Ministeriet för avkolonisering presenterar: De Sköna Konsterna

Ministeriet för avkolonisering presenterar: De Sköna Konsterna

Nästa vecka är det vernissage för en konstutställning på Konstfack i Stockholm om mellanförskap, rasism, och vithet, som vi tycker ni som kan ska se.

Vernissage: Onsdagen 29 April kl 18.00 – 20.00

Välkommen till vernissage i medelklassens och vithetens tempel Konstfack!
Ministeriet för avkolonisering har samlats och ockuperat det Vita Havet. Vi presenterar härmed De Sköna Konsterna.
Kom och möt elefanten i rummet som har skapat poesi, bild och ljud.
Vi erbjuder besökare att dela vårt rum med hjälp av en ljudguide.
Vi vill förstärka, lyfta och synliggöra det som Vita havet gömt under ytan.

Sara Collier: Samhälsstruktur, hårtexteur, spiral av censur, att kröna kultur. Revitalize society. Because we’re worth it.
Gloria Hao: Vi vänder gemensamt ryggen till det gamla och bygger nya värdesystem. Det är dags att överskrida nu och då kan allt hända.
Cecilia Hei Mee Flumé: There is no place like home. Jag längtar hem. Till Umeå. Till Korea. Till arbetarklassens bilder.
Mi Tjio: Symboler, meningar, påsatt, ditsatt. Det är så vi förhåller oss.
Alex Rodallec: Att skapa ett hem i kulturell praktik. Jag skapar hem. I franskan, spanskan, engelskan, svenskan, alla “språk”.

Schema under vernissage:
Performance: kl. 18.30
Diktuppläsning: kl. 19.00

————————–—-

Opening: Wednesday, April 29, 18.00 – 20.00

Welcome to the opening of our exhibition in the temple of middle-class and whiteness, Konstfack!
The Ministry of decolonization have gathered and occupied Vita Havet. We present: The Fine Arts
Join us and meet the elephant in the room that has created poetry, image and sound.
We offer visitors to share our space with the help of an audio guide.
We want to strengthen, lift and make visible what the White Sea has hidden beneath the surface.

Sara Collier: Societal structure, hair textures , twists of power, crown of culture. Revitalize Society. Because we’re worth it.
Gloria Hao: Collectively we turn our backs on the old and we build new values. It is time to transgress and then anything can happen.
Cecilia Hei Mee Flume: There is no place like home. I want to go home. To Umeå. To Korea. To the images of the working class.
Mi Tjio: Symbols, sentences, attached, fitted. That is how we relate.
Alex Rodallec: Creating a home in cultural practice. I create home. In French, Spanish, English, Swedish, all “languages”.

Opening schedule:
Performance: 18.
Poetry reading: 19.00

Welcome!

“Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun”

“Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun”

November 2013 lanserades #minflykt i samband med Sîlan Diljens radiorepotage “Min flykt”. Under hashtaggen uppmuntrades lyssnare att dela vidare sina flykthistorier i sociala medier. Vi var många som delade samma erfarenheter – mellanförskapet, ärvda flykter och sånger om exil.

“Mina föräldrar flydde. Flydde för att rädda våra liv. Människor som flyr är inte illegala. De har bara valt livet.”
Hasibe Rexhepi

Detta var en av flera skildringar som kom att prägla temat för Botkyrka Internationella Bokmässa i år – ”Mellan flykt och förvandling”. Vilken betydelse får geografiska, kroppsliga och påhittade gränser för människor, samhället och i berättelser? Under bokmässan vill vi rannsaka hur litteraturen och språket tar sig an flykt och följder av att fly.

På Världsbokdagen 23 april invigs Botkyrka Internationella Bokmässa med läsning och samtal med poeten Warsan Shire. Hon skriver: “Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun”. Konflikter och förföljelse tvingar miljontals att packa ihop och påbörja drömmen om ett nytt hem. Med ett aktuellt tema som ”Mellan flykt och förvandling” vill vi med mässan ge utrymme för alla att få dela med sig av sina berättelser. Vi vill även lyfta andra uttrycksformer än det skrivna ordet och bjuder därför in till berättande genom cirkus, film och eget skapande.

På lördagen visas, i samarbete med Tempo dokumentärfestival, den prisade dokumentärfilmen “Jag är Dublin”. Filmvisningen efterföljs av samtal med bland annat en av filmens regissörer. Filmen handlar om gränser och hur EU:s Dublinförordning påverkar människor på flykt.

Gränser som begränsar liv. Gränser som skördar liv på dem vars drömmar slocknar vid Medelhavskusten. Gränser som lär oss att vissa kroppar inte sörjs.

För alla namn vi inte får använda.

Rahma Omar är bibliotekarie på Bibliotek Botkyrka och projektsamordnare för Botkyrka Internationella Bokmässa 23-25 april.

Botkyrka Internationella Bokmässa

• Torsdag 23 april – Invigningskväll 17:30-21:00. På Världsbokdagen invigs mässan och gästas bland annat av Warsan Shire, brittisk poet och spoken word artist. Gratis och öppet för alla.
• Fredag 24 april, Fortbildningsdag 9:00-18:00. För dig som är yrkesverksam inom flerspråkig verksamhet såsom bibliotek, skola och förlag. För närvarande är fortbildningsdagen fullbokad.
• Lördag 25 april, Botkyrkadag 10:00-17:00. Kom på Botkyrka-dag! Ta del av och skapa berättelser i ord, teater, konst och cirkus. Samtal, poesi och skaparverkstäder för alla åldrar. Gratis och öppet för alla.

Läs mer här.

Motståndets arkitektur

Motståndets arkitektur

Vi lever i motsättningarnas tid, klyftorna ökar mellan oss, rumsligt, tidsligt, inkomstmässigt.

Samtidigt har det förutspådda skett, digitala kommunikationsmedel under kapitalismen har tillintetgjort plats, geografiska avstånd. Förbindelserna har gjorts totala – i hög hastighet går kapital, varor, och kommunikationen dem och oss emellan. De nya kommunikationsnäten används mot de flesta, i kartläggning eller exploatering. Men de omkalibreras också av andra, för att slå tillbaka, organisera och rapportera från systemkritiska evenemang. Byggs om att användas för egna ändamål, för att avslöja staters krig mot den egna befolkningen eller andra. För att visa hur samhällets löften om säkra system och medborgarens trygghet är falskt.

Det mesta ingår i det förflyktigade, många ingår i den flytande staden. Men hindren i flödet uppstår ständigt, de koncentreras i vissa kroppar. Kroppar andra kan glömma och slippa uppleva. Kroppar som långsamt slits ut. Som hejdas vid gränsen. Som stoppas på tågen. Som låses bakom galler eller i institutioner. Eller tvingas kvar i sina hem av rädsla för de som hotat om våld på ett eller annat sätt.

Tiden sätter emot. Gliporna som skapas återuppväcker minnena av långsamhetens nödvändighet.

Industrierna är inte döda, men viss produktion har flyttat från industrierna till staden. Konflikterna likaså. Krigen och brotten mot mänskliga rättigheter, barriärerna och gränserna som skapar skiften i stadens liv. Inte sällan utförs kränkningarna med hjälp av arkitektur, genom former av konstruktion och förstörelse. Kartor, planer, fysiska och digitala modeller, satellitbilder. Murar, arenor, innovativa center eller nyrenoverade bostäder. Vissa tvångsförflyttas genom indirekta medel ut i stadens periferi, genom att inte ha råd att bo kvar i hyresrätten eller köpa sig ”fria” till en bostadsrätt. Förflyttas till en periferi där det ofta inte finns något att göra. Där de ska fastna, genom höjda kollektivtrafikpriser, ökade kontroller, dåliga förbindelser och uteblivna satsningar…

Glappet mellan tal och praktik om frihetens stad, kreativitetens tid eller innovationens övertagande är för många smärtsamt uppenbart. Rätten till staden är för få ett privilegium, för de flesta en kamp.

Rum bestående av ett hav fullt av öar kallas mötesplatser. Varken i privata eller offentliga rum sker någon större, berörande kommunikation. Samtidigt kan nätgemenskaper och digital teknik ännu ge viss möjlighet för kultur att beröra, för möten och förbindelser att uppstå. Fysiska rum kan skapas parallellt med nya nätgemenskaper, men det blir allt svårare när repressionen eller priset för att vara där ökar.

Mot detta står ofta allmänningar, fysiska och digitala, som erkänner delandet istället för bruks- och bytesvärden. Med rum, tid och möjlighet till deltagande istället för konsumtion, skapade av arbetslösa, sjukskrivna, arbetströtta eller drömska. Självdrivna kulturhus, odlingsutrymmen eller sociala center för experimentella och redan givna modeller för utbyten, behov eller lustuppfyllelse. Eller för att helt enkelt stanna upp en stund. När allmänningar har skapats och använts av kvinnor för att undgå kärnfamiljens skuld, gåvor, altruism och ibland våldsam egoism, har de inte bara tagit tillbaka makten över bruksvärde, behov och nytta, utan även över möjligheten att ta konflikter och över lusten, skrattet och den festliga måltiden. Varor försöker men lyckas inte riktigt åstadkomma detta. Löftet på förpackningen och innehållet skiljer sig. Det lyckas inte åstadkomma berörande kommunikation, för det separerar människor så att de alla ska individuellt konsumera en och samma sak, inte dela. Filmer, musik, dans, verktyg eller till och med reproduktion – barnpassning och hushållstjänster ska köpas, allt ska bli en vara. Mest av allt visar varan sig när dess produktionsförhållanden avslöjas.

Vi behöver vara vaksamma på arkitektoniska utopier, utan att passiviseras av ojämlikhetens dystopier. För att vi ska avgöra och expandera vår roll i stadens utformning behöver vi tala om det. Vi behöver kritiskt studera en historia av både uppbyggda planer och ritningar, och prata om den kamp som formar stadens medkänsla.

Bild på Samira Ariadad

Samira Ariadad är frilansskribent, aktivist och del av redaktionskollektivet Brand. Är just nu aktuell som föreläsare på kursen Critical Habitats som startar i höst på Kungliga Konsthögskolan och lyfter många av de ämnen som tas upp i hennes artikel. Läs mer om kursen och ansökan här.

bild till artikel qthomasbower/CC

Tensta Konsthalls Textpris – Marianne Al-Ghorabi

Jag är en Tensta-katt

 

Kära kattdamer och kattherrar, den här berättelsen är för er. Jag är en utekatt, jag har inget namn jag vill ha, och jag bor i Tensta. Människor kallar Tensta för ”förorten” men jag kallar det för kattparadis. Ni kanske tror att jag är en Gangster-katt nu med tanke på var jag bor, men jag gör er nog besvikna, jag är bara en välutbildad katt. Jag har inte alltid bott här i Tensta, min förra ”ägare” som var en gammal dam, (hon luktade gammalt i alla fall), bodde på Thorlidsplan. Jag vet hur löjligt det låter med ”ägare” men det är vad människor tror. De tror på fullt allvar att de äger oss. Skratta gott ni, men skatta inte så hårt att ni spottar hår.

Ni kanske är lite nyfikna på vad jag har blivit kallad av människor. Min nuvarande ägare kallar mig för ”Kisse-Misse”, aldrig i livet att jag ska reagera på det där okreativa namnet, det låter ju hur töntigt som helst. Min förra kattägare var ännu värre, hon hade inte tillräckligt med hjärnceller för att komma på något namn för mig, så hon kallade mig ”Katt”. Om jag fick välja namn så skulle jag nog heta Black Beauty, efter den vackra svarta hästen i en klassikerbok som människor brukar läsa. Jag har ett par vita fläckar här och där på min päls men namnet skulle definitivt passa mig då jag sannerligen är en skönhet.

Här i Tensta är det chill. Det finns inte många som går runt med hundar. Vad det beror på är inte så underligt om man har förståelse för religion och kultur, så som jag har förstås. Familjen jag bor hos är muslimer, och enligt muslimer är hundar smutsiga djur. Om oss katter har de ingen nämnvärd åsikt. Det känns bra att min ärkefiende anses vara smutsig av nästan en tredjedel av människobefolkningen. Människor gillar inte att man generaliserar för mycket, då heter det att man ”dra alla över en kam”, men vi är ju inte människor så vad spelar det för roll? Det är nog en brist på religiös mångfaldighet i området jag bor, väldigt många är muslimer vilket gör Tensta till ett kattparadis så klart. Här kan man njuta av en morgonpromenad utan att höra en massa hundar skälla. Dessutom finns det ingen brist på utländska kulturer i detta område, så om ni vill ha en exotisk ägare så är det bara att komma hit. Jag har nog inte sett så mycket av världen, men jag måste tala om för er att Thorlidsplan var inget bra kattställe. Jag var tvungen att stanna hemma på morgonen för då var människor ute och gick med sina hundar som urinerar över allt. Så småningom tröttande jag på att försöka undvika hundar så jag stannade hemma med den gamla tanten som var så ensam att hon köpte oss, men insåg snabbt att det var för jobbigt att ta hand om mig och min bror. Ja, jag hade en bror, men nu är han inte med mig längre. Jag antar att det händer oss alla. Människor tror det är helt okej att separera oss från varandra. Tänk om vi kidnappade deras bebisar och sprang iväg med dem? Då kanske de förstår hur vi känner. Om någon vild kattdam eller kattherre läser detta så vill jag varna er. Om ni verkligen värdesätter er förökningsförmåga så fortsätt att vara vilda, för om man är för nära människor så förlorar man den.

Jag har som sagt inte sett mycket av världen men jag berättar gärna om det jag har sett. Här finns det en massa röda byggnader, och en massa gula. Själv bor jag i en gul byggnad, om det inte vore för att jag är så uppmärksam när jag är ute och går så skulle jag definitivt hamna hos en granne. Här kör man bil som galningar, en av mina vänner blev överkörd nästan ett år sen, men folk dör och livet fortsätter. Så om ni är ute efter ett lugnt ställe så är Tensta inget för er. Här är det människor överallt. En gång om året så är det så fullt med människor att det är ingen idé att ta någon promenad. Sådana tider kallas för ”Tensta marknad”. Det brukar lukta gott, men man vill ju inte riskera livet för en liten kebab-bit.

Människor här kan skaffa sig upp till två människokullar. På Thorlidsplan så skaffar man sig en halv människokull eller ingen alls. Man ska nog inte komma till Tensta om man har människobarnfobi. Familjen jag bor hos har 5 människobarn vilket är en aning jobbigt om man inte gillar att bli klappad hela tiden. Jag gillar Tensta, jag gillar när människor luktar olika. Människor brukar kalla sådana områden för ”mångkulturella”, så om ni någonsin hör dem säga ordet, glöm inte att spinna för då kanske ni får komma hit och hälsa på. Maten luktar olika från hus till hus, ibland luktar det starkt, då är det ett ”pakistanskt” eller ”indiskt” hushåll. I ett ”somaliskt” hushåll så luktar det Injera ibland. Det är faktiskt en ”etiopisk” maträtt som min ägare har smakat på men den förknippas med det somaliskaköket. Mitt hushåll är ”arabiskt”, men maten de äter luktar ”italienskt”, ”svenskt”, ”asiatiskt” och sällan ”arabiskt”. Jag förstår mig inte på människor, de kallar sig själva för saker och ting för att göra skillnad mellan sig och andra, men de är ju alla människor, de luktar annorlunda, men ingen luktar mindre gott än den andre. Bara döda människor luktar ruttet.

Det är mycket jag har vittnat i detta område. Än idag så är en av dörrarna i Tensta centrum pajad. Det är dörren som är närmast mataffären som heter Lidl där min ägare brukar köpa mat åt mig. Det var nämligen en traktor som gick rakt in i den, och fortsatte sin väg till guldaffären för att råna den. En traktor är oftast gul, och har väldigt stora svarta hjul, (ca 53 kattassar lång) och tar ut en massa oljud. Ni har nog sett en sådan under vintern. De går runt och sprider en massa grus för att göra det jobbigt för oss att gå. Hur som helst så är det lite mer action i mitt område, så om ni är sugna på att uppleva sådant så kom hit, men akta er för att hamna nära ett människoslagsmål, för ibland kan de ha prylar med sig som man ser i James Bond filmer. De tar ut ett hjärtstoppande ljud, så det gäller att hålla för öronen. Det var inte så länge sen jag hörde ett av barnen prata om en människa som inte kunde använda sina baktassar längre på grund av att någon annan hanterade prylen fel. ”Tänk att det hade hänt mig?” Varför frågar inte människor sig denna fråga före än de använder sig av sådana prylar? Jag ser denna människa le ibland, vilket gör mig glad, trots att jag sällan bryr mig om vad människor känner.

Ett till råd för er mina kära katter, göm inte er under bilar i mitt område, det är inte så smart att göra det längre. Det finns en grupp människosmåttingar som bränner upp bilar när de känner för det. Så om ni inte vill riskera att bli ”shish-kebab” borde ni gömma er någon annanstans. Nu är det slut på action, jag ska berätta för er om något annat.

För de vilda katter som läser detta vill jag säga att man får gratis mat om man spinner och jamar. Jag är så van vid det att jag skulle nog inte klara mig själv ute i det vilda. Dessutom har människohus en bekväm och oföränderlig temperatur, så om ni är en vild katt och har aldrig varit i ett människohus rekommenderar jag er att försöka smita in i ett. Att lyckas smita in i något arabiskt hus utan att få höra ”Kssshh Ksshhh” (oljud som arabiska människor tar ut när de vill schasa iväg oss) är så gott som omöjligt. Vi katter har ju trots vårt vackra utseende ett ganska dåligt ryckte i bland annat arabiska länder, där är vi kända för att äta böndernas kycklingar och tjuva mat från folk. Så lukta noga och se till att ni inte hamnar i ett arabiskt hushåll. Min nuvarande familj är arabisk, men de är konstiga, så det finns antagligen några konstiga hushåll som är ”oregelbundna”. Annars tycker jag att ni ska försöka lukta efter gamla människor för de brukar inte kunna göra hastiga rörelser.

Det är mycket jag har vittnat, bilbränder, rån, skottlossning och en massa annat, men jag älskar Tensta, för här lukar människor olika.

 


Marianne Al-Ghorabi tilldelades för sin text “Jag är en Tensta-katt” första pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris med motiveringen:

För ett egensinnigt och fantasifullt perspektiv på Tensta sett ur en hemtam främlings ögon. Genom kattens osentimentalt värderingslösa blick ger Marianne Al-Ghorabi läsaren tillträde till olika rum i staden, och i stadsdelen, allt drivet av humor och precision i sällsynt och skärskådande kombination.”

 

Mer om tävlingen och dess syfte finns att läsa här

 

 

Tensta Konsthalls Textpris – Evyn Redar

Vår historia

 

En powerking som tynger ner mjukisbyxorna på högersidan.
Kompenserar upp det genom att fylla vänstrafickan med nycklar, mobil, cigg och två
tändare.
Två, om någon skulle behöva.
Min mörkblåa hoodie är sönderbiten vid muddarna.
Jag överväger att byta men bestämmer mig snabbt för att behålla den på, minnen över
dom nervösa tillfällena är starka och den har funnits med mig för länge för att bli
lämnad.
Lite lätt smink för att se levande ut och en “slarvig” bulle på huvudet som jag egentligen
krigat med att få till i en timma, men ingen ska få se att jag fixat mig.
Naturlig yani.
Jag låser dörren och går ut genom porten.
Det är svalt ute och solen håller precis på att gå ner.
Jag kollar till vänster och funderar på om det är värt att springa till bussen.
Äsch, jag går.
2 cigg max sen är jag framme.
Möter upp alla i gallerian, dom sitter vid foodcourt.
En av 7 äter.
Han pallar inte mer så det blir ka chi boom om vem som får resten.
Alla har pengar, men ingen orkar köpa.
Vi sitter kvar tills väktaren säger att dom ska stänga igen.
Lite jidder med han men sen går vi ut.

 

“Vad händer nu?”
“Har du bil?”
“Aaa?”
“Låt oss tagga till Edsviken”
“Jalla”

Edsviken.
Vattnet.
Promenaden runt.
Det är vid sånna här tillfällen alla blir djupa.
Samtal om världen, våra föräldrar, oss och dom.
Dom som vi vill vara.
Dom som vi kommer att bli.
Jag kollar på Hedil och tänker att hon, hon måste vara med mig hela vägen.
Dom andra kommer jag att glida ifrån, det vet jag.
Vi lever nuet och vi älskar det.
Men framtiden är inte på vår sida.
Den ena kommer flytta och den andra kommer skaffa gäri.
Den tredje kommer bli praktiserande och den fjärde kommer att bli för fin för oss.
Den femte kommer jag att sakna och den sjätte kommer stå kvar på exakt samma plats
när vi andra vandrar vidare.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Han svek våra löften och blev det vi lovade oss själva att aldrig bli.
Han blev formad efter mallen som alla rappare rappar om.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Vi sätter oss i bilen igen.
Ett snabbt stopp på donken innan avsläppnings-rundan börjar.
Jag är först ut.
Stänger igen bildörren och tittar på när dom rullar vidare i tonerna till Ludacris.
Sakta promenerar jag till porten samtidigt som jag drar några snabba bloss ur den sista
ciggen i paketet.
Någon dag ska jag skriva om vår historia.
Innan jag går in tittar jag snabbt upp mot himlen.
Solen har gått upp igen.

 


Evyn Redar tilldelades andra pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris för sin text “Platsen där jag bor / Vår historia” med motiveringen:

För fint iakttagna situationer och konkreta ögonblicksbilder av unga människors liv på en särskild plats, allt skildrat med varm innerlighet och distanserad kyla. Via ett rytmiskt språk genom vilket läsaren en stund får befinna sig i Evyn Redars fiktiva värld frammanar hon starka bilder av kamratskap och svek, glädje och tristess, hopp och hopplöshet.

 

Mer om tävligen och dess syfte finns att läsa här

Tensta Konsthalls Textpris – Arazo Arif

OM PLATSEN DÄR JAG BOR ÄR VÄRLDEN VEM ÄR DÅ JAG

 

*

 

Jag  behöver  vara  ensam  med  mina  tankar  lämna  mig  inte  ensam
Det  talas  om  språket  där  jag  vandrar  jag  vet  inte  vad  jag  ska  säga
Om  jag  behärskar  språket  vad  finns  det  att  behärska
Språket  är  en  mask  och  en  förhandling
Det  är  ord  på  ord  på  ord  men  meningen  med  allt  glömde  vi  någonstans  längs  vägen

 

*

 

Vägar  det  är  där  man  möts  vi  står  här  och  försöker  komma  nära  jag  och  orden  och
alla  andra  det  finns  många  som  vill  komma  nära  vi  vet  inte  hur  man  gör
Någon  sa  rädsla  det  betyder  inte  samma  sak  för  alla  människor
Inget  betyder  samma  sak  för  alla  människor
Det  kanske  är  det  svåra  att  finna
En  gemensam  betydelse  en  gemensam  innebörd  ett  gemensamt  språk
Vad  som  helst  som  är  gemensamt
Här  finns  gemenskapen  i  utanförskapet
Alla  är  med  i  ensamheten  i  drömmen  i  världen

 

*

 

Några  försöker  förändra  världen
Jag  trodde  också  att  jag  kunde  en  gång
Nu
Försöker  förändra  mig  själv
Ta  bort  mig  ta  bort  ilskan
För  att  vi  glömdes  bort  för  att  vi  får  slåss  hårdare
För  våldet  och  för  avsaknad  av  kärlek

 

*

 

Kärleken  till  orden  finns  rummen  är  svårare  att  kliva  in  i
Jag  hade  aldrig  befunnit  mig  i  litterära  rum
Jag  hade  aldrig  befunnit  mig  i  skogen
Jag  gick  på  dagis  en  gång
Jag  visste  vem  jultomten  var  jag  hade  ingen  egen
Det  finns  barn  som  tomten  glömmer
Barn  som  inte  varit  stygga
Tomten  glömmer  samma  barn  som  världen  glömt

 

*

 

Världen  glömmer  mycket
Också  språket  och  historian
Världen  tycker  om  att  upprepa  sig
Också  språket  och  historian
I  dikten  finns  åtskilliga  upprepningar
Och  jag  upprepar  mig  mycket
Upprepar  sorgen
Upprepar  smärtan
Upprepar  snedstegen
Dikten  lär  sig  aldrig
Inte  jag  heller

 

*

 

Vem  är  jaget
Vem  är  jag
Ibland  någon  som  inte  vill  beskrivas
Det  finns  karaktärer  som  inte  kan  skrivas  fram  sanningar  och  spöken
Ord  är  inte  tillräckliga
Det  finns  många  men  jag  har  bara  lärt  mig  några
Språket  är  ingenting  man  föds  med
Jag  föddes  för  ett  annat
Språket  mitt  är  splittrat
Som  jaget

 

*

 

Identitet  är  överskattat
Världen  är  beskaffad  på  falska  grunder
Allt  är  stulet  man  kan  inte  stjäla  till  sig  ett  jag
Man  kan  köpa  ett  skal  en  stil
Jag  köper  avslappning  på  CD  eller  på  spa
Jag  köper  spänning  i  substanser  eller  på  en  scen
Man  kan  inte  köpa  ett  språk  men  man  kan  köpa  böcker
Det  köper  jag
Ett  kapital  för  varje  livskris
Letar  fortfarande  efter  orden  vet  inte  under  vilka  stenar  språket  är  dolt

 

*

 

>>Vilket  språk  pratar  du<<
Det  är  ingen  som  frågar  mig  det
Man  frågar  vart  jag  kommer  ifrån
Jag  kan  inte  svara
Jag  kommer  från  risken
Från  hopplösheten  som  ledde  till  risken
Jag  kommer  från  gråten  och  hungern
Jag  kommer  från  ett  torrt  och  hett  landskap
Där  är  jag  nu  en  främling
Här  också
Men  här  är  det  kallt
Ibland  fuktigt
Kanske  kommer  jag  från  en  kärlek

 

*

 

Kärleken  är  förklädd  i  smärtan
Det  är  en  vacker  ombonad  utan  element
Vintrarna  är  långa
Inte  ens  björnar  kan  sova  i  dem
I  sömnen  kommer  påminnelser  om  allt  som  inte  står  rätt  till
Tar  sig  ut  genom  urinen
Gråten  också
Ibland
Tårar  gör  att  det  skimrar  på  kinderna
Som  frost  på  fönster
Det  är  fint  att  försöka  tänka  på  sorg  som  något  vackert
Om  det  fungerar  är  det  ännu  finare

 

*

 

Det  fina  följer  med  smärtan
Visst  gör  det  ont  när  knoppar  brister
Visst  gör  det  ont  när  lögner  sprättas  upp  likt  kuvert  fyllda  med  salta  tårar
Fönster  kan  krossas
Tänk  om  kroppen  hade  fönster  och  vi  kunde  se  igenom
Vi  letar  efter  det  som  gör  ont  men  det  finns  för  många  gömställen
Mörkret  är  genomträngande  ogenomträngligt
I  kroppen  och  i  rummet

 

*

 

Jag  ska  skapa  ett  rum  för  min  kropp  men  jag  har  inte  lärt  mig  att  bygga
Vet  inte  vilket  material  jag  ska  använda
När  rummet  är  klart  kanske  du  får  plats
Annars  kan  jag  göra  rum  för  dig  i  mig
Som  att  skapa  bakelser  av  krig
De  jag  delat  världen  med  har  gått  vidare
Jag  sitter  fast
Inte  ens  vintern  vill  vara  med
Snöflingorna  stannar  i  himlen

 


Arazo Arif  mottog tredje pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris med motiveringen:

“Med formstark diktning och insiktsfulla reflektioner för Arazo Arif in läsaren i en språkvärld där inget riktigt existerar utanför formuleringen och där den väl avlyssnade metaforen gör att vi får syn på en komplicerad verklighet som blir självklar först när den formuleras.”

Mer om tävlingen och dess syfte finns att läsa här

Tensta Konsthalls Textpris – Lema Shansab

*

Jag heter Lema shansab och kommer från Afghanistan.
När jag var barn och bodda I Afghanistan, då var jag i en konflik med den
kultur och religion som jag hade hemma och den som var untenför hemmet , den religion som talibanerna visade oss.
De talibanerna som symbolserad Islam de talibanerna som kallade sig riktiga muslimer, de som hade långa skegg och store turbaner på huvudet.
Så jag hade två olika förklaraing av Islam, den ena som min familj pratade om
och den som talibanerna visade oss.
Jag vissta inte vilka som var rätt.
På nätterna brukade jag spela upp ett spel, der talibanerna var på en sida och
min farfar var på andra sida.  Men jag kom ganska tydlig fram till att jag föredrog farfars tolkning av Islam framför talibaner.
Jag var liten och mina frågar var också enkla. Jag frågade mig om Gud är så liten att han vill hindra mig från skolan eller vill inte att jag ska leka ute med andar barn om Gud är så småaktig som vill straffa
mig bara för att jag inte bär sjal.
Jag fortsatt med den diskussion varja natt, nu var min farfar inte ensam, nu var
jag med på den diskussion. I bland brukade jag skrika på talibaner
Nej Nej Nej!! ni har fel och jag har rätt.
Jag levda i två olika världen,en som var verklig och den andra min lilla dröm
värld, som var mycket rättvis och vackert.
När jag flyttade till Sverige, då var en stort förändring i mitt liv som var inte
helt positivt heller.
Jag fick veta ganska tydlig att det fanns vi och dom.
Jag har blivit fördomt av båda muslimer från mitt land (för att jag bär inte sjal)
Och den svenska samhället.
Då började den diskussionen på nytt men den var inte på samma sätt. Nu är
jag stor och mitt världen är också stort nu har jag svårare frågor, nu kan jag
inte besvare mina frågor. FINNS DET NÅGON  SOM VILL LYSSNA PÅ MIG
OCH VILL SVARA PÅ MIG, UTEN ATT FÖRDÖMA MIG?


Lema Shansab mottog ett hedersomnämnande i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris med motiveringen:

För en naken ärlig berättelse om såväl det absurda i religiöst förtryck som i att definieras av sitt kön och av sin tro. Med små stilmedel förmedlar Lema Shansab den hemlöshet som intolerans ger, och frammanar genom barnets undran en smärtsam desperation som bara mildras av relationen till en älskad farfar.”

Mer om tävlingen och dess syfte finns att läsa här