728/2194 för coronorna

Léelo en español

Coronakrisen påverkar oss olika beroende på var vi bor i världen och vilken samhällsposition vi har. Men hur påverkas människor som inte får ta plats i vare sig ett samhälle eller ett annat? Rossana Mercado-Rojas skriver i en dikt för Kultwatch om hur epidemin gjort en tillvaro ännu skarpare som redan är fylld av smärtsamma gränsdragningar, förtryckande strukturer och motstridiga besked.

Jag är mer rädd för snuten med order att skjuta
Jag är mer rädd för appen som inte godkänner mitt personnummer
Jag är mer rädd för militären som sparkar på min dörr i zon fem
Jag är mer rädd för väktaren på tåget som frågar oss misstänksamma bruna om papper

Jag är mer rädd för gränserna som kommer att skära oss itu, slita ut våra hjärtan och skära av våra armar så att vi inte kan klä oss i omfamningar från dem som älskar oss, älskade oss och kommer att älska oss
Jag är rädd för att folk inte är lika mycket värda
Jag är rädd för att krisen gör oss mindre och mindre värda, och andra mer och mer

Under krisen är vi förbrukningsbara
under krisen kommer vi inte in i systemet
under krisen förstår jag inte svenska
under krisen håller du käften eller så dödar jag dig, din jävla indian
under krisen samarbetar du bara lilla gumman, du kommer att tycka att det är skönt
under krisen är du för gammal farfar, det är bara så det är

Jag är rädd för att jag vet att när det är dags att välja, kommer de att välja andra, alltid.
Eftersom de som skulle sätta oss först, nu betraktas som andra klass
Jag är rädd för att försvinna och inte kunna ta hand om
Jag är rädd för att inte kunna fungera i spillrorna, för att ännu en gång rädda min son från ett monster som vill skada oss och tvingar mig att be det att snälla låta oss gå.

Att springa in i min mammas famn, vara liten igen
När det skakar av jordbävning eller bomber
skyddar mormor mig med sin lilla kropp ifall fönstret ovanför oss skulle gå sönder
De ljuger för mig och säger att TV-tornen som sprängs fyra kvarter från huset är däck eller raketer som smäller
Att dansa runt lyktstolpen så att elen kommer tillbaka
Jag skulle vilja fortsätta att rita det jag ser,
det är därför jag alltid målar blod och inälvor, kött och rädsla,
kärlek

Här i Sverige skriker ingen
ingen säger någonting
De som inte ingår i maskineriet kommer att försvinna i tysthet
De kommer att lämna landet eller livet, enligt EU:s vilja
De andra, de enda som räknas,
de civiliserade medborgarna,
kommer att välla ut i massor när det här är över
och njuta av den nordiska sommarsolen

Att känna sig berättigad
Turisten på Plaza de Armas
Den vita investeraren i gruvan,
på bordellen med småflickor
kroppar som kostar billigt,
kroppar som ska kasseras,
precis som maten här kasseras

Om en inte längre kan kramas,
Om en inte längre kan säga adjö,
Om en måste bli till aska
kanske vi redan bor någon annanstans

Där borta där sinnet raderar minnen för att kunna fungera
Där borta där cellerna försämras
Där borta där det inte finns linjära tider,
Där borta där min son var vän med min farfar och kom hit för att hålla mig sällskap
Där borta där vi alla kan vara tillsammans, åtminstone en stund

Sverige säger att det inte finns några pengar, så det är bättre att inte göra tester
De säger att vi måste hushålla med resurserna
“Isolera dig vid minsta symtom”, vid misstanken om,
Om du stannar hemma betalar du inte hyran och vi kastar ut dig
Om du går till jobbet utsätter du oss för en risk
Om du inte skickar dina barn till skolan tar vi dom ifrån dig
Om du skickar dit dom utsätter du oss för en risk
Det-är-ditt-ansvar

Att vara den vuxna, den som förklarar vad som händer
Den som tappar tålamodet
Den som ber om ursäkt, lilla gubben
Den som måste hålla sig upprätt, mot allt
Och som bryter ihop i gryningen

Våra vuxna lämnar oss
I de ändlösa kriserna i vårt Syd.
De rinner bort som sand ur våra händer
Stränderna finns inte längre iallafall

Jag som befinner mig så långt borta och väntar på nyheter