I samband med lanseringen av Stärkta bibliotek-satsningen presenterar Kultwatch en granskning som fokuserar på  strukturer och representationen hos de svenska biblioteken. Vilka samhällsgrupper får ta plats bland bibliotekspersonalen – och hur påverkar det allt från bokinköp, till policyarbete, till bemötande?

Den enskilt dyraste kulturpolitiska reformen regeringen lanserade under den förra mandatperioden är satsningen på Stärkta bibliotek, med 225 miljoner kronor om året som fördelas via Kulturrådet. Det är en enorm satsning. Tre gånger dyrare, till exempel, än den uppmärksammade fria entrén på de statliga muséerna.

Ändå är det en reform med en märklig avsaknad av tydlig uppdragsformulering och riktning. Det finns inget nytt officiellt styrdokument. Den enda föreskriften Kulturrådet har fått är att fördela pengarna utifrån Förordningen om statsbidrag till folkbibliotek. Den har visserligen uppdaterats med en ny version under våren, men den har snarare blivit mindre detaljerad. Den tidigare versionen från 1996 hade formuleringar om att “stimulera experiment med och utveckling av nya former av folkbiblioteksverksamhet” och förordade uppsökande verksamhet och ny teknologi. 2018 års version påbjuder bara ökat utbud och tillgänglighet av redan existerande verksamhet.

Business as usual, helt enkelt. Men det gör också starten på Stärkta bibliotek till en utmärkt tillfälle att mäta temperaturen på folkbiblioteken 2018. Det är biblioteken själva som söker pengarna, och som väljer vad de ska gå till. Det innebär att skev maktfördelning och exkluderande normer som existerar inom biblioteksvärlden även lär komma att synas i satsningen på Stärkta bibliotek.

Statistik om representation

Hur kan det mätas hur maktstrukturerna ser ut i en verksamhet? Ett nästan övertydligt enkelt sätt är att titta på vilka som finns representerade bland de anställda. Det finns förstås många andra möjligheter också. Det går att titta på språkbruk, urval av böcker och vilka normer som finns i den interna kulturen. Vi återkommer till detta senare i den här granskningen.

Men alla de faktorerna är kopplade till just personalgruppens sammansättning och vilka som finns representerade där. I de situationer där representationen är ojämlik blir också värderingarna i det närmaste automatiskt ojämlika. Den brittiska statsvetaren Anne Phillips skriver om närvarons politik, alltså att en grupp måste finnas närvarande inom en ledande eller normerande struktur för att dess intressen ska kunna tas tillvara. Individuella personer som tillhör en viss grupp driver inte nödvändigtvis gruppens intressen och ska inte heller avkrävas att vara representanter för den gruppen. Men att gruppen över huvud taget finns representerad, att medlemmar i den finns närvarande, är en förutsättning för att dess intressen ska vara med och styra.

Därför är det viktigt att rent siffermässigt titta på representation. Procentsatser och statistik kan inte fullt ut förutsäga värderingar och interna kulturer, men de utgör en förutsättning för hur de bildas. De utgör också en reell maktfördelning: vem är det som får resurserna när det gäller positioner och lönepengar?

Kultwatch har valt att undersöka representationen av personer med utländsk härkomst, det vill säga enligt Statistiska centralbyråns definition de som antingen är födda utanför Sverige eller har två föräldrar som är födda utanför Sverige. Vi vet att det är en otillräcklig undersökningsmetod, som säger lite om till exempel hur många personer som rasifieras som icke-vita, men närmare än så kommer inte officiell statistik frågan om vithetsnorm i det svenska samhället.

Eftersom vi är baserade i Stockholm valde vi att kontakta biblioteksförvaltningarna i alla Stockholms läns 26 kommuner med frågan hur många anställda vid biblioteken som har utländsk bakgrund. Vi fick svar från drygt hälften av kommunerna, varav några vägrade svara av olika anledningar, medan andra gav fullständiga svar. Övriga svarade inte alls trots upprepade kontakter. Det gör tyvärr undersökningen ofullständig, men bland de kommuner som svarade fullt ut på frågan ligger andelen anställda med utländsk bakgrund inom ett relativt nära procentuellt spann, och det finns relativt goda anledningar att tro att de utgör ett någorlunda representativt utsnitt av kommunerna i Stockholm som helhet.

Procentsatser och statistik kan inte fullt ut förutsäga värderingar och interna kulturer, men de utgör en förutsättning för hur de bildas.

I de 15 kommuner som har svarat fullständigt på frågan så ligger den genomsnittliga andelen anställda på bibliotek som har utländsk härkomst på 16,9%, vilket är nästan exakt hälften hälften så stor andel som i befolkningen sammanlagt i Stockholms län (33,3%). Det föreligger alltså en anställningspraktik där personer med utländsk härkomst är underrepresenterade med mer än hälften.

Vi frågade också kommunerna om hur stor andel av de heltidsanställda respektive timanställda som har utländsk härkomst, hur stor andel av de som anställts genom Stärkta bibliotek har utländsk härkomst, och hur stor del av dem som har utländsk härkomst som har ursprung från Afrika och Asien, de kontinenter som i många andra samhällsområden är mest underrepresenterade. Tyvärr fick vi för få svar på de frågorna för att kunna ta fram intressant statistik.

Vad säger forskningen?

Vad innebär det då att representationen är så här skev? Visst, det går att peka på att den här typen av snedrekryterande anställningspraktiker är diskriminerande. I många enskilda fall, förstås. Men också på ett större, strukturellt plan, där samhällsinstitutioners effekter samverkar för att på ett skevt sätt fördela biblioteksjobben så att vita majoritetssvenskar får oproportionerligt många positioner.

Och det spelar roll. Forskningen visar att vem som innehar en post på en myndighet är viktigt – och biblioteken är alltid också offentliga myndigheter. Tjänstepersonernas bakgrund inverkar på innehållet, det demokratiska engagemanget och möjligheten till en jämlik tillgång till offentlig service.

Förvaltningsforskaren Nazem Tahvilzadeh vid KTH forskar om det han kallar “representativ byråkrati” – alltså hur representationen påverkar resultat inte bara i demokratiska församlingar, som kommunfullmäktige, utan också i tjänstepersoners myndighetsutövning, till exempel bibliotekariers på bibliotek. Han menar att offentliga tjänstepersoner som kommer från olika bakgrunder på ett flertal olika sätt företräder och stödjer personer som kommer från samma bakgrund.

I en kvalitativ studie från 2015 där han intervjuat en serie offentliga tjänstepersoner kategoriserar han sju olika sätt en tjänsteperson kan företräda och stödja en samhällsgrupp: De kan vägleda personer med liknande bakgrund med hjälp av gemensamma referenser och språk. De kan förespråka enskilda personer i specifika fall, eller förespråka att mer resurser fördelas som gynnar personer med en viss bakgrund. De kan skapa policy och praxis som utgår från en viss grupps verklighet. De kan tillämpa existerande policy utifrån den verkligheten. De kan påverka andra tjänstemän att ta större hänsyn till gruppens behov. De kan skapa länkar till andra grupper och tillsammans föra fram gemensamma idéer och krav. Och de kan ge samhällsgruppen mod och stöd i att själva organisera sig och föra sin talan.

Det är lätt att se att en kraftig överrepresentation av vita majoritetssvenskar tagen i ett sådant sammanhang också leder till att vita majoritetssvenskars intressen och perspektiv blir överrepresenterade i myndighetsarbetet. Som vi kommer att se i den här granskningen gäller det också i högsta grad biblioteken.

Bemötande

Vissa effekter går att mäta, rent kvantitativt. Ett tydligt exempel är hur personalsammansättningen påverkar hur människor med olika bakgrund bemöts på biblioteken.

I en stor studie genomförd 2016 i USA gjorde forskarna Corrado Giulietti, Mirco Tonin och Michael Vlassopoulos en undersökning av närmare 20 000 myndigheter, varav nästan 5 000 var folkbibliotek. Forskarna skickade identiska mejl med antingen enkla eller komplexa frågeställningar slumpvis till de olika myndigheterna, med en tydlig skillnad: De använde fiktiva namn som var starkt associerade med antingen svarta eller vita amerikaner. Vissa mejl signerades “Jake Mueller” eller “Greg Walsh”, namn som i första hand bärs av vita amerikaner, andra “Tyrone Washington” eller “DeShawn Jackson”, namn som i första hand bärs av svarta amerikaner.

Ju högre representation av svarta i den offentliga sektorn, desto fler och desto artigare svar ges på mejlen med stereotypt svarta namn.

Forskarna visar på att de mejl som skickades med stereotypt svarta namn på ett statistiskt signifikant sätt svarades på mer sällan än de med stereotypt vita namn. Även när det gäller hur ofta mejlen besvarades på ett artigt sätt med formella hälsningsfraser skiljde sig siffrorna tydligt åt. Mejlen med stereotypt svarta namn fick ungefär fem procentenheter färre svar, och av de svaren fick de ungefär fem procentenheter färre artiga svar.

Men de olika kommunerna (counties) skiljer sig också åt. När man använder den jämlikhetdata som finns officiellt tillgänglig i USA för att se vilka kommuner har högst representation av svarta kommunanställda så ändras siffrorna helt. Ju högre representation av svarta i den offentliga sektorn, desto fler och desto artigare svar ges på mejlen med stereotypt svarta namn. I den tiondel av kommunerna som har 24 % eller fler svarta kommunanställda är den statistiska skillnaden helt utraderad. Det oberoende av om de myndighetspersoner som svarat själva är svarta eller inte.

Bemötande i Sverige

Den här typen av forskning är nästan omöjlig att genomföra i Sverige, särskilt den del som handlar om att med jämlikhetsdata undersöka hur representation påverkar bemötandet. Jämlikhetsdata – alltså att med hjälp av anonymiserade enkäter upprätta statistik om olika samhällsgrupper – ses med nästan våldsamt stor skepsis i svenska forskarkretsar. Det innebär att det är svårt att uppskatta representation och bemötande med kvantitativa metoder.

Däremot kan man titta på andra indikatorer – till exempel hur olika grupper och händelser verbaliseras. Bland incidentrapporterna (rapporter som tjänstepersoner använder för att anmäla avvikande händelser) i Stockholms stads bibliotek kan vi se att det under 2018 förekommer en stor mängd rapporter som handlar om ordningsstörning. Det som är intressant med incidentrapporterna är att de som anmäler formulerar rubriken på händelsen. Det innebär att rubrikerna på incidentrapporten kan vara allmängiltiga eller detaljerade. Till exempel skulle all ordningsstörande moment just kallas för ordningsstörning men istället specificeras detta till att peka ut grupper, specifikt ungdomar. Många av rapporterna bär rubriker  som “stökiga ungdomar”, “högljudda ungdomar”, “tonårsgäng i sagorummet”, “tonåringar stör och hotar”, “ordningsstörande och provocerande ungdomar”, “Ungdomar röker tyngre grejer typ kannabis”, “Ungdomar sniffar deodorantspray”, “störande killgäng”, “Gängbråk”, “Ungdomsgäng kommer in på bibblan och skriker och åker Segway i rotundan”, “Unga killar hotar och kränker anställd”, “grupp högljudda ungdomar i biblioteket”, “Tonåringar hotar att anmäla”, “Tonårstjejer i slagsmål” och så vidare.

Rapporten Biblioteket speglar samhället – en rapport av arbetsmiljön på våra bibliotek från 2017 (DIK) vittnar om att bibliotekarierna har en arbetsmiljö som är kantad av hot, kränkningar, oro och störningar i det dagliga arbetet. Något som har ökat det senaste två åren, enligt rapporten. Samtidigt som många överväger att byta yrke på grund av oroligheterna så anger samtliga av bibliotekarierna som intervjuats för rapporten att de alltid, eller oftast, känner sig trygga på biblioteken där de arbetar.

Att peka ut grupper riskerar att ytterligare reproducera stigma och föreställningar om en redan utsatt grupp, i samhället, i detta fall ungdomar.

Att det är oroligt i biblioteken är inget nytt och bibliotekariernas upplevelse av hot och oro på sin arbetsplats ska inte bagatelliseras, men vad säger benämningen av ungdomar och ungdomsgäng om hur unga bemöts genom ordval? Att peka ut grupper riskerar att ytterligare reproducera stigma och föreställningar om en redan utsatt grupp, i samhället, i detta fall ungdomar. Till exempel så börjar rapporten från DIK, redan i förordet, med att peka ut unga som problemgrupp, där skriver DIKs förbundsordförande Anna troberg, “Bibliotek utgör ofta en extra positiv samhällskraft för just dessa utsatta människor, kanske främst för gruppen stökiga ungdomar med sociala problem.”

Det märkvärdiga i citatet ovan är att bunta ihop alla stökiga ungdomar med att de har sociala problem. En sådan uttalande riskerar att bidra till föreställningar kring vilken bakgrund ungdomarna har, kanske till och med vart ungdomarna bor. Det finns specifika boendeområden som generaliseras till att ses som endast socialt utsatta. Att se ungdomar som ett problem bidrar till att befästa en syn på unga som endast en störande moment i systemet. Att benämna en grupp av unga som gäng, eller ungdomsgäng, ger associationer och riskerar att befästa stigmatiserande föreställningar. Ett sådant exempel är hur bibliotekarien Einar Ehn formulerar sig kring hur det ser ut i biblioteket där han jobbar, ”Det är mycket lugnare nu /…/ Sedan finns säkert yttre omständigheter, de värsta rötäggen kommer inte. Någon har säkert åkt in, någon fått jobb eller börjat plugga.” samt “Här finns en kultur som uppstår i grupper, med ett upplevt utanförskap som gör att man känner fientlighet mot det officiella Sverige som jag representerar. Djävulen är gruppen.”

Att det är bibliotek i specifika bostadsområden som är mest drabbade av ordningsstörningar behöver inte stämma med verkligheten – i incidentrapporterna var det ett bibliotek som stod ut i antal mängder rapporter kopplat till ordningsstörningar av olika samhällsgrupper de senaste två åren: Stadsbiblioteket i centrala Stockholm.

Något som bör lyftas fram och diskuteras är hot och rasistiska störningar. Enligt rubriksättningarna på incidentrapporterna tampas många bibliotekarier med sexuella trakasserier och rasistiska kommentarer. Enligt rapporten från DIK berättar bibliotekarierna om ökad närvaro av “politisk hot, till exempel genom att blada in främlingsfientligt material i böcker eller placera broschyrer på hyllor, riva ner skyltar med flyktningsvänlig budskap.”

Men såna aspekter försvinner lätt i biblioteksdebatten. Den blir istället enbart en diskussion om störande ungdomsgäng och tafatta anställda, som rasar på högerns ledarsidor än idag. Frågan är om ungdomar skulle ses som en betydligt större tillgång och en del av communityn om representativiteten hade sett bättre ut?

Mångspråk

Ett annat ställe där avsaknaden av representativitet märks tydligare är när det gäller språk som inte är svenska – det som med en lite märklig biblioteksjargong kallas “mångspråk”. Tittar man ytligt verkar det finnas ganska mycket mångspråksböcker på svenska bibliotek – närmare 23%, enligt den officiella nationella biblioteksstatistiken från Kungliga Biblioteket, vilket inte är långt ifrån de 25% av befolkningen som beräknas ha utländsk bakgrund. (Precis som med mycket annan jämlikhetsdata så finns ingen officiell språkstatistik i Sverige, så att veta mer exakt hur många som har ett annat modersmål än svenska är svårt att uppskatta, även om det har gjorts goda försök.)

Men de övergripande siffrorna ger inte hela bilden. Mer än hälften av mångspråksböckerna återfinns på andra bibliotek än folkbiblioteken, i huvudsak på forskningsbibliotek och specialiserade bibliotek. Andelen mångspråksböcker på folkbiblioteken är bara 15%. Ett annat problem är att även böcker på engelska inkluderas i statistiken – ett språk mindre än en halv procent av sveriges befolkning enligt forskningen har som modersmål, men som många andra läser som andraspråk. Engelskan är på många bibliotek det överväldigande näst vanligaste språket efter svenskan. Och den kanske märkligaste statistiska manövern är att även all musik på skiva inkluderas som “mångspråksmedier” och ingår i statistiken – detta “eftersom de enligt ISO-definitionen inte är en titel på svenska språket”.

Ett annat problem är att även böcker på engelska inkluderas i statistiken – ett språk mindre än en halv procent av sveriges befolkning enligt forskningen har som modersmål, men som många andra läser som andraspråk.

Hur många böcker finns det egentligen på de språk som talas av en minoritet i Sverige i våra folkbibliotek, där de flesta medborgarna lånar sina böcker? Sanningen är att ingen vet. Dels förs ingen officiell språkstatistik i Sverige. Dels – vilket kanske förvånar ännu mer – finns det ingen övergripande nationell statistik över specifikt vilka språk det finns böcker på. Kungliga biblioteket anser det vara omöjligt att föra sådan statistik.

Däremot finns statistik från individuella kommuner som visar att så lite som 1% av budgeten i många fall går till att köpa in böcker på andra språk än svenska och engelska. Det gäller även några av de kommuner i Stockholms län med störst andel befolkning med utländsk bakgrund. Och även när såna inköp görs köps oproportionerligt stora mängder böcker på stora europeiska språk som tyska och franska, som har få modersmålstalare i Sverige. Asiatiska och afrikanska språk, med några av de största minoritetsgrupperna i Sverige, ligger långt efter.

Varför så lite mångspråk?

Det finns förstås ett antal strukturella faktorer som bidrar till det här, och som cementerar den språkliga ojämlikheten. Många kommuner har centralt slutna avtal för inköp av böcker, där den vanligaste leverantören idag är Adlibris – som är notoriskt dålig på att ha mångspråksböcker i lager. De kräver dessutom ISBN-koder för att kunna ta fram böcker på andra språk över huvud taget, vilket många länders utgivning har i mindre utsträckning. En annan sak som påverkar är att de katalogiseringssystem som används på biblioteken ofta saknar stöd för de flesta icke-latinska skrivsystem.

En annan faktor som påverkar är hur biblioteken räknar behovet av vilka språk böckerna ska vara på. Eftersom officiell språkstatistik saknas i Sverige används ofta lånestatistik som grund för vilka böcker som köps in. Språk med hög utlåningsstatistik resulterar i att fler böcker på samma språk hamnar i hyllorna. Språk med låg utlåningsstatistik gallras ut eller förnyas inte.

Resultatet blir att de språkgrupper som inte nås av bibliotekens verksamhet idag snarare får försämrad biblioteksservice. Ett typexempel på ett språk som är väldigt underrepresenterat på många bibliotek är vad forskarna anser vara Sveriges femte mest talade språk, kurdiskan. På Stockholms stadsbibliotek, Sveriges största folkbibliotekssystem, finns inte mer än drygt 3 000 böcker på språket, av 1,6 miljoner titlar totalt. (Franskan, som jämförelse, har mindre än en tiondel så många modersmålstalare i Sverige, men det finns tre gånger så många franska böcker i katalogen). Istället har det varit upp till prekärt finansierade folkrörelsebibliotek som Kurdiska biblioteket att täcka upp mellanskillnaden.

Ett riktigt skräckexempel är de privatiserade, vinstdrivande folkbiblioteken i Nacka kommun, vars anslag (och vinst) är helt beroende på antalet utlån och inget annat.

Den här tendensen – att använda statistik för att förstärka skillnader istället för att minska dem – har snarare blivit vanligare på senare år. Ett riktigt skräckexempel är de privatiserade, vinstdrivande folkbiblioteken i Nacka kommun, vars anslag (och vinst) är helt beroende på antalet utlån och inget annat. Där har antalet mångspråksböcker blivit dramatiskt få, nästan inga alls på vissa bibliotek. I en tid när politikerna till och med nosar på möjligheten att privatisera Stockholms stads folkbibliotek är utsikterna att situationen ska förbättras små. Även de bibliotek som inte privatiseras drivs ofta projektbaserat, enligt en New Public Management-modell med enkla mätbara mål, i vilket förstås Stärkta bibliotek i någon mån ingår.

En ljuspunkt är just när representationen fungerar. Det finns goda exempel på individer med minoritetsbakgrund som har kämpat sig till högre budget och många fler mångspråksinköp. Som forskningen visar är individers engagemang och unika kunskap avgörande för att alla grupper ska ha samma tillgång till de demokratiska arenorna och till myndigheterna. Men även här finns det läge att vara försiktig. När den förra regeringen utlyste en satsning på fler mångspråkstjänster projektanställdes ett antal högst kvalificerade akademiker – och blev i många fall satta på att städa hyllor och sortera böcker, utan långvarig inverkan…

Den nationella biblioteksstrategin

En annan påtaglig inverkan av bristande representativitet är att de idéer och policyförslag som presenteras riskerar att bli enögda, med bara en mycket snäv uppsättning gruppers perspektiv representerade. Det är i sig en påtaglig svaghet, eftersom det skapar en en självförstärkande, inåtblickande struktur som utestänger många andra grupper ur samhällsbygget. Ett tydligt exempel på vad som händer när bara vita majoritetssvenskars perspektiv kommer med i policyarbetet är utkastet till ny nationell biblioteksstrategi.

I juni 2015 fick Kungliga biblioteket i uppdrag av regeringen att ta fram en nationell biblioteksstrategi. Strategin ska främja utveckling av de svenska biblioteken och samverkan mellan dem. Den ska bland annat belysa bibliotekens roll i samhället, biblioteksanvändarnas behov och vad samhällets digitala utveckling innebär. Syftet är att biblioteksverksamheten i hela landet ska uppfylla de krav som ställs i bibliotekslagen. Strategin ska överlämnas till regeringen i mars 2019. I maj 2018 presenterades ett utkast. ”Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi” är skriven av Erik Fichtelius, nationell samordnare, Christina Persson och Eva Enarson, båda utredare.

I inledningen av rapporten beskriver författarna hur de ska definiera grundläggande värderingar, formulera mål och analysera vilka hinder det finns för att nå dessa mål. Utifrån detta ska möjliga åtgärder tas fram och asvarsområden fördelas. De ska också följa upp upplägget i några tidigare nationella strategier, bland annat den nationella säkerhetsstrategin. I säkerhetsstrategin används begreppet hot för att analysera vad som behöver åtgärdas och mötas, skriver författarna. Det går också att tala om hinder för att nå sitt mål.

Så vad är då ett hot eller hinder? Enligt rapporten finns det förändringar som hotar biblioteken. Författarna skriver att demokratin är hotad och att digitaliseringen hotar att göra biblioteken irrelevanta. Ekonomi och språkliga eller demografiska förändringar kan också utgöra hot. Dessutom kan migration ses som ett hot. Det sistnämnda får, förhoppningsvis, läsaren att stanna upp. Eftersom varken migration eller varför detta kan vara ett hot definieras, kan det vara på sin plats att granska ordets innebörd.

Tror författarna att biblioteken kommer svämma över av folk som migrerat, att det inte kommer finnas böcker nog till alla som vill låna?

Enligt nationalencyklopedin är migration ett samlingsbegrepp för människors förflyttning över olika avstånd. Migration innefattar människor och innebär mänsklig rörelse. Den omedelbara och självklara motfrågan till rapportens författare blir därför ”för VEM är migration ett hot eller hinder?”. Är det ett hot för de människor som flyttar eller tvingas fly? Eller menar författarna att migration är ett hot mot den nation, stad eller till och med det bibliotek dit dessa människor söker sig? Tror författarna att biblioteken kommer svämma över av folk som migrerat, att det inte kommer finnas böcker nog till alla som vill låna?

Vad innebär då demokrati? Demokrati uttalas återkommande som ett överordnat mål i rapporten. Positivt är att begreppet, som ofta tas för givet faktiskt definieras här. Den nationella biblioteksstrategins definition grundar sig på Regeringsformens inledande paragrafer. Här går bland annat att läsa: ”1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket” och ”2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”.

En ofullständig rapport

Men flera viktiga frågor lämnas obesvarade. Vilka är folket? Vilka inkluderas i ordet folket? Vad innebär alla människors lika värde och hur definieras frihet och värdighet? För att återknyta till frågan om migrationen som ett hot, är människor som migrerat till Sverige, deras barn och barnbarn verkligen inkluderade i de som benämns som folket? Om inte, innebär det att de står utanför de demokratiska rättigheterna respekt, jämlikhet, frihet och värdighet? Är det därför de ses som ett hot, för att de utmanar snäva nationella definitioner av ordet demokrati?

Kanske finner vi den nationella biblioteksstrategins svar i stycket med rubriken ”Integration och inkludering”. Det inleds med meningen ”De stora flyktingströmmarna till Sverige på senare år har medfört påfrestningar på hela samhället.” Vad för påfrestningar det är och för vem det har inneburit påfrestningar definieras inte. Men det känns ganska tydligt att läsaren förväntas vara vit, och dela en världsbild där migration uppmålas som problematisk och hotfull, vilket blivit allt mer rumsrent i dagens rasistiska samhällsklimat. Det är knappast migranternas egna upplevelse av påfrestningar som menas.

Det är genomgående ett perspektiv som inte tar hänsyn till alla människors demokratiska deltagande, där vissa stora samhällsgrupper enbart definieras i termer av hot.

Under rubriken ”Tillgänglighet” beskrivs hur alla människor med självklarhet ska ha tillgång till bibliotek. Tillgänglighet ska vara ett centralt begrepp för biblioteksverksamheterna vars tjänster och innehåll ska vara god och jämlik. Demokrati, jämlikhet, tillgänglighet, för alla; ord som återkommer i utkastet till den nationella biblioteksstrategin. Återigen måste frågorna ställas, vilka är alla? Vilka inkluderas i dessa fina, betydelsefulla ord?

Utkastet till en nationell biblioteksstrategi lämnar språkliga hål, kratrar som behöver förklaras och fyllas. Den demokrati som åsyftas verkar vara en som utgår ifrån en specifik grupp, som liksom författarna till förslaget består av vita majoritetssvenskar. Det är genomgående ett perspektiv som inte tar hänsyn till alla människors demokratiska deltagande, där vissa stora samhällsgrupper enbart definieras i termer av hot.

Vad är biblioteken till för?

I den här texten har vi tittat på en rad faktorer som tydligt påverkas av den snedvridna representationen inom biblioteksvärlden, där människor med majoritetssvensk bakgrund dominerar bland personalen och deras idéer och perspektiv får vara de förhärskande. Det får konsekvenser för bemötandet, för införskaffandet av mångspråksböcker och för bibliotekens policyarbete. Och egentligen finns det mycket mer att gå in på – vi har till exempel inte rört vid vilka seminarieledare, författare och workshopanordnare som tas in till bibliotekens programverksamhet, till exempel.

Och egentligen tror många av de vi har talat med att biblioteksanställda är medvetna om detta. På frågan om det borde finnas och synas fler perspektiv i biblioteksvärlden svarar nog de flesta bibliotekarier ja. Det råder en stark och driven antirasistisk konsensus i biblioteksvärlden. Och på ett sätt är det en del av problemet. Det görs inga riktiga ansatser att ta tag i snedrepresentationen, eftersom debatten aldrig lyfts.

Vi har pratat med flera biblioteksanställda som rasifieras som icke-vita, och de har känt sig nertryckta och tystade av den här konsensuskulturen. Alla de vita majoritetssvenska bibliotekarierna är snälla, gulliga och antirasistiska, ett täcke av helylle ligger över alla ansatser till samtal. Man ska och får inte vara vass i biblioteksvärlden. Många, som ofta är de enda som rasifieras som icke-vita på sina arbetsplatser, undviker att säga något för att inte stämplas som “den besvärliga blatten”. Minsta ansats till en mer specifik utmaning, precis som i den nationella biblioteksstrategin, ses som ett hot.

Det görs inga riktiga ansatser att ta tag i snedrepresentationen, eftersom debatten aldrig lyfts.

Det här går att koppla till frågan om vad biblioteken egentligen är till för. Flera forskare, bland annat Joacim Hansson som forskar vid Linnéuniversitetet, har pekat på folkbibliotekens ursprung som normerande institutioner, där borgarklassen skulle bilda arbetarklassen och lära dem följa samhällets normer. Ligger den attityden kvar i dag? Biblioteksanställda är ofta drivna eldsjälar, som verkligen brinner för sin yrkesroll. Men har de dragits dit för att vara med och reproducera existerande samhällsordning – elitistisk, vithetsnormativ, inåtvänd och våldsamt exkluderande – är det i högsta grad problematiskt. Oberoende av hur antirasistiska de säger sig vara.

Och eftersom biblioteksvärlden drivs så mycket av samma slags personer upprätthåller de också en dysfunktionell struktur när de istället borde möta nya utmaningar. Ökade samhällsklyftor, och ökade klyftor mellan biblioteksanställda och låntagare. Osäkra projektanställningar. Privatiseringar och marknadsanpassning. Och ett allt hårdare och mer rasistisk samhällsklimat. Ska man kunna vara en demokratisk mötesplats på riktigt, och inte tyna bort till irrelevans, måste även strukturen och normerna ändras på. Och då måste, som sagt, även representationen ändras.

Bilden föreställer en skugga som faller på en bokhylla på ett bibliotek.