Fangirls 4-ever

Fangirlen representerar aktivitet, solidaritet och normvägran. Separatistiska rum att andas ut och hitta bundsförvanter i. Möjligheten att få utlopp för känslor som inte får plats i de förväntningar som finns på hur ett liv bör utvecklas. Bestämmanderätt och möjligheten till support.

En person jag just lärt känna skriver att jag ska skynda mig. Jag springer från familjemiddagen jag befinner mig på och åker två tunnelbanestationer norrut med hjärtat i halsen. Ställer mig på trottoaren bredvid hen som sms:at och väntar. Fler människor anländer. Vi väntar, ser henne säga hejdå till servitören och sen – kamerablixtar. Människor knuffas och slänger sig mot fötterna som snart är framme vid den öppna bildörren. Förbipasserande nyfikna. Någon skriker. Rihanna.

Det är över på 30 sekunder. Och när hennes bil kör iväg försvinner fotograferna med den. Kvar står jag och mina nyfunna vänner. En utav dem gråter. Proceduren upprepas igen och igen under veckorna som kommer och när jag lämnar New York är jag närmare än jag någonsin vågat önska. Hennes pappa har ringt mig, vi har setts och pratat. Hennes vänner känner igen mig när vi ses och stannar för att skaka hand. Två gånger har jag sett henne spela efter timmar av köande för att hamna längst fram vid staketet. Jag har blivit skjutsad över Manhattan av paparazzis och framförallt har jag väntat. Tillsammans med andra fans. Fans som blir till vänner.

Jag har lärt mig ”stan life” och det är amazing (ordet stan är en sammanslagning av stalker och fan).

Övergången från att gilla något till att bli ett fan kan ses som en skiftning från passiv till aktiv. Istället för att enbart konsumera, så går du in i en form av skapande relation till artisten/serien/böckerna, och blir på samma gång medskapare i den moderna mytbildningen. I en kultur där majoriteten av det som produceras uppmanar till heterosexuell monogami mellan vita (cis)män och (cis)kvinnor, besitter fangirlen därför en queer potential. Känslor som inte får ta plats och kroppar som inte är representerade gör utrymme för sig själva genom att skriva nya slut, skapa fler bilder och finna beröringspunkter hos varandra. Vinsten är identifikation, solidaritet och samhörighet.

Till exempel så befinner jag mig inte i en kärleksrelation. Jag passerar som kvinna, men känner nästan aldrig igen mig i vad en sådan ska vara, känna och göra. Vi har helt enkelt väldigt lite gemensamt, jag och ”Kvinnan”, vilket kan vara besvärande när andra ska relatera till mig (och jag till andra). Även om vi bär på samma känslor, som ångest eller osäkerhet, kan det vara svårt att prata om dessa i relation till något annat än tvåsamheten. För vissa innebär detta något positivt, som lätthet att göra sig förstådd, få stöd och bekräftelse, medan det för andra uppstår problem när de hela tiden saknar något att ta fäste i. Det går fortfarande att föra diskussioner, vara engagerad och ge råd, men det är som att hela tiden titta på någon annans solnedgång bara för att få stå axel mot axel. Med tiden kan det kännas olustigt och blicken vänds inåt, sökandes efter en orsak till upplevelsen av att inte passa in i samtalen. Som om det måste ligga i den som inte känner sig hemma. Som om normsamhället inte utesluter just för att få vara norm.

Till slut ledsnade jag på att resa till den där parceremonistranden och började drömma om att träffas någon annanstans. Insåg och accepterade att någon annanstans är var jag befinner mig när jag riktar mig mot Rihanna. I orienteringen mot henne uppstår möten mellan människor som oberoende av ålder, klass, könsidentitet, hudfärg, funktion och sexualitet ställer sig vid min sida och blickar åt samma håll som mig. Där, i fanbasen, upplever jag att någon finns hos mig och delar min värld, ser min solnedgång. Känslan är stark, lustfylld och befriande.

Samlingen, IRL på en konsert eller online över Instagram, kan ses som en fotbollsklack. Den bär ett namn, Rihanna navy eller Black Army. Där finns en uniform såsom kläder och accessoarer och inte sällan pryder något slags associationsobjekt fansens väggar. Men där finns också även en viktig skillnad. Uttryck och värden bland fansen i Rihanna navy utgår ständigt ifrån Flickans ideal. Förtjusning, skrik, synliga känsloyttringar, entusiasm och naivitet. Istället för att förpassa flickan till beteenden och känslor som ska försvinna i takt med tonåren sätter fangirls upp henne på piedestal. Med det oss själva. Våra känslor och erfarenheter.

Och jag ser det som en självständighetsakt. Självständighet bortom patriarkatet, där vi förväntas foga oss till att bli Kvinna och med detta rikta vår uppskattning och uppmärksamhet mot män och reproduktion. Tack, men nej tack. Jag håller mig hellre till Rihanna.

10951830_10155143688380500_833720091_n

Alexandra Loonin är dramatiker och Fangirl. Följ henne på Instagram!

Videoverk: Your Kind Makes Very Good Kissers av Caroline Ljuus

Videoverk: Your Kind Makes Very Good Kissers av Caroline Ljuus

Under våren 2009 besvarades ett antal slumpvis utvalda kontaktannonser publicerade i Dagens Nyheter i vilka svenska män specifikt söker asiatiska kvinnor. Alla telefonsamtal spelades in och transkriberades. Skådespelare läste sedan in utvalda delar ur telefonsamtalen.

Filmen visades under våren 2013 i varning för ras – en utställning som diskuterade ojämlikheter mellan vita och icke-vita. Utställningen gick på Mångkulturellt Centrum i Fittja, Botkyrka.

Produktionsår: 2010
Copyright © Caroline Ljuus

Caroline Ljuus är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå och tog sin masterexamen 2013. Just nu läser hon prosa och lyrik vid Biskops Arnös författarskola. Ljuus arbetar huvudsakligen textbaserat i kombination med video och objekt men har även gjort måleri, teckning och performance. Ljuus konst handlar om minnen, begär och identitet kopplat till kroppen och det narrativa har alltid en central roll.

Hemsida: https://cljuus.wordpress.com

Annina Rabe: “litteraturen kan hjälpa en att hitta och erövra ett språk”

Hej Annina, vem är du?

Jag är litteraturkritiker, kulturjournalist och kattälskare.

Vilken var den senaste bok du läste?

Hmmm, å vilket tråkigt svar, men jag läser faktiskt den senaste delen av Lars Noréns dagbok nu. Var lite besatt av den första, och nu när den andra hade kommit i pocket så kunde jag inte låta bli att köpa den. Men det är det första jag läser på evigheter som inte är för något jobb, så det är ren nöjesläsning, haha.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

En italiensk film som heter Maffian dödar bara om sommaren som jag såg på italienska filmfestivalen i Stockholm. Den var rätt bra, en uppväxthistoria som handlade väldigt mycket om sicilianska maffian och i förlängningen det italienska samhället. Regissören är från Palermo och spelade själv huvudrollen.

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag försöker att ha ett öppet, vidsynt, barnsligt och inte alltför professionaliserat förhållande till kultur. Det är inte alltid lätt när man jobbar mitt i kulturen – det är ligger ohyggligt nära till hands att man blir cynisk och blasé och jag hatar verkligen det. Ibland läser man kritiker och kulturskribenter som verkar föra något sorts krig mot det de skriver om, och jag undrar alltid hur de blev såna och hoppas att jag aldrig blir sån själv.

Varför är kultur viktigt?

Av en miljon olika anledningar. För att det finns händelser och känslor som är omöjliga att gestalta på något annat sätt än i konstnärlig form. Kulturen är det som vidgar både ens inre och yttre värld. Om man mer specifikt tar mitt område, litteraturen, så handlar det mycket om att alla människor har rätt till ett språk. Och att litteraturen kan hjälpa en att hitta och erövra ett språk. Den som inte har möjlighet att uttrycka sig får svårare att påverka sin situation och löper väldigt stor risk att hamna utanför i ett samhälle som redan har alldeles för stora klyftor. Man kan förstås vara verbal även utan att läsa, men det är inte så vanligt. Sedan handlar det förstås också om att läsning ökar förståelsen och medvetenheten om det som händer. Jag säger inte att man automatiskt blir en bättre människa av att läsa, eller att läsningen nödvändigtvis ska ha den funktionen, men jag tror bergfast att läsande människor får större förståelse för sin omvärld och möjligen också blir mer empatiska. Å andra sidan kan jag bli väldigt trött på pratet om att kultur ska vara nyttig. Det har varit väldigt mycket fokus på det de senaste åren, inte minst bland kulturpolitiker. Kultur betraktas ibland som något slags löprunda för hjärnan. Kulturen ska också ha rätt att slippa vara instrumentell, slippa relatera till sin samtid och de behov som finns där. Den ska få finnas på sina egna villkor.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Jag tycker generellt att kultursidorna just nu – i varierande grad – är lite för samtidsinriktade och trendkänsliga. Man går sällan utanför den upptrampade fåran, och just nu är det en enorm betoning på politik och samhällsfrågor. Det är klart att det också ska rymmas på kultursidor, men det finns stunder när jag känner att kultursidorna har blivit ett slags förlängda ledarsidor, Även där saknar jag ibland kulturtexter som är helt frikopplade från all form av samtid och samhällsnytta. Men å andra sidan, skulle kultursidorna bara bestå av sådant material skulle jag förstås sakna det samhällskritiska perspektivet också. En lagom avvägd blandning av allt det där är det bästa.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Jag önskar mig en öppen, lyhörd och prestigebefriad kulturpolitik som har förståelse för att kulturen måste få vara spretig och smal. Jag skulle önska att man kom bort lite från det där nyttotänkandet och lät kulturen bara vara lite som den är. Jag hoppas också att kulturen i möjligaste mån ska slippa stå med mössan i hand och fjäska för näringslivet. Det är väl helt okej om det finns samarbeten som funkar, men kulturen MÅSTE få stå fri och oberoende.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Genom öppenhet. Genom att aktivt verka för att kulturlivet inte skall vara så snedrekryterat som det är idag. Genom att låta så många erfarenheter som möjligt komma till tals. Genom ett tilltal och ett debattklimat som inte skrämmer bort någon. Men tillkämpad folklighet funkar inte heller. När det gäller mångfaldsperspektivet tror jag vi är på god väg, även om det förstås behöver göras mycket mer. Men det kommer att hända mycket där de närmaste åren. Jag är mer orolig för klassperspektivet, oberoende av etnicitet. Medel- och överklassen tar sig alltid fram.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Kulturen har egentligen bara ett enda ansvar – att vara den enda instans som står fri gentemot just samhället och alla olika intressen som trängs där.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Allt det jag just räknat upp!

Last Famous Words?

Då citerar jag den store tänkaren Karl Lagerfeld, haha. Han lär ha som motto “Never compare – never compete”. Ett kulturliv som hela tiden sneglar på vad alla andra gör kan aldrig bli intressant.

Annina Rabe är litteraturkritiker och kulturjournalist. Hon har skrivit för Rodeo, Sydsvenska Dagbladet och Svenska Dagbladet. Under 90-talet var hon även med i redaktionen för Bibel. Hon har även skrivit i antologin Ingens mamma. Idag är hon kulturskribent och litteraturkritiker i Expressen kultur, dit hon rekryterades för sin förmåga att skriva folkbildande och sin mångsidighet att skriva om både populärkultur och litteraturkritik. 

Foto: Jennie Smith.

International Adoption: The Bitter Irony of Sweden’s Colonial Present

It is the greatest of ironies that Sweden, which has constructed a national identity based around myths of tolerance and anti-racism, of being somehow excluded from Europe’s history of colonialism and Nazism and of being the “Third World’s benefactor”, is the world’s biggest importer (per capita) of non-Western children through the international adoption trade. Since the 1950’s over 55,000 children, predominantly children of color from the (perceived) Third World, have been adopted to Sweden. While the seemingly insatiable demand for children of color from the global South by white families in the political West and the continued flourishing of the adoption industry raises serious criticism from feminist, post-colonial and anti-racist standpoints, international adoption remains a non-controversial practice in Sweden.

International adoption has been described as a contemporary colonial project: Tobias Hübinette, who outlines the industry’s alarming similarities to the transatlantic slave trade, argues that he, in line with other postcolonial scholars, sees the “involuntary transferal of hundreds and thousands of non-Western children on a worldwide scale after formal decolonization as a clear reflection of a global colonial reality and racial hierarchy, and a grim reminder of the still existing astronomical power imbalance between the West and its former colonies”.

If international adoption, and its trade in human commodities, can be seen as embodying the notion that colonial projects are ever-present, challenging the idea that there is a clear beginning and end to colonialism, then the adoptee herself can be seen as not just a subject of colonialism, but also as an embodiment of colonialism: the adoptee’s body quite literally becomes a site of a colonial civilizing mission. Through the supply, removal, transportation, and construction of the adoptee as a Swede, a process of colonial civilization, in its most violent form, takes place on the very body of the adoptee; a process justified by a belief that the non-white body can, and should, be civilized and controlled by the white West; a process propelled by a white supremacist conviction that, to paraphrase the postcolonial feminist Gayatri Spivak, the brown child must be rescued from the brown woman by the white woman.

Common to other colonial missions, adoption is part of a process of domination and exploitation, beginning with acts of violence, appropriation and de-territorialisation, and then consolidating control through violence carried out on the indigenous culture, language and colonized body. Indeed, adoption begins with, arguably, the most violent and traumatic act of all: a child is removed from her mother, permanently. This child then becomes a fetishized commodity; transferred through a series of “middlemen”, including hospitals, agency run maternity homes, agency run baby reception centers and foster families. Following a chain of significant financial transactions, the adoptee becomes the permanent property of a family of strangers in Sweden, and the subsequent transportation sees her permanently removed from, and deprived of, her community and country. Upon arrival in Sweden the adoptee’s body is suddenly and systematically stripped of her language, culture, history and ancestry. She is renamed, and a new language and culture are forced upon her. Her history is rewritten. From a child with a mother, a homeland, an ancestry and a pre-adoption personality, she is constructed as something that began to exist on the day she arrived in Sweden: before that, she was just laying, waiting to be rescued.

Postcolonial scholar Robert Young introduces the concept of “translating”, which centers around the forceful imposition of a version of the colonial culture over the – now devalued – indigenous culture, with claims that the colonial copy actually “corrects deficiencies in the native version”, as being a fundamental process in the colonial civilizing mission. This is certainly a feature of the civilizing mission of adoption: a major, if not the major, theme of adoption is the belief in replacing the adoptee’s original culture, society and language with better versions of such. And, of course, replacing the adoptee’s original family with a “better” family. Indeed, regardless of how or why the adoptee became separated from her parents, regardless of her family status, regardless of the psychological traumas of separation and adoption, to offer a child the opportunity to grow up with a “good” family in Sweden is always seen as a better alternative than being raised in a non-western country. Removing the “Koreanness” (for example) from the adoptee’s body, and replacing it with an authorized version of the superior “Swedishness”, also has a clear parallel with the use of translation in the civilizing mission.

The need to translate and civilize the adoptee’s body has been a key feature of international and transracial adoption throughout history, and is best summed up by a quotation from Richard Pratt, a central figure in the systematic mass removal and assimilation of Native American children in the USA in the late 1800s: “Kill the Indian in him, and save the child”. The child can only be “saved” if its “Indian” (Native American) “race” is removed, and replaced with a version of whiteness.

Young outlines the importance of renaming in the civilizing process, describing it as “an act of power and appropriation”, which also serves to desacralize geographical sites in colonized areas. Renaming is alarmingly common in adoption, with the changing of the adoptee’s foreign name to a (white) Swedish name being normal practice. As with the renaming of sites, it acts as a means of domination, appropriation and descarilization: renaming disregards any meaning in the adoptee’s original given name, and disregards the possibility that the name could be auspicious; it also disregards the significance of the adoptee’s language. Additionally, placing a white Swedish name on the adoptee of color condemns her to a lifetime of being forced to explain her non-white presence, with a name that doesn’t match her appearance. The name change can be seen as an act of claiming ownership: the new name indicates that the child no longer belongs to her mother, her community, her people, her nation; the child now belongs to her adoptive parents, her adoptive family: the child now belongs to Sweden.

Finally, to return to the irony of adoption, perhaps the greatest irony of all is that international adoption, facilitated through a demand driven industry undeniably built on a committed belief in racial hierarchies and white supremacy, dependent on – and responsible for – the maintenance of meaningful perceptions of racial differences, is an integral part of constructing Swedish national myths of anti-racism and exemption from European colonial history; and, the process which involves the removal of children from mothers of color to create families for white women – can actually be seen as being a key element of Swedish myths of international solidarity and being the “Third World’s benefactor”. Mass scale international adoption, amazingly, can historically be seen as a project of Sweden’s liberal/left, with adopters looking to not only rescue children of color, but also to create “multicultural” families. Worryingly, prior to the 2014 general elections, all major political parties stated that they were in favor of international adoption. Feministiskt Initiativ (F!) and Miljöpartiet (Mp), two parties advertising themselves as “anti-racist” and “feminist” were particularly enthusiastic about the adoption industry, with Mp stating, “we are just positive about adoptions”.  

There is an urgent need for serious, critical research into the international adoption phenomenon from a postcolonial perspective in Sweden. It is absurd that a nation that regards itself as “post-race”, a nation that prides itself on equality and international solidarity, a nation where all major political parties claim to be “anti-racist”, can still believe, almost universally, that the mass removal of children of color from their mothers, families and communities in the global south, and their subsequent transportation (lest we forget, by agencies, for considerable sums of money) across the earth to fulfill white Swedish families’ domestic or white savior dreams is unproblematic. In an environment where critically thinking adoptees’ voices are systematically crushed and the voices of mothers of adoption loss are simply non-existent, and where almost all adoption knowledge is produced by white adoptive parents and the adoption industry, I believe those of us who identify as “anti-racist” or “feminist” have a responsibility to turn the spotlight on Sweden’s role in the global child trade, and force a serious discussion on Sweden’s shameful colonial present.

*To read the article with footnotes CLICK! 

Richey-Wyver

Richey Wyver researches and writes about the international adoption phenomenon from a critical, postcolonial perspective, and is involved with adoption reform campaigning. He runs the Facebook page Adoption Reform International and occasionally blogs at anotherfutonrevolutionary. Richey is currently studying for an MA in International Migration and Ethnic Relations at Malmö Högskola, and lives in Lund with his partner and two young children. 

Foto:  Don McCullough.

 

KW Tipsar › Perspektiv
Vad är: Patriarkatet

Vad är: Patriarkatet

Veckans ord är Patriarkat. Ni finner definitionen här.

Här hittar ni ett urval texter och ljudmaterial som berör patriarkatet:

Sara Abdollahi Femens besatthet av sharia ökar fördomarna mot muslimer

Ida Ali Lindqvist Här Ligger jag, feministen, och blir misshandlad

Daniel Swedin Skända patriarkatet och svik manligheten

&Koalo Att erkänna att det finns transmän som utsätts för patriarkalt förtryck är inte att underkänna dem som män

P1 Tendens Män om patriarkatet

Vardagsrasismen Strukturer

 

Det är vi som är någon slags udda variant

Hur många gånger har jag inte fått frågan – hur orkar du vara så politisk?

Men det är jag inte, jag är endast samhällskritisk.

Jag är bara jag och hela min existens är detta samhälles demens,

varje gång min differens kliar och bränns

har jag lyckats.

 

Har vi lyckats, vi som står vid detta samhälles utkant,

vi som är någon slags udda variant, vi som vet att en mur bara är en bro på högkant.

 

Jag lånar ord från Emil Jensen.

Jag lånar mod från Malala Yousafzai.

Jag lånar styrka av er, av oss.

Vi som står på barrikaden, hand i hand utanför ryska ambassaden.

Hånglar för mänskliga rättigheter och avskyr era inskränkta hemskheter,

som är allt annat än allas rätt till friheter.

 

Och jag är så jävla arg, för det är inte vårt ansvar, men vi måste ändå lösa all skit

med endast verbalt självförsvar och ganska snabbt förstår vi… du är inte angripbar.

För du är vit, cis-heteroman, ibland blodtörstig tyrann,

men bara när ingen ser, när ingen hör,

när folk spetsar öronen då är du världens charmör

och det är vi som är någon slags udda variant, vi som står vid detta samhälles utkant.

jag
Jon Aagard Andersson skriver, läser, har åsikter, skriker, viskar, poetry slam:ar, existerar (för) mycket.
17 år, icke-binär och svår. Queerfeminism, solidaritet och MOD.
Finns även som @favoritpojken på twitter.

 

 

Oivvio Polite “Under decennier kunde kvalitetsjournalistik produceras på spillvärmen från de stora mediehusen. Nu är festen slut.”

Hej Oivvio, vem är du?

Oivvio Polite, 42 år. Jag har flipfloppat mellan journalistik och programmering hela livet. De senaste åren har det mest varit programmering.

Vilken var den senaste bok du läste?

Jag läser ofta ett gäng böcker parallellt. Just nu läser jag Learning Dart, Understanding Digital Signal Processing och Doing Bayesian Data Analysis.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Senaste filmen var Dyke Hard, där jag är med som statist. Senaste serien var Simpsons.

Hur ser din relation till kultur ut?

“It’s complicated.”

Varför är kultur viktigt?

Kulturen är vårt huvudsakliga redskap för att förstå oss själva och vår omvärld.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Pengar. Den gamla ekonomiska modellen för att finansiera journalistik har kollapsat. Under decennier kunde kvalitetsjournalistik produceras på spillvärmen från de stora mediehusen. Nu är festen slut.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Den offentligfinansierade  kulturen måste, precis som andra offentligfinansierade verksamheter (vård, utbildning, brandförsvar, infrastruktur) vara till för alla för att ha legitimitet. Men så ser det inte ut. Vår “public service delivery” är ojämlik längs med en rad variabler, där klass, ursprung, utbildningsnivå och bosättningsort är några. Det finns mycket som tyder på att det är särkilt illa inom kulturområdet men det är egentligen ett problem som gäller alla politikområden.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Det är inget hokus pokus. Vill man nå ny publikgrupper får man ta reda på vad som intresserar dem och vilka kanaler man kan nå dem igenom. “Tröskel” kanske är fel metafor. Den implicerar att det finns saker som står i vägen för att människor skall kunna tillgodogöra sig ett kulturutbud som egentligen är väldigt relevant för dem. Ibland ser det säkert ut så, men oftare tror jag problemet är att den kultur som produceras helt enkelt inte är relevant för många. Här menar jag förstås inte att varje teaterförställning måste vara relevant för varje medborgare. Däremot måste den offentligfinansierade kulturen som helhet ha något att erbjuda varje medborgare.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Att bidra till att upprätthålla trycket för förändring.

Last Famous Words?

Doh!

Oivvio Polite är programmerare och journalist. I september 2012 förbjöds användandet av ordet i nyhets- och reportagetexter av, Oivvio lanserade då webbplatsen DHEN.se som ser ut som DN.se men där alla han och hon automatiskt byttes ut mot hen. Han har skrivit en samlingsbok med namnet White like me som kom ut i maj 2007 på Danger Bay Press. Boken är slut på förlaget och det finns inga planer på att trycka en ny upplaga, men boken har gjorts tillgänglig här.

Foto: Sannah Kvist.

 

Är du #teamlightskin eller #teamdarkskin – om colorism

Jag minns att som yngre bli oerhört smickrad över ”komplimangerna” om min hudfärg från andra svarta. Kommentarerna var ofta i stil med att de inte trodde att jag var helsvart på grund av min hudfärg, eller att de beklagade sig över sin egen hudfärg och hyllade min. En vanlig jargong bland många svarta.

Att vi som är födda eller uppvuxna i väst anammar det koloniala språket och tar efter den internaliserade rasismen är ingen slump, en djup rotlöshet finns bland många svarta ungdomar i Sverige idag. Att leva i ett land präglat av vithetsnormen och hela tiden få påminnas eller frågas om ens härkomst. Att även om vi får chansen att åka till våra hemländer mötas av samma tankesätt och tongångar. Det är där den internaliserade rasismen gror idag, i en ond blandning av vithetsnorm, marginalisering och rotlöshet, i stora drag. I Sverige idag talas det om rasism som ett eget ord, istället för att användas som ett samlingsord. Rasism begränsas, och den begränsas till extremhögern, när rasism i verkligheten gör sig uttryck på otaliga sätt. 

Ett av dessa uttryck är colorism, vilken grundar sig i internaliserad rasism, och syftar till när svarta eftersträvar vithet. När vi lever i ett vithetsnormativt samhälle så råder en vit maktordning, alltså desto närmare en är vithet desto mer klättrar en upp i maktordningen. Dessa maktordningar finns i samhällets alla olika aspekter, där är de dock oftast mer abstrakta än de vi ser i media och populärkultur, där vi enklare kan sätta fingret på det som är problemet, då det egentligen är synligt för alla.

jayz

Den här bilden på Jay-Zs läppar och näsa kommer ursprungligen får den populära komedi-sajten 9gag. Detta är ett tydligt exempel på colorism. Jay-Z svarta drag är tagna i närbild och i kommentarfältet på hemsidan står kommentarer som, ”euuww”, och ” why beyonce why?”. Bakom dessa kommentarer ligger en syn på svarta och svarthet som härstammar från kolonialismen och slaveriet. Svarta som då hade mindre ”svarta drag” handplockades och, generellt sett, gavs chansen till skonsammare liv. 

Att en afroamerikansk man med ”svarta drag”, så som stor näsa, stora läppar och mörk hy, som Jay-Z, gift sig med Beyoncé, en afroamerikansk kvinna med ”diskretare” drag, så som ljus hy och rak näsa, har varit en skandal för många och en succé för andra. Som sagt, ju närmre en kommer vitheten desto högre kommer en i maktordningen. Därför är det så vanligt att svarta som är kända och har diskretare drag avsäger sig sin svarthet. Ett exempel är artisten och producenten Pharrell Williams.

Om det som nämnts tidigare sker på storskärm och i sociala medier så är det inte en slump att colorism och den internaliserade rasismen lever och skiljer på svarta och svarta under hashtaggarna #teamlightskin och #teamdarkskin på Instagram. Colorism lär #teamlightskin att de har större möjligheter i samhället och att de är vackrare, medan colorism lär #teamdarkskin att de ska skämmas över sin hudfärg och sina drag. Helst ska de använda farliga produkter för att bleka sin hy. Light skins borde under inga omständigheter skaffa barn med någon som har mörkare pigment, det skulle ju leda till att barnet förlorar en del av de ”fina” ljusa dragen. Då bestraffas ju stackars barnet med allt vad svartheten medför. En bild som cirkulerat på nätet på Blue Ivy (Jay-z och Beyoncés dotter) är ett representativt exempel på när man skuldbelägger svartheten. Allt är svarthetens fel. 

blue ivy

I ett samhälle där en hela tiden blir översköljd med reklam med smala vita kroppar glöms vi bort, vi som bryter mot den normen. Jag minns att jag som yngre blev glad över kommentarer som var laddade av självförakt från den svarta avsändaren, inte för att jag var omedveten om rasism eller för att jag var ignorant, utan för att annars fick jag aldrig se eller höra att jag var vacker.

Colorism går djupt in i den afrikanska diasporans kultur. 2014 har dock visat på små resultat av att vi trots detta med väldigt små steg är på rätt riktning: Lupita Nyong’o har visats på storskärmarna, Solange Knowles gifter sig i afro, och svenska svarta artister tar mer plats i Sverige. Colorism är bara en gren på rasismens träd, vars rötter fortsätter att sträcka ut sig och växa. För att motarbeta problemet internaliserad rasism där svarta rangordnats utifrån en ljushets hierarki, måste en rannsaka sig själv, speciellt vi som är svarta . Men colorism är inte bara svartas egna problem, utan ett globalt samhälles problem som vi alla bär ansvar för. Därför kan vi inte vara tysta när colorism och internaliserad rasism uttrycker sig, tar plats, eller trycker ner oss. Vi måste gå ihop i insikten om att det finns en vithetsnorm som orsakar underrepresentation av rasifierade överlag. Alla oss som inte är vita. Vilket vi konstant måste arbeta emot på samhällets alla nivåer. 

Idil Suleiman är 17-år, choklad & kaffe beroende, och bor i Stockholm. Idil spenderar dagarna på Kärrtorps gymnasium. Idil är engagerad i frågor om feminism , antirasism och islamofobi. 

Analys › Mode

Skägget ballar ur

För något år sen insåg jag att R:et i ‘R-ABC’ står för ‘Reducerat’. När jag visade min sms-biljett och sen UL-kvittot med reducerat pris (som jag fick för att jag visade sms:et till han som sålde UL-kvittot), blev snubben i båsen till spåren 15 och 16 ytterst skeptisk och med all rätta. Jag har ju freudowahhabitiskt skägg.

Wahhabitiskt eftersom jag inte har mustasch (i och för sig inget unikt för wahhabiter och klassiskt ortodoxa sunniter, även amishmän, för att ta ett vitt och kristet exempel, rakar bort mustaschen men behåller skägget) och freudianskt eftersom jag är alldeles för besatt av Silent Hill 2 och Neon Genesis Evangelion. But I digress.

Snubben i båsen frågade om min ålder och med en viss inbördes tvekan inom mig ljög jag att jag var 17. Trots blängande skepsis i ögonen, lät han mig gå vidare. Jag kände att jag behövde säga ”Gener, du vet”, innan jag gick mot spåren 15 och 16.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för då är det inte lika lätt att lura sig till ungdomsrabatt.

Väldigt nyligen frågade Kultwatch-medgrundaren, socialdemokraten och esoteriske palmeisten (Olof Palme var en avatar av en lovecraftiansk gudomlighet, som återvända skall genom djävulskt sossiga ritualer involverande Carl Bildts och Björn Söders tårar) Sara Abdollahi mig eller vi skäggiga i allmänhet i en kommentar till sin statusuppdatering på Facebook om det där med skäggolja.

Jag använder ingen. Har aldrig provat.

Ibland kommer väl lite av hårprodukten på skägget eftersom jag alltid kammar det efter att ha kammat färdigt håret bakåt till Kim Jong-un-frissa. Eventuellt är det därför skägget verkar ha slutat växa på hakan; om jag inte trimmar det varje kvartal, blir skägget bara bredare och bredare men inte långt nog för att dölja halsen helt som värsta qajarmonarken…

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för eventuellt har man dåliga gener, du vet.

I juli och augusti förra året, alltså under Ramadan, var jag i Sari, norra Iran för att umgås med familjen och en väninna jag hade lärt känna via Facebook. En förmiddag vandrande jag och en av mina kusiner och hans vänner på en gata, och helt plötsligt blev jag kallad för vahhabî (wahhabit) av ett gäng unga landsmän som gick parallellt mot oss och gjorde sig lite smålustiga över mitt skägg.

Det var inte så farligt egentligen, snarare blev jag nästan halvglad; jag blev faktiskt (halv)glatt förvånad över att dessa unga iranier i Sari ens visste om vad wahhabiter är för några typer. Min egen släkt vet ju knappt ett dyft om sjiismen, som ju ändå är vår religionstillhörighet.

But still, jag hade ju faktiskt odlat en ordentlig mustasch sen flera månader innan iranresan, just för att ingen personal på flygplatsen (eller nån annan typ av regeringspersonal utanför flygplatsen efteråt), skulle få för sig att jag konverterat till sunniislam (det skulle ha räknas som att överge islam under nuvarande styre, vilket det är dödsstraff på). Ska de göra sig lustiga kan de väl ha kallat mig för hezbollâhî istället (fanatisk sjiit och oftast även exoterisk khomeinist); de har ju mustaschinkluderande skägg, faktiskt.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, folk kan tro att du är en jobbig muslimsk fundamentalist – även om du har skägg i ett muslimskt land som Iran.

När jag berättade detta för kamrat Abdollahi, berättade hon att det nu är inne med skägg bland ”de hippa” i Iran. Jag misstänker att hon syftar på rikemansbarnen i Tehran med omnejd, har hört att de ska ha fett mycket swagger där av en kompis som nu pluggar i Umeå. En annan kusin till mig i Iran, en tuff men klämkäck buse, vägrade tro på mig sensommaren år 2014 att det var inne med fullskägg i Sverige, resten av Västeuropa och Nordamerika. Men så såg han vita modeller med hipsterskägg på Instagram och blev tyst om det och började beundra sina nya vita hjältar. Det kanske är en klassgrej, de hippa hänger med i de ‘esoteriska’ trenderna från USA och Västeuropa medan tuffingarna (kîrtîzhâ-e bozorghâ eller koskeshhâ-e bozorghâ) kör med klassiskproletswag. En bildgoogling på ”rich kids in tehran” verkar indikera på att så är fallet – tehrankidens ser ju ut att vara straight outta Harem Nights eller Atish! Notera dock att jag skrev ”verkar indikera”, inte då jag inte ser några skäggiga rich kids from Tehran på Googles bildsökning i skrivande stund. Icke desto mindre skulle flertalet av bilderna på instragramkontot lika gärna vara från Miami eller Los Angeles (även känt som Tehrangeles).

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, förutom kanske för rich kids from Tehran. Typ.

Ingen i min släkt, eller för den delen någon iranier jag känner ute i det verkliga livet (förutom en), uppskattar mitt skägg. Väninnan jag nämnde ovan sa åt mig flera gånger både på Facebook, på Viber och ansikte-mot-ansikte att jag inte passar i skägg. Vissa av mina kusiners pappor, min pappas bröder och mina farbröder, brukade ett fåtal gånger ironiskt kalla mig för hâjî (en som pilgrimsfärdat till Mecka, man säger det oftast till äldre herrar eftersom man antar att de troligen utförd pilgrimsfärden, men man kan även säga det ironiskt till män havande mycket skägg; det verkar också vara en ironisk diss vissa kulturmuslimer gör mot troende eller till synes troende muslimer). För nåt år sen ville min pappa vara rolig så han sa till mig, för variationens skull, att jag med mitt skägg ser ut som en rabbi [meseh yeh âkhûnd-e yahûdî, ”som en judisk mulla”]. Annars blir det vanligtvis jämförelser med ayatollor och ”araber” eller Islamska staten, från hans sida.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för kärnfamiljen och tjocka släkten kan vara fett jobbiga.

En gång kom pappa till mitt rum med ett gravallvarligt ansikte och visade mig att nån hade ringt honom med dolt nummer. Han sa till mig att nån hade frågat honom om ”grannen som bor ovanför [honom]”, om han visste nåt om huruvida jag ”tillhör nån organisation” eller nåt sånt. Pappa tolkade det som att de frågade om jag var en muslimsk fundamentalist, om inte rent av en blivande terrorist, så han skällde ut rösten i telefonen (som alltså vägrade identifiera sig): ”Det är faktiskt min son du frågar om, och han är ingen terrorist! Ring inte det här numret igen!”.

Om man nu ska tro på pappa. I vilket fall som helst, skyllde pappa på mitt envisa beslut att ha skägg, på sunniters vis, för det mystiska samtalet, och strongly suggested att jag rakade bort det. Sen kom de klassiska argumenten igen:

”Du har bra utseende, varför förstöra den med skägg?”,
”Svenskar blir rädda av svartskallar med skägg”,
”Skägg betyder underklass”,
”Skägg betyder dålig självhygien”,
”Tjejer kommer tycka bättre om dig om du har rakad ansikte, särskilt svenska tjejer” 

ad nauseam.

Jag vägrade argt såklart. Jag anklagade honom för att antingen ljuga eller vara dum i huvudet, för det var säkert de där två vulgärsverigedemokratiska grannarna mina, en gång i tiden vänner mina, som letat upp pappas nummer på Eniro eller på Ratsit och busringt honom. Han förnekade detta, eftersom rösten ”lät som en vuxen” och hans mobilnummer kan inte hittas på internet.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för kärnfamiljen och tjocka släkten har internaliserat rasistiska strukturer så till den grad att de stör sig mycket, mycket mera på mitt skägg än många individuella vita majoritetssvenskar.

Jag fattar, man ska inte sticka ut på fel sätt och man ska framstå som en lyckad kreol (jag har försökt popularisera Nabila Abdul Fattahs substitut för blattebegreppet ett bra tag nu). Man ska raka sig slätrakad som en hellenismens centurion, klä upp sig som Dag Hammarskjöld, ha högsta betyg i så många ämnen som möjligt, studera till jurist, läkare, företagsekonom eller nåt annat lukrativt och bajstråkigt. Become an Honorary WASP. Samtidigt ska man också gärna vara ”en stolt iranier”, genom att kunna persiska jättebra och hänga med i släktens samtal i vardagsrummet – om att allt var frid och fröjd när Shahen (och SAVAK) styrde, om senaste sexiga musikvideon på PMC (Persian Music Channel), om hur bra Gangnam Style är (Gagnef Stylevar ju så mycket bättre), om att alla ayatollor är latenta homo- och pedofiler som knullar varandra analt, oralt och givetvis även nasalt, och sen våldtar de små gossar när de är sugna på, så att säga, lite, lammkött. För alla vet att det egentligen heter Äldreomsorgen i mellersta Qom, och att fatwan mot Salman Rushdie var ett misstag; den var ju faktiskt menad till Nikanor Teratologen. ”Vid Ruhollas schanker!”, hade han ju skrivit trots allt. Fy!

Icke att förglömma att ”vi iranier” minsann är ”arier”, vi var minsann ”en stor civilisation men sen kom araberna och våldtog oss och tvingade på oss islam”. Nej. Den moderna iranska identiteten är helt oförståelig utan islam och Den arabiska erövringen. Bara vårt nuvarande språk (som blev nationalspråk långt efter att iranierna blev muslimer; i det zoroastriska Sassaniderriket talade man pahlavi) kryllar av arabiska adverbialer, till och med exklusiva adverbialer formade av arabiska ord med tillagd adverbial ändelse. Det vill säga, modern persiska har till och med arabiska adverbialer som inte ens finns i modern standardarabiska (MSA). Exempelvis, om jag minns rätt, daghîghan. Från MSA:s daqîq. But I digress.

Den moderna iranska nationalismen verkar gå ut på att vara en stolt iranier inom ramarna för den vita hegemonins begränsningar för vad som är anständigt för en rasifierad att göra med sitt utseende och sin livsstil. När iraniersvensken blir tagen för en italienare, då har denne lyckats vara både en ”lyckad iranier” och en flytandemodern huskreol.

Ja, jag fattar, sticker man ut kollar folk snett på en. Men vill jag ha skägg så vill jag ha skägg. Min kropp, mitt beslut. Jag kan riskerna och i tro mig, jag kan och har konfronterat folk när de omedvetet sagt nåt eller betett sig rasistiskt.

10861130_1535082160080617_4244385025039786775_o

Ashkan Amiri (f. 1990) studerar arabiska vid Uppsala universitet sen höstterminen år 2014. Han har tidigare varit anhöriganställd personlig assistent åt sin omkomne farmor, men avslutade aldrig sin undersköterskautbildning. Planen nu är att doktorera i islamologi (Lund) eller ismalism filosofi (Uppsala) och bli islams Slavoj Žižek. Han ser sig själv som kulturmuslim och kulturmarxist. Senast lästa bok var Fredrich Nietzsche (1915) av dans-judiske litteraturkritikern och forskaren Georg Brandes.

Foto: Jose Tellez.

Rörigt, rasistiskt och respektlöst om barnäktenskap

Den 9 december sändes ett avsnitt av Korrespondenterna i SVT som handlade om ”barnbrudar” (http://www.svt.se/korrespondenterna/barnbrudarna). Hela programmet genomsyrades av en obehaglig idé om att vuxnas sexuella utnyttjande av barn är något slags asiatisk-afrikanskt kulturellt fenomen som aldrig förekommer i västvärlden. Eller är det det faktum att människor på vissa ställen är mer öppna med vad som pågår som korrespondenterna reagerar på? När det gäller sexuellt våld mot barn tenderar samtalen ofta att gå rasismens ärenden. Jag antar att de som tillhör normen vill skapa ett avstånd mellan sig själva och dem som våldtar barn. Det är oärligt, fegt och hjälper ingen.  I programmet är frågorna till de utsatta barnen tafatta och oinsatta. Jag undrar om korrespondenterna förstår hur komplicerat det är att förhålla sig till andra människors chockade vämjelse över ens livsvillkor. Min erfarenhet är att den avsky och förvirring andra utstrålar spiller över på en själv, och en redan svår situation blir ännu svårare.

En reporter intervjuar en vuxen zambisk man som gift sig med ett barn. Mannen säger att hon var nästan nio när hon födde sitt första barn. Reportern rapporterar att hon var nio år när hon blev gravid. Om hon inte fyllt nio när hon födde sitt barn borde hon rimligen ha varit åtta när hon blev gravid. Det kan verka som en liten invändning i sammanhanget, men det är respektlöst att ändra hennes historia för att själv orka förstå. Det är en del av majoritetsamhällets förnekelsemönster att försöka göra drabbade barn äldre än de är. Alla verkar glömma att det är en faktisk människas upplevelser som förändras, förminskas och förhandlas bort. Det utnyttjade barnet objektifieras på det här sättet, eftersom det inte får vara bärare av sina egna sanningar. 

Reportern meddelar sedan att han inte ens kan förstå hur det är fysiskt möjligt.

Detta är oförsvarbart okunnigt. Klart det går att våldta en åttaåring. I programmet är de sedan tvungna att upplysa tittarna om hur vissa, oklart vilka, våldtäkter på barn möjliggörs. Men ärligt, det går att våldta barn, det händer. I alla länder, ganska ofta, i ditt kvarter. Det är bara att läsa Rädda Barnens statistik, den är lättförståelig. Och här sitter vi, i tusental, med erfarenheter av att bli våldtagna som åttaåringar, och tittar på programmet, och får höra att det nog inte är fysiskt möjligt. Korrespondenterna erkänner inte att vi existerar, och vi finns verkligen inte med som tilltänkt målgrupp för detta program, trots att vi är en stor del av befolkningen (13.5 % av alla flickor och 5.5 % av alla pojkar). Och detta är ett ämne som angår oss. Ännu ett mönster; att alltid utgå från att ingen människa med förmåga att titta på TV eller läsa en text kan ha erfarenhet av sexuellt våld som barn. Vi blir objektifierade som offer och osynliggjorda i det offentliga samtalet. 

Sedan ställer reportern sig i bild, som en företrädare för det respektabla västerlandet, och förklarar att i väst kan vi inte alls förstå detta. Han vill ställa mannen som gift sig med ett barn mot väggen, men vågar inte säga något mer än att hans egen kultur inte sysslar med sånt här. Men där har han fel. Olagligt både i Sverige och Zambia, folk gör ändå som de vill, pedofiler finns och barn far illa, överallt. Jag säger inte att det är exakt likadant i Sverige och Zambia, men jag blir provocerad av den förnekelsedrivna och alltför positiva självbild reportern ger uttryck för. Jag kan inte skaka av mig känslan av att mycket av förfasandet handlar om att det sker öppet så att vi måste konfronteras med det, för han behöver egentligen bara tänka i tre sekunder för att komma på att det händer också i Sverige.

I programmet presenteras en fattig kinesisk familj som adopterat en flicka, för att på så vis få mer jord att odla av regimen. Här finns en tradition av att adoptera flickor för att, när de blivit vuxna, arrangera äktenskap mellan adoptivdottern och familjens biologiska son. Det verkar orättvist att presentera familjen under temat ”barnbrudar” och hänga ut föräldrarna som förövare. Här skulle det ju trots allt handla om vuxna jämnåriga som gifte sig. Föräldrarna hade dessutom släppt tanken på äktenskap eftersom barnen fått en syskonrelation och inte var kära i varandra. Det var alltså aldrig tal om att barn skulle gifta sig, och eftersom de inte ville var det inte heller aktuellt att de vuxna adoptivsyskonen skulle gifta sig. Men korrespondenterna verkar inte kunna skilja på sexuellt våld mot barn och en kultur som inte tar avstånd från incestuösa relationer mellan (eventuellt) samtyckande vuxna utan blodsband.  Att adoptera flickbebisar för framtida äktenskap verkar klart problematiskt, men är ett helt annat ämne än barnbrudar, eftersom de kommer att vara vuxna brudar. De använder den adopterade nu vuxna kvinnans historia för sina egna syften, framställer hennes sorg över sina biologiska föräldrar som knuten till traditionen att adoptivsyskon ingår äktenskap. Det blir förljuget och problemet med pedofili och sexuellt våld mot barn förvirras och osynliggörs.

När okunskap firas som någon slags moralisk dygd och som ett tecken på att det minsann är ett oändligt avstånd mellan oss och pedofili, blir reportage, och faktiskt alla försök till kommunikation, meningslösa, i bästa fall. I detta fall blir det rörigt, rasistiskt och respektlöst mot de drabbade, och alla drabbade som såg det. Det finns ett tydligt mönster när det gäller offentliga samtal om sexuellt våld mot barn; nämligen att fokusera på avsändarens rädsla och avsky snarare än sakfrågor och faktiska förändringsmöjligheter.  Jag förstår att det är jobbigt och att det är lätt att ryckas med i någon slags önskan om att skapa avstånd till pedofili hellre än att möta en skrämmande verklighet. Men det är lite fegt. Om barn måste leva i det så måste vuxna orka erkänna hur det är. Allt annat är orimligt.

 

Agnes Vittstrand är frånvaron av en fasad.
Agnes Vittstrand är en klyvning, ett dubbelliv. 
Agnes Vittstrand är en hett älskad överlevnadsstrategi, en risk, en röst. Äntligen.Vi är många. Vi gör inget väsen av oss. Incestoffer världen över håller käft och ber om ursäkt. Vi är överallt, hymlande, hotade till tystnad, osynliggjorda och rasande, motsägelsefulla, galna, kompetenta.
Agnes Vittstrand är friheten från att försöka passa in, frihet från respektabilitet.
Agnes Vittstrand baserar sin verklighetsbild på sina upplevelser istället för majoritetssamhällets föreställning om vad verkligheten bör vara.
Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad.
 Foto: Agnes Vittstrand.

Fredrik Edin: “Kultur är ett sätt att förstå världen, men kanske ännu viktigare, också ett sätt att också förändra den”

Hej Fredrik, vem är du?

Jag är skribent och journalist. Sedan 2012 jobbar jag som kulturredaktör  på Arbetaren Kultur.

Vilken var den senaste bok du läste?

Läser alltid flera böcker samtidigt. Ska jag nämna några får det bli DJ Culture in the Mix som bland annat är en feministisk och postkolonial analys av danskultur och DJs. Roligare än det låter. Heroismer av Gabiele D’annuzio som är en av 1900-talets mest flippade politiska karaktärer, om än inte på ett uteslutande bra sätt. Samt min nya deckarfavorit Attica Lockes Svarta vatten.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Filmen Northern Soul och tv-serien Glue som kan beskrivas som Donnie Darko möter brittisk socialrealism

Hur ser din relation till kultur ut?

Mycket komplex. Jag blev kulturintresserad ganska sent i livet och har en del luckor att fylla, haha. Samtidigt innebär det en förståelse för att tillgång till kultur, eller ännu mindre en egen plattform, är självklarheter för alla eller ens de flesta.

Varför är kultur viktigt?

Kultur är ett sätt att förstå världen, men kanske ännu viktigare, också ett sätt att också förändra den. Kultur är heller ingen isolerad sfär utan något som i högsta grad både påverkar och påverkas av samhället. I mitt specifika fall som redaktör för en tidning handlar det om att både granska makten och förse läsarna med verktyg att göra detta själva.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Idag fylls kultursidorna av människor ur medelklassen med stort kulturellt kapital som skriver för, och tyvärr ofta om, varandra. Jag saknar andra berättelser än dessa.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Oj, jag vet inte var jag ska börja. Visst hade jag gärna sett ett ökat och förändrat presstöd. Det är särskilt viktigt då arbetarrörelsen har gett upp idén om att ha egen media och då allt fler tidningar drivs av ekonomiska skäl snarare än publicistiska. Förutom att detta ger annonsörer ett ohälsosamt stort inflytande märks det tydligt på exempelvis en tidnings innehåll om dess ägare lika gärna kunde sålt schampo som tidningar.

Men om politikerna verkligen vill göra något för kulturen, och inte bara den, borde de verka för en bra och lika skola för alla barn. Det borde också intressera politiker från alla läger. Även den mest kallhamrade borgare borde inse vikten av att arbetskraften är skolad. Idag går vi allt mer mot ett skolsystem för rika och ett annat, betydligt sämre, för fattiga. Det kommer att få katastrofala konsekvenser inte bara för arbetarklassen och kulturen, utan för hela samhället.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Ur ett större perspektiv handlar det om att förbättra skolan, särskilt för fattiga. Men också om att samhället måste erbjuda möjligheter att ägna sig åt kultur, särskilt för de som kommer från hem där detta inte är något självklart. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och kultur och märkt hur stor roll klass spelar. Även om det givetvis finns lysande undantag skulle jag säga att medelklassen ser sig som både konsumenter och åtminstone potentiella producenter av kultur medan arbetarklassen ofta uteslutande ser sig som konsumenter. Jag menar inte att alla ska bli kulturutövare, men samhället har en skyldighet att erbjuda alla samma möjligheter i så stor utsträckning som möjligt.

Ur ett mindre perspektiv tycker jag att alla vi som på något sätt är med och bestämmer vilken kultur som skapas och syns har ett ansvar att reflektera över vilka som får utrymme samt vilka och vilkas berättelser som får uppmärksamhet. Det är nog den enskilda fråga jag arbetar mest med som redaktör.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Kulturen spelar en mycket viktigt roll i samhället. Därmed inte sagt att enskilda kulturutövare har något särskilt samhällsansvar. Tror det skulle leda till ganska hemsk kultur. Finns i min mening få värre saker är kultur med ett övertydligt politiskt budskap.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Fler och annorlunda berättelser, perspektiv och ståndpunkter.

Fredrik Edin är skribent och journalist, just nu jobbar han som kulturredaktör på Arbetaren Kultur. Tidigare har han skrivit för Darling, ATLAS och ett manus för filmen Metropia 2009. Fredrik har skapat webbplatsen Högdalen Business School och var medgrundare till Asocialstyrelsen och Piratbyrån. Hans privata blog kan läsas här!

Rasismen Existerar – Oavsett Ekonomiska Kriser

Rasismen i Europa är inte ett tillfälligt fenomen som endast framträder när Europa genomgår en tid präglad av lågkonjunktur. Det är inte heller en övergångsperiod som rasifierade måste uthärda, för att sedan, i ett slags ’kapitalistisk utopi’, uppnå jämlikhet och rättvisa. Rasism är ett problem oavsett om västvärlden genomgår en tid som karaktäriseras av låg arbetslöshet och jämlikhet, eller massarbetslöshet och klassklyftor. Det är dags att sluta reducera den till ett problem som endast blir tydligt under en ekonomisk kris.

Då och då hör jag analyser som tar upp problematiken kring rasism och ekonomiska kriser. Oftast sammankopplas rasistiska partiers framgångar med hur utbredd rasismen faktiskt är. Jag tycker att det är ett misstag att dra sådana paralleller. Det går hitta rasism under 50-70 talet trots att rasistiska partier inte existerade i parlamentariska församlingar, och trots att västvärlden genomlevde kapitalismens guldålder.

Låt oss gå tillbaka till historien. Tiden 1950-1973 brukar beskrivas av många, högern likaväl som vänster, som kapitalismens guldålder. Låg arbetslöshet, och välfärdsreformer avlöste varandra. Staten och kapitalet satt i samma båt, och tillväxten var hög. Perioden bör beskrivas som guldålder.

Men hur antirasistiskt var Sverige på tiden? Hur jämlikt var Sverige på den tiden? Låt oss fråga romer. Hur tolerant var samhället mot dem? Romer fick inte rösträtt förrän 1959. Romer var och är ständigt diskriminerade. Att Sverige var ett relativt jämlikt land, hindrade inte majoritetssamhället från att diskriminera romer. Romerna ingick helt enkelt inte i jämlikhetsbegreppet. Det var villkorat.

Minoriteter ingick inte i välståndets ekvationer. Graden av diskriminering mot de olika minoriteterna skiljde sig men diskrimineringen mot romer var mer brutal då romer fick sina demokratiska rättigheter senast av alla.

Därför är det ointressant att prata om rasism endast under ekonomiska kriser, då det alltid är kris för de rasifierade. Hur tolerant eller demokratiskt var franska samhället mot de algeriska demonstranterna i det som kom att kallas för ”Massakern i Paris” 1961 som resulterade i mellan 70-200 döda?

Hur jämlika ansågs afroamerikanerna och hur respektabelt var samhället mot afroamerikanerna? Inte särskilt. Afroamerikaner har levt i USA i 400 år och upplevt både ekonomiska kriser och tillväxt – men oavsett ekonomiskt läge har man fått utstå rasism. Martin Luther King’s välkända marsch “marschen till Washington för arbete och frihet” pekade på två faktorer. Den första var att afroamerikanerna var diskriminerade på arbetsmarknaden. Det andra var att afroamerikanerna saknade mänskliga friheter. Som frihet att röra sig trygga på gatorna och frihet från rasism. De gångerna då icke-vita ingick i välståndets ekvation var för att skapa profit som senare skulle transporteras till västvärlden. Rasism användes för att skapa välstånd.

I boken “Människans Rikedomar”, beskriver Leo Huberman att: ”[m]an kanske blev ilsken om man levde i Indien 1769-1770. På den tiden skulle man ha sett tusentals infödda svälta till döds. Därför att det inte fanns tillräckligt med ris? Icke så. Det fanns mycket ris. Men varav kom sig då hungersnöden? Helt enkelt därav att engelsmännen hade köpt upp allt ris och vägrade sälja den igen. Utom till sagolika priser”. 

Nationella resurser användes helt enkelt för att skapa välstånd. Välstånd som de förtryckta aldrig såg eller tog del av. Den ojämlika fördelningen av resurser fortsatte att känneteckna västvärlden. Och det gör det fortfarande. Bästa exemplen är givetvis arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Vi ser hur personer som rasifieras har svårare att få ett arbete, eller till och med svårare att överhuvudtaget komma på en arbetsintervju. Personer med namn som inte klingar svenskt, riskeras att hamna på lag B när arbetsgivaren går igenom jobbansökan. Bostadssegregation är ett lika stort samhällsproblem. De områden där den rasifierade arbetarklassen bor anses inte vara värd att renovera. Medan vita övre medelklassfamiljer fick skatteavdrag för att få bygga spabad och renovera sina villor.

Jag förnekar dock inte att nationalistiska partier får medvind just på grund av ekonomiska kriser. Det har marxister pratat om sedan 30-talet. Varje ekonomisk kris för med sig fascistiska partier. Men dessa partier är enbart toppen av ett isberg för den breda strukturella rasismen. Om vi gör det misstaget, lär vi antirasister få huvudvärk av de första rasistiska skandalerna när SD åker ut ur riskdag.

Varför SD ökar, beror givetvis på många saker. Arbetarrörelsens mjukhet, oviljan att prata klass för att därefter få arbetare att känna gemenskap och gemensamma intresse. Men jag vägrar att ställa upp på de premisser som innebär att rasism endast framträder under ekonomiska kriser. Vitaliseras rasism under ekonomiska kriser? Nej, de som är anhängare till denna teori reducerar rasism till ett fenomen som endast dyker upp när västerländska stater genomgår ekonomiska kriser. Rasism är i ständig vitalitet. Rasism är alltid närvarande. Rasism är inte ett tillfälligt förtryck som försvinner med kapitalistisk högkonjunktur. Det är inte heller ett förtyck som plötsligt försvinner samtidigt som rasistiska partiers undergång. Rasism försvinner med radikal antirasism. Precis som Frantz Fanon sa:

”Så länge du och dina likar likvideras som hundar, återstår dig inget annat än att använda alla tillgängliga medel för att återupprätta ditt människovärde”

image1

Ibrahim Alkhaffaji är en student och aktivist med ett stort intresse för böcker, filosofi och sport.

Foto: Miran Rijavec.

Sländan

Människan säger att vi existerat i ca 542-251 miljoner år innan vår tid, tiden kallas enligt människan för Devonperioden. Jag kan inte svara på det själv, vi har inte det sättet att se på historia eller tid, tiden verkar inte existera på samma sätt för oss som för människan, det är överlevnad som är viktigt för oss.

Jag föds som en larv, jag är endast en del av något som är över min kontroll. Jag lever i existens minimum, lever inte med överflöd, lever som larv i 2-3 år för att kunna utvecklas, så att jag en dag ska kunna flyga, det vill säga om jag lyckas kläckas, många av mina artfränder dör innan dem ens har fått vingar och lämnat larvlivet. När jag väl lämnar larvlivet så utvecklar jag vingar, jag är då i några timmar ”fri” och kan flyga runt, men ständiga hot lurar bakom varje hörn. Jag har själv inte utvecklats till slända än, men jag ser fram emot den dagen även om det endast kommer vara för timmar, kanske kommer de kännas som en evighet. Jag talar nu i mänskliga termer, det finns inga tidsuppfattningar i vårt liv, vi lever för att överleva. 

Mitt liv tycks vara ett liv för andra arters överlevnad. Jag är en föda trots att det finns gott om gröda, mitt liv är hotat av både naturen, djurlivet och människan. Alla dessa utgör ett hot mot min arts existens, jag är av en fredlig art, utgör inte ett hot mot andra arter, kanske är de därför som vi är ett lätt byte.  Men jag skulle inte vilja missa flygandet för att leva som larv i all evighet. Mitt liv fyller en mening och funktion för mig även om den verkar vara betydligt viktigare för andra arters överlevnad.

Jag lever i symbios med allt levande.

 

DSC01732

Mitt namn är Shwan Hedayaty, är 32 år, kan inte identifiera mig efter kön, etnicitet eller nationalitet, ”min etnicitet” kurd har ingen nation. Jag har flytt från en verklighet som jag lyckats glömma av traumatiska skäl, har få minnen från livet innan flykten.
Jag är en flykting, en flykting som är rotlös, även om jag åker tillbaka är jag inte längre hemma utan endast på besök, jag är ständigt på besök, är en vandrare, söker därför alltid efter ny kunskap och nya erfarenheter.

Mitt livsprojekt är att förflytta diskursen där vi pratar om saker på det sätt som vi idag gör som jag erkänner som människofientlig. Menar att människan har ett objektivt värde, som inte går att diskutera eller debattera, för när detta ifrågasätts så ger vi människor olika värden, efter olika subjektiva tolkningar som är farliga oavsett ”goda” intentioner. Det får inte vara upp till majoriteten i form av demokrati eller upp till en diktator att bestämma människors värde eller rättigheter, de måste vara universella och objektiva.

Foto: Yvonne Larsson.

 

Finding Voice

Finding Voice

I was born in Berlin, made conscious in Louisiana and unsilenced in London. London is the city in which I was able to find my voice and write myself into existence after I was denied that opportunity back in Germany and had not yet learned the words to express my anger in the States. In London I have found people who come from all walks of life have given me a home away from home in which I can truly be myself and do not have to be defined solely by physical markers of my identity.

Representation is important. I remember the first time I consciously remember seeing a black person on German news. I had just come back from Bogalusa, a small town near New Orleans where I had spent a year as an exchange student. It was a year that in retrospect taught me more about race than any history book ever had and I was hyper-sensitized to anything to do with it. So the first black person I saw on German news, the Tagesschau for those acquainted with German TV, was a black boy with a weed addiction. Typical. The depiction is so stereotypical it is almost comical were the situation not as serious as it is. I had gone through 17 years of my life with my experiences being largely ignored in mainstream culture. The opportunities were restricted to one-dimensional tropes steeped in ignorance of the diverse communities that make up Germany’s population.

Germany is now home to 16.5 million people ‘with migration background.’ This roughly translates into one out of five Germans who in some way or other have ‘foreign’ roots. Nonetheless, Germans ‘with migration background’ make up only two to three percent of German Journalists with 84 percent of daily newspapers having none at all in their workforce. It then comes as no surprise that the experiences of people of colour in Germany are dismissed and distorted on a daily basis. It is also the reason that the few articles now emerging in big daily newspapers that engage with micro-aggressions and structural racism are misunderstood or met with the kind of surprise only privilege can evoke. “How can a question about where you are ‘really’ from be racist?” people tweet in an attempt to elevate their own curiosity above the feelings of people of colour. That many people of colour are tired of being reduced to their ethnicities is irrelevant as long as they ensure they perpetuate a status quo in which their voice matters most. This is not to blame individuals as they too have been born into a system that enforces a strict hierarchy along the lines of race, gender and ableism to name only a few of the oppressive structures that have normalised the experiences of a privileged few. While it is not their fault that their stories are framed as more important it is their responsibility to join in the efforts to dismantle these structures and work towards social justice.

Solely increasing representation, however, is insufficient. What matters is the form this visibility takes, whether it perpetuates stereotypes, and the real power people of colour have to shape their own narratives. Increasing representation does not change the fact that we are all born into and normalised to structures of oppression that brainwash us all and it takes time to unlearn the internalised oppression we are fed on a daily basis. It is for this reason that platforms such as KULTWATCH are important mediums to give voice to the many real experiences of people of colour and correct distorted narratives that dominate mainstream culture. When writing becomes a way of taking control of our own stories, it can become a lifeline to keep us sane in a world of madness.

 

Ella Achola

Ella Achola

Ella Achola is a student at SOAS, University of London, where she is also the Black Students’ Officer. She writes and reviews events in her spare time, and is currently building the Ain’t I A Woman Collective (@aintiawomancoll), a black feminist platform and diaspora think thank that will launch in 2015.

Twitter: @ella_achola

Bild: Steve Snodgrass

Vad är: Rasism

Vad är: Rasism

Veckans ord är Rasism. Här hittar du hela definitionen.

 

Här hittar ni till ett urval texter som berör rasism:

Johannes Anyuru: För vita svenskar är rasisten alltid någon annan

Athena Farrokhzad: Hans raseri hyllas av danska rasister

David Brax: Vad innebär det egentligen att rasismen är strukturell

http://www.internationalen.se/2014/07/vad-innebar-det-egentligen-att-rasismen-ar-strukturell/

Jonas Hassem Khemiri: Bästa Beatrice Ask

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask/

George M. Fredricksons bok Rasism – en sammanfattande översikt

https://biblioteket.stockholm.se/titel/924175

Patrik Lundberg “Det spelar ingen roll om kulturministern heter Alice Bah Kuhnke eller Magica de Hex”

Hej Patrik, vem är du?

Kolumnist på Aftonbladet och författare.

Vilken var den senaste bok du läste?

Jag har precis börjat läsa Vi ses i morgon av den norske författaren Tore Renberg.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

En förhandsvisning av Ronnie Sandahls långfilm Svenskjävel med Bianca Kronlöf i huvudrollen. Sex plus av fem möjliga.

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag växte upp i ett hem med få böcker, men med massor av dansbandsmusik. Var en late bloomer som via punk och indiepop till slut hittade fler kulturyttringar än Bingolotto. Min klassresa gick nog lite för fort. Känner mig fortfarande som en outsider i fina sammanhang, eller kanske snarare som en kameleont. Ena dagen känner jag mig som Donna Tartt, andra dagen som Leif “Loket” Olsson.

Varför är kultur viktigt?

För att kulturen är meningsbärande. Ingen kultur – ingen mening med livet.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Den lustfyllda och initierade kritiken av bred populärkultur. Anna Hellsten (Sydsvenskan, m.m.) är i princip ensam i Sverige om att behärska den genren. Hellsten har en unik förmåga att inkludera läsaren. Jag önskar att fler skribenter fann det tilltalet.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

En rimlig budget att utgå från. Det spelar ingen roll om kulturministern heter Alice Bah Kuhnke eller Magica de Hex, ingen kan trolla fram grindslantar som inte finns.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Populistiska svaret: minska klassklyftorna i samhället.
Personliga svaret: tack vare internet har kommande generationer en helt annan självsäkerhet i att själva delta och generera innehåll. Därför tror jag att kulturens trösklar sänks med fler forum för deltagarkultur, där människor kan verka både som aktörer och betraktare.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Varje kulturyttring har ett ansvar att, på något vis, klargöra sin kontext. Det blir allt viktigare när tillgängligheten – och därmed missförstånden och polariseringen – ökar.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Att det blir en plattform för frågor som inte tas upp på de andra kultursidorna, eller som bara beskrivs utifrån normens perspektiv. Drömmen är att Kultwatch vågar sätta agendan snarare än att kommentera en agenda satt av etablerade kultursidor.

Last Famous Words?

Spela Shoreline.

Patrik Lundberg är kolumnist på Aftonbladet och är författare till böckerna Gul utanpå och Onanisterna. Han undervisar också blivande journalister på Skurups Folkhögskola. 

Foto: Anna Wahlgren.