Nej, jag vet inte. Krönika. Att återge och kommentera ett faktiskt förlopp i samtiden. Att tycka. Jag tycker massor med saker. Att landsgränserna borde upphöra och administrationen decentraliseras. Att hushållsost är trevligare att ha och göra med än vällagrad, grynig, märkesost. Jag kommer fortfarande på mig själv med vilken ofattbar lyx det är att kunna äta bröd varje dag; en gång i tiden utbildade jag mig till bagare, sedan till skribent och nu senast förlagsarbetare. Jag arbetar med att vara sjukskriven. Mina sinnen börjar om. Så detta, en krönika, är inte arbete. Det är inte arbete för att jag inte får betalt. Jag hade antagligen skrivit en krönika även om jag fick betalt för något annat. Prosa är som att bara öppna upp för pladder. En sjuk poet som pladdrar, det är jag det. Och obegriplig när jag arbetar — det är viktigt för litteraturkritiken, just det att de inte vill eller kan förstå vad jag gör när jag arbetar. Några år skrev jag litteraturkritik, men ideellt, det är inte heller arbete. Som poesi, gestaltande kritik. Tyckandet har aldrig varit särskilt viktigt för mig, jag tycker om att leta efter mönster. Jag får berättat för mig att det jag en gång ansett vara arbete, om än med litteratur, bara handlar om mina egna små projekt. Vilket gör att det tar emot att skapa ord med bokstäver.

Ett mönster som är ovanligt tydligt så här års är den dramatiska kurvan i skolavslutningsceremonin. Det börjar med klockringande. Den allsmäktige berättaren inleder med att förklara förutsättningarna, mindre händelser följer — det förekommer kapitellistor och eller annan händelseordning, som program — aptiten retas då slutet anses förlösande. Upptrappningen vid utdelning av bevis, den trånga vägen ut. Det kan sluta med regn eller med solsken. För en del slutar det med övergrepp under alkoholintag, men de flesta är hemmavid när det händer. Nyktra. Ensamma. En blomstertid som kommer. Du reser på semester inuti en katalog, på en hemsida, i ditt huvud. Mjölken gick ut förra veckan. Det är samma historier som upprepas. Det är olika historier. En del lär sig aldrig att reflektera, utan stannar av vid produktionen. En del åker på semester. Jag skriver på poetens dikt — den om att titta ut genom fönstret. Men kommer inte längre än till tanken om att jag borde putsa fönstret.

Varför borde jag skriva en krönika då? Finns det inte mer lämpade, skickligare, skribenter som har intressantare saker att säga? Varför läsa det här istället för den av Migrationsverket dödsdömda Samira Motazedi? Jag vet inte. Varför läser du fortfarande? För att du väntar på ett klimax, en upplösning, något spännande som gjorde allt pladder värt läsandet. Det kommer inte. Jag har läst för mycket narratologi, läran om berättandet och dess strukturer typ, för att vilja berätta på det sättet.

Mitt arbete, det jag nu är rädd för, har under de senaste sju åren bestått i att leta upp eller erhålla information för värdering, tolkning och processande genom det redan uppsamlade; att skapa utifrån kunskapen om det redan gjorda. Innan dess bodde jag i ett töcken för jag inte orkat med alla de intryck som världen skapat. Det finns tillfällen då världen tränger sig in i mig på ett sätt som jag inte kan värja mig mot. Där jag upprepar det jag utsatts för. Att kunna fungera helt enligt de normativ som konstruerats, att vara handlingsdriven, intresserad av att kommunicera om oväsentligheter om rykten; prat om prat; när huden, ytan omkring oss, spricker bildas stjärnformade mönster, området — där huden lösgjort sig — bleknar i sjok. Huden bildar fjäll. Jag säger det här för att jag vill att du ska veta vem det är som talar. Som suttit, snarare legat, och sammanställt dessa ord. Det jag kan säga är att jag en dag inte orkade, inte mer, efter att ha orkat mer än jag orkat alldeles för länge i ett sammanhang där jag inte har någon självklar plats. Den platsen måste en ta, när jag snarare ville känna mig välkomnad. En arbetsplats där jag som arbetssäljare är nödvändig för att skapa det merarbete som behövs för att avlöna de som kanske helst intresserat sig för annat som möjligen är relaterat.

Jag vet inte.

Jag kan inte arbeta längre, det gör att jag inte heller kan tänka. Denna text har ändå, sitt lättsamma format till trots, tömt mig till en sådan grad att jag nu kommer att vara utslagen, uttröttad, förstörd, febrig, arg och i andnöd resten av nästa vecka. Jag hoppas det är värt det.

Freke Räihä är en queerliknande halvblod och poet. Aktuell (våren 2015) med den poetiska essäboken «Logos», dennes tionde bok.

One cannot find poets in residency in schools, libraries and literary seating

They phrase the cheers and long-drawn sigh in life and

They live in prisons, fields, factories, streets, markets and labour colonies

Poets are Vasco da Gama and Columbus where there is life even in nook and corner

If any one of you ask about me in Uppsala

You will know, this is the poet in residency in Uppsala

I must say: Anisur Rahman is not poet at all

Just an image of a bird in the storm

The bird finds its shelter in the palace at stormy night

The bird waits just for dawn, afterwards of the storm …

Fotograf: Cato Lein.

Anisur Rahman (b. 1978) is a poet, playwright, novelist, essayist, journalist, literary critic and translator. He is a member of The Swedish Writers’ Union and Honourary Member of The Swedish PEN. He sits in the program and reference group for the Swedish Literature Centre in Uppsala (www.litteraturcentrum.se).

Som samisk politiker får jag träffa en uppsjö av intressanta och inte sällan mäktiga människor i min vardag. Ambassadörer, ministrar, kommunalråd, företagsledare och folkrörelseikoner dyker upp på allt ifrån möten i styrkommittéer, invigningsceremonier och formella middagar. Ofta är det briljanta och bildade människor med stor social kompetens och inflytande över en rad olika frågor på alla möjliga politiska nivåer. Samtidigt återkommer en fråga frekvent, som en evig plåga och salt i såren, oavsett om det är en lokalpolitiker från Malmö, en ambassadör från ett annat land eller en regional norrländsk ledare: ”Vilken Sameby kommer du ifrån då?”. Varje gång frågan ställs blir jag lika chockad och i slutändan förargad.

Jag har inget emot att någon frågar mig var jag har mina samiska rötter, det berättar jag jättegärna om. Men det är inte vad de frågar. Anledningen till att frågan är fruktansvärt sårande för mig och många andra är för att den visar på en oerhörd oförståelse för det samiska samhällets djupaste skador efter kolonialstaten Sveriges politiska härjande. Ni förstår, en Sameby är inte en fysisk plats, det är en typ av ekonomisk förening skapad av staten för att förvalta rennäringen inom ett område. Man kan alltså inte ”komma från en Sameby” och av Sveriges 80 000-100 000 samer är enbart ca 10 % förunnade att ens få vara medlem i en Sameby! Medlemskapet är också förutsättningen för att man som same ska få ta del av urfolksrätten, som idag av någon outgrundlig anledning kopplats till rennäringen istället för en allmän urfolksrätt!

Detta innebär alltså att när makthavaren frågar mig vilken Sameby jag kommer ifrån så lyser personens fullständiga okunskap igenom. Jag kommer inte från någon Sameby, jag är inte medlem i någon Sameby och jag har inga rättigheter som same. Istället får jag kämpa som en varg i Sametinget, Sveriges mest maktlösa och osynliggjorda politiska institution, för att försöka tillförsäkra mitt folk de rättigheter som Sverige fortsatt nekar alla samer, trots återkommande kritik från FN. Jag hade kunnat leva med att en lokalpolitiker från Skåne inte skulle ha koll på det men flera kommunalråd från övre Norrland?

Sverige slet det samiska folket i stycken med införandet av Sameby-systemet och knytandet av urfolksrätten till rennäringen. Renägarna, de 10 % som får vara medlem i en Sameby, har kallats Sveriges sista adel. Det finns sanningshalt i det, vilket bland annat syns i att över hälften av Sametingets budget går till rennäringens ändamål. Inte nog med det utan inom de politiska krafter som skyddar Sameby-systemet finns det vissa som talar om stora grupper av samer i ordalag som halvsamer & nysamer med stort förakt; de menar att människor som tvingats överge sitt språk och samiska näringar är mindre samer och därmed mindre värda. De har internaliserat kolonialstatens snäva definition om vem som är same vilket har skapat oerhörda konflikter i Sametinget i över 20 år. Med rädsla och konservatism värjer de sig mot sina bröder och systrar, svältfödda av statens hårdföra exploatering och knappa finansiella stöd.

När exploatörerna kommer till bygden med sina glittrande statliga tillstånd att riva upp marken i jakt på storkovan måste de samråda med samer i området. Med all sans och vett vore detta att föra samtal gentemot Sametinget, som är vårt främsta samiska demokratiska organ, men så är det självfallet inte. Istället måste rovkapitalismen samtala med den påverkade Samebyn. Huruvida andra samer i området sedan berörs, det spelar dem ingen roll, för de har minsann ”samrått med urfolket samerna”. Alla andra samer diskvalificeras från att vara riktiga samer.

Det finns bara en vettig väg framåt: Riv upp den förkastliga Rennäringslagen och skriv en Samelag där hela det samiska folket får tillgång till urfolksrätten. Reformera Sametinget och bevilja ett ökat självstyre och inflytande över Sápmi. Annars kommer det samiska samhället att tyna bort på grund av Sveriges utstuderade passivitet och lealöshet.

Vilken djävla ekonomisk förening kommer du ifrån då? Du hade lika gärna kunnat spotta mig i ansiktet. Det hade varit ungefär lika förolämpande.

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Jag läser och läser, jag vrider tidningen i mina händer, läser, får trycksvärta på fingrarna, i ansiktet. Jag läser debatten om kulturmannens vara eller icke-vara och slås av hur enkelt det är för vissa manliga kritiker att avfärda könskritiska läsningar av litteratur utförda av en av Sveriges mest framstående feminister och litteraturforskare, Ebba Witt-Brattström. DN:s Jonas Thente skriver exempelvis i sin artikel ”Det finns ingen Kulturman” (DN, 2/6-15) att det handlar om ett kulturmannens spöke som vandrar genom debatten. Att någon Kulturman inte existerar i verkligheten, för i verkligheten styr kvinnorna kulturen: kulturpatriarkatet är ren och skär inbillning. Jag gnuggar mig i ögonen och läser igen, inbillar jag mig? Nej, det står verkligen så: ”Inget av dessa verk är betjänt att läsas som stridsrop mot ett inbillat kulturpatriarkat.” Ironiskt nog är det just denna fras som avslöjar att patriarkatets maskineri fortfarande är i rörelse – men numera med uppgraderade, mer subtilt dolda kugghjul.

Jag skulle vilja svara Thente, och alla andra kulturmän, som skriver med den allmängiltiga kunskapens penna om hur de tycker att vi unga kvinnor borde förstå debatten, hur upprörda vi borde bli att ”bli reducerade till viljelösa våp” av det som Thente kallar ”Kulturmansdiskursen” och som framförallt sitter inne med självklarheterna om huruvida feministisk litteraturkritik är relevant eller ej. Jag blir som litteraturstudent med ens på min vakt inför detta skrivsätt; mörkrädd, matt, ja till och med sorgsen. Och det som frammanar dessa känslor är inte någon individ, typ en Jonas Thente eller en Karl-Ove Knausgård in person. Nej, det är något större än så: det är den retoriska och oerhört starka politiska bild som deras debattartiklar (bland många andra) är en del av och upprätthåller och som jag så väl känner igen. Den bild som skrivs fram i denna debatt lämnar spår på min bara kropp, och den reflekterar tusentals liknande bilder som syns och hörs i andra forum: på arbetsplatser, på nätet, i föreläsningssalarna. Och jag har läst nog och fått nog av bilden som där alltför ofta skapas: motsättningen och separationen mellan politik och konst, mellan etik och estetik, mellan objektiv och subjektiv läsning. Bilden av en så kallad ”tokfeminism” som spårat ur och gör läsningar av litteratur till politiska handlingar allena, ”snarare än en estetisk upplevelse”, som Thente skriver. Men är det någonting jag lärt mig av litteraturen, av poesin och konsten, så är det att ingenting någonsin är så enkelt, så uppdelat.

Den mest oroande dualismen som uppkommer i debatten om Knausgård är den mellan konst och politik; en motsättning som gör åtskillnad mellan estetiska och socialt engagerade läsningar av litteratur. Detta är själva kärnan i Thentes och i så många andras texter: att ge bränsle till den etablerade tanken att litteraturen är ”fri”: alltså att en riktig estetisk upplevelse av litteratur borde vara fri från social och historisk kontext, fri från etiskt ansvar, frikopplad från den kropp som läser och den kropp som skriver – eftersom de litterära verken ”talar för sig själva”. Men de yttranden som ställer litteraturens påstådda frihet mot socialt engagerade läsningar både avslöjar och upprätthåller den priviligierade position från vilken den som yttrar sig tillåts tala i det offentliga rummet. De på en gång bevisar och fördunklar den sociala verklighet som faktiskt existerar: uppdelningen mellan människor, diskrimineringen på grund av kön, klass och etnicitet, den enorma klyftan mellan de som lever i tystnad och de som får redskapen och tillstånden att tala.

I kölvattnet av detta uppkommer andra motsättningar, som till exempel gestaltas i debatten i det att Thente å ena sidan skapar sig en enorm fiende i Witt-Brattström och hennes ”tokfeminism” som ”saknar konstruktiv kärna”, medan hans egen litteraturkritik och teori är allt annat än konstruktiv eller teoretiskt underbyggd. Witt-Brattströms analyser av litterära texter är i själva verket fyllda av forskningsreferenser som rör hur en manlig blick och ett manligt begär har strukturerat litteraturens utformning, dess språk och symboler genom historien och fortfarande gestaltas i vissa litterära texter. Hon menar då inte att all litteratur ger uttryck för detta eller att andra läsarter utifrån andra perspektiv än det könskritiska borde uteslutas. För är litteraturen fri, som ju Thente också framhåller, så må väl kritiken av denna vara lika fri? Hon har dessutom aldrig påstått att kvinnliga författare får sitt värde för att de inte är män (författarens kön är överhuvudtaget inte det som behandlas i hennes feministiska läsningar) utan framhäver och problematiserar snarare den könsliga position som iscensätts av själva texten. Det finns en viktig skillnad mellan litteratur som okritiskt reproducerar en manligt objektifierande blick, och en medveten skildring av och iscensättning av densamma; skildringen av en samhällelig verklighet.

Thente stödjer å andra sidan inte sina argument på forskning eller andra texter överhuvudtaget, utan menar i grova generaliseringar att den feministiska litteraturkritik som Witt-Brattström och hennes kollegor bedriver är ur tiden. Med färska litteraturstudier i bagaget hävdar jag dock att Witt-Brattströms litterära analyser minst av allt är ur tiden; de är snarare högaktuella – och det gör att jag kan ha överseende med hennes ibland provokativa tonläge. Vad som i själva verket har gått ur tiden är den förenklade konstsyn som Thente slarvigt skriver fram. Denna syn på konsten för konstens egen skull, idén om ”l’art pour l’art”, är lika gammal som konsten själv. Föreställning om litteraturens och konstens ”frihet” har emellertid starkt ifrågasatts inom litteraturforskningen under 1900-talet. teoretiker Michel Foucault och Judith Butler (och nu i Sverige senast Mara Lee i sin briljanta avhandling När Andra skriver – skrivande som motstånd, ansvar och tid) har uppmärksammat hur texter, skrivande och läsning är performativa handlingar i konkreta sociala och historiska situationer. De rör sig i skärningspunkterna mellan etik och estetik, i bundenheten till, men också i motståndet mot, sociala och kulturella normer och maktstrukturer. Om litteraturen uppfattas som radikalt avskuren från den sociala och politiska verkligheten, placerar man den inte då i ett isolerat vakuum? Vari ligger i sådana fall dess relevans, dess kraft? Blir den då inte värdelös, verkningslös?

Som så ofta är det precis de texter som värjer sig mot att vara politiskt ”färgade”, som visar sig vara allra mest politiska. I senaste numret av tidskriften 10-tal (19/3-15), där temat var just relationen mellan konst och samhällsengagemang, skrev dramatikern Stina Oscarsson att hon ofta tillskrivs epitetet ”politisk dramatiker”, eftersom hon gör samhällsengagerad teater, medan hennes kollegor som jobbar med reklam eller företagsevent kallas opolitiska. Hon skriver: ”[…]den teater som är verkligt farlig går obemärkt förbi för att vi inte betraktar den som politisk.” Och det är just detta som står på spel i debatten kring Knausgård: åsikten att politiska (däribland könskritiska) läsningar är överflödiga eller passé avslöjar att personerna bakom åsikten helst inte vill kännas vid en litteraturkritik (till exempel Witt-Brattströms) som uppmärksammar hur strukturella samhällsfenomen som köns- och klassförtryck eller rasism kommer till uttryck i litterära gestaltningar. Det blir för obekvämt och det är dessutom inte akuta hot för de som innehar de priviligierade positionerna i samhällshierarkin eller är på god väg att etablera sig där.

Kulturmansdebatten med sina ofta obehagliga personangrepp och tonlägen har sammantaget skapat fler frågetecken än insikter, och den lämnar ett gapande tomrum efter sig: Vem blir alltid överröstad av den som känner sig sårad? Vem kan inte bära tyngden av sitt samvete? Vem bär på ansvar? Vem bär inte på ansvar? Vilka effekter har trycksvärta på kroppar?

Sofia Iaffa är masterstudent i litteratur och skribent.