Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Emelie Bergbohm är kulturproducent och VD för produktions- och kommunikationskontoret Bohm Bohm Room.
Vilka feministiska frågor tror du kommer att stå i centrum i år?
– Vi närmar oss hundraårsjubiléet sedan det första riksdagsvalet där både kvinnor och män fick rösta i Sverige. Det gör oss uppmärksamma på vilka reformer vi hittills uträttat och nått framgångar med för en ökad jämställdhet i vårt land. Det ger oss också tillfälle att reflektera och ta beslut om hur vi kan få bukt med de problem som demokratin står inför i dag.
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
– Ekofeminismen tror jag kommer få nytt liv i debatten, där vi kommer få ta del av fler engagerande samtal och handlingar kring det som förenar miljörörelsen och feminismen. Det finns en tydlig koppling mellan ekologi, fred och kvinnors rättigheter. Kan vi stärka dessa områden kommer vi få ett mer välmående samhälle och rädda vår planet för kommande generationer. Jag hoppas också att olika feministiska frågor får ta plats inför EU-valet som stundar i maj. Om det feministiska perspektivet tystnar i EU-parlamentet kommer det bromsa mycket av demokratins utveckling i Europa. I Sverige liksom i övriga europeiska länder är kvinnors frihet mindre än mäns frihet. Det gäller både politiskt, ekonomiskt och socialt. Europeiska jämställdhetsinstitutet har till och med slagit fast att det skett en tillbakagång för kvinnors rättigheter i EU de senaste tre till fem åren.
Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?
– Myndigheten för kulturanalys släppte nyligen sin årliga rapport om kulturpolitiken i Sverige. I denna rapport skriver man att kulturpolitiken har misslyckats med att leva upp till de kulturpolitiska målen och de regionala kulturinstitutionerna har inte förutsättningar att leva upp till sina uppdrag. Det råder nu stora skillnader när det kommer till vilka som tar del av kultur i vårt land. Kanske kan en mer feministisk kulturpolitik bidra till att det offentligt finansierade kulturutbudet kommer fler till del och att mer skattemedel tillfaller kulturområdet.
Vilken feminist inspirerar dig mest?
– Carolina Benedicks Bruce, en svensk skulptör och målare som levde 1856 – 1935. Hon var konstnären som skapade konstnärshemmet Brucebo på Gotland. Hon var förutom en kvinnlig pionjär som konstnär och skulptör på en mansdominerad konstscen under 1800-talet, även en rösträttskvinna som bidrog i kampen både lokalt, nationellt och internationellt. 1911 bjöd hon in rösträttskvinnor från hela världen till Gotland. Hon hade alla viktiga attribut: pengarna, de stora hattarna och ett envist hopp om förändring. Hennes porträtt och skulpturer visas just nu på Prins Eugens Waldemarsudde i deras utställning om konstnärskolonin i Grez-sur-Loing.
Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Lawen Redar är kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna och är ledamot i Kulturutskottet vid Riksdagen.
Vilka feministiska frågor tror du kommer att stå i centrum i år?
– Jag iakttar att det just nu växer en politisk diskussion, främst bland högermän, som handlar om att genusforskningen i sig inte är vetenskap och att den främst genererat “flum” och “teori” framför konkretion. Det är förstås en ideologisk debatt sett till att vi de senaste åren fått se slående resultat när man utifrån ett genusperspektiv analyserar exempelvis arbetsmiljö och hälsa. Kunskapsluckorna håller på att fyllas. Idag vet vi mer om kombinationen fysiskt arbete med emotionell belastning vilket drabbar kvinnor i högre utsträckning. Inom arbetsmiljöforskningen arbetar man mer och mer med att synliggöra arbetsuppgifter som inte ryms i ett tidsschema för att påvisa behovet av organisatoriska förändringar.
För mig är det därför viktigt att denna ideologiska debatt, inte tillåts leda till att vi inskränker den fria forskningen. Den feministiska frågan som kommer att stå i centrum i år på svensk hemmaplan är just att försvara genusforskningen. Internationellt följer jag kvinnokampen i Saudi, Iran och Kurdistan. De står i fronten mot islamismen och auktoritära krafter och behöver allt stöd de kan få.
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
– Arbetarkvinnors situation på arbetsmarknaden. De senaste 20 åren har deras anställningar blivit mer och mer otrygga utan någon nämnvärd reaktion från politiken. De otryggaste anställningarna, det vill säga behovsanställning och anställd per timme, utgör 58 procent av alla tidsbegränsade anställningar arbetarkvinnor har. Omkring 22 procent av alla arbetarkvinnor vikarierar för någon annan och cirka 50 procent arbetar halva tiden. När LO har undersökt varför kvinnor i välfärden arbetar deltid framgår det att arbetet i vård och omsorg organiseras i form av precisionsbemanning. Därtill upplevs arbetet allt för fysiskt eller psykiskt krävande för att man ska orka arbeta heltid. Detta påverkar vardagen, hälsan och slutligen pensionen. Jag tycker inte det finns någon annan fråga som är så viktig som att dessa kvinnor får trygga anställningar och värdig arbetsmiljö.
Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?
– Det är skillnad på kulturdebatt och kulturpolitik. Kulturdebatten ska självklart fyllas av feminister så att vi lyckas opinionsbilda och få med oss majoriteten i kampen för en jämställd värld. Kulturpolitiken behöver, liksom alla politikområden, feminister. Men kulturpolitiken i sig kan inte kompensera för ekonomiska skillnader mellan män och kvinnor, men det politiska kravet kan ändå vara kulturell jämlikhet. Det ska inte råda sådan oerhörd skillnad mellan barn som genom familj och uppväxtmiljö har tillgång till bildning och konstnärliga uttryck, och de som inte har det. Skolan skulle kunna bidra till att minska den kulturella segregationen om den erbjöd elever möjlighet till estetiska lärande processer, allsidig bildning och förmåga att arbeta med olika uttrycksformer. Men det kräver att estetiska ämnen blir obligatoriska i grund- och gymnasieskolan, att kulturskolans utvecklingsbidrag återförs till kommunerna samt att meningsfull fritid för unga blir en nationell angelägenhet. Jag tycker det är avgörande att idrottsrörelsen arbetar med jämställdhetspolicy, tar tag i omklädningsrums-snacket och värderingsgrunden liksom alla aktivitetshus och fritidsgårdarna. Men sen tycker jag att MeToo- upproret inom kultursfären påvisar behovet av grundläggande värderingsarbete och behovet av trygga anställningar så att kvinnors prekära situation upphör.
Vilken feminist inspirerar dig mest?
– Jag har läst ut Gunnela Björks bok om Kata Dahlström. Alltså jävlar vilken kvinna! Hon åkte land och rike runt, trotsade män, mötesförbud och poliser, och krävde att få agitera om socialdemokrati. Hon är en pionjär som inspirerar. Och förstås kvinnorna som stått i fronten mot Daesh/Islamiska staten i Syrien och Irak. Just nu inspirerar de mig mest. De har definierat vad det hela handlar om: Jin, Jiyan, Azadi – Kvinnor, Livet, Friheten.
Arbetsrelaterad stress är en epidemi som sprider sig och sträcker sig in i varenda vrå av det här samhället. Men på vem läggs egentligen ansvaret? Kim Silow Kallenberg skriver om avsaknaden av diskussion om arbetsgivarens roll i detta samhälleliga problem; om folkhälsovården som alltid är vänligt inställd men som enbart ger råd om vad den som drabbats borde göra eller ändra på – aldrig arbetsgivaren – och om en maktrelation präglad av våld och underordning.
We can’t do it
I SVT Edit-serien ”We can’t do it” med Fanna Ndow Norrby som programledare, får vi träffa unga kvinnor som blivit utmattade av arbetsrelaterad stress. Vi får veta att det är ungefär fyra gånger så många kvinnor, i förhållande till män, som är sjukskrivna för utmattning. Både offentliga och icke-offentliga kvinnor uttalar sig i seriens tre avsnitt. De berättar om sina erfarenheter, vad stressen gjorde och gör med dem. Vi får möta unga kvinnor som fått fysiska stressreaktioner i form av blåsor i svalget, och utslag på hela kroppen. Kvinnor som tappat håret, som plötsligt blivit allergiska mot i princip allting. Unga kvinnor med migrän som inte gett med sig i dagar och veckor i streck, och andra som får minnesluckor eftersom stressen förstört deras hjärnor. Kvinnor som legat på soffan i flera år, oförmögna att orka något mer än så.
En kvinna i serien säger att hon i efterhand kan se varningssignalerna. Utmattningen var inte något som kom plötsligt. Den byggdes upp (bröt ner?) under flera års tid. Hon ignorerade bara alla tecken. Körde på. Så som det förväntas av oss. Jag tänker att det också måste ha funnits andra i hennes omgivning som levde i förnekelse. Vi lever i en kultur som förnekar det sjuka. Nej, som hyllar det sjuka.
Jag hyllade själv det sjuka, tänkte att jag måste vara exceptionell som klarade av det hårda tempot. Det var en märklig definition av vad det innebär att klara av något.
”We can’t do it” är jobbig för mig att se på. Jag har ofta nära till tårarna. Käkarna är sammanpressade av den ilska jag känner. För jag har varit en av dem. Innan jag blev sjukskriven fanns det också varningssignaler. Tecken att tyda. Som när jag stod i hissen på jobbet och inte kunde minnas hur jag tagit mig dit. Eller när jag inte kunde hitta min bil då jag skulle åka hem. Alla gånger jag fick yrsel. Den gången jag kräktes på jobbtoaletten när jag plötsligt fick en skarp huvudvärk, och sen gick tillbaka och fortsatte jobba. Jag hyllade själv det sjuka, tänkte att jag måste vara exceptionell som klarade av det hårda tempot. Det var en märklig definition av vad det innebär att klara av något.
Dokumentärserien är tröstande i all sin hopplösa sorglighet. Jag finner tröst i att jag inte är ensam om de här erfarenheterna. Ensamhet är också ett tema som flera av kvinnorna som berättar berör. De har känt sig utlämnade till sina egna känslor och sin trötthet. Det är tragiskt att de känt så. Men det är kanske ännu mer sorgligt att det faktiskt inte är sant. De är inte ensamma. Långt ifrån. Det finns oändligt många kvinnor som dem. ”We can’t do it” är en dokumentärserie om duktiga flickor som mig. Jag ser mig själv i varenda en av dem, oavsett om deras arbeten är andra än mitt. Det är en epidemi som sträcker sig in i varenda vrå av det här samhället, och förenar alla branscher och sektorer av arbetslivet. En forskare och psykolog som medverkar i ett avsnitt talar om de utmattade kvinnorna som ”en nationell katastrof”. Min erfarenhet säger mig att hon har rätt.
Kvinnornas berättelser är värdefulla, men de får mig att vilja höra dem som bär ansvaret. Arbetsgivarna, politikerna.
Men det är också något jag saknar när jag tittar, som kanske går bortom seriens tanke och intention. Att få höra alla dessa olika kvinnors mycket lika berättelser om ett fullkomligt groteskt arbetsliv väcker frågor hos mig om vad arbetsgivarna tänker, och vad de faktiskt gör. Kvinnornas berättelser är värdefulla, men de får mig att vilja höra dem som bär ansvaret. Arbetsgivarna, politikerna. Jag skulle önska att vi fäste blicken lite mer på dem. Att vi rent av genomborrade dem med våra ögon, och inte tittade bort. Att vi lät dem stå till svars.
Vi kan fundera ett slag på styrkeförhållandet mellan den där kolossen som är en arbetsgivare – en högskola, ett företag – och en individ som jobbar där. Är det verkligen rimligt att ansvaret för exakt allting ska falla på en enskild människa? Om du bara tränar lite mer och äter mer frukt så kommer allt att kännas bättre, får vi höra. Jag har tränat och ätit frukt i hela mitt vuxna liv. Jag blev utmattad ändå. Det var nämligen varken vitaminbrist eller grundkondition som var problemet. Påbuden syns i normerna omkring oss, det kommer från välmenande kollegor, och syns även i hur man från arbetsgivarens håll angriper ohälsa. Varje år handlar min arbetsplats hälsosatsningar om stegräkning, eller fysisk träning i vardagen, som om det var vårt största hälsoproblem. Trots att medarbetarundersökningar år efter år visar katastrofala siffror vad gäller arbetsrelaterad utmattning och andra stressproblem. Jag känner mig känslomässigt tom efter arbetet. Ungefär hälften svarar att de känner så flera gånger i veckan. Vissa varje dag. Ändå förändras ingenting. Även arbetsgivare är inordnade i en strukturer, så klart, och påverkas av ekonomiska förutsättningar och nyliberal ideologi. Men någon måste ta ansvar. Någon som inte redan ligger ner.
Vi borde slunga iväg ansvaret som en sten uppåt i samhällshierarkin, men istället faller bördan så gott som alltid nedåt. Även individer faller när arbetsuppgifter ramlar över dem.
Om du bara lär dig att prioritera lite bättre så ska du se att det inte känns så tungt, får vi också höra. Men att lära sig prioritera är också ett dåligt råd i en organisation med för snäva marginaler. När jag prioriterar bort faller uppgiften på någon annan. En annan individ som får höra att den borde äta mer frukt och ta trapporna lite oftare. Prioritera bort. Vi borde slunga iväg ansvaret som en sten uppåt i samhällshierarkin, men istället faller bördan så gott som alltid nedåt. Även individer faller när arbetsuppgifter ramlar över dem. En efter en faller de. Som dominobrickor. Vi blir inte burna av organisationen. Vi bär den. Vi ska skämmas när vi tappar greppet. Det är aldrig den orimliga bördans fel.
Olika sorters våld mot kvinnor
Som en återspegling av dem vi möter i serien ”We can’t do it”, är nästan alla kvinnor även i företagshälsovårdens väntrum. Det är där jag tillbringar mycket av min tid under sjukskrivningen. Det är också där jag numera träffar mina kollegor. Vi hälsar knappt. Tittar ner i golvet. Vi har blivit sjukskrivna för utmattning och fått lära oss att det är oss det är fel på. Därför skäms vi när vi stöter på någon vi känner där. Ungefär så som våldsutsatta kvinnor ofta skäms när någon gjort dem illa.
En slagen kvinna som skäms kanske säger att hon har gått in i en dörr när hon ska förklara en blåtira eller ett rödmosigt kindben. Det är en kulturell referens som fått ett eget liv och återkommer till exempel i titeln på Roddy Doyles roman Kvinnan som gick in i dörrar (Wahlström & Widstrand, 1996). Doyles roman är berättelsen om Paula som är gift med Charlo som misshandlar henne. Paula upplever sig själv som osynlig, även i relation till sina allra närmaste: “Dom kunde känna spritlukten. Aah, Dom kunde se blåmärkena. Aah, nämen. Dom kunde se bulorna. Aah nämen, Gud hjälpe den stackarn. Deras näsor ledde dom men ögonen vägrade. Min mor tittade men såg inget. Min far såg ingenting och älskade det han såg. Mina bröder såg inget. Hans mor såg inget. Kvinnan som jämt gick in i dörrar.”
På högskolan där jag jobbar går vi inte in i dörrar. Vi går in i väggar.
På högskolan där jag jobbar går vi inte in i dörrar. Vi går in i väggar. Men ingen pratar om vad den där väggen är för något, eller låtsas ens om att den är där. Det görs till brister hos oss när vi stöter emot den där väggen. Som när Paula säger: “Jag ramlade nerför trappan, jag gick in i en dörr. Jag slog mig själv med klacken på hans sko.” Precis som den misshandlade kvinnan är det vi som borde haft vett att flytta på oss. Vi som borde vikt undan. Det är aldrig väggens fel att den är en vägg. Det är vi som ska skämmas för våra trötta hjärnor och sömnlösa nätter. Våra bettskenor och ångestdämpande mediciner. Det är vi som är problemet. Vårt dåliga lokalsinne som är orsaken till kollisionen.
Relationen mellan mig och min arbetsgivare liknar i mycket en misshandelsrelation, även om det självklart finns skillnader. Våld finns i olika skepnader såsom fysiskt och psykiskt: det finns i språket så väl som i aktiva, mellanmänskliga handlingar. Alla former av våld är alltid kopplade till maktordningar som kön, klass, funktionalitet, sexualitet, etnicitet och ålder. Våldet kan med andra ord tjäna maktstrukturer som kapitalismen och patriarkatet, ofta sammanblandade. Båda strukturerna ger upphov till fysiskt våld; medan den ena bland annat är kopplad till slag mot kroppen ger den andra ohälsa och stress.
Bluffen den allsmäktiga individen
Jag gick inte vid första slaget. För vart skulle jag gå? När du lagt ner år av engagemang, hårt arbete och kreativitet på att skapa ett sammanhang att verka ifrån, hur ska du bara kunna lämna det då? Vem ska ta emot dig? Jag la skulden på mig själv. Skammen. Jag tänkte: det är pressade tider, budgetåret ser dåligt ut, jag förstår att det blir så här. Jag identifierade mig helt enkelt med min förövare. Tänkte: det gäller att härda ut. Det kommer bättre tider. En annan tid när min arbetsgivare kommer se vad jag gör och visa sin uppskattning. En annan tid då jag får lön för mödan.
Företagshälsovården är vänligt inställd, men råden jag får därifrån handlar alltid om vad jag borde göra, aldrig om arbetsgivarens roll. Som om det inte var en relation.
Men åren går och det blir inte bättre. Jag hanterar själv min börda. Företagshälsovården är vänligt inställd, men råden jag får därifrån handlar alltid om vad jag borde göra, aldrig om arbetsgivarens roll. Som om det inte var en relation. Jag äter mina Propavan och Atarax. Jag är en duktig flicka även på det viset.
Jag klarar till slut av att lämna den destruktiva relationen med min arbetsgivare. På högskolan där jag jobbar får jag, när jag säger att jag ska sluta, höra att jag är så uppskattad och kompetent. Jag vet, tänker jag. Det är just därför jag slutar. Jag har sett igenom er. Jag vet att det inte är mig det är fel på. Det är just det som är problemet: diskrepansen mellan vad ni säger och vad ni gör. Ni säger att jag är fantastisk, ett värdefullt tillskott. Men ni behandlar mig som en administrativ enhet utan kontroll över min arbetssituation. Jag är visstidsanställd. Trots att ni säger att ni behöver mig har ni inte ansett mig värdefull nog för en fast anställning i verksamheten. Trots att jag bär verksamheten. Jag har blivit den misshandlade hustrun. Den som städar, diskar, tar hand om barnen, masserar andras trötta fötter och lagar mat. Samtidigt får jag stryk. Skammen får mig att tänka att det är jag som gör våld på mig själv. Min egen kreativitet och livsglädje dör. Högskolan dödar den. Den plats som skulle ge utrymme dödar just vad den säger att den ger utrymme för. Istället får vi antiintellektualism. Strukturell dumhet. Lite som den där familjen som skulle vara den trygga famnen och som slår ihjäl sina mammor. Lite så. Lite för likt det för att det ska kännas bekvämt.
Vi måste se igenom bluffen med den allsmäktiga individen, vara fler som säger: vi kan inte göra det! och betona vi:et. Något måste förändras.
Det finns en sak som jag vill att ni som tagit slut, eller som är på väg att ta slut, ska komma ihåg: om din arbetsgivare säger åt dig att hoppa från ett femvåningshus, och du bryter alla ben i din kropp, så kan det aldrig vara dina ben som är för svaga. Det är uppgiften som är orimlig. Likaså, om du är en person som blivit ombedd att hoppa från ett femvåningshus, och fått behålla dina ben någotsånär intakta, då är det inte du som är exceptionellt begåvad. Troligen var det något annat, eller någon annan, som dämpade fallet. Kanske för att de i solidaritet bar dig. Kanske för att du landade på dem. Vi måste se igenom bluffen med den allsmäktiga individen, vara fler som säger: vi kan inte göra det! och betona vi:et. Något måste förändras. Som en röst säger i serien: “Vi kan ju inte bygga ett samhälle som inte är gjort för dem som finns i det.”
Syntolkning: Bilden föreställer en röd, brun och beige tegelvägg
En mängd kulturarbetare har samlats för en solidaritetskampanj för hamnarbetarna. Kultwatch publicerar idag kulturarbetarnas upprop och manifestation i bildform från en rad kulturarbetare, till stöd från de strejkande hamnarbetarna i Göteborgs hamn.
Rätten att organisera sig och kämpa för sina rättigheter är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Just nu utreds lagförslaget Fredsplikt på arbetsplatser där det finns kollektivavtal och vid rättstvister. Förslaget säger att denna demokratiska rättighet inskränks till den fackliga organisation som arbetsgivaren har skrivit avtal med. Oavsett om just det facket har några medlemmar på arbetsplatsen. Istället för ett system där arbetsgivare och anställda kommer överens om arbetsvillkoren, så kommer arbetsgivaren kunna välja det billigaste kollektivavtalet och hänvisa till det vid konflikt. Det blir då olagligt för de anställda på arbetsplatsen att vidta några som helst åtgärder så länge arbetsgivaren har ett kollektivavtal – oavsett hur dåligt avtalet är för de anställda. Att organisera sig självständigt och kämpa för en bättre arbetsplats lokalt blir därmed omöjligt. Rätten till fri facklig organisering är hotad.
Vi kulturarbetare stödjer Hamnarbetarförbundets rätt att teckna ett likalydande kollektivavtal. Verklig demokratisk organisering kan bara komma underifrån. Hamnarbetarförbundet är en organisation som sätter demokratisk förankring högt. Som kulturarbetare känner vi betydelsen av demokrati och frihet, vi kämpar för dessa värden på många olika sätt i vår vardag. Idag är det viktigt att solidarisera sig med hamnarbetarna. Gör det du också!
I dag, 18 januari 2019, sker det som troligen är den slutgiltiga statsministeromröstningen i riksdagen, efter snart ett halvårs regeringsförhandlingar. Poeten Aynur Isayeva reflekterar i en dikt publicerad i Kultwatch kring dramats kärnpunkt, Talmannen, Andreas Norlén.
Talmannen,
finns det ett slut på ditt lidande?
förlorad
i kammarens kvidande
ett slagfält i huset när du ger ordet
bara vreden blocköverskridande
finns det ett rum utan regler
där du ligger vridandes?
där du river korten
välter bordet
tar tillbaka ordet
talmannen
du blev inte av med förståndet idag heller
men ta mitt råd
ta semester
framåt!
med ismen omgivande
än skrivs historien om det blivande
Aynur Isayeva. Foto: Privat
Toppbild: Andreas Norlén i riksdagens talmansstol. Foto: Riksdagen
Mordet på mapuchen Camilo Catrillanca har fått internationell uppmärksamhet. Maria José Iglesias Peralta skriver om koloniseringen av Wallmapu och det statliga våldet mot mapuchefolket i Chile men lyfter även fram hur folket i Chile – och främst den chilenska kulturvärlden – har solidariserat sig med mapuchefolkets frihetskamp.
Kampanjbild för krävandet av rättvisa för mordet på Camilo Catrillanca. Övers. “Rättvisa för Camilo Catrillanca. Mördad av Sebastian Piñeras stat”
Det är onsdagkväll när det knackar på ytterdörren, det är min granne som undrar om jag hört att ännu en mapuche blivit mördad i södra Chile. Hon ser förtvivlad ut och berättar att han blev skjuten i huvudet bakifrån, när han körde sin traktor. Grannen menar att det finns misstankar att skottet kom från en polishelikopter.
Mordet på den 24-åriga mapuchen Camilo Catrillanca sker i mapuchesamfälligheten Temu kuykuy (Temucuicui), i samband med en polisjakt efter ett bilrån i småstaden Ercilla. Polisen påstås ha varit på jakt efter männen som stulit tre bilar tidigare samma dag. Polisinsatsen leddes av den polisiära operationen Comando Jungla, som specialutbildats i Colombia och USA för att specifikt “fastställa säkerheten” i södra Chile och i konflikten med mapuchefolket. En konflikt som handlar om mapuchefolkets krav på rätten till sitt ursprungliga territorium i Wallmapu som den chilenska staten ockuperat.
När mordet på Camilo Catrillanca sker, den 14 November 2018, övningskör han med en 15-årig pojke i sin traktor. Skottlossningarna haglar över dem och pojken får bevittna hur Catrillanca får flera skott i bakhuvudet så att överkroppen plötsligt faller blodig över ratten. Pojken blir sedan själv gripen, förhörd och slagen av polisen.
På Chiles gator, och speciellt i staden Valparaíso, finns det många muralmålningar som adresserar mapuchefolket och deras villkor. Bild: Maria José Iglesias Peralta.
I Chile rapporteras det dagligen i medierna om konflikten mellan den chilenska staten och mapuchefolket. Mordet på Camilo Catrillanca sågs som en klar uppvigling från statens håll och nyheten fick stor spridning över hela landet samt i internationell media. Han var nämligen barnbarn till mapucheledaren och miljöaktivisten Juan Catrillanca Antín, som i åratal kämpat mot de internationella skogsbolagen i området. Allmänheten började därför ifrågasätta polisens tillvägagångssätt och handlingar i samband med bilrånet: Varför skjuta ihjäl en misstänkt som kör en långsam traktor? Vill man inte ha den misstänkte vid liv för förhör?
Mapuchefolkets kamp mot koloniseringen av Wallmapu började redan långt innan spanjorerna koloniserade delar av det vi idag kallar för Sydamerika. Försök gjordes redan 1470, när inkariket sträckte sig hela vägen ner till det som idag är centrala Chile och fram till när inkariket kollapsade 1533. Då tog spanjorerna över och försökte kolonisera Wallmapu under det så kallade Araucokriget, men lyckades inte heller. Spanjorerna erkände istället urfolket Mapuche som en nation och förhandlade fram ett avtal som definierade territorium och handeln dem emellan. Det var när Chile påbörjade sin självständighetsprocess som konflikten började eskalera igen. Efter långa perioder av krig bestämde man sig för att sluta fred och båda parterna skrev under Tapiwe-avtalet 1825. Det var dock ett bakslag för mapuchefolket eftersom de inte fick någon region tilldelad med självstyre över sina landområden. Istället förklarades områdena ligga inom gränserna för staten och mapuchefolket blev därmed utan reellt erkännande som nation. Den chilenska staten bröt sedan mot avtalet och konflikten eskalerade ännu en gång när de 1881 försökte sig på ytterligare en ockupation av södra Chile.
Det kommande århundradet bestod av konflikter. Mapuchefolket gjorde motstånd för att stå emot ett fullständigt övertagande. Mapuchefrågan blev ännu mer svårhanterlig när den socialistiske presidenten Salvador Allende störtades genom en statskupp 1973 eftersom Augusto Pinochets diktatur förföljde all slags vänsterfolk och mapuchefolket vilka ansågs vara ett hot. Pinochet försökte sig på ett strategiskt dubbelspel 1978 där en bit mark skänktes till Mapuchefolket som var mycket mindre än vad som egentligen krävdes. Som motprestation skulle mapuchefolket lägga ner sina fortsatta krav på markrättigheter och börja integrera sig i det chilenska samhället. Samtidigt införde Pinochet nyliberalism i den chilenska politiken med privatiseringar och goda förmåner för storgodsägare och andra transnationella företag, samt gav dem tillgång till stora markarealer i södra Chile. Något som givetvis påverkat Wallmapu.
Den radikalare mapuchefalangen fick ett uppsving i samband med diktaturens fall 1989. Konfrontationerna mellan den chilenska polisen/militären och mapuchefolket blev därmed intensivare och våldsammare. Konflikten hårdnade när staten under 1990-talet sålde mark till storföretag inom skogsindustrin (exempelvis svenska SCA som tillverkar pappersmassa) och till de inflytelserika chilenska familjerna Mattes och Angelini som grundade de dominerande storföretagen Celulosa Arauco och Forestal Mininco i Chile. Företag som staten dessutom subventionerade med skattelättnader. Företagen planterade tall- och eukalyptusträd i enorma monokulturer för export. Konfliktens uppsving gick också hand i hand med hur staten hanterat andra miljöfrågor i regionen. Det multinationella företaget Endesa med bas i Spanien byggde även ett flertal vattenkraftverk vilket skapade konflikt med pehuenchefolket.
Kritiken mot hur olika regeringar i Chile har hanterat konflikten i Araucodistriktet, som är en del av Wallmapu, har blivit allt skarpare genom åren. Det koloniserade Wallmapu är idag militariserat av staten. Militariseringen började redan under den socialdemokratiska presidenten Ricardo Lagos regering (2000-2006) och har sedan fortsatt under president Michelle Bachelets tid (2006-2010 och 2014-2018) fram till dagens eskalering under president Sebastián Piñeras regering med Comando Jungla i spetsen.
Nguillatue Mapuche. Centro Ceremonial Mapuche. Bild: Maria José Iglesias Peralta.
Jag träffar Lonko Patricia Antillanca Huichante som är mapucheledare, därav Lonko som betyder överhuvud på mapudungun. Hon tar emot mig i centret för mapucheceremonier, Relmü Rayen Chodlafken (övers. Regnbågen som blommar nära havet) som ligger i Viña del Mar. Lonko Patricia Antillanca menar att det som gör henne mest förtvivlad är att chilenarna inte förstår att Chile inte tillhör dom.
– Chilenarna själva verkar inte förstå, eller så vägrar dem inse, att Chile som land inte ens tillhör chilenarna längre. Att allt blivit sålt, allt har tagits över av multinationella företag som förorenar, förstör miljön och som knappt behöver betala någon skatt.
Lonko Patricia Antillanca säger att staten är rasistisk och att i Chile skapas många lagar som staten och myndigheter sedan inte följer. Hon berättar att hon saknar södra Chile där hon är född och uppvuxen men menar att centret i Viña del Mar där hon nu bor också behöver finnas till.
– Folk i större städer behöver en plats dit de kan gå och ta reda på vilka Mapuches är och hur de lever. Vi behöver mötas någonstans. Den som vill är välkommen att komma hit och delta i våra evenemang. Här har vi funnits som ceremoniellt center i 15 år och vi är helt självständiga med 43 medlemmar. Vi vill vara helt självständiga, vi tar inte emot pengar från staten, för det är precis så de har splittrat mapuchefolket. Vi är enade och vi vet vad vi behöver göra för vår överlevnad. Vi skyddar naturen, barnens framtid hänger på det.
Där den chilenska staten terroriserar mapuchefolket så stödjer det chilenska folket deras kamp för rätten till sin mark. Många anser att det behövs en fredlig och rättvis upprättelse med landets koloniala och våldsamma historia. Mapuchen, journalisten och författaren Pedro Cayuqueo menar i en intervju för CNN Chile att statistiken visar att upp till 70% stöttar Mapuchefolket.
En blandad skara av kulturaktörer i Chile har riktat skarp kritik mot staten, allt från skådisar till musiker, filmregissörer, sångare i kända band, målare, fotografer och dansare har uttryckt stöd i frågan. Även delar av den etablerade kultureliten har börjat visa sitt stöd via sociala medier och i olika typer av demonstrationer. Dels genom användning av hashtags som #mapuchelibre, #monedasdelibertad, och #camilocatrillanca, men också genom att arrangera större evenemang. Ett sådan är ett dansperformance som arrangerades i författaren Gabriela Mistrals kulturhus i Santiago de Chile veckan efter mordet på Camilo Catrillanca. Ett annat exempel, också strax efter mordet på Catrillanca, är när 95 kulturaktörer av olika slag skrev under ett gemensamt offentligt uttalande mot militariseringen av Wallmapu och för inrikesministern Andrés Chadwicks avgång. Chilenska musiker som rapparen Ana Tijoux och sångaren Evelyn Cornejo kritiserar den chilenska statens våld och förtryck i sina texter. I låten Alerta sjunger Cornejo om hur militären förtrycker och manar till motstånd. Hon sjunger:
Resiste Africano – resiste, resiste America – resiste, resiste Irak – resiste. Resiste Mapuche resiste!
(övers. Stå emot afrikan – stå emot, stå emot Amerika – stå emot, så emot Irak – stå emot, stå emot mapuche – stå emot!)
Andra latinamerikanska artister som Calle 13 från Puerto Rico har visat sitt stöd i över ett årtionde. I låten Latinoamérica, som till stor del skrivits under gruppens huvudsångare Residentesresor i Chile, sjunger han om att varken solen, livet, luften eller regnet är till salu eller köpbara. När Calle 13 uppträdde på musikfestivalen i staden Viña del Mar 2011 skrev Residente “Fuerza Mapuche”(övers. mapuchekraft) på sin rygg vilket fick direkta konsekvenser. Dagen därpå blev han väckt av polisen klockan sex på morgonen och omedelbart utvisad ur landet med förklaringen att han lade sig i den chilenska inrikespolitiken. I januari 2018 uppträdde gruppen igen på Festival del Huaso de Olmuéoch bjöd upp representanter och aktivister för, bland annat, mapuche-frågan på scen för att hålla tal. Publiken jublade och polisen kunde inget göra då det var chilenska medborgare som själva kritiserade landets inrikespolitik.
Mural på Valparaísos bussterminal. Bild: Maria José Iglesias Peralta.
Det har nu gått mer än en månad sedan mordet på Catrillanca och allt tyder på att mordet är kopplat till den chilenska statens intressen i Araucodistriktet och mapuchefolkets krav på rätten till sin mark. Mapuche, som betyder ”jordens människa” på mapudungun, har en stark relation till naturen och kan därför aldrig överge kampen för sin mark. I Centret för mapucheceremonier i Viña del Mar berättarLonko Patricia Antillanca om betydelsen av att leva nära naturen, med jorden och hur kraften finns där, i jorden men också om behovet av att skapa allianser.
– Vi kan inte låta politikerna fortsätta splittra oss som folk. Vi los mapuches har, precis som chilenare och andra folkslag, numera samma problem. Rätten till rent vatten, ren luft och naturens överlevnad. Ingen kan leva utan naturen. Vi behöver den för att kunna vara hela som människor. Vi måste lära oss att naturen ger oss allt vi behöver och det måste respekteras och tas hand om. Vårt jobb här i centret är att integrera chilenare och andra i vårt mapuchesamhälle, integrera andra i vårt sätt att tänka, i vårt perspektiv. Ett exempel är naturmedicinen vi använder oss av. Folk kommer hit för att de vill lära sig och jag blir också inbjuden att hålla föredrag på universiteten.
Den politiska hållningen från statens håll är tydlig. Minst 17 mapuches har mördats sedan demokratins återinförande i Chile år 1990, och många fler har suttit och sitter i fängelse som politiska fångar dömda för terrorism. Konfrontationerna ökar. Polisen anklagas för mord och för att iscensätta bränder samt korruption å ena sidan – medan mapuchefolket anklagas för att vara tjuvar, upprorsmakare, och terrorister å andra sidan. Evelyn Cornejo sjunger om detta i låten Las Golondrinas:
Antes éramos borrachos y ahora somos terroristas. Mira como discriminan en la calle en la revista. Antes éramos borrachos y ahora somos terroristas /…/ Mira como nos torturan esa policía racista. Antes éramos borrachos y ahora somos terroristas. Mira como nos disparan del estado fascista.
(övers. Förr ansågs vi vara fyllosar och nu anses vi vara terrorister. Se hur de diskriminerar oss på gatan och i tidningar. Förr ansågs vi vara fyllosar och nu anses vi vara terrorister /…/ Se hur den rasistiska polisen torterar oss. Förr ansågs vi vara fyllosar och nu anses vi vara terrorister. Se hur den fascistiska staten skjuter oss.)
Mapuchefolket har under lång tid blivit utsatt för rasism, diskriminering och kolonisering. Idag har mapuchefolket bara 5% kvar av den totala andelen mark de en gång hade tillgång till innan europeerna koloniserade denna del av kontinenten. De kräver därför tillbaka sitt ursprungliga territorium från staten, storgodsägare och internationella företag. Mapuchefolket kräver också rätten till självstyre i hela Wallmapuregionen, det vill säga det ursprungliga mapucheterritoriet, inklusive området som idag koloniseras av den argentinska staten. Den chilenska staten säger sig vilja lösa konflikten genom att, exempelvis, köpa tillbaka mark och bidra med utvecklingsprojekt (för hus och odlingar). Men många menar att det är småsmulor och betraktar förslaget som ett hån. Araucodistriktet räknas dessutom till Chiles fattigaste fastän Wallmapuområdet bidrar till landets andra och tredje största exportvaror från skogsbruket och fiskindustrin.
Innan jag lämnar mitt möte med Lonko Patricia Antillanca frågar jag avslutningsvis vad hon drömmer om. Hon svarar:
– Att vi lever fritt från förtryck och militarisering och på ett hälsosamt sätt i relation till naturen. Utan några territoriella gränser, att vi delar på det vi har, att vi hjälps åt. Att vi får odla fritt och hämta vatten i lugn och ro, plantera träd och sköta om djuren utan konflikter. Att byteshandel och naturmedicin börjar ses som ett alternativ.
När jag går iväg mot bussen och tar fram pengar för att betala, kommer jag att tänka på 100 pesos-myntet vars ena sida bär en bild på en mapuchekvinna i traditionell klädsel. Myntet användes i en viral instagramvideo den 12 Oktober för att synliggöra förtrycket, förföljelsen och fängslandet av mapuchefolket och mapucheaktivister. I videon ser vi hur mapuchekvinnan på myntet fängslas vilket ska symbolisera hur den chilenska staten utgett sig för att driva en multikulturell politik och använt urfolk som ett sätt att plocka politiska poäng, för att dölja det koloniala våldet som praktiserades då som nu. Videon visar andra sidan av myntet av Chile som ekonomisk framgångssaga. Baksidan av en nyliberal politik som utsätter mapuchefolket för våld när de strävar efter att leva i enlighet med sin kultur och tradition.
Som en aktivistisk handling ritar många tre sträck över den avbildade mapuchekvinnan på 100 pesos-myntet. Något som både symboliserar förtrycket mot mapuchefolket och synliggör statens fängslande av mapuchefolket som politiska fångar. Bild: Maria José Iglesias Peralta.
José H Romero es un poeta boliviano, residente en el barrio de Hammarkullen en la ciudad de Gotemburgo, Suecia. Los siguientes poemas han sido inspirados en cuatro de las obras de artes creadas en el marco del festival de Arte Urbano ”Hammarkullen Urban Arts 2017”. Los poemas han sido escritos en español y traducidos al sueco por Alex Valencia Rodallec, redactor de esta publicación En förort i färg.
Foto: Lennart Navarrete
Desgarrar
Febrilmente unos desgarran,
en busca del ansiado oasis
de uvas bien aventuradas.
Sueños desgarrados de dos mundos
toma mis manos entre la avalancha
noches confiscadas por pedir pan,
penumbras desahogadas entre lamentos y suspiros,
Hoy desgarran las manos
el muro de la infamia,
xenofobia y racismo.
No serán truncadas las esperanzas
de pueblos que buscan a aspirar conquistar un poco
de Paz y Libertad.
Nacer Mujer
Te entrego viajero del mundo,
el lugar solariego de mi alma,
los pensamientos, píntalos en el desnudo pecho gris.
Pinceladas, un arcoíris de vida y luz
semblantes solidarios se plasman en mi soledad.
Naces mujer del vergél,
una aurora de esperanza.
Austera y orgullosa
brías en la esquina de la utopía
Naces en un barrio bravío,
abrumado por azotes de la vida,
naces empapada y cobijada
por una multifacética cultura milenaria.
Bienvenida mujer de libertad hecha realidad.
Mi barquito de papel
Hija predilecta de un mundo insólito
a pesar de tu quinquenio
responsable sos de tus caprichosas estaciones.
Molinos de viento se atrevezaron en tu destino
compartidos en una quijotesca cena.
Bienvenidos son los que de allende mar
ansiosos de libertad se apresuran
trajinar las estepas grises de solidaridad y paz.
A navegar en balzas de sardínas.
les impusieron mercenarios
Las acciones inhumanas y trasnochadas,
de feroces hambrientas hienas marinas,
mutilando las esperanzas en alta mar
Placenteras destituyendo el sueño…,
navegan
Extraños fugitivos del universo,
mesen sus entreverados cabellos
cuales fuesen olas furiosas
mutilados de la madre tierra.
Su próxima estación, el túnel de Hammarkullen,
cual fuese un cordón umbilical
extraviado en la última batalla por la vida,
retoma enjambres humanos en su seno.
Espíritus capéan a Neptuno,
navegando en un barco de papel,
hasta alcanzar orillas de esperanza,
van en pos de paz y libertad.
Foto: Lennart Navarrete
Puño rebelde
Unidad emblemado en un puño
aferrado a la fuerza rebelde de un pueblo
quien combate en la barricada contestaria
miles marchan en conquista del pan,
con el puño en alto.
Puño de masas
olvidadas en el estante de la vida,
símbolo de rebeldía y pujanza
encrispada al dolor
de un pueblo que lucha.
Puño hecho hembra bravía,
que dió luz al grito de gloria
de ser libres de cadenas,
a la alborada de octubre.
Puño hecho hombre de campo,
quien ara la Madre Tierra,
frutos utópicos de unidad
bajo un manto de paz.
Puño africano
que emana de un cuerpo
mutilado en las celdas del racismo.
Una rebelde paloma
Puño rebelde de aquellas almas
que pugnan en vibrar en las calles
enmohecidas de xenofobia
puño sangriento del herido en combate,
puño ausente del presente.
No siempre es blanca, las más, negra.
Puño unitario avalancha del descontento,
solemne te encumbres en la marcha por la vida,
a construir Paz, Justicia y Libertad.
Puño nuestro.
José H Romero är poet och Hammarkullebo. I de följande dikterna har han inspirerats av fyra verk som skapades under Hammarkullen Urban Arts 2017. Dikterna är skrivna på spanska och översatta till svenska av Alex Valencia Rodallec som en del av artikelserien En förort i färg.
Foto: Lennart Navarrete
Att riva
De river febrilt,
i jakt på den efterlängtade oasen
av lyckosamma druvor.
Rivna drömmar från två världar.
Ta mina händer i lavinen
nätter beslagtagna för att be om bröd,
halvskuggor som lättar mellan klagan och suckar.
Idag river händerna
vanärans mur,
främlingsfientlighet och rasism.
Det kommer aldrig kuvas, hoppet
hos folket som strävar efter att erövra lite
fred och frihet.
Foto: futuro berg
Att födas kvinna
Till dig ger jag, världsresenär,
den soldränkta platsen i min själ,
tankarna, måla dem på det nakna gråa bröstet.
Penseldrag, en regnbåge av liv och ljus
solidaritetens ansikten återspeglas i min ensamhet.
Du föds som kvinna i fruktgården,
en gryning av hopp.
Sträng och stolt
glänser du i utopins hörn
Du föds i ett modigt kvarter,
överväldigad av livets slag,
du är född stöpt i och omfamnad
av en mångfacetterad tusenårig kultur.
Välkommen kvinna av frihet förverkligad.
Foto: futuro berg
Min pappersbåt
Märkliga världs favoritdotter,
trots dina femtio år
bär du ansvar för dina nyckfulla årstider.
Väderkvarnar korsade ditt öde,
delades under en donquijotisk middag.
Välkomna är de som från bortom havet,
ivriga efter frihet tvingas
korsa de gråa stäpperna av solidaritet och fred.
Legosoldater tvingade dem
att segla på sardinflottar.
De svultna och vilda havshyenornas
omänskliga och föråldrade handlingar
som lemlästar hopp efter hopp ute på det stora blå.
Glada att avvisa drömmen
seglar de,
universums underliga flyktingar,
vaggandes sitt trassliga hår,
vilket var rasande vågor,
Moder Jords lemlästade.
Din nästa station, Hammarkullens tunnel,
vad som var en navelsträng
förlorad i livets sista kamp,
tar nu åter mänskliga svärmar i livmodern.
Själar som uthärdar Neptunus,
seglandes på en pappersbåt,
tills de når hoppets stränder.
De ger sig ut efter fred och frihet.
Foto: Lennart Navarrete
Rebellnäve
Gemenskap fångad i en knytnäve
knuten till ett folks rebelliska anda
som kämpade på protestens barrikad.
Tusentals marscherar för att erövra sitt bröd
med näven i luften.
Folkmassornas näve,
de som glömts på livets hylla,
symbol för uppror och styrka
som reser sig mot smärtan
hos ett folk som kämpar.
Näve gjord till modig kvinna,
som gav ljus till härlighetens rop
över att vara fri från kedjor,
i början av oktober.
Näve gjorde till fälthand,
som plogar Moder Jord.
Utopiska frukter av enhet
under en kappa av fred.
Afrikanska näve
som kommer från en kropp
som lemlästats i rasismens celler.
En upprorisk duva
Rebelliska näve från dessa själar
som kämpar för att skaka om gatorna
Rostad med främlingsfientlighet
Blodiga näve hos den som sårats i strid,
näve frånvarande från nuet.
Det är inte alltid vitt, det mesta, svart.
Enhetliga näve, den missnöjdes lavin,
högtidligt befinner du dig i marsch för livet,
för att bygga fred, rättvisa och frihet.
Vår näve.
Konstnären Katarina Pirak Sikku medverkade den 19 oktober i performance-festival Faculty of Action arrangerad av IntraGalactic Arts Collective i samarbete med konsthallen Färgfabriken. Kultwatch har fått äran att publicera texten som var del av konstnärens performance.
Dessa spår som är så viktiga.
Att lämna egna spår är än viktigare.
Här lämnar jag nu mina spår till er.
Med blod av ren vill jag säga att jag finns till.
Det har sagts att vi inte har lämnat spår efter oss.
Med det menas att vi inte finns till.
Med det menas att landet vi lever i är öde vildmark.
Med det menas att det är fritt fram att våldföra sig.
Det är ju bara ingenting.
Kalla det Vildmark är den vite mannens maktspråk än idag.
Måste det vara så?
Vi ger oss inte!
Vi tänker stå här med blodiga fötter och hävda vår rätt.
Våra spår finns i överallt – från stort till smått.
För tusentals ortnamn talar vårt eget språk.
De berättar om mitt land och mitt folk i norr.
Om ett kulturlandskap från högsta fjälltopp till djupaste sjö.
Om myrland, skogar och renbetesland.
Att namnge allt är vårt sätt att säga:
Här är vi – i vårt land!
Men att lämna osynliga spår är också viktigt.
När rummet är städat och golvet skurat är också
mina spår borta.
Men det innebär inte att de har försvunnit.
Miljonprogrammet gömmer många skatter. Talangen som flödar ut ur Sveriges förorter tar aldrig slut. Under HUA17 kom alltmer ljus att falla på Lennart Navarrete, en fotograf från Hammarkullen. Hans bilder fångar känslor på ett ibland direkt och i andra fall magiskt sätt. Som en del av serien En förort i färg presenterar vi här ett axplock av fotografen Lennart Navarretes verk.
Konstvetaren Anna Dubra Jimenez besökte utställningen RESPECT: Hip-hop Style & Wisdom som visades på Oakland Museum of California (OMCA) under sommaren 2018. För Kultwatch diskuterar Dubra Jimenez kulturell appropriering, generaliseringar och hur museet presenterar hiphop i ett utställningssammanhang.
The Bay
I East Bay, området i norra Kalifornien som innefattar San Francisco och Oakland, finns radiostationen KMEL som spelar hiphop och R&B. Den är alltid på i bilen när vi kör på motorvägarna mellan städerna. Vilket vi gör, varje dag. Att sitta i bilen är en stor del av vardagen, lika självklart som att äta och sova i The Bay. I rusningstrafik är det trångt på vägarna, bilarna sniglar sig fram. Och rusningstrafiken sträcker sig i princip från sex på morgonen till minst sju på kvällen. Trafiken börjar bli ett allt större problem i området, dit allt fler flyttar för att få jobb på något av de lukrativa, växande IT-företagen, som Google, Airbnb, Adobe, Pixar eller Dropbox. Alla vill ha stora skrytiga kontor i The Bay; främst San Francisco och Silicon Valley. Allt medan områdets ”locals” suckar och skakar på huvudet åt de nyrika programmerarna, projektledarna, produktdesigner, etcetera. De som bodde i området innan IT-boomen består till stor del av generationer inflyttad arbetskraft med rötter i Kina, Filippinerna och Centralamerika, och så klart afroamerikaner. Dessa grupper befann sig här när hyrorna fortfarande var billiga. Nu stiger de i rasande fart och det blir svårare att bo kvar utan en IT-lön.
Karta över San Francisco och Oakland. Skärmdump från Google maps.
San Francisco är litet till ytan och begränsas dessutom av vatten, så utvecklingen väller långsamt som den sniglande trafiken över Bay Bridge vidare till Oakland. Även om städerna ligger så pass nära varandra att de nästan vuxit ihop och kan betraktas som en, råder det samtidigt en rivalitet dem emellan. Enligt gammalt East Bay-tugg är San Francisco ”The City” medan Oakland är ”The Town”. Stor och liten. Rik och fattig. Oakland är historiskt den av de två städerna med större andel svart befolkning, flest arbetare och industrier, mest drogproblematik och störst kriminalitet. I Oakland finns ”ghetton”, även om gentrifieringen nu i snabb takt börjar nå även hit. Oakland är också vaggan för Bay Area-rap. Det är Oakland som artisten 2Pac rappar om i låten Do for Love med raderna ”Remember when I treated you good. I moved you up to the hills, out the ills of the ghetto hood.” The hills syftar på Oakland hills, dit de med lite mer pengar gärna flyttar. En bit bort från de socialt utsatta platserna med öppen drogproblematik, en bit upp i den socioekonomiska skalan, och med en hisnande vacker utsikt.
De spelar 2Pac ofta på KMEL, liksom de allra senaste kommersiella hitsen med rötter i ”black music” (det vill säga musik som producerats eller inspirerats av den afrikanska diasporan såsom afrokaribisk och afroamerikansk musik; gospel, blues, jazz, soul, funk, ska, reggae, house, detroit techno, R&B och hiphop). Denna sommar är det hits av Drake, Kendrick Lamar, Cardi B, Post Malone, Nicki Minaj, Wiz Khalifa, Gucci Mane som rullar på repeat. Som svensk är det en speciell upplevelse att vara mitt i denna kultur som västeuropa på avstånd bevakar så flitigt, konsumerar och approprierar. Allt runt omkring mig är så främmande och bekant på samma gång, en underlig känsla. Hiphop finns i luften du andas i The Bay (luften som faktiskt är ren i jämförelse med många andra storstadsområden, tack vare närheten till havet.)
När jag umgås med några lokala tonåringar undrar jag om de gillar Drakes nya album. ”Lyssnar du på Drake?! Suck!” utbrister de. ”Han är gammal! Drake är för folk som är trettio”, menar de. ”Vad lyssnar ni på då?” Undrar jag. ”Gucci Gang!” Jag går hem, googlar och suckar. Vi befinner oss i olika generationer och i viss mening olika universum. Jag förstår inte storheten i låtar som Gucci Gang, och de förstår inte varför man överhuvudtaget ska lyssna på någon som i stort sett är medelålders. Vem är förresten Janet Jackson? Undrar de senare.
Det är en kokhet sommardag när jag besöker Oakland Museum of California (OMCA) och utställningen RESPECT: Hip-hop Style & Wisdom. Men inne i byggnaden av sten och cement är det svalt. En modern arkitektonisk känsla, sparsmakat och lite rått. Den trendiga cafeterian serverar sallader till överpris, och de breda trapporna tar dig mellan museets tre våningar. En sektion behandlar Kaliforniens historia, en annan visar konst från Kalifornien, och så finns en sektion för tillfälliga utställningar där konst, kultur och historia blandas fritt, inom ett museipedagogiskt ramverk. Tidigare utställningar har haft teman som nutida svart maskulinitet i USA, sneakers-kultur, Svarta pantrarnas historia i samband med deras 50-årsjubileum liksom en utställning om marijuana; ”den första museiutställningen över denna provokativa växt”, enligt museet självt.
Jag vandrar in i utställningsrummet och möts av dånande hög rap från ett gigantiskt högtalarsystem. Jag har aldrig hört så hög musik på ett museum förut och finner mig själv stelt undra om de verkligen håller sig inom decibelbestämmelserna. En uttråkad vakt står mitt framför en av de stora förstärkarna och verkar inte särskilt brydd, vare sig om sin arbetsmiljö eller om huruvida jag har biljett. Här råder inte den klassiskt sterila ”vita kuben” som förväntat på konstutställningar, det är snarare spotlights på i övrigt dovt belysta väggar. Hela stället känns mörkt, grottlikt. Rakt framför ingången, några meter in i lokalen, tronar en inglasad monter upp. Den visar sig innehålla två slitna skivspelare, eller turntables. De ser ut att vara lappade och lagade, men de är värdefulla: originalskivspelare från Grandmaster Flash. Hiphop-pionjären som var med och skapade scenen i Bronx, New York på 1970-talet. Placeringen är dramaturgisk, det var så allt började, med två turntables. ”Boom! The Birth of A Culture” står skrivet i stora bokstäver på den första väggen besökaren möts av.
Jag vandrar vidare, längs väggarna hänger fotografier på mer eller mindre kända rap-grupper och breakdansare från olika generationer, från dåtid till idag. Det finns ingen direkt kronologi utan presentationerna är främst uppdelade efter fotograf. Däribland Jamel Shabazz och Martha Cooper med sina ikoniska dokumentärfotografier från New York. Här finns även verk av konstnären Kehinde Wiley, som målade det officiella porträttet av Barack Obama. Jag svänger runt en krök och kommer till en sektion med fler föremål, såsom kläder, installationer, en bokhörna där besökare kan plocka böcker och läsa om hiphop och afroamerikansk historia, och stationer där en kan sitta ner och lyssna på musik och berättelser (lite som en högteknologisk jukebox). Här finns till och med en hel bil: en lowrider från 1964. En sektion tillägnas 2Pac med presentationstext, ett antal fotografier och i ännu en monter ses originalskisser till några av hans låttexter. 2Pac är en stolthet för The Bay. Fast rapparen själv var född på östkusten och endast bodde i Oakland under ett antal år av sitt liv så var det, enligt 2Pac själv, Oakland som låg honom varmast om hjärtat. Och det var Oakland han oftast representerade och återkom till i sina låttexter. Oakland ”väckte något i honom”, det var där han började leva har han själv sagt i intervjuer.
I motsatt hörn ses en stor väggmålning med graffiti och en docka som ser ut att spreja på väggen med en mekanisk arm som rör sig fram och tillbaka (tänk Ensam hemma-filmen när Kevin anordnar hemmafest med skyltdockor). Två stora väggar tas upp av graffiti, men jag blir inte tillfredsställd. Målningarna är inte särskilt välgjorda eller intressanta, och ingen ytterligare inblick i eller förklaring till graffiti-kulturen ges. Det finns så mycket mer att berätta, så många fler ingångar, utvecklingar, djupdykningar att göra. Det är en känsla jag får överlag av utställningen. Att det är småplock, så brett att det riskerar att bli ytligt. Det är lite upp till besökaren själv att informera sig i det bibliotekslika hörnet och dess ”lyssningsstationer”.
Jag har tagit mig långt in i utställningsrummet, svängt runt flertalet hörn och ställts inför mer eller mindre överraskande inslag som flyers från historiska hiphop-events, en Adidas-tröja tillhörande Run-DMC eller LL Cool Js avlagda jumpsuit. Här längst in i det labyrintlika utställningsrummet hittar jag en vägg som pryds av en karta över historiskt betydande platser för East Bays egen hiphop-historia. Från den sömniga förorten Hayward söder om ”The Town”, till Vallejo i North Bay. Här utmärks exempelvis Eastmont Mall i Oakland, där kulturen med det som kallas för sideshows började. För den icke invigda är detta ett säreget fenomen signerat East Bay. Kanske ett slags hiphopens raggarkultur, där ungdomar möts upp på stora parkeringsplatser, dricker och tar partydroger, spelar hiphop på bilstereon, gasar bilen i botten och kör den i stora cirklar på stället. Ibland i så hög fart att den ställer sig på ena långsidans hjul.
I sektionen om Bay Areas hiphop lyfts även den Oaklandbaserade 90-talsgruppen Hieroglyphics fram, liksom rapparen E-40, andra lokala ikoner från hyphy-rörelsen, graffitikonstnären Mike “Dream” Francisco och filmmakaren Yak som anses ha satt lokal streetdance på den globala kartan. ”The Bay är mycket inflytelserikt när det kommer till den oberoende hiphop-rörelsen” säger Trey Amos, en av utställningens curatorer. Han tycker att The Bay ofta förbisetts för sitt inflytande på många olika områden, vilket är allt ifrån mode till språkbruk. Amos nämner installationen med gravljus som är en slags minneslund över bortgångna lokala utövare som sin favoritdel av utställningen. Här finns förstås ett ljus för 2Pac, liksom ett för rapparen Mac Dre som gick bort 2004.
I anslutning till utställningen har även ett program med aktiviteter hållits (”the Dojo”), med bland annat breakdance- och dj-workshops, men också mindre traditionella inslag som hiphop-yoga. Instruktören till detta heter Shakira Scott och är en del av initiativet Black to Yoga, en yogastudio som välkomnar alla men där samtliga instruktörer är svarta. Detta för att försöka väga upp den vithetsnorm som väger så tung i den västerländska yoga-världen, ge utrymme och representation till de som inte passar in i den. En av de eftermiddagar då Shakira höll sin klass inne i Dojo-delen av utställningen gick jag återigen till OMCA. ”Hi I’m Shakira, or as I like to call myself, your local yoga dealer” välkomnade instruktören oss. Att ha en icke-vit yogainstruktör och en klass ackompanjerad av en hiphop-mix var något jag inte upplevt tidigare, trots att jag gått på yogaklasser i snart ett decennium. Att ligga raklång och meditera på golvet bland besökare och utställningsobjekt, var också det en speciell upplevelse.
Men tyvärr lämnar mig utställningen som helhet något otillfredsställd, trots en hel del intressanta inslag och extraordinära estetiska objekt. Jag uppskattar hur den sträcker sig utanför ramarna för vad som är förväntat av en museiutställning. Den konstant dånande musiken inne i utställningsrummet, det omfattande programmet av aktiviteter och workshops får utställningen att kännas levande, och understryker hur hiphopen är det likaså. Trots det har jag en känsla av att något saknas. Jag finner ingen riktning, blir på något vis vilseledd. Bok- och multimedia-hörnan är förvisso omfattande och intresseväckande, men kräver en ro att sitta ned och läsa, titta eller lyssna på ett sätt som i alla fall jag inte är bekväm med inne i ett utställningsrum. Jag hade önskat att museet lagt mer ansträngning på att presentera ett urval av detta material istället. Men främst hade jag önskat mig mer fokus, ett tydligare syfte.
För varför vill OMCA egentligen göra en museiutställning om hiphop? Är det möjligtvis publikfriande? Som att museet vill rida på en våg av framgång, för vem gillar inte hiphop i dessa dagar? Eller är inte åtminstone lite nyfiken på detta gigantiska, kulturella fenomen? Enligt OMCAs chefscurator René de Guzman vill de med utställningen hylla hiphopens mångfacetterade natur, men också belysa dess lokala utövare från The Bay Area. Själv tänker jag att en utställning som endast berörde Bay Areas hiphop-historia kunnat vara mer intressant och givande. Kanske en utställning endast tillägnad 2Pac, eller hyphy-rörelsen? En renodlad fotoutställning med historiska fotografier från hiphopens tidiga era. Eller varför inte ett ordentligt sammanförande av graffitins historia?
de Guzman har sagt att de hoppas att utställningen ska locka besökare i alla åldrar, med både inbitna fans av genren och ”människor som inte anser sig vara hiphop-personer”. Att de ska bidra till en förståelse för de saker som förbinder människor genom kultur. Det är en av de saker som hiphop har skapat, menar han, en plattform för mångfald. Hiphop har varit inkluderande eftersom det har fötts ur afroamerikanska erfarenheter. Liksom de från latinos, asiater och européer, menar chefscuratorn. ”Jag tror det förklarar varför det är en global styrka.”
de Guzman sätter en trevlig alla-ska-med-stämpel på hiphop-kulturen, men gör han det med rätta? de Guzman säger att han hoppas att utställningen ska bidra till att demontera de missuppfattningar folk har om hiphop-kulturen som misogyn och att den skulle handla om gäng. Det är bara en liten del av den, menar han. ”Hiphop har utvecklats från en rebellisk ungdomskultur till en positiv kulturell kraft, och nu när den närmar sig sitt 45-årsjubileum är de människor som var en del av hiphopens ursprungsberättelser ledare inom rörelsen. Det finns en känsla av stolthet och acceptans för att du hör till rörelsen, och du är stolt över att ha en plats i rampljuset. Vi vill visa på sätt människor kan bli en del av denna kultur.”
Om kulturell appropriering och att ställa ut hiphop
Är något automatiskt inkluderande bara för att det härrör från en marginaliserad grupp? Det skulle jag inte vilja påstå. Kanske är hiphop i vissa sammanhang inkluderande och i andra sammanhang det motsatta. Det finns ju till och med ett självändamål i det, att en marginaliserad grupp utövar något tillsammans för och med varandra, och utesluter den som inte är del av kulturen eller gruppen. Idag är hiphop i vissa sammanhang övertagen av vita utövare, och i många fall är detta säkert okej, men i vissa fall befinner det sig mer i en gråzon. Gränsen mellan kulturell appropriering och kulturell uppskattning är en fin linje, och det är viktigt att vara uppmärksam på skillnaden. Särskilt som chefscurator och som kulturell institution. På den feministiska tidskriften Busts hemsida skriver Hoda Katebi ”I Förenta staterna händer detta [kulturell appropriering] svart kultur alltför ofta. Svarta i USA ses (felaktigt) som kulturlösa, samtidigt som deras kultur normaliseras och tas ifrån, och approprieras genom att man avfärdar eller inte krediterar svart identitet [’Blackness’] som källan till det kulturella utövandet/den kulturella symbolen.” Katebi menar att vita tar av ”svart kultur” simultant som de ser ner på svarta när de när de ägnar sig åt sin egen kulturella utövning, de anses inte bidra med något av värde till samhället. ”Appropriering har allt att göra med maktstrukturer, och lite att göra med att uppskatta kulturella praktiker och kreditera ursprungliga källor” skriver hon. Är de Guzman medveten om dessa maktstrukturer, när han som vit curator för en mäktig kulturell institution kallar hiphop-kulturen en inkluderande ”plattform för mångfald”?
Katebi förtydligar vad som krävs för kulturell uppskattning, och inte appropriering, av en kultur; det innebär att förstå betydelsen av en särskild kulturell praktik, objekt eller tradition och inte undergräva eller skada dess innebörd eller värde. Att förstå de historier som finns om förtryck och marginalisering kring den särskilda praktiken, objektet eller traditionen och göra en uppskattning om huruvida det är passande att du agerar i relation till dess historia. Håller sig OMCA inom dessa ramar? Till viss del, ja. Men som sagt så är det en fin linje där det är lätt att göra övertramp. Och vem bestämmer egentligen om det exempelvis är ”passande”, eller att en innebörd inte tar skada? Katebi framhåller också detta, att något kan uppfattas kränkande, som kulturell appropriering, av en person tillhörande en viss kultur, även om en annan från samma kultur har gett sitt ”tillstånd” till tolkningen.
Genom att berätta om hiphopens bakgrund och ursprung gör OMCA i denna mening ”rätt”, likaså när de i utställningen erbjuder besökaren möjlighet att vidare informera sig i ämnet och dess relation till afroamerikansk historia och hur den är bunden till politisk kamp. Men när de Guzman på samma gång antyder att hiphop-kulturen är till för alla och kan fungera som ett medel att förbinda människor (av alla möjliga bakgrunder) genom kultur, så verkar det förenklande, och en undrar om inte chefscuratorn själv bör sätta sig ned i utställningens bokhörna för närmare studier. För vad händer när en vit privilegierad människa tar plats i sammanhanget, och representerar var denne kommer ifrån? Det blir något annat. Det blir ett kulturuttryck med hiphop-touch, inspirerat av hiphop-kulturen men inte härrörande från. Kanske är den rätta approachen snarare vad yogastudion Black to Yoga antagit, ”alla bakgrunder, alla genus, alla kroppar, alla generationer är välkomna”, men instruktören är svart.
Var är hiphopen idag?
Hiphop har initialt handlat om att, främst för afroamerikaner i USA, representera och vara stolt över var man kommer ifrån. ”For Jay-Z, pride in the block has been essential and he recognized rap’s role in taking ’that embarrassment off of you. The first time people were saying: I come from here — and it’s O.K.’” Som Zadie Smith uttrycker det i sin essä The House That Hova Built(publicerad i essäsamlingen Feel Free av Hamish Hamilton, 2018). Hiphop är och har varit ett sätt att stärka identiteten som svart och marginaliserad, att representera genom att vara en röst i ett samhälle som inte lyssnar, att skapa från en plats med få förutsättningar. Och det har fungerat, den har givit generationer afroamerikaner stolthet över var de kom ifrån. Hiphopen skapades underifrån och från inget, i alla fall inte mycket mer än ett par turntables. 2017 klassades hiphop som den mest populära musikgenren, enligt en rapport från Nielsen Music (som samlar in data för musikkonsumtion i USA och Kanada och bland annat ligger till grund för Billboard-topplistorna).
Idag är hiphopen stor, större än oversize-kläderna. Större än den här utställningen. Och Grandmaster Flashs skivspelare har runt 45 år på nacken, ungefär precis som lika mycket som Jay-Z. Men hiphop verkar aldrig låta sig tyglas, begränsas eller ”växa upp”. Hiphop är kanske en evigt provokativ ungdomskultur, ungefär som sideshows. Zadie Smith igen om Jay-Z: ”He’s dressed like a kid, in cap and jeans, if he said he was 30 you wouldn’t doubt him. (He’s 42.)”. Kanske är just både Jay-Z och Grandmaster Flash också exempel på dagens ”ledare inom rörelsen” som de Guzman talar om.
Hiphopen idag är spretig, överallt. Den vill åt flera håll, den är olika saker på en och samma gång. Den är en ”local yoga dealer”. Den är en del av Black Lives Matter-rörelsen, samtidigt som den är en del av en innehållslös partykultur som glorifierar droger. Den fortsätter att stärka den svarta identiteten och självrespekten, samtidigt som den i dessa dagar även tas över av vita utövare. Den är underground, den är ansiktstatueringar och fängelsevistelser, samtidigt som den är kommersiellt gångbar och rumsren. Den är knappast en rörelse, som de Guzman gärna vill omnämna den. För att något ska betraktas som en rörelse krävs en slags kollektiv sammanhållning, en kollektiv identitet förenad i en kamp mot ett etablerat system. Hur ska hiphopen, den mest populära musikgenren idag (men så mycket mer än just det, en musikgenre) låta sig fösas ihop så? Hur ska den ta plats på ett museum, och nå ut till ”alla”?
Det är därför utställningen RESPECT: Hip-Hop Style & Wisdom på Oakland Museum of California famlar. Hiphopen låter sig inte fångas in, ungefär som ett fenomen eller en rörelse sällan låter sig sammanfattas och benämnas förrän det faktiskt är historia. Hiphopen är inte historia än, den har uppnått mogen ålder men den bär fortfarande ”cap and jeans”.
Gucci gang, Gucci gang, Gucci gang (Gucci gang!)
Spend ten racks on a new chain
My bitch love do cocaine, ooh
I fuck a bitch, I forgot her name
I can’t buy no bitch no wedding ring
Rather go and buy Balmains, aye
Gucci gang, Gucci gang, Gucci gang
Hiphopen har bjudits in i värmen på museet. In i den mer eller mindre vita kuben. Men utanför OMCAs väggar är Oaklands sociala klyftor och drogproblematik allra högst levande och synliga. Det är fortfarande Oakland som är ”The Town”. För Oakland är svart och San Fransisco är vitt. Och Jay-Z är medelålders och stenrik.
RESPECT: Hip-Hop Style & Wisdom ägde rum på Oakland Museum of California den 24 mars till den 12 augusti, 2018. Teamet av curatorer bestod av Rene de Guzman, Trey Amos, Penny Jennings och Scott Moulton.
His work as a photographer includes documenting the refugee camp of Calais, France. By handing out disposable cameras he aims to help the migrants of the Calais camp tell the story from their own perspective. futuro berg was photographer and filmmaker for Hammarkullen Urban Arts 2017.
I am futuro berg. Activist, filmmaker and photographer from Santiago, Chile.
Initially my feelings towards participating in the festival were of extreme excitement, with the intention of really creating and being part of something that could set an example on how to make graffiti/street art festivals more inclusive, participative, and just more “real” in my eyes. The thought of having a festival that would include a sort of political statement within the festivals discourse, was amazing to me and I was curious of what could be achieved.
Photo: futuro berg.
It is possible to make political actions in Sweden?
When it comes down to my actual experience at the festival, it’s one of mixed feelings.
Seeing the big grey ugly walls turning into big colourful walls is always a feeling of gratification.
On one hand I had a great time with the other artists – especially because most were from Latin America and I loved seeing their reactions and thoughts about Hammarkullen, Gothenburg and their impression of Sweden, coming from far away places. Seeing the big grey ugly walls turning into big colourful walls is always a feeling of gratification, a certain pleasure that’s quite unique to graffiti – magic in some sense.
Photo: futuro berg
On the other hand I think it was a bit of a shock for all of us participating to find some kind of resistance coming from some of the neighbours. A small group of kids and teenagers were stealing the paint, insulting us, and being quite aggressive, especially the first few days, which made everything a bit strange. At the same time that was a reminder of where we were stepping in to – a place considered a “ghetto” by the general Swedish opinion. Which for us Latinos can be quite confusing experience, based on our definition of what a “ghetto” is.
We were the strangers coming into someone else’s territory.
In Latin America and most other places I have never encountered a welcome of that sort, quite the opposite, people greet you, invite you to come into their homes, try their food, etc. The welcome by the community itself took some time. Of course, we were the strangers coming into someone else’s territory, and that is understandable when some of the community members do not wish to be contacted, or shown, or filmed, or even mentioned because of their criminal records.
Photo: futuro berg
But we wanted to prove the point that what we were doing was not meant to be for the art, or the building owners – it was meant to be a gift for everybody that lives there, a sort of new emblem that could change the neighbourhood’s outside perception, and most importantly be an initiator for people inside Hammarkullen to create a new idea of what their barrio is.
Everything came down to the few volunteers, organisers and friends.
I very much appreciated to get to know so many characters that have been working in Hammarkullen for many many years, with everything against them, the “gangsters”, the municipality’s lack of interest, the state’s lack of funding, and a long long list of limitations. Those characters made me believe that you can achieve something in this country, but honestly speaking, it’s a long and hard task that only a few fighters can take.
Photo: futuro berg
Moreover the isolation, segregation, lack of state presence, and lack of institutions were made pretty clear from the start. Everything came down to the few volunteers, organisers and friends who helped make this possible, and that in turn made the festival a lot more interesting in the end. Because of the shared experience of seeing the problematics behind it, the limitations, and the development of the initiative live, in everyday life.
I personally feel like the action of organising the festival, especially in this part of the city was the biggest artwork, it made people wonder, WHY HERE? Why not? Why have art only in galleries that upper-middle class, educated people can or have interest in visiting. Art should be the tool for the disenfranchised people to become part of something, it should be a cheap accessible tool, not an expensive item at the store.
Photo: futuro berg
More of futuros work can be seen in the other articles of the series “En förort i färg“.
Hon har hunnit med mycket genom åren, som rappare, aktivist, skribent och tecknare. Just nu är hon aktuell med ljudboken All makt åt folket. Magda Diana Macias och Nadja Häikiö Itäsaari har träffat Nabila Abdul Fattah, kreatören som inte kallar sig konstnär, för en intervju om hennes deltagande i Hammarkullen Urban Art 2017.
När Hammarkullen Urban Arts 2017 bjöd in Nabila Abdul Fattah för att delta som konstnär så tvekade hon först. Hon hade aldrig tidigare gjort ett projekt av den storleken. Men när hon försäkrades om att stöd skulle finnas för genomförandet så tackade hon ja. Platsen var särskilt lockande då Abdul Fattah själv vuxit upp i Hammarkullen, där hon också blivit känd som rappare i tonåren.
Nabila Abdul Fattah visste tidigt att hon ville göra en hyllning till den stadsdel som på många sätt uppfostrat henne politiskt. Tonårstiden spenderade hon i kvarter där den aktivistiska andan fortfarande är stark.
— Näven skulle vara en hyllning till ”Hammarkullen reser motstånd”. Det nätverket som var med att ockupera vårdcentralen och som har demonstrerat för både det ena och det andra i Hammarkullen. Med bostadshusen i handen var tanken att det också skulle vara en hyllning till bostadskampen runt om i olika miljonprogramsområden i hela Sverige.
En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd.
Abdul Fattah berättar att många i området kommit fram och pratat med henne när hon arbetade med verket. Man kommer aldrig få med sig hela området, förklarar hon. Men samtidigt hade hon en tydlig förankring i området då nästan hela hennes släkt bor där, något som underlättat genom att hon regelbundet hade sällskap av en eller annan kusin. Samtalen med Hammarkulleborna cirkulerade ofta kring vad Hammarkullen symboliserar i Sverige. Nabila menar att det är en politisk plats, något vissa höll med om och andra inte.
Den färdiga näven. Längst ner i bild Nor Ajami och Nabila Abdul Fattah. Bild Futuro Berg
Men det var också andra som hade tydliga åsikter kring hennes verk. Bostadsbolaget höll flera samtal kring verket, som man menade uppmanade till våld.
— För mig var det inte så. Våld. En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd. Och sedan vilken form av motstånd, det är upp till betraktaren. Om de analyserar en symbol för kamp som våld, så är det deras referensramar som de får checka.
Mycket har förändrats sedan Nabila Abdul Fattah växte upp i Hammarkullen på 90-talet. Då arrangerade hon och vännerna egna hiphop-jams. Och det var väldigt populärt att ha med alla de fyra elementen varav graffiti är ett.
— Det fanns alltid en graffitivägg någonstans på grejer (evenemang) man arrangerade eller var på. Men jag var rätt ung då. Självklart såg det inte ut då som det gör idag. Nu är det mycket mer etablerat och större fasader. Jag såg inte graffiti som något som var förbjudet, men inte heller något som var accepterat. Man bara utgick ifrån att vi gör våra egna platser.
Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann.
När vi frågar om hur hon ser på den politiska förändring som skett sedan dess, med gentrifieringen och allt så blixtrar hon till.
— Det är jättekonstigt att du säger just det. För vissa människor som var kritiska till att det målades eller att vi målade i Hammarkullen var det omvända. Inte att det skulle bidra till gentrifiering utan att det skulle bidra till ”gettofiering” av området. Muraler, det är något som man gör i Favelas i Brasilien, inte i ett fint område.
Abdul Fattah förklarar att det är vanligt att omgivningen uttrycker känslor som, ”Varför måste det ske precis här? Varför måste man experimentera just här?”. Och hon kan hålla med om det, det finns mycket man bör ta till sig av den kritiken. — Men jag tänker att konst ska finnas till för alla människor. Sedan är det olika grupper som bor i olika områden, för vi är ett klassamhälle, där människor tar till sig av konst på olika sätt. City-folket kanske går på museum men det gör inte Hammarkulleborna och då får vi ha vårt eget museum ute på gatorna. Också att Hammarkullen i sig är en väldigt grå plats och det passar inte folket. För vi är allt annat än gråa. Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann. Det krävs lite till, men ja…
Jag är allergisk mot ord som kultur och konst.
När vi undrar hur Abdul Fattah prioriterar kamper som kvinna från miljonprogrammen inom den kulturella sektorn i dagens Sverige förklarar hon att hon inte tror på att det finns EN stor kamp, utan väldigt många kamper som blir tillsammans.
— Jag är allergisk mot ord som kultur och konst. Jag tror att det är en av de kamperna, att det är mycket kopplat till klass. Vem som får kalla sig kulturutövare och vem som får kalla sig konstnär. Vem som bedömer vad som är konst och kultur. Att människor från miljonprogrammen inte är dem som är dem som definierar begreppen. Eller får resurserna. Eller är med och sätter vilka kriterier som gäller för vad som kallas konst och vad som kallas kultur.
Graff-piece av Sens i Hammarkullen. Foto: Lennart Navarrete
Själv har hon inget riktigt svar på om man ska separera sig och “göra en egen grej som man kallar kultur, exempelvis Ortens Konstfestival”. Eller om det är bättre att ge sig in i de etablerade kulturinstitutionerna som uppenbarligen inte vill ha en där, och säga till dem att det här är också våra pengar, det här är också våra ord, det här är också våra möjligheter.
— Jag är kluven. Ena dagen vill jag det ena och andra dagen vill jag det andra. För mig är det såhär att en människa från miljonprogrammen oavsett kön egentligen, har inte samma möjligheter att utöva konst och kultur som en människa med bättre resurser. Allting kokas ner till det stora politiska, även kultur. Med klass, med ras och allt det där.
Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade.
Vad Nabila Abdul Fattah vet är dock att hon vill se mer urban konst. Det måste lyftas mer, förklarar hon.
— Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade. Det är dit som jag associerar den urbana konsten till. Och självklart är det väldigt många nivåer vi måste hoppa upp till för att kunna vara jämlika med dem andra som håller på med konst. För mig är konst ytterligare en grej som vi ska ha rätt till, på samma villkor som de andra.
I slutet på vårt samtal så frågar vi om hon har några aktivistiska planer framöver. — Nä men vet du, att jag är inte en sådan som planerar min aktivism. Den kommer när den kommer. Det är att, ja nu behövs det någonting. Det finns dem som planerar att om ett halvår då går vi ut med en kampanj som är… Nä. Jag är ingen PR-strateg. Jag är bara aktivist.
När Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17) planerades så var Iman Josef Husein en av Angereds unga stadsutvecklare. Arrangörerna fick höra att hon älskar att teckna, engagerar sig i lokala frågor som berör Hammarkullen och är en riktig kämpe. Hennes deltagande var inte planerat men kändes som en självklarhet då hon för arrangörerna symboliserade det Orten är. Graffiti-writern Ligisd från FY crew erbjöd sig att vara hennes mentor och lära henne hur man kör en lift och allt om sprejfärger under festivalen. Nu berättar Iman om sina upplevelser och tankar kring HUA17.
Vart kommer den bilden ifrån? Hur länge har den varit där? Vem bestämde att den skulle vara här? Vad är meningen bakom den? Är några av de frågor jag ställer mig när jag ser på offentlig konst. Det är inte ofta att personer i området har möjlighet till att samtala kring offentlig konst, eller delta i någon del av processen. När Daniel Terres, projektledaren på Urban Konst, erbjöd mig att delta kunde jag inte tacka nej. De handla inte bara om att samtala kring det utan att få delta och måla upp något själv. Tankarna i huvudet var inte direkt positiva, duger jag? Klarar jag verkligen måla en husvägg? Tänk så blir det inte bra? Och andra tankar var nära på att få stopp på denna upplevelse. Dock tänkte jag att det kan ju inte blir sämre än att inte göra något överhuvudtaget. Detta var inte bara en möjlighet för mig utan också andra ungdomar som kommer från förorten. Jag har ingen konstutbildning och har inte tagit några lektioner heller, så om jag visar att jag kan så är jag säker på att även andra kommer få göra det.
Foto: Futuro Berg
En canvas på 3 våningar, penslar som strålar ut färg, en lift som steg och konversationer som påverkar. Det är roligt hur allt gick emot mina förväntningar. En vägg är det jag ska måla på tänkte jag, tills jag fick reda på att det var ett 3 våningshus. Penslar och väggfärg är det jag ska använda! Planen att använda penslar och färg ströks helt. Sprayburkar! Det ska du så klart använda! Du klarar dig jättefint! Möjligheten att utforska nya ”penslar” uppkom och jag lyssnade. Åh, det ska bli så kul att måla exakt den här skissen, vilket ändrades under tiden jag pratade med olika människor som gick förbi och bodde i området. Under tiden jag målade tyckte jag att det var intressant hur människor kom och diskuterade med oss. I början gick de bara förbi, men med tiden kom de och talade med oss. Jag tyckte de var jätte roligt att folk kom förbi flera gånger och kollade hur det gick för oss. De gav oss både positiv och negativ feedback. Jag påverkades faktiskt av feedbacken vilket syns om man kollar på all färg som finns. Som ”konstnär” tycker jag att det är ganska viktigt att samtala med dem som bor i området när det kommer till offentlig konst. De är viktigt att den offentliga konsten speglar känslorna som existerar i området, istället för att ha ett konstverk som bara finns och inte har någon anknytning till platsen.
Iman Josef Husein och en gråtande Apollo växer fram. Foto: Kristofer Lundberg
Något som jag själv har upplevt ibland är att man inte är inkluderad när det kommer till offentlig konst, speciellt om man är från förorten. Exempelvis finns det ett konstverk någonstans i Hammarkullen (nämner inte vilket) men varje gång jag ser det tänker jag, varför visste inte jag om detta och varför fick vi inte delta och diskutera detta? Jag är en aktiv person när det kommer till stadsutvecklings-frågor och jag har upptäckt att många andra här känner samma sak som jag. Denna upplevelsen fick mig att känna mig inkluderad samtidigt som jag på något sätt inkluderade andra människor runt omkring mig. Detta är en upplevelse jag aldrig kommer glömma! Så många nya saker, en canvas på 3 våningar, penslar som strålar ut färg och stå på en lift samtidigt som man är höjdrädd samt personer som stöttar och vägleder en. Jag är väldigt tacksam för att jag var en av deltagarna. Förhoppningsvis blir det en comeback nästa år. Hahaha.
Grannarna samlas för att se konstverket. Foto: Kristofer Lundberg
Ligisd växte upp i Stockholms miljonprogram under 80- och 90-talet som lillebror till en av Sveriges galnaste graffiti writers, MEL, grundaren till All Mightys Crew. Idag är han baserad i Malmö och är själv en av Sveriges och Europas mest kända graffiti writers. Under sommaren 2017 var han en av nyckelpersonerna bakom Hammarkullen Urban Arts 2017.
Lojaliteten till miljonprogrammet sitter kvar, men idag sträcker sig Ligisds horisont ännu längre bort sedan han som vuxen hittat ett andra hem i Chile och Gambia. När Ligisd inte befinner sig utomlands eller i underjorden på nya äventyr ger han av sin tid för att stimulera fram en ny scen av kreatörer. Han skapar också kollektiva verk, där hans namn inte är centralt – som konstverket som pryder Hjällbobron i Göteborg. Därför blev Ligisd en av nyckelpersonerna under Hammarkullen Urban Art 2017.
Ligisd är en variation på ordet ligist, något en del kallar personer som inte är accepterade av samhället, de som befinner sig i marginalen. Det var något Ligisd kunde identifiera sig med som yngre i miljonprogrammet, han kände sig inte inkluderad. — Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.
Ligisd är medlem i W.U.F.C eller som han kallar dem Writers United Fuck Capitalism. Han var med och grundade det legendariska crewet FY, eller Fuck You.Namnet skulle beskriva känslan som låg bakom. — Det var Fuck You från början och det var ett uttryck för vår besvikelse. Vi träffades genom graffiti och idag är vi ett crew som består av medlemmar i hela Europa.
Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.
Efter en tid kände Ligisd att han kvävdes i Sverige och han beslutade sig så småningom för att flytta till Sydamerika, där han bodde i fem år, en upplevelse han säger öppnat upp horisonten för honom väldigt mycket. — Den urbana kulturen där haft möjlighet att frodas på ett helt annat sätt och hittat en viktig roll i samhället. Därför har den urbana kulturen där utvecklas och sprungit om västvärlden för länge sedan. Sydamerikaner generellt sätt är givmilda, tills skillnad från svennar som håller djävligt hårt i det lilla de kan, för att de är så himla osäkra. I Chile, Brasilien och Argentina hade dem en annan uppfattning om vad konst kan vara, de ser graffiti och street art på ett annat sätt, de förstår den subversiva förändringskraften som finns i det. Där finns en starkare kreativ och aktivistisk ådra helt enkelt.
Men trots detta återvände han till Sverige. Något han förklarar med att det fanns jobb att göra. — Även om man känner att det inte finns spelutrymme för den kreativa individen i ett land som Sverige som är så avtrubbat av alla regler och restriktioner, så kan jag inte bara se skeppet sjunka, detta är ändå landet jag är född i.
Ligisd målar i Turkiet. Foto: Futuro Berg
Sverige – ett utvecklingsland i synen på konsten
Mycket har också hänt i Sverige de senaste åren. Nolltoleransen och censuren mot graffiti har fallit som ett korthus i stora delar av landet, förklarar Ligisd. — Det är kul att vanliga svenssons börjar fatta att det bara handlar om lite färg. Även om vi blivit bombarderade med anti-graffiti propaganda de senaste 25 åren, är det också en yngre generation som har växt upp med att graffiti är något häftigt och uppskattat. När de kommer in på maktpositioner kan de sedan öppna upp lite för den här konstformen, vilket jag tycker är väldigt kul. Samtidigt finns den lite mer hårdkokta graffitiscenen, där det finns mer anarki mot samhället. Vilket också är viktigt och en del av uttrycket. Så jag tycker det är bra. Det finns många gråa väggar som behöver lite färg här i Sverige.
En tanke som går in i detta är att Ligisd tror att unga människor i dagens Sverige inte blir exponerade för “bra kultur”. Istället får de popkultur, vilket han menar är en del av konsumtionssamhället. Han beskriver popkulturen som “ganska hjärndöd, om inte rättare sagt hjärntvättande”. Den uppmanar inte till eftertanke, menar han. Därför är det väldigt bra när det kommer någon independent-kultur, som graffiti, och inspirerar andra att ta till färg eller någon annan typ av kreativitet för att uttrycka sig. — Tyvärr tycker jag att svenskar är väldigt mjäkiga och tycker lite själva. De tar till sig mycket av vad politikerna säger av vad som är ”rätt och fel” – det där är lagligt och det där är olagligt. Egentligen spelar det där ingen stor roll. Det viktiga är vad man själv tycker. Vi lever i en demokrati och om medborgare inte kan uttrycka att de tycker om något, bara för att politiker säger att det är dåligt, då är det dåligt. Och som det ser ut nu i det politiska klimatet så är det fruktansvärt.
Som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan.
Det är viktigt att ha något att leva för som överskrider det materiella och alla måsten som samhället tvingar oss till, berättar Ligisd. Han tror på egenmakt – att vi kan säga vad vi tycker om och uppmuntra det. Ett argument han använder är att det läggs miljoner på att “sanera” väggar men inte på att dekorera eller göra konst. — Ska vi bara leva i ett samhälle som är fyrkantigt, och gå till jobbet och inte ha något att leva för? Det är inget kvalitativt liv. Även om vi har alla materiella saker som vi har behov av, eller tror vi har behov av, så kommer vi ändå inte bli lyckliga om vi inte kan få uttrycka oss som människor. Och det gäller både bildskapande och musik och annat. Svenskarna är väldigt ignoranta när det kommer till kultur.
Är kanske alternativet då att göra det allmänna rummet till ett utställningsrum? När vi frågar Ligisd om man borde se gatan som en offentlig konsthall, så svarar han att det problematiska med konsthallen är att ingen går dit förutom kulturtanter. — Det är ju barnen och ungdomarna som måste bli intresserade av konsten. Det är dem som skapar morgondagens samhälle. Och som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan. All kultur. Till exempel gatumusiker. Varför finns det inte mer gatumusiker? Det är också ett bra sätt för musiker att tjäna pengar. Kulturklimatet i Sverige måste bli bättre.
Turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga.
Ett land där konsten är en normalare del av vardagen är Gambia. Där har också Ligisd varit för att skapa konst, och han beskriver det som radikalt annorlunda erfarenhet. När vi tittar på bilder från hans tid i Gambia så är Ligisd alltid omgiven av hundratals unga. Så ser det aldrig ut i Sverige. Och han ser flera anledningar till detta. — Där folk har lite och någon kommer och ger någonting så uppskattas det. Här i Sverige blir man nästan sedd som en terrorist om du går ut och målar. Även om det är en grå yta som ingen bryr sig om förrän man går dit och målar den. För att det är olagligt. Även om man tycker att den är fin så är det olagligt. Det är det viktigaste enligt samhället.
Senaste gången han var i Gambia gjorde han och hans medarbetare ett projekt för att se hur ett samhälle som aldrig tidigare exponerats för graffiti skulle reagera på konstformen. — Det som var intressant var att turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga. Och det säger ju en hel del om det västerländska synsättet på hur ett samhälle ska se ut.
När vi frågar Ligisd om han tror att svenskar styrs mer av ramar och lagar, förklarar han attdet inte bara handlar om lagar utan att det också är en uppfattning om hur man ska leva. Om vad som är rätt och vad som är fel. — Jag tycker att västvärlden är helt bakom flötet när det kommer till många värderingar. Om man ser från vart demokratin kommer ifrån så är det topp-huvudena i samhället som ska bestämma. Och så ser demokratin ut. Även om vi har blivit itutade att det är vi som har makten att bestämma, så har vi inte det. Vi som konsumenter har makt. Men vi som medborgare har ingen makt.
Ligisds syn på politiken är relativt hård. Men hur han ser på framtiden för den urbana konsten i landet som en följd av den politiska utvecklingen är nästan en överraskning. — Framtiden kommer se olika ljus ut beroende på vilka parti sitter i regeringen. Om fascisterna får ännu mer makt i riksdagen och kommunerna kommer den urbana konsten att utvecklas till en mer politisk rörelse och kraft.
Han menar att det är i motståndet som konsten reser sig. Synen på framtiden, som vid första anblick ter sig väldigt negativ, är på ett sätt också väldigt optimistisk. — Ju mörkare framtiden ser ut ju mer panik kommer tanter få, de som har ett gott hjärta, och ju mer pengar kommer gå till kultur. Så jag ser just på det sättet ljust för gatukonsten och graffiti.
Foto: Futuro Berg
Ligisd engagerar sig för konstformens framtid
— När jag började måla graffiti så gjorde jag det olagligt av ett behov. Av en frustration. För jag tyckte inte samhället stod rätt till. När jag var ung så satsade de inga pengar alls på oss. Det fanns ingen fritidsgård eller det fanns ingenting. Antingen så var det fotboll eller så var det hockey. Eller ingenting. Och för mig var det ingenting. Då valde vi graffiti istället. Som det ser ut i dag är jag väldigt glad över att jag kan livnära mig på det jag gör. Det är inte lätt, men det funkar. Förhoppningsvis kommer det bli lättare. Men det jag verkligen hoppas på är att de kommer öppna upp en kulturmarknad för oberoende kultur. Där staten inte behöver berätta för oss vilken sorts kultur vi ska konsumera.
Det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.
Och Ligisd gör sin del för att bidra till en bättre framtid för konsten. De senaste tio åren har han ägnat tid till att lyfta upp andra genom kollektiva muralmålningar och festivaler som Springbeat i Snösätra. Under Hammarkullen Urban Art 2017 hade han också en central roll. — Jag assisterade projektledaren Daniel Terres, agerade allt i allo och hjälpte artisterna med deras projekt, speciellt dem som var nybörjare. Som till exempel Iman [Iman Josef Husein] och Nabila [Nabila Abdul Fattah] samt Nor [Nor Ajami] som målade i stort format och med sprayfärg på vägg för första gången. Vi skapade också ett graffitijam och kollektivmural med stadsdelens namn “Hammarkullen”. Sedan har jag fixat med färg, skylift och hjälpt med det praktiska runt festivalen.
Vad var det som lockade dig till att hjälpa till och jobba med festivalen? — Det som jag tycker är värt av en sådan här festival är de boendes glädje, eftersom det inte satsats speciellt mycket på det här området och fastigheterna är väldigt eftersatta. Det märks att de blir väldigt glada när någon kommer och gör det fint. Jag känner också att det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.
