“Miljoner handlade aldrig om målningarna” skriver konstnären Cristian Quinteros Soto i, Berättelsen om luftslottet Miljoner. En text som undersöker balansgången mellan angelägenheten av personliga upplevelser och konsumtion av våld. Hur kan vi berätta utan att förbrukas?
Miljoner är en serie målningar. En eller flera byggnader målade med vit färg mot vit bakgrund. Stillsamma bilder av vita kuber som själva och tillsammans ska föreställa byggnader.
Miljoner handlade aldrig om målningarna själva utan dessa var bara ett färdmedel för min konceptuella idé. Jag valde att jobba med avskalad skandinavisk estetik. Istället för att vara tydlig valde jag ett narrativ där jag låter betraktaren sätta ord i min mun utifrån hur den läser mig och mitt konstnärskap.
För ett par år sedan gick jag en förberedande konstskola. As usual hungrade jag efter ett stipendium. Ett galleri hade lagt ut en annons på vår skola gällande deras stipendium och jag kände att jag hade en chans att få det.
Vid ett ateljésamtal pratade jag med en lärare om stipendiet och hen sa: “De brukar tilldela stipendiet till mer kommersiellt gångbara konstnärer.”
Vita frodas i att våra kroppar utsätts för våld och våra berättelser om krig och trauman.
Jag hade till dess aldrig tänkt på hur pass kommersiellt gångbart mitt konstnärskap är. Den meningen fick mig att reflektera kring vilka förväntningar kulturinstitutioner har på oss kulturarbetare. Men även mer specifikt, vilka förväntningar de har på oss som rasifieras inom en svensk konstnärlig kontext. Vilka bilder matas vi med och vilkas skadade kroppar visas? Det samverkar med det imaginära narrativet av att kroppar som rasifieras ska tåla mer smärta än vita. Vita frodas i att våra kroppar utsätts för våld och våra berättelser om krig och trauman. Exotifieringen av oss får det nästan att kännas som att de smakar på en ny spännande utländsk rätt. ”Berätta mer om vad din familjs kroppar blivit utsatta för” säger den vita blicken. “Ta fram silverbesticken, ikväll äter vi gott!”
Skillnaden mellan mina vanliga arbeten och Miljoner är att Miljoner var lika sann som deras sorgsna ”ooh:n”. Om jag är medveten om att mina berättelser kommer konsumeras, varför inte problematisera och gynnas av just konsumtionen av dem. Målningarna fick bli min valuta. Det är lättare för en icke-etablerad konstnär att sälja en målning än till exempel ett performance eller en konceptuell idé.
Platsen vi konstnärer som rasifieras förväntas inta är just att prata om våld, sorg och annat vi utsatts för, utsätts för och kommer att utsättas för. Jag har både ett utomstående och inneboende ansvar kring mitt konstnärskap och vad jag väljer att berätta. Samtidigt finns det en angelägenhet i våra berättelser då de är på väg att glömmas bort.
I mitt konstnärskap känner jag att det är relevant att förhålla mig till följande tragiska motsägelse: berätta mina historier och inte bli konsumerad. Å ena sidan vill jag inte ge det som förväntas av mig eftersom det lätt kan bli fel, alltså att mina berättelser enbart konsumeras och inte skapar en förändring. Men å andra sidan är det just angelägenheten som är katalysatorn i mitt arbete. Berättelser om orättvisor, sorg och trauman vi barn ärver med föräldrar som har en bakgrund i exil.
Eftersom den vita kroppen aldrig lärt sig att relatera till något annat än just den vita kroppen, valde jag att måla på ett sätt som tvingar betraktaren till att aktivera blicken. Genom att aktivera blicken kan en känna sig delaktig i verket. Målningens komposition och struktur skiftar beroende på betraktarens rumsliga position.
Det var nödvändigt för mig att använda billiga material
Det var nödvändigt för mig att använda billiga material: ramar från Clas Ohlson, den billigaste studiefärgen från IB Wahlström och cheap ass penslar från Bauhaus. Jag hade olika anledningar till att jag valde jobba med just de materialen:
För att jag inte hade en krona.
För att det gav mig en möjlighet till att diskutera kring bristen på resurser, både för mig och för ”orten”.
Materialet har i stort sett ingen hållbarhet i förhållande till professionellt material. De här målningarna behövde bara existera en kort stund till diverse ansökningar och till att bli fotograferade.
Jag åstadkommer målet genom något så enkelt som att visa vita kuber och kalla det Miljoner. Bilder av en stadsdel som är främmande för en så kallad “vanlig” konstbetraktare. Målningarna behövde passera obemärkt förbi för att jag skulle kunna få en möjlighet att prata om just det här.
Jag skrev två texter till Miljoner. Den ena om ”the struggle” plus allt det där jag förväntas säga till en vit betraktare, och så den här.
Hur kommer jag fortsätta jobba i det här sammanhanget? Våra historier berättas fortfarande inte och det finns en angelägenhet att jobba med dem just nu. Skulle den angelägenheten inte finnas i mitt konstnärskap och i de verken jag skapar kan jag lika gärna utföra det verket en annan gång. Det finns inget utrymme för mig att hålla på och reflektera hur andra uppfattar mina arbeten och hur jag som konstnär tolkas. Jag tänker att en genom att vara medveten om de strukturerna som finns i de sammanhang som vi verkar i, som kulturarbetare, går det att tjäna på dem samtidigt som en kritiserar dem.
För Lemonade var inte Beyonces första album.
Jag sökte inte det stipendiet men jag ställde istället ut på just det galleriet och sålde tavlan i mitten (se bild). Den hamnade på en av Sveriges största konstlotterier. Jag sökte också till Kungl. Konsthögskolan med den här målningsserien med en sad text. Jag blev antagen och nu i vår tar jag min kandidatexamen.
Runt Transgender Day of Visibility 31/3 anordnar Trans Fest Stockholm varje år en kultur och communityfestival. Årets festival hålls 29-31/3. Stockholm stad har valt att inte ge ekonomiskt stöd till festivalen trots tidigare stöd. Arrangörerna anser att festivalen är en så viktig plats för transpersoner att de arrangerar årets festival på i stort sett nollbudget. Två av festivalens medverkande, Kay Holmström Bradshaw och Zafire Vrba, skriver var sin text om behovet av festivalen och delar av programmet. Läs Kays text här.
Jag vill att alla transpersoner ska kunna leva till sin ålderdom och dö av naturliga orsaker, med ett starkt och långsiktigt transcommunity vid sin sida.
Nära 60 procent av transpersoner i åldrarna 15–19 år har övervägt självmord, och 40 procent har gjort åtminstone ett allvarligt försök. Det visar rapporten »Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland transpersoner« som Folkhälsomyndigheten och Karolinska institutet publicerade tillsammans 2015. Bland samtliga respondenter svarade drygt 30 procent att de allvarligt övervägt att ta sitt liv minst en gång under de senaste 12 månaderna. Lika många rapporterade att de någon gång försökt. Det är orimligt att det är så här dödligt att vara trans.
Varje år till Transgender Day of Remembrance sammanställs internationell statistik om mord på transpersoner. 2018 mördades 369 transpersoner världen över. Denna siffra är i underkant eftersom mörkertalet är stort. Dessutom är många länder inte med i förra årets lista, däribland Sverige. Det saknas även svensk och global statistik om självmord på grund av transfobiska trakasserier, våld och brist på transvård. Något som skulle mångdubbla siffran.
Trots att kränkningar är vanligt förekommande saknas alltså fällande domar från en tung juridisk instans som DO.
I år är det tio år sedan Sveriges diskrimineringslagstiftning utökades med fler diskrimineringsgrunder, däribland ”könsöverskridande identitet eller uttryck”. Under dessa tio år har Diskrimineringsombudsmannen (DO) inte lyckats driva en enda fällande dom mot transfobisk diskriminering. Detta leder givetvis till att många transpersoner inte vågar anmäla brott. De femtontal antidiskrimineringsbyråer runt om i Sverige och enskilda jurister har lyckats lite bättre på området, till exempel kring skadestånd till de transpersoner som tvångssteriliserades av svenska staten fram till 2013. Folkhälsomyndighetens och Karolinska Institutets ovan nämnda rapport från 2015 visar att hälften av alla transpersoner har upplevt kränkande behandling de senaste tre månaderna. Trots att kränkningar är vanligt förekommande saknas alltså fällande domar från en tung juridisk instans som DO.
Många är de kamper som vunnits genom år av aktivism. Vi tvångssteriliseras inte längre. Vi har större tillgång till vård. Vi får heta vad vi vill. Vi har ett rättsligt skydd som i alla fall borde gälla även oss. Men vi kan inte ta något av detta för givet.
De växande högerextrema rörelserna i Europa hotar mångas rättigheter, däribland våra. Särskilt utsatta är de transpersoner som kommer från länder utanför Europa, som saknar uppehållstillstånd och/eller ekonomisk trygghet.
Vi behöver prata om de vi förlorat och saknar, om självmordstankar och psykisk ohälsa, och om hur vi kan överleva som transpersoner idag.
Bara den senaste tiden har vi sett enorma brister i transvården på Sahlgrenska i Göteborg. Transvården för unga har ifrågasatts i dagsmedia, nyligen publicerade Svenska Dagbladet en text med tvivelaktig forskning som grund, och som lyckades dra igång en debatt där rätten till vård ifrågasätts. För att inte tala om den backlash av transfobisk radikalfeminism som fick fart efter #metoo.
Under festivalen Trans Fest Stockholm kommer jag hålla ett Death Cafe som är en träff där vi får tillfälle att prata om döden. Vi behöver prata mycket mer om döden än vad vi gör. Vi behöver prata om de vi förlorat och saknar, om självmordstankar och psykisk ohälsa, och om hur vi kan överleva som transpersoner idag. Death Cafe är inte gruppterapi. Det är inte en minnesstund. Men det är ett tillfälle där döden står i centrum, uttalat och välkommet.
Ett Death Cafe är givetvis inte tillräckligt, men det kan vara ett sätt att hantera all död som finns runt omkring oss transpersoner. För att klara oss i framtiden behöver vi fortsätta att kräva respektfull och tillgänglig transvård för alla oavsett ålder, och organisera hållbara strukturer för att stödja varandra, oavsett om myndigheter eller kommuner väljer att ge oss sitt stöd. Och framförallt behöver vi se till att kommande generationer transpersoner aldrig ska behöva kämpa för att överleva, utan få leva fullvärdiga liv redan från början. Trans Fest Stockholm känns viktigare än någonsin.
Denna text publicerar Zafire Vrba som privatperson och representerar inte Trans Fest Stockholm.
Programmet till Trans Fest Stockholm 2019 finns här.
Runt Transgender Day of Visibility 31/3 anordnar Trans Fest Stockholm varje år en kultur och communityfestival. Årets festival hålls 29-31/3. Stockholm stad har valt att inte ge ekonomiskt stöd till festivalen trots tidigare stöd. Arrangörerna anser att festivalen är en så viktig plats för transpersoner att de arrangerar årets festival på i stort sett nollbudget. Två av festivalens medverkande, Kay Holmström Bradshaw och Zafire Vrba, skriver var sin text om behovet av festivalen och delar av programmet. Läs Zafires text här.
In our modern lives, most of the time, we forget we have a body. We treat it as a transportation device for moving our heads around from place to place.
And then, when we remember we have a body, we measure it and judge it. We think we have to DO THINGS TO IT: fix it, make it better, healthier, more attractive, a different shape… or make it yield some kind of pleasure for us to feel good.
But in my movement play-sessions I invite you to let go of all that, and let go of telling your body what you think of it. Instead, listen to your body for a while, tune into it, become fascinated with it, let it teach you what it wants to do and be.
I use simple, playful, awareness-building games and exercises from the acting world. I ask you to meet your body, yourself, and other people’s bodies in new ways. We explore confidence, dominance, and the difference between the two. We experiment with our own gender expression, and our responses to the gender expressions of other people. And we practice new ways of talking to each other about our bodies.
I love to offer this kind of session to the trans/queer community. It’s a human thing to judge your own body and think it’s wrong in small or big ways, and feel bad about yourself, hide bits, and try to fix bits. But we trans-queer creatures have an extra large helping of this particular human trait.
During the Trans Fest Stockholm weekend, I have just an hour to play with whoever shows up, so it will be just a taster – and I hope to do more if people want to go further and deeper. I’m calling this session: Feeling comfortable in your skin. It will be an easy, playful session using body language and acting games. I invite you to let go of who you believe yourself to be, and move closer to who you really are. It’s a session for people of any age, physical condition, or experience to come and PLAY.
Programmet till Trans Fest Stockholm 2019 finns här.
Queerporren har förändrats i grunden det senaste årtiondet. Nya tankar, hisnande ambitioner och billig högupplöst filmteknik har öppnat upp för helt nya sätt att arbeta. Och mitt i förändringens centrum finns staden som symbol och skådeplats: Enorm, queer, patriarkal, kolonial, skitig, högteknologiskt och alldeles ogreppbar.
I många fall när man berättar historien om queerporr brukar det låta ungefär såhär: Mainstreamporren, helt byggd kring cismannens blick, för fram en bild av sexualitet som är en lögn. Dessutom är den ofta misogyn, centrerad kring en viss sorts maskulin njutning, och för fram destruktiva och förgiftade könsnormer.
Som en motrörelse, fortsätter berättelsen, har queer och feministisk porr växt fram. Den visar en sexualitet som ska vara äkta, och kretsar kring queera personer och kvinnor vars perspektiv inte får plats i mainstreamporren. Riktig njutning, inte artificiell. Riktiga orgasmer. Sexuella praktiker som inte passar den restriktiva hetero- eller homonormativa mallen, praktiserade som de faktiskt praktiseras i verkligheten.
För många är filmer som Crash Pad Series första gången de får se personer som liknar sig själva ha sex på film, och det kan vara en omtumlande och fantastisk känsla.
För vissa slags queerporr stämmer berättelsen helt. Mycket av framför allt den amerikanska queerporren följer det här upplägget, till exempel Shine Louise Houstons sedan snart 15 år mycket framgångsrika filmserie The Crash Pad Series. Filmerna i serien är inspelade av ett litet, intimt team, i hemmiljö, med verkliga personer som iscensätter sin verkliga sexualitet. För många är filmer som Crash Pad Series första gången de får se personer som liknar sig själva ha sex på film, och det kan vara en omtumlande och fantastisk känsla.
Den andra queerporren
Samtidigt har under det senaste årtiondet en annan slags queerporr växt fram, som tar ett helt annat grepp om sexualitet. Det politiska i det personliga får plats där också. Men dessutom mycket mer samhällsanalys, konstnärliga praktiker, filosofiska föreställningar och vansinniga utopier, där sexualiteten i porren blir ett verktyg som når ut till hela den samtida verkligheten. Och där inte minst sexualitet kopplas till visioner av staden.
En nyckelteoretiker i den här andra typen av queerporr är den spanska författaren, filosofen och curatorn Paul B. Preciado. Han menar att hela vår verklighet, och vår sexualitet, omfattas totalt av en sammansmältning av teknologi, kroppsbiologi och kapitalism, det han kallar det farmako-pornografiska samhället. Internets och porrens alla lättillgängliga serotoninkickar, p-piller, antidepressiva medel, doping, transpersoners användande av könshormoner, modern medicin och alla högteknologiska missbruk formar allt vi ser och upplever. Våra kroppar är helt integrerade som fabriker och producenter i det samtida samhället. Det finns ingen underliggande sanning, ingen äkta sexualitet att försöka visa upp.
Paul B Preciado på Dokumenta 14 i Kassel 2017. Förutom sina teoribildningar är Preciado framgångsrik curator, och kommer bland annat curera Taiwans paviljong på Venedigbiennalen i sommar, med konstnären och porrfilmaren Shu Lea Cheang. Foto: Olaf Kosinsky CC-BY-SA
Det är på många sätt en pessimistisk verklighet som Preciado målar upp. Men han menar att alla de metoder som producerar det farmako-pornografiska samhällets fiktioner går att greppa tag i och ta över. Olagliga droger och hormoner utanför sjukvårdssystemet, drag, hacking, fri källkod. Enligt Preciado är att bemäktiga sig över porren en nyckelaktion, och queerporren en källa till motfiktioner och motaktioner, en ständig möjlighet att experimentera, förändra och slita sönder mainstreamporrens patriarkala och koloniala system.
De nya queerporrscener som har vuxit fram under de senaste tio åren lever i såna motexperiments anda. Och med all respekt för Barcelona – som på många sätt vara bland de första städerna med en viktig queerporrscen – är det i Syd- och Mellanamerika och i Berlin de mest spännande utvecklingarna pågår. Utvecklingar som är hårt knutna till de städer där de skapas.
Syd- och Mellanamerika
I Syd- och Mellanamerikas storstäder, i São Paolo, Buenos Aires, Bogotá, Santiago de Chile och Mexico City, men även i till exempel Recife, Quito och Porto Allegre, finns kanske den äldsta och mest djupgående queerporrscenen i hela världen. Med en utgångspunkt i en performancekonsttradition som använder kroppen i det publika rummet som ett sätt att iscensätta och utmana orättvisor arbetar den med sexualiteten som ett uttryckligt verktyg. Eller som dokumentärfilmaren Lucía Egaña Rojas uttrycker det i titeln till en av sina filmer: sexualiteten som en konstnärlig skapelse. Precis den slags idé om mot fiktion som Preciado pratar om i sin teoribildning.
Redan 1980 arbetade den Rio de Janeiro-baserade konstporrgruppen Movimento de Arte Pornô med att utmana militärdiktaturens kombination av totalitärt förtryck och katolsk moralism. Genom att iscensätta nakna och surrealistiska “interversioner” i stadsrummet, interventioner och subversioner i ett, gjorde de narr av och gäckade diktaturen. Kroppen, ofta manipulerad, könsöverskridande, förkroppsligar poetisk frihet och möjlighet att skapa en egen verklighet. Det är queer ett halvt årtionde innan begreppet lanserades.
Ett vanligt motiv är att bemöta maktfenomen med sexualitet, att knulla eller åtrå institutionerna.
Idéer existerar hela tiden i utbyte städerna emellan i Syd- och Mellanamerika, och det är omöjligt att fokusera på bara en stad. Att använda explicit sexualitet, med all dess kroppslighet och inbyggda tabun, är i många av filmerna och verken en metod för att utmana, förlöjliga eller mänskliggöra makten och dess symboler. Ett vanligt motiv är att bemöta maktfenomen med sexualitet, att knulla eller åtrå institutionerna. Att använda en 3D-printad karta över Chile som en bespottad dildo, att piska sig med ett radband som får symbolisera hela den katolska kyrkan, eller (i ett särskilt minnesvärt exempel) onanera över en bild på Salvador Allende medan man iscensätter ett av hans karakteristiska tal.
Eller att knulla just staden. I kollektivet Pornô Clowns film Amor com a cidade (Älska med staden) från 2012 har en kvinnligt kodad person sex med städerna São Paolo och Porto Allegre, med deras arkitektur och infrastruktur. Mitt i natten gnider hon sig sexuellt mot de mest lättglömda och självklara aspekterna av staden, gator, betongbroar, parker. På kyrktrappor och i sömniga nattöppna barer onanerar hon öppet. En serie män, vakter, barbesökare, hemlösa, närmar sig henne, attraherade, förvirrade, osäkra, skrämda. Deras patriarkala värld, en spegling av stadens auktoritet, skakas tydligt om av den nakna eller halvnakna kvinnogestalten som bryter mot alla sociala och sexualla regler.
Från filmen Amor com a cidade. Foto: Pornô Clown CC-BY-NC-ND
Kollektivet hävdar själva att filmen kan läsas som en normbrytande utmaning mot vardagen, mot det förväntade sexuella beteendets hetereosexualitet och antropocentriskhet – om man vill. Men att de egentligen bara gjorde filmen för att de tände på tanken, och på staden. Den maktutmanande, aktivistiska sexualiteten och den instinktiva spänningen i exhibitionismen och stadsnattens puls flyter in i varandra. Staden blir en perfekt skådeplats för att smälta samman faran och nerven med maktens fysiska manifestationer. Sexig och symbolisk, drypande av sexualitetens historia och praktiker men också en stenhård öde kontrast mot den.
Berlin
Berlin är på många sätt den andra centrala knutpunkten för den mer innovativa queerporren, och helt väsenskild från resten av Europa. Staden har en lång historisk bakgrund när det gäller öppenhet gentemot sexualitet. Det har bland annat länge skapats hyllade filmer där som agerar i gränslandet mellan porr och arthousefilm, gjorda av regissörer som Bruce LaBruce. Samtidigt har många fler olika slags porr också skapats där. En samlingspunkt för den globala queerporren har sedan 2006 varit den årliga Pornfilmfestival Berlin, som samlar hundratals filmer och dussintals filmskapare varje år.
Med tanke på mängden och närheten till mainstreamfilmen är det knappast överraskande att mycket av den Berlinbaserade queerporren har mycket höga narrativa ambitioner, och är världsledande när det gäller att bygga upp komplexa världar. Science fiction-inspirerade berättelser är vanliga, med tekniska framsteg och nya samhällen som verktyg för att analysera och spegla dagens verklighet. I filmserien Neurosex Pornoia skapar filmskaparna Eric Pussyboy och Abigail Gnash en tung samhällsdystopi där datorstyrda neurologiska elektroder programmerar människorna till att ha normativa sexualla bettenden. Undergroundhackare bryter sig in i systemet och lägger in ny kod, som erbjuder ömsom mörka lustar och ömsom utbrändhet och död. Analogin till Preciados tanke om samhället som en kroppskemistyrd maskin är uppenbar.
En ännu mer komplex samhällsbyggnad – och, återigen, en stad med alla dess lager och möjligheter – återfinns i den Berlinbaserade taiwanesiska filmaren Shu Lea Cheangs långfilm fluidØfrån 2017. Precis som med Bruce LaBruce filmer har den fått ett varmt mainstreammottagande i produktionslandet och visades på Berlins prestigefyllda filmfestival.
I fluidØs framtid har Aidsviruset muterat till en form som skapar oändlig njutning för de som intar de drabbades kroppsvätskor. I den stora staden har en märklig symbios uppstått mellan en kriminell undre värld som producerar den åtråvärda vätskan och en polisstat som förbjuder den och gör den eftertraktad. En tredje aktör, en grupp queera rebeller, tillfångatar och frigör sexuellt en av statens agenter, vilket leder till en omvälvning av hela systemet. Det intressanta, förutom den djupgående symboliken, är hur alla sammanflätade nivåer i samhällsbygget presenteras i filmen. Muterade arbetare i kroppsvätskefabriken, hemlösa rebeller, maffiabossar, poliser, Alla förändras av den könsöverskridande, flytande sexualiteten som den nya vätskan representerar. Det är vackert, poetiskt, njutningsfullt men också med en maktkritisk smolk i bägaren, där exploateringen smidigt byter skepnad och aldrig försvinner på riktigt.
Syd- och Mellanamerika x Berlin
De två scenerna i dels Syd- och Mellanamerika och dels Berlin är båda banbrytande, och det är lite överraskande att de inte överlappar varandra mer. Visserligen presenterade den brasilianska akademikern Érica Sarmet en sammanställning av den syd- och mellanamerikanska queerporrhistorien på Berlins porrfilmsfestival 2018, och enstaka filmer har gjort resan mellan kontinenterna, men utbytet är generellt relativt litet.
Däremot finns det ett flöde av viktiga personer som knyter de två scenerna samman. Mexikanska teoretikern, författaren och skådespelaren Lina Bembe har Berlin som hemstad. Skådespelaren och aktivisten María Riot (här omskriven i Ottar) delar sin tid mellan Tyskland och Argentina.
Kanske allra mest intressanta i sammanhanget är de Berlinbaserade chilenska filmarna och konstnärerna MariaBasura och JorgeTheObscene, kollektivet Terrorismo Teatral Migrante. Deras projekt Fuck the Fascism iscensätts återigen i staden, och tar allt det aktivistiska och konfrontativa från den syd- och mellanamerikanska queerporren uppskruvat till max, till det de kallar “pornoterrorism”. I en serie koloniala storstäder – Hamburg, Barcelona, Bryssel, Rom och Paris, och snart med nya avsnitt under inspelning i Buenos Aires, Berlin och London – använder de sex och sexualitet för att förgripa sig på statyer och andra symboler för kolonialismen och konservatismen. I många fall bokstavligen förgripa – de knullar statyerna i iscensatta våldtäkter, eftersom de menar att statyerna själva är iscensatta våldtäkter.
De knullar statyerna i iscensatta våldtäkter, eftersom de menar att statyerna själva är iscensatta våldtäkter.
De filmar alltid de konfrontationer deras pornoterroristiska aktioner skapar med personerna och säkerhetspersonalen som rör sig i städerna. Staden, civilisationen som stöttat och berikats av kolonialismen, är alltid närvarande. Det mänskliga, och det kroppsliga i sexualiteten, förändrar synen på stenstatyerna vars material är valt för att symbolisera beständighet och orubblighet. Men själva knullandet lyckas rubba dem, ändra synen på dem, kullkasta hierarkierna. Konstnärerna skriver själva i sitt manifest:
“Breaking down the walls imposed by (dis)knowledge. We fuck back the glorified asses of fascist dignitaries, heroes of colonialism. We fuck them, and in the crime scene we ejaculate real history on their stone bodies.”
Värt att nämna i det här sammanhanget är också den kanske mest tydligt Berlininspirerade sydamerikanska filmen, X-MANAS av den brasilianska regissören Clarissa Ribeiro från 2017. Filmen utspelar sig år 2054 i Novo Recife – Nya Recife – en enorm högteknologisk stad med en tydlig stratifiering mellan en osynlig, normativ överklass och en fattig underklass bestående av queers, utstötta, mutanter och robotar. Med hjälp av en trans-cyborg lyckas en grupp sexuellt sammankopplade symbiotiska rebeller hacka sig in i systemet och förstöra det. Sabotaget av det normativa maktsamhället flyter samman med dekonstruktionen av de maktstrukturer som underbygger det. Filmens texter hämtas från konstkollektivet Coiote och den – förstås! – Berlinbaserade brasilianska performancekonstnären Pêdra Costa.
På många sätt lyckas filmen kombinera den syd- och mellanamerikanska scenens revolutionära iver och maktanalys med detaljrikedomen, den visuella innovationen och fantasin i Berlinscenen. Det inger hopp om att det kommer skapas fler intressanta utbyten i framtiden.
Men Sverige då?
I den svenska kulturdebatten brukar queerporrens subversiva och konstnärligt utmanande möjligheter sällan synas. Mycket queerporr som trots allt skapats i Sverige har varit ganska trevande och konventionell. Men ett lysande undantag finns, som förtjänar att finnas med i det här sammanhanget: Antiffa Vänsterfittas säregna långfilm Vem ska knulla pappa?, även den från 2017.
Utgångspunkten i filmen är en annan slags maktuppdelning, som inte syns i de andra filmerna. Staden, representerad av en lycraklädd cisman från betonghusen på en toppmodern cykel, konfronteras, knullas och övervinns av den magiska, queera naturen. Det rationella, hårda, konstruerade och artificiella ställs mot det ursprungliga, äkta och poetiska. Det är ekofeministisk civilisationskritik, men också ett återtagande av mysticistiska, andliga aspekter i feminismen som sedan länge försvunnit. Filmen lyckas ta de vackraste aspekterna av en äldre tids livmoderfeminism och skala bort essentialismen och förenklingarna. En välbehövlig kritik mot manligheten kan plötsligt vara trans, och queer, och skör. Det är märkligt och vackert.
Det är fantastiskt att den här typen av samhällsengagerad, poetisk och konstnärlig queerporr existerar även i Sverige. Och utvecklingen på scenerna runt om i världen är inspirerande. Queerporren har seglat upp på bara ett årtionde som en av de mest intressanta konstnärliga linserna att för att titta på staden, och hela samhället. Med allt högre ambitionsnivå, med ökade tekniska möjligheter och med ett globalt utbyte verkar det inte finnas någon hejd på vilka höjder den till slut kan nå.
Syntolkning: Toppbilden föreställer MariaBasura från Terrorismo Teatral Migrante som genomför en pornoterroristisk aktion mot Columbusmonumentet i Barcelona. Hon har på sig en röd peruansk waq’ollo-mask och en strap-on, och pekar finger mot en staty av prästen Bernat Boïl. Prästtatyn är lindad med ett helt nystan rött garn. En skylt med texten “12 Oktober: Inget att fira” på katalanska är balanserad på Prästens hand. Bredvid präststatyn finns en staty av en knäböjande man från tainofolket, kyssandes ett kristet kors, men korset har blivit övertäckt av en andinsk Wiphala-flagga. Foto: Fuck the Fascism
Ett verk av konstnären Andreas Nur där nationalismens ramar studeras. Om hur identifieringens växelverkan är konstruerad utifrån arkitekturen av en rad olika maktstrukturer. Den väcker därigenom frågor kring hur konst kan utformas och politiseras.
Nationalism is sweeping thru out Europe and other parts of the world. People desperately clinging onto their national identities, up in arms over immigrants and refugees “overflowing” their shores with “perverse” ideologies, a perceived threat to the European ideals. Other times the rant may be that “they” are taking all the jobs. Ask a far-right voter and they will tell you all of the above. But the surprising thing is that in these days of ”terror” threats, these xenophobic opinions have made their way into mainstream politics and public debates. Worse yet, these opinions have become white-washed and suited up. Racism is now being expressed with mild-mannered tones at dinner parties, camouflaged as objective and rational conclusions. The scariest thing is when I even catch myself sitting there thinking she or he has a point. We all want to belong, or others need us to belong – as to not confuse the social order. So with me being bi-racial white mainstream society forces me to take a side, as a form of gatekeeping mechanism. People like animals are scanning for threats.
As stated earlier we all want to belong, but where do I belong? What creed, ethnicity, socio-economic or national identity is mine to claim? And do I have to claim any? My mother a non-political immigrant from the soviet union, my father a political refugee who to this day can’t visit his native Eritrea due to fear of imprisonment. And then there this is my stepfather of 30 years, an immigrant to Europe from Pakistan and a practicing Muslim. They care little about contemporary art and have lived most of their lives in western Europe. They have been preoccupied with the everyday struggle of putting food on the table, paying rent and not cracking from everyday racism blatantly thrower in their faces. And now there is me; the son of these people, some kind of confused liberal artist with bourgeoisie tendencies.
The popular word multiculturalism is echoing the debate, and it is just that by now for me- a word.
A word that has been taken from me and mines, and I feel the word is now being used to polish the political image and consciousness of the ruling class, a rebranding of colonialism. The last outpost for me is art. A space where I as a person of colour can ”hide” behind my art and an European sounding name. The book becomes its cover, and the spectators are sent on a wild goose chase for hidden meaning and substance. If my art has meaning or not, I don’t know and my mind can’t help itself to gravitate towards some superficial Buddhist mantra that the primary purpose is to end suffering and free oneself from attachment.
Now again I have a mountain to climb where the peaks are covered in white.
Maya Nagano Holm har skrivit en text om hur typsnitt kan analyseras utifrån processer som exotifiering och främlingskap. Hur kan typografi förstås sett till skapandet av ”den andre”? Därigenom undersöker texten hur bilder konstrueras och vad de kan förmedla i relation till vad som är normativt och ’neutralt’ i ett samhälle.
Hur skapas föreställningar och idéer om personer utanför en vit svensk majoritetsgrupp i Sverige idag? Hur fungerar dessa bilder, och vilka berättelser framträder? Det finns mängder med forskning, diskussioner och samtal som bedrivs inom ämnet. Jag vill här rikta in mig på något kanske lite ovanligt inom ramen för visuell kulturhistoria, nämligen typsnitt och typografi.
Typsnitt är som vilka bilder som helst – skillnaden är att deras främsta funktion är att ge konkreta textbudskap eftersom de också är skrift. Precis som bilder bär typsnitt på stora mängder konnotationer och associationer vilka bidrar till hela textens förmedling. Det är typsnittets syfte. Ett exempel på det är exotypsnitt – ‘exotiska’ typsnitt.
Därigenom försöker exotypsnitten förmedla ett ‘exotiskt’ geografiskt ursprung för en vit västerländsk blick.
Exotypsnitt är typsnitt för latinska bokstäver designade med avsikt att konnotera, det vill säga associativt förmedla en ‘exotisk’ miljö som dess ursprung för gestaltning. Det finns flera forskare som undersökt dessa sorters typsnitt: den tidigaste var typografen Jean Alessandrini som 1979 myntade begreppet “exotype”. Bokstävernas utformning imiterar den ‘exotiska’ miljöns kalligrafi eller skriftsystem. Därigenom försöker exotypsnitten förmedla ett ‘exotiskt’ geografiskt ursprung för en vit västerländsk blick. De används idag inom marknadsföring och grafisk design för att konnotera någonting ‘exotiskt’ till en varuförpackning eller logga. Här finns massor av exempel, se bara på butikskedjan Indiskas logga och alla varuförpackningar på “Världsmat”-hyllan i närmaste stora matbutikskedja. Allt från restaurangskyltar och matmenyer till filmaffischer för gamla kampsportsfilmer. Jag tänker även på de bilder som exotypsnitt ofta presenteras tillsammans med: stereotypa karikatyrer och framställningar av kroppar som rasifieras som icke-vita.
Som exempel på detta kan vi vända oss till Chinateaterns logga, som pryder teaterns fasad framför Berzelii park i Norrmalm, Stockholm. Själva namnet “Chinateatern” är skrivet med ett sorts exotypsnitt avsett att föra sin publiks tankar till ett spännande och roligt (och en i grunden påhittad bild av) Kina. Ovanför namnet syns en rasistisk karikatyr av en ‘kines’. Karikatyren har streck som ögon, lång och stripig mustasch, och självklart även en trekantig så kallad konhatt/kulihatt. Det finns mycket att säga om den sortens karikatyrer men för att återgå till just typografi fungerar Chinateaterns logga som ett tydligt exempel på exotypsnitt som ska vara ‘kinesiska’, ‘japanska’ eller helt enkelt övergripande ‘asiatiska’.
Bilders konstruerande av “den andre”
För att förstå hur den här sortens typsnitt fungerar och vad de anspelar på när de ska vara ‘exotiska’ behövs en större historisk kontext. När någonting konstrueras som exotiskt baseras det på fantasi och känslor av det obekanta, nya och lockande. I en västerländsk kolonialhistorisk kontext görs icke-västerländska subjekt och objekt (exempelvis folk, kulturer och miljöer) ‘exotiska’ för en vit västerländsk publik. Det sker genom ett uppmålande av ett ‘vi’ och ett ‘de’, där “den andre” på så sätt främlinggörs och rasifieras efter koloniala rasstrukturer. Stereotypa framställningar av personer som rasifieras verkar för att avhumanisera dem. Dessa kulturella konstruktioner bär på många olika intressen, varav en av de främsta är kapitalistiska vinstintressen. Se exempelvis hur tvålföretaget Pears Soap blev populära i Storbritannien under 1800-talet genom tvålförpackningar och reklam som använde sig av rasistiska framställningar av afrobritter och ‘afrikaner’ (Kunskapsbanken Bilders Makt analyserar rasistiska stereotyper i västerländsk kulturhistoria, bland annat i form av just reklam och hur “den andre” framställs som en vara för konsumtion). Västerländska fantasier av det ‘exotiska’ – i form av miljöer, kulturer eller hela etniciteter – hänger alltså ihop med makt, kapitalism och kolonialism. Bland dessa visuella förmedlare av det ‘exotiska’ finner vi även exotypsnitt.
“Chinese takeaway”
Ett av de tidigaste exemplen av ‘asiatiska’ exotypsnitt kan sägas vara typsnittet Japanese som skapades i England cirka 1885. Även Pekin från 1888 och Auriols från 1901 är två exempel på tidiga exotypsnitt. Den sortens typsnitt var populära under kolonialperioden decennierna innan och efter sekelskiftet, och även samtida med den europeiska japonismen (en rörelse av influenser från japansk konst och estetik på västerländsk kultur; en specifik form av orientalism).
Det som de flesta av dessa exotypsnitt har gemensamt är att de försöker efterhärma östasiatisk kalligrafi, om än på en mängd olika sätt.
Idag är det vanligt att ladda ner typsnitt från olika hemsidor. På många av dessa hemsidor finns exotypsnitt som liknar det ovanpå Chinateatern. De populäraste ‘asiatiska’ typsnitten, det vill säga med flest nedladdningar, är sådana med namn som Chinese takeaway, Karate, Shanghai och Bonsai. Det som de flesta av dessa exotypsnitt har gemensamt är att de försöker efterhärma östasiatisk kalligrafi, om än på en mängd olika sätt. Exempelvis för Chinese takeaway tankarna till handskrift genom bokstävernas ojämna form. Strecken kan tolkas som att de är skrivna ovanpå varandra och att bokstäverna ser ut att vara nedteckande med en tjock pensel. Därav de varierande tjocklekarna i bokstävernas linjer och de vassa ändarna när penseln i en snabb rörelse avlägsnas från ytan.
Typsnitt som Chinese takeaway ska förmedla snabba, hetsiga penseldrag – en viss irrationell och osymmetrisk känsla. De ibland utstickande kantigheterna skapar störande intryck om de ställs i grafisk kontrast mot en övrig ‘harmoni’, utgjord av andra vanligare och mer regelbundna typsnitt som exempelvis Helvetica.
Något annat som blir intressant genom en närmare granskning av Chinese takeaway är dess orimliga framställning. Eftersom typsnittet för tankarna till handskrift, associerar bokstävernas utformning också en ordning och riktning för hur en drar penseln. I kalligrafi finns det en föreslagen ordning för hur bokstävernas linjer bör dras för att underlätta ett praktiskt och estetiskt tilltalande skrivarbete. Om en exempelvis skriver den latinska bokstaven “H” för hand, utför en det enligt skrivandets normer i ordningen: först dra ett vertikalt streck uppifrån och ner, och sen det horisontella strecket vänsterifrån till höger, och till sist ett vertikalt streck uppifrån och ner som knyter an till det horistonella. Alternativt drar en de båda vertikala strecken först och det horisontella strecket sist men riktningarna för penseldragen förblir densamma. Se nu till Chinateaterns logga och hur ”H”:t där ser ut. Här har det horisontella strecket istället dragits högerifrån till vänster och det ena vertikala strecket har dragits nedifrån och upp. Liknande regelbrott kan hittas i ”E”, ”T”, ”N”, “R”, och ”A”.
Så även enligt kinesisk kalligrafisk tradition bryter Chinateatern-loggans typografiska utformning mot reglerna för streckordning och streckriktning.
En skulle här kunna argumentera att typsnittet möjligen förhåller sig till kinesiska kalligrafiska metoder, istället för det latinska alfabetets. Det är dock inte fallet. Visserligen läses och skrivs kinesisk text historiskt i sidriktningen höger till vänster (och då även vertikalt, uppifrån och ner). Men likt latinska bokstäver ska enskilda kinesiska tecken skrivas enligt ordningen: vänster till höger, uppifrån och ner. Så även enligt kinesisk kalligrafisk tradition bryter Chinateatern-loggans typografiska utformning mot reglerna för streckordning och streckriktning. Alltså ska typsnittet förmedla handskrift och kalligrafi, men efter en närmare titt går det att se hur typsnittet bryter mot kalligrafiska regler. Detta skapar ännu en störning vid betraktandet av bilden.
För ett tränat öga och en person som kan skriva kinesiska tecken kan alltså dessa typsnitt se helt fel ut. Viktigt att förstå är att exotypsnitt härmar en västerländsk imaginär idé om ett skriftspråk. Någon som kan ett skriftspråk som exotypsnitt ‘efterhärmar’ upplever inte sällan brist på en slags skriftlig logik i de typsnitten (se gärna Maryam Fannis artikel, Exploateringen av icke-latinska skriftspråk, om vad liknande ‘misstag’ kan signalera).
Varför ser de då ut såhär? Den enkla och samtidigt komplexa förklaringen är att de typsnitt och den marknadsföring som använder sig utav exotypsnitten helt enkelt inte riktar sig mot personer som kan skriften och språken som exotypsnitt utgår ifrån. Snarare vänder de sig till den vita svenska majoritetsbefolkningen. Störningarna och felen hos exotypsnitten uppfattas generellt inte av den gruppen. Och visst fungerar de (se gärna till en undersökning som fördes kring huruvida exotypsnitt lyckas förmedla sitt tilltänkta ‘exotiska’ ursprung). Reklam och varuförpackningar innehållandes exotypsnitt förmedlar varans ‘exotiska’ ursprung på ett effektivt sätt, sett till intresset att locka konsumenter med en önskvärd produkt. Det är en av anledningarna till varför de ihärdigt används inom grafisk design och marknadsföring.
Typografiskt främlingskap och exotifiering
Gemensamt för många ‘kinesiska’ exotypsnitt är att de är oregelbundna och utstickande. De är ofta i kontrast till Sans serif-typsnitt, som är vanligare och mer vardagliga typsnitt. Sans serif-typsnitt används när en skriver ett mail eller i kommentarsfält på sociala medier eller, för all del, en artikel för en nättidskrift. Utifrån jämförelsen kan vi se hur exotypsnitt konstruerar ett typografiskt främlingskap.
Här sker det en slags förhandling kring klyftan mellan idéerna om det exotiska och det ‘svenska’
Främlingskap är ett ord fulladdat med olika tolkningar, innebörder och erfarenheter. I just denna kontext menar jag att typsnitt som Chinese takeaway konstrueras som just utstickande och avvikande i egenskap av att vara ‘asiatiskt’. Här sker det en slags förhandling kring klyftan mellan idéerna om det exotiska och det “svenska”: en kan säga att exotypsnitt förmedlar en produkt som lagom ‘exotisk’. Själva alfabetet är fortfarande det välbekanta latinska, om än prytt i en ‘exotisk’ visualitet. Liksom Chinese takeaway kan typsnittet på Chinateaterns loggapå samma gång betraktas som främmande och bekant: som lagom ‘exotiskt’. På så sätt tillgängliggörs den i huvudsak för en vit svensk målgrupp.
Jag menar alltså att det går att se hur exotypsnitt återspeglar en kompromiss mellan det främmande och det välbekanta. Slutprodukten är riktat mot den vita svenska majoritetsgruppens konsumtion. Utomeuropeisk skrift blir nedbruten och tudelad, undersökt och sedan omkonstruerad till någonting tillgängliggjort för västerländska ögon och konsumtion. Det sker efter västerländska fantasier och föreställningar om skriftens ursprung och estetiska egenskaper. Hur dessa typsnitt konstrueras kan förstås spegla en process av exotifiering och rasifiering. En process som många personer vars kroppar rasifieras som icke-vita i Sverige kan identifiera sig med.
Genom sådana här processer konstrueras utomeuropeiska skriftspråk (och kroppar) som konsumerbara, riktat mot vita majoritetssvenskar.
Genom sådana här processer konstrueras utomeuropeiska skriftspråk (och kroppar) som konsumerbara, riktat mot vita majoritetssvenskar. I fallet med Chinateatern och Chinese takeaway sker det efter föreställningar om någonting exotiskt ‘kinesiskt’: främmande och utstickande men samtidigt eftertraktat. På så sätt får vi typsnitten som är lagom ‘asiatiska’, då de är en västerländsk kompromiss mellan ett asiatiskt skriftspråks estetik och latinska bokstäver. Deras funktion är att förmedla ett tillfälle eller möjlighet för vita majoritetssvenskar att uppleva och konsumera någonting precis lagom ‘exotiskt’ och spännande, anpassade åt dem, till exempel på en plats som Chinateatern.
I relation till exotypsnitt kan Sans serif-typsnitt och Helvetica beskrivas som ‘neutrala’, eftersom de inte konnoterar specifika platser, regioner eller etniciteter. På liknande sätt kan den svenska vitheten beskrivas som ’neutral’ i den mening att det svenska samhället är ett vithetsnormativt samhälle. Vithet i Sverige är neutralt, osynligt. Men samtidigt aktivt i sitt konstruerande av “den andre”, vilka det nu än må vara. Processen som exotypsnitt genomgår konstruerar latinska bokstäver som om de hade ursprung i en ‘exotisk’ miljö; en specifik imaginär idé. Dessutom är det tydligt att de föreställningar som konstrueras kring dessa ‘exotiska’ miljöer och folk skapas inom en västerländsk kolonialhistorisk kontext och rasdiskurs. Exotypsnitt ställs i motsättning till ‘neutrala’ Sans serif-typsnitt. I jämförelse ställs även ‘kinesen’, i form av en stereotyp och en av ‘den andre’, i motsättning till den ‘neutrala’ svenska vitheten. Det ‘neutrala’ som förblir det normativa – det mest lagom.
Syntolkning av omslagsbild: fotografi av Chinateaterns entré. En grupp människor står framför den. I centret av bilden syns Chinateaterns logga.
Afrang Nordlöf Malekian har skrivit en text om hur frånvaron av arabisk och persisk skrift på svenska institutioner idag kan spåras tillbaka till maktordningen som uppstod vid britternas exploatering av olja i Iran och den västerländska imaginära idén om modernisering. Genom det undersöker texten vad lingvistiskt montage kan vara.
Jag kan inte förneka att det är tacksamt att studsa tänkandet mot sina egna minnen. Mot den egna kroppen där minnet inte är förpassat till det förflutna eller bestämt och avslutat. Utan kroppen som en plats där minnet istället är en sammanflätning av då och nu. Att använda minnet för att förstå strukturella händelser i relation till kroppen kan vara en strategi. Det är i kroppen som väst – de liv och tankar bestående av de tidigare såväl som nuvarande imperial- och kolonialmakternas globala paradigm – placerar förtrycket. Ett levnadssätt bortom väst innebär då att förinta en del av sig själv. Poeten Forough Farrokhzad skriver “Jag dog av dig / men du var mitt liv”.
Till vänster om dörren in till min fasters sovrum var hennes stationära dator placerad på en inglasad bordsskiva. Under den låg pengar från tiden innan revolutionen, år 1979, inpressade. På bordet låg även datorns tangentbord där persiska såväl som latinska alfabetet delade på samma tangenter – en vanlig design för tangentbord i Iran. Framför datorbordet stod en inplastad kontorsstol, som varit så ända sedan köpet. Jag undrar om hon någonsin kommer sitta direkt mot stolstyget.
Jag får använda mig av olika hemsidor eller mobilens tangentbord för att få ned den persiska skriften.
När jag var femton eller sexton år började min faster plugga engelska. Det trots att hon besökt ett engelskspråkigt land en gång och inte, vad jag vet, har för avsikt att besöka ett igen. Är det inte märkligt att min faster, precis som många andra som lever i Iran – ett land som nästan uteslutande använder sig av persisk skrift, som är en version av den arabiska – har ett tangentbord med latinska såväl som persiska bokstäver?
Om jag skulle sätta mig vid någon av datorerna på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm där jag studerar eller på stadsbiblioteket i staden kommer jag inte hitta något sådant verktyg. Här syns enbart det latinska skriftspråket. Persisk skrift saknas dessutom helt som språkval på datorerna på dessa platser – att lägga till språket via systeminställningar på Kungl. Konsthögskolan kräver inlogg från skolans teknikansvarig. Det handlar om en systemändring. Jag får använda mig av olika hemsidor eller mobilens tangentbord för att få ned den persiska skriften.
Bokstäverna säger inte ett ord utan blir istället en bild av den okunskap som kan spåras tillbaka till västs imperialistiska och koloniala strategier.
I mjukvaruprogrammet Adobe Creative Cloud som används brett inom bild- och textarbeten, finns oftast inga eller enbart ett fåtal typsnitt som är funktionella för persisk skrift på förhand installerade. Jag har visat mina filmer i ett flertal filmscreenings och publikationer där grafiska designers saknat uppenbara kunskaper kring det persiska alfabetet. Mina filmtitlar läggs in i felvalda typsnitt. Bokstäverna säger inte ett ord utan blir istället en bild av den okunskap som kan spåras tillbaka till västs imperialistiska och koloniala strategier. Avsaknaden av kunskap hos grafiska designers synliggjordes med all önskvärd tydlighet när Kulturhuset Stadsteatern använde sig av olika språk för att marknadsföra kulturhusets öppettider år 2016 i kollektivtrafiken. Läs gärna grafiska designern Maryam Fannis artikel, Exploatering av icke-latinska skriftspråk, som handlar om hur västerländsk okunskap framträder genom korrekturfel.
Hur kommer det sig att min faster har ett dubbelt alfabetiskt tangentbord men att ett land som Sverige, med en stor befolkning som använder sig av någon form av arabisk skrift i sin vardag, saknar sådana tangentbord vid större institutioner och centrala knutpunkter i samhället? Vilken programmeringskod döljer sig bakom fönstret som säger “ange lösenord och användarnamn” när ett nytt språk läggs till på våra institutionella datorer?
Akhoundzadeh och latinska skriften
Genom en europacentrerad globalisering började en del författare, köpmän, diplomater och skriftlärda i Iran, födda mellan år 1810 och 1840, att söka sig mot Europa. Många återvände sedan till Iran med en önskan att reformera landet till den västerländska samhällsidén. En framstående person var sekularisten Mirza Fathali (1812-1878), mer känd under namnet Akhoundzadeh. Under en period var han bosatt i Kaukasus och kom då, genom det ryska språket, i kontakt med de europeiska samhällsteorierna. Akhoundzadeh menade att Iran behövde följa den europeiska moderniseringsmodellen. Det är en mall som bygger på föreställningen om att industrialisering, kapitalism och adaption till västerländsk kultur kan likställas med framgång.
En av Akhoundzadehs ståndpunkter i den här moderniseringsprocessen var att överge det persiska alfabetet.
Mellan åren 1850 och 1859 kom Akhoundzadeh att skriva en rad olika pjäser på azari, som kom att kritisera kungadömets oerhörda makt och de religiösa ledarna i Iran. Han menade att de bromsade moderniseringen av landet. En av Akhoundzadehs ståndpunkter i den här moderniseringsprocessen var att överge det persiska alfabetet. Ett alfabet som är en version av det arabiska alfabetet och använts sedan arabernas invasion av Iran under 700- och 800-talet när de ersatte persiskans två tidigare alfabet: Pahlavi och Avestan. Han menade att ändringen skulle föra bort Iran från den arabiska kulturen och traditionella tankesätt i Iran. Följaktligen skulle det iranska samhället öppnas upp inför den västerländska litteraturen och moderniseras i ett högt tempo.
Mansour Hekmat, en marxistisk teoretiker, som hade stort inflytande under formandet av Irans kommunistiska parti under 1980-talet, delade ungefär samma idéer om hur farsi bör skrivas. Precis som Akhoundzadeh menade han att iranska språket bör skrivas med latinska bokstäver och lämna det arabiskt besläktade skriftspråket bakom sig.
Genom termen modernisering har väst definierat vad som menas med att vara civiliserad.
För oss som skriver på persiska har den arabiska skriften sina uppenbara brister. Språken härstammar från olika språkstammar. Därigenom finns ett stort antal bokstäver i alfabetet som saknar en muntlig funktion när det kommer till persiskan. Att skriva persiska med latinska bokstäver, något som har blivit vanligt i kortare sms-konversationer, har också sina uppenbara brister. Farsi innehåller ljud bortom det latinska skriftspråket. Dessutom saknas tydliga allmänna riktlinjer för hur en skriver persiska med latinsk skrift, finglish.
Att överge den nuvarande persiska skriften skulle dessutom innebära att en skulle ytterligare följa av den europacentrerade globaliseringen som verkat i hundratals år. Det skulle betyda att helt gå med på västs idé om att det som inte är väst vill bli väst. Genom termen modernisering har väst definierat vad som menas med att vara civiliserad. Övergivandet skulle medföra oerhörda konsekvenser i hela mellanöstern men också för oss som verkar i dess diaspora. Delvis skulle det innebära ett övergivande av viktiga bild- och skriftkulturer, som dessutom inte kanaliseras genom väst. Det är delvis genom västs enorma kulturexport som deras popularitet fortfarande är gigantisk bland den iranska befolkningen.
Oljan i Iran
År 1908 hittade britten William Knox-D’Arcy den första oljereserven i Abadan, Iran. År 1901 köpte britterna rättigheterna till att få exploatera olja i Iran. Det kom att leda fram till företaget British Petroleum. När det grundades hette det The Anglo-Persian Oil Company. Under lång tid vägrade britterna presentera försäljningssiffrorna för iranska staten då de, fram till 1950-talet, ägde 51 procent av företaget och därmed kunde handla fritt. Genom diverse avtal gick enbart en liten del av summan till Irans statskassa. Utvinningen av olja inledde en moderniserings- och industrialiseringsprocess av landet. Britterna kom dessutom att lägga stora summor på reklam- och informationsfilm om Iran och oljeproduktionen som skedde där.
I British Petroleums videoarkiv är det märkbart hur ett exotiskt och primitivt narrativ av Iran byggs upp genom oljan. Västerländska tanken om att modernisering är eftersträvansvärt centreras och oljan är vägen till det centrat. Ett narrativ som riktar sig till iranier och britter samt många andra då det västerländska narrativet ofta antar ett centra oavsett plats. Den koloniala eller imperialistiska berättelsen är det monotona narrativet – spridning av kolonisatörens dirigeringar och den framtida bilden för den som koloniseras.
Berättarrösten säger att sexton år tidigare var Iran ett land fast i sitt förflutna.
I videoarkivet finns filmen, Dawn in East, från 1937, som inleds med bilder på Irans första tåglinje. En berättarröst återger händelsen. Den här transportvägen blir en första central handelsväg för britterna genom Iran. Filmen fortsätter med bilder från Persepolis. Det berättas om Irans stormaktstid, som för länge sedan passerat. Berättarrösten säger att sexton år tidigare var Iran ett land fast i sitt förflutna. Med oljan, som symboliserar framtiden, behöver det inte vara på det viset längre.
Innan exploateringen användes råoljan av lokalbefolkningen som bränsle då det fanns ett läckage från oljereservoarerna upp till markytan. Just råoljans läckage kan kopplas till Zoroastrismen, en religion som dominerande Iran innan arabernas invasion av landet. Oljeraffinaderiet i Abadan byggdes i närheten av staden Masjed Soleyman. Det är en uråldrig stad med två historiska tempel tillhörande Zoroastrimen, som har elden som ett centralt element. Oljan användes som bränsle för elden som brann i dessa tempel. Filmen fortsätter: väst lyckas aktivera den här resursen genom att hitta råolja i otroliga mängder – volymer som räcker för kommersiellt syfte.
Persepolis och dagstidningen Ettela’at
I själva verket var deras bildproduktion av Iran en bild som i slutändan omformade kroppar och kulturella narrativ.
Återkommande i många filmer i British Petroleums videoarkiv är användandet av bilder från Persepolis. Det är som att britterna försöker gestalta Englands intrång i landet som en räddning och återgång till Irans storhetstid när Iran i själva verket behandlades som en koloni under hela första halvan av 1900-talet. Men varför är det ens av intresse att skapa ett narrativ där det är eftertraktansvärt att vara en stormakt? Eller snarare, vad är det som möjliggör att ett land kan bli en stormakt? Under den här perioden började naturvetenskap, istället för religion, att användas som ett centralt verktyg för samhällsbygget i stora delar av Europa. Rasforskningen i väst satte igång, vilket delvis motiverade Storbritanniens imperialism. Sedan handlar det självfallet om ekonomisk vinning och i ledet väntar därmed kulturell erövring.
Därutöver är sceneriet med bilder från Persepolis en tydlig paradox. Storbritannien var en stormakt som förtryckte Iran men på samma gång sålde britterna bilden av att deras förtryck skulle göra Iran till en stormakt. I själva verket var deras bildproduktion av Iran en bild som i slutändan omformade kroppar och kulturella narrativ. Borrandet ned i marken. Ihopfogandet av rören.
Under första halvan av 1900-talet skedde en konstant ökning av publicerade reklamannonser i den iranska dagstidningen Ettela’at. I hög grad således en högkonsumerande livsstil från just företag i väst men även Sovjet till den iranska befolkningen. Reklam för kylskåp från BOSCH eller Servel skulle ge hemmafrun lycka och den arbetande mannen ro. I reklamens repetitiva natur kan ett narrativ skapas som binder samman vardaglig sinnesro med konsumtion. Det reklam ibland gör är att den skapar en bild av något vi ibland inte visste var ett problem. Reklamen skapar en ny bild och därigenom ett nytt behov. Reklamen använder sig av upprepning som metod för att inpränta den här nya bilden. När vi sedan köper produkten möter vi begäret som sålts till oss. Upprepning av bilder kan användas som en resväg till anpassning. Med tiden uppfylls bilden som makten säljer. Det är ett förkroppsligande av kapitalismens verkan.
Reklam som publicerades frekvent i tidningen Ettela’at kring år 1958.
Kapitalismen är en idé som utgår från kulturer som bygger på att se sig själva som mer värdefulla än andra – för hur skulle Akhoundzadeh annars fått idén om att den västerländska kulturen bör ta över den iranska? Enda sättet att överleva blir att förgöra den inre icke-västerländskt angivna kroppen. Är det inte därför som den persiska skriften egentligen skakar om hela den västerländska strukturen när den används i väst? För att väst vill förinta alla samband som finns mellan länder och samhällen som inte kanaliseras genom väst.
Om en bokstav skakar om systemet så grundlägganden vad skulle då ett föremål som genererar den bokstaven innebära?
Att använda telefonen eller hemsidor för att få ned persisk skrift är i själva verket ett politiskt motstånd. Det handlar om att vägra gå med på västs begränsningar av icke-västerländska kulturer. Dessa hemsidor utmanar den imperialistiska västerländska kulturexporten och möjliggör en förskjutning av den snäva bild- och skriftproduktionen i väst. Det är inte förvånande att tangentbord med både arabisk och latinsk skrift saknas på institutioner i Sverige idag. Om en bokstav skakar om systemet så grundlägganden vad skulle då ett föremål som genererar den bokstaven innebära? Den latinska skriften är kolonisatörens och imperialisternas symboler. Engelskan har härskat över många språk. Idag lär sig stora delar av jordens befolkning engelska för att engelska är det globala språket. Den har härskat och har nu blivit något bekvämt. Den bygger på att trycka undan all annan skrift eftersom den ser sig själv som mest optimal.
Majoriteten av befolkningen i Iran kan det latinska alfabetet. De som kan någon typ av arabisk skrift i Sverige är oftast den delen av befolkningen som har påbrå från områden där arabisk skrift är en av huvudspråken i samhället (i Sverige finns det över 200 000 personer med arabiska som modersmål, se artikeln Språkvetare:”Arabiska näst största modersmålet” i Expressen).
Västs utgångspunkt är att allt bortom väst vill bli eller ska vara väst.
Avsaknaden av arabisk skrift i Sverige idag imiterar den imperialistiska relationen mellan Iran och Storbritannien. Den relationen som uppstod när britterna kom och tog Irans olja och samtidigt exporterade det brittiska levnadssättet till den iranska befolkningen. Modernisering är en våldsam, kompromisslös process. Västs utgångspunkt är att allt bortom väst vill bli eller ska vara väst. Min vän, Cristian Quinteros Soto, sa något i stil med att “jag tänker på hur svensk migration narcissistiskt utgår ifrån att varje utländsk person till varje pris vill vara en del av Sverige”. Som att det skulle råda någon form av tacksamhet när en får bli en del av väst. Den slags tacksamhet som britterna vill ge sig på när de skapar narrativ utifrån Persepolis – om britterna, som en väg tillbaka till Irans stormaktstid.
Tidskriften Pages / صفحه
Tidskriften Pages / صفحه är uppbyggd av det engelska såväl som persiska språket. I numret, Seep / نشت, från oktober år 2013 behandlas dessutom just oljans historia i Iran. Tidningens upplägg är av sådan karaktär att den persiskt skrivna delen börjar allra längst till höger och den engelska till vänster. Sedan fortsätter vardera språk på varannan sida. Det engelska segmentet kan antas sluta där det persiska börjar och vice versa.
för den tvåspråkiga är textinnehållets narrativ riktningen
I boken uppstår valet av två riktningar för den som enbart kan läsa ett av språken men för den tvåspråkiga är textinnehållets narrativ riktningen. En annan slags plats som uppstår i mötet mellan de två skriftspråken. Är den bildligt riktningslösa platsen kanske spår av en annan tidigare imperialiserad plats? Filosofen Marcia Cavalcante Schuback säger “blixten är blixtrandet”. I det bryter hon fram den kraft som finns i den plats som ej ännu är formulerad. Det är tiden då formuleringen formuleras, alltså är det tänkandet som rör sig. Har mötet mellan de två skriftspråken i, Seep / نشت, potentialen till en sådan plats?
Persiska såväl som engelska texter visas parallellt med varandra i Pages / صفحه och skapar därmed en bildlig språklig läsning i sig. För den tvåspråkiga är det en vektorslös bild. En bild eller ett objekt som innehåller persisk såväl som latinsk skrift liknar kanske då mer ett ljud från en högtalare? Precis som ljudet anger den inte direkt riktning och därigenom frigörs vi från bildens kravfyllda vektorer.
I mina egna filmer upplever jag ofta en förvirring vid språkval då jag kombinerar engelska och persiska eller svenska, engelska och persiska. Det är som att jag varje gång försöker besluta mig för att följa ett av språken i bilden. I läsningen uppstår dock alltid oväntade hopp med ögat där jag för en sekund lämnar den persiska textraden för att möta ett engelskt ord. Kanske är det en form av lingvistiskt montage? Den verkar i det tysta och är ibland spår av det rådande kapitaliska systemet som vidmakthåller den socioekonomiska världsmaktordningen. Något som många gånger skapat och skapar migrationen till väst. Är den här formen av montage konsekvenserna av ett sådant internaliserat våld, som förgjort delar av vårt inre och där det förgjorda är en del av oss? Där delar av mina minnen och tankar följer en rytm jag ännu inte är bekant med? Det får jag fråga min faster.
Syntolkning: omslagsbilden föreställer tre silhuetter av tre människor ståendes kring en slags industriell konstruktion innehållandes ett stort hjul i dess centra.
Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Rani Nair är dansare och koreograf som intresserar sig av kroppen i sociala sammanhang och dekoloniala praktiker. Zwoisy Mears-Clarke is an artist and choreographer whose work focuses on giving space to individual experience related to racism, sexism, trans- and homophobia, ableism, classism, femme-shaming, rape culture, and more.
Observera att svaren är på svenska och engelska.
Vilka feministiska frågor tror du kommer att stå i centrum i år?
Rani – Jag tror vi kommer att se mer av MeToo rörelsen. I Indien kom den tex igång på riktigt hösten 2018, som en andra våg. Tyvärr kommer vi också att se gubbarna som svarar tillbaka och försöker ställa saker i sin “normala ordning”. Zwoisy – Black feminist approach. The rights of women that are transgender.
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
Rani – Jag hoppas på en gigantiskt stor antirasistisk och feministisk våg som motvikt mot högerfascistiska strömningar världen över. Zwoisy – The need for the relationship to disability to move beyond just accessibility and integration towards collaboration and self-determination.
Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?
Rani – Hållbarhet. Hållbara villkor inom scenkonsten. Inom Sveriges scenkonst förväntas en att fortfarande göra nya verk varje år, det är inte hållbart. Kanske kan en medborgarlön komma upp på agendan för oss. Zwoisy – Ideally, it would foster a culture within the arts that normalizes the constant questioning of where there is a lack of support and to whom would that correspond and why, which would ultimately support the decision making.
Vilken feminist inspirerar dig mest?
Rani – Jag skulle vilja använda tillfället att sätta ljuset på några som inspirerar mig, Nasim Aghili och Sara Ahmed. Zwoisy – Denise Vandectuze and Dr. med. Ama Jeboah.
Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Konstgruppen Ful är en queerfeministisk och antirasistisk interdisciplinär konstgrupp.
Vilka feministiska frågor tror ni kommer att stå i centrum i år?
– Vi lever i en väldigt polariserad tid där många rättviserörelser växer och blir starkare, parallellt med att fascister får parlamentarisk makt och militära konflikter pågår år efter år med monstruösa konsekvenser. Vi tror och hoppas att antifascismen kommer att stå i centrum och att den solidariserar sig med antikoloniala urfolksrörelser och transrörelser på olika platser i världen. Vi behöver ständigt hitta och formulera metoder för att tillsammans skapa en enad kraft mot den politik som förtrycker oss och våra syskon. Vi behöver visa på närheten mellan människor när politiker ständigt arbetar på att splittra och skapa avstånd för att själva få större makt.
Vilka feministiska frågor skulle ni speciellt vilja lyfta?
– Vi skulle vilja skicka lite extra mycket kärlek till våra syskon i Central och Nordamerika som protesterar mot Trump genom att kräva rätten till mobilitet, frihet och familjeåterföreningar. Vi vill också hylla urfolksaktivister överallt som på gräsrotsnivå visar vägen ut ur klimatkrisen och praktiserar en annan ordning. Och självklart alla queera syskon som gör allt från att gå i Pride-parader för förstå gången till att arbeta för fler lagliga kön än två eller ordna kollon för transungdomar. Detta är några exempel på intersektionella feministiska rörelser som förstår att feminism behöver genomströmma allt och att den istället för att handla om vita, rika kvinnors rätt att ingå i akademier vill störta dom institutioner som gör förtryck möjliga. Vi vill därför speciellt lyfta alla rörelser som formulerar, skapar och praktiserar trygga, mer kärleksfulla rum och verkligheter.
Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?
– Vi hoppas (som alltid) att feminismen används som en subversiv kraft som kräver det som till synes verkar omöjligt. För feminism har alltid gjort det omöjliga. Om feminism kan avskaffa slaveri, tilldela rösträtt och säkra skolgång kan feminism också vara den största kraften som visar nationalismen och fascismen motstånd. Om feminism inte praktiseras som ett sätt att säkra rättvisa för de privilegierade (dvs kvinnor som jämför sig med män i samma mäktiga positioner) utan istället vill avslöja maktmissbruk och kräva rättvisa, kan feminismen vara det som räddar oss kontroversiella konstnärer och kulturpolitiken i stort ifrån att bli censurerade och/eller utraderade.
Vilken feminist inspirerar er mest?
– Vi kan inte välja en person eftersom feminism alltid är rörelser som formulerar andra (för många otänkbara) ordningar och praktiserar motstånd. Vi blir inspirerade av så många. Dom som trotsar murars rasistiska logik med sina kroppar (Nordamerika) och dom som skapar tiotals mil långa motståndskedjor genom att ställa sig bredvid sina systrar (Indien). Dom som begär kärlek och bekräftelse av sina systrar istället för att slåss om att hamna i historieböckerna.
Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Emelie Bergbohm är kulturproducent och VD för produktions- och kommunikationskontoret Bohm Bohm Room.
Vilka feministiska frågor tror du kommer att stå i centrum i år?
– Vi närmar oss hundraårsjubiléet sedan det första riksdagsvalet där både kvinnor och män fick rösta i Sverige. Det gör oss uppmärksamma på vilka reformer vi hittills uträttat och nått framgångar med för en ökad jämställdhet i vårt land. Det ger oss också tillfälle att reflektera och ta beslut om hur vi kan få bukt med de problem som demokratin står inför i dag.
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
– Ekofeminismen tror jag kommer få nytt liv i debatten, där vi kommer få ta del av fler engagerande samtal och handlingar kring det som förenar miljörörelsen och feminismen. Det finns en tydlig koppling mellan ekologi, fred och kvinnors rättigheter. Kan vi stärka dessa områden kommer vi få ett mer välmående samhälle och rädda vår planet för kommande generationer. Jag hoppas också att olika feministiska frågor får ta plats inför EU-valet som stundar i maj. Om det feministiska perspektivet tystnar i EU-parlamentet kommer det bromsa mycket av demokratins utveckling i Europa. I Sverige liksom i övriga europeiska länder är kvinnors frihet mindre än mäns frihet. Det gäller både politiskt, ekonomiskt och socialt. Europeiska jämställdhetsinstitutet har till och med slagit fast att det skett en tillbakagång för kvinnors rättigheter i EU de senaste tre till fem åren.
Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?
– Myndigheten för kulturanalys släppte nyligen sin årliga rapport om kulturpolitiken i Sverige. I denna rapport skriver man att kulturpolitiken har misslyckats med att leva upp till de kulturpolitiska målen och de regionala kulturinstitutionerna har inte förutsättningar att leva upp till sina uppdrag. Det råder nu stora skillnader när det kommer till vilka som tar del av kultur i vårt land. Kanske kan en mer feministisk kulturpolitik bidra till att det offentligt finansierade kulturutbudet kommer fler till del och att mer skattemedel tillfaller kulturområdet.
Vilken feminist inspirerar dig mest?
– Carolina Benedicks Bruce, en svensk skulptör och målare som levde 1856 – 1935. Hon var konstnären som skapade konstnärshemmet Brucebo på Gotland. Hon var förutom en kvinnlig pionjär som konstnär och skulptör på en mansdominerad konstscen under 1800-talet, även en rösträttskvinna som bidrog i kampen både lokalt, nationellt och internationellt. 1911 bjöd hon in rösträttskvinnor från hela världen till Gotland. Hon hade alla viktiga attribut: pengarna, de stora hattarna och ett envist hopp om förändring. Hennes porträtt och skulpturer visas just nu på Prins Eugens Waldemarsudde i deras utställning om konstnärskolonin i Grez-sur-Loing.
Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Lawen Redar är kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna och är ledamot i Kulturutskottet vid Riksdagen.
Vilka feministiska frågor tror du kommer att stå i centrum i år?
– Jag iakttar att det just nu växer en politisk diskussion, främst bland högermän, som handlar om att genusforskningen i sig inte är vetenskap och att den främst genererat “flum” och “teori” framför konkretion. Det är förstås en ideologisk debatt sett till att vi de senaste åren fått se slående resultat när man utifrån ett genusperspektiv analyserar exempelvis arbetsmiljö och hälsa. Kunskapsluckorna håller på att fyllas. Idag vet vi mer om kombinationen fysiskt arbete med emotionell belastning vilket drabbar kvinnor i högre utsträckning. Inom arbetsmiljöforskningen arbetar man mer och mer med att synliggöra arbetsuppgifter som inte ryms i ett tidsschema för att påvisa behovet av organisatoriska förändringar.
För mig är det därför viktigt att denna ideologiska debatt, inte tillåts leda till att vi inskränker den fria forskningen. Den feministiska frågan som kommer att stå i centrum i år på svensk hemmaplan är just att försvara genusforskningen. Internationellt följer jag kvinnokampen i Saudi, Iran och Kurdistan. De står i fronten mot islamismen och auktoritära krafter och behöver allt stöd de kan få.
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
– Arbetarkvinnors situation på arbetsmarknaden. De senaste 20 åren har deras anställningar blivit mer och mer otrygga utan någon nämnvärd reaktion från politiken. De otryggaste anställningarna, det vill säga behovsanställning och anställd per timme, utgör 58 procent av alla tidsbegränsade anställningar arbetarkvinnor har. Omkring 22 procent av alla arbetarkvinnor vikarierar för någon annan och cirka 50 procent arbetar halva tiden. När LO har undersökt varför kvinnor i välfärden arbetar deltid framgår det att arbetet i vård och omsorg organiseras i form av precisionsbemanning. Därtill upplevs arbetet allt för fysiskt eller psykiskt krävande för att man ska orka arbeta heltid. Detta påverkar vardagen, hälsan och slutligen pensionen. Jag tycker inte det finns någon annan fråga som är så viktig som att dessa kvinnor får trygga anställningar och värdig arbetsmiljö.
Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?
– Det är skillnad på kulturdebatt och kulturpolitik. Kulturdebatten ska självklart fyllas av feminister så att vi lyckas opinionsbilda och få med oss majoriteten i kampen för en jämställd värld. Kulturpolitiken behöver, liksom alla politikområden, feminister. Men kulturpolitiken i sig kan inte kompensera för ekonomiska skillnader mellan män och kvinnor, men det politiska kravet kan ändå vara kulturell jämlikhet. Det ska inte råda sådan oerhörd skillnad mellan barn som genom familj och uppväxtmiljö har tillgång till bildning och konstnärliga uttryck, och de som inte har det. Skolan skulle kunna bidra till att minska den kulturella segregationen om den erbjöd elever möjlighet till estetiska lärande processer, allsidig bildning och förmåga att arbeta med olika uttrycksformer. Men det kräver att estetiska ämnen blir obligatoriska i grund- och gymnasieskolan, att kulturskolans utvecklingsbidrag återförs till kommunerna samt att meningsfull fritid för unga blir en nationell angelägenhet. Jag tycker det är avgörande att idrottsrörelsen arbetar med jämställdhetspolicy, tar tag i omklädningsrums-snacket och värderingsgrunden liksom alla aktivitetshus och fritidsgårdarna. Men sen tycker jag att MeToo- upproret inom kultursfären påvisar behovet av grundläggande värderingsarbete och behovet av trygga anställningar så att kvinnors prekära situation upphör.
Vilken feminist inspirerar dig mest?
– Jag har läst ut Gunnela Björks bok om Kata Dahlström. Alltså jävlar vilken kvinna! Hon åkte land och rike runt, trotsade män, mötesförbud och poliser, och krävde att få agitera om socialdemokrati. Hon är en pionjär som inspirerar. Och förstås kvinnorna som stått i fronten mot Daesh/Islamiska staten i Syrien och Irak. Just nu inspirerar de mig mest. De har definierat vad det hela handlar om: Jin, Jiyan, Azadi – Kvinnor, Livet, Friheten.
