Orden med Ylva Gripfelt

 

Vad skriver du?

– Här om dagen skrev jag en långdikt baserad på minnen från då min syster tvingades till internatskola när vi var små. Det var hemska eftermiddagar. Hon åkte till den här skolan varannan vecka under flera års tid och nästan alltid var det förenat med ångest och en del bråk. Hon brukade be mig hjälpa henne att få feber så att hon inte skulle behöva åka. Vi gjorde bl.a. häxa på olika schampon.
Sedan ett tag tillbaka arbetar jag på en längre essä om Third Cinema, en filmrörelse för avkolonialisering som startades av de argentinska regissörerna Fernando Solanas och Octavio Getino under 1960-talet. Rörelsen har stor betydelse för många av dagens regissörer som i likhet med Solanas och Getino vill skapa film som inte kan upptas av en vit kapitalistisk ordning. I essän fokuserar jag på två filmer som på olika sätt belyser undertryckta eller överskuggade historiska händelser, Haile Gerimas film Adwa och Patricio Guzmáns film La Batalla de Chile. Jag undersöker hur filmerna förhåller sig till Solanas och Getinos tankar om en avkoloniserad film, och värld.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– I själva skrivandet är jag inte ensam. Tvärtom. Att vara i skrivandet är uppslukande på ett sätt som suddar ut de där gränserna tycker jag. Men skrivprocessen sett till sin helhet innebär förstås ensamhet, av djupa schakt när ingenting vill bli till och ett hårt arbete som kan vara svårt att dela med andra.

Drömmer du i bilder eller ord?

– I bilder, främst. Vilken skrämmande tanke att drömma enbart i ord..!

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– Hm.. Jag måste börja med att formulera ”sanningen” tror jag. Tänker att sanningen kan beskrivas som det som glider undan varje försök att bestämma den. Den är abstrakt och svårgripbar genom att vara omfattande, och hela tiden i rörelse, som allt levande på jorden tillsammans är, antar jag. Språket har förstås stor del och betydelse i försöken att nå detta och i försöken att bestämma vad som är sanningen. Men språket måste hela tiden hållas i rörelse. När det avstannar, som när ”sanningen” blir till ”Sanningen”, kan språket var rent skadligt. Hatiskt tal exempelvis! Det är språk som tagit sig stabila skepnader genom att framträda som en Sanning, som något obevekligt. Därför kan den typen av tal paralysera eller traumatisera individer. Att bli kallad ett hatiskt namn, låt säga ett sexistiskt eller rasistiskt namn, skadar om det sägs på ett sätt och i en kontext som får det att framstå som Sanningen, faktiskt, om det framstår som ett egennamn. Människor är känsliga får sina egna namn eftersom det ofta är det första som ger henne erkännande i en social gemenskap. Poesin, å sin sida, är verkligen en stark kraft i språket som gör det möjligt att svara Sanningen/makten på ett sätt som avslöjar den och sätter språket i rörelse. På så vis ligger poesin kanske allra närmast sanningen. Den med litet s.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– I det att jag har och är präglad av idéer om rätt och fel finns en moral i mitt skrivande. Det fina med skrivandet är att jag kan undersöka en moral, min eller en mer allmän. Och undersökningen tänker jag på som etisk. Att säga att det inte finns en moral i skrivandet skulle jag kalla om inte omoraliskt så åtminstone hyckleri. Det finns alltid en moral.

Vem skriver du för?

– För en förlorad vän, för systrar och för mig.

Varför skriver du de texter du skriver?

– De texter jag skriver kommer ur ett behov eller en vilja att förstå. Allt blir lite tydligare med skrivandet.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Varje gång som jag har lämnat ifrån mig en text har jag känt ångest, mer eller mindre. När texten släpps fri till läsare är den ju inte längre i min kontroll. Och den är inte min. Min förståelse av eller eventuella intentioner med det jag har skrivit är, med andra ord, inte längre i direkt förbund med texten. De texter som jag har haft mest ångest över i efterhand är sådana som har lämnat min hand alltför snabbt, utan tid för reflektion. Jag föredrar det långsamma, reflekterande skrivandet.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– Sarra Anaya.

Ylva Gripfelt är litteraturvetare och arbetar för närvarande på tidskriften Kritiker – bland annat är hon en av redaktörerna till det senaste numret, som har tema barn. I höst påbörjar hon studier vid Skurups skrivarlinje. 

Betraktelse kring en försvunnen resväska

Det är få saker som får en att inse hur bra något är som att detta något helt plötsligt inte finns där längre. Livet, friheten eller bara en simpel resväska.

Jag befinner mig i Zagreb, Kroatien som deltagare i en konferens om kulturarv, folkloristik och etnografisk forskning. Väl framme på flygplatsen står jag och kollegan vid bagagebandet, och våra väskor kommer inte. Vi står där en stund och tittar på fyra, fem väskor som åker runt, runt på bandet. Det är de som blivit kvar, som ingen har hämtat. För varje gång de passerar blir deras särskilda kännetecken mer och mer bekanta. Men våra väskor är inte där.

Det är en liten grej, ganska betydelselös i ett större perspektiv. Men den får mig att fundera över vad en väska faktiskt kan betyda i ett individuellt liv. Jag packade inte den där väskan med tanken att den skulle komma bort. Jag packade saker som jag tyckte om och skulle ha användning för. Mina böcker som jag skulle läsa i en park eller på en tågstation samtidigt som jag då och då tittade på förbipasserande människor och njöt av att höra ett språk jag inte behärskade. Mina kläder som inte är dyra men som betyder något för mig. Tröjor, byxor, klänningar och skor som över tid blivit en del av min identitet. Bara materiella saker. Javisst. Men när de helt plötsligt är borta uppstår en saknad som hänger samman med de materiella föremålens känslomässiga laddning.

Vi tar oss till hotellet och vidare till konferensens öppningsföreläsning. Ironiskt nog hålls den av en pensionerad professor som talar om kulturella och affektiva betydelser av just resväskor och det innehåll (materiellt och kulturellt) som vi fyller dem med. Hur vi till exempel upplever en särskild känsla när en kvinna på film ska lämna ett destruktivt förhållande och vi ser henne hastigt packa saker i en väska. Sakerna i sig har kanske inte så stor betydelse, men vi vet att vad hon egentligen packar ner är ett liv. Hon lämnar det gamla bakom sig genom att flytta sina tillhörigheter in i en framtid som förhoppningsvis ska bli bättre.

Professorn ger även exemplet med resväskorna som finns samlade i Auschwitz. De har lämnats där av människor som gick allt annat än en ljus framtid till mötes. Trots det trodde de kanske att de packade för just en sådan. Vad som gör bilden av dessa väskor så känslomässigt stark är just vetskapen om att dessa föremål har ägts av människor som inte längre finns. Människor som tillmätte dessa materiella objekt betydelse och som bar dem genom livet.

Utan väska i Zagreb, i en skitig t-shirt och med en necessär från flygbolaget i mitt lilla handbagage, talar dessa tankar om det materiellas affektiva värde särskilt väl till mig.

Jag börjar fundera på en övning vi fick göra när jag gick i högstadiet. Den hette ”Packa väskan” och syftade till att ge oss skolungdomar en ökad empati gentemot flyktingar. Först lästes en berättelse upp om hur Sverige blev attackerat av ett fientligt grannland (Norge? Danmark?) och hur en massflykt pågick. Därefter skulle vi skriva ner alla personer som betydde något för oss på en lista, och alla saker som betydde något för oss på en annan lista. Därefter skulle vi börja stryka. Jag tror att vi skulle komma fram till tre personer och fem föremål, och genom detta nå en insikt om vad som faktiskt går förlorat i krig.

Jag tänker även på alla de ungdomar jag har mött inom svensk tvångsvård av ungdomar, som blir fråntagna sina ägodelar (av olika anledningar som vi inte behöver gå in på här). Materiella objekt som packas och stuvas undan i något förråd på institutionen och som sedan återlämnas när de flyttar därifrån. Ibland har kläder då redan hunnit växas ur, och cigaretter eller godis har torkat och mist sin attraktivitet. Dessa ungdomar underordnas inte bara ett fysiskt tvång av deras kroppar; genom inlåsning och kroppsbesiktningar, utan även deras ägodelar kontrolleras och underordnas en tvingande makt.

Min väska kom fram nästa dag, och eftersom mina materiella ägodelar nu finns hos mig kan jag återgå till hållningen att det materiella inte betyder något. De som har liv, frihet, sin resväska behöver ju heller inte sakna eller sörja dem.

Kim Silow Kallenberg är doktorand i etnologi och skriver avhandling om tvångsvård av ungdomar. Kim är även aktiv feminist. De områden Kim gärna skriver om är sociala frågor, maskulinitet och klass. 

Någon, kanske jag

Två fåglar kom in i mitt liv

En kom flygande fri till fångenskap

Den andra låg död framför mig på asfalten

Det är 2015. Nutid. Jag är 30 år.

Jag sms:ar min syster och frågar om hon minns den där fågeln. Den som flög vilse i det rum som jag och mina syskon delade. Jag var kanske fyra år. Vi befinner oss i Pakistan, i ett hus jag minns som ett slott. Jag minns doften av sten. Doftar sten nåt? Minns du fågeln? Jag frågar min syster.

Hon skriver att vi antagligen plågade fågeln medan vi försökte fånga den. Vi kanske eventuellt åt upp den. Hon vet inte säkert och hon vill inte minnas det. Påminn mig inte, skriver hon.

Dåtid. Sverige/Morgongåva.

Slottet har bytts ut till ett radhus. Pakistan till Sverige. Jag är kanske 6 år. Först i ledet går någon, kanske jag, i handen håller, kanske jag, en död fågel. Jag och mina vänner har grävt ett hål i jorden som någon, kanske jag, placerar den döda fågeln i. Vi skyfflar jord över den, lägger dit grästuvan, sticker en pinne i jorden och avslutar med en påhittad bön. Vi finner denna sorgritual ganska underhållande så vi beger oss ut för att leta efter fler döda djur. Fågeln som vi hittade död på asfalten, visar sig bara ha varit ren tur. Det räcker som skäl för att döda ett djur – men bara ett jättelitet djur, inte alls lika stort som fågeln. Den här gången avancerar vi ritualen, finslipar den med att klä upp oss sofistikerat (av respekt för den döde, såklart). Vi bygger ett narrativ med början i toppen av backen och slut trehundra meter längre ner. Okej! N u går vi symmetriskt och sammanbitet i takt till gropen där djuret ska begravas under jord för all framtid. Den som inte håller tempot blir tillrättavisad, annars måste vi börja om från början.

Dagarna före. I vardagsrummet.

Det är nersläckt. Tystnaden är mörk och får gardinerna att se ut som tunga draperier.

Jag sticker in mitt huvud i rummet och pappas ansikte ser ledset ut. Han säger ord jag inte begriper. Mamma säger att pappa har förlorat någon, att någon – en människa har dött. Men pappa gråter inte. Inte som när vi barn tar avsked av det döda djuret med våra blöta engagerade tårar.

Vad hände med fågeln i Pakistan? Den som flög vilse in i vårt rum, i vårt slott. Jag frågar min syster och hon svarar att fyra barn som är syskon eventuellt kan ha plågat och dödat den. Men jag minns att vi med stor omsorg la den vid fönsterblecket, uppmanade fågeln att söka sig till frihet och knuffade ut den.

Och vad är ett barn

om inte ett djur som vill lära sig flyga och blir knuffad nerför ett fönsterbleck

Eller

en människa som vill tämja det vilda och fria som finns i ett par vingar

Det är 2014. Sommar, Gotland.

Jag befinner mig på promenad i min väns barndomslandskap. Han pekar på Lönnen, den är speciell, den sträcker sin krona högt upp i skyn och brer ut sina blad och grenar. Längs med en av grenarna hänger ett rep som jag gungar på. Titta! Han pekar på grannhuset och berättar om vilka som bott där över tid. På grusvägen ner till stranden säger han: här har jag gått varje sommar sen jag föddes. En av hans vänner dyker upp på cykel, de pratar lite. Vi går vidare. En dag tar vi bilen till hans barndomskompis Wilhelm. Jag får möta hans far och grisarna Honky och Tonky, som ska bli skinka på deras julbord. Trettio års kontinuitet. Han och Wilhelm bär sin barndom i naturen, husen, i människorna som är deras vänner. Jag möter dem alla – ansikten, välbekanta för varandra, ett helt liv av somrar med trygghet, rutiner, kontinuitet. I kontinuitet med det som har varit, och som bärare av detta något, curlas de av det förflutna för att växa i nuet som människor, inte som avvikande skuggor förpassade till samhällets bakgård, utan vid havet, lönnen.

Jag läser min barndom i fonden av hans minnen, förankrade i naturen, i möblerna, i böckerna i bokhyllan. Jag tänker att varje gång han återvänder så återvänder han till ett barns bekymmerslösa tillvaro, som genom ett hål i tiden. Varje ting, från det minsta till det största i hans omgivning bekräftar och erkänner honom som människa.

Ett barn har sällan, om någonsin

någon påverkan i detta

I omgivningens blick och i dess famn

blir barnet till

Nutid, 2015, händer precis i detta nu, på ett café på Södermannagatan i Stockholm.

På avstånd hörs ett spädbarnsskrik och allas, inklusive min blick, kräver dess tystnad. Modern lyder blickarnas uppfordran och skriket sveps in under en filt, omhuldad i en kram och dolt för blickar: barnets törst släcks av modersmjölken.

Skriket får mig att undra

Vad är det att vara ett barn

Om inte en begränsning

Eller en kropp som inte är barnets kropp utan som tillhör andra kroppar;

samhällets, tidens, föräldrarnas.

Aldrig sin egen

Alltid andras

Dimen Abdulla är dramatiker och är aktuell med “och någon blev inte knivhuggen” på Uppsala stadsteater och “nomnomnom” på unga Dramaten. Poesin är tidigare publicerad i Kritiker #35-36.

 

Som en film som hakar upp sig i en videospelare – fast värre

Ann-Marie Ljungberg har varit i Grekland och skriver om landet, euron och en teaterfestival.

Vi krypkör längs en tvärgata till Agion Anargyron. Det pågår ett nattligt maratonlopp i Aten och polisen har spärrat av gatorna. Det är natt mellan lördag och söndag. Vi har varit på Atenfestivalen. Festivalområdet är utspritt över staden. Den teaterföreställning vi såg tidigare på kvällen spelades i en före detta industrilokal som ligger längs vägen mot Pireus. Föreställningens namn är Strofodines. De tio skådespelarna vrider sig, var och en, om och om igen om sin egen axel. Att snurra på samma plats är ett av flera sätt att uppnå religiös extas. Metoden är uråldrig och finns återgiven på antika grekiska stenar, den har förekommit på olika ställen i Asien och även i Sydamerika före koloniseringen. Men framför allt är metoden känd genom sufitraditionen och de dansande dervischerna, en orden som grundades poeten Rumi på tolvhundratalet. Kvällen är varm.

Förhandlingarna mellan Syrizaregeringen och de internationella kreditgivarna har strandat dagen innan. Positionerna är låsta eftersom premiärminister Tsipras inför valet lovade att häva åtstramningspolitiken, medan EU-kommissionen, ECB och Internationella valutafonden IMF vill hålla euron stabil och förhindra att andra länder ser det som en möjlighet att börja ställa in betalningar. Allt står stilla. Ett helt land som håller andan. I slutet av maj körde högerextremister med bengaliska eldar genom Aten för att protestera mot syrizaregeringen. Tidigare i veckan har tusentals greker demonstrerat för att behålla euron. Jag frågar Dora på hotellet: är du orolig för det med euron? Hon vänder sig om och säger: ”Vad tror du?”

Medelhavet i söder är turkosgrönt. Om dagarna vibrerar avgaserna ovanför trafiken. Om nätterna är det mörkt och ljummet. Inte långt härifrån, i Syrien, är den värsta risken för barnen inte längre att dö av köld. Det finns så här års saker att oroa sig mer över. Drunkning om båtarna kapsejsar. Eller att bli skjuten till döds. Även grekiska barn har skjutits. Till exempel 1820 under folkmordet i Turkiet. En miljon civila greker dödades då. Greker har också svultit ihjäl. Under åren efter andra världskriget dog 250000 greker av svält och en miljon greker var tvungna att lämna sina hem under inbördeskriget. Och nu: tiotusentals syriska flyktingar har lyckats ta sig till Grekland. Men Grekland befinner sig i ekonomiskt katastrofläge och kan inte ta hand om dem. Flyktingarna sitter fast. Grekland står stilla. Som en film som hakar upp sig i en videospelare. Fast värre. Grekland behöver akut mellan 25 och 50 miljarder euro för att kunna betala offentliga löner, pensioner och förfallande lån. Landet har hittills fått stödlån på ungefär 240 miljarder euro.

Tidigare på kvällen svepte festivalens arrangör Yorgos Loukos ut med handen mot väggarna. Det var när vi gick ut ur den provisoriska salongen. Det hängde bilder på syriska flyktingar överallt på de gigantiska betongväggarna med sina trasiga fönsterrutor och grenar av bougainvillea som letade sig in. Till slut gick jag ut ur hangaren, fortfarande stirrande på bilderna. Vinden drog genom industrihangaren och blåste mig baklänges. Någonting mjukt strök sig mot mitt ben. En katt. Och senare på natten när vi krypkör längs den smala gatan uppför ett krön. Plötsligt dyker det upp en man i bilens strålkastarljus. Han står och stirrar ner i bagageluckan på sin bil. Men vad gör han? Det verkar som om han trär av sig sin t-shirt. Den är genomsvettig. Han viker den noga och lägger in den i bagageluckan. Det står 206 på t-shirtens framsida. Oleandern bredvid får gatlyktans ljus att bilda ett bladmönster på hans rygg. Som en stor oleandertatuering. Taxichauffören suckar som om oleandertatuerade joggare är ett vanligt irritationsmoment i trafiken. Men i själva verket är det inte det han tänker på. Ingen tänker på något annat än de förhandlingar om euron och skulderna som nu i veckan ska tas upp igen. Inte han med bladmönster på ryggen heller. Inte Dora och inte arrangörerna till Aten-festivalen som vi precis har varit på. Inte heller de snurrande dansarna i föreställningen Strofodines, eller den äldre farbrorn som satt kvar på bänken och väntade på assistans när vi andra reste oss och gick ut, och jag vände mig om och frågade om han ville ha hjälp. Han log och sa att det skulle komma hjälp. Det kommer hjälp, sa han. Men även han är orolig. De är alla oroliga.

Orden med Aase Berg

 Vad skriver du? 

– Jag har just gjort klart en diktsamling, nu skriver jag en aggressiv och förtvivlad och vacker och sylvasst rolig roman. Den är totalt kompromisslös. Planen är att outstrindberga Strindberg. Alla män vill vara Strindberg, men i vår tid är det bara kvinnor som har förutsättningen. Dvs: inget att förlora.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– Hela existensen är ensam. Att skriva är inte värre än något annat. Att gnälla över ensamhet är pjosk. Förresten har jag ett gäng insmickrande sällskapsdjur runt fötterna.

Drömmer du i bilder eller ord?

– Jag drömmer i rumslighet, särskilt när jag går i sömnen.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– All betydelse. Att identifiera och formulera skumma underströmmar och förtrycksmekanismer, både personligt och politiskt, är livsnödvändigt. Motsatsen är tystnadskulturen och normalitetsfasaderna och marknadens dolda agenda. Det oformulerade och grumliga lämnar öppet mål för skuldbeläggning och manipulationer. Det krossar människor och kväver politisk handling. Den språklösa tystnadskulturen gör människor fega och handlingsförlamade.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– En fruktansvärt hård moral. Det är författarens förbannade plikt att avslöja lata tankar och infantila känslor och beteenden. Poeten gör det genom att uppfinna ett eget språk, genom att vidareutveckla och överlista maktspråket. Det är ingen slump att mina två kommande böcker heter Hackers och Kvinnofällan. De hänger ihop. Båda fuckar upp systemen inifrån. Queerar, hackar, outsmartar och vägrar tiga. Jag kommer hädanefter se det som mitt kall att uppvigla.

Vem skriver du för?

– Min poesi – jag skiter i vem som läser den. Den är nåt slags drönare som jag skickar ut planlöst, med en liten terrorladdning i, det kan dröja åratal innan den detonerar. Den pågående romanen är däremot riktad till kvinnor i klorna på förtrycksstrukturer, dvs: alla kvinnor. Jag uppmanar er att bli haggor, att hagga – ordet är också en handling, ett verb. En hagga är ett slags hacker, en medelålders Mad Max-kärring, en överårig dieselvamp i patriarkatet. Ett betydligt bättre ord än den förgulligande etiketten kulturtant.

Varför skriver du de texter du skriver?

– Livet tvingar mig – jag hamnar i grejer där det personliga är politiskt, som måste analyseras, sättas i sammanhang och samla till aktion. Mina erfarenheter är inte särskilt originella. Men alltför få gör komplex litteratur av förtryck. Jag måste. Det är mitt sätt att spränga kvinnofällan.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Så in i helvete. Jag har konstant ångest nu. Jag käkar Atarax som om det vore jordnötter. Jag brukar inte ha ångest, eftersom jag troligen har nåt slags bokstavskombination och saknar samvete och skamkänslor, men det är också mycket enklare att gömma sig i undertext när man skriver poesi. Romanen jag skriver – med ett berättarjag som känns skärande autentiskt – löper risk att privatiseras. Det blir lätt så när kvinnor skriver i jagform. Jag kommer antagligen att hamna i en patriarkal skitstorm som påstår att jag är galen. Det är den mallade dramaturgin. Det är en svår balansgång att göra de spridda monsterkvinnornas personliga ursinne och smärta till politik, och att undvika de smutsiga bomberna och de mest plumpa tricken – inte för att jag har nåt emot plumpa trick, tvärtom, men det får inte skymma sikten för den skitiga maktobalans jag vill avslöja.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– En annan litterär haggaktivist ur monsterblobben under uppsegling: Nina Lekander.

Aase Berg är författare och litteraturkritiker, bosatt i Njutånger och Stockholm. I augusti kommer diktsamlingen Hackers. Ett utdrag ur romanen Kvinnofällan finns i nya numret av Tidskriften 10TAL.

Fotograf: Elisabeth Ohlsson Wallin

För samhället är terroristen aldrig vit

En 21-årig vit man går in på en gudstjänst i en kyrka i Charleston i South Carolina, USA som traditionellt haft ett afro-amerikanskt klientel och mejar ner nio personer med en pistol som han ska ha fått i födelsedagspresent av sin pappa.  Dylann Roof, som mannen heter, greps relativt snabbt efter dådet och olika fakta började rullas upp om en 21-åring som ofta hörts dra rasistiska skämt och som gärna poserat på bild med diverse rasistisk rekvisita såsom den röd-blå “sydstatsflaggan” som för många amerikanska vit makt-anhängare kommit att bli en nostalgisk symbol för Söderns gamla slavsamhälle. Medan dylika makabra detaljer har cirkulerat i media har en del invänt att denna uppmärksamhet bara ger Roof den plattform han vill ha och de bilder som egentligen borde spridas i media är de på offren. 

Och det finns nog fog för att tro att Dylann Roof precis som den norska terroristen Anders Behring Breivik vill göra sig själv till en martyr för “den vita rasen”. Sin ideologiska drivkraft har han knappast hymlat med. Enligt ett vittne ska han i samband med dödsskjutningarna sagt till sina offer: “Ni våldtar våra kvinnor”, och när han greps var han inte sen med att deklarera att han ansåg sig föra ett “raskrig”.

Trots detta har Roofs dåd beskrivits som “obegripligt”, vilket signalerar att det skulle vara sprunget ur ett svårt sjukt psyke som inte låter sig penetreras av ideologiska förklaringsmodeller. Precis som i fallet med Breivik spekuleras det betydligt mer om den individuella psykiska (o)hälsan än det brukar göras när gärningspersonen beskrivs som “jihadist”. Medan terrordådet på Charlie Hedbo-redaktionen i Frankrike i vintras nästan omgående beskrevs som just ett terrordåd så använde Dagens Nyheter den slingriga formuleringen “kyrkskjutning” trots att Roofs ideologiska motiv framgick med all önskvärd tydlighet. DN använde även ordet “massmord”, som visserligen kan tyckas vara en mer korrekt beskrivning men som också det döljer den ideologiska dimensionen.

Inte heller FBI ville rubricera dådet som terrorism.

Det finns med andra ord en rasistisk diskurs som gör att brottslingar som uppfattas som muslimer på ett självklart sätt läses som religiöst motiverade terrorister medan vita i mycket högre grad individualiseras och psykologiseras till “störda individer” vars våldsbenägenhet står att finna i en “trasig barndom” snarare än i samhället eller religionen.

Att uppfattas som en individ med ett komplicerat psyke och inte som en del av ett stereotypiserat kollektiv är sålunda ett vithetsprivilegium, men bakom oviljan att beskriva terrorister som Anders Behring Breivik och Roof som företrädare för ideologier finns också en rädsla hos majoritetssamhället för att behöva befatta sig med den egna strukturella rasismen. Det finns nämligen något som gör den vita, rasistiskt motiverade terroristen annorlunda än den jihadistiska terroristen och det är att hen verkar i ett samhälle som är strukturellt rasistiskt. Erkänner majoritetssamhället att personer som Breivik och Roof är ideologiskt motiverade terrorister måste det också konfronteras med möjligheten att de skiljer sig i grad snarare än väsen från en ideologi som redan genomsyrar samhället.

Även om vi kallar vita, rasideologiskt drivna terrorister för terrorister så finns det en risk att de görs till Enskilda Onda Rasister, så monstruösa att varje jämförelse mellan dem och andra företeelser blir omöjlig. Med rasismen förlagd till sådana gestalter som “alla”, kollektivt, kan ta avstånd från behöver majoritetssamhället inte tala om strukturer. Det behöver inte tala om poliser som dödar svarta ungdomar utan att åtalas. Det behöver inte tala om varför vissa barn kan få sina huvuden dunkade mot golvet av ordningsmakten och sedan beskrivas som “farliga” och “kriminella” snarare än som barn vilka i egenskap av just barn borde ha en okränkbar rätt att skyddas från våld från vuxna.

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent inom kultur och litteratur. 

 

Anja Rajic: “Mer lärande genom skapande tror jag skulle vidga våra föreställningar om vad kultur egentligen är och att det inte behöver vara så högtidligt”

Hej Anja, vem är du? 

Frilansande skådespelare.

Vilken var den senaste bok du läste ?

Lena Einhorns Blekingegatan 32. En roman om Greta Garbo.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Dokumentären Fångade av scientologin.

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag har en långvarig och kärleksfull relation till kultur, på gränsen till ohälsosam. Det har länge varit och är fortfarande en stor del av mitt liv. Jag har dessutom haft turen att kunna arbeta med kultur på heltid. Jag ser på väldigt mycket teater och är en riktig bokslukerska.

Varför är kultur viktigt?

Den hjälper oss att förstå oss själva och varandra. Kulturen ger oss perspektiv och berättelser som vi inte visste att vi ville höra. Den vidgar vår värld.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Bredd.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

En satsning på bra och kvalitativ barn- och ungdomskultur. Det är där vi måste börja. Idag är det upp till lärarna att själva bestämma om och hur mycket eleverna ska se och uppleva kultur. Teaterbesöket konkurrerar med biobesöket och har du otur kan du gå 12 år i skolan utan att se en enda föreställning. Det borde vara obligatoriskt. Alla barn ska ha samma möjlighet att uppleva kultur. Generellt mer  kultursatsningar ute på landsbygden.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Flera estetiska ämnen i skolan och mer lärande genom skapande tror jag skulle vidga våra föreställningar om vad kultur egentligen är och att det inte behöver vara så högtidligt.

Jag tror också att teatrarnas biljettpriser behöver ses över. Alla ska kunna nyttja våra statliga institutioner oavsett ekonomiska förutsättningar.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Att röra om, ifrågasätta, revoltera.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Jag hoppas att Kultwatch ger plats och utrymme för röster som normalt inte får höras och att vi får en bredare och intressantare kulturdebatt.


 

Anja Rajic är skådespelare som älskar att äta glass, cykla i storstäder och åka båt.
Just nu laddar hon inför Greklandresan och i höst medverkar hon i pjäsen “Vad är det som händer?” på Riksteatern. En nyskriven pjäs av Erik Holmström i regi av Nora Nilsson.

Orden med Unni Drougge

Kultwatch börjar med en ordenkät och först ut att svara är Unni Drougge.

Vad skriver du?

– Nyligen klar med en roman som skildrar den manliga koloniseringen av kvinnors kroppar och vilka följder det kan ge, med utgångspunkt från en mor- och dotterrelation. Skissar för närvarande upp planer för en pjäs om vänsterrörelsen till vilken jag alltid haft ett komplicerat kärleksförhållande.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– Skrivandet bygger på en stor förmåga till självhushållning vad gäller mänsklig samvaro. Relationen till berättelsen är så pass intensiv att den övertrumfar behovet av annat sällskap. Men utan verkliga relationer skulle å andra sidan inget stoff till författandet bli till. Ensamheten uppstår snarare i det ögonblick då utomstående bedömningar ska avgöra ens värde på en marknad. Och då övergår ensamheten till nåt betydligt värre: utsatthet.

Drömmer du i bilder eller ord?

– Mina drömmar är som surrealistiska kortfilmer där orden är laddade med symbolik, antar att det gäller de flesta. Men under ansträngande skrivperioder kan jag drömma om hur jag brottas med formuleringar.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– Idag har språkets sprängkraft blivit så urladdad av självhjälpsindustrin och den politiska offentligheten att jag börjar undra om bara poesin återstår för att förmedla en sanning. Men Ladivine av Marie Ndiaye öppnade en ny och djupare sanning om det söndertuggade temat ursprung, klass och skam. Det var språkets förtjänst.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– Att sätta moraliska gränser för skrivandet är opportunistiskt och strängt omoraliskt.

Vem skriver du för?

– Alla som känner sig udda. Jag har också en soft spot för unga tjejer, som alltid backat upp mig och som konstigt nog gör det än, fastän det måste ha varit deras mammor som var mina ursprungliga unga läsare.

Varför skriver du de texter du skriver?

– Jag upptäcker en spricka i konsensusspegeln, studerar den och ser en alternativ berättelse jag inte kan motstå.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Bortsett från den ångest som alltid ingår i själva överlämnandet kände jag extra mycket vånda inför den självbiografiska romanen Boven i mitt drama kallas Kärlek. Dels för att jag exponerade min egen sårbarhet innan såren hunnit läka, dels för att jag visste att boken skulle ge mig mäktiga fiender som förstod exakt var de skulle hugga.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Aase Berg!

 

Unni Drougge Begick debut 1994 med punkromanen Jag, jag, jag! Har sen dess kommit ut med ett dussin skönlitterära verk. Skriver också dramatik samt krönikor och texter åt diverse publikationer.

Fotograf: Severus Tenenbaum

Forough Farrokhzad

Forough Farrokhzad föddes i Teheran 1935. Som en ung flicka, studerade hon klädsömnad och målning i skolan innan hon gifte sig med sin kusin Parviz Shapour när hon var 16. När hon var 21, hade hon fött sin son Kamyar och kort senare separerade hon från Shapour och led ett nervöst sammanbrott och släppte sin första diktsamling, Den Captive.

Hennes ex-makes familj vann vårdnaden om Kamyar och Forough flyttade tillbaka till sin hemstad, Teheran, för att fortsätta skriva poesi, trots att livet som en kvinna & skild var tabu, i större delar av världen. Inte bara i Iran och p.g.a. det blev hon utfryst. Vilket gjorde att Forough snart var borta från Iran i mer än nio månader och reste runt i väst, innan hon vågade återvända och kort tid efter att hon flyttade tillbaka, blev hon ihop med filmaren Ebrahim Golestan som gav henne friheten hon länge önskat, tillsammans gjorde dem en film “The House är Black” som har vunnit många utmärkelser. I sina dikter skrev hon väldigt mycket om den kvinnliga sexualiteten & uppmuntran att anamma sin individualitet och självständighet. Inte nog med att hon utvecklade feministiska åsikter, hon var också mycket kritisk mot föråldrade traditioner och normer. Hon blev så så småningom känd & accepterade främst i den litterära omgivningen. Men år 1967, råkade hon ut för bilolyckan som tog död på henne. Hon blev bara 32 år.

Flera år senare, alla hennes böcker har varit förbjudna sedan den islamiska revolutionen tog över Iran år 1979. Men trots förbud från regimen, förblir hon är ett av de mest erkända moderna poeten i Irans litteraturhistoria.

Pappa Kapitalism och det fördömda hipstersamhället

I låten ’Får aldrig tro’ av Umeåbandet Invasionen går refrängen: Jag är så less på den nya tiden, jag är så less på ett själlöst liv, jag är så less på alla tvivel, vi får aldrig tro på nå’t. Jag återkommer ganska ofta till den låten eftersom att den berättar något jag själv upplevt. Det finns en kvävande hopplöshet i luften idag, doften av finanskris och krossade drömmar, och en tomhet i kapitalismens historielöshet. I malströmmen av plattityder, politiska floskler och massproducerad kultur drunknar vi unga innan vi ens lärt oss att simma. Cynismen har blivit standard och bittra skämt haglar för att göra tillvaron dräglig medan vi är rekordmånga som vet att världen ändå är på väg käpprätt åt helvete. Samhället säger att vi är fria som individer att skapa vår egen framtid och vår egen identitet men det klingar falskt i en värld där vår framtid nedsolkats av storbankernas slirande och politisk slapphänthet. 

I denna soppa finns det en vilsenhet som skapats av ett samhälle som förändrats i en hisnande fart. I strävan efter att ge individen frihet från påtvingande strukturer har ett hålrum uppstått där människor manas till det nyborgerliga slagordet ”valfrihet”. Vi ska inte bara välja vilken vårdcentral eller pensionssparande vi skall ha, utan hela vår identitet. Född på en ort som du inte trivs med? Flytta och träna bort din dialekt. Född med en religion du inte vill ha? Byt religion eller bli ateist, eller dyrka en sci-fi bok. Ogillar du din samhällsklass? Utbilda dig, skaffa ett bra jobb och arbeta dig uppåt.

Pappa Kapitalism bryr sig inte som förälder, du är fri att göra vad du vill och ta ansvar utifrån dina egna framgångar eller misslyckanden. För att hjälpa dig har Pappa Kapitalism bakbundit hela världens politiska system till att bara handla om pengar och slå ett blint öga till all orättvisa och alla strukturer som existerar fortfarande idag. Ett blint samhälle med guldfiskminne, där allt är till salu och inget är heligt, det är den postmoderna drömmen.

Den ultimata bilden av identitetsdesperationen skymtar jag i en särskild grupp i majoritetsamhällets vita, manliga centrum: hipstern. Den står på sidan av identitetslöshetens avgrund och greppar efter en livboj. Hipstern låter sitt skägg växa ut, stickar sin egen tröja och dricker alternativ soja-mocha-latte på rättvisecafé. ”Subkulturen” letar sin individuella identitet utifrån en priviligierad position i storstadsmiljö och väljer valfritt ett stort utbud av ”genuin” kultur i surdegsbakande och microbryggt öl. Trots sitt idoga arbete för att framstå som en individ är hipstern en del av ett tydligt kollektiv, rotad i sin rotlöshet.

Samtidigt utrotas lokal kultur av den konstanta urbaniseringen och kommersialiseringen. Lokala dialekter och mindre språk försvinner till förmån för den grå massans bekvämlighet. Jag märker själv att jag gärna talar engelska istället för svenska. Sydsamiska har jag inte ens fått lära mig. Lokala mattraditioner plockas upp av företag och paketeras på ett attraktivt sätt medan orten där seden kommit ifrån avfolkas. Några få platser anses vara nog intressanta för att ”förtjäna” turism men förlorar ändå byskolan och vårdkliniken. Vår kultur säljs till högstbjudande men utrotas lokalt i en kulturens gentrifiering.

Att den ultrakonservativa nationalismen gror i skuggan av detta är inget mirakel. Istället för att leta sin egen identitet är fascisterna övertygade om att det bara finns en sann, genuin identitet som bör bäras med stolthet av alla i samhället – Allt annat skall utraderas. Nu återstår bara en fråga: Förmår socialdemokraterna att bemöta denna utveckling eller skall Pappa Kapitalism blint leda oss i fördärvet?

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Who am I to Complain?

A facebook friend

‘You can complain since roses have thorns, or you can rejoice since thorns have roses.’

What are we to pay for those, or are paying, paying…?

As yes they have!

Hope lies in between roses and thorns! And let’s say: are we also in between? Oh! do we rejoice or do we complain?

Sometimes thorns offer cheers, I have blood on my hands. Sometimes roses offer tears,

I hear a heart shatters.

Thorns are yours…roses are yours!

To me, what matters, shatters or uproars?

Who am I to complain? Who am I to rejoice?

 

Fotograf: Cato Lein.

Anisur Rahman (b. 1978) is a poet, playwright, novelist, essayist, journalist, literary critic and translator. He is a member of The Swedish Writers’ Union and Honourary Member of The Swedish PEN. He sits in the program and reference group for the Swedish Literature Centre in Uppsala (www.litteraturcentrum.se).

Jakten 1

– är inte en jakt, är inte heller en början

Huset kan vara en fysisk plats som finns återgiven på en ritning. Dess gula färg kan vara ett svar på en fråga

Materialen, träet, träden kan vara min mammas röst, min mormors. Det kan vara min mormors mors röst, hennes mors

Dessa kan vara återgivna genom vedertagna element såsom väggar, golv, tak

Väggarnas isolering rymmer delar av skelett, sågspån, tygstycken, svepningar: upphov till liv, deras avslutningar. Gömda skatter och rester av människor

Vandra genom detta. Ett eko. Springor

Där finns sängar och platser för vila, ytor som dammet faller över, sakta som snö

När människorna på platsen är avlidna blir huset en behållare att samla minne. Veckla ut och skapa detta ursprung, söka efter det. Ett svar. Skapa sin rot

Jag bär alla fönster som ögon

En stormig sommardag när jag fyllde fyra år, hur en kulblixt kommer rullande genom huset

Ljuset ramlar vidare och faller över dammkorn

I album sitter bilder där objektens ansikten stelnade för hundra år sedan eller mer

Alla som kommit innan mig till huset har letat sig in i timrets ådring, innan mig är erfarenheten tätt sluten om tiden

Och om jag vaknar mitt i natten av regnet ska det dröja en stund innan sömnen röjer rent och omsluter

Kan knak och brak leta runt i timret, kan jag undra vem det är som smyger

Uppe på vinden finns fällor för mössen i vrårna. När de smäller går de att vittja

Jag ligger ensam på vinden för att sova. Vind far genom väggspringor ut i rummet

En egen värld av mörker breder ut sig på den bortre delen av vinden

Från ställningar är kläder hängda under plast

En lukt av ålder, en hyvlad yta av tid.

Vad jag är mest rädd för är skuggor

Det är så mycket kropp närvarande

Och frånvarande

Sjön för ett glidande samtal med mina invärtes parter om saknad och mentala kartor, människor som fallit i minne

Rösterna upplöses som besudlingar i vatten, likaså mina simtag, och alla de andetag jag skulle kunnat ta

Sjön har en högre densitet än luften. På botten kan jag gömma hemligheter när jag sänker dem. I sjön har ögats yta inte samma möjlighet att sortera synintrycken. Saker kan ske som inte är medvetna om varandra

Kännetecknande för sjön är också ett varierande djup med möjligheten att fortsätta ner och bort

En flora och en fauna. Hår och textiliers mer långsamt svepande rörelser

Jag har alltid klamrat mig fast i en pir de plockat bort sten för sten

Alltid kastat macka från den piren

Alltid varit stenen

När kroppen simmar och tumlar om, ska benet gå av

Inuti benet märg

inuti trädet, trä

inuti stenen, sten

en sorts antimateria en rädsla ett förflutet en tyngd

Färger mattas av in i det svarta, träden håller vakt

järnet stannar kvar i vattnet

Det måste varit någon som har drunknat

Det inneslutna: berättelserna omslutna

Som ett svärd eller fackla, håller jag yxan stadigt i handen utan att darra

Det handlar om att lyssna, mitt inre

Om jag vaknar mitt i natten kan det dröja en stund innan

sömnen röjer rent

Bildas hålrum mellan andetag

Andens vikt, en friktion är markerad

Går längs gränserna och känner dem inuti känner musklerna mjukna och viska

När jag är som mest öppen kommer rösten glidande

Jag vet inte var jag är

Vart jag varit

Jag bär min röst som en insydd ros

Det pulserar vid halsartären, och i tinningen

Jag är en person som upplever allt detta, som kroppslöst vandrar runt för att kunna ta emot det

Vad menas med ett eko, vad ska man söka efter

Det handlar om att höra röster ropa och undra

Jag spar en grodkropp under en plastask för att blotta skelettet

När jag når ner under rotsystemen och upp över trädtopparna uppfyller detta mig:

Vinden viner över mina öppna ytor. Jag kan även höra den andra tiden

Känna en annan sorts värme, en annan textur

Det öppnas ett hål även inuti min kropp som går att följa ner i rotsystemen

Utan att göra ont händer allt detta, men en längtan föds. Och en saknad

Växtligheten blir en dynamisk rörelse när den tar över

Irra runt i ormbunkar och försvinna

Hade det varit vinter hade snön aldrig nuddat marken

Vegetationen välver sig in över huvudet, fyller ut sin flyktiga röst

Rinner ropar sökande efter en gryning att upplösas i

Ogräs kryper i grusgången: strukturer bland stenar grusgången välver sig in runt huset från grinden

Clematisen sänder sina små fästtrådar ut mot gården för att fastna

Äldre än mormor måste den ha varit

Dess ljusblå, utslagna, små munnar

När träd bestämt sig för att dö, syns det direkt i dess täthet

Ur tallen rasar fåglar och deras bon

En ton som slår an mellan grenar: nu har trädet börjat glesa ur

Stammen är mjuk och mjölig

Jag förblir lupiner och förvildad ros förblir sittande på en stubbe

I uthusens mörker tränger rallarrosor upp likt fyrar höga och tunnhudade

Helt utan leder ter de sig Bockar när vinden sveper in

Hallonlandet åldras av kvickrotsrösten

Rabarbern smyger ut över gräsmattan

Anden rör kroppen i puls, den flaxar och fäktar mot marken

Det är som kyla som springer bland fjädrar

Blodet som reser sig och far genom kroppen mot munnen Eller när jag tar på fjärilars vingar, och lämnar dem att dö

Är: ett äppelträd som skjuter nytt

Tycks trädet vara böljande vatten

Stängslet har lossnat från stagen, släppt alla förtöjningar

Att rymma röst: Rymma alla dessa röster

Rymma alla sina egna röster

skilja egna röster från andras

Det sker något inuti tanken om framtiden när jag står som upphov och skapare även till mitt ursprung. När jag öppnar varje ägg och letar efter dess mjuka, rinnande, kärna som för att försöka fånga den

Det är jag nu

Vara stark

Vara vattnets kropp

Vara vattnets rot skära vattnets rot kapa den

Sjön breder ut sig som en yta att aldrig stanna vid, utan något för mig att kasta mig ner genom den och simma ut

Dess förmåga att bryta ljuset i lager och kasta strålarna ner mot det befolkade bottenslammet är något jag vill nå och röra vid

Ån är ett sätt för sjön att inte brista

Den ovala öppningen är sluten

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet och brottsutredare. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps ObductioSadura förlag.

Jakten 1, handlar om ett sökande efter ursprung. Den låg till grund för en utställning som visades på Stockholms stadsbibliotek och Blackebergs bibliotek under 2015 då Charlotte samarbetade med bildkonstnären Elisa Rossholm. Texten är inte tidigare publicerad, men läst i samband med vernissager i en tidigare version.

Vi löser inte rasismen med ett toleransprojekt

Debatten om toleransprojektet borde egentligen inte föras. Därför att det verkliga problemets lösning ryms inte inom tolerans. Det är dags att benämna vad problemet är: ett system som skapar underläge och överläge, detta system påverkar vilka som får tillgång till bostäder, jobb och makten över sina egna liv.

Det är ofta en väldigt hätsk ton när frågor som berör rasism kommer på agendan i Sverige. Tyvärr med en besk eftersmak där ena parten, oftast den som berörs minst av rasism, går till personangrepp, är osaklig och raljerar över personer som hela sitt liv måste stå ut med rasism. Personer vars enda vapen är en röst som säger “stopp, nu räcker det, vi är också människor, och därför kräver vi att behandlas därefter.” Och detta krav, om det ens kan kallas ett krav, är egentligen det minsta som någon kan kräva av en civilisation, att bli behandlad som en människa, är det minsta kravet. Att lyssna, fundera, inte förminska antirasister, och i detta fall även forskare, som tar sig tid att berätta om sin kunskap och sina erfarenheter, är något som ska förmås utrymme i ett intellektuellt samtal – utan all förminskning. Vi lever trots allt i ett samhälle med rasism, och om vi inte gör något åt den, riskerar vi att förlora många saker som vi idag tar för givna.

Toleransprojektet som startade 1995 i Kungälv då nazister mördade John Hron hade med all säkerhet bäring och relevans då och i anslutning till nazismen. Men nya tider kräver nya analyser, dessutom finns det skillnader mellan hur nazism, rasism och fascism manifesterar sig. När det gäller rasism är det av största vikt att fokusera forskningen på strukturer, att undersöka hur rasism står i vägen för allas rätt till att vara en fullvärdig människa i ett samhälle. Strukturell rasism är inte alltid lika synlig som enskilda ungdomar som begår nazistiska handlingar. Därför bör vi också lyssna till alla de forskare, doktorander och professorer som skriver att toleransprojektet bidrar till att några tar sig rätten att tolerera andra, det skapas ett vi som får makten att definiera de som är okej eller inte, som ska uthärdas eller inte. Så här: vem ska tolerera vem? Och vad ska tolereras? Ska en person med svenktklingande efternamn tolerera en person vars efternamn inte anses vara svensk? Ska en vit person tolerera en icke-vit persons hudfärg? Hör ni hur illa det låter?

Ett samhälle som bygger på tolerans är ett samhälle där människors värde och varande urholkas till att den som är starkast också får bestämma. I ett sådant samhälle är vi endast människor om den med mest makt känner för att låta oss vara det. Det är väldigt allvarlig men också värdefull kritik som kommer från flertalet, närmare bestämt 100 stycken betydelsefulla forskare, doktorander och professorer – mot regeringens toleransprojekt i Göteborg. Istället för att håna de kritiska tillika kunniga rösterna, varför inte lyssna?

Utan skapande vore vi robotar- oförmögna att förstå

Hej Majsa, vem är du? 

Det försöker jag nog fortfarande svara på för egen del…

Vilken var den senaste bok du läste?

Alltså jag börjar ofta på böcker lite parallellt vilket är jättedumt, eftersom jag ofta blir väldigt splittrad i mina läsupplevelser. Också är mitt jobb en bidragande orsak till det då jag ibland måste slå upp vissa textstycken eller leta efter särskilda partier. Men den senaste boken som jag läste från pärm till pärm var Sven-Eric Liedmans valda delar från Karls Marx Grundrisse.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Det var Jurassic World!

Hur ser din relation till kultur ut?

Första känslan som dök upp i huvudet varm ‘varm’. Tror det har att göra med ett tidigt minne när mamma och jag var och såg Rödluvan på Konserthuset. Jag var runt 4-5 år gammal och tyckte det var rätt så underhållande. Sedan tidig barndom har min mamma varit duktig på att skola in mig i olika kultur-sammanhang, så som otaliga museibesök, teaterbesök, konserter, till och med operor, för att tala om de arenor som vanligtvis förknippas med kultur. Men även när det gäller samhällsengagemang och omvärldskunskap har hon varit viktig för mig. Vi har också rest mycket ihop. Vad gäller böcker dock har jag en lite knepig relation till dem. Jag har liksom en otroligt stor respekt för böcker, och jag går på ett nästan barnsligt sätt igång på olika litterära verk, vill hålla dom i handen och titta på dom, bläddra i dom o.s.v., men det är lite som att idén – och formen – går före innehållet. Jag slappnar liksom sällan av med böcker, därför har jag också svårt att sitta i timmar och bara sträckläsa. Att se på film eller skriva egna texter av olika slag är mer min “kulturella aktivitet” om man säger så.

Varför är kultur viktigt?

Jag tolkar frågan mer som “varför är skapande viktigt?”. Därför att jag tror att det är ett mänskligt behov, ett mänskligt uttryck, ett mänskligt sätt att utvecklas på, att lära sig på, att bearbeta livet på. Utan det vore vi robotar – oförmögna att förstå.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Om jag ska vara uppriktig så läser jag knappt några dagstidningar. Det blir därför inte läst så mycket på kultursidorna heller. Och när jag läser är det oftast för att det blivit en uppståndelse kring något, så som det tröttsamma försvaret (av bl.a. Knausgårds och Stig Larssons böcker) om att få sexualisera minderåriga flickor med argumentet av att man måste kunna göra “mångtydiga läsningar”. Känns historielöst och desperat.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Detsamma som med resten av samhället: kämpa mot kapitalets logik, arbeta mot patriarkala och rasistiska strukturer  på olika fronter och nivåer samtidigt. En kamp där både erkännande, omfördelning och arbetssätt blir mer rättvisa.

Vad tror du behöver göras för att öppna många dörrar in till kulturen?

BLI AV MED SYNEN PÅ DET ENSAMMA (MANLIGA) GENIET!!!!

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Att fortsätta stå upp för en människosyn icke-instrumentell syn på människan. Att inte vara en ett område som måste redovisa siffror eller tillväxt. Att få vara ett andrum där tiden kan få stå lite stilla och backa bandet för att hinna reflektera. Det är ingen slump att så många kulturutövare är antikapitalister.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Att fler perspektiv kan få rymmas och också lyfta fram mer kollektiva berättelser. Fortfarande är det oftast ensamma krönikörer eller skribenter som får (och också uppmanas till att) ta plats. Ska vi ha förändring behöver vi rörelser och då måste också rörelser kunna ta större plats och synas i offentligheten.

Majsa Allelin är doktorand vid instutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet. 

Rachel Dolezals rasiscensättning avslöjar den vita nonchalansen

Lisa Wool-Rim Sjöblom skriver om det felaktiga bruket av begreppet “transrasialitet” som uppkommit samband med avslöjandet att kvinna vid ett av NAACPs kontor, Rachel Dolezal, under hela sin tid där utgett sig för att vara svart men i själva verket är vit.


Avslöjandet att den svarta amerikanen Rachel Dolezal i själva verket är vit, har lett till högljudda diskussioner kring ras, etnicitet, självidentifikation och det som felaktigt benämnts som ”transrasialism”. Ordet ”transrasial” är ett ord som framför allt används för att beskriva icke-vita som adopterats in i vita familjer och vita kulturer. Det är alltså inte en fråga om självidentifikation, utan om en särskild levd erfarenhet av att ha förflyttats från en (icke-vit) kultur till en annan (vit) och där denna skillnad är fortsatt synlig inom familjen.

Den, enligt mig, befogade ilskan gentemot Rachel Dolezals rasiscensättning, avslöjar den vita nonchalansen och arrogansen inför svart historia och de ojämställda maktförhållanden som råder mellan dessa grupper i USA (och världen), där svarta människor skjuts till döds på grund av sin tillskrivna ras, samtidigt som vita glatt approprierar svart kultur för sitt eget höga nöjes skull.

Ironiskt dock så uppmuntras samtidigt just transrasialt och internationellt adopterade att iscensätta vitheten i sina nya länder, där de som bäst assimilerar sig till vit kultur anses som lyckade, medan de som börjar eller fortsätter att identifiera sig som icke-vita, som hemmahörande i sina första kulturer, beskrivs som dåligt anpassade essentialister – att tillskriva biologiska band betydelse är i det närmaste ett svek, trots att själva den transrasiala erfarenheten är sprungen ur dessa.

Inom adoptionsvärlden är ahistorisk färgblindhet och (den inbillade) möjligheten att ställa sig utanför upplevda raskategorier det hyllade idealet. Adoptivföräldrar kallar sig själva för ”kinamammor” och ”koreapappor”, och i en krönika läser jag om en vit adoptivmamma som menar att det flyter afrikanskt blod i hennes ådror efter adoptionen av en nigeriansk flicka. Att ta hand om någon eller att vara nära någon som är icke-vit beskrivs i det närmaste som en biologisk förvandling, där kärleken är så stark att sociala band blir till blodsband, och gränserna kring ras och etnicitet helt luckras upp. Hur Rachel Dolezal påverkades av sina föräldrars adoption av fyra svarta yngre syskon kan vi än så länge bara spekulera i, men som adopterad kan jag inte låta bli att tänka att det åtminstone är en bidragande faktor som komplicerade Rachels Dolezals förhållningssätt till sin egen vithet. Det säger något om de många utmaningar som adoptivfamiljen ställs inför, och även hur lite det talas om de erfarenheter som vita biobarn har av transrasial adoption.

Muslimska feminister – här för att stanna

Jag ligger på min säng i mitt hem någonstans i Stockholm en regnig septemberdag 2012, med en klump i magen. Jag ringer henne och beklagar mig över något jag säkert läst eller hört om mig. Eller specifikt om den nya, väldigt omsusade facebookgrupp, startad av mig.

När en person är först i ledet med att lyfta ett nytt, men efterlängtat perspektiv inom ett väldigt kontroversiellt område, så är upplevelsen alltid att en är ensam i det, säger hon.

Hon tystnar, tar sedan ett djupt andetag och fortsätter.

Inte på grund av att personer förkastar tesen, utan pga det tar tid för massan att smälta det nya. Och för att det tar tid för människor att ställa sig bredvid den person som allra först lyfte det. Varje ny aspekt har tagit tid, men mödan är aldrig någonsin förgäves.

Jag börjar tyst gråta. Jag vet att hon hatar när jag gråter, men jag kan inte hejda mig.

Du måste för fan tro på dig själv och veta att det är exakt rätt i tiden. Du kommer se frukterna skördas av det. Inte just nu, kanske. Men längre fram. Men ge det tid, det finns en mening bakom allt som sker. Sedan kan du inte ta allt personligt.

Hon suckar.

Det kommer alltid finnas någon som provoceras av din person eller respektlöst motsäger din ståndpunkt. Men skit i det, sånt är fett irrelevant. Detta är sanningen, du sitter för fan på sanningen! Ska du palla trycket och få spridning för detta, måste du tuffa upp dig! Du måste våga göra fel, det är ju bara så du lär dig. Du kan inte få varenda jävels godkännande och du behöver inte vara vän med alla. Skärp dig, för helvete!

Hennes ton förvandlas från en omtänksam nivå till en ren och skär utskällning. En medsysterlig sådan må hända, men ändå en utskällning över telefon. Jag har slutat snyfta och tänker för mig själv att hon, trots allt, faktiskt har rätt. Fan, jag hatar ju samtidigt när hon har rätt. Fast, det säger jag aldrig till henne.

Jag ligger på min säng i mitt lilla hem någonstans i Stockholm. Denna gång en solig aprildag 2015 med henne i luren. Vi diskuterar konton på instagram såsom muslimskkvinna och Voices of hijabis, vi diskuterar hijabuppropet och expressens mäktiga hatet mot slöjan-satsningVi diskuterar debattartiklar och krönikor med muslimsk feministiska utgångsvinklar.

Vi diskuterar noteringen av nästintill en rörelse av muslimska kvinnor och tjejer i Sverige som fått nog och protesterar. Muslimska damer, mångfacetterade sådana dessutom, som sätter ner foten för den mycket självklara rättigheten att kunna företräda sig själva som individer. Bortom den försvarande och uttjatade ställföreträdande teologiska samt globala aspekten. För rätten att själv sätta sin egen prägel av begreppet frihet och för att representerar sig själv. Endast sig själv.

Jag är mitt i ett resonemang när hon väldigt hastigt avbryter mig. Sådär som bara hon kan. Kommer du ihåg vad jag sa till dig där i början?! Utbrister hon hetsigt.

Jag pipar fram ett mycket förvirrat nej. Hon sa inget. Någonstans förstod hon nog att polletten för mig efter några sekunder skulle trilla ner. Och det gjorde den. Och när den gjorde det, började jag gråta.

Vi var sedan båda tysta. Det fanns inget mer att säga. Men vi insåg båda mycket väl att frukterna till slut skördades. Varje ny aspekt tar tid, men mödan är aldrig någonsin förgäves, sade hon till mig, den där regniga septemberdagen 2012.

Bollen är i rullning och inget går längre att stoppa den. Inget. Vi är onekligen nu här för att stanna.

Sarah Delshad är grundare av muslimska feminister, samt fristående skribent och samhällsdebattör. Nominerad till Raoul Wallenbergpriset 2015