Många mödrar tillbringar sina liv i evigt sökande

Due to a sharp decline in infants being made for adoption locally, involuntarily childless couples in Western Europe and North America who wish to create a family have to look to the developing world. 

Så uttrycker sig den norska professorn i socialantropologi Signe Howell i The Kinning of Foreigners (2007), en bok som kan liknas vid en enda lång, antropologisk legitimering av internationell och transrasial adoption. Ett av skälen som talar för förflyttningen av tusentals barn från det globala Syd till det politiska Väst är att de barn som finns tillgängliga för adoption, oavsett om de hamnat i systemet på laglig eller olaglig väg, beskrivs vara ”socialt nakna”, det vill säga fritt flytande individer som står utanför relationer och släktband. Barnen kan därför, enligt Howell, läsas som i det närmaste omänskliga objekt, och de föräldrar de haft raderas effektivt helt ut från historien. Att adoption skulle handla om barns bästa och varje barns rätt till föräldrar tycks ha ersatts med idén att barn ska göras tillgängliga för vit, västerländsk familjebildning på de vuxnas villkor, där de som är villiga att betala tillräckligt mycket kan köpa till sig ett föräldraskap.

När den grekiska ”blonda ängeln” Maria togs ifrån sin adoptivfamilj var det på grund av att hon inte liknade någon annan i familjen: hon var blond och blåögd och förmodat vit, medan familjen bestod av mörkhåriga, mörkögda romer. När man efter en internationell kampanj till slut hittade den biologiska mamman visade det sig att hon också var rom, och att hon själv lämnat Maria i adoptivfamiljens vård utan att några pengar bytt hand. Marias adoptivföräldrar arresterades och åtalades för kidnappning. Detta fall ledde till att flera romska barn, bland annat på Irland, omhändertogs för att deras blonda utseenden väckte oro bland grannar. Barnen återfördes när DNA-test visade att det inte ens handlade om adoption: de var sina föräldrars biologiska barn. I Indien just nu kämpar en mamma och pappa att få återförenas med sin kidnappade dotter som på illegala vägar adopterades till ett par i Australien. Fallet har inte lett till några internationella kampanjer, och ingen har gjort anspråk på att omhänderta flickan från adoptivföräldrarna och åtala dessa. I Kina kidnappas varje år tusentals barn för adoption. När dessa barn adopteras internationellt så uppmålas adoptanterna som oskyldiga och ovetandes, de kallas föräldrar och inga prislappar nämns i medias rapportering. När barnen adopteras inom landet så talar man om adoptanterna som ”köparna”, man talar om hur mycket de betalt för barnen och inblandade parter, även föräldrarna, ställs inför rätta. Dessa fall, och så många liknande, synliggör tydligt den fruktansvärt ojämställda maktrelation som råder mellan vita och icke-vita föräldrar inom adoptionsvärlden, och hur olika vi ser på när barn kidnappas och säljs till Väst än när de kidnappas och säljs inom sina egna länder.

Idag är det Mors dag, och jag vet att jag inte är den enda adopterads som har blandade känslor inför den här dagen. Jag tänker på den indiska mamman och undrar hur hon känner när hon får höra att det är bäst att hennes kidnappade dotter stannar kvar i den australiska familjen, eftersom hon redan knutit an, inte har några minnen från Indien, inte längre talar tamil och numera ser sig själv som australier. Mina tankar vandrar sedan vidare till alla de mödrar som helt i onödan förlorat sina barn på grund av det finns ekonomiska intressen i separationen av mor och barn: De nepalesiska mödrarna som lurats att tro att deras barn skulle få en utländsk utbildning för att sedan återvända hem, de indiska mödrarna vars barn försvunnit på torgmarknaden, de koreanska mödrarna som gömts undan på mödrahem och blivit tillsagda att de är själviska om de behåller sina barn, de etiopiska mödrarna som fått höra att de snart ska dö eftersom de är HIV-smittade, och att det bästa vore att lämna ifrån sig barnen, de chilenska mödrarna som fått höra att deras barn är dödfödda, de lankesiska mödrarna som ansetts för fattiga att ta hand om sina egna barn, de haitiska mödrarna som tappade bort sina barn under jordskalvet, de kinesiska mödrarna som lurats att lämna bort sina barn till korrupta statstjänstemän, de kambodjanska mödrarna som tillfälligt lämnade in sina barn på barnhem, de guatemalanska mödrarna som mördades för barnen de bar på – alla dessa mödrar som har förlorat sina barn till förmån för den internationella adoptionsmarknaden, med sina långa köer, sin vansinnesprofit, sin korruption, sina tusentals lögner och svek och sin starka lobby som leende talar om adoption som det goda alternativet eftersom ”Tredje världen” består av miljontals föräldralösa barn som bara väntar på att få adopteras. Många mödrar vet inte vad som hänt deras barn. De vet inte att deras barn lämnat sina hemländer, att de försetts med nya namn, att de glömt sina modersmål och lärt sig nya språk, att de inte har kunskap om sina kulturers seder och traditioner, att de inte längre minns sitt hemlands säregna lukter och smaker, att de inte ens vet namnet på mamman som födde dem, att de växer upp i tron att de övergivits av sina mammor på trappan till ett barnhem. Många mödrar kommer att tillbringa resten av sina liv att leta efter sina försvunna barn.

Illustration: Mamma och jag.

Lisa Wool-Rim Sjöblom är verksam som illustratör och serietecknare, är medlem i det feministiska, separatistiska seriekollektivet Dotterbolaget och har medverkat i bl.a. Bang och Galago. Tidigare har hon främst illustrerat för barn och utöver serier om söta kaniner har hon även gjort de omtyckta barnböckerna Hitta barnen! och Leta loppan!. Du hittar Lisas hemsida här.

 

Fatima & Sara: Avsnitt 4

 

Finally, avsnitt 4 av Fatima & Sara’s Podcast!
I detta avsnitt pratar Fatima om jämställdhet inom musikbranchen med Maja Asperö Lind från musikfestivalen Into The Valley & klubben Panama Francis och Adele Kosman från bandet FOR BDK.  Vad är musikfeminism? Behöver feminismen mer radikala strategier för att uppnå jämställdhet?

Itunes? Här! 

Kultwatch stödjer Rättviseförmedlingens initiativ

Kultwatch stödjer Rättviseförmedlingens initiativ

Vi på Kultwatch vill tydligt klargöra att vi står bakom Rättviseförmedlingens utvecklande utav ett verktyg för att ta fram en viss typ av jämlikhetsdata. För den rationella person som tar detta på allvar och sätter sig in i vad jämlikhetsdata innebär, så kommer det förhoppningsvis snabbt framgå att detta inte är en särskilt märklig position. Vi ska referera till ett par olika källor för att visa detta

De många röster som nu höjs mot Rättviseförmedlingens framtida app verkar inte ha satt sig in i varken ämnet jämlikhetsdata eller exakt vad det är Rättviseförmedlingen ska göra, trots att detta finns att läsa på deras hemsida. Detta gör förstås att dessa opinionsartiklar innehåller flertalet misstag, både logiska och faktiska, saker som redaktioner borde vara försiktigare med att publicera. Nu har Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen, och Frida Mörtsell, projektledare för Rättviseförmedlingens räknaprojekt, bemött en anstormning av relativt saklös kritik på ett minst sagt tålmodigt och sakkunnigt sätt, och förklarat hur situationen ligger till, alltså var bristerna i kritiken finns. Fortsatt publicering borde åtminstone faktakollas av seriösa redaktioner.

Kritiken är också tyvärr ett utslag av den exceptionalism som färgar det svenska samtalet om rasism. Vad som kallas den svensk färgblindheten, är symptomatiskt för en typ av skuldförskjutande, vilket på olika sätt påpekats av många, däribland Tobias Hübinette och Johannes Anyuru. Denna typ av data kommer nämligen att på olika sätt visa var diskriminering sker och till vilken grad. Det är alltså ett seriöst verktyg mot rasism och andra former av diskriminering. Liknande studier har exempelvis blottlagt rasism i rättsväsendet.

Bland de som uppmanat Sverige till att införa jämlikhetsdata, hittar vi självaste Förenta Nationerna. Så här säger FN senast förra året om att Sverige inte för den typen av statistik:

The Working Group was informed that Government does not collect disaggregated data on the basis of race and ethnicity. This results in an inability to recognize and address structural discrimination. The focus only on the country of origin and the removal of “race” from the Discrimination Act makes it extremely difficult to monitor and take action to address racism. We recommend that the Government conducts surveys based on self-identification of racial categories.

Även Diskrimineringsombudsmannen (DO) har tidigare yttrat sig angående behovet av jämlikhetsdata:

DO har gjort en översiktlig genomgång av användningen av de ovan nämnda datakällorna i syfte att sätta jämlikhetsstatistik i ett sammanhang. Att döma av genomgången, så finns det en lucka i den svenska nationella kunskapsbasen: statistiska underlag. I avsaknad av jämlikhetsstatistik förblir underlaget till utformningen och uppföljningen av den nationella jämlikhetspolitiken, som regeringen också påpekade i uppdragsformuleringen till DO, bristfälligt. Att skapa statistiska underlag till den nationella kunskapsbasen är därför en adekvat och viktig uppgift.

DO konstaterar också att Sverige kan göra detta utan att bryta mot internationella regelverk och även inom ramen för nuvarande svensk lagstiftning, då ett undantag existerar i Personuppgiftslagen. Beroende på vad man vill mäta kan ytterligare ändringar behöva genomföras.

Om denna debatt ska fortsätta, så låt den då ske på basis av fakta och rationella argument, understödda av seriös journalistisk praktik.

Alex Rodallec & Kultwatch

Illustration av Nina Hellström

“Förlust” av Arazo Arif

“Förlust” av Arazo Arif

Det kommer en dag då du ser på mig och säger något i stil med att också jag kommer lyckas, att också jag kommer ligga där med ansiktet nedåt i sanden och kroppen piskad av vinden utan att känna smärta, att också jag kommer vara uppfylld av de känslor du aldrig inför mig har ätit av, druckit upp, andats in och levt på. Den dagen kommer jag vända blicken inåt, ansiktet nedåt, men inte uppfylld av den konstiga mytomspunna kraft som kanske skulle göra det möjligt för mig att ge upp kontrollen, utan något annat. Och jag kommer hålla tillbaka gråten precis som du alltid har hållit den tillbaka inför mig, lärt mig att den är ett tecken på svaghet, lärt mig att ingen kärlek i världen är värd att visa sig svag för. Jag kommer hålla tillbaka alla impulser att slå dig i ansiktet för sanningen du tvingat mig att se, konsekvensen av din egen blindhet, hur omöjligt jag gör detta livet att levas i närhet, istoppad den lilla trälådan du snickrat för mig med dina bara händer, dem du vägrat använda för att blidka mig. Jag kommer inte säga till dig att du har fel, för att jag för en gångs skull kommer vilja låta dig le utan påminnelser om det brustna, även om jag inte kommer vara säker på att du förtjänar det. Den dagen kommer du, som i dag, inte vilja inte kännas vid ditt ansvar, så du kommer skratta och säga, att nästa gång vi sitter här och äter middag kanske vi kommer vara fler än bara du och jag. Och jag kommer tänka att jag vet, att även om så vore, skulle jag aldrig dela någon annan med dig. Jag kommer aldrig lära mig glömma, vända blad och börja om, blicka bort från ditt handlande när det föreligger oss här. Inte heller den dagen kommer jag kunna låta orden sippra ut ur munnen och krossa oss, krossa alla falska förehavanden som vår sköra relation förutsätter. Ett du och ett jag i ett nu och ett då som aldrig slutar jaga, jag är rädd för att det snart inte finns fler platser att gömma sig på, gömma sanningen och såren.  Jag har ännu inte lyckats lura mig själv att tro att vi har gått vidare, för i dagar som passerar revy, dagar som jag fyller för att du en gång ska se på mig med blicken jag har föreställt mig att du behärskar, sitter jag fast i ett hav av papper och pränt, saker som jag tror att vi kan vara stolta över, men som inte kommer att rädda någon av oss eller de andra. Det finns luckor i vårt förflutna, sammansatta sjok av förlorad tid, täckta av tomhetens fulaste toner. I dem, där någonstans, skedde alla misstag, i dem lades grunderna för detta, dagar som passerar revy, dagar som jag sitter fast i. Den dagen annalkande kommer jag ännu att skämmas, för kroppen och språket jag aldrig lärde mig. Jag vet att den dagen inte har kommit, men att en annan redan har varit, en då jag blev tvungen att sluta. Till någonstans i rymden sände jag en liten flicka som bodde i mig, för att hon skrek ditt namn för varje förvillelse genom vilken jag förde mig framåt, beskyllde dig för slagen mot mig själv. Där i rymden färdas hon runt runt, hennes röst ekar inuti och säger till mig att här är vi inte klara, färdiga, det var för tidigt för oss alla att gå. Hör hennes röst i mitt bakhuvud medan jag plockar upp mina känslor en för en, rullar dem mellan handflatorna till små, lena kulor. Leker med dem när tid finns, lägger undan dem i en liten låda när tiden inte räcker till, mest hela tiden, för att fokusera på produkterna av min existens, kvittot på mitt värde. Visar det för dig och känner en liten glädje i magen när du, samtidigt som du fortsätter stirra ut på vägen där vi sitter i bilen för att du ska släppa av mig någonstans, säger det är bra, fortsätt så. Och jag tänker att av alla saker du inte vet om är det ännu en. Hur jag fortsätter fortsätta.

Arazo Arif

Myterna överlever oss, men efter myternas slut är det vi som fortsätter leva

Myterna överlever oss, men efter myternas slut är det vi som fortsätter leva

När jag först läser den kanadensiska författaren Anne Carsons Red doc> (2013) är det en lånad kopia. Omslaget föreställer berghällar, sten som liknar vågor vilka pressas mot en strandkant, långsamt ändrar form. Det som har stelnat är i själva verket i rörelse.

Nu har boken äntligen kommit i svensk översättning av författaren Mara Lee, som även översatt Makens skönhet (2011) och Röd självbiografi (2009).

I Röd självbiografi fick vi lära känna det röda bevingade monstret vars hjärta blev krossat av den vackre Herakles. Där låter Carson den antika grekiska poeten Stesichorus fragment om jätten Geryon förvandlas från myt till levande, förtvivlad förälskelse. Röd doc> är den fristående fortsättningen på denna berättelse.

I Röd doc> har åren passerat, Geryon kallas numera enbart G. Vi befinner oss i ett efteråt (efter kriget, förälskelsen, en moders död). Han vaktar sin hjord tills hans gamla älskare en dag dyker upp igen. Hjälten, älskaren, har blivit krigsveteran och drabbad av posttraumatisk stressyndrom. Han kallar sig Sad But Great.

Carson skriver att hon flera år efter Röd självbiografi började fundera på vad som hände med de älskande. Hon skriver: ”To live past the end of your myth is a perilous thing”. Jag tänker att det, som ofta med Carson, kan läsas dubbeltydigt. Myterna överlever oss, men efter myternas slut är det vi som fortsätter leva (och det kan inte vara annat än riskabelt att fortsätta leva i en berättelse som avslutats). Men även: hur överlever vi våra egna berättelser?

säg inte att du inte
förväntade dig en vulkan de där
röda vingarna
som inte ens olycklig kärlek kan
tämja
måste betyda att någonting
någonstans
håller på att brinna upp eller
(som Proust säger)
förevigas i njutning

(övers. Mara Lee)

G lämnar sin hjord och ger sig ut på en roadtrip tillsammans med Sad. Tillsammans möter dem konstnären Ida, fladdermöss i isgrottor, tar sig över glaciärer och hamnar på en psykiatrisk klinik. De håller sig i rörelse, men lyckas inte ta sig framåt. De verkar snarare röra sig längre in i det förflutna. En rad trauman spelas upp – från Sads tid i kriget till G vid sin moders dödsbädd.

Det förflutna är ständigt pågående i Röd doc>. Det förvånar mig inte att hänvisningar till Marcel Proust “På spaning efter den tid som flytt” dyker upp med jämna mellanrum. Det är en gammal handske som från början får G att ge sig av igen, och funderar vid ett tillfälle över om någon verkligen tror på att flickan Albertine sover sig igenom fyra sidor i den femte delen medan Marcel irrar runt i rummet. Under resan kastar han ”Today I Wrote Nothing: The Selected Writings of Daniil Charms” över rummet; önskande att det var Proust han hade tagit med på resan.

Tiden och smärtan är sammanvävd i Röd doc>, men frågan om överlevnad verkar inte handla om att ställa det förflutna mot sitt presens (Gå vidare!) utan snarare om att hitta nya beskrivningar. Om siaren som enbart kan se fem sekunder in i framtiden sägs det: ”Hans presens är upphävt”. Tiden löses upp när det förflutna pågår, när den är inskriven i kroppen. Då är det inte fråga om att stelna, utan att hitta nya rörelsemönster. Kanske är det därför som boken sällan blir nostalgisk eller sorglig, snarare tvärtom – när verben rör på sig uppstår komik och oförutsedda vändningar. Språkets förskjutningar skapar friktion och glidning. När G upptäcker isfladdermössen överväger han inte flykt, utan snålskjuts.

Glidningarna är det också en del av det som kräver mer av mig som läsare. ”Rörelse är en del av lyssnandet” står det vid ett tillfälle. Jag tänker inte bara på hur orden lystrar till varandra, utan också hur jag lystrar till dem. De jämna marginalerna som ibland bryts upp av de körliknande partierna ”Wife of Brain” öppnar upp för en annan rytm än den medvetna radbrytningen.

Det måste också vara det som är det svåra arbetet som översättare – att vara lojal mot de dubbla betydelser och förskjutningar som uppstår och som särskilt Carson arbetar med, samtidigt som språket förblir otillräckligt. Någonting kommer att falla bort. För att få höra vad Mara Lee, som nu för tredje gången översätter Anne Carson, tänker om saken har jag ställt ett par frågor:

Vad anser du vara viktigt i ett översättningsarbete? 

– När det gäller vissa översättningar så är det viktigaste att det blir litteratur, och inte översättning. Att det blir underbar svenska av det. Men i andra översättningar kan det tvärtom vara viktigt att sömmarna syns, att den ”främmande” kroppen synliggörs, och hela det mödosamma språkarbetet i dess bångstyriga materialitet. Dock inte när det gäller att översätta Carson.

Det sägs ofta att det finns en omöjlighet […]? 

– Någon har sagt att poesi är det som går förlorat i en översättning. Jag antar att det är detta du syftar på. Men hela den diskussionen grundar sig på en föreställning om att översättning alltid involverar en förlust, vilken i sin tur cementerar tron på ett intakt, autentiskt ursprung. Enligt en sådan föreställning kommer översättningen att innebära en förmedling, en förvanskning av den ”äkthet” som därmed delvis går förlorad. Härmed talet om omöjlighet och förlust. Men gör ett tankeexperiment: försök att ”översätta” denna tankekedja till andra sammanhang, exempelvis mänskliga varelser och rörelser, där varje ”förflyttning” i så fall skulle innebära en förlust och en förvanskning, något som går förlorat. Hur låter det? Vill vi leva i en värld där fantasmen kring äkthet och ursprung är hegemonisk för vår syn på språk, människor, kultur? I don’t think so.

Varför inte istället beskriva översättning som en möjlighet. Och att misslyckandet, bristfälligheten samt översättningen är en inneboende förutsättning för varje talakt, varje rörelse.

Hur översätter du Anne Carson? 

– Jag läser och lyssnar. Det är dels lättheten i hennes språk, och dels fraseringarna, pauserna och tomrummen som skapar rytmen. Kanterna. Detta försöker jag överföra till en svensk språkdräkt. Det ska låta Carson om det. Det ska kännas Carson om det. Och sedan vill jag försöka förmedla det som tar höjd – hur hennes texter alltid lyfter mot det sublimas höjder.

“Konst och kultur ska vara lika självklart i allas liv oavsett klass, uppväxtort och bakgrund”

“Konst och kultur ska vara lika självklart i allas liv oavsett klass, uppväxtort och bakgrund”

Hej Minna, vem är du?

Jag är konstnär och modeskapare som drivs av feministiska frågor, motsättningar och modevärldens baksidor. Har en fot i konsten och en på modescenen och jag vet inte alltid ens om det finns en gräns där emellan.

 

Vilken var den senaste bok du läste?

Vi kom över havet av Julie Otsuka – ett kollektivt berättat kvinnoöde, så vackert så tragiskt.

 

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Ser om serien Absolutely Fabulous. Och det är verkligen absolutely fabulous!

 

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag har haft svårt att förstå att jag kan höra hemma i konst- och kulturvärlden då jag inte alls växt upp i den miljön. Sent om sider börjar jag känna mig bekväm med att vara där jag är och genom att ha börjat konsumera mer scenkonst, musik och konst ser jag hur alla kulturyttringar är knutna till varandra och till livet i stort och gränserna mellan vad som är vad börjar suddas ut. Jag älskar suddiga gränser.

 

Varför är kultur viktigt?

Konst och kultur är viktigt för att när det görs bra så för det samman människor som kanske inte annars möts, och berättar historier vi behöver höra och väcker tankar och känslor vi inte visste att vi hade.

 

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Perspektiv.

 

Vad önskar du av kulturpolitiken?

En satsning på barn och unga. Att konst och kultur ska vara lika självklart i allas liv oavsett klass, uppväxtort och bakgrund, så att tröskeln in i den här världen försvinner. Det ska vara lika lätt att börja spela cello eller spela teater som att börja spela fotboll.

 

Vad tror du behöver göras för att öppna många dörrar in till kulturen?

Kulturen måste våga bli mindre pretentiös och mer lättåtkomlig. Vi måste våga ta kulturen på mindre allvar, experimentera mer, leka mer.

 

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Att se samhället. Se människan. Att våga vara obekväm.

 

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

En bredare diskussion om vad kultur kan vara.

 

Last Famous Words?

Våga vara obekväm.


 

Minna Palmqvist är modeskapare och konstnär, nu aktuell med utställningen “Intimately Social – No Body” som visas fram till den 31:a maj i Färgfabrikens projektrum.

Foto: Märta Tisner

Vems blick räknas?

Vems blick räknas?

Vad är egentligen Norrland? Är det ett neutralt begrepp för att beskriva större delen av Sveriges yta, eller ett namn som berättar en historia om ett mytologiserat landskap som sträcker sig långt bortom det geografiska? Och vem får göra anspråk på berättelsen om Norrland?

I Aftonbladet Kultur i onsdags förra veckan bemötte Gustav Borsgård, doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, den text i vilken jag riktar kritik mot kulturskribenten Jack Hildéns betraktelser från den västerbottniska byn Missenträsk (Aftonbladet Kultur 3/5). I korthet går Borsgårds kritik ut på att det är problematiskt att anse sig äga rätten till en plats och en berättelse. Först och främst vill jag poängtera att jag inte någonstans i min text skrivit att jag anser att Hildén inte får skriva om norrländska platser, utan istället beskrev jag vilka berättelser jag skulle föredra att ta del av. Enligt mig handlar det dock inte så mycket om att anse sig ha ensamrätt till en plats eller patent på en blick, utan den diskussion jag vill se rör snarare vem som får möjlighet att sprida sin berättelse om platsen ifråga. Vems blick och berättelse som räknas. Det är en fråga om makt. Det är en fråga om klass.

I sin informativa och välformulerade text ”Det handlar om makt”  beskriver den samiske musikern och politikern Oscar Sedholm träffande kärnan i problematiken med kulturarbetares Norrlandssafarin; ”Problemet är att när Hildén skriver en artikel av detta slag i en av Sveriges största tidningar är att han har en maktposition. Bara genom att nå ut till så många och genom att tillhöra majoritetssamhällets skribent-elit, baserad i landets huvudstad, gör att Hildén har mer makt att påverka bilden av Norrland än den absoluta majoriteten av Norrlands befolkning, vit eller inte vit.”

Att vår blick formas och påverkas av den plats på vilken vi växer upp är inget märkligt. Att Hildéns blick på en västerbottnisk by skiljer sig från min blick på densamma är inte märkligare än att min blick på Stockholm, i egenskap av inflyttad, troligen skiljer sig från Hildéns blick på Stockholm. Problemet ligger , som Sedholm beskriver, i vems blick som äger förmågan och möjligheten att påverka den allmänna bilden av plats. Det är oerhört problematiskt om kulturarbetare från Stockholm ges mer utrymme att berätta om norra Sverige i riksmedia än vad norrlänningar ges. Gustav Borsgård menar bland annat på att vi som tagit oss rollen som ”Norrlands beskyddare” i själva verket tycker om att bli missförstådda av kulturarbetare från Stockholm. Förutom att detta uttalande är nedlåtande bygger det även på ett felaktigt förutsättande. Risken att bli missförstådd förutsätter nämligen chansen att bli förstådd, och båda dessa alternativ möjliggörs endast av att få utrymme att höras.

Ett första steg vore i sådana fall att upplåta det utrymmet.

Jag anser det vara relevant att förklara varför jag i min text använder mig av begreppet ”Norrland” för att beskriva en plats som utgör en så stor del av Sveriges yta. Länge ryggade jag tillbaka när man talade så svepande om ”Norrland” men nu anser jag att begreppet fyller en både praktisk och politisk funktion. Visst finns det markanta skillnader de nordliga landskapen emellan, men i slutändan spelar inte dessa skillnader särskilt stor roll för hur dessa landskap behandlas och beskrivs varken inom rikspolitik eller av riksmedia. Det är norrlänningar som grupp som beskrivs som tärande när vi anses klamra oss fast vid vår glesbygd. Det är norrländska som samlingsbegrepp för en rad olika dialekter som beskrivs som å ena sidan charmigt, å andra sidan obildat och bonnigt. Norrland är också mer än ett namn på en geografisk plats, det är ett begrepp som rymmer en rad föreställningar och mytbilder. Föreställningar som appliceras och används oavsett vilket norrländskt landskap det är vi talar om.

Borsgård brister i sin analys av begreppet kolonialism och dess aspekter när han argumenterar för att det skulle vara ”okänsligt” att i egenskap av vit norrlänning använda sig av begrepp som kolonisering gällande den både historiska och samtida systematiska exploateringen av norra Sveriges resurser. Kolonisering handlar nämligen inte enbart eller alltid om rasism, utan innefattar också en ekonomisk aspekt av betydande karaktär som Borsgård i sin text verkar bortse ifrån. I detta fall handlar det, förutom om rasismen gentemot samer (ett folk som förövrigt rasifieras, vilket Sedholm påpekar i sin text) främst om klass. För att beskriva just det historiska utsugande av norrländska naturresurser som jag behandlade i min första text är kolonisering därför ett högst adekvat begrepp att använda sig av. Att använda sig av begreppet kolonialism för att beskriva det som gjorts mot Norrland, och Sápmi i synnerhet, innebär heller inte en jämförelse med, eller ett förminskande av, (värre) global kolonialism. Kolonialism är kolonialism oavsett på vilken plats den sker och vem kolonisatören är, och bör benämnas med sitt rätta namn.

Att hävda att det koloniala inflytandet skulle vara överspelat och att Norrland och Sápmi i dagsläget inte fortfarande lider av sviterna efter den svenska centralmaktens kolonisering är att mörka en del av vår svenska historia som bör hållas levande. Att försöka förneka och förminska de konsekvenser denna kolonialism haft på landets nordliga delar är ohederligt.

Borsgård anser att det faktum att det oftast är kulturarbetare från huvudstaden som ges utrymme att reflektera kring landets norra delar är en annan diskussion vilket jag omöjligt kan hålla med om. Att antyda att det utrymme (eller brist på utrymme) skildringar av norra Sverige bereds i rikstäckande medier inte skulle ha en inverkan på de politiska satsningar, och då inte minst kultursatsningar, som riktas mot Norrland anser jag vara rent felaktigt. Det tyder, som Sedholm behandlar i sin text, på en bristande förståelse för hur samhället fungerar och hur dess olika delar påverkar varandra. Jag anser det även problematiskt att inte diskutera den maktobalans som uppstår mellan södra och norra Sverige när den huvudsakliga politiska, ekonomiska och kulturella makten finns i södra Sverige och Stockholm, och hur denna obalans i sin tur påverkar berättelsen om och synen på Norrland.

Avslutningsvis anser Borsgård min skildring av norra Sverige vara ”schablonartad” för att jag talar om fabriker och hjortron. Jag tänker att Norrland, som utgör större delen av Sverige geografiskt sett, rymmer både hjortronplockande och ungdomsfestande, både vidsträckt tystnad och intensivt liv. På den plats där jag kommer ifrån finns det vinterdagar då solen knappt tycks gå upp och sommarnätter när solen aldrig går ner. Alla bär vi både mörker och ljus inom oss, alla upplever vi både hopp och förtvivlan. Alla bär vi på berättelser som förtjänar att höras. Oavsett om vi befinner oss i en femma på Mariatorget eller i en avbefolkad glesbygd. Just därför önskar jag ett större engagemang och intresse från de rikstäckande medierna gällande vad som försiggår i norra Sverige.

För att hela Sverige räknas. För att våra berättelser och våra liv räknas.

 

 


Linnéa Sjödin studerar litteraturvetenskap och är medarbetare på Kultwatch.

Foto: Rikard Fröberg

 

mitt yttersta

Hej och förlåt!

Det var jag som sökte jobbet!


Har inte så jättemånga bollar i luften

och är socialt helt inkonsekvent


jag kan slicka kuvert

lika bra som fitta

och hoppar in om det behövs


jag är lite rädd för att bli smutsig

men med intimhygienen är det sämre

jag har parfym


jag kan trolla med knäna och

bollar gärna med någons bröst på fest

Jag kan göra succé! Det är bara omtanken som sätter gränser!


Undertryckt i både tal och skrift


Ni behöver inte ringa mig

Jag ringer er

och tjatar tills jag ändå inte får som jag vill


Tack då. Och förlåt om man finns då.

Gubbkuksgubbe!!!

@moder_justitia_txt är en ny femisistisk och samhällsanalytisk röst, som arbetar med lyrikens formspråk och Instagram som främsta plattform. Med en blandning av humor, sarkasm, allvar och en tydlig ideologisk profil, vill hon förmedla lyrik som är lätttillgänglig; såväl kontextuellt (Instagram) som intellektuellt. Bakom alteregot, döljer sig en kvinnlig byråkrat med underordnade kreativa uttrycksmöjligheter. Hon beskriver sig själv som en ulv i fårakläder, medan @moder_justitia_txt får gå helt fri från förklädnad. Hon är tvärtom någonting så befriande som en ulv som får lov att vara en ulv. En ulv som pratar öppet om manshat, onani, ångest och mens. En ulv som inte behöver ta varken hänsyn eller konsekvenser. Välkommen till den prepostpatriarkala världen of moder_justitia_txt


Illustration: Sara Lovisa Bäckström.

 

Om Norrland är en främmande plats är den främmande platsen min.

Om Norrland är en främmande plats är den främmande platsen min.

4818868482_90a61041f9_o

Foto: Sebastian Bjurbom

 

Jag förstår att det är lockande att skriva om Norrland. Om melankolin som ibland nästan tycks svepa in tillsammans med snön över kalhyggena, om de tomma landsvägsbussarna som passerar utanför de obebodda trähusen. Jag kommer själv från Norrland och förstår att det norrländska landskapet kan romantiseras, idylliseras och exotiseras. Därför blir jag inte heller förvånad av att se att Aftonbladets kulturskribent Jack Hildén gjort just detta i en text som fått namnet ”Missanpassad i Missenträsk” (Aftonbladet Kultur 3/5 -15).

I korthet går texten ut på att Hildén beger sig till Sara Lidmans hus i just byn Missenträsk för att skriva färdigt ett manus. I en bisats nämner han hur han ”skäms över att åka till Västerbotten bara för att…skriva” men vad som sedan följer är den sedvanliga, lätt koloniala och exotiserande redogörelsen av den norrländska glesbygden vi sett reproduceras i oändlighet. Hildén har svårt att höra vad ortsbefolkningen säger, betonar att lokalborna inte läst Sara Lidman och blir upplyst om vad en lada är för någonting. Han är visserligen noggrann med att i texten framställa sig själv som den okunniga och missanpassade, vilken textens titel antyder, men resultat blir ändock en betraktelse skriven ur ett ovanifrånperspektiv som gör den rent provocerande att läsa. Det faktum att Hildén medger att han inte ens läst Sara Lidman själv, men ändå fått möjligheten att åka till hennes hus för att skriva kan anses anmärkningsvärt. Att detta besök dessutom utmynnat i en lång självcentrerad text där Lidman knappt nämns är bara grädden på moset.

När Hildén skriver hur han efter ett antal dagar börjar ”uppleva att nyheterna inte angår mig. Så långt ifrån allt som händer att det inte spelar någon roll.” är det ytterst talande för den position från vilken denna text är skriven. Dels visar dessa meningar på en häpnadsväckande Stockholmscentrism och jag kan personligen försäkra Hildén om att saker och ting händer även på den norrländska landsbygden. Dels tyder det på en okunskap gällande det skeva maktförhållande som existerar mellan Norrland och övriga Sverige. Det är en relation som under lång tid har byggt på systematisk utsugning och kolonisering av Norrland, vilket i sin tur bär en del av skulden till varför de avbefolkade ”hålor” Hildén beskriver ser ut på det sätt de gör idag. Jag begär inte att Hildén ska ge en utförlig redogörelse för det sätt på vilket resurser och kapital successivt flyttats till södra Sverige och vilka förödande effekter detta haft på de norrländska regionerna, men om man nu ämnar skriva ur det utifrånperspektiv Hildén valt att göra kan det vara på sin plats att förhålla sig till denna verklighet.

Om nu personer som ej är bosatta i Norrland nödvändigtvis vill skriva om sina upplevelser av Norrland, så vill jag hellre se texter skrivna av oss som inte lämnar den norrländska glesbygden med känslan av att ha upptäckt en främmande plats och med ett romanmanus på hårddisken. Texter skrivna av oss som återvänder till storstäderna med en känsla av skuld som är svår att formulera, vi som betraktar de fallfärdiga, tomma husen med en sorg som känns i maggropen. Vi som oroar oss över hur våra åldrande släktingar ska klara sig när den sista lanthandeln i byn tvingats stänga igen. Vi som varje dag bär Norrland inom oss, som ser våra berättelser, våra liv och våra platser beskrivas som vore de från en främmande värld i en av Sveriges största tidningar.

Jag skulle vilja berätta för Jack Hildén om mitt Norrland, ett Norrland med verkliga människor där verkliga saker sker, hela tiden. Jag skulle vilja berätta om vad det innebär att växa upp med avskedet redan insprängt i kroppen, på en plats alla väljer att lämna. Om en arbetarklass som fortsätter kämpa på i de avbefolkade orterna, som kämpat i många generationer.

Jag skulle vilja berätta om min farmor som hade talang för handarbete och hade velat bli syslöjdslärarinna, men som växte upp på en plats där drömmarna och möjligheterna inte sträckte sig längre än till den bergiga horisonten. Hon kom att arbeta på fabriken istället, som så många andra i det lilla samhälle där hon bodde. Jag skulle tala om  hennes sönderarbetade lungor, hennes värkande fingrar i ett hårt grepp om hinken med hjortronen vi plockade tillsammans. Hur gyllene bären var i hennes händer. Jag skulle vilja berätta om allt detta för Jack Hildén, men jag är inte säker på att han skulle förstå mig.

Han har ju uppenbarligen svårt att höra vad vi säger.


Linnéa Sjödin studerar litteratur och är medarbetare på Kultwatch.

Carl Olof Berg har övat jättemycket, nu vill han ha uppvisning – hemma hos dig

2 – 17 maj kan privatpersoner bosatta i Stockholm beställa hem en gratis uppvisning av Carl Olof Berg, dansare och koreograf. Andrology Showroom heter projektet som har sin tillfälliga bas i Konstnärshuset.

Uppträdandena som kan beställas hem är en prinsessgympa från 1967, en lågmäld pianokonsert med poplåtar skrivna av män i ditt vardagsrum eller en guidad visning av slutna manliga rum i köket.

Andrologi är läran om mannen som biologisk varelse (jämf. gynekologi) och med Andrology Showroom vill Carl Olof Berg utforska scenbegreppet genom att åka hem till människor. Med humor och ödmjukhet gör han en liten uppvisning i vardagsrummet eller köket på temat maskulinitet och prestige. Privatpersonerna som bokar väljer vilken uppvisning de vill ha och vilken dag Carl Olof Berg skall komma hem till dem. Med upplägget vill Carl Olof Berg ifrågasätta maktrelationen mellan utövare och publik och skapa enklare möten fritt från konventioner, men vill också visa på att hemmet är en social scen där vi bygger våra kroppar och identiteter. Det blir ett nära, intimt och pirrigt möte.

Intresserade ringer en automatisk bokningstjänst på telefonnummer 0769 – 45 44 44 för att få höra mer om projektet och för att boka hem. Onsdag till söndag kl 12 – 17 går det också bra att besöka Andrology Showroom högst upp i Konstnärshuset på Smålandsgatan 7 för att prata mer med Carl Olof Berg eller se ett smakprov på något av hans inövade uppträdanden.

Carl Olof Berg har varit verksam performer och koreograf i snart 20 år. Andrology Showroom är hans examensprojekt på masterutbildningen för Nya Performativa Praktiker på Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm. I sitt konstnärskap vill Carl Olof Berg utforska och ifrågasätta maskulinitet och prestige genom att använda sin egen kropp som metod och material.

Mer information finns här. Facebook event finns här.

Visuell identitet & kommunikation: Bastion Agency Studio Lab
Andrology Showroom, 2 – 17 maj, Konstnärshuset, Smålandsgatan 7 
carlolofberg.com | andrologyshowroom.se | boka: 0769 – 45 44 44