Mara Lee G: “Läsa skönlitterära böcker bör vara en integrerad del av ett civiliserat mänskligt liv”

Hej Mara Lee, Vem är du? 

Mara Lee, författare, poet och forskare.

Vilken var den senaste bok du läste? 

Niclas Nilssons och Jenny Tunedals översättning av Anne Sexton: Sanningen de döda vet, och Bad feminist av Roxane Gay.

Vilken var den senaste film/serie du såg? 

Bitte Anderssons Dyke hard, och Apornas planet.

Hur ser din relation till kultur ut? 

Frågan: ”Hur ser din […]”, är svår. För det första: ”relationen” är inte entydig, utan skiftande, den är inte bara en, utan flera. För det andra: Är det ens en relation när allt en gör skriver in sig där?

Varför är kultur viktigt? 

Kultur adresserar våra själar, våra inre liv, men förmår också starta revolutioner. Detta dubbla tilltal är unikt. Men kanske är kultur idag ett begrepp i fara. Det är ett ord vars betydelse har förskjutits mot ett oroväckande håll och används som ett vapen i kampen om nationell identitet. Denna utveckling kan och måste motarbetas med andra kulturella uttryck, som inte befäster idén om att vår gemenskap skulle vara baserad på en viss hudfärg eller en viss typ av traditionella högtider. Gemenskap och samhörighet kan skapas exempelvis genom att bli berörd av samma Sjostakovitj-preludium; där har vi en typ av gemenskap och intimitet som skär rakt igenom invanda föreställningar om identitet, språk- och nationsgränser. Där kan vi tala om kulturgemenskap. Vikten av detta. Rikedomen.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

De-positionering. Utrymme. Fördjupning. Kunskap.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Å! En massa saker. Men att läsa skönlitterära böcker bör ju vara en integrerad del av ett civiliserat mänskligt liv. Jag tror på att höja kraven, genomgående, i skolan, hemma, överallt. Att låta våra svenska barn växa upp i kulturell misär omgivna av tonvis av miljöfarliga leksaker borde vara straffbart.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Inget ansvar, bara kärlek. Vi ska krama ihjäl alla som hatar. Jag tror på passionen.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till? 

Att vi slutar svara, nån gång? Och ställer våra egna frågor. Det som är relevant för mig, oss.

Last Famous Words? 

”Jag var olydig genom att lyda.”

– Marguerite Duras

Mara Lee Gerden debuterade som romanförfattare med den internationellt uppmärksammade Ladies, som 2011 följdes av Salome, och har tidigare gett ut de två uppmärksammade diktsamlingarna Kom och Hennes vård. Hon är verksam som forskare vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet, och hennes avhandling som precis kommit heter När andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid. Hon har undervisat på Biskops Arnös författarskola i många år, samt på Konstfack och Konsthögskolan i Umeå. Hon har även översatt den kanadensiska poeten Anne Carson.

Fotograf: R. Thord.

 

Modets plats inom kulturen

När jag först fick förfrågan om att bli redaktör för modedelen på Kultwatch blev jag givetvis smickrad, men också positivt överraskad. Att mode behandlas som en självklar kulturform är ovanligt, även om en viss förändring kunnat skönjas under de senaste åren. Mode ses inte sällan som någonting ytligt och oviktigt, inte värdigt att kallas kultur, än mindre konst, och jag möts ofta av höjda ögonbryn och förvånade blickar när jag berättar att jag studerat modevetenskap på universitetsnivå.

Det finns många möjliga förklaringar till varför mode sällan beskrivs och behandlas som en kulturform och faktisk vetenskaplig disciplin. En av dessa förklaringar, vilken jag personligen finner mest betydande, är att mode av logiska skäl förknippas med skönhet; ett intresse som kvinnor tradtionellt och historiskt (åtminstone om vi ser till de senaste seklen) ägnat sig åt. Att mode därmed betraktas som någonting ytligt och oseriöst är därmed föga förvånande då det är ett faktum att kvinnliga intressen och sysselsättningar värderas lägre än manliga diton.

En annan möjlig förklaring är att mode är att betrakta som den kulturform som är närmast förknippad med konsumtion, någonting som generellt anses fult inom kulturkretsar. Detta är dock en logisk slutsats att dra, då mode kan betecknas som en av de få kulturformer som är fullkomligt omöjliga att undslippa. Vi kan alla i någon mån slippa att aktivit förhålla oss till kulturformer såsom musik, teater och litteratur, men mode är ofrånkomligt då vi alla enligt lag måste bära kläder när vi rör oss utanför hemmet. Det spelar därmed ingen roll huruvida du personligen hyser ett intresse för mode eller inte; du är juridiskt förpliktigad att bära kläder, och din omgivning kommer att läsa dig på olika sätt baserat på de klädesplagg du väljer att bära.

Huruvida det går att sätta ett likhetstecken mellan begreppen ”mode” och ”kläder” är omdebatterat, likaså huruvida mode är att betrakta som en konstform. Dessa diskussioner må vara intressanta, men det är ett obestridbart faktum att de kläder vi bär påverkar hur vi bemöts i offentliga rum och sammanhang, och således bör mode respekteras, betraktas och behandlas som den tvärvetenskapliga discplin det är. Värt att tilläggas är även det faktum att mode i dagsläget är en av de industrier som anställer flest människor av alla industrier i världen, något som i sig är att betrakta som ett skäl att ta mode på fullaste allvar.

Det vi på Kultwatch ämnar göra är att diskutera och analysera mode utifrån både ett sociologiskt och estetiskt perspektiv, samt att granska och dra kopplingar mellan hur mode är tätt sammanflätat med rådande samhälleliga maktstrukturer, såsom exempelvis kön, ras och social klass. Det är ingen hemlighet att mode, i likhet med andra kultur- och konstformer, är starkt påverkat av det samhälle vi lever i, och därför djupt präglat av bland andra patriarkala, rasistiska och klassistiska maktstrukturer. Vår ambition är därför att fungera som ett normbrytande, ifrågasättande och utmanande organ, där viktiga röster som annars sällan får komma till tals får möjlighet att höras.

Vit tystnad = Vitt samtycke

R.I.P Eric Garner

Barack Obama har nyligen föreslagit att låta öronmärka $75 miljoner för att kunna utrusta 50 000 amerikanska poliser med kroppskameror. Denna satsning ämnar öka förtroendet för polisen samt öka tryggheten för både polisen och befolkningen. Frågan är dock vilken skillnad det gör för vårt förtroende för polisen, när till exempel vem som helst, i dagsläget, kan se på en video där en vit polis stryper Eric Garner till döds på Youtube utan att åtal väcks mot de involverade poliserna?

Det kan ju inte vara brist på bevis. Det här en fråga om rasistiska strukturer som missgynnar afroamerikaner i det amerikanska samhället. Afroamerikanska män löper 21 gånger större risk att dödas av polisen än unga vita män. Den amerikanska polisens våldsmonopol tar inte hänsyn till att poliser också gör fel, och för många gånger har unga svarta män dödats på öppen gata utan att någon ställs till svars.

Men många arga vita män, konservativa politiker, och andra opinionsbildare har försökt förvränga sakfrågan. Den före detta borgmästaren i New York, Rudy Giuliani, tappade nyligen behärskningen i en debatt mot akademikern Michael Eric Dyson. Giuliani utbrast plötsligt följande under en debatt rörande att polisen inte speglar resten av befolkningen i Ferguson, Missouri där Mike Brown sköts till döds av en vit polis:”I find it very disappointing that you’re not discussing the fact that 93 percent of blacks in America are killed by other blacks. We’re talking about the exception here [in Ferguson]”.

Giuliani tar sakfrågan rasism och gör det till en fråga om ett problem inom ”the black community”.  Att peka på den mycket selektiva statistiken är att rentvå poliserna och skjuta tillbaka problemet på offren för rasism genom att påstå att rasism mot svarta är ett svart problem. Men vem frågar sig någonsin hur många procent av den vita befolkningen som dödas av andra vita? Vem problematiserar och granskar ”the white community”?

Faktum är att ca 84 procent av vita dödas av vita också, men ”the white community” i USA ses inte som en enskild grupp. Istället blir de en synonym för de ”civiliserade”; de som utgör normen, ”jaget”, medan afroamerikaner ständigt reduceras till ”de andra”, de ”våldsamma”, ”de onormala”.

När Giuliani hävdar att ”the black community” och andra minoritetsgrupper, är själva problemet, frågar han egentligen: ”varför kan ni inte bara vara som oss? Varför måste ni råna? Varför måste ni döda och uppföra er ociviliserat? Det gör ju inte vi. Kom över till vår sida, bli vit. Bli människa.

Vad denna diskurs bortser från, är att vithet också innebär något, med en egen historia och kulturellt arv. Att vara vit innebär att befinna sig i toppen av hierarkin. Även om fattigdom, kriminalitet, och mord präglar många vita människor, demoniseras man inte som grupp i media. Man gör aldrig kopplingen till problem inom ”the white community”. Att vara vit innebär att man inte kommer bli dödad av polisen för att man verkar ”aggressiv” eller ”hotfull” när man går ner för gatan med händerna i fickorna.

Viktigt att poängtera här är att man inte nödvändigtvis behöver vara eller verka aggressiv för att dödas av polisen i USA, det räcker med att man är svart. Eric Garner bad poliserna att sluta strypa honom flera gånger. Hans sista ord var ”I can’t breathe”, en fras han upprepade ett flertal gånger innan han avled. 

Hudfärg är förstås inte det enda skälet till att afroamerikaner missgynnas, utan det är även en fråga om klass. Afroamerikaner utgör en stor del av arbetarklassen i USA, vilket medför ännu fler stereotyper och stigman.

Att vara vit innebär att inte behöva reflektera över sin egen vithet. Det är mitt ansvar som cis-hetero vit man att reflektera, synliggöra och tänka kring vad det innebär att vara vit, precis som människor med andra hudfärger tvingas göra varje dag.

Det är dags för white people att börja säga emot och sluta ta det så jävla personligt så fort någon talar om ”White privilege”. White people vet mycket väl att de, med mycket stor sannolikhet aldrig någonsin kommer bli behandlade av en polis som Eric Garner blev när han ströps till döds. En afroamerikan dödas var 28:e timme av en polis i USA, men åtal väcks i endast två procent av fallen. Reflektera över din vithet, och ditt privilegium. Ha lite ödmjukhet din ”white devil”, som Malcolm X brukade säga. 

Jag avslutar med att återberätta Michael Eric Dysons svar till Rudy Giulianis uttalande: ”Black people who kill black people go to jail. White people who kill black people do not go to jail”.

10625103_10154584283080144_900281926287624213_n

Edgar Mannheimer är 21 år. Följer Hip-Hop och Mellanösternpolitik religiöst. Pluggar journalistik och skriver.

 

Foto:  Thomas Altfather Good.

Vad är: Rasifiering

Vad är: Rasifiering

Första ordet i vår ordbok är Rasifiering

 

Nedan kan du ta del av texter/video/radio som berör rasifiering.

Sara Abdollahi: Vi Får Inte Bli Bekväma 

Egbert Alejandro Martina: Bitter

Amra Baijric: Felanvändning Av Begreppet Rasifierad Riskerar Att Osynliggöra Utsatta Grupper

Fredrik Edin: Postkolonialismens Fader

Katarina Mattsson: Den Vita Blicken

 

Saknar du någon länk som berör ämnet? Maila oss: info@kultwatch.se

Lisette Pagler: “Omfamna PK. Var snäll. Rösta den 22 mars”

Hej Lisette, vem är du?

Jag är skådespelare och musikalartist men ser mig gärna utan specifik titel. Hellre fri än inramad.

Vilken var den senaste bok du läste?

Prins Charles Känsla av fenomenala Liv Strömquist.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Orange is the New Black.

Hur ser din relation till kultur ut?

Min relation till kultur utgör en stor del av mitt liv. Jag kan inte få nog av den, allra bäst tycker jag om kultur när den får mig engagerad och inspirerar mig till mod ibland på gränsen till högmod…haha.

Varför är kultur viktigt?

Kulturen är ofrånkomlig då den skapas och pågår överallt omkring oss. Vi behöver den, vi formar vår tillhörighet med hjälp av den och den för oss samman. Viktigt att komma ihåg att den på samma sätt kan verka exkluderande.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Det går inte att skriva för mycket om kultur för barn och ungdomar. Det är där det händer och ska få hända.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Jag önskar att kulturpolitiken orkar stå emot den starka vinststyrda samhällsutvecklingen och istället fungerar som en motpol där kulturen får verka fritt med tron på att den först då kommer att fungera bäst som en mänsklig investering både nu och i framtiden.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

En behöver ta sig en fundering på hur vårt samhälle ser ut idag, varför det det ser ut på det sättet det gör och utifrån det skapa kulturella upplevelser/plattformar för att vi bäst ska kunna förstå varandra och den verkligheten vi lever i. Ett hett tips är att satsa på kultur för barn där den gärna får bidra till inkludering och kreativitet utan individuella prestationer som en kontrast till dagens Idol-konsumtion. En konst i sig.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Kulturens största ansvar och utmaning är att den ska vara tillgänglig för alla, dess innehåll ska trigga igång våra sinnen, vidga vårt seende, öka vår empati och fungerar som en nitisk sparringpartner till dagens rådande normer. Eftersom våra sociala förutsättningar förändras i takt med omvärlden behöver vi vara medvetna om dessa strukturförändringar för att ha en chans att påverka dem. Först då tror jag kulturen kan får den verkliga kraft och mening i våra liv som den har potential till.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Kloka ord, nya tankar och idéer om vad kultur är och hur den påverkar oss.

Last Famous Words?

Omfamna PK. Var snäll. Rösta den 22 mars.

”Det finns saker man måste göra annars är man bara en liten lort” – Astrid Lindgren.

 

Lisette Pagler är skådespelerska och musikalartist. Hon har bland annat medverkat i Cats, Singin in the rain och SVT-serien Äkta människor. För närvarande arbetar hon på Kulturhuset Stadsteatern.

 

Från Timbro till Kultwatch

I snart sagt varje större livsmedelsbutik, i varuhus, gallerier, andra butiker och till och med i gatustånd hörs den från morgon till kväll: skvalmusiken!

Pop, hårdrock- och hitlåttonerna dunkar oss kunder i öronen, vare sig vi har bett om dem eller inte. Ingen har för övrigt, vågar jag skriva, gjort det förstnämnda. Vem går till butiker för att höra pop eller rock, när syftet är att handla?

En gång som förste besökare en morgon i en mindre klädaffär i Norrköpings största galleria, ställde jag frågan rakt ut till det unga kvinnliga medarbetaren, som var kvickare än katten på råttan att vrida på musiken i hög volym, varför hon gjorde detta.

-För att folk vill det, svarade hon utan att tveka.

-Vem har då bett om det, kontrade jag lika snabbt.

Först då blev hon tyst. Hon vred naturligtvis på musiken, skruvade upp volymen för att hon själv och ingen annan ville lyssna.

Är det ideliga skvalandet enligt ovanstående ett kulturuttryck?

Nej, svarar naturligtvis nästan alla, utom möjligen ett antal ungdomar, vilka bara lyssnar på sådan musik och aldrig har fått stifta bekantskap med varken klassiska toner, teatern, konsten eller litteraturen. Tillfrågas butikscheferna om varför musiken dånar i deras domäner från morgon till kväll utan en minuts tystnad, blir svaret att den stimulerar köpviljan. En Domuschef uttryckte det en gång:

-Det värsta jag vet är en tyst butik!

Han och många av hans butikschefskollegor tror nämligen benhårt, men felaktigt, att just musiken får kunder att spendera mer pengar på varor, om hårdrocken, hiphopen eller vilken populärmusiksgenre dånar från morgon till kväll.

Om den sextett, som nu har startat Kultwatch och som den 28/10 på Dagens Arena presenterade sina planer på en annan och bredare kulturkritik än dagens insnävade och huvudsakligen Stockholmscentrerade, är beredd att reagera ej blott mot huvudstadens ryggdunkande s k kulturelit utan också mot förytligandet i kulturen, nedvärderingen av kvalitetskulturen, den som brukar kallas ”finkultur”, bredda det geografiska seendet till alla delar av vårt avlånga land och där upptäcka fantastiska ljusglimtar av konst- kör- musikcirklar och dito -liv, teater och andra spännande exempel på att kulturen på region-och lokalplanet lever, gör den en stor insats.

Men har Kultwatch egentligen sådana ambitioner? Jag ställer frågan. Det finns sannerligen mycket i kulturvärlden som är dolt, beroende just på de snäva perspektiven. För övrigt undrar jag varför just begreppet ”finkultur” har blivit belastat. Är operan, klassiska toner från de stora mästarna, exempelvis Wienklassikerna, på förhand utdömda, därför att en bred yngre generation inte visar tillräckligt intresse för musiken? Varför pläderar kulturdebattörerna inte i stället för att på skilda sätt bredda intresset för klassisk musik, skolsystemet betona det som jag utan att darra på manschetten kallar kvalitetskultur, exempelvis med Tyskland som förebild. Där har varje förbundsstat (delstat) ett rikt kulturliv och med få undantag operahus.

När såg vi exempelvis på de stora tidningarnas kultursidor något om kyrkornas fantastiska körliv? I Svenska kyrkan är uppemot hundratusen (100.000) personer engagerade körsångare och lägg därtill frikyrkornas körer?

Överhuvud är den klassiska musiken placerad i strykklass på såväl kultursidor som i kulturdebatten. De som inte delar slutsatsen, uppmanas läsa tidningarnas kulturbevakning, recensioner och nyhetsartiklar samt följa radions och televisionens kulturprogram. Jämför gärna bevakningen med den som görs av rockfestivaler, exempelvis Sweden Rock i Sölvesborg. Dagliga helsidor i kvällstidningarna under en veckas tid. Och vilka summor  omsätts inte i pop- och rockvärlden, för att inte tala om de årliga TV-satsningarna med ett antal påkostade schlageruttagningar inför Eurovisionfinalen! Och vad finns i de ovannämnda butikernas högtalare? Är det då stört omöjligt att variera den musikaliska konfekten och ge klassisk musik en chans? Den som bestrider detta får ha bra på fötterna.

Att satsa på klassisk musik är heller inte elitistiskt. Strävan måste just vara att systematiskt bredda musiken, göra den lättillgänglig för alla, våga satsa på den. Detta är att slå vakt om kvalitetskultur, ty ingen skall försöka inbilla oss att allt som i dag slarvigt sorteras in under kvalitetsbegreppet är kultur. Här tycks också Kultwatchs sextett vara ute på farliga vägar när den strävar efter att sudda ut gränser mellan, som det heter, fint och fult.

Men en pornografisk graffitimålning kan aldrig jämställas med ett förnämligt verk av en erkänd konstnär! En rappares provokativa och våldsförhärligande texter inte med Verdis eller Wagners undersköna produktioner! Feministiska/politiska paroller i bokform aldrig med Strindbergs texter! Slutsatserna ger sig själva – av innehållet i respektive produktion. Människans inneboende förnuft och möjligheter att skilja mellan en bilhandlares Chrysler och en överbliven Trabant borgar för detta. Kvalitetsbegreppet i kulturen är relevant.

Fakta i kulturmålet är alltså existensen av tyngd, kvalitet, bildning. Ingen tjänar på att förneka detta. Ingen har ju en annan uppfattning vad gäller skolan. Där är kvalitet nu ett flitigt använt ord. Därför gäller det, anser jag, att göra kvalitetskulturen tillgänglig för så många som möjligt, helst förstås alla. Att på ekonomisk och politisk väg öppna dörrarna till operan, kör- och musiklivet, teatern och konsten, osv.

Kultur måste bli den odling för själen i vårt genomkommersialiserade samhälle som är dess huvudsyfte, bli den inkörsport till en vardag, som bidrar till att fjärma oss från ytlighet och kallpratets meningslöshet för att i stället få oss att upptäcka nya världar. En offensiv satsning på kultur från makthavarnas sida leder också i förlängningen till – med risk för att det kan låta högstämt! – en rad vinster som tryggare och lyckligare medborgare, minskade utgifter inom en rad samhällssektorer och ett allmänt kunskapslyft med också en rad andra positiva effekter. Det vore därför förödande om tankesmedjan Timbros filosofi, att det offentliga stödet till kultursektorn skall minskas drastiskt eller helt slopas till förmån för sponsring slår rot hos de borgerliga allianspartierna. Signalerna från den nytillträdda Timbrochefen, Karin Svanborg- Sjövall om en nyliberal ”återideologisering” och ”syresättning” av borgerligheten är oroväckande. En annan Timbromedarbetare, Fredrik Segerfeldt, publicerade för några månader sedan en bok, där han upprört frågade varför undersköterskan i Säffle skall betala för Östermalmstankens operabesök.

Nehej, och varför skall då det barnlösa paret i Haparanda betala barnomsorg för trebarnsfamiljen i Ystad, eller vapenvägraren i Arvika av sina skattepengar betala flygflottiljen F 17:s flygövningar och personal i Kallinge, etc, etc, etc?

Segerfedlt och Timbro har tydligen aldrig hört talas om något som heter solidarisk och gemensam finansiering – en för alla och alla för en! Utan samhällsstöd vore det ajöss med Kungliga Operan, Dramaten, en rad region- och andra teatrar, muséer och för övrigt nästan all kulturverksamhet i Sverige.

Upp flyger alltså Timbrotexterna, medan tankarna stilla står!

Tack och lov har tankesmedjans kulturfilosofi inget gehör i de borgerliga partileden.

Bengt Olof

Bengt Olof Dike är samhällspublicist, han var tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.

 

Replik Vad är finkultur?

När kroppar raderas i solidaritetens namn

Jag är transkvinna. Jag är bokmal. Jag är sci-finörd. Enligt mig är vårt samhälle och vår kultur intimt sammankopplade. Därför tror jag att kulturen har möjligheten att både spegla vårt samhälle och förändra det.

Under mitt liv har jag tagit del av väldigt många kulturyttringar, men jag kan räkna på en hand hur många gånger jag har blivit representerad i dessa. I alla fall på ett sätt som inte är direkt skadligt, då jag nästan bara får se transkvinnor som antingen ”män i klänning”, ”galna manliga mördare i kvinnokläder” eller ”män som försöker lura till sig sex genom att klä sig i kvinnokläder”.

När jag ser dessa stereotyper brukar jag kritisera dem, men jag brukar inte bli hörd. Samhällets blick på mig är nämligen som sådan: jag finns men ska helst raderas, aldrig höras, aldrig synas. Inte räknas. De som skriver vårt kulturella narrativ bryr sig inte. De som pratar om kultur bryr sig inte. Tvärtom håller många kulturtyckare ofta med om det transfoba synsätt som befästs och reproduceras genom kulturen. Vi måste kritisera detta förtryckande system. Med “vi” menar jag feminismen och vänsterpolitiska organisationer. Men många gånger bjuds personer med transfoba åsikter in, medan transpersoners röster ofta inte lyssnas på. Och när detta händer måste vi ha möjligheten att kritisera och få gehör.

Hur bemöts jag när jag påpekar exploateringen av oss transpersoner? Vi blir anklagade för att splittra vänstern/feminismen, bedriva häxjakt eller starta drev. Låt mig bena ut det här: vi splittrar inte vänstern och/eller feminismen för att vi påpekar att en talare som har bjudits in är transfob. De som som splittrar rörelsen är de som aktivt stänger ute oss, mig och mina transsyskon. Våra ”arga” röster är endast en reaktion på en förtryckande aktion. ”Häxjakt” är fel ord för vi är inte ute efter att sätta dit specifika personer. Vi kritiserar orättvisor, och de finns vårt system, som är transfobt system. Vi kämpar alla mot samma mål: Allas lika värde.

Transkampen får ofta orimligt mycket kritik, och ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad vi säger eller gör. Om vi kritiserar strukturer inom feminismen blir responsen: ”Ja, det är ju inte bra att de andra gör så, men jag är ju duktig”. Transkampen mäts med en dubbel måttstock, ett ganska vanligt maktmedel som ofta används för att marginalisera grupper och hålla dem på plats. Vi får kritik för att vi inte är tillräckligt specifika. Kritiserar vi personer som är explicit transfoba så får vi kritik för att försöka tysta ”viktiga röster”.

En annan anklagelse är att vi blir anklagade för att vara liberaler, oavsett vad vi tycker, för att vissa tror att våra identiteter som vi föddes med även skulle vara någon form av ideologi. Som om trans är en ideologi, vilket det absolut inte är.

Att vara solidarisk innebär också att kunna sätta sig i någon annans kläder, att kunna alliera sig med transpersoner såväl som icke-transperson. Personer som inte är trans bör lyssna på oss, ge oss utrymme och be oss om ursäkt när de kränker oss. När någon med transmisogyna åsikter ges utrymme kan vi inte förväntas vara tysta. Vi vill inte straffa någon, det vi kräver är att behandlas som människor, precis som alla andra. Vår tilltro till vänstern är större än vår tilltro till till exempel högern, därför blir vi extra oroade när vänstern som utger sig för att stå för solidaritet låter transfobi och transmisogyna åsikter passera.

Kulturen speglar samhället, och samhället speglar kulturen. Vi är en del av samhället de helst av allt vill radera, som om vi inte fanns. Vi kräver vår plats i både kulturen och samhället. Att dörrarna inte stänger ute oss, att den inte stöter bort våra kroppar. Tala till oss, inte om oss.

Radera inte våra kroppar i solidaritetens namn.

Saga är transkvinna, nörd och högskolestudent. Hennes politiska gärning är främst centrerad till Twitter och kan beskådas på Twitter

Pooneh Rohi: ”De slöjbeklädda kvinnorna saknas på kultursidorna”

Hej Pooneh, vem är du?

Oj. Kanske en ganska vilsen människa som inte riktigt får ihop det här med livet; vad det är, vad man ska göra med det och hur man ska leva det.

Vilken var den senaste bok du läste?

The Childhood of Jesus av J.M Coetzee. En helt fantastisk bisarr och märklig bok som tycks ha väldigt lite att göra med Jesus barndom. Läste någonstans att bara en så pass prisbelönt, väletablerad och enastående författare kan komma undan med att skriva en så konstig bok.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Kan jag inte få rekommendera några bra iranska filmer istället? Det tycks ske en kulturell revolution i Iran just nu inom just bland annat filmindustrin där extremt välproducerade filmer ges ut. Har man inte sett (vi tar titlarna på engelska) A separation ska man se den genast. Och gillar man den kan man också se About Elly av samma regissör. För övrigt rekommenderar jag också Offside, Crimson Gold och Women’s prison varmt, varmt. Det är iranska filmer vilket innebär att det är ont om lyckliga slut.

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag har nog insett att konst och kultur som inte syftar till att vara eller kan tolkas politiskt, det vill säga som inte syftar till att vilja förändra, skaka om, problematisera och omvärdera, intresserar mig väldigt lite. Sen har jag ärligt talat pinsamt dålig koll på en hel del av det kulturella utbudet.

Varför är kultur viktigt?

När tiden per automatik tycks göra oss alltmer dekadenta kan kulturen vara ett verktyg för att påminna oss om idealen, de svåra frågorna, och kärnan i att vara människa. Få oss att vända blickarna bort från mobilerna, från kreditkorten, från vår image, från klättrande uppåt på statusstegen.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Muslimerna. De slöjbeklädda kvinnorna. De saknas i princip överallt i media. Var är dom?

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Kanske inte bara söka inkludera de som oftast inte finns representerade i publiken i just publiken, utan istället göra dem till själva skaparna av kulturen.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Ansvar är kanske alldeles för starkt. Men för mig har kultur och konst möjligheten att problematisera snarare än att proklamera. I livet kan ibland två sanningar existera samtidigt. Möjligheten att söka och gå fel snarare än att vara i slutpunkten. Misstagen är ovärderliga.

Last Famous Words?

Grundaren till den första Wikin, Cunningham, lär ha sagt att det bästa sättet att få fram rätt svar på nätet, är att posta ett felaktigt. Så som på Wikipedia, men också utanför nätet.

Pooneh Rohi är författare och skrev Araben en skönlitterär bok i postkolonial anda. Hon är doktorand i lingvistik och hennes forskning handlar om iranska språket.

Fotograf: Linda Gren

 

Public Service, ni kan bättre!

Hej!

 

Jag söker någon afrosvensk (som pratar svenska) och som bott eller bor i USA!

 

Vore tacksam för hjälp snarast!

 

Sänd mig namn och kontaktuppgifter.

 

Hälsningar

 

***** **********

 

Reporter

 

Sveriges Radio

 

Det här är ett mejl vi på Kultwatch mottog från en reporter på Sveriges Radio (SR) i förra veckan. Till att börja med vill vi kommentera formuleringen i mejlet: en afrosvensk ”som pratar svenska”? Skulle detta vara något tillräckligt ovanligt för att behöva nämnas? Nästa fråga som uppstår är varför vi skulle vilja förmedla en kontakt utan att känna till vad det rör sig om? Vi förväntar oss mer av en professionell journalist, åtminstone en förklaring till varför det inte går att nämna vad ärendet rör sig om. Förövrigt skulle det vara önskvärt att imperativet i sista raden skippades.

Vi vill lyfta problemet som vi anser att Sveriges Radio har med representation, vilket bland annat lyfts av Tankesmedjan i P3, då specifikt om bristen på representation bland utrikeskorrespondenterna. En ytterligare aspekt är problemet med gratisarbete. För en del kanske det är otydligt vad detta har att göra med mejlet som vi fått, och andra kanske inte anser eller tror att det finns ett problem med representation på SR. Vi hoppas att ni efter att ni läst denna text fått tydliga svar på eventuella tvivel eller frågor.

Under våren gjorde Anaïs Iriarte och Hanna Eriksson Wiita som kandidatuppsats en studie vid Södertörns Högskola som heter ”Den kommersiella mångfalden – En kvantitativ undersökning av mångfalden hos Sveriges Radios externa produktionsbolag”. Fler studier har gjorts på området mångfald i medier, vilka alla visar på en underrepresentation av icke-vita svenskar bland personalen. Denna studie tar dock upp ytterligare ett intressant faktum, nämligen att privata produktionsbolag som är underleverantörer till SR i snitt faktiskt är bättre än SR:s egna produktionslag vad gäller antal medarbetare med ”utlandsklingande namn”. Detta är extra intressant då SR har ett mångfaldsuppdrag, vilket deras underleverantörer inte har. Det bör också tilläggas att inte någon av vd:arna på de 10 produktionsbolagen hade ”utlandsklingande namn”.

Hur illa är det egentligen?

Under förra året hade 27,96 procent av befolkningen i Sverige utländsk bakgrund. Procentandelen personal med utländsk bakgrund på de externa produktionsbolagen var 14,79. Hur var det med SR då? Var deras produktionslag bara snäppet sämre? Nej, där var motsvarande siffra endast 9,83 procent, alltså cirka en tredjedel utav vad det borde vara. Detta innebär alltså att hela 90,17 procent av medarbetarna på SR är vita svenskar, och därmed är vita svenskar överrepresenterade med 18,13 procent. Det är därmed rimligt att hävda att det sker en positiv diskriminering av vita svenskar.

Överlag är representationen av icke-vita inom hela Public Service undermålig. Dels visar studier det, dels har vissa av oss själva kunnat observera detta som tidigare medarbetare eller i kontakt med Public Service. Det kan göras mer för att förbättra situationen.

När Fatima och Sara var med i Gomorron Sverige var de tydliga med att Kultwatch vill sudda ut gränser mellan vad som räknas som “fin”- respektive “ful”- kultur.  Det var vi redan från början  i vår första artikel där vi skriver varför vi startar plattformen. Trots detta blev titeln på klippet från deras medverkan: “Kultwatch vill bredda samtalet om kultur och också inkludera fulkulturen”. Vi mailade och bad dem korrigera utan att få någon respons. Vidare satt kulturpanelen någon vecka innan och fällde förminskande kommentarer om vår plattform. Det är bra att vi själva fick medverka och förklara vad Kultwatch är för något, då kulturpanelen helt klart misslyckades. 

När Alex nämnde vad han uppfattade vara en väldigt dålig representation på SVT Göteborg i ett samtal med den då nytillträdda chefen på SVT Göteborg, Ylva M. Andersson, fick han mothugg från några journalister på Uppdrag Granskning, som med sig själva som referenser menade att representationen visst var bra. Samtidigt vill en del gärna ge SR en klapp på axeln. Medievärldens chefsredaktör, Axel Andén, lovordade i oktober SR för deras mångfaldsarbete, men “glömde” att nämna exakt hur illa det ser ut. Gissningsvis så är dock Andén inne på en del av lösningen, och det är att företag måste bli bättre på att ta in icke-vita på chefsposter.

Konsekvenserna av hur det ser ut idag är många, och utöver det så blir bristen på representation inom journalistkåren och mångfald bland rösterna som hörs i media överlag, ännu mer problematisk när ett rasistiskt parti får sprida lögner och rasistisk propaganda på bästa sändningstid, vilket Somar Al Naher påpekade i Aftonbladet i söndags.

Mejlet vi fick är en av dessa konsekvenser.

Denna typ av förfrågan är inte ovanlig, vi har hört liknande berättelser från många vänner i branschen. De mjölkas av journalister på den kompetens som dessa saknar, utan att få varken cred eller lön för mödan. Förutom att mejlet tyder på en kompetensbrist hos SR:s reportrar, så förväntas alltså vi på Kultwatch och andra som inte jobbar för SR att fylla den kompetensluckan. Och vi förväntas dessutom göra det gratis.

Vi skulle enkelt kunna sätta reportern i kontakt med mer än tio personer som stämmer in på reportens förfrågan. Den relevanta frågan här är dock varför en reporter på SR vänder sig till en extern kulturplattform, och varför vi ska jobba gratis åt SR? Vårt råd är att SR anställer journalister som besitter rätt kompetens för det arbete de förväntas utföra, det vill säga att de förändrar sin kompetensvärdering i rekryteringsprocessen. Annars finns risken att diskriminering till fördel för vita svenskar fortlöper. Att Public Service bör vara måna över att se över hur väl de håller sitt löfte till publiken borde inte behöva påpekas.

/Kultwatch

Replik: Daniel Sjölin

Replik: Daniel Sjölin

Under kulturpanelen på Gomorron Sverige fick Kultwatch som plattform en minst sagt märklig reaktion från paneldeltagare Daniel Sjölin, Björn Wiman och Camilla Lundberg. Bland annat påpekade Daniel Sjölin att vi använder ett svårt språk. Vi besvarade delvis kritiken när vi själva senare deltog i Gomorron Sverige. Den som i ett längre resonemang har besvarat kritiken är vår föredetta medlem Marco i hans artikel Varför Ska Just Vi Se Över Vårt Språkbruk?

Som replik på Marcos text, har Daniel Sjölin bidragit med ett inlägg: 

 

Låt mig först bara upprepa vad jag tidigare sagt, att Kultwatch är ett mycket välkommet projekt i mina ögon! Jag ser en större nödvändighet än någonsin tidigare att kulturetablissemanget idag rannsakar sig – helt enkelt för att vi inte lyckas frälsa särskilt många fler än de redan frälsta. Och då blir det litet som med svensk skola: ju sämre bemanning och pedagogik, desto mer utslagsgivande blir det vilket hem du kommer ifrån och vilka verktyg du har med dig från början. Överfört tillbaka på kulturen är det detta som medför att kulturen blir en angelägenhet för en avgränsad del av befolkningen. Denna avgränsade del kan med fog beskrivas som borgerlig, vit eller medelklassig. Jag vill i så fall tillföra att det även råder en akut och sällan ifrågasatt överrepresentation av humanister, akademiker och politiskt vänsterorienterade inom kulturdebatten. Själv råkar jag vara allt detta – katching – utom då borgerlig. Om jag förstår dig rätt Marco, så håller jag med dig helt om att problemet inte är att ”vi” är akademiker eller humanister. Problemet att ”vi:et” är för litet. Vi behöver fler olika kynnen och bakgrunder.

Även när det kommer till språket tror jag vi är mer överens än oense. Du skriver: ”Jag ogillar samtidigt inställningen att någonting som är svårt att förstå eller ta till sig, per definition också blir exkluderande.”

Det gör jag med, och har aldrig påstått något annat.  Intresse och lust är våra främsta intellektuella förutsättningar. Finns intresset att förstå, ja då finns nästa inga gränser för hur mycket vi kan tillägna oss – vare sig det gäller innanmätet på en Ford S-max eller en dikt av Anna Hallberg. Det är i alla fall den arbetslinje jag har haft i alla år. Det kulturdebatten alltså behöver är att inse att den inte är för avancerad, utan alltför ofta gör sig själv ointressant. En ganska hård och uppfordrande tanke. I min litteraturvärld beror detta på 6 saker: Härskartekniker, fuskläsningar, branschfixering, tematisk instängdhet och alltför ensidig upptagenhet vid författare och författarskap. Gemensamt för dessa är hemmablindhet, och faktiskt även identitet – och där kommer språket in på ett litet hörn, eftersom det är identitetsmarkerande.

Men jag tycker verkligen att vi gör vårt bästa för att kommunicera istället för att markera – och de stora utmaningarna ligger i att vi är för många av samma skrot och korn här i kulturbranschen – både vad gäller vilka vi är och i min värld – framför allt – vad vi har eller inte har studerat.

Fast ändå – en liten vaksamhet behöver vi när det kommer till språket. Ingen av mina vänner vet tex. vad ordet hegemoni betyder. Jag har nyligen frågat dem under en fest. Jo, en visste – föga förvånande var han samhällsvetare. Okej – detta är inte världens djupaste undersökning, men ändå. Samhällsvetaren visste, de andra däremot – en copy, en undersköterska, min bror som inte pluggat nånting, mina föräldrar utan akademisk bakgrund, en f.d polisanställd, en läkare, en förskolelärare, en jurist, två säljare, två ingenjörer, en ekonom och en programmerare: ingen visste. Nästan alla visste dock vad som menas med ordet konsensustycke.

Det beror på att hegemoni ännu inte blivit mer än en teoretisk fackterm inom humanvetenskaperna. Visst, hegemoni är inte riktigt samma sak som konsensustycke, och visst ska vi få använda ordet hegemoni hur mycket vi vill – till slut kanske det slår igenom och då har vi vunnit något – men jag menar att överbruket av dylika begrepp är en indikation på den hemmablindhet som utgör grundproblemet, om du förstår mig. Jag tror att det har blivit såhär för att kulturetablissemanget är vårt språkkänsligaste etablissemang. Du måste tala med de lärde på latin, annars får du inte vara med.

Därför tenderar vi att överkompensera språkligt åt andra hållet, utan att se själva hur tydligt vi därmed markerar just den status och de hierarkier som vi vill bryta ned.

 

 

Daniel Sjölin

Författare, litteraturvetare

Foto: Privat
Illustration: Minda Jalling

Om svarthet

Om svarthet

Under #Donttouchmyhair föreläsningarna använder jag ofta begreppet ”svarthet”. Det kan vara ett problematiskt ord, då vi har olika föreställningar kring det ordet. När jag har använt begreppet i min studie, så syftar jag till svarthet som en social konstruktion där vi kopplar personliga fördomar och erfarenheter till svarta kroppar. Dessa föreställningar är inte rigida utan formas på olika sätt beroende på kontexten (tid och rum).

I den amerikanska akademin talar man om svarthet som en flerdimensionell social konstruktion där ”Critical Race Studies” fältet pekar på samhällets stereotypa föreställningar om svarthet kring fysiologi, historia, beteende och ekonomisk klass. Fritt tolkat kan den amerikanske svarte individen exempelvis vara: en rasifierad slangpratande arbetare, vars rötter kopplas till Afrika. Svarthet är därför på många sätt förknippat med stereotypa förväntningar.

Ordet svarthet innehåller därmed på ett sätt begränsningar eller rättare sagt ramar. De ramarna blir svarta kroppar ofta placerade i och de är utanför vår egen kontroll. Många gånger lägger även afrosvenskar dessa ramar på varandra. I kontrast till USA har även Sverige andra fördomar och stereotyper kring svarta svenskar. Dessa fördomar formas till attityder som kommer i uttryck på olika sätt. Några exempel är hur föräldrar kan hindra sina barn att leka med de svarta barnen på lekplatsen. Det förekommer även att svenska vita barn skriker “bajs” till deras svarta vänner. Hur man valt att koppla avföring till en människas utseende visar på hur människor tidigt kan smutsgöra och förminska den svarta hudfärgen.

Hosea berättar: “Vanliga kommentarer jag ofta får höra är att vi är lata, luktar illa och är högljudda. Människor har börjat tala engelska med mig innan jag fått presenterat mig ordentligt. De har alltså antagit att jag inte kan tala flytande svenska utan brytning. Redan när jag hälsar och säger mitt namn så kommer frågor direkt kopplat till mitt ursprung och hudfärg: ”Vilket speciellt namn, vart kommer du ifrån eller vart kommer dina föräldrar ifrån? Oj, vilken stor familj du har! Kan du bränna dig när du solar? Syns tatueringar på din hud?

Hosea fortsätter: “Det är jobbigt att en alltid måste bli bedömd av sin omgivning på grund av sin hudfärg. Det känns som att en representerar den svarta befolkningen i Sverige hela tiden och en måste vara på sina tår. Minsta lilla snedsteg så har en förstört för alla.

Alazar säger: “Det är som att en är inte något mer än förväntningarna, att en är en stereotyp oavsett vad. Du kan jobba dig upp i finansvärlden, vara klädd i en fin kostym varje dag, men allt kan ändå falla ihop när som helst för att du förväntas bete dig på ett visst sätt. Under hela min uppväxt har jag fått brottas med frågan om jag är svart nog i Sverige, Etiopien och USA. När jag säger det menar jag exempelvis att folk inte förväntar sig att jag ska prata som jag gör, bete mig som jag gör eller lyssna på den musiken jag gör. Jag hade känt mig utanför för att jag var svart under hela min uppväxt och en dag räckte det inte för någon av “sidorna”. Helt plötsligt behövde jag bevisa att jag var svart och det var då det började ta emot. Konstigt nog innebar detta mer slang, en annan klädstil och attityd bara för att jag skulle hålla mig inom ramarna för vad en stereotyp svart person gör på film.

Alazar fortsätter: “Ju äldre jag blev, desto mer förändrades förväntningarna på mitt beteende och min kunskap. Det kunde typ vara en sådan här kommentar: ”Vad då? Visste du inte att detta hände 1885 i Etiopien? Bryr du dig inte om dina rötter?

Som att jag är ett uppslagsverk. Jag har alltså fått kritik för att vara svart och för att vara vit. Hur går allt detta ihop ens? Jag har aldrig fått höra att någon av mina vita svenska vänner har behövt uppleva det här. Om man skulle vända på det och säga “Va? Lyssnar du inte på Coldplay? Du är ju vit?” Då hade det helt plötsligt varit märkvärdigt.  Det känns som att folks fördomar lever kvar oberoende av vilket jobb jag har, oavsett hur felfri min svenska är eller vilken musiksmak jag har. Det räcker med att en låt med rapparen Jay-Z spelas på radion inne på kontoret för att allt man har byggt upp raseras på fem sekunder.

Det finns också fördomar riktade till den svarta fysiken i sig. Svarta människor ska vara riktigt bra löpare, de förväntas vara fysiskt överlägsna alla andra. Det finns även föreställningar kring svarta mäns privata delar, då människor antar att de skulle vara ovanligt mycket större än andra och därmed också klassas som “vilda” på det området.

Alazar exemplifierar: “Jag brukar få ställa mig i hörnet i pissoarer för folk undrar om myten om de svarta bestarna stämmer och de skäms inte för att kolla. Dessutom är det alltid ett av de första skämten som dyker upp om ens svarthet. Det förväntas också att en ska vara okej med skämtet för att det anses vara en komplimang. Jag tar det som en förolämpning, för att återigen så nedvärderas jag och allt man ser är min fysiologi. Jag ses som ett djur på zoo. Inte en människa.

Detsamma gäller även svarta kvinnor där människor ofta räknar med att de ska ha stora rumpor och fylliga stora läppar. Dessa fördomar vidareutvecklas då människor också kan förvänta sig att svarta kvinnor ska “prestera galet bra” i sängkammaren. Eller vara bra på att dansa eller i det här fallet, kunna twerka riktigt bra.

Men för att vi ska ha någonting att förhålla oss till så kan vi beskriva en person som svart, eftersom personen ifråga har i sin direkta familj kopplingar till Afrika (kan även ha sina rötter i Latinamerika, Nordamerika och Karibien som följd av slavhandel och kolonisation). Den fysiologiska aspekten är svår att undvika då många med ovanstående ursprung KAN ha ett svart pigment (det svarta pigmentet är dock en bred skala i olika hudtoner) i kombination med ett afrokrulligt, krullig eller vågig hårtextur.

MEN, detta gäller långt ifrån alla svarta människor, eftersom vi som individer också ser olika ut.

 

Alazar Kereidin

Alazar Keiredin är student, grafisk designer och en del av duon Brus Podcast: Bruspodcast.tumblr.com 

Hosea Waore

Hosea Waore är en autodidakt filmare. Hans arbete har bestått av kortfilmerna LINA 2012 och Drömfångaren 2015. Nu arbetar han vidare med en animerad dokumentärfilm om hans familjs ursprung.

Salem - 3
 Salem Yohannes är samhällsvetare, entreprenör och dansare. Aktuell som föreläsare med kandidatuppsatsen “Don’t Touch My Hair” som belyser vithetsnorm och diskriminering mot afrosvenska kvinnor.
Hasan Ramic: “Fuck att korsa en tröskel, bygg ett eget hus”

Hasan Ramic: “Fuck att korsa en tröskel, bygg ett eget hus”

Hej Hasan! Vem är du?

Jag är Hasan Ramic, dancehallälskare och frilansjournalist.

Vilken var den senaste bok du läste?

Att inte vilja se av Jan Guillou.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Såg nyligen om Nolans Batman-trilogi samt såg avslutningen av Boardwalk Empire.

Hur ser din relation till kultur ut?

Det tar upp ganska mycket av min tid eftersom jag jobbar med det, men jag försöker att inte låta det sluka mig. Försöker ägna tankeverksamhet åt annat.

Varför är kultur viktigt?

Kultur är språkets, och därmed verklighetens yttersta spets. Det är vad som gör oss till människor.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Jag försöker undvika kultursidor, och dyka in i kultur som intresserar mig. Den finns på internet och på klubbar.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Fortsätt göra det ni gör så kommer ni skapa ett samhälle som får den kultur det förtjänar.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Jag tror inte att kultur är omgivet av trösklar. Trösklarna finns där för att någon vill inte låta någon annan vara med. Fuck att korsa en tröskel, bygg ett eget hus är nog mitt svar på den frågan, för när man pratar om trösklar så tillskriver man det som finns bortom tröskeln ett “högre” värde. Det där tror jag är bullshit.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Att spegla det. Att vara samhällets metadata. Typ midisignalen som får samhällspianot att spela.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Jag hoppas att ni ska se ALL kultur som kultur och inte bara det som definieras som kultur av institutioner. Och att ni ska lyfta blicken från att vilja inkludera icke-instutionaliserad kultur i institutioner.

Vissa saker mår bra utan suedi-bidrag.

Last Famous Words?

Spela Alkaline!

Trio?

Haha nej; https://www.youtube.com/watch?v=V_qSR3yEiCs

I den goda tonens namn

I den goda tonens namn

När utsatta grupper kritiserar den egna rörelsen gällande strukturell diskriminering avfärdas de ofta i den goda tonens namn och anklagas för liberal identitetspolitik, inom den egna rörelsen. Detta illustrerar bilden, som även är ett självporträtt.

RSV (1)

Julkalendern – en klassmiss

Julkalendern – en klassmiss

I år heter SVT:s julkalender “Piratskattens hemlighet” och den har fått rejält med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det som stör mig är något helt annat.

I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De liksom skiter i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand istället. Toppenmysigt! Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige. Jag kan inte minnas att många av mina klasskamrater när jag växte upp åkte utomlands. Eller jo, nån gång till typ Mallorca men det var sällsynt och sågs som väldigt exotiskt.

Men nuförtiden? Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart ingen undantag längre, snart är det konstiga att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?

Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med två veckor i Thailand. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga kommer någon säga. Men handlar det verkligen om klag?

Jag försökte förklara det här när jag och min sambo bestämde oss för att åka på en helgtripp till Åbo. SJUKT exotiskt för mig att resa till ett annat land! Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv: till Danmark och en skolresa till Italien. That’s it. Förutom att moderskeppet säger att jag var i Norge när jag var plutteliten men det räknas nog inte riktigt. Men när jag berättade att Åboresan var så sjukt peppig för mig, så var det folk som trodde jag skämtade. I deras värld finns det inte att man kan ha såpass lite pengar att man måste prioritera saker som mat och hyra.

Och det är det som gnager när jag kollar på första avsnittet av julkalendern: sätter det ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa? Kommer julkalendern, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet?

Att resa ser många som utvecklande och en erfarenhet som berikar livet. För andra är det bara skönt att slippa det svenska klimatet. Bra så. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som sjukt och onormalt att inte ha varit utomlands, då är det inte bra längre. Då är det skadligt.

Självfallet är det här en klassfråga. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas. Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege, hur går det för dem? Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer..? Varför har det blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år? Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det.

Och jag känner en stor ömhet för de barn som kollar på “Piratskattens hemlighet” med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. Hade den gått när jag var liten, hade jag varit en av dem.

20141112_134459 (1)

Anny Berglin är debattör och skribent med fokus på klass, feminism och antirasism. Twittrar på @annyberglin och bloggar sporadiskt på anny.se. Anser att tapiren är det bästa djuret.

 

Foto: Jack.