 

Sarah Nakiito

Sarah Nakiito, The Leftovers, 2018

Sarah Nakiito är en Malmöbaserad konstnär som främst arbetar med textilkonst. Hon undersöker traditionella trycktekniker genom växt- och naturfärgning där textilsort såväl som färgmaterial ger olika resultat. Ett exempel är att det behövs protein för att färgen ska fästa i textilierna. Växtbaserade textilier bomull, linne, viskos behöver proteintillsättning för behandling av materialet. Proteintillsättning innebär även att färgningsprocessen blir långsammare. Det kan ta veckor. Sarah Nakiito intresserar sig för processen i naturfärgningen. Hon menar att färgning med naturmaterial ger ett specifikt djup och drömska nyanser. Ett djup som inte går att få fram digitalt eller med kemikalier.

Naturfärgning bidrar till att färger går in i varandra, vilket resulterar i att olika mönster skapas på den textila ytan, till exempel bildar murgröna och rosor ett mönster om de blandas i färgningsprocessen. Sarah Nakiito behöver därmed inte skapa mönster på den färdiga textilen. Genom den här tekniken går det inte att kontrollera resultatet och de mönster som uppstår. Just avsaknad av kontroll är något som kan förstås som en mothandling i förhållande till dagens snabba produktion vad gäller textilier och färg. Nakiito menar att som konstnär vill en oftast ha kontroll över processen för att få fram önskat resultat, något som kan beror på människors önskan att vilja styra allt på detaljnivå. Men hon gillar processer som tar tid, där naturen får göra sitt, där resultatet blir oväntat.

I utställningen visar Sarah Nakiito installationen med arbetsnamnet The Leftovers som består av tavlor och fem textilier som är färgade med växtblad, olika sorters blommor, trä och koppar.

Sarah Nakiito är grundare till konstkollektivet SYSTERIA i Malmö, ett kungligt kollektiv med avstamp i de queera, feministiska och antifascistiska rörelserna. SYSTERIA arbetar alltid från ett samhällskritiskt perspektiv där det sparkas uppåt!

 

Futuro Berg Fredes

Futuro Berg Fredes, Ur serien: Oinofyta Proximity and isolation, 2018

Futuro Berg Fredes använder kameran som verktyg för att lyfta och synliggöra migrationens villkor. 2017 spenderade han fem månader i flyktinglägret i Calais, norra Frankrike, för att dokumentera historier genom foto, ljud och text. Hans projekt har, bland annat, handlat om att förse asylsökande migranter med kameror som de kan använda för att återge sina liv i flyktinglägrena.

Den fotografiska serien Oinofyta Proximity and isolation tar upp villkoren i flyktinglägren i det grekiska fastlandet. Det finns många vittnesmål från lägren på de grekiska öarna men lite dokumenterat från fastlandet. Lägret Oinofyta är en av dessa “glömda” läger och ligger 56 kilometer från Atens centralstation. För att komma till lägret måste en gå 20 minuter längs med en motorväg till en mindre tågstation, därifrån är det en timmes resan med tåg till Oinofytalägret. Under oktober 2018 befolkades lägret av ca 400 personer, varav hälften var barn och 60 var gravida kvinnor. I vissa tält bodde 10 personer, andra bodde i tillfälliga “rum” i lagerbyggnader utan fönster eller ventilation. För migranterna utgör den geografiska placeringen av lägret ett hinder för att etablera ett nytt liv i Grekland. Barn kan inte gå till skolan och vuxna, även de med papper, befinner sig för långt bort för att arbetsgivare ska vilja anställa dem. Det saknas också tillgång till ordentliga toaletter och duschar vilket bidrar till att infektioner och sjukdomar sprids lätt.

För Futuro Berg Fredes är fotografi ett verktyg för att skapa förändring i samhället, likväl en metod för att ändra stagnerande narrativ.

Fotografen och filmaren Futuro Berg Fredes är född i Chile och har bott i Europa de senaste tio åren. Han har arbetat i både Sydamerika och i Europa, där hans fokus har legat på migrations- och asylfrågor de senaste åren. Följ hans arbete här.

 

Duncan Mukada

Duncan Mukada, Jaget, 2012

Duncan Mukadas konstverk Jaget handlar om vardagslivet. Om de tankar vi bär med oss varje dag och hur vi förhåller oss till dem. Den ständiga kampen, känslan av att vara fången i en vardag som tär på en. En vardag där vi ofta måste underordna och begränsa oss.

För Duncan Mukada är det viktigt att lyfta frågor som berör samhället i stort och dess system. Hur det påverkar oss människor med monotona liv och passivitet. Att många väljer att vara tysta istället för att agera och lyfta problemet. Vi lider av det här systemet samtidigt som vi bidrar till att upprätthålla det. Hur kan vi bryta den inställningen? I sitt arbetat tar Duncan Mukada vara på dessa tankar som han sedan tolkar i sina verk.

Duncan Mukada är regissör och fotograf som har arbetat med dokumentärer som Tänk till Melanin för UR. Han har producerat ett flertal musikvideos åt artister genom åren.

 

Rufta Habtemichael

Rufta Habtemichael, Pride, 2018

Pride är Rufta Habtemichaels mest personliga verk hittills. Det är en porträttmålning som visar en kvinna hållandes en jebana av lera eller keramik. Den hålls med ömhet framför bröstet. Ena handen håller i jebenans öra och den andra håller i dess botten. Jebanan vilar tryggt i hennes händer. Runt den lyser det, något som ger uppfattningen av styrka och som förstärks av solrosorna bakom kvinnan. Den porträtterade kvinnan blundar och ger en känsla av närvaro, frid och sinnesro.

För Rufta Habtemichael har det varit en berg- och dalbana att växa upp i Sverige som eritrean. Hon växte upp i ett område som dominerades av vita svenskar, vilket gjorde att hon ville jag glömma bort sin bakgrund och gömma sig. Hon kände tydligt att hon inte var lik de andra barnen eftersom hon pratade tigrinja med sin mamma och åt hennes goda injera istället för tacos på fredagar. Det enda Habtemichael ville var att passa in och bli accepterad av sin omgivning.

Under det senaste året har Rufta Habtemichael börjat omge sig med eritreaner och andra svarta svenskar, ett sammanhang som bidrar till att hon känner sig tryggare i sig själv. Hon strävar efter att hylla sin eritreanska kultur och målningen Pride är del av den här processen. I sitt skapande undersöker Habtemichael sin kulturella bakgrund som hon vill synliggöra genom sina verk. I detta skapande finner hon samtidigt styrka i sin identitet.

Rufta Habtemichael studerar sitt första år på Tumba Gymnasium.

Carina Michele Do

Carina Michele Do, Cheng si nang gai, 2018. Foto: Willy Do

Performancekonstnären Carina Michele Do började skriva för att uttrycka sig själv. Ett sätt att ta upp ämnen som påverkat hennes liv som exempelvis rasism, sexism och migration. Michele Do har i sitt skrivande berört frågor om att befinna sig i ett samhälle där hon inte riktigt känt att hon hör hemma, vilket innebär att känna sig splittrad mellan olika kulturer, att varken tillhöra den ena eller det andra. I sitt arbete vill konstnären utforska sin bakgrund genom ett intersektionellt perspektiv där hon befinner sig i ett ständigt sökande efter sin identitet.

Den skrivande praktiken har med tiden utvecklats vidare. När framförandet av texter på scen inte räckte till behövde konstnärskapet även utforska koreografi och scenkonst. Performanceverket Cheng si nang gai framfördes under utställningens vernissage och handlar om mellanförskap, att dras mellan olika kulturer. Känna sig fast men inte tillhöra. Med verket önskar Carina Michele Do hitta en ny gemenskap. Att finna tillhörighet genom mellanförskapet. Att bygga något nytt som är oss.

Konstverket är en work in process, ett verk som ständigt utvecklas och ändras varje gång den framförs.

 

 


Grafisk form: Mr Bricks.

 

För mer information om utställningen Havet besök Konstfacks hemsida här.

Redaktörer: Macarena Dusant och Afrang Nordlöf Malekian.

Havet

Havet

Kultwatch har fått äran att samarbeta med en grupp konstnärer som kollektivt ställer ut sin konst på Konstfack. Utställningen Havet presenterar 25 konstnärer från olika genrer som tillsammans utgör en kraft mot egoism och elitism. 491 kvm kärlek och konst skapat av oss, för oss. Havet är en utställning som manifesterar den kollektiva kraften och en motrörelse till den enskilda konstnären som det vita ensamme geniet. Ett sätt för att erbjuda plats i rum som annars är stängda för många. Det är konststudenten Emma Dominguez som, istället för att göra en soloutställning inom ramen för hennes kandidatarbete, bjuder in till ett kollektiv take over.

I ett samarbete med utställningen Havet på Konstfack, 25 oktober – 3 november 2018, publicerar Kultwatch en digital utställningskatalog i fem delar där fem konstnärer presenteras i varje inlägg.


 

Alem Solomon

Alem Solomon, Donya, 2004. Installationsbild.

Konstnären Alem Solomon tar avstamp i den offentliga diskussionen som handlar om uppfattningen av normativa skönhetsideal och stereotyper. Hon arbetar med collage och blandtekniker (mixed media). Med utklippta silhuetter (cut outs) skapar hon en egen värld fylld av figurativa förskjutningar.

Materialiteten är viktigt i Solomos konstnärskap, där olika element från vardagen blandas ihop med klassiskt konstnärliga material. Med glitterstenar, hårförlängningar, foton, nagellack och tejp ställer konstnären frågor kring femininitet, svarthet och tillhörighet. Genom de feminint kodade vardagsmaterialen i verket undersöker Alem Solomon hur det är att vara svart kvinna i samhället. Vilka stereotyper tillskrivs den svarta kvinnliga kroppen?

Konstnären inspireras av medborgarrättsrörelser, afrofuturism, mytologi, afrikansk historia, filosofi, panafrikanism, kvantfysik, blaxsploitation, vodoo, Harlem Renaissance, Svarta Pantrarna, poesi, fantasilandskap, psykadelisk populärkultur och sig själv. Solomons blandning av olika källor kan förstås som ett sätt att skapa, genom sina fantasilandskap. Ett motstånd mot den estetiskt rena och släta vitheten som omgärdar samhället som förgiftar och trycker ned den svarta kroppen. Afrofuturism och den svarta medborgarrättsrörelsen erbjuder alternativa narrativ för den afrikanska diasporan där det finns andra möjliga världar att befolka.

Alem Solomon har en kandidat i fri konst från University of Westminster i London, där hon tog sin examen med mixed media som huvudområde. Solomon bodde några år i New York för att studera den svarta medborgarrättsrörelsen vid Schomburg Center for Research in Black Culture Harlem. Sedan 2011 är hon tillbaka i Stockholm och startade sitt cateringföretag Soulistic Food Truck som fått smeknamnet Foxy Brown Cleopatra. Den erbjuder American Southern Soul Food. Checka in här.

 

Anna Ting Möller

Anna Ting Möller, Left Part, 2018

En gång var jag Yuè Tíng, men det togs ifrån mig. Yuè kan betyda många ting som exempelvis, måne och berg. Betydelsen beror på vilken ton du använder och i vilket sammanhang det sätts in i, står det för sig själv är det svårt att förstå avsändarens intention. Precis så känner jag gällande mig själv, beroende på sammanhang ändras uppfattningen av mig, ibland är jag kines, ibland svensk, men oftast ingetdera av detta.

Kombucha består av fermenterat te som innehåller bakterier som bryter ner socker under en jäsningsprocess. Både socker och te har en historia som klassiska kolonialvaror. Vad är tillåtet att konsumera och vem kan ta sig rätten till konsumtion? Genom ett klick på mobilen blir det mainstream att handla och kvickt landar varor från Kina i brevlådan. Ingen är intresserad av hur ting framställs eller dess ursprung, för då krävs ett ställningstagande kring kapitalism och exploatering av arbetarna som producerar tinget.

Med eller mot strömmen. Kroppen formas av våra erfarenheter. Vi speglar vår omgivning och vår omgivning reflekterar våra avtryck.

 

Emma Dominguez

Emma Dominguez, Exil, 2018. Stillbild från videoverket.

Emma Dominguez arbetar med frågor kring rum, hierarkier och deltagande. I hennes konstnärskap undersöks den kollektiva erfarenheten som metod. Gemenskap som det kollektiva ger upphov till bidrar till både aktion men också till att bygga kunskap. Att arbeta med kollektiva processer är något som både omdefinierar rum och bryter mot samhällsstrukturer för att skapa egna system.

Exil är en experimentell kortfilm som arbetar med bild, poesi och haptisk perception. Det senare innebär att använda känsel, beröring och kroppsrörelse för att inhämta information. Med ett poetiskt och fysiskt närmande bearbetar Emma Dominguez känslan av närhet och längtan till en plats som inte längre är hennes. I videoverket berörs teman som exil och trauman i relation till hennes mammas kropp och arv. Vi ser närbilder av betong, väggar och balkonger. Närbilder av en mammas hud, hår och ögon. Bilder av himmel, höghus och cement. En kropp som fysiskt närmar sig och tar på väggarna, känner texturen.

I verket Exil erbjuder Emma Dominguez en annan blick på Stockholms miljonprogramsförorter än den dominerande och stigmatiserande mediala bilden. Det är en kärleksfull blick, som tillhör generationen som planterat sina utslitna rötter i dess betong.

Emma Dominguez går sitt sista år på kandidatutbildningen i fri konst på Konstfack. Musiken i Exil är komponerad av Micael Enriquez.

 

Nabila Abdul Fattah

Nabila Abdul Fattah, Tugg och tro, 2018

Nabila Abdul Fattahs teckning är en korsning mellan det traditionella och det nya. Tron och tugget. Ett sätt att släppa loss kreativiteten och vara i den skapande studen. Med teckningen Tugg och tro vill hon lyfta fram hybriditeten hos människor som är födda eller kom till Sverige som barn men med rötter i ett annat land. I bilden gestaltas det genom att vilja lyfta något symboliskt som är kopplat till födelselandet, ett objekt att ha nära kroppen (i hennes fall ett radband) för att känna kontakt med sina rötter samtidigt som ens fysiska existens är någon annanstans.

Akrylfärg, fineliners och gelpennor är viktiga verktyg när Nabila Abdul Fattah skapar och gestaltar det hon inspireras av. Det kan vara människor, böcker och film.

Nabila Abdul Fattah tecknar för att det är kul. Hon driver Instagramkontot Nabilaspennor där vi får följa hennes skapande. Under våren 2018 producerade Abdul Fattah, i samarbete med Lejla Harbas, utställningen Bland våra hjältar finns inga vita män som visades på Mångkulturellt centrum i Fittja. Följ Nabilaspennor här.

 

Luz Margarita Miranda

Luz Margarita Miranda, Cicatrices de Mujer, 2016-2017

Luz Margarita Miranda arbetar främst med akryl, olja, akvarell och blandteknik. Undersökningen av skapandet med olika slags material är något som går hand i hand med hennes arbete att närma sig och använda målandet som en självklar del av sin vardag. I sitt skapande prövar hon att arbeta med olika redskap att arbeta med. För Margarita Miranda är det ett sätt att vara skapande och arbeta med det som finns tillgängligt i hennes vardag. Det kan vara att måla med plastfolie, händer, pensel eller papper. De olika redskapen som används som verktyg bidrar till upplevelsen av att måla.

Luz Margarita Mirandas började intressera sig för konst redan som barn när hon bodde i Chile men började måla först senare i livet när hon kom till Sverige. Hon insåg att skapandet blev ett medium för henne i ett land där hon kände sig språkmässigt hämmad och begränsad.

Cicatrices de Mujer är en serie akrylmålningar som tar upp kvinnornas synliga och osynliga erfarenheter av våld, utsatthet, el maltrato y el sufrido de la maternidad. Allt som kvinnor erfar för att dem är just kvinnor. Det handlar om spår och ärr som inte försvinner, det som bärs gömda i kroppen gömd så att ingen annan ska se.

Luz Margarita Miranda är autodidakt och arbetar som konst- och kulturpedagog på Mångkulturellt centrum i Fittja (MKC). Där driver hon kursen Våga måla, en verksamhet som riktar sig till konstintresserade. För mer information om Våga måla besök MKC här.

 


Grafisk form: Mr Bricks

 

 

För mer information om utställningen Havet besök Konstfacks hemsida här.

Redaktörer: Macarena Dusant och Afrang Nordlöf Malekian.

 

Havet

Havet

Kultwatch har fått äran att samarbeta med en grupp konstnärer som kollektivt ställer ut sin konst på Konstfack. Utställningen Havet presenterar 25 konstnärer från olika genrer som tillsammans utgör en kraft mot egoism och elitism. 491 kvm kärlek och konst skapat av oss, för oss. Havet är en utställning som manifesterar den kollektiva kraften och en motrörelse till den enskilda konstnären som det vita ensamme geniet. Ett sätt för att erbjuda plats i rum som annars är stängda för många. Det är konststudenten Emma Dominguez som, istället för att göra en soloutställning inom ramen för hennes kandidatarbete, bjuder in till ett kollektiv take over.

I ett samarbete med utställningen Havet på Konstfack, 25 oktober – 3 november 2018, publicerar Kultwatch en digital utställningskatalog i fem delar där fem konstnärer presenteras i varje inlägg.


 

Maryam Dinar

Maryam Dinar, Kish, Iran, 2016

Fotografi är Maryam Dinars viktigaste konstnärliga medium. Hon försöker porträttera Iran ur ett perspektiv där motivet bryter mot en stereotyp bild av Iran en enhetlig bild med konstruerade föreställningar om att Iran är ett farligt land som endast består av öken. Dinar riktar kameran mot de delar av landet som sällan får utrymme i den mediala rapporteringen av landet. I fotografierna gestaltas ett vidsträckt hav som möter himlen, glittrande moskéer eller byggnader som anger stadens former.

Maryam Dinars estetik präglas av strävan efter att låta färger vara fokuspunkt. Färgerna sätts oftast i kontrast mot varandra eller i förhållande till landskapet. Det kan vara att fånga ljuset i en byggnads fönsterparti där varje fönster speglar en specifik färg och ramas in av fönsterkarmen. Dinars fotografiska blick lyfter fram detaljer som blir till isolerade objekt i förhållande till sin omgivning. Hon kan även låta en bild befolkas av starka porträtt, färg eller form som ger känslan av ett övertagande av bildens yta. I många av bilderna finns en nästan religiös tillvaro där livet och döden vilar bredvid varandra. Fotografiet fryser inte tiden utan likställer istället minnet med livet.

Förutom vardagshändelser inspireras Maryam Dinar av sin persiska bakgrund och islam när hon gestaltar sin omvärld. 

 

Monika Diaz

Monika Diaz, Inner Growth, 2018

Collageverket Inner Growth handlar om minnet. Med familjealbumet som utgångspunkt undersöker Monika Diaz barndomsminnen som spår för erfarenheter och upplevelser men även som vittnesmål om samhällets system och strukturer. Verket är en blandning av äldre foton, upphittade barnteckningar och illustrationer. Genom att teckna grafiska mönster på själva fotot uppstår ett uppluckring mellan nutid och dåtid. Det gamla fotografiet kommer i fysisk kontakt med nutida rörelser och beslut. I utställningen Havet på Konstfack har Diaz installerat en genomskinligt och glansigt draperi av plats framför collageverket, något som ställer ytterligare frågor om tillgång till minne och hur minnet både är tillgängligt och dolt.

Konstverken handlar om att ge röst åt samtidens barn och unga. Att hylla, lyssna och uppmärksamma barnens berättelser och unika uppväxter. Det handlar även om att ge utrymme till drömmar och hopp för de barn som har varit underrepresenterade, upplevt mellanförskap och blivit rasifierade av det vita majoritetssamhället.

Monika Diaz går sitt sista år på Bild- och formprogrammet vid Södra Latins gymnasium.

 

 

Helen Tesfay

Helen Tesfay, Yellow Flower, 2018

Helen Tesfay intresserar sig för att lyfta politiska frågor och skapa diskussion. Kroppspositivitet och svarta människors villkor i samhället är ämnen som Tesfay arbetar med i sin konst. Det förekommer repressiva och kontrollerande angrepp mot svarta medborgares vardag i samhället. Till exempel utsätts svarta människor i högre grad för polisvåld. Rasism från myndigheter såväl som och arbetsgivare är också vanligt.

Med sitt måleri vill Helen Tesfay göra skillnad på hur människor ser och upplever sin omgivning. Här finns en tro på konstens kraft, att visa möjligheten till en annan värld. En värld där det inte spelar någon roll hur din kropp ser ut eller vilket melanin din hud bär. Målningarna erbjuder ett motstånd mot de dominerande och normativa bilder av svarta människor. Verket som visas i utställningen Havet på Konstfack är inspirerat av den somaliska fotomodellen, författaren och FN-ambassadören Waris Dirie.

Helen Tesfay målar i akryl och använder det som är tillgängligt som yta att måla på, bland annat kartongbitar eller gamla skor. Färger och former är viktiga komponenter i skapandeprocessen där målningarna ger en känsla av harmoni och glädje.

Helen Tesfay går på Designgymnasiet just nu. Hon gick tidigare på St: Eriksgymnasium men bytte skola på grund av att hon upplevde att rasismen inte togs på allvar på St: Eriksgymnasium.

 

 

Shamiran Adam

Shamiran Adam, Gränslös Flora, 2018

Shamiran Adam är konstnär, vävare och konstbrodös. Hennes arbete är konceptuellt och vilar alltid på hantverket som grund. I sitt konstnärskap intresserar sig Adam för hög hantverksskicklighet. Interaktionen mellan det textila och konst är något hon gärna undersöker i sitt arbete. Här finns också en strävan efter att verken ska vara tillgängliga i sitt uttryck. Det är viktigt för Adam att betraktaren får en direkt estetisk upplevelse utan att behöva förhålla sig till teoretiska ramar för att kunna ta till sig verket.

I verket Gränslös Flora lägger vi först märke till fält av bjärta färger där ögat vandrar runt mellan kort lugg, långa trådar, vävda partier, flätningar och håligheter. Vi vill gärna hitta en igenkännbar form men vandrar istället runt och hittar nya färgfält som möter annat. Formen tycks fast samtidigt som den erbjuder en potentiell fortsättning runt verket. På baksidan av verket är ett kvinnligt kodad ansikte porträtterad som en illustration. Verkets båda sidor pekar på en undersökning av fram- och baksida som självklara indelningar. En framsidan kan vara baksida och tvärtom.

I hantverket vill Shamiran Adam befinna sig i arbetet bortom det massproducerade. Att dela med sig av kunskap med, introducera tekniker och uttrycksformer för andra som inte har kunskap kring konceptuellt hantverk och textil är viktigt för henne. Det handlar om att tillgängliggöra hantverket för fler människor.

 

Mr Bricks

Mr Bricks, Tropicalismo Mágico, 2018

Mr Bricks arbetar audiovisuellt, med illustration och grafik. Hans illustrationer skulle kunna beskrivas som abstrakta mönster vilka skapar ett symboliskt system där han undersöker tankeprocesser i det mänskliga medvetandet.

Installationsverket Tropicalismo Mágico handlar om energin som uppstår när tecknade linjer dras, men även ljudet och styrkan i gestaltandet av bokstäver och andra former. Mr Bricks använder sig av benämningen Tropicalismo Mágico som han själv skapat. Tropicalismo Mágico är både formspråk men också en lek med ord som refererar till genren magisk realism. Det handlar om en egen stil och rytm, och som inte ryms i grammatiska regler på vare sig spanska, svenska eller engelska.

Illustrationerna i verket erbjuder en känsla av frihet och styrka som uppstår när en linje dras. Med bakgrund i graffiti är förhållandet till linjen allt. Känslan av att dra en linje och skapa perfekt kontakt mellan pennan och ytan.

Videoverket i installationen baseras på en intervju Mr Bricks gjorde med sin far om hans  bakgrund som aktivist, där fadern använde det offentliga rummet för att kommunicera politiska slagord riktade mot militärjuntan i Argentina. För Mr Bricks har filmproduktion varit ett medium att arbeta med för att försöka bryta mot maskulinitetsnormen, något som han utvecklat tack vare influenser från hans syster och mor.

I utställningen Havet på Konstfack presenterar Mr Bricks en installation med ett videoverk och illustrationer på pappersyta och på rummets väggar som tycks vilja ta över utrymmets alla hörn.

 

 


Grafisk form: Mr Bricks.

 

För mer information om utställningen Havet besök Konstfacks hemsida här.

Redaktörer: Macarena Dusant och Afrang Nordlöf Malekian.

 

Havet

Havet

Kultwatch har fått äran att samarbeta med en grupp konstnärer som kollektivt ställer ut sin konst på Konstfack. Utställningen Havet presenterar 25 konstnärer från olika genrer som tillsammans utgör en kraft mot egoism och elitism. 491 kvm kärlek och konst skapat av oss, för oss. Havet är en utställning som manifesterar den kollektiva kraften och en motrörelse till den enskilda konstnären som det vita ensamme geniet. Ett sätt för att erbjuda plats i rum som annars är stängda för många. Det är konststudenten Emma Dominguez som, istället för att göra en soloutställning inom ramen för hennes kandidatarbete, bjuder in till ett kollektiv take over.

I ett samarbete med utställningen Havet på Konstfack, 25 oktober – 3 november 2018, publicerar Kultwatch en digital utställningskatalog i fem delar där fem konstnärer presenteras i varje inlägg.


 

Mi Tjio

Mi Tjio, En vecka, 2018. Installationsbild från utställningen Havet, Konstfack 2018.

Mi Tjio arbetar med utgångspunkt i det personliga, vilket oftast flyter in i samhälleliga eller kollektiva ämnen. Det är ett politiskt konstnärskap där den kreativa processen till stor del består av dagboksskrivandet som ett sätt att bearbeta händelser i vardagen och historien. Konstnären intresserar sig för samhälleliga strukturer vilka skapar skillnadstänkande, marginalisering och exkludering. Hon intresserar sig för politisk konst och konstnärer som använder konst för att påverka samhället.

I arbetet med gestaltningen är det viktigt för konstnären att känna av det kroppsliga arbetet, det kreativa arbetet måste vara fysiskt. Det innebär, bland annat, att arbeta med olika typer av medier såsom fotografi, textil, video, ljud och keramik. Att få kroppens olika sinnen aktiverade. I konstverket En vecka bearbetar Mi Tjio en specifik händelse, den sista veckan i hennes mammas liv. Vissa detaljer från denna erfarenhet kom att fastna och skapa minnen. Med En vecka vill konstnären ge sig själv plats att vara personlig och inte politisk, att få uttrycka en intim och personlig sorg över döden. Verket är ett digitalt tryck med pigmentfärg på viskossatäng där Tjio har målat partier på den tryckta textilen som formar grafiska färgfält.

I verket tillhör även en audioguide, den tar du del av här.

Mi Tjio har en kandidat i fri konst från The Chinese University of Hong Kong. Hon tog sin master i textil på Konstfack 2015. 

 

 

Fernando Illezca

Fernando Illezca, Nationell Kris, 2018. Foto: Fernando Illezca.

Fernando Illezca undersöker hur den dominerande mediediskursen bidrar till hur människor i samhället konstruerar sin identitet. Boende från storstädernas miljonprogramsförorter framställs ofta enligt stereotyper där männen är kriminella och där kvinnorna gestaltas som offer och/eller exotifieras. Illezca växte upp i ett område som rymde tusen berättelser på olika språk, något han aldrig såg återges på TV eller i film. Det har medfört att Illezca är intresserad av motberättelser och arbete med ett mångfacetterade narrativ. Han strävar efter att beskriva sin samtid och bygga nya referensramar.

Kortfilmen Nationell Kris tar avstamp i skjutningarna som flera ungdomar och vuxna har fallit offer för de senaste åren. Kortfilmen härrör från frustrationen av att majoritetssamhället ignorerar detta och att staten inte hanterar det som den nationella kris det faktiskt är. I arbetet med kortfilmen har det varit viktigt att inspelningen har genomförts på platser där de unga drabbats och mördats vilket oftast är bostadsområden. Platserna blir därför viktiga symboler för att tala om hur våldet befinner sig nära familjens hem och barnens lekplatser.

Nationell Kris är en hybridfilm där elementen poesi, musikvideo och konst samspelar. Med en surrealistisk känsla lyckas Illezca fånga betraktaren, vi får ledtrådar som sedan utmynnar i en uppmaning till organisering. Med en symbolladdad gestaltning synliggör Illezca klasskillnader, segregation och rasism. Olika former av förtryck som många känner av i samhället och som blivit alltmer accepterade. Under arbetet har Fernando Illezca inspirerats av gräsrotsrörelser som Megafonen och Förorten Mot Våld, exempel på organisationer som synliggör dödsskjutningarna med syfte att regeringen ska erkänna det som en nationell kris.

 

Munira Yussuf

Munira Yussuf, Tahriib, 2018.

Munira Yussuf gör digital konst med fokus på kvinnor och intersektionalitet. Hon intresserar sig för att gestalta delar av sin somaliska kultur och sina föräldrars födelseland. Verket Tahriib gestaltar berättelser om flyktingbåtar i havet. Betraktaren står bakom en hög gallergrind som symboliserar gränser och murar. På andra sidan finns en båt på ett öppet hav fullt av människor som närmar sig strandkanten. Men själva kanten till land, gränsen för överlevnad, är på betraktarens sida av grinden. Vi ser hur människor drunknar i havet och även om de kommer fram möts av en grind utan öppningar. Tahriib betyder migration på somaliska och ingår i serien Among Monsters and Men.  

Munira Yussufs arbete syftar till att illustrera faktiska och fiktiva situationer med hjälp av digital vattenfärg, symboler och färgharmonier. Just användandet av färg i Tahriib leder tanken till romantiska solnedgångar vilket utgör en stark kontrast till själva händelsen som utspelar sig framför våra ögon. En metod som först skapar en harmonisk känsla för att direkt växla till ett våldsamt scenario.

I utställningen visar hon fyra illustrationer som är del av en serie. Tre utav dem utforskar de negativa aspekterna av krig, svält och migration. Den fjärde utforskar begreppet mellanförskap, ett begrepp som handlar om att befinna sig mellan två eller flera kulturer och inte helt känna att en tillhör någon av dem. “Var kommer du ifrån?” är en fråga som många med flera kulturtillhörigheter får höra alltför ofta. En fråga som inte ställs endast i födelselandet där Yussuf är uppväxt, utan även i landet hon annars kallar för sitt riktiga hem.

Munira Yussuf har skapat digital konst sedan 2012 på sin fritid. Hon är utbildad socionom men drömmer om att skapa konst som yrkesverksam konstnär. Verken har tidigare ställts ut i utställningen Aragti Wadaag vid Soomaal House of Art, Minneapolis, Minnesota i USA under september 2018.

 

 

Atorina Adam

Atorina Adam, Särade ben, 2016.

Atorina Adam arbetar med politiska frågor som miljö och feminism, specifikt hur det är att vara kvinna i ett mellanförskap. Hon skapar med olika material och tekniker, allt från keramik till illustrationer. Naturen är dessutom en viktig inspirationskälla som Adam undersöker. Skulpturen Särade ben är skapad i keramik och tar upp sexuellt våld och sexuella trakasserier i samhället. Inspirerad av trädstammens knölar skapar konstnären en associativ skulptur där naturen och människans kropp bär liknande former.

För två år sedan började Atorina Adam öppet diskutera sexuella övergrepp och trakasserier med andra kvinnliga bekanta i olika åldrar. Ett sätt att bearbeta skam och skuld men också för att förstå hur vanligt det är att kvinnor blir utsatta för sexuellt våld. Adam förstod att även de äldre kvinnorna kunde berätta liknande historier, de hade också blivit utsatta. Särade ben är ett verk som vill lyfta fram dessa historier. Skulpturen kan flyttas och placeras vart som helst, ett sätt att manifestera att sexuellt våld kan ske när som helst, var som helst och drabba vem som helst. Det är ett strukturellt problem.

Atorina Adam läser vid BI på Konstfack och är aktiv i konstnärsföreningen Detroit Stockholm.

 

 

Raúl León Alvarez

Raúl León Alvarez, Monólogos (Monologer), 2017. Bilden är beskuren.

Raúl León Alvarez har sedan barndomen varit en introvert person. Skapandet har blivit hans främsta kommunikationsform vilket ger honom utrymme till att utforska känslor och upplevelser. Det är också en flykt från vardagens måsten, vilket för honom innebär att förhålla sig till ett ständigt krav på anpassning i Sverige, något som definierar hans tillvaro som invandrare.

I sitt konstnärskap har Raúl León Alvarez skapat en parallell inre värld befolkad av former, figurer, karaktärer, färger, gester och symboler. Denna värld består av  reaktioner på upplevelser som översätts till konstnärlig gestaltning. Konstnären arbetar med olika tekniker och ofta i storformat, vilket ger upplevelsen av en oändlig arbetsyta och en känsla av frihet.

Raúl León Alvarez är född i Kuba och utbildad vid konstskolan Samuel Feijoo, Santa Clara, Kuba. Efter sin examen 2001 arbetade han, vid sidan av sin konst, under många år som konstlärare vid olika skolor. León Alvarez har under sex år bott i Mali och Senegal. I Mali undervisade han vid det nyöppnade konsthögskolan Conservatoire des artes et matières multimedia (CAMM). Han har ställt ut i en mängd gallerier och deltagit i både  konstbiennalen Dak’Art och FESMAN (World Festival for Black Arts) i Dakar, Senegal.

Sedan 2011 bor Raúl León Alvarez i Sverige och vid sidan av sitt konstnärskap har han varit konstnärlig ledare och producent vid olika konstnärliga och kulturella projekt.  

 

 


Grafisk form: Mr Bricks.

 

För mer information om utställningen Havet besök Konstfacks hemsida här.

Redaktörer: Macarena Dusant och Afrang Nordlöf Malekian

 

På tal om Revolution Poetry

På tal om Revolution Poetry

Filmstudenten Lilly Trotstellus har läst den banbrytande svenska poesisamlingen Revolution Poetry åt Kultwatch och publicerar här en tät reflektion av bokens betydelse och storhet.


 

Att sluka orden med boken i handen, så briljant, på samma gång känna doften av ny bok och då andas lättare. Spoken word som blivit tryckt text är lika mycket innehållet i boken som det är ett framgångsrecept. På detta sätt, i tryckt form, funkar utmärkt och sättet, i tryckt form, formar högtryck i en annars regnig värld.

Här är en samling av verk som inte skapats i det redan etablerade finrummet bara för att vistas i just det. Här är, helt sonika, ett annat rum. Det har väl sagts förut men det är vackert att använda händer för att bygga upp eget när en inte pallar knacka på längre. Knack, knack, tusen tack, tusen tack för tusen nya rum.

Att finnas till med sån slagkraft, det blir revolution. Texterna reciteras högt med träffande rytm, slagkraftigt, trots att det bara är jag som läser tyst. Sidorna är högljudda på tusen olika sätt. In med dom i ett vilket som helst-rum, ett hur fint eller fult som helst-rum. Sätt högst upp i högen på vardagsrumsbordet. Där sidorna kan väsnas och de höjda rösterna når ut. Revolution poetry tar sig långt, högst upp i högen på främmande vardagsrumsbord, en coffee table-kamp mot massproducerade bilder på berg i norra Italien. Vinner på bortaplan, vinner i allas vardagsrum, vinner för vardag, vinner för hemmaplan.

Går med vinst, redan gått vidare och kräver mer. Funkar som prydnad men är större än höjd politisk medvetenhet på ett bord. Den kan lämnas där och samla creddpoäng men vilket slöseri det vore. Vill rekommendera följande:

Att öppna upp och ta till sig eller känna igen sig eller bara känna sig själv eller känna någon annans känslor eller känna känslor från en plats som inte har en självklar plats på allas vardagsrumsbord. Öppna upp. Allt annat är myrsteg och det är den som håller pärmar stängda som hamnar efter. Om du inte hittar dig själv i en enda text så vinner du allt på att komma in. Välkommen, nu ska du få lyssna. Om du känner dig själv i raderna så välkommen, det kommer bli en lättnad att få lyssna.

Det där om att vara revolutionerande genom sin blotta existens, vad sant det känns. Att som denna bok finnas till utanför sin satta plats, är ännu mer. Det är konstigt att en sån liten sak, något i tryckt form, betyder så mycket. Nu är den här och det borde vara självklart men det är ingen som behöver fråga varför, varför detta inte är så självklart eller varför detta nu är så starkt. Revolution Poetry är en poesisamling fylld av kraft och på samma gång ett vitalt samtidsdokument. Med spoken word i tryckt form som formar högtryck, som upplyser och lyser upp.

 

 


Omslagsbild av boken.

Boken Revolution Poetry ges ut på förlaget Bonnier Carlsen, 2018. Redaktörer är Nachla Vargas Alaeb, Nina Rashid, Daniela Ruz. Illustrationer av Maria Fröhlich och Steffi Aluoch.

Medverkande poeter: Burcu Sahin, Halima Shegow, Lovisa Wessberg, Makda Embaie, Meron Mangasha, Mona Monasar, Nabila Abdul Fattah, Nachla Libre, Nawroz Zakholy, Nebay Meles, Neftali Milfuegos, Nina Rashid, Quena Soruco, Rojda Sekersöz, Saman Sokhanran, Sara Benafshe Qasem, Sanam Qasem, Sara Nazari, S.T.I.C.S POETS, Yodit Girmay , Dusan Marinkovic, Ikram Abdulkadir, Max Miliciano, Shantis, Iman Talabani, Hedy Aliyar, Robin Nazari, Mariama Jobe, Salih Bilic.

Följ Revolution Poetry här.

 


Toppbild: selfie av Lilly Trotstellus

Redaktör: Macarena Dusant

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 4 – Ripe

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 4 – Ripe

Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.


Chapter 4: ripe


Innocence is a flower which withers when touched, but blooms not again, though watered with tears.

J. HOOPER

“You look ripe.”he said. I asked him “what do you mean?”and without answering he smiled at me and started driving. I had no idea where we were going, all I know was the fear and terror that I was going through. I felt like I was frozen in time, I felt my spirit was slowly leaving my body and as my spirit drifted away I can feel my innocence being erased. Even though he hadn’t touched me yet, I felt dirty. He kept driving and all I was doing was looking out the window looking at people passing by hoping they would save me. I looked into people’s eyes hoping they’d understand what was about to happen. I was watching boys walking down the street and all I wanted was to be them, I wanted to scream so badly but I couldn’t. My voice was gone as if I never learned how to speak. I felt numb, I couldn’t feel my legs and I couldn’t move.

Note: The following content contains sexual violence.

He parked somewhere dark and under a tree – it was night time and I remember hearing the mosques calling for prayer. He looked at me and said “What do you want to do?”
I didn’t respond, I couldn’t say a word.
He said “السكوت علامة الرضا” which means “silence is a sign of acceptance”.
I still did not say anything as much as I wanted to scream. He touched me on my thigh and felt the knife in my pocket. His reaction? He laughed.
He took out the knife out of my pocket and placed it on the dashboard of the car and said
“Do you want to hurt me?”
I said “No – but I don’t want you to hurt me”
He answered “I’m not going to hurt you, we’re going to have fun and you want this”. He continued by saying “The knife is right here if you’d like to stab me – but I know you won’t”.
.

In these moments when his penis was inside my throat – I started thinking of how ironic and repulsing it was that as this was happening I can hear the mosque calling people like him to go and worship Allah.

He put his hand on my thigh again and started feeling me up – I wanted to cry but I couldn’t. I wasn’t looking at him at all which is why I barely remember what his face looks like, I don’t think I ever looked at him straight in the eye. He got close to me and kissed my neck and all I could smell was that disgusting cigarette that he just had. He grabbed my hand and put it on his penis and I felt he was aroused. That was my first time ever feeling another man’s penis. He unzipped his pants and took out his penis – grabbed me by my hair and forced me to go down on him. I started crying and I thought that it would make him stop if he saw how traumatized I was and how badly I wanted him to stop. Instead, he was aroused even more and said ‘I like it when boys choke’. He did not stop – he put his hand down my pants and started fingering me. I thought of reaching for the knife but I couldn’t – the fear that was consuming me made me feel like I was an object and no longer a human being. I was dying, I physically felt like these moments are the last moments of my life and I truly did die. There is something that left me, I don’t know what it is but Nano was gone, I couldn’t see him anymore. In these moments when his penis was inside my throat – I started thinking of how ironic and repulsing it was that as this was happening I can hear the mosque calling people like him to go and worship Allah. Adhan is the term used for Muslim Call To Prayer (which is equivalent to church bells). Part of the prayer translates to “God is the greatest. There is no deity but God” and all I can think of in that moment was where was God to save me? According to Islam, Allah/God can see and hear everything. So why did he not do anything to save me?
.
I tried to escape these moments by thinking about homework, music, my friends – I did not want to exist in that place so I tried to escape reality by pretending I was not there.
After about 5 to 10 minutes (which felt like years to me) – he finally ejaculated. As disgusted and as appalled I was – I felt so much relief. I was relieved it was over. He cleaned up and said “well done”. He put his underwear and trousers back on. Gave me tissues to clean up and without saying anything, started the car and started driving. On the way back to my place, he stopped at a store and bought a couple of packets of chips and gave them to me saying “This is your treat”. During the drive back home we did not speak at all, the silence in the car was so loud that I could hear my heart beating. All my senses were elevated.
.
He dropped me off nearby my house and I was so relieved to get out of the car. As I was opening the door he grabbed my hand and said ” I’ll see you again tomorrow “. I left the car and started walking back home. Have you ever started crying without realizing you were? Tears were running down my face as I was walking and I couldn’t stop them. I had to look decent when I got back home so I wiped my tears and went upstairs. Mama opened the door for me and she hugged me tightly, the pain and agony that were consuming my heart holding my tears back was one of the most heart wrecking moments of my life. I couldn’t tell her. I love Mama more than anything in the entire world – if I had the power – I would give years away from my life and add them to my Mama’s. No amount of English, Arabic, French words can describe how much I love Mama. You know how everyone says I have the best mom? Well, I have the best Mama – it’s a fact and not a feeling. I couldn’t tell her, my purpose in life is to make Mama happy so why would I break her heart like that? I decided to deal with it on my own.
.
I went to my room, got undressed, took a towel, went to the bathroom, grabbed a razor and I knew what I had to do.
.
to be continued.
.

© Adnan Al Mouselli
Bokrecension: Kicktorsken ger identitet till utsatta barn

Bokrecension: Kicktorsken ger identitet till utsatta barn

Cariz Malekian, gästskribent på Kultwatch, har läst Alexander Salzbergers roman Kicktorsken, som gavs ut på Bookmark förlag år 2017. Genom att varva mellan barnet och den vuxne Alexander får läsaren svart på vitt en inblick i hur den påfrestande uppväxten med missbrukande föräldrar, socioekonomisk utsatthet och svek kom att prägla det vuxna jaget.


Åttaåriga Alexander i den mäktiga romanen Kicktorsken växer upp i Stockholmsförorten Vällingby med flera drömmar. En av dem är att bli fotbollsspelare och en annan är att hans missbrukande föräldrar ska sluta dricka och för en gångs skull vara nyktra nog att skjutsa honom till fotbollsträningen. Han har också en dröm om att hitta sin biologiska marockanska pappa. Barnet Alexander vill lära känna sin riktiga pappa och därigenom förstå vem han själv är. Den bilden förändras när Alexander blir äldre och iställer börjar söka efter svar. Svar på varför pappan aldrig sökte upp honom och skyddade honom från hans alkoholberoende mamma och styvpappa, lögnerna, bristen på mat och våldet. Och känslan av att vara oönskad.

Alexander Salzberger är 33 årig manusförfattare, komiker och skådespelare på Dramaten. I november 2017 gavs den hyllande monologen Kicktorsken, som hade urpremiär på Backa Teater 2013, ut i bokform på Bookmark förlag. I romanen skildras Alexanders barndom som en kamp att  hålla huvudet över vattenytan i ett liv full med besvikelser. Dessa kapitel alterneras med den vuxne Alexanders liv och tankar som utformats till ett medvetet dubbelliv för att hålla det obekräftade barnet inom sig i schack.

Trots den genomgående vemodiga bilden finns en återkommande ironisk röst, vilket får en som läsare att flertalet gånger skratta till.

Genom att varva mellan barnet och den vuxne Alexander får man svart på vitt en inblick i hur den påfrestande uppväxten med missbrukande föräldrar, socioekonomisk utsatthet och svek kom att prägla det vuxna jaget. Jakten efter att känna samhörighet och en ständig kamp att dämpa smärtorna från spåren av barndomen är som en överhängande skugga genom hela romanen. Alexander är i ständig flykt från situationer som påminner om sin barndom. Ångesten som väcks och kaoset som uppstår då han stöter på dessa minnen dämpas antingen med droger, alkohol eller intensiva monologer i Alexanders tankar.

Trots den genomgående vemodiga bilden finns en återkommande ironisk röst, vilket får en som läsare att flertalet gånger skratta till. Författaren tillåter en form av mörk komik ta plats trots misären och kaoset som råder i Alexanders liv. Det tillåter en att andas ut mellan kapitlen.

Alexanders uppväxt med omständigheter som är ovärdiga är tyvärr verkligheten för många barn idag. Det författaren till och från fokuserar strålkastarna på är den nyanserade bilden av omvärlden man får av en sådan uppväxt. Drivkraften blir också starkare att uppnå sina drömmar då man redan har sett hur det kan bli om man misslyckas. När Alexander kommer in på Scenskolan är revanschen ett faktum. Drivet och viljan att bevisa för andra och bejakas är skrivet med en intensitet som berör. Kicktorsken ger identitet till barnen vars drömmar blev deras vägledning och räddning.


Kicktorsken av Alexander Salzberger, Bookmark förlag 2017

Bilden föreställer Alexander Salzberger stående på en teaterscen med ena näven i luften, under monologen Kicktorsken på Dramaten år 2014.

Fotograf Ola Kjelbye

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 3 – Bitter

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 3 – Bitter

Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.


Chapter 3: Bitter

Rape, sexual assault and sexual abuse are all topics we avoid talking about. Most of us who went through it have a hard time opening up about it. I struggled for years in coming to terms with what happened to me and I am finally ready to share it. I am sharing this because I need to own my story and destiny. This happened to me but this is not who I am.

I was 13 years old when I was living in Jeddah, Saudi Arabia with my family. I mentioned before that my circle of friends was very small – I had two good friends at school and that was that. I asked Mama if I could go to the store to buy a chocolate. I was walking back from the store and I noticed there was this taxi hovering around. I didn’t give it too much thought because, at that age, no one told me to avoid situations like that. So I carried on walking. The taxi pulled up next to me and the guy inside asked me if I needed a lift. I said “No thank you, I live nearby”.

The man in the car (let’s call him X) – insisted on giving me a lift home, saying that “it’s too dark for you to be walking alone”. I have always struggled to say no – as most close friends know – and I thought it was an act of kindness, so I accepted the offer. Let me be clear about something: I already knew that I was gay and this incident in no way “defined” my sexuality, as some people might assume. I got into X’s car and he started by asking how my day was. The conversation seemed civil and “normal”. When he pulled up next to my house, he asked if I could take his number to ask my friends if they’d need a taxi/driver. I said “I’m sorry, I don’t have a phone” and he answered “I was driving behind you and I saw a phone in your hand.’ In that moment, my heart sank because I knew this was not normal. I took his number out of fear and said I would contact him. He did not allow me to leave the car without him having my number too so I gave it to him. I lied to him and I said my name is Jamal.

He texted me later that night and said “nice meeting you Adnan.” That message was one of the biggest threats that I feel I could ever receive. The fact that he had already investigated and found my name within an hour was terrifying. The Arab community can be very small and neighbours know each other like family. I knew I was in trouble the second I got that message, so I didn’t respond. I mentioned before about how sometimes people block out memories of traumatic events and I honestly don’t remember what was his name. I recall what his face looked like but roughly. I remember small details like how he smelled like cigarettes. The next day, we were getting into my Dad’s car to go to school and I saw him parked just next to our house with his window down, smoking a cigarette. He didn’t wave or do anything – he just stared at me until I got into the car and he drove behind us all the way to school.

There was no way and no chance for me to tell my Dad about this – I was as scared of my Dad as I was X. Now X knew my name, number, where I lived and where I studied. What’s left? Social media was not a thing back then (except Blackberry) and he basically knew everything. He texted me multiple times to ask to see me and I kept saying no. One time, he was standing outside our house and he saw my Dad and three sisters leave – he came up to our house and he knocked on the door (not knowing that my Mom was there). Luckily Mama was praying, so I opened the door to see him standing at my door. He told me that if I don’t go with him, he would tell my parents I’m gay. I shut the door quickly and I texted him saying “I’m coming”.

I took a knife from the kitchen, hid it in my pocket, and told Mama I was going to the store.

I took a knife from the kitchen, hid it in my pocket, and told Mama I was going to the store. I left the house and I don’t think anyone ever walked as slow as I did. I was terrified – my legs were shaking, my head was rushing and my heart was beating so fast that my blood was boiling. I got into his car without saying a word and he said, “You look ripe.”

 

© Adnan Al Mouselli
Det queera minnet – ett samtal utifrån romanen Sången om en son

Det queera minnet – ett samtal utifrån romanen Sången om en son

Joel Mauricio Isabel Ortiz är författaren och dramatikern som i våras gav ut boken Sången om en son på Norstedts förlag. Kultwatchs Afrang Nordlöf Malekian har träffat Ortiz för ett samtal där utgångspunkten är Ortiz roman. Boken låter läsaren följa med under en period av huvudkaraktären Angels liv. En berättelse fylld av jobb, alkohol, droger, romanser, vänskap och sex samt många beslut och tankar som verkar i spåren av Angels traumatisk barndom. Med boken i centrum av konversationen försöker Joel och Afrang tillsammans förstå och tänka kring frågor om ensamhet, queerhet och minne.


 

Afrang Nordlöf Malekian (A): Om jag börjar med, vad är din tankar gällande ensamhet i boken, hur berör du den?

Joel Mauricio Isabel Ortiz (J): Det är en bra fråga, ensamhet…

A: Eller, tänker du att boken handlar om det ens?

J: Ja absolut, det tänker jag verkligen. Ensamheten, övergivenheten, är på ett sätt en motor i huvudkaraktären, som driver hen genom livet. Angel är väldigt ensam. Hen blir övergiven av sina första föräldrar, sin första mamma, och adopteras sedan bort och hamnar i en familj som är djupt dysfunktionell. Adoptivmamman dör i ett tidigt skede och hen då blir återigen ofrivilligt övergiven. Adoptivpappan förmår inte att vara föräldrar utan är en alkoholiserad och våldsam vuxen. Och småstaden. Att vara queer. Ensamheten följer helt enkelt med den adopterade, det icke-vita queera barnet, redan från födseln. När hen sen drar vidare till Stockholm blir det kanske än mer ensamt – den anonymiserade storstaden.

A: Jag tänker att det finns en skam i att känna sig ensam.

J: En måste ha sin kärnfamilj, sina monogama relationer och stora kompisgäng. Allt ska funka bra – plocka svamp och äta brunch – alla de här projekten som en gör. Sen vet inte heller Angel hur hen ska vara tillsammans med andra som hen älskar.

Jag tror att alla queera känner igen sig i någon form av ensamhet kopplad till sin queerhet, i alla fall majoriteten av oss.

A: I Sanna Samuelssons artikel som publicerades i Bang, Vi var vilda, (4:e nr 2017), tänker jag att hon tar upp en slags ensamhet som också skrivs om i boken.

J: Den queera ensamheten.

A: Ja, jag vet inte vad som är grunden till en sådan ensamhet, kanske att vi bär på ett kollektivt trauma?

J: Jag tror att alla queera känner igen sig i någon form av ensamhet kopplad till sin queerhet, i alla fall majoriteten av oss. Den är kopplad till identiteten – könsidentiteten och sexuella identiteten. Den är nog kopplad till trauman och förtryck. Men jag har börjat tänka på ensamheten som en källa till energi och kanske till och med kärlek, men vi får aldrig lära oss att förstå den och göra den till vår. Att vara i den. Samhället vill också isolera oss eftersom det är effektivt sätt att äga oss på.

A: Det för också mina tankar till app-kulturen inom hbtqiap-communityt, till exempel Grindr, och de människor en träffar via den platsen. Den personen i boken som är väldigt undergiven huvudpersonen – juste mäklaren – påminner mycket om personer som jag själv träffat och som är undergivna vid sex. Känner du också igen de mötena med den gruppen män?

J: Ja, absolut. Att de är väldigt framgångsrika, stora kroppar, macho. Jag tänker att det är en reaktion på att få tillhöra samhällets gemenskap. Att en manifesterar en typ av hypermaskulinitet med sin kropp och röst – hur en ser ut. Om en talar om den gruppen män, de som vill vara väldigt undergivna, kanske det är ett sätt för dem att känna sig lite fria. Att en är så enormt kontrollerande i sitt liv för att få ta del av gemenskapen, den artificiella gemenskapen, och sen någonstans måste en få känna en närhet till sitt queera sanna jag. Och dit kan en ju nå genom sex eller apparna – och där kan en komma närmare sig själv. Jag tror också att en kan gå vilse. Att grindrvärlden är lika artificiell som samhället utanför den.

A: För mig satte boken också igång en rad tankar och reflektioner gällande idén om att det ska vara skadligt att ha många sexuella relationer med olika personer. Jag undrar om den tanken kommer från en värld där heteronormativiteten ständigt får vara utgångspunkten? Att en föds in i den idén – idén om att sex med många ska vara skadligt. Men sen också moralismen som finns kring till exempel dominant/undergiven, kinky och fetish.

Jag tror på riktigt att sex kan var ett sätt för queera att komma närmare sig själva.

J: I boken har Angel mycket sex – mycket rough (hårt) sex. Många säger att jag verkligen visar baksidan av bögstockholm. Jag tänkte aldrig så. För mig var knullen ett sätt att bearbeta livet, ett sätt att leva. Ingen skulle höja på ögonbrynen om huvudpersonen hade gått och tränat på ett gym åtta timmar per dag men just för att det är en queer person som har mycket sex så tar många för givet att det har en destruktiv ingång. Sen finns såklart skeenden i boken som är destruktiva.

A: För den destruktiviteten är ju inte kopplad till queerheten.

J: Den är kopplad till ett trauma. Jag tror på riktigt att sex kan var ett sätt för queera att komma närmare sig själva. Ett bra sätt att bearbeta sina trauman och att hålla sig vid liv. För det har jag tänkt på i boken – att sex är ett sätt för Angel att hålla sig vid liv. Om hen inte hade haft allt det sexet så hade hen kanske varit ännu mer suicidal. När jag säger det blir folk jättenervösa, “det är ju inte bra att visa upp nåt sånt”. Queera ges enbart två roller när det kommer till sex: Horan eller Madonnan. Antingen är en gift och knullar som en monogam medelklasscisheteroperson eller så tror heteronormativiteten att en ligger i en fuckswing och gör det dygnet runt. Vi som är queera, kan kanske ibland känna oss lite vilsna i vad som är okej och vad som inte är det. Vi tillåts inte ha ett mer nyanserat tankesätt kring sex där en får ha flera tankar i huvudet samtidigt. Problemet för Angel är ju inte sexet utan intimiteten. Sen är Angel inte en jättesnäll person alla gånger. Det var också något jag tänkte på. Vi ska alltid ska vara så lyckade, framgångsrika. Vi måste producera historier där vi bevisar för heteronormen att vi är precis som den. Det är förödande. Det är destruktivt. Visst var det kul att skriva om en person som inte är så nice och att en som läsare ändå ofta kan förstå varför hen gör som hen gör. Det blir mer mänskligt, i min värld i alla fall – att inte reproducera den där framgångssagan. Jag tänker att det är så vi människor gör – att en trampar nedåt för att gå uppåt.  Det gör vi även i den queera världen.

A: Hur menar du att en trampar nedåt?

J: Ja men till exempel huvudpersonen, Angel, som har sin kk-relation med en mäklare som hen behandlar väldigt illa.

A: Jag fattar inte hur den mäklaren kan gå med på det där.  

J: Nä, inte jag heller. Varför gör han det? Vi hamnar så lätt i de här dysfunktionella förhållandena. Att en tillåter sig själv att bli trampad på, det är intressant. Huvudpersonen är verkligen en person som har blivit utsatt och trampad på men också utsätter andra för liknande handlingar.

Det är väl nästa steg för oss som skapar verk att på olika sätt att släppa vitheten, att släppa cisheternormativa idéer.

A: När jag läste boken, och nu efteråt, undrar jag hur du tänker att en kan gå tillväga för att ta upp de här ämnena utan att centralisera kring vithet eller cisheteronormativitet?

J: Det är en svår fråga men jag tänker mycket på den. Det är väl nästa steg för oss som skapar verk att på olika sätt att släppa vitheten, att släppa cisheternormativa idéer. Det tog ett tag och nu känner väl jag att jag är bättre på det efter att ha skrivit den här boken. Att inte förklara, alltså att inte hamna i ett förklarande om varför jag kritiserar något och varför – jag behöver inte presentera en teori som jag behöver förklara för en vit blick. På grund av att samhället ser ut som det gör är det svårt att inte prata om erfarenheterna av att bryta mot normer. Jag måste förhålla mig till vitheten men jag skriver inte för den. Det är inte viktigt för mig att den ska förstå. Vad tänker du?

A: En strategi för mig är att presentera och jobba med material och referenser från platser utanför väst och i en relation som nonchalant klipper bort väst. Att föra en djup diskussion som befinner sig i en annan plats bortom den västerländska blicken. I delar av mitt nuvarande projekt med min vän Cristian (Quinteros Soto) tittar vi på kopplingar mellan vänsterrörelserna i Iran och Chile. Men det är svårt att navigera allt det här i Sverige. Sen beror det på vilka som för diskussionen runt en, eller kanske vem en tänker är den andra blicken. För jag kan tycka att den sista tredjedelen av boken, om relationerna mellan Angel, Mustafa, Fereshte och Fereshtes flickvän Maya, är på helt andra premisser. Relationer bortom väst och det cisheteronormativa tänkandet. Det är väldigt fint att dessa relationer är med. Det är som att de lever i värld där cisheteronormativitet inte existerar – ett helt annat universum.

J: Ja det kändes viktigt. För huvudkaraktären skulle det gå åt helvete om hen skulle gå in och trassla i något monogamt eller något som den försökt ha med Orlando (bästa vännen som Angel bor ihop med). Kärnfamiljen. Det kändes mest naturligt att skapa ett nytt universum där de (Angel, Mustafa, Fereshte och Fereshtes flickvän Maya) är flera i en relation. Det som står i centrum är kärleken och att de vill leva med varandra. De skapar det här sättet för att bygga upp den här platsen för att dela den tillsammans.

A: Det är också fint att Mustafa låter saker ta tid. Det är sällan jag möter sådana personer –  personer som låter saker gå fel och sen tar sin tid för att hitta tillbaka.

J: Mustafa är ju en mer lugn och trygg person men även han lämnar Angel vid ett tillfälle då de inte kan leva tillsammans. Angel har ju själv lämnat sin pappa, sin bästa vän, som hen bryter med. Är inte närvarande hos sin vän Levina som har cancer. Sen när Angel träffar någon som vill vara med hen så klara Angel inte av den intimiteten. Känslan av att en människa behöver en. En människa som älskar en, visar ömhet inför en och är kvar. Angel ser till att fucka upp relationen så att Mustafa lämnar, för Angel kan inte lämna – här måste Mustafa själv välja att lämna och det kan Mustafa bara göra om Angel är ett svin, vilket hen är. Angel är ju också sjuk i alkoholism, det är ingen ursäkt men en förklaring.  De får ihop det igen när Angel är nykter, sen slutar ju boken där. Jag vet inte hur det går sen.

Precis som att Angel rör sig mellan två binära könspooler rör hen sig även mellan två olika nationer på två olika kontinenter.

A: Jag hade en förväntan i andra delen om att narrativet skulle ta en ny sväng, vilket det i princip inte gjorde. Vad innebär den uppdelningen för dig?

J: Jag tänkte, nu måste det bli en ny del, men karaktären vill inte det. Jag tycker det är intressant med människor som inte går att rädda: “jag mäktar inte med mig själv och mina demoner – det finns bara en väg – jag måste förinta mig själv för jag orkar inte resa mig upp”.

A: Ja, att inte orka ta tag i alla uppgifter i livet – att Angel till exempel bara orkar ställa en säng i sin nya lägenhet. Men också de kraven som finns om renhet – de är helt omöjliga.

J: Nej, det går ju inte. För Angels lägenhet är väl på ett sätt en reflektion om hens liv. Det blir konstigt med bara en säng i en rum. Det går ju inte heller att upprätthålla den renheten som Orlando begär för att det inte är mänskligt. Angel klarar inte alls av de kraven som Orlando har intresse för: svenska raka linjer, design, arkitektur. Angel kommer aldrig leva upp till Orlandos skönhetsideal. Någonstans har jag tänkt att Orlando är kär i Angel men att det inte går därför att Angel inte är en svensk linje.

A: Ja det har jag också funderat på men jag vet inte heller.

J: Nej inte jag heller. Så roligt när en har skrivit en bok och folk frågar – för det mesta så vet jag inte. Sen kan jag fundera och det är kul.

Jag tänkte också på att Angel är en ickebinär transperson och har gått igenom en transnationell adoption. Att befinna sig i mellanförskapet: att växa upp i en vit kulturell kontext, som inte är ens egen. Att ha ett hemland som en inte känner till, ett hemspråk som du inte kan – det är ett mellanförskap. Att vara i ett överskridande läge hela tiden, att aldrig få vara still. Precis som att Angel rör sig mellan två binära könspooler rör hen sig även mellan två olika nationer på två olika kontinenter.

Det finns ju en kollektivitet i samtalet – ett kollektivt sätt att minnas.

A: Precis. Det finns också en rörelse i hur boken är skriven, uppbyggnaden av dialogerna mellan karaktärerna. Ibland blir jag så extremt provocerad av att de ständigt talar förbi varandra och att de aldrig pratar klart om något. På samma gång så minns de tillsammans och då finns en extremt hög potential för tänkandet. I de alldagliga konversationerna som de för, döljer sig en rad olika strukturer som gör att samtalen drivs på just det sättet. Det är något väldigt fint med att väcka sådana komplexa frågor genom just det språket. En del skriver akademiska texter gällande de frågorna men istället låter du talspråket beskriva. Det finns ju en kollektivitet i samtalet – ett kollektivt sätt att minnas. Om vi till exempel hade den konversationen över en mejltråd…

J: Ja, då hade dynamiken varit helt annorlunda. Och om minnen – barndomen är ju bara ett minne, som en försöker förstå. En kan försöka minnas den genom sin teupeut, partner, familj men ändå så blir det ingen klarhet i vad du minns. Istället bygger en upp en fiktion tillsammans med andra så att minnet ska bli uthärdligt att leva med. Sen är det också ett faktum att Angel har vuxit upp i ett hem som givit psykiska konsekvenser. Men jag tror också att hen har ett stort behov av att ha något att bearbeta. Annars blir den existentiella ångesten för mycket.

A: Som en konsekvens av hens barndom?

J: Ja, det tänker jag men dels också att vara människa. Varför är jag här, vad är meningen? Det låter så klyschigt. Även om boken specifikt handlar om en icke-binär transperson, adopterad från colombia och uppvuxen i en alkoholiserad familj – så måste alla ha något att bearbeta och förhålla sig till. En barndom är då väldigt tacksam att förhålla sig till. Jag tror till och med att det är lättare för personer som har växt upp i dysfunktionella hem att förstå sig på meningen med livet och förstå varför en är som en är och varför en är här.

Hur förhåller sig en människa till sitt bagage och sin uppgörelse med en fader? För mig blev det logiskt att Angel försätter sig med göranden här och nu.

A: Att vara i ett mellanförskap är turbulent men också formbart. Jag tänker att det är reflektionen och tänkandet självt som är platsen – queerheten – och att det är i formbarheten som en förändring såklart är möjlig. Precis som en konversation. Att formandet självt är en plats i sig.

J: Ja, för Angel är det den enda platsen. Inget hem, inget land och ingen känsla för det och då blir platsen ens inre.

A: Ja, hen befinner sig konstant på en abstrakt plats.

J: Ja och konstnärligt är det tacksamt. Det händer saker hela tiden. Det blir ingen uppgörelse. Det börjar bli det men sen blir det ingen uppgörelse och sen pågår livet. Hur förhåller sig en människa till sitt bagage och sin uppgörelse med en fader? För mig blev det logiskt att Angel försätter sig med göranden här och nu.

A: Vilket har en viss destruktivitet.

J: Ja gud ja,! Pappan, barndomen och uppgörelsen är ju närvarande hela tiden men det är inte det jag gestaltar. Det gestaltas via hens relationer och beteenden. Det var väl någon recensent som tyckte det var synd att det var så och någon annan tyckte det var logiskt. Jag tror att vi förhåller oss till våra trauman på det sättet. Vi går inte runt och tänker på dem dygnet runt utan vi lever våra liv och traumana är en del av oss. Vi lever i spår av trauman och i dem, även när vi inte tänker på dem. Men vi reagerar mot dem. Nu orkar jag inte pratar, inget mer vettigt att säga.

A: Vad är ditt nästa projekt?

J: Jag skriver på en ny roman, som också handlar om kärlek, erotik och våld.


Sången om en son går att köpa här.

Syntolkning: svartvit bild på författaren Joel Mauricio Isabel Ortiz 16 år i Paris. Hen ler och tittar in i kameran.

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 2 – Sour Milk

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 2 – Sour Milk

Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.


Chapter 2: sour milk

“If mental abuse was a punishable crime, a lot of parents would be in jail serving a long term.” ―
Maddy Malhotra

My father grew up in Damascus during the 70s – which was an era of extreme toxic masculinity. He has 2 brothers and 3 sisters and he is the oldest son to his parents. He studied law and is a qualified lawyer but never really worked in that field. He met my Mom when they were 20-something, fell in love, got married soon after that and started a family.

The problem with most straight people having children or starting a family is they never go through the process of testing if they are qualified to be a parent like gay people do and I believe that my father was absolutely not ready to have children. As I said in the previous chapter, my dad never nurtured my relationship with him. He never really cared for having a friendship with his only son – which is strange for most Middle Eastern families because fathers usually take more pride in their son than their daughter (still problematic). The only memories I have of my Dad are really bad memories, besides not ever having a conversation beyond “How are you?” every morning we never ever had a conversation or a discussion about anything in life. I truly don’t know much about him, I don’t know if he has any hobbies, I don’t know what his favorite movie is, I don’t know what his life was like before he married my Mom, I really don’t know anything. I find that quite pernicious. You live with someone for 18 years and is your parent yet you have no idea who they are. He never allowed me into his life even though I was in his life (whether he liked it or not). He was never welcoming when I was around, I don’t remember him once asking me to sit with him to have coffee or tea and just talk about life. I can’t count or mention the things that my Dad and I missed out on because if you had a normal relationship with your father – you’d probably know better than I do on what I’ve missed out on.

I was a very reserved and shy kid. I never invited my friends over to my house, never attended school parties (most of the time he wouldn’t allow me to), rarely ever had fights at school and when I did my parents would never know about it. I grew up to be emotionally independent and it wasn’t by choice. In fact, I really wanted a support system but never knew how to ask for it. My Mom was always present but I never asked for that because she was already burdened by my Dad’s issues and I felt she was constantly overwhelmed by trying to fix him or make him a better man.

One of the most toxic things I learned from my parent’s relationship was that loving someone meant taking care of them and tolerating their selfish behaviour because it’s my responsibility as a lover or partner to fix them. It really isn’t, it is nobody’s responsibility but yourself to take care of your own mental health, if you require support, your friends and family should be there for you but it’s ultimately on you to take that step of seeing a therapist or whatever would help you cope with your mental health issues. Sadly, I learned this the hard way.

 

Note: The following content contains physical violence.

My dad was a violent person, both physically and emotionally. I believe that mental abuse is worse than physical abuse and here’s why – physical abuse is something you can see and something that is able to heal with time depending on how bad the abuse is, meanwhile, mental abuse can occur without you know that it is. One of the worst times that my Dad beat me was during Ramadan, I was on my bed playing with my Mom’s phone which was new at the time and had the”Snake”game, my Dad walks in and asks why I’m playing with my Mom’s phone and I simply answered “My mom gave me permission to”. He was not happy and started a fight with my Mom that resulted in him beating me. He started slapping me on my face and kicking me in my stomach until I fell on the floor – then he started literally jumping on my head (as in kicking my face) until blood started coming out of my left eye and they had to take me to the hospital shortly after. My Mom and sisters always tried to keep him off of me but he was a very strong built man.

After everyone left – he called me into his room and locked the door, he tied my legs and hands with a belt and he beat me

My Dad beat me occasionally (about 6 times a month). According to studies, when a brain experiences stress or a traumatic event it protects itself by blocking out these memories over time, so I sometimes don’t remember the details of why did he beat me or all the other times that he did beat me. Another time that I can recall was when I was a little younger (about 7 years old) and we were hosting family dinner. My Dad instructed me not to play with the other kids because I’m a “man”and I was not supposed to act girly or childish. During the dinner I saw all the kids were playing with toys and they called me over to play with them, I was terrified of doing so but I figured that he wouldn’t notice. I secretly went to them and played Lego with them. After everyone left – he called me into his room and locked the door, he tied my legs and hands with a belt and he beat me. So bad that I had to skip an entire week of school because my face was bruised so badly and he did not want the school to find out. Again, I’d like to mention that my Mom tried very hard to keep him away but when she did he’d beat her too. So sometimes I preferred it if she didn’t interfere so she could be safe.

I had really long hair when I was younger, I wasn’t a good looking teenager (who was?) and I wanted to stand out so I grew my hair. One night he came back home from work very angry because of one of his clients blah blah blah, so he called me into the bathroom, grabbed me by my hair and chopped it off with the scissors – he then dropped the scissors and said “Go get a haircut you look horrible”.

The mental abuse part that I mentioned earlier came in many forms. My dad would address me as a female when he would be angry with me as a way of telling me that I’m not a man (like he is). So for days, if he’s angry about something whether it involved me or not, he would pick a fight with my Mom, beat her or myself (sometimes my sisters too). He had nicknames for all of us, he would call my Mom a prostitute, my older sister had issues with her weight at the time so he would constantly fat shame her, he used to call me man whore. There is deep manifested hate and anger in my father’s heart. Something too dark for me to understand or wrap my head around.

There’s a song titled “He hit me and it felt like a kiss” by The Crystals and the same line was used in Lana Del Rey’s album “Ultraviolence”and what it represents to me is that people can really get addicted to the violence they experience by someone. I don’t believe there was a point where I enjoyed being beaten but I have enjoyed the emotional pain. It’s very similar to drug abuse if not identical.

There were many instances and stories that I could be tell you about like when he tore all my school books, he broke my first computer when he was frustrated with work, he threw my phone out of a moving car because I had music on it, he spat on me occasionally, he made me sleep on the floor a lot of times. My relationship with my Dad broke me, it completely destroyed my confidence, and it’s one of the main reasons I have ongoing issues with who I am as a person. I tried and still try to pick those pieces he tore apart. Without my Mom and my family’s support – I don’t think I’d still here writing this. I thought of ending my life many times and I stayed up nights thinking of ways to hurt him too. The violence and anger he planted in me grew and I couldn’t stop it.

I became bitter.

Nano.


© Adnan Al Mouselli

MeR barnkulturs nätverk för afrosvenska barnboksförfattare

MeR barnkulturs nätverk för afrosvenska barnboksförfattare

Tidigare i år bildade föreningen MeR barnkultur ett nytt nätverk för afrosvenska barnboksförfattare och illustratörer. Kultwatchs Johan Palme har träffat två av föreningens eldsjälar för ett samtal om föreningen, vad som motiverar dem, deras upplevelser i förlagsbranschen, stereotyper och vad de vill göra i framtiden.


Med i samtalet är Emily Joof, som till vardags bland annat arbetar med internationella utbildningsprogram. Hon håller på att skriva en serie barnböcker och bloggar om barnboksförfattare från den afrikanska diasporan på Mbife Books. Med är också Woody Oliphant som är skolbibliotekarie och mångårig kulturaktivist. Båda sitter i styrelsen för MeR barnkultur, Woody sen 3 år tillbaka och Emily sen i våras.

MeR barnkultur är en ideell förening som från början bildades för att öka mångfalden av barnböcker på biblioteken. Det stora ”M:et” och ”R:et” står för ett fokus på mänskliga rättigheter.

I början arbetade man mycket med att leta efter böcker, bland annat i internationella bloggar och tidningar.

De som startade föreningen är en grupp kvinnor som på olika sätt arbetar med språk, och som alla har afrosvenska barn – en som jobbar just i bibliotekssektorn, två författare och en kommunikatör. De upplevde att det väldigt tydligt saknades barnböcker med karaktärer från Afrika och den afrikanska diasporan, och att det var väldigt svårt att hitta böcker att köpa. I början arbetade man mycket med att leta efter böcker, bland annat i internationella bloggar och tidningar.

Emily genomförde också en undersökning via bland annat Facebook, och fick 91 svar av personer som köper barnböcker regelbundet. En stor majoritet är intresserade av fler böcker med barn i Afrika eller barn som har afrikansk bakgrund.

 

En förening med framtidsplaner

Det känns som att MeR barnkultur håller på att utvecklas till något större. Vad har ni för fler projekt på gång?

Emily:  Vi har skrivit flera debattartiklar, dels om föreningens kärnfråga men också om till exempel hur rasismen har normaliserats i Sverige när Metro använder en afrosvensk flicka för att intervjua Jimmie Åkesson inför valet. Jag har försökt jobba bredare sedan jag kom med, mer med olika typer av nätverkande. Vi vill kontakta bokförlagen direkt och jobba mer med till exempel Bokmässan i Göteborg.

Woody:  Vi vill agera som en referensgrupp för olika aktörer i förlagsbranchen kring frågan om representation. Nu på senaste Bokmässan var till exempel en av våra styrelsemedlemmar moderator i ett samtal för Forum för Levande Historia.

Nu har ni alltså bildat det här nätverket för afrosvenska barnboksförfattare och illustratörer. Vad är motivationen bakom det?

Emily: — Vi vet, inte minst genom undersökningen vi gjorde, att det behövs fler afrosvenska barnboksförfattare. Det märks verkligen att folk tycker det är viktigt att det inte bara ska vara barnbokskaraktärer som påstås komma från kontinenten, som någon bara lägger till för att fylla en kvot. Det måste vara autentiska röster, representation på en djupare nivå. Vi vill skapa ett mönster av afrosvenska barnboksförfattare, göra det till norm, som sen andra kan följa efter i.

Hittills har vi samlat ungefär 15 författare, alla med afrikansk eller afrodiasporisk bakgrund. En del har redan publicerat böcker, andra håller på att skriva, och vissa är fortfarande studenter. Tanken är att vi snart ska börja mötas, först med en nätverksträff där vi introducerar MeR och pratar igenom våra strategiska mål. Men vi vill också så småningom försöka hålla workshops och dela med oss av gemensamma erfarenheter, till exempel om förlagskunskap eller hur man omsätter kreativa idéer.

Ur Emily Joofs marknadsundersökning. I den här frågan svarar 93,4% av deltagarna tycker att det är svårt att hitta böcker med karaktärer från Afrika och den afrikanska diasporan. Grafik: Emily Joof

Ett intresse, men vad händer i praktiken?

Från vad ni har sett hittills, tror ni att förlagsbranschen i Sverige är öppen för att ge ut barnböcker av afrosvenska författare?

Emily:  Igår träffade jag en kvinna från ett av de största förlagen i Stockholm, och de har uttryckligen blivit tillsagda att mångfald och en bredare representation är deras absolut högsta prioritet.

Woody: — Vi har följt branschen från sidlinjen i flera år och känner många författare, bibliotekarier och kommunikatörer. De har berättat om hur det har sett ut med förlagen. Tidigare saknades det helt en förståelse för att det var viktigt med representation, men sen 3-4 år tillbaka har attityden förändrats. Tidigare var det bara små oberoende förlag som kunde ge ut såna här böcker.

Två av författarna i vår grupp har än idag inte något förlag utan ger ut sina böcker själva. Framgångsrika författare som har varit med i tidningar!

Emily:  När jag som barnboksförfattare gick till förlagen i början fanns det ingen förståelse alls för att mångfald var viktigt. Men nu i sommar har någonting hänt. De letade uttryckligen efter minoritetsröster, och när jag gick dit med samma manus fick jag plötsligt mycket mer positiv respons.

Samtidigt finns det knappt några afrosvenska barnboksförfattare som jag vet om som har getts ut på stora svenska förlag. Men jag tror att sånt går i vågor.

Woody:  Två av författarna i vår grupp har än idag inte något förlag utan ger ut sina böcker själva. Framgångsrika författare som har varit med i tidningar! De får responsen att ”bildspråket och berättelsen är av för låg kvalitet” eller ännu värre, att ”bildspråket inte passar den svenska marknaden”, vad det nu innebär?

Mariama Jobe, som även hon självpublicerar sina verk. Bild: Mariama Jobe

Emily:  Till och med Mariama Jobe [Ortens bästa poet 2016, som uppträtt på bland annat Dramaten – Reds. anm.] självpublicerar sina verk. Det överraskade mig.

Woody: — Det känns som att det finns en större förståelse nu, men att inte så mycket har förändrats egentligen.

Emily:  En av mina berättelser utspelar sig i Gambia, och ett av förlagen jag gick till manuset med frågade mig om det verkligen var relevant för barn i Sverige. De skulle aldrig fråga så om det rörde sig om till exempel en historia som utspelade sig i Japan, för att äta sushi, det går bra. Eller om det var en pojke som bor på månen! Men en pojke i Gambia, det anses konstigt, det ifrågasätts.

 

Berättelser där de kan se sig själva

Känns det som att det lilla som faktiskt ges ut om Afrika och den afrikanska diasporan också förenklas mycket? Att de blir så platta att de bara reproducerar problematiska stereotyper?

Woody:  Jag talar engelska med min dotter, som är nio år gammal. På hennes nivå känns det som att det är mycket mer komplexa berättelser på engelska än vad det är på svenska. Det finns vuxen tematik, folk dricker, allt möjligt. Grejen är att vi som föräldrar egentligen kan styra rätt mycket. Vi som läser böcker för barn kan hjälpa dem att förstå saker.

Emily:  Barn måste få upptäcka saker. Svensk pedagogik har en styrka i att den bygger så mycket på att utforska, men det märks verkligen inte i bokutgivningen, särskilt när det gäller Afrika. Det verkar inte vara nåt problem att ha en komplex fantasyvärld med enhörningar och allt möjligt, men böcker om Afrika handlar för ofta om en fattig familj på landsbygden eller talande djur.

För mig är det jätteviktigt att fatta att barn bara kan sträva mot sånt som de faktiskt vet om existerar. Det är viktigt att visa berättelser där de faktiskt kan se sig själva, så att de kan bli starka och framgångsrika vuxna.

Genom att låta hela den svenska vardagen vara representerad i barnböcker kan vi undvika stereotyper.

Woody: — Vi pratar ständigt om det. Genom att låta hela den svenska vardagen vara representerad i barnböcker kan vi undvika stereotyper. Den autentiska rösten, den som berättar på ett ärligt sätt hur den faktiskt lever.

Emily: — Jag letade länge efter böcker om dans till min femåriga dotter, men alla böcker där barnen ser ut som henne handlar om stereotyp dans som streetdance. Hon gillar balett! Och jag tror att en del av hennes låga självförtroende var att hon inte kände igen sig i böckerna om balett. Att hitta en ballerina som ser ut som hon gör var en riktig utmaning, för att alla böcker om svarta utgår från stereotypt ”svarta” upplevelser.

Woody:  Fast å andra sidan känns det som att barnböcker måste tillåtas reflektera dagens samhälle. Svarta personers upplevelser är inte samma som vita personers! En författare som Jacqueline Woodson talar från en riktigt äkta upplevelse av hur det är att vara svart i USA. Ska man låtsas att den upplevelsen inte finns på riktigt?

Emily:  Den afroamerikanska upplevelsen känns som att den är mer lätt att prata om här i Sverige, känner jag. Den afrikanska får mycket mindre utrymme. Jag och min dotter har gått igenom massa böcker om Afrika, till och med hon undrar ”varför är det bara massa djur”?

Woody:  Ibland kan det få finnas djur! Problemet med stereotyper är att de så ofta har negativa konnotationer. I Sydafrika finns det en stark litterär rörelse som använder ett vardagligt språk i berättandet, men ord på Xhosa och så vidare inblandat i språket. För språket är makt. Det utspelar sig i en samtida kontext, men man refererar hela tiden till muntligt historieberättande – som förstås absolut innehåller stereotyper. Det finns ett utrymme för talande djur också. Stereotyper är inte automatiskt fel.

Barn växer upp i väldigt olika miljöer, och det finns många verkligheter som inte reflekteras i barnlitteraturen. Försöker ni medvetet jobba med andra aspekter av inkludering också, förutom specifikt den afrosvenska?

Woody:  Vi har begränsat oss till att bara utgå från den afrosvenska upplevelsen. De flesta i gruppen har afrosvenska barn, och det känns viktigt för oss. Inom den begränsningen kan egentligen vilka berättelser som helst ingå. Vem finns redan redan representerad, vem är det som berättar, vem saknar vi?

Emily:  Det kanske kan vara nästa steg att ta i processen att titta på det. Men till att börja med ska vi gå igenom vilka vi har i den här alldeles nya gruppen.


Bilden föreställer Woody Oliphant och Emily Joof från MeR barnkultur. Foto: Johan Palme

Är du en del av den afrikanska diasporan i Sverige och vill delta i MeR:s nätverket så finns fortfarande möjligheten att anmäla sig på MeR:s hemsida.

Revolution Poetry – språket är politiskt

Revolution Poetry – språket är politiskt

Konstnären Linnéa Ndangoya Palmcrantz har läst den banbrytande svenska poesisamlingen Revolution Poetry åt Kultwatch och publicerar här en reflektion av boken kring språkets och estetikens villkor.


Är det bara jag som skruvar på mig
när programledaren i Nyhetsmorgon säger
“Och ni börjar släppas in lite i finrummen nu också. I alla fall i den här soffan. Den är väl fin.”
som svar och sammanfattning av Nachla Vargas Alaebs kommentar om hur viktigt det är för henne att Revolution Poetry får ta plats inom finkulturen

Jag tittar på programledarna
och tänker
Ni fattar inte
Ni fattar inte
Sluta
Nickar
Ser dumma ut
Lyssnar inte
Rubricerat
“Från förorten till de stora scenerna”
Ett spektakel

Finkultur fulkultur
Vad är det?
Ska vi inte våga prata om det?
Under en presentation inför klassen om vårt eget konstnärskap
kom jag på mig själv med att rabbla upp
“Jag vill inte vara för politisk, inte för sentimental, personlig men inte privat…”
Vad betyder det?
Var har jag fått det ifrån?
Det är oskrivna regler
Viktiga regler
Etablissemanget vill ha
Städat
Mycket känslor är fult
De måste paketeras och liksom viskas fram för att godtas
Språket i Revolution Poetry
är expressivt
En professor vid Kungliga Konsthögskolan sa att illustrationerna var kitsch
“Man hade aldrig ritat Evert Taube på det här sättet.”
Jag läser Revolution Poetry och jag läser den igen
Jag bedömer kvalitén utifrån de oskrivna reglerna

Var inte för politisk, du stöter bort läsare då
Var inte för privat, du måste lämna utrymme för läsaren 
Var inte för sentimental, det går inte att ta åt sig texten då

Men allting är politiskt; språket är politiskt, läsningen är politisk
Om jag hade varit
Sara Nazari som framförde dikten “Livet” där på TV4
hade jag känt
Jag vill inte att ni ska le och nicka och applådera
Jag vill att ni ska se mig
och lyssna på vad jag har att säga

 


 

Omslagsbild av boken.

Boken Revolution Poetry ges ut på förlaget Bonnier Carlsen, 2018. Redaktörer är Nachla Vargas Alaeb, Nina Rashid, Daniela Ruz. Illustrationer av Maria Fröhlich och Steffi Aluoch.

Medverkande poeter: Burcu Sahin, Halima Shegow, Lovisa Wessberg, Makda Embaie, Meron Mangasha, Mona Monasar, Nabila Abdul Fattah, Nachla Libre, Nawroz Zakholy, Nebay Meles, Neftali Milfuegos, Nina Rashid, Quena Soruco, Rojda Sekersöz, Saman Sokhanran, Sara Benafshe Qasem, Sanam Qasem, Sara Nazari, S.T.I.C.S POETS, Yodit Girmay , Dusan Marinkovic, Ikram Abdulkadir, Max Miliciano, Shantis, Iman Talabani, Hedy Aliyar, Robin Nazari, Mariama Jobe, Salih Bilic.

Följ Revolution Poetry här.


Toppbild: selfie av Linnéa Ndangoya Palmcrantz

Redaktör: Macarena Dusant

Bland drakar och dragqueens

Bland drakar och dragqueens

Vad händer när konstformen dragshow tar sig in på biblioteket? Kan en sagostund med en dragqueen öppna för samtal om konstruktioner av kön? Och var går gränsen mellan att klä ut sig och att göra kön? Kultwatchs Hana Suzuki Ernström har varit på succséföreställningen Bland drakar och dragqueens, en sagostund fylld med magisk, fantasifull verklighet.


Vi sitter på golvet i ett rum på ett bibliotek i Stockholm. Det är jag, mitt barn och cirka 15 andra personer, barn och vuxna. Alla väntar på att sagostunden Bland drakar och dragqueens ska börja. Det är en bokstund som leds av en dragqueen, denna gång vid namn Carnita Molida.

Dragkulturen är sammankopplad med framträdanden där kön iscensätts. Det sker genom uppträdanden framförda av en dragqueen eller dragking. ”Drag” tydliggör det scenkonstmässiga i skapandet av kön. Med kroppsspråk och könade attribut som feminint- eller maskulint kodade kläder, görs kön relationellt och socialt. Den som framför akten blir en kvinna eller man. På så sätt kan ”drag” rucka på föreställningen om det autentiska, biologiskt skapade könet. Samtidigt görs plats för att alla kön konstrueras artificiellt. I ett dragframförande möjliggörs ett utrymme att utforska eventuella funderingar kring könsidentitet. Här kan olika könsuttryck undersökas.


Två böcker om känslor och att vara sig själv

Så står hon i dörröppningen.”Där är ni ju, jag har letat överallt”, utbrister hon och kommer in i rummet. Iförd en lång rosa klänning med glittrande stenar och på skyhöga klackar, presenterar hon sig som Carnita Molida. Det är hon som ska läsa två sagor för oss. Hon ber oss flytta närmare henne. Några barn hasar eller skuttar framåt. Än är barnen ganska tysta, det är inte så många ropar när Carnita Molida ber oss skrika våra namn samtidigt. På andra försöket, när vi ska viska våra namn, är det fler som hörs.

 

Carnita Molida. Foto: Miguel Angel Regalado 

 

Sagan ska börja. Då kommer Carnita Molida på att hon inte har sina glasögon på sig. ”Har ni sett mina glasögon?”, frågar hon barnen. ”Där, på ditt huvud” skriker flera av dem. Den tysta stämningen är bruten. Sedan uppstår en lång diskussion om vilket håll Carnita Molidas stora glasögon egentligen ska vara på. Det råder delade meningar i publiken.

Skavankerna vill mest vara sig själva, är nöjda med sina olika defekter. Så växer ett budskap om allas värde fram, oavsett olikheter och vad som normativt betraktas som en brist.

Tillslut kan sagan börja. Den första boken heter Grodan och kärleken (2018) och är skriven av Max Velthuijs. Det är en berättelse om gränslös kärlek: om en groda som, trots att andra påpekar deras olikheter, blir kär i en anka. Boken beskriver förälskelsens berg-och-dalbanekänslor och funderingarna kring att våga berätta för den andra. Barnen lyssnar koncentrerat, flera av dem har läst boken förut och flikar engagerat in vad som kommer hända härnäst i berättelsen.   

Den andra boken heter De fem skavankerna (2016). Den är skriven av Beatrice Alemagna och handlar om att få vara den en är. De fem skavankerna möter en perfekt filur som vill ha perfektion, ordning och lösningar. Skavankerna vill mest vara sig själva, är nöjda med sina olika defekter. Så växer ett budskap om allas värde fram, oavsett olikheter och vad som normativt betraktas som en brist.


Föreställningar om kön

Det är andra gången jag och mitt barn är på den här sagostunden. Båda gångerna har det varit Carnita Molida som läst böckerna. Efter första besöket försökte jag nyfiket luska i hur mitt barn tänkte om sagostunden och Carnita Molida könsidentitet. Ofta har föreställningarna om kön redan vid fem års ålder formats av vuxenvärldens normer. Kön framstår då som något antingen eller, något självklar och givet. Mer än en gång har jag hört en femåring bombsäkert deklarera vem som är flicka, vem som är pojke och vem som tidigare var pojke och nu är flicka. Det ska vara ordning och reda i könandets värld.

Hon, som är fem år och älskar femininitet, ville inte prata om kön.

Efter vårt första besök försökte jag försiktigt få igång en diskussion, men förgäves. Det enda hon ville prata om var den långa fina klänningen, Carnita Molidas halsband och de höga klackarna på skorna; ”varför har du inte såna skor mamma?” undrade hon i extas. Hon, som är fem år och älskar femininitet, ville inte prata om kön.

Nu är vår andra sagostund slut och jag går fram till Carnita Molida för att få höra lite mer om projektet. Hon växlar karaktär, blir Carlos Romero Cruz som han också heter. Carlos berättar att syftet med Bland drakar och dragqueens bland annat har varit att förflytta ”drag” in i biblioteken. Det är en förflyttning som innebär att ett kulturellt uttryck som normativt stämplats som så kallad fulkultur flyttas till ett rum närmare ”finkulturen”. På så sätt har dragqueens som en sagoläsare kunnat tillgängliggöras. Sedan hänvisar han till Petter Wallenberg, konstnärlig ledare för projektet.

 

Robert Fux. Foto: Miguel Angel Regalado

 

Bland drakar och dragqueens

Jag blir nyfiken, vill veta mer och mailar Petter Wallenberg. Han berättar att han skapade Bland drakar och dragqueens för att han själv skulle ha älskat det när han var liten. ”Det var en helt annan tid när jag växte upp”, skriver han, ”könsrollerna satt väldigt hårt och om man ville vara annorlunda var det väldigt svårt. Jag blev nerslagen när jag ville vara Lucia.”

Petter Wallenberg menar att vi har kommit långt men att det fortfarande är svårt för många barn. Enligt honom är Bland drakar och dragqueens ett färgsprakande och fantasifullt sätt att visa att det är okej att vara annorlunda, att bryta mot normen. Wallenberg skriver att dragshow som konstform är könsöverskridande och magisk. Projektet startades för att han ville göra något nytt: ta dragshow ut från nattklubben och in i biblioteken, med barn som publik. ”Det var en galen idé”, skriver han, ”jag räknade inte med att det skulle bli en sådan succé!”.

”Hade biblioteken som plats en viktig roll?”, undrar jag. Petter Wallenberg svarar att biblioteken skapar rum för berättandet, för sagan. Ger utrymmer för en fantasivärld. ”Men det viktiga är framförallt att det är en lugn och avskild plats med barnen i centrum”, skriver han och fortsätter: ”Det här är del av en urgammal mänsklig tradition som håller på att gå förlorad – sagoberättandet.”. Han berättar också att responsen från biblioteken har varit mycket positiv. ”De är jätteglada att vi hottar till läsandet. Det har ju blivit rusning till biblioteken”.

“För barn är det klockrent. De förstår direkt. Det är lek och förvandling och något de känner igen.”

Projektet Bland drakar och dragqueens har mötts av så mycket kärlek. Många har hört av sig och frågat om de kommer till deras område. Men det har också funnits ett visst motstånd. ”Vi har fått lite hatmejl. ‘Lägg ner!’ skrev en på Facebook nyligen.”, berättar Petter Wallenberg. ”En skrev att jag var pervers som utsatte barn för ‘psykiskt sjuka transor’ medan ett annat meddelande kort förkunnade att ‘Homosexualitet är onaturligt.’.”  

Petter Wallenberg skriver att han tycker att även den negativa responsen är intressant, eftersom den säger något om hur vuxna läser in mycket mer än vad barn gör. ”För barn är det klockrent. De förstår direkt. Det är lek och förvandling och något de känner igen.”. Petter berättar om en ordväxling som ägde rum när sagodrottningen Pelle kom till ett bibliotek:

Barn: ”Varför är du klädd som prinsessa?”

Sagodrottningen Pelle: ”För att jag tycker om det.”

Barn: ”Jag tycker om glass.”

 

Regissören Petter-Wallenberg, Carnita-Molida, Inga-Tvivel och Robert Fux på Stadsbiblioteket i Stockholm.
Foto: Miguel Angel Regalado.

 

Under senaste turnén besökte Bland drakar och dragqueens bibliotek runt om Sverige, från Tensta och Rinkeby i Stockholm, till Göteborg och Arvika. Enligt Petter var barnen som kom på sagostunderna väldigt lika vart de än kommer. ”De är barn.”, skriver Petter Wallenberg, ”De reagerar med hjärtat.”

Men barn är även en stenhård publik, menar Petter Wallenberg, ”Om sagan eller berättaren inte är engagerande, då tappar de intresset direkt – och visar det. Det är ett tufft jobb att vara sagodrottning!”. Därför har Wallenberg varit noga med att bara casta artister som är etablerade skådespelare och har vana av pedagogik och en utmanande publik. Kvalitén är viktig, det ska vara en magisk upplevelse.

Petter Wallenberg avslutar med att berätta att de vill fortsätta åka landet runt. De vill sprida glädje och fantasi och visa att alla är fina som de är. ”Att inte alla flickor måste vara prinsessor och pojkar riddare – utan att man får leka och hitta sin egen väg.”, skriver han.


Ett möte mellan fantasi och verklighet

För mig och mitt barn är två sagor lästa. Sagostunden med Bland drakar och dragqueens är slut för den här gången. Efter att ha pratat en stund med Carlos Romero Cruz (Carnita Molida) lämnar vi rummet på biblioteket och går mot utgången. Mitt barn tittar på mig och säger fundersamt ”Det lät som en pappa, var det en pappa? Kanske en icke-binär person…”. ”Hur låter en pappa?”, svarar jag. Men stunden är förbi. Nu vill hon bara prata om sitt andra älsklingsämne, lördagsgodis.

Kan en sagostund med en dragqueen öppna för samtal om konstruktioner av kön? Kan den möjliggöra en dialog kring hur kön skapas? Hur kön både kan vara flytande och stundvis bestämt samt hur föreställningar om kön inte är sanningar utan just föreställningar. Var går gränsen mellan att klä ut sig och att göra kön? Att iscensätta en fantasi är något som ligger många barn nära till hands. Frågan är om vi någonsin slutar iscensätta.

Jag vill tro att stunder som den med Bland drakar och dragqueens möjliggör (andra) tankar hos både barn och vuxna, är en plats som förskjuter normernas begränsade banor.

Eller behöver vi inte prata? Kanske räcker det med upplevelsen och att vi är mottagliga för eventuella frågor som kommer från barnen. Jag vill tro att stunder som den med Bland drakar och dragqueens möjliggör (andra) tankar hos både barn och vuxna, är en plats som förskjuter normernas begränsade banor. Om än i tystnad. Jag vill vila i att det händer något inom oss, även om det inte ger uttryck direkt. För en sagostund med en dragqueen är bara en av alla verkligheter som omger oss. Kanske är det just där, i utrymmet mellan fantasi och verklighet som “drag” och sagan möts.


Mer om Bland drakar och dragqueens hittar du här

Redaktörer: Johan Palme och Macarena Dusant

 

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 1 – milk

Diary of a Gay Arab Man, Chapter 1 – milk

Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.


Chapter 1: milk
1st of May, 1993

I was born in Damascus, Syria on a sunny Spring day (according to my Mama). I’d like to believe I had a good early childhood, I was surrounded by my family whom I love as most people know. I was a very shy kid, sensitive, calm, okay perhaps naggy too.

I have 3 beautiful sisters, 2 of which are younger than me and my older sister is my favorite (don’t tell them I said that). My dad was the one thing I don’t recall being present in my childhood, mainly because he was working in Saudi Arabia at the time and when we did visit him, him and I never really had a relationship. My dad likes to believe that in order to raise a masculine man, you have to treat him roughly. What I mean by roughly is that he was harsh on me, he never held me or cherished me as a kid like he did with my sisters. The good old “men aren’t allowed to have feelings” situation. I’ll write about my relationship with my dad at a later chapter.

Growing up between Damascus and Riyadh was as you can imagine very unsettling. My relationships and friendships were limited and I couldn’t really have a social life as I was not present in one country more than 6 months a year. I don’t remember when did I find out I was gay because I think I knew ever since I started develop feelings for people. I knew I was attracted to my fellow classmates at school (in a non sexual way) and ever since then I knew I was different. Speaking of different, the term for gay in Arabic is “Shaaz” which literally translates to different, one in many, unique, unnatural. It’s not meant to be used as a compliment obviously. So in Arabic, there is no decent or formal word for gay which is very demeaning.

Speaking of different, the term for gay in Arabic is “Shaaz” which literally translates to different, one in many, unique, unnatural. It’s not meant to be used as a compliment obviously. So in Arabic, there is no decent or formal word for gay which is very demeaning.

At the age of 2 –  Mama, my sisters and myself moved to Saudi Arabia permanently to live with my Dad. Living in Saudi Arabia and adjusting to that culture was a nightmare, of course at that age I don’t remember anything and a lot of what I’m saying is what Mama told me.

When it was time for my older sister and myself to go to school – my Dad earned little to no money at that time and we seriously struggled to get into a good school. My Dad initially wanted us to go to a public school where they only teach Arabic and Islam – Mama being the rebel she is completely refused that. Public schools in Saudi Arabia are known for being really bad (at least at that time) there were many cases of sexual harassment (boys harassing boys and girls harassing girls). Mama always had big plans for us and she really wanted us to go to a good private school. I remember Mama going from one private school to another begging the principal to give us a special discount on school fees. After many trials, one school accepted to take us in and I remember the day we got accepted how happy Mama was and how much she was crying. She really wanted us to study English and learn a different language as if a part of her knew I would move overseas. Mama did not speak English, I remember when she used to teach us at home or help us with homework, she used to stay up all night translating (using a dictionary) every single English word to Arabic so we could wake up in the morning and do our homework before we’d go to school.

Mama did not speak English, I remember when she used to teach us at home or help us with homework, she used to stay up all night translating (using a dictionary) every single English word to Arabic so we could wake up in the morning and do our homework before we’d go to school.

My relationship with my Mom has always been strong – even though I was a very closed person, even until now, she always understood me though I never really told her what was going on in my head. It must be truly hard for parents to raise someone that is a full on introvert but how could I be vocal when my Dad dominated all the air and had all the spotlights shining on him? How was I able to voice my opinion when my opinion did not matter? Most gay guys that I know have a poor and challenging relationship with their fathers – but mine was more than that, my relationship with my father was as off as sour milk.

Nano.

© Adnan Al Mouselli