Novell: Sommaren på torpet

Novell: Sommaren på torpet

 

Vi sitter i köket och du berättar om män som vänt sina ansikten bort. Män som behandlat dig illa. Du berättar om allting som inte är så svartvitt, men somligt har satt spår. Jag lyssnar, men jag vet inte vem du vänder dig till. Du berättar om högstadietoaletter och underkastelse, om åren som gått. Vi lyssnar på låtar om olycklig kärlek, kärlek som är ond, riktad. Tills du ber mig stänga av, tills vi trampat flera varv, tills en låt får dig att minnas något från förr. Jag lyssnar på dig. Jag dricker sprit blandat med schweppes, men du dricker ingenting. Alkoholen får dig bara sänkt, den får dig att tänka på saker din pojkvän säger, som du berättar. Jag säger ingenting. Du sätter dig på trappen med en cigarett. Det regnar. Blommorna och gräset och stenarna är blöta överallt. Sänkta, dränkta. Jag vill att du ska komma in och dricka, för jag tror att kanske då vill du älska mig. Jag vet inte vad jag vill ska hända men har en stark känsla av att någonting måste hända. Men du älskar bara män. Jag vet inte vad hos män du älskar, jag hittar inte din mjuka punkt. Jag skulle göra vad som helst för att leta, jag tänker att hittade jag den skulle jag kanske kunna älska dig, allting skulle vara mindre abstrakt, eller åtminstone skulle jag kunna vara den vän du aldrig bett om.

 

Vi hittar några gamla gummistövlar, kanske farfars gamla, han har så små fötter, nästan som dina, och vi ger oss ut. Vi kan inte hålla oss till hushållspapper, vi behöver tamponger, bindor, vi vaknade båda med mens inatt. Det blev värre i morse. Nu måste vi lifta. Fram till dess det kommer en bil får vi promenera. Jag klarar inte att promenera mer. Jag ställer mig i diket, det blöta, för snart måste en bil komma. Vi pratar men jag avbryter, skriker att slumpen inte finns, du får det du förtjänar, allt går att härleda. Jag är arg. Menar att slumpen är som vinden, luftluckor som behöver fyllas. Vår framtid beror på vilka luftluckor som behöver fyllas. Behövs vi ens, är vi den luft som ska blåsa in, eller kommer vi förtappas? Vi som hade lovat att bli stora. När jag var fem lovade jag mig själv att inte bli bortglömd, att inte förintas, det var en sådan stark känsla, och nu har jag träffat dig, som är större ändå, du är större än mig, och du är min egen motsats. När du var fem förstod du att du skulle dö, gick in och grät på toaletten och sedan gick du ut på gården igen och lekte med de andra. Men slumpen kan du glömma. Du bara ser på mig. Eller ser någon annanstans. Vad vet jag. Du säger att jag kan se lite praktiskt på saker. Du säger åt mig att jag har mitt liv, jag kan göra vad jag vill, att jag ändå kan försöka, men du lämnar slumpen därhän nu. För jag menar fortfarande att den inte finns. Jag menar att vi ska bli stora, att det är det ända rätta men det finns ingen slump att varken hjälpa eller stjälpa, slumpen är ett begrepp bara, att ta till. Men inget av det vågar jag säga. Jag har skavsår av regnet som ätit sig in mellan gummistövlarnas trasiga foder och de nerhalkade strumporna. Jag gråter för att jag tycker synd om mig själv och då ser vi en bil skymta därborta. Jag springer upp med min tumme i beredskap. Ställer mig mitt på vägen.

 

Du står länge inne i grovköket och diskar. All disk som blev över efter turen till Ica, allt som jag bara hällde ner i vasken, som att rycka undan duken, bordstricket. inga silverbestick och ingen fin porslin men gammal keramik och lite plast, sånt som hör till torpet. Vi sitter alltid inne i köket och äter för regnet som vägrar upphöra, som av en självklarhet fortsätter att passivt forsa. Jag sitter inne i köket och vilar. Vilar efter samtal som bara ger mig huvudverk, som inte tar slut. Jag vill äta upp dig, men det finns ingenting att äta, så du kommer ut och sätter dig bredvid mig på kökssoffan, lutar ditt huvud mot mitt, kanske för att du förstod vad jag tänkte tänker jag. Men i själva verket för att tiden passerat. Disken står i diskstället, och den hjälpte dig att rensa tankarna, med stereon skränande bredvid. Pojkar som skriker om att förändra världen, det är allt du orkar lyssna på just nu.

 

Du tänker på det som varit, och jag tänker på det som aldrig kommer vara. Varför bjöd jag med dig hit? Ett tomt torp att vistas i under sommaren. Du ville se något vackert. Rensa dina tankar. Kanske glömma. Vi kände knappt varandra. Nu slutar det knappast regna, och vi rör oss i en allt snävare cirkel mellan kök, grovkök, sovrum och dass. Jag har en ondskefull blick. För varje natt som går, varje samtal bredvid dig i sängen, varje stund ensam i väntan på att du ska komma in efter att ha varit ute för att röka, vill jag ha mer. Jag är till bredden fylld av skildringar av dig. Det är allt som ryms. Det är det enda som inte är svart. Skildringar av dig baserade på mig. Jag berättar att du är nog min egen motsats, och du öppnar inte munnen för att säga att det bara gör dig ledsen, att du tycker om mig men inte vill finnas i någon annan. Du säger att du tror människor är mer föränderliga, mera som någon slags massa, eller kanske bara som luft. Att man inte har någon rätt att döma. Att folk tror för mycket. Jag säger att det säger allt om dig, att du säger så, men jag tänker tvärtom. Men vi kan strunta i det säger jag. Allt kan vi strunta i för olyckan är konstant, och lyckan likaså.

 

Vad du är naiv, säger jag en dag när solen för en gångs skull tittat fram och vi äter korv sittande på den blöta trappan. Allt har börjat glittra om man tittar noga. Jag tittar på din blick som inte tittar tillbaka. Du fortsätter berätta om din släkt som vill att du ska ha en framtid värd något, som vill att du ska bli något fint, och jag lyssnar. Du menar att de är ytliga, och att stressen brutit ner dig. Jag säger du har alla nyanserna, du är de motpoler jag ser och har letat efter överallt, du är där regnbågen slutar. För när jag är nattsvart sotig paranoija är du förutsättningslös som ett rinnande vatten. Som luft. Du tar saker för vad de är. Därav förvirringen. Och du fortsätter berätta om hur du velat arbeta med kultur, du läste DNs kultursidor och beundrade vartenda ord, du letade utbildningar, film, skrivande, allt, men du tror inte du har det som krävs, du vågar inte heller riskera, men du fick alltid höra att det inte var värt att riskera, och du tänker att du ändå inte har vad som krävs och så all politik som går hand i hand som du inte begriper. Du kan inte relatera. Du berättar att du inte tänker rösta. Jag säger att jag inte heller tänker rösta. Och med naiv menar jag bara att du är fulländad. Förutsättningslös, därmed förvirrad. Jag rättar dig sedan och förklarar att utbildningarna, de leder till ingenstans och att de som pratar på kultursidorna ingenting vet. De pratar bara till varandra och det är därför du slutat lyssna. Jag tittar på dig igen medan du tänder din cigarett och bestämmer över dig igen, jag bestämmer att du och jag ska skriva historia.

 

Männen förföljer vår vistelse på torpet. Kanske är de vattnet som forsar utanför fönstret och gör att vi inte orkar lämna huset för du menar att när du är med Axel känner du dig ensam och kan inte relatera till människor omkring dig. Du sluter dig, som du gör nu. Och jag förstår inte men låter de bilda ett soundtrack tillsammans med Ane brun som sjunger om gummisnoddar fästa runt själen och Beach house som sjunger om att lämna det som varit. Du stänger av, du vill inte lämna någonting. När du berättar om männen vill jag hålla för öronen, men det gör jag inte. Jag lyssnar istället noga. Låter dig sätta på och stänga av musiken. Jag ser min plats. Jag är god, men lömsk. Jag har min funktion, och ju mindre jag klarar den, desto högre håller jag den, desto starkare går jag in i den. Jag är din, alltid din. Alltid din vän. Du har inget annat än kvinnliga vänner. Och en mamma som vill att du ska bli läkare och en pappa som skämtar och kallar dig smokey. Som lånar ut stora lacostekoftor med breda axlar som du sveper om dig när fukten kryper sig in i stugan.

 

När alkoholen är slut och påsen med euroshopper-bindorna även den, tar vi väskorna till busshållplatsen. Du promenerar framför mig med ryggsäcken på ryggen, och snart går bussen som tar oss in till stan. Du har fortfarande inte under alla dagar velat dricka mer än en en liten flaska körsbärsöl. Jag kommer hem och det blir inte mörkt förrän elva. Så många timmar av ljus. Så många timmar av tankar. Inte ens då är det mörkt. Mera gult, brunt, blått, det är som en sårskorpa, ett blåmärke hos någon som fallit på knä. Det har äntligen slutat regna.

 

 


Agnes Nycander är aspirerande författare och fotograf. Hon intresseras just nu inte för något utöver detta. Agnes Nycander skriver prosalyriska noveller och har läst författarskolan prosa&lyrik på Biskops Arnö. 

Den heterosexuella plågsamheten

Den heterosexuella plågsamheten

Sick & Savvy och Ms Ferocious är två som identifierar sig som kvinnor. Kvinnor som nedan diskuterar mäns otillräcklighet och den heterosexuella tvåsamheten, eller snarare… Den heterosexuella plågsamheten.


Ms. Ferocious: Äntligen tar vi oss tiden att bara ge oss hän angående vårt hat för den heterosexuella relationens samvaro. Både du och jag kommer ju in på det här ämnet ganska ofta, och helt ärligt, i mitt liv är mellanmänskliga relationer en del där patriarkatet känns som mest. Jag är identifierar mig som kvinna med ganska diffus definition av min egen sexualitet. Dessvärre har jag ändå erfarenheter av längre relationer med män. Och som de flesta brudar som varit ihop med snubbar vet, så är det bland det mest energikrävande man kan utsätta sig själv för. Känns nästan som ett självskadebeteende ibland.

Har så många praktexempel på dåliga relationer med män att jag knappt vet var jag ska börja. LOL vänta, jag har BARA exempel på dåliga relationer med män?

Män är som blodsugande parasiter. Jag har upplevt att det finns typ, tre slag:

  • Den sviniga killen

Den här typen döljer inte sin arrogans, själviskhet, eventuella våldsbenägenhet (psykisk och fysisk) och diverse övriga manligt kodade och äckliga egenskaper. Han är dum i huvudet, och typ stolt över det? Han behandlar kvinnor efter sitt eget tycke och man förväntar sig inget annat.

  • Den “normala” killen som kallar sig feminist

Den här killen skryter om att han är medveten. Han är till synes helt vanlig. Verkar ganska normfungerande rent psykiskt, d.v.s. inte påverkad av diverse outredda trauman, och inte särskilt våldsbenägen. Han tror att han behandlar kvinnor som jämlikar, men vill gärna ha bekräftelse för det. Det är med andra ord något han ska ha credd för, den lille ängeln.

  • Den känsliga killen (kan också kalla sig feminist)

Den här lilla mjukisen. Han är snäll, verkar så himla uppskattande, OCH, wait for it…. GENUINT INTRESSERAD! Med andra ord ALLT som en vanlig heterotjej aldrig hittar i en vanlig heterokille. Han är “i kontakt med sina känslor” och öppnar upp direkt.

Den sviniga killen är den man har lättast att hata på. Det är den som de flesta hatar på. Det råder liksom konsensus kring hur problematisk han är. MEN! VI ÄRO ALLA LURADE! För egentligen är typ 2 farligare. Den medvetna, till synes “normala” killen. Och: typ 3 är farligAST. Det är i hans sällskap som man inte ens märker hur man sakta men säkert bryts ned, hur man tar mer hänsyn till hans känslor och till slut enbart agerar utifrån honom, glömmer bort sig själv. Allt medan man tror att han gör detsamma för en själv. NOT!

Vad tänker du? Känner du igen de karaktärerna eller vill du lägga till någon? TELL ME ALL!

Fanny Åström illustration 4

 

Sick & Savy: Alltså, jag känner verkligen hur mitt blod börjar koka (undrar vad blodets kokpunkt ligger på?) när jag läser killtyperna du beskriver. Det är ju exakt så! Jag har nog ofta dejtat typ 1 (sviniga killen) men snarare haft relationer med “normala” och “känsliga” killen. “Känsliga killen” har hands down varit absolut värst. Har tänkt mycket på hur dessa känsliga killar verkligen utnyttjar (miss)uppfattningen om att “män inte får uttrycka sina känslor” när de ska försöka binda en tjej till sig. Apropå det: kan vi en gång för alla ta död på uppfattningen att män inte skulle “få” uttrycka sina känslor, medan kvinnor skulle ha fritt spelrum för känslouttryck? Blir så förbannad på detta för det är en sådan jävla lögn. Kvinnor som uttrycker starka känslor ses som “oresonliga” och “hysteriska” medan hela samhället kollektivt gråtrunkar till “känsliga män” (se typ Alex Schulman och Sigge Eklund för utmärkta exempel).

Ok, behövde bara få ut det där ur systemet. Anyhow, den känsliga killen använder det slugaste tricket av alla: han får en att tro att det är en GÅVA att få ta hand om hans känsloliv. Detta är ju direkt kopplat till den felaktiga, men djupt inrotade, uppfattningen om att män inte “får visa känslor”, för om män inte får visa känslor så blir det ju väldigt exklusivt att få tillgång till en mans känsloliv. Och alltså, att få komma nära en annan människa känslomässigt är ju någonting fint och betydelsefullt, men som du sa tidigare: han är aldrig lika intresserad av ditt känsloliv som du är av hans, och han kommer aldrig göra avkall på sig själv för att ta hand om dina känslor. Blir så trött när jag tänker på mig själv som yngre och hur jag verkligen kunde känna mig “utvald” som fick ta hand om en killes känsloliv. Samtidigt gäller det ju att ej skuldbelägga sig själv för som kvinna har en ju fått lära sig praktiskt taget sen förskolan att det finaste som finns är en snubbes uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis har jag i ALLA relationer med män upplevt följande:

Jag blir rörd och smickrad de få gånger han visar genuint intresse för mina känslor.

Han tycker att jag ska vara rörd och smickrad av att jag får visa intresse för hans känslor.

SPOT THE DIFFERENCE? Fuck detta alltså.

 

Ms. Ferocious:  ASSÅ WORD på detta med vem som får visa känslor och hur det uppfattas. Jag upplever att jag p.g.a. att jag läses och identifierar mig som kvinna, blir dubbelt bestraffad hela tiden. Om jag visar känslor och engagemang kan det uppfattas som för “needy”, då blir jag en klängig brud som är osjälvständig och krävande. Om jag å andra sidan inte gör det, försöker vara sparsam med mina känslor, beter mig enligt vad som uppfattas som normativt rationellt, så blir jag istället sedd som kall, okänslig, rent av “manlig”. Och gud förbjude en kvinna att uppfattas som manlig! Kvinnor ska inte ha egenskaper som är manligt kodade, det värsta som finns är en kvinna som avviker från normens bild av en kvinna.

Jag har också ofta dejtat typ 1 – och då har det ju liksom varit tydligt från början vad som inte fungerar, det har liksom inte funnits en gnagande känsla av obehag, ständig olust och konstig oro som följeslagare genom relationen. Det har varit lättare att navigera i den relationen, hur sjukt det än är?

Problemet med normala killen är att han tror att han redan vet exakt hur patriarkalt beteende ser ut, och att han därför inte har något sådant själv. Typ som vita personer som “vet vad rasism är” – pratar om andras rasism, rasistiska strukturer, men inte kan se sin egen del i det. Normala killen kanske har nagellack ibland, eller hänger mycket med tjejer, för att sedan bete sig sjukt patriarkalt, t.ex. i det emotionella eller sexuella.

Men, för att återkomma till känsliga killen. Känsliga killen fläker ut sin själ för dig, han börjar snabbt dyrka dig och förklara sin innerliga kärlek, men om du inte visar den tillbaka på det sättet som han vill (hur det sättet är kanske man inte ens får veta) så hämnas han genom passiv aggressivitet. Han kräver ständig uppmärksamhet och om du inte uppfyller hans behov så är han snabb med att påpeka allt han skulle ha gjort för dig, allt som du inte gör. Han babblar på om jobbiga barndomsminnen, eller anledningar till varför han är som han är, vilket får det att framstå som att han har god kommunikationsförmåga. Men i själva verket beter han sig som ett barn så fort du vill kommunicera något, så fort du har något behov eller något att anmärka på hans beteende. Han kan inte ta till sig kritik som är riktat mot honom. Han som ju bara älskar så mycket! Vad kan man göra mer än det?

Och något gemensamt för alla tre: bristen på engagemang i relationen. Hur många gånger finner man sig inte, som självidentifierad tjej i relation med heterokille, vara den som typ, projektleder relationen? Gör mysigt hemma, föreslår aktiviteter, försöker fixa stämning. Så fort männen känner att deras intresse är besvarat, är det som om de aldrig mer behöver lyfta ett finger. Och så sitter man där, med någon som praktiskt taget bor hos en, utan att för den sakens skull någonsin har ansträngt sig för att man ska göra något fint ihop. Helt plötsligt, efter någon månad, befinner man sig i en relation som känns som ett 60 år gammalt äktenskap. Städa, laga mat, se till att karln får käka när han kommer hem efter jobbet! Å nu var det längesen vi hittade på nåt, se till att dra med honom ut på en teaterkväll eller nåt! Å nu var det längesen sexet blev bra, se till att piffa till dig och lukta gott så kanske det händer!

För att inte tala om SEXET?!??!?! Alltså gud, jag orkar nästan inte.

Feministiskt Perspektiv publicerade för inte så länge sedan en krönika av Sandra Dahlén om kukfixering, vad det gör med sexet när en kukbärare och en fittbärare ligger med varandra. Och just sådant heterosex som involverar en kuk och en fitta kretsar ofta kring kuken och penetrationen, vilket ju är en aspekt av hur kasst sexet kan vara. Och bara en sån sak, de flesta killar jag har legat med, har aldrig velat bli penetrerade själva. De ser det som något skrämmande och äckligt, rent av förnedrande ibland, men samtidigt som den mest naturliga saken att penetrera en kvinna. Jag tycker det är obehagligt. Liksom hur kan det vara okej att köra in något i mig om du tycker att det är så kränkande att någon gör detsamma mot dig? Eller sedan att min njutning nästan alltid har varit sekundär. Snubben utger sig för att vilja vara din bästa älskare, pillar lite, på sin höjd langar en liten slick (helt utan att vara lyhörd nog att ens märka att han gör det svindåligt), sen är det dags för kuken. Jag har fan blivit kallad sex-fascist (av en man) för att jag har krävt orgasmer eller njutning på lika villkor!!!!!!

Finns massor att säga om sex och sexuella praktiker eller icke-praktiker i heterosammanhang. Men en sak som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet i diskussioner är frågan om vem som ska vara sexig. De flesta tjejer jag känner som ligger med killar anstränger sig för sin egen skull men också för hans, att vara sexiga. Sen vad sexig innebär skiljer sig för olika, men jag har typ -ALDRIG- hört talas om eller varit med en kille som har ansträngt sig för att JAG ska tycka att han är sexig. Aldrig någon som har gjort sexig stämning, eller gjort något med sin kropp eller sina kläder för att höja sex-nivån. Han kan bara vara som han är – typ ganska lat och osexig, så kommer jag och ba har på mig nice underkläder, nyvaxade genitalier, insmord kropp och whatever. Visst att jag njuter av att göra så, att det är för min egen skull också, men det vore liksom nice om någon tänkte på att göra detsamma för en själv.

Fanny Åström illustration 3

Sick & Savy: “Normala killen har kanske nagellack ibland” – Haha alltså spot on, samt att han ofta tycker om att mer eller mindre subtilt skryta om det faktum att han har det, så subversiv som han är! Liksom, jag har haft nagellack dagligen sedan jag var 13, din slarviga manikyr imponerar inte på mig.

Ja! Det du sätter fingret på är ju det jag tycker om att definiera som “känslomässigt arbete”, vilket jag personligen anser vara ett mycket större problem än fördelning av exempelvis hushållsarbete (som dock även det oftast är ojämnt – jag har definitivt städat mer, och framförallt mer noggrant, än mina manliga partners) eftersom känslomässigt arbete, när det inte fördelas jämnt, är så oerhört utsugande! I min senaste relation med en man insåg jag först inte hur otroligt SJUKT det var att han i princip aldrig frågade mig saker, jag tänkte nog att det var normalt, på något vis. Kommer ihåg att jag satt i soffan och läste medan han höll på med något på sin dator och det slog mig att han nog inte inlett EN ENDA konversation med mig som ej enbart var av praktisk natur på flera veckor. Jag frågade däremot honom dagligen om hans humör, mående och tankar. Det är för mig fullkomligt fascinerande hur dessa män (skulle vilja säga de flesta män faktiskt) resonerar? Hur kan någon vara så fullständigt självcentrerad att denne inte tänker på hur mycket emotionell bekräftelse och uppmärksamhet han får av sin kvinnliga partner, och hur otroligt lite han själv ger tillbaka? Kan bli så arg att jag blir gråtfärdig när jag tänker på detta.

Alltså JA let’s talk about heterosex as we know it. Denna ofta vansinnigt tråkiga sysselsättning eftersom 85% av alla heterosnubbar jag varit med är fullständigt lost down there? Dels är många så otroligt dåliga på att känna in stämning och vibbar, dels är det många som faktiskt borde läsa på. Om det är något jag är så vansinnigt trött på så är det denna ständiga uppfattning om att personer med fitta skulle ha så förbannat “svårt att komma”. Jag tror detta är en missuppfattning och att det egentligen handlar om att de flesta ciskillar HELT ENKELT INTE BRYR SIG TILLRÄCKLIGT OM NÅGON ANNANS NJUTNING i kombination med att fittan är tabubelagd och vi med fitta får lära oss att vår njutning är sekundär och att det inte ska vara självklart för oss att få orgasm. För ärligt, jag har inte alls svårt att komma! Inte om personen ifråga vet vad han gör. Problemet är ju bara att majoriteten inte har en aning, och varken frågar eller känner in mig under sexet.

Det du tar upp om vem som ska vara sexig och ja, göra sig sexig inför den andra är så otroligt intressant och skev. När jag läste det du skrev om att du aldrig upplevt att en kille liksom gjort något aktivt för att göra sig själv sexig/fysiskt åtråvärd inför dig var det som att få ett slag i magen – jag har nämligen aldrig upplevt det heller. Däremot har jag själv aktivt ansträngt mig för att vara sexig eller skapa sexig stämning majoriteten av gångerna jag haft sex med män. Hur absurt är inte detta?

En annat intressant (läs: oerhört irriterande) fenomen jag vet att vi diskuterat en gång tidigare är ju även hur många män inte rör vid en under sex, förutom typ, penetrationen? Kanske typ, lite pillande och typ att de rör vid ens bröst men liksom inte mer än så. Tycker detta oftast gäller män en inte haft så mycket sex med (eller om det är väldigt casual) men har på riktigt även upplevt detta i förhållanden. Liksom, de känner efter om en är tillräckligt våt och sen är det kuken, kuken och åter kuken som står i centrum? Finns ju även ett annat närliggande fenomen: män en ligger med typ en gång och som har sex med en men sedan vägrar ens ligga/sova nära en efteråt?

Fanny Åström illustration 6

 

Ms. Ferocious: Asså word på allt. Så jävla skevt, allt som vi har tagit upp i den här texten känns också som regel mer än undantag. De personer jag dejtat som identifierat sig som män har det också funnits friktion med just av den anledningen: deras manliga identitet. Alla internaliserar ju patriarkala normer och beteenden, och jag märker hur jag själv ofta beter mig otroligt patriarkalt eller ibland “macho” i relation till män som ett slags försvar. Men det kan de inte hantera, det blir ett problem jämfört med hur deras egna patriarkala beteenden ofta går obemärkt förbi, eller i alla fall inte problematiseras.

En annan grej som jag har tänkt på är tvåsamheten, den norm som även genomsyrar hbtqi-communityt också, relationer av andra slag än hetero. Bland mina egna relationer har den dock tagit sig starkast uttryck i heterorelationer. Brukar kalla det “den heterosexuella plågsamheten”. Jag har aldrig varit tvåsam egentligen, men när jag haft relationer med män har jag gått med på att ha relationen på deras villkor, dvs uttalat monogam, sedan typ varit “otrogen”. Det är ofta de som sätter spelreglerna: inleder med att säga t.ex. att de inte söker något långvarigt, eller basunerar ut något banalt som att “de har svårt att bli kära” eller på annat sätt skapar en situation i vilken man behöver hävda sig och känna sig otrygg från start. Sen när relationen blivit någorlunda “stabil”, när en själv “bevisat” hur en “förtjänar” ett commitment och killen vill vara med en så kan han inte acceptera att man vill ha relationen på andra sätt än monogam. När jag insåg hur jag har kompromissat mina egna behov och hur jag vill ordna mina relationer började jag göra annorlunda. Jag har i mina senare relationer med män varit snabb och tydlig med att kommunicera hur jag vill ha det, och jag har vägrat kompromissa. Det har orsakat stormar, jag har aldrig stött på maken till effekt. Hur mannen i fråga först går med på det, sedan krisar totalt, sedan straffar en för det. Eller beter sig helt konstigt och barnsligt och typ gör samma sak som en själv fast på ett sämre sätt, t.ex. är med någon annan fysiskt och sedan inte kommunicera det med värdighet. Kommunikationen tycker jag är det allra nödvändigaste och det är alltid det största problemet. Det som aldrig finns eller aldrig fungerar. Man måste liksom curla killen så han berättar hur han känner. Och sen har man aldrig rätt till sina egna känslor. Summan av allt det här, vad har vi kommit fram till?

 

  1. Dumpa killen
  2. Dumpa tvåsamheten

 

(* När vi använder ordet “man” åsyftas alla som identifierar sig som män)


Alla illustrationer är gjorda av den fullkomligt briljanta Fanny Åström.

Utdrag: Allt som tar plats

Idag bjuder vi på ett utdrag ur Agnes Vittstrands bok Allt som tar plats.

Litteratur

Agnes Vittstrand

Allt som tar plats

FREKE RÄIHÄ FÖRLAG, 2014

Jag tänker ta en massa plats, för att incesttabut inte förhindrar incest, det osynliggör övergreppen, och konsekvenserna av dem. På så vis kan våldet fortsätta, gömt och glömt. Incesttabut möjliggör alltså incest, eftersom tabu innebär en allmän beröringsrädsla, eftersom det göder förnekelse och försvårar samtal. Tabut gör att neutral och relevant information upplevs som kränkande, vilket i sin tur omöjliggör insatta samtal och konstruktivt arbete med att skapa utvägar och existensutrymme för offren. Det är så satans hemligt och helt apolitiskt. Detta gynnar endast förövarna. Vi är ett barn i varje klass. Ni beter er som om vi inte finns, som om ni inte känner oss. Vi är överallt. Om du inte ens orkar med mig som vuxen och i skrift, så har du ingen chans att se barnen din närhet som far illa. Du kommer förneka dem utan att förstå vad du håller på med. Börja nu, öva med mig. Vänj dig vid att detta är en del av verkligheten.

 

s. 8-9: Så förolämpar jag mig själv denna veckan

Spetälsk lipsill.

Självupptagen pappasflicka.

Patetiskt offer.

Besudlad.

Under all kritik.

Meningslös börda.

Hora — för dum för att ta betalt.

Knulldocka.

Lögnare.

Psykfall.

För dum för datorer.

Sak.

Behövande, börda, meningslös.

Omöjlig att hålla av.

Påträngande och efterhängsen.

Universellt motbjudande och slarvig.

Störig och velig.

Inkompetent.

Ruttnande knulldocka med motbjudande kladdmonster inuti.

Snuskhög.

Pinsam.

Självupptagen.

Använder vän som sophink.

Jag är ett vrak.

Kladdig.

Sprider dålig energi.

Litet monster som slingrar och ilar, förpestar.

Professionell som en femåring.

Gnälleröv.

Vansinnig rymdhummer.

Billig.

Ruttnande och svampig hud.

Äckliga kropp.

Förstör arbetsmiljön.

Köttmonster.

Mupp.

s. 51: Det angår inte mig

After work.

Skovård.

Modetidningar.

Kick off.

Frisörer.

Stryka kläder.

På spåret.

s. 104:

Rutten konserverad tonfisk, järnfilspån, och var. En deciliter

i bullform som liksom skulle spritsa ut sig ur öppningen

öppningarna. Jag känner fortfarande innehållet tydligt.

Mos, beige, gråa toner. Vita märken. Det kom aldrig ut. Det

vackra blanka och röda, överraskade men kändes fel och tur.

Så jävla lättad, jag kan inte vara så himla öppenhjärtlig eller

tydlig nu, jag vill inte se det i skrift. Jag vill inte störa

din hjärna för mycket heller raring. Jag tycker nog att det

räcker. Det tycker jag såklart inte att det gör, som du förstår

ju av dig själv. Men jag kan inte skriva om allt jag gjort

heller. Herregud. Så patetiskt och äckligt det skulle bli, för

alla. För i stort sett ingen, men skulle det synas så tycker

jag inte nej att raringar ska se.

s. 119:

Det här är inte snällt mot någon, inte meningsfullt för dig,

jag vill dig egentligen inget illa. Vill ändå att du ska lida,

inte förfasas eller bli chockad bara lida, det ska göra ont i

dig så du blir ödmjuk. Jag tror inte på den sortens pedagogik,

det är löjligt att skada för att undvika skada, ändå,

du ska fatta att du inte fattar, det är skitviktigt att alltid

komma ihåg det. Rör dig försiktigt.

Om ingen ser kan jag ha det, själv, är jag ett trovärdigt

vittne, förtiger dödar det, håller det, kan det vara utan spegelbild,

vampyrer i mig, nosferatu inte på riktigt väl, försvinner

det nu, vem kan titta på detta och hur hur hur?

Sämsta observatören ingen igen.

Jag har varit uppriktigt besvärad av arkitektur. Det finns

en gräns för hur ogästvänliga miljöer får vara. Vandalism

är skitbra.

Idag har jag förstått att du var försiktig. Att du på många

sätt ansträngde dig för att undvika permanenta skador, fysiska

— hahaha, att du la band på dig, efter förmåga. Tänkt

att du inte ville att jag skulle dö. Dödshoten manipulativa

mer än något annat. I jämförelse med mannen med namn

jag inte kan komma ihåg. Hur många fick egentligen knulla

orkar inte. Så våldet. Jag vill inte associeras med mig själv.

s. 141:

1~ Men jag är säker på att jag kommer ihåg att du lyfte mig

i bröstkorgen, tryckte luften ur mig. Hotade mitt liv, önskade

det ur mig. Föraktfullt straffknullande.

2~ Det sårar mig att du säger så, jag var inte perfekt, jag

hade det svårt. Ibland var det också tvunget att du förstod.

1~ Din självinsikt, roar mig nu, med sin totala frånvaro.

Även när du är i mig så är det egoism och bortförklaringar.

Jag kan inte föreställa mig ett ärlig samtal med dig eftersom

du inte finns. Du är tomhet och undanflykter, maktbegär,

kickar och rädslor.

2~ Det är bara du som förväntar dig svar utan att ens ha

någon fråga. Du letar lösningar, men det finns inget problem.

Det är därför frågorna undflyr dig.

1~ Någonting i bröstkorg och svalg vill slå ut nu. Det tvingar

upp frukosten, en lotusknopp. För stor. Kroppen för liten.

Min egen tradition. En knullmun av kött, ståndare, skallbenet

knäpper av trycket från blomman. Köttet delar sig och

vätskar sig och hjärnan blir tyst.

Men din bild är inte att jag hittar på, att det inte hänt, det

är tydligen min grej. Du verkar tycka att jag, genom att

försöka tänka på det, motarbetar dig, sätter dit dig. Det

känns rätt, känns pappigt. Att kräva lojalitet ända in i märgen.

Inga självständiga tankar på våldet, ingen rätt till

egna känslor inför det. Och nu översköljs jag av kärlek till

dig pappa!

2~ Där ser du, du älskar mig, men du tänker dig fördärvad.

 

Agnes Vittstrand är frånvaron av en fasad.

Agnes Vittstrand är en klyvning, ett dubbelliv. 

Agnes Vittstrand är en hett älskad överlevnadsstrategi, en risk, en röst. Äntligen.Vi är många. Vi gör inget väsen av oss. Incestoffer världen över håller käft och ber om ursäkt. Vi är överallt, hymlande, hotade till tystnad, osynliggjorda och rasande, motsägelsefulla, galna, kompetenta.

Agnes Vittstrand är friheten från att försöka passa in, frihet från respektabilitet.

Agnes Vittstrand baserar sin verklighetsbild på sina upplevelser istället för majoritetssamhällets föreställning om vad verkligheten bör vara.

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad.

 

Foto: Agnes Vittstrand.

Orden med Lina hagelbäck

Vad skriver du?

Säg det! Det kan handla om ätbara ruiner, kattsandade golv eller en begagnad Freudspis där det undermedvetna ska gräddas. Om hur det är att, täckt med koralldjur, förflyttas från havsbotten till en främmande lägenhet där olika rum uppstår och försvinner. Min tredje bok har arbetstiteln Ambivalencia. I en scen befinner huvudpersonen sig på en sidenklinik där hon ska lära sig konsten att tveka, vara behagligt skygg, ta ängslighetsmedicin. Hon har varit alltför öppen och impulsiv, nu ska hon lära sig att bli sval och mager. Det går inte bra, hon spränger de strama sidenbandagen med sitt hungriga späck. Hennes liv skiktas dubbelt fram i prosalyrik (denna accepterade hybridform) och surrealistiska dikter. Andra litterära projekt är ett diktsamarbete med Ulrika Nielsen samt så kallad blankettpoesi: textfragment av María Luísa Bombal, Lars Norén, Anne Carson, Jorge Luís Borges och andra som vävs in i vardagligt absurda texter om vildmarksföreningar, KBT, grillfester och geologiska undersökningar.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Man kan ju ta med anteckningsboken eller datorn till en djurpark eller ett födelsedagskalas. Nej, när man är inne i text uppfylls man av den, det som händer med bildspråket och gestalterna, materialet som rör sig på oväntade vis. Överraskningar och frustration kan uppstå, precis som i ett kärleksförhållande. Koncentration behövs, i perioder drar man sig undan vissa sociala medier. Att skriva kollektivt är förstås annorlunda, det är vackert att språkligt invadera varandra och få infall som kanske inte skulle uppstå i det egna textarbetet. Tror att skrivkramp skapar ensamhet, inte skrivandet i sig.

Drömmer du i bilder eller ord?

Ofta i hallucinatoriska filmsekvenser. Uppskattar mardrömmar, får ibland diktfrön genom väldigt skrämmande nätter. Drömmens logik är betryggande eftersom den är obegriplig.

Hur stor betydelse har språket för att vi ska kunna nå sanningen?

Ordet ”sanning”, särskilt i bestämd form, är svårt att uttala sig om. Begreppet är splittrat, relativt, individuellt, maktfullkomligt och religiöst färgat. Men om frågan avser språkets betydelse för att avslöja orättvisor och förtryck är det en annan sak. I diktaturer är alltid regimkritiska författare farliga. Läste nyligen Jennifer Clements roman En bön för de stulna som på ett gnistrande sätt belyser fattiga mexikanska flickors öden utan att offerglorifiera dem. När jag läst klart upplevde jag att skönlitteratur fortfarande har möjlighet att förändra. Nya former av litterär och annan feminism ifrågasätter också normer, beteenden. Men som vanligt ställs frågan: når språkets kraft ut/fram till dem som verkligen skulle behöva ha den i kroppen, tanken, agerandet?

Finns det någon moral i ditt skrivande?

I den senaste boken finns en viss stridsmoral. Min karaktär Violencia vill hämnas sin mors död genom att konfrontera sin far. Fadern sårade även Violencia mycket djupt, hon vill straffa honom, demonstrera sin makt över de egna trasiga erfarenheterna. Det finns många former av våld som inte är moraliskt försvarbara, men det våld jag skriver om är inre drama, yttre konsekvens, en sorts feministisk aggression, rätten till utbrott.

Vem skriver du för?

Om jag skulle tänka på att andra ska läsa och döma det jag gör skulle jag hårdgranska varje mening innan den ens är klar – ett destruktivt bevakande av lusten. I skrivprocessen behövs frihet och hämningslöshet. I redigeringsfaserna ska man förstås vara kritisk och osentimental, skala bort till exempel upprepningar, lägga till något som saknas. Sedan, när boken verkligen finns som ett konkret ting, kommer tankar på att familj, vänner och ovänner med olika uppsåt läser det man skrivit. Stackars kritiker som tvingas läsa!

Varför skriver du de texter du skriver?

Naturligtvis är jag påverkad av den litteratur jag läst och läser. Somliga böcker är levande fyrverkerier som stannar inuti, de slocknar inte. Något jag är rädd för är litterära trender, jag är gärna omodern och fel. Plötsligt rådande poesiklimat skrämmer. En författare sa till mig att Nina Cassian är ”ute”, César Vallejo är ”extremt ute”, jag höll inte med. Det som berör berör. Det handlar för mig om värme också. Ambivalencia är som ung vidöppen, skållhet, vild, rinner över, upplevs som manisk men är inte sjuk. Jag tycker om att skriva om intensiva märkliga kvinnor.

Har du haft ångest för något du skrivit?

Stora delar av mig består av ångest, men inte den skriftliga delen. Det betyder inte att jag är glansigt tillfreds med det jag fått publicerat. Jag skulle i dag instinktivt och enkelt kunna ändra i de två böcker jag skrivit, men det vore förljuget. Man lär sig förhoppningsvis något om man varit vårdslös i text, nya och annorlunda böcker ska skrivas.

Vem vill du ska besvara denna enkät? 

Hanna Hallgren.

Lina Hagelbäck är författare och litteraturkritiker. Hennes prosalyriska debut Violencia (2013) nominerades till Borås tidnings debutantpris 2014.

Dagens antirasistiska kamp sammanfattad med en illustration

11755224_10152980671892050_7205721364003897711_n

 

Jennifer Wegerup skriver idag om tvättstugor och rasism, Lisa Wool-Rim Sjöblom ger svar på tal.

Lisa Wool-Rim Sjöblom är verksam som illustratör och serietecknare, är medlem i det feministiska, separatistiska seriekollektivet Dotterbolaget och har medverkat i bl.a. Bang och Galago. Tidigare har hon främst illustrerat för barn och utöver serier om söta kaniner har hon även gjort de omtyckta barnböckerna Hitta barnen! och Leta loppan!. Du hittar Lisas hemsida här.

Numera använder hon främst sitt tecknande för att gestalta rasism, utanförskap och adoptionsproblematik, och tror på bildens förmåga att kommunicera sådant som ibland kan vara svårt för orden att uttrycka på egen hand. Nästa år planerar hon att debutera med det självbiografiska seriealbumet Palimpsest, som med utgångspunkt i det egna sökandet efter ursprung riktar en kritisk blick på adoptionsindustrin. Vid sidan om ritandet kämpar Sjöblom aktivt för att belysa och stärka adopterades rättigheter.

Orden med Lars Raattamaa

Drömmer du i bilder eller ord?

Det kanske låter konstigt men jag drömmer i hus. Samlingar av hus, miljöer, konstellationer, konglomerat, områden. Oftast platser där jag inte varit förut. Och som väl oftast ännu inte finns annat än i drömmen.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag tror det är helt nödvändigt. Sanningen är ett trassligt ord men om man tänker lite som Theodor W Adorno att sanningen är en plats att vistas på, ett rum att vara i snarare än en ägodel så är det ju väldigt mycket samma sak med språket (och med lyckan som Adorno ville förklara den gången). Förlåt, jag hakar fast vid frågan förut om det kollektiva i text. Sen ungefär millennieskiftet har det funnits massor med fantastisk svensk litteratur, väldigt mycket i poesin, men mycket prosa också. (Och jo, jag pratar också i egen sak här, men inte bara.) Frågar man de författarna om vad de håller på med så säger de allra flesta att de ”undersöker”. Språket. Verkligheten. Människor. En stor sorg växer i mig därför att så få utanför litteraturen ens intresserar sig för de här undersökningarna. Väldigt många pratar tillexempel om stereotyper idag – och svaret om någon utsatts för en oförrätt är nästan alltid ”man ska inte dra alla över en kam” – samtidigt pågår ett arbete med att förstå mekanismerna i stereotyper (är inte alla ord stereotyper?), ett arbete som aldrig skulle låta sig nöja med kammetaforen (hur skulle vi kunna tala om varje blad på björken hade ett eget namn?), men ingen bryr sig om det arbetet. Istället ser man bara de här texterna som krångliga. Jag frågade en gång en av redaktörerna i tidskriften Fronesis varför de inte skrev om litteratur, lite generat hade han inget annat svar än att de inte kunde de frågorna. Det svaret räcker inte. (Bara för att förtydliga: De jag pekar på är inte de som avtäcker dolda språkavgrunder som ”Nogger Black” och annat, sådana avtäckanden är livsviktiga, inte minst för att bygga sanningen, de är som en slags poesi i sig.) Så om jag gör det här långa svaret kort istället. Ja, vi kan bygga ett sanningens rum. Men ingen hittar sanningen ensam.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Sara Stridsberg sa en gång att uppdraget är att göra bra konst. (Jag minns ganska exakt så i mitt huvud, ledsen Sara om det blivit lite fel längs vägarna.) Men det är inget sätt att smita från ansvaret. (Och det har jag aldrig trott att Sara Stridsberg menar heller.) Jag har alltid varit inspirerad av hur Levinas tänker om moral. Moralen är inget program, det är inte en samling påbud vi kan följa. Det är i vart fall inte där den börjar, med tiden kommer alltid de påbudstexterna – med nödvändighet – att skrivas ner. Men moralen börjar som estetiken, vi ser någon, någon som vi inte riktigt begriper, någon helt främmande, att den visar sig är i sig ett krav på mig, och allt jag gör kommer egentligen att vara avsteg från den moralen. När jag säger att någon har bruna ögon så har jag redan där, genom sorterande, reducerandet av den andre till en typ, påbörjat vägen bort från moralen. Våldet börjar redan där. Vi kan alltså, enligt Levinas, aldrig fullgöra moralen, det är varken en pliktmoral eller en utilitaristisk moral han pratar om, utan moral – och därigenom tänkande och språk – börjar på samma sätt som estetiken. Vi ser. Förundras. Försöker översätta. Det misslyckas. Men vi måste försöka igen, misslyckas bättre.

Vem skriver du för?

Jag ska börja bakifrån. Jag gör ofta det när jag pratar (inte lika ofta när jag skriver). Jag är jätteglad för alla som vill läsa mina texter. Jag hoppas att också konservativa läser, och att de får ut något av dem. Jag läser själv gärna konservativa författare, ofta med stor behållning, som Ernst Jünger, Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Bruno K Öijer, Malte Persson, Mohamed Omar, Göran Greider. Eller liberalerna i Arena. Men ju mer jag skriver – väldigt mycket beroende av den där längtan efter sammanhang jag pratade om tidigare – ju mer tvingar sig riktningen på. Så jo, jag skrivet för de som drömmer om en annan värld, de som tror att det är möjligt, de som vill en värld där rikedom inte är att människor exploaterar andra människor, de som tänker att vi måste bygga den här. (Och inte hoppas att den finns vare sig i himmelen, i Jerusalem eller i New York.) Jag skriver för de som ofta kallar sig ”vänstern”, för socialister, anarkister, kommunister, feminister, antirasister, för all de som arbetar på den världen vad de än kallar sig. Det handlar inte på något sätt om att läsa med ”partiboken” som man sa förritiden. Mer är det väl en saknad, drömmen om ett sammanhang, ett samtal, en värld – om än aldrig så liten. Som Dexy’s Midnight Runners sjöng i sången I Couldn’t Help It If I tried ”Point at that someone, who feels just like me.”Tystnaden gjorde att jag slutade skriva poesi förra december och högtidligen begravde namnet Lars Mikael Raattamaa på twitter, jag måste hitta andra sätt att skriva nu. Ja, jag vet, jag blir patetisk här. Men patetiken har alltid intresserat mig som konst, möjligen börjar jag bli lite mer tillåtande I liv.

Varför skriver du de texter du skriver?

Det är nog den svåraste frågan jag hört. Om jag försöker svara. Lite för att försöka bygga de där världarna, lite för att förstå hur språket blir till, lite för att försöka förstå hur människor blir till, väldigt mycket för den där drömmen om sammanhanget. Där man kan finnas. Inte bara som text utan också som människa.

                  En tjej i Göteborg hjälpte mig på traven nyligen. Jag har alltid haft lite svårt att förklara vad det är med alla människorna i min senaste bok, det är ju inte porträtt jag skrivit. Jag har försökt förklara det som seanser. Hon sa att hon tyckte att det var som att de människorna inkarnerades genom min bok, kända och okända kommunister och andra kommer till Valla torg där jag bor och till den som läser. Det tyckte jag var ett fint sätt att tänka.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Nej. Är det korta svaret. Ångest har jag för andra saker som att handla mat i affären, svara i telefon, höra post falla ner i brevlådan eller när det ringer på dörren. Däremot finns det andra kusliga känslor, rädsla, nervositet, som en bergsbestigare som är rädd mitt på stupet (men inte känner ångest) eller som en förälder som är nervös när barnet ger sig ut på egen hand (men nog inte känner ångest). I min senaste bok Kommunismen är 147 människor med, de flesta av dem är döda men 6 av dem lever, jag har ju tillexempel varit (och är fortfarande) jättenervös för vad de skulle säga om jag mötte dem, tänk om Hanna Krabbe kom hem till mig en dag, jag skulle nog säkert bli rädd. Men samtidigt glad. Jag är väldigt glad att de finns där i min bok. De får leva där. Jag hoppas att de också skulle vara glada om de visste. Om andra sen vill döda boken (och nog också har lyckats) så lever vi ändå där.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Ida Börjel, Alejando Leiva Wenger, Helena Österlund, Andrzej Tichy, Olga Ravn, Henriikka Tavi.

Lars Mikael Raattamaa är en poet och författare. Raattamaa är utbildad arkitekt.

Foto: Leon Mendoza 

En tillgång för skrivandet är ju allt som berikar det

Freke Räihä Skriver om Woolfs texter och finner att hon är lika mycket Strindberg och Balzac som samtida poeter.

Jag tar bara fasta på det som av en händelse, en situation, hamnat i mina händer. Det egentliga i kritiken består i att uppmärksamma det en uppmärksammat, både i det stora och det lilla och hur de sammanfaller. Som att det är själva observationen av litteraturen som gör att den finns. Virginia Woolf kallar litteraturkritiken i denna essä jag skriver om, alltså tyckandet om, men kanske främst mätandet av litteratur — i relation till en arbiträrt konstruerad kanon — för ”den tommaste av alla sysselsättningar” (s. 112) och att inte lyssna på denna, brist på egentlig, kritik är ett måste för skapandets väsen.

Det är den hos Modernista återutgivna — det är Jane Lundblads klassiska, men numera språkligt lite styltiga, särskilt kommateringen kan upplevas som lite fördelande — översättning av Woolfs litteratur- och historiskt viktiga A room of ones own från 1929 (och andra essäer), vilken känns, trots den prägel det engelska språket tycks haft på bokens svenska, som ständigt vibrerande. Men kommatering, liksom språk som sådant, växer och återväxer — språket sprider sig. Enstaka tecken faller undan men i stort sker det ett växande, återväxande. Lundblads översättning, som jag vill minnas är den första på svenska, utgavs först i slutet av 50-talet, 1958, av Tidens förlag; det socialdemokratiska arbetarpartiet Socialdemokratiska Arbetarpartiet var huvudsaklig ägare till förlaget. Vi talar alltså om en utgivning som bär med sig en folkbildande vikt och den kritik som Woolf ställer — främst mot kvinnans och akademins roll — i relation till det egna konstnärliga skapandet är fortfarande lika aktuell. Se era nyvunna rättigheter! — menar Woolf, agera genom dess styrka! Den kritik hon ställer på strukturerna, ur ett historiskt och den dåtida och nutida maktfördelningen, är lika relevant då som nu. Woolfs, stundtals, enormt exakta utläggningar om modernismen, det patriarkala och det konstnärliga skapandet gör att boken till synes aldrig kommer att tappa läsare — trots att den språkligt moderniserade nyöversättning som gjordes 2012 av Elisabeth Mansén i någon mån var behövlig och som därför är en annan njutning rent språkligt. Kanske återkommer jag till det verket och vad översättning kan göra. Men att hålla i minnet att ingen text är så samtida som den skriven från ett språk till ett annat och därför i någon mån också åldras ganska obönhörligt. Med detta i åtanke måste all litteratur omöversättas då och då; ibland är det viktigt även i ett och samma språk — som från min svenska då till min svenska nu. Och ändå kan jag inte släppa Lundblads översättning. Det finns något som berör lika väl som det stör.

Jag skriver om en text för att den har förändrat något hos mig. Jag menar att essän delar min världssyn. Den har ändrat andra saker; dykt upp hos mig, för mig, precis i det ögonblick då den behövts. Jag måste utgå från jag. Men jag måste breda ut mig, tanken, jag frågar andra. Jag måste inkludera för att tjockna. Men min världssyn bekräftar också delar av essän redan närvarande. Woolf har ett språk som samtidigt som det är torrt ironiskt är sakligt och bildrikt på ett vis som gör att den hårda bildande humorn blir oberörbar. En sinnebild av nidbilden av den poetiskt lagda akademikern. En pompös och översvallande ensam vildros i en alltför stel och välkrattad trädgård. En slipad stjälk med krona av skir skönhet i tanke och skärpa: vaktad av vaktmästare och rådjur som jagar växtlighet och övertramp i trädgård om nätterna. Woolf skriver om samhällets brist på civilisation genom de levnadsvillkor som äganderätten konstruerar; om hur gränser dras mellan människor i egendomens kölvatten.

Woolf skriver till störst del om vilka villkor som är nödvändiga för skapandet av konstverk (s. 31) — det är tusen frågor i ett komplext nät- och närverk, det kräver frågor. Woolf vänder sig, som rimligtvis, till det som varit, till arkiven; till den samlade mänskligheten och dess sållade och ännu inte bortkastade produktion — det som blivit arv. Vi måste omtolka historien utifrån vad som går att utläsa. Annars skulle aldrig en sådan bortglömd och kvarfragmenterande författare som Sapfo fått ett sådant genomslag i en sam- och nutid; vi får tolka av det som är bevarat. Det är vår uppgift att förstå historien både på dess egna villkor men också genom de läsningar vi kan göra om verket som varande nytt i vår tid, i dag. Antalet poeter som bevaras och tolkas vara kvinnor ökar — annars också fragment genom historien, genom de sekellånga ökenvandringar där de obemedlade fallit först, fallit undan, knuffats undan stigen, ner från berget. Utan medel, som förtryck består av, måste en sälja sin kropp till en annan kropp. Det slår mig att det finns en kongruens mellan den K som Woolf försöker greppa och den K som vindlar genom ett annat byråkratiskt mysterium hos en annan modernist, en annan författare som utvecklat romanen utanför den andefattiga framställning som vi vänjs tro är dess egentliga form — den meningslösa realismen, den förment dokumentära och den på en rådande ordning reproducerande tankesörja som till övervägande är representationen av romankonsten i dag. Den som undertecknad och ofta med nedlåtande tonläge benämner som prosa — denna mest underlägsna av alla litterära former. Denna text är också prosa. Sedan punkterar Woolf den, manliga, kanon kring detta primära undersökningsämne som är essäns fokus: ”Man kunde lika väl låta deras böcker ligga oöppnade” (s. 36) — dessa vedermödiga volymer skrivna som om författarna med pennan sökt döda en eller annan insekt och fortsatt kladda med dess kadaver över sidorna i en avund över sin otillräcklighet som människa.

Hur skriva då? Vila är nödvändigt (s. 37). Det behövs en inkomst. Pengar nog att slippa slavarbete (s. 43). Att tysta, det patriarkala (etc), samhällets grälsjuka röst är av vikt för att uppbåda någon slags integritet som inte bara handlar om att betala räkningarna (s. 80). Att låsa om sig, vara ensam med texten — kanske är det möjligt att också tolka de materiella förutsättningar Woolf förespråkar som symboliska (s. 112); även om realiteten som sådan är högst symbolisk så finns det i texten ett utrymme för intolkning. Och det är i det här som, den tid i vilken Woolf skrivit sin text som, det skiljer sig från min och kanske vår — denna text behöver inte överleva så länge som Woolfs gjort. Där Woolf tar sin kritik mot den rådande, manligt historiska, ordningen och framhäver romanens osäkra och versatila form som en som är tillräckligt öppen för att vara tillgänglig för de personer som vill skriva mot en kanon av död text — hon kallar det en ”naturlig prosa” (s. 81) —, värt att märkas här är att detta var i romanen som vi känner den i dags ungdom och Virginia Woolf själv skapade en ny tradition som på många sätt bröt mot denna sorgliga dödsprosa. Hon menar i de följande valven att de äldre litterära formerna är ”stelnade och befästa” så som vi i dag måste se på merparten av de berättande romanerna och den löjeväckande dramaturgi som de imiterar. Jag säger imiterar då denna linjäritet indränker hela det västerländska tankefelet; födsel, presentation, uppbyggnad, brödföda, klimax i stegrande grader och till nostalgisk återförsel, livet är löst. Nu trillade ett av barnen och slog sig. Vänta lite. Jag tappade väven, den repar upp sig. Vänta. Nedtrappning. Sorg, saknad, minnen (litteratur). Får mig att tänka på den gestaltning Karolina Ramqvist gör i Författaren (2/15). Ramqvist kämpar med att skriva en text och barnen kommer hem. För mig har det många gånger helt omöjliggjort skrivande; boken Logos (Räihä, 2015) behandlar detta tills det blir absurt och det enda möjliga blir att skriva trots att det inte går; inför den läste jag också Manséns översättning av Woolfs verk. Men det går att skriva trots bristen på emotionellt, ekonomiskt och spatialt rum. Jag tänker att jag vill prata mer om villkoren för skrivandet. Jag vänder mig utåt och frågar några kollegor, vi måste prata om det; svaren väntas efter lång tid, det råder en ofattbar tidsbrist. Ändå svarar Susann Wilhelmsson, vars debut Akter (2012) drabbade mig hårt.

Woolf vill ha en ny form för litteraturen, men som litteraturhistorien lär oss upprepar vi väven — den nya litterära formen — ständigt; ständigt ny och lika ständigt samma. Människans kultur är död och stel och alla dess uttryck liknar varandra. Woolf är lika mycket Balzac och Strindberg som Elis Burrau eller Petra Mölstad. Förnyelsen är en behaglig illusion sönderdelad av vilda djur uppvisade på zoologiska trädgårdar. Mina egna texter är lika äckligt vederhäftiga som produkter i ett kapitalistiskt system inträngda i ett motbjudande — och av våra begränsade begreppsvärldars oförstånd genomsyrat. Woolf menar vidare att skriftens form anpassas efter de materiella förutsättningar som råder för skribenten — jag läser detta som en central tes, den som är utfattig eller behöver lägga all sin tid på att lönearbeta lär ha mycket svårare för att skriva litteratur (osv.; s. 112ff) — och hon föreslår att en teckenmässigt mindre omfattande text kan vara en framtida form för den som har lite egen tid över (s. 83). Som att hon siat fram över de poeter som skriver om kvällarna när barnen sover, på pendeln, på toaletten — där ingen arbetsköpare har insyn. Jag skriver detta i fragment. Över en längre tid. Mestadels i telefonens anteckningsfunktion. Att skriva essä om ett verk begås som en andra läsning en sekund i taget. Den mesta tiden går åt att själv tänka, återfinna, parallellisera; ibland tänker jag på vad Sigrid Combüchen hade sagt. Hon tyckte gärna att jag var pamflettartad när jag rörde mig runt ett ämne. Det är poetens agens som inte kan vara osynlig. Tysta ditt ego kan författaren säga. Häv ur dig ditt ego menar resten av världen. Mina instinkter argumenterar med världen men diplomaten är en idiot, en byfåne, en ovälkommen röst i alla sammanhang.

Susann Wilhemsson svarar mig — hon skriver ”som skrivande människa är en aldrig ledig. Flow är fantastiskt. Men inte sällan måste jag trixa mig till tiden mellan alla andra plikter jag har. Just nu är jag exempelvis gräsänka och jobbar hemifrån med två sommarlovslediga barn. Bara en sådan sak. Jag har aldrig lyckats eller kunnat slukas upp av mitt skrivande på så vis att jag ägnat mig åt det i 17 timmar i sträck så som myten om författaren ibland ter sig. Jag har funderat på om det är en brist eller en tillgång hos mig. Brist kan det bli om man inte står upp för sitt skrivande och det behov det utgör. Samtidigt krävs ju omgivningens förståelse. Att dra sig undan för att sitta med sina böcker eller texter är inte alltid accepterat. Och en tillgång för skrivandet är ju allt som berikar det. Livet. Vardagen. Jag är inte säker på att jag skrivit som jag gjort utan min familj. Familj, arbete och umgänge utgör ju samtidigt impulser och inspiration. Att finna sig ett eget rum. Woolf resonerade i ekonomiska termer. Men då utgick hon från den heltidsskrivande författaren. Hur många sådana har vi idag? De flesta, vill jag tro, skriver på småtimmarna efter att barnen lagt sig eller tidiga morgnar innan det är dags att gå till sitt ordinarie jobb. Att tillåta sig finna de här små glappen i tillvaron. Som små mellanrum i tidsrymden. Det är nödvändigt att flika in. Och att en även kan finna små rum på sin pendlingsresa till jobbet eller varför inte i väntrummet. Jag har själv alltid en anteckningsbok och penna med i väskan. Jag skriver också en stund när barnen gått till skolan och det är alldeles tyst hemma. Jag har min arbetsplats i vardagsrummet. Men det har också funnits perioder i mitt liv då jag tvingats skriva på nätterna. Mitt skrivande består nog av många små rum när jag tänker efter.” Att fortfarande skriva, menar Woolf och jag — det går att spåra i Wilhelmsson ovan —, består i oräkneliga avbrott; det omöjliga att finna arbete och vila som symbiotiska snarare än parasitära. Arbetet med litteraturen tar aldrig slut. Därför finns det en vikt i att göra något annat, något som tar en långt utanför litteraturen och upptar ens uppmärksamhet istället för att vila. Så är möjligen fallet med den som maniskt sysselsätter sig med att skapa konst i kulturen. Skapandet, återskapandet, sker alltid. Produktionen upphör aldrig minns jag Johan Jönson uttrycka i Sydsvenska Dagbladet. Jag minns inte när. Det blir som hörsägen till slut; en digital hörsägen. Du säger, jag ändrar, allt är möjligt — allt är revision. Att vara sin egen kamrer och indrivare av fakturor kan inte räknas som ett icke-litterärt arbete. Siffror är också bokstäver. Woolf medger i en syrlig kritik av en av sin samtids romaner att det finns en vikt att hämta i ett skrivande som måste bekämpa situationer och strukturer hämtade ur samtiden (s. 99). Dikten måste gå utanför jaget och vara en konst — alltså något som handlar om mer än att uttrycka sitt ego, sin position; det måste vara giltigt, nödvändigt, även utanför konstnärens begränsade världsbild. Istället får författaren höra att den ska vända sig till en specifik målgrupp, till någon den redan känner — litteratur (osv.) kan inte arbeta så. Jag kan uppfatta det som att litteraturen, som den ter sig i det här ögonblicket, kan få beröra även genom att gestalta det allra mest främmande eller socialt vedervärdiga. Det som är okänt även för en själv. Kanske är det just där som litteraturen kan få bli till — när den rör vid någon kropp inom en, en kropp som inte vill bli berörd. Kanske en som inte finns. Som skammen att objektifiera utanför en sedlig norm. Jag har använt mig av animering och objektifiering på olika sätt i mitt skrivande; i bland har jag skrivit långt utanför min egna bekvämlighet och känt mig äcklad och kladdig av det skrivna och det lästa — men jag internaliserar inte detta, jag gör det inte till en del av mig. Jag är inte min konst. Jag är inte det jag äter.

Woolf för också en diskussion om hur de i maktposition reagerar när de blir utmanade — i hennes fall hur männen reagerade inför kravet på rösträtt åt båda könen, rätten för kvinnor att förvalta sin egna ekonomi och andra rättigheter många i dag tar för givet i delar av världen där det naturaliserats. Hur dessa, i vår tid möjligen de som förespråkar en binär könsdelning utmanas och hur alla de som inte behövt ifrågasätta sin tillhörighet, som ses som vita västerlänningar eller andra som i en position av makt utövar denna utan att få den ifrågasatt av det samhälleliga konsensus som tacksamt nog uppluckras och de svagaste — tänk på barnen, på de utan möjlighet, de utan språk — kräver allt mer inflytande över sin situation, helt oförstående utmynnar dessa maktinnehavare i hatiska och repressiva handlingar gentemot dem som med rätta ifrågasätter, bland annat, nedärvda privilegium. Maktens språk är detsamma genom tiderna. Maktens språk är våld. Ibland tror jag att det bara går att tala med makten på maktens språk. Ibland tror jag att den långsamma, folkbildande, gärningen att driva samman agenda och uttryck är en möjlig väg; vissa dagar tänker jag att inget är föränderligt och att den enda skillnaden som går att genomföra är en massiv civil olydnad; att brista de kedjor som konsumtionen innebär med kollektivism och dess ägande av produktionsmedel. Ibland tittar jag istället på teve och äter chips. Chips är inte litteraturens motsats. Chipsen internaliseras inte direkt i skrivandet, blir inte det och kroppen producerar egentligen bara urin, koldioxid och avföring — allt annat är skapande (kroppen skapar ett behov av näring, skapar ett behov av sig själv) och allt skapande är ett arbete som behöver näring; skapandet behöver utrymme och utrymmet behöver detta skapande; eljest det tomrum som behövs för att skapa.

Freke Räihä, poet och litterär kurator som numera är både arbetslös och sjukskriven samt driver förlag under eget namn — bland annat aktuell med Logos (2015), litteraturhistoriens mest svårgreppbara poetik

Susann Wilhelmsson; verksam som poet, skrivpedagog och lektör — hennes senaste diktsamling Massa M a s s a utkom 2014

Freke Räihä är en queerliknande halvblod och poet. Aktuell (våren 2015) med den poetiska essäboken «Logos», dennes tionde bok.

Intervju: Samira Motazedi – om att leva

Intervju: Samira Motazedi – om att leva

Vad säger det om ett samhälle när asylsökande som har starka skäl att få stanna istället får avslag? När migrationsverket vill bestämma vad asylsökande ska få yttra eller inte. Och ändå, vad som än yttras, döms åsikterna till att vara fel. Samira Motazedis är en av dem som vet. Migrationsverket har sagt till henne att hon inte borde ha skrivit de saker hon skriver eftersom hon vet att hennes liv är i fara, samtidigt som de anser att hon nog inte är i fara, då hon inte uppmuntrat till revolution på gatorna. Hennes asylansökan fick avslag i maj, fallet har överklagats, nu väntar hon på besked om sitt öde.

Samiras berättelse, viktig, men inte unik på något sätt. Hon är en av många personer som är med om denna process – vissa får vi höra om, andra tystnar, och blir till ett försvinnande mörkertal.

2010: Samira Motazedi mobiliserade en feministisk underjordisk rörelse i Iran vars kamp till stor del handlade om kvinnors löner. Sitt engagemang är något hon har ärvt från sin familj. Men de missförhållande som råder i Iran hade i vilket fall som helst inte kunnat lämna henne oberörd. Kampen för en jämn resursfördelning som även innefattar kvinnor är för henne lika självklar som att andas.

Men när hon sedan gifte sig med en man vars familj var konservativt religiös, försökte de inskränka på hennes engagemang, hindra henne från att göra det som hon fann vara livsviktigt, och stoppa hennes deltagande i den kamp hon tillägnat en stor del av sitt liv åt. Slutligen begärde hon skilsmässa. Men hennes man gick inte med på det och anmälde henne till domstolen – Samira dömdes till döden för äktenskapsbrott.

Med köpt visum och pass flydde hon slutligen från Iran. Samira kom till Sverige. I samma veva besökte dåvarande utrikesminister Carl Bildt Iran – Samiras hemland.

– När jag precis hade kommit till Sverige var Carl Bildt i Iran, och han verkade ha det riktigt kul, hon är ironisk men också allvarlig när hon påpekar att svenska regeringen mest verkar bry sig om den iranska regeringen, inte folket.

Besöket väckte reaktioner. “Carl Bildt bör under sitt Iranbesök driva frågan om frisläppandet av fängslade fackliga aktivister och andra politiska fångar i Iran. Han bör också pressa Rohani att vidta åtgärder för att hot, trakasserier och förföljelse av fackligt aktiva i Iran upphör” skrev Loa Brynjulfsdottir på LO-bloggen, inte direkt ensam om dessa åsikter.

Bildt avfärdade själv kritiken och skrev, en för många romantiserande debattartikel i Aftonbladet, om att han mötte hopp i Iran,“ forcerade den den myllrande jättestadens massiva bilköer för att hinna med serien av möten med regimens olika ledare och representanter”. Och om hur han “överallt mötte jag samma sak: en förhoppning om en ny början och öppning i förening med en massiv misstro mot Väst i allmänhet och USA i synnerhet.” Han skrev också: “Och överallt sade jag samma sak: vi välkomnar en öppning, vi tror att misstron kan övervinnas, vi hoppas på reformer och ökad respekt för mänskliga rättigheter.”

Samira menar att den öppenhet, tilltro och samarbete som Bildt välkomnar handlar om pengar, inte mänskors väl.

Vi går till ett fik som har gott kaffe och sätter oss. Det är i mitten av sommaren. Vi kan inte sluta prata. Feminism, kärlek, om våra vänner. Samira är väldigt noga med att påpeka att det här inte bara handlar om henne. Att kanske kan hennes sätt att agera gentemot migrationsverket hjälpa fler, även om hon själv blir utvisad till döden.

– Folk förstår inte att det är ett krig. Men det är inte bara mitt krig. Jag hoppas min kamp hjälper andra människor. För det handlar inte bara om mig.

Många av hennes iranska vänner har hånat henne. Sagt att hon borde vara tyst för att inte förvärra situationen. Medan andra uppmuntrar henne. Hon kan förstå varför både sidor tänker som de gör. Den ena sidan är rädda, för de är satta i samma situation som henne själv. Den andra vet inte hur det är, därför kan de utifrån en privilegierad situation uppmuntra henne att fortsätta protestera. Och hemma i Iran tror Samiras mamma att hon är okej, en bild Samira upprätthåller för att inte oroa henne.

– Jag låtsas att jag är ok för min mamma skull, men jag är inte okej.

Idag har Samira vänner hon kan prata med, men det har inte alltid varit så.

– Jag kände ingen när jag kom hit, otrygg, ensam, som om jag skulle falla närsomhelst, rädd, var ska jag sova, vad ska jag äta, kommer jag bli sjuk. Istället för att lugna mig började jag kriga. Även när jag var som mest rädd för migrationsverket. Jag är rädd när jag ska säga något, men jag kan inte heller vara tyst.

Då hade hon ännu inte kommit i kontakt med Glänta. Första kontakten med Glänta var på flyktingförvaringen då Khashyar Naderehvandi var där för att hålla kurs i svenska för flyktingarna som bodde där. Då hon berättade om sitt liv sa han att hon borde skriva, precis som hon berättade för honom. Ett par månader senare blev hon kontaktad av Glänta, där hon sen maj 2014 skriver texter om asylprocessen som översätts av Khashyar Naderehvandi och Linn Hansen.

– Skrivande har för mig varit otillgängligt. Enda gångerna jag skrev i Iran var när jag fann mening med skrivandet och det var när det gällde orättvisor, som under till exempel internationella kvinnodagen. Jag skrev flygblad som vi delade ut för att mobilisera oss, samlas, och uppmärksamma att dagen är viktig och handlar om kvinnors rättigheter i samhället.

Hon menar att det inte rörde sig om några högljudda protester, demonstrationer eller att hålla tal. Utan kvinnor som genom att organisera sig, samlas och förena sig i olika grupper på gatan, enbart genom sin närvaro, markerade att dagen är viktig – tysta kroppar fulla med motstånd.

Att skriva för sitt liv trodde hon inte skulle behövas i Sverige. Tills hon kom i kontakt med migrationsverket.

– Ingen säger något om den europeiska handläggaren, som behandlar mig som en icke-människa, de tittar inte ens på mig, de degraderar mig som människa, detta påverkade mig att vilja skriva om de orättvisor jag möter här. Jag står inte ut med orättvisor, och jag tänker mig inte för när jag ser orättvisor, något som jag fått från min mamma. Men det är Göran Dahlberg, Linn Hansen och Khashyar Nahrevandi som har fått mig att våga skriva.

– En av de saker som migrationsverket sa till mig var: “Varför hjälpte inte de andra i rörelsen dig?” Då blev jag så stressad att jag inte kunde svara handläggaren. Men sen tänkte jag på alla rörelser som finns här i Sverige, de kan inte påverka om jag får stanna här eller inte, hur skulle de i Iran kunna göra det?

Att tyda breven från migrationsverket tycker hon har varit svårt. Allt har stått på svenska och hon har inte fått den hjälp med översättning som hon har behövt. Hon tycker det ibland verkar som att Migrationsverket vill att asylsökande ska få avslag, eftersom de inte är särkilt hjälpsamma.

Vad borde de göra?

– De borde bistå med en engelsk informatör. Hade jag inte haft mina vänner hade jag inte vetat om jag kan överklaga eller inte.

Som asylsökande fick hon hushålla med 61 kronor om dagen. Det skulle täcka mat, kläder, och för hennes del också medicin.

– Jag har inte velat skylta med min MS för jag vill inte att någon tycker synd om mig. Men ett tag ville inte en sjuksköterska ta min MS spruta, jag gick till henne från flyktinglägret för att ta den, men hon hånade mig. Hon sa: “Varför tar du inte den själv?” och vägrade ge mig bedövning, “för i Sverige gör vi inte så”.

MS sprutan hon tar kostar 25 kronor per gång och ska tas en gång i veckan. En summa som kan tyckas låg för vissa, men med den skralla budget en asylsökande får, är det mycket pengar. Samira önskar att de som vet om att situationen är så här, och som har möjlighet, borde erbjuda asylsökande ett jobb.

– Låt mig skriva något jag kan, eller publicera något jag har skrivit och arvodera mig.

Men skrivandet har kostat för Samira, och hon berättar hur migrationsverket har försökt styra hennes skrivande:

– Migrationsverket sa: du som visste om konsekvenserna, varför skrev du om Irans regim. Samtidigt som de menade att jag nog inte är i fara, då jag inte uppmanat till revolution. Migrationsverket ska inte tala om för någon vad du ska skriva eller inte, om det finns frihet i detta land ska jag bestämma vad jag kan skriva eller inte.

Det för tankarna till hur villkorad tillgången till yttrandefriheten är, och att vissa kämpar för rasistiska publikationer, medan andra kämpar för att få berätta om de missförhållanden som hindrar dem från att leva. Både under yttrandefrihetens flagg.

Samira säger till mig att om hon förut skrev för att hon var tvungen, finns det inte längre något stopp, hon måste ständigt skriva, för skrivandet tar inte slut, inte så länge orättvisorna finns. “Jag är de andras röst i Sverige, även i Sverige är kvinnan i krig”. Jag tar med mig det från mötet, jag undrar vilka röster som är Samiras röst? #VemärSamira? Vem krigar för Samira?

Samira skriver: “Jag skriver detta för att den fråga folk oftast ställer till mig nu för tiden – och jag hatar den – är: “Vad vill du göra efter att du fått asyl?” Jag tror det vore bättre om jag skickade vidare dem och deras frågor till er, eftersom det är ni som avgör när det inträffar. Svaret är förstås: leva.” – kanske är det om att leva nästa intervju med Samira Motazedi kommer handla om.

 

Här kan Samiras texter läsas.

 


Toppbild: Foto, Ann-Charlotte Rugfelt

En kärleksförklaring

Ida Linde, som i år gav ut boken 29 OSKICKADE BREV (Chateaux) och förra året Norrut åker man för att dö (Norstedts) har skrivit En kärleksförklaring, också den utgiven av Norstedts, 2011. Arazo Arif har läst den och förundrats, fyra år senare.

Silja och Sontag. Namnen var så lika varandra. De var uppe i rymden i varsin raket och var tvungna att hitta på berättelsen. Det uppstod en stilla undran i mig. Kan det vara sant, kan man skriva om rymden?

Jag förstod inte den första sidan så väl och det fick mig att fortsätta läsa romanen, konstprosan som utgörs av två parallella berättelser. Den om Silja och Sontag i rymden – och den om deras mor, Eleonore. På ynka 150 sidor berättas ett helt liv och livets smärtpunkter, den stilla punkten inuti, med obönhörlig exakthet.

Jag började läsa boken för några månader sedan då jag ännu studerade första året författarskolan prosa&lyrik på Biskops Arnö. Varje tidig morgon innan lektionen trevandes bland bokhyllorna efter nästa måste. Fann den inklämd mellan flera av böckerna med små gröna prickar på, indikationen på att författaren har anknytning till den anrika skrivarlinjen på något sätt. Huruvida det skulle inbringa ångest eller målmedveten ambition förblir högst oklart. En kärleksförklaring. Jag begrundar ännu valet av titel då min första tanke var något konfunderad och kritisk. Klyschigt, inte? Men jag insåg snabbt att romanen utgörs mycket, mycket av allt utom klichéer. Jag var sedan tvungen att återlämna den vid terminens slut och gick på jakt efter ett exemplar, fick tag i ett av de två sista på ett antikvariat i Göteborg. Den är med rätta slutsåld.

Det är inte i handlingen som romanen uppstår, även om det i sig är otroligt fint att följa med i en vardaglig vardag samtidigt som i rymden, där tiden tycks stå stilla och samma frågor upprepas, berättelsen om modern berättas. Redan efter de första sidorna stannade jag upp, stirrade, läste och läste om. Tänkte att jag måste komma tillbaka till utgångspunkten, skriva ned, hur det mänskliga formeras i en enda mening.

Eleonore lämnar sina föräldrar och barndomshemmet i Tyskland, hon är ämnad för större ting. När hon är liten lägger hon sig överallt och hennes mor frågar ”Lärde du dig att gå bara för att lägga dig igen?”. Hon reser till Cambridge för att studera matematik, där träffar hon naturläkaren och föder Silja och Sontag, men arbetet kommer alltid först. Genom arbetet träffar hon professor Klein och passionen uppstår. Han frågar om hennes barndom och hon svarar ”Barndomen var bara en hopplös väntan, jag visste redan då att det var vuxen jag var menad att bli.” När hon lämnar naturläkaren säger han att hon aldrig kommer bli lyckligare med någon annan. ”Det är inte lycka jag är ute efter” svarar Eleonore.

Passionen övergår i otillräcklighet, den romantiska tillvarons kanske oundvikliga öde. Relationen mellan två till synes jämlikar som aldrig kommer vara jämlik, rastlösheten och känslan av att vilja vara uppfylld, uppfyllas av någon annan, bli någon annan. Eleonore vill söka en forskartjänst som istället går till Klein. Hon tar flickorna med sig och flyttar till ett stationshus i Sverige, där familjetillvaron är trasig. Flickorna blir vuxna och Eleonore skriver sin bok om topologin. Och i rymden återstår samma frågor.

Rymden, nebulosor, det är ett vackert sätt att närma sig något oändligt. Som tomheten som systrarna färdas i, vakuumet, det präglar också vardagen. Bottenlösa sorger slår rot i Eleonore och jag vill bara stanna i orden. Det är något nästan absurt över hur en enkel sak som en promenad med älskaren leder till en mening som sammanfattar kärnan i kärleken. Och Silja och Sontag som fick leva med Eleonores rastlöshet, den som fixerades i dem som rotlöshet.

”Om hon bara kunde vara mer generös, med sina idéer eller sitt sällskap. Arbeta på andra sätt. Hänge och ingå. Vara del av. Dela. Uppslukas, utmanas, utstå. Stanna.”

Jag kan inget annat skriva än att jag vill stanna. Detta är min kärleksförklaring.

 

 

Drömmar från ett mördat barn

I natt såg jag era ansikten igen i mina drömmar, ni som skulle döda mig. Era krökta, elaka leenden, likt gamar som cirkulerar runt bytet. Det ni inte visste var att jag redan var död. Efter tolv år av trakasserier var mitt barnasinne borta, begravt bortom mentala skyttegravar, grävda rad efter rad. På en bildlektion gestaltade jag det som ett träd växande på karg mark. Sidan av trädet som ni kunde se var befäst med stora taggar och skuggor medan baksidan var täckt av solljus, musik och litteratur. Den bilden slängde jag, tillsammans med alla mina andra bilder, när det där sista läsåret var slut, i en desperat handling att frigöra mig från allt vad den tiden var; allt som ni besudlat.

Över tio år senare vaknar jag fortfarande mitt i natten med era röster i mina öron. “Du är värdelös” säger de. Svag, äcklig, mesig, korkad, ful och bög. En liten skit som man borde slå ihjäl. De maler på likt kvarnstenar och påminner mig om hur allt som var jag maldes ner till ett fint stoff och blåste bort i vinden. Allt jag gjorde var meningslöst och jag skulle bli absolut ingenting i livet. Jag gjorde mig allt mindre, blottade allt mindre av min själ, tills jag inte kände mig själv. Jag ljög för mig själv om att jag inte kände någonting tills jag var död inuti. Där vid skolavslutningen på kyrktrappan, efter tolv år i ert sällskap, från förskola till nian, stod jag som en främling bland er. Ni sa farväl och jag gjorde likaså men trots att jag lämnat ert sällskap följer ni mig var jag än går, varje dag, likt skuggor.

Jag har gått i samtalsterapi två perioder sedan den tiden. Trots att jag vet exakt hur det gick till när jag satte upp murar mot er i mitt inre så vet jag inte hur man river dem. Utöver en återkommande djup melankoli och onda drömmar så lider jag av känslomässig avtrubbning. Visst, jag kan känna alla de där känslorna som ni känner men aldrig särskilt starkt. Eufori och blixtrande ilska finns inte i min vakna värld. Istället kommer mina känslor som galna stormar i mina drömmar där jag gråter, skriker och slåss; en gryta som kokar under ytan. Det var priset som Djävulen erbjöd mig för frihet från er. Den som inte känner någonting kan inte skadas.

Jag gör allt jag kan för att slippa er, trots att jag lärt mig att leva med mina upplevelser. Det var till och med jag som tog initiativ till en återförening. Där stod jag framför er, ni var inte detsamma och jag var inte detsamma. Men det var inte era nuvarande jag som dödade mig, det var era dåtida. Era nuvarande jag var trevliga att träffa. En av er blev arga senare på kvällen, tyckte jag var självgod och att jag tog mig tolkningsföreträde. Det unnar jag mig efter att ha varit ingenting. Jag har trots allt försökt förlåta er i elva år nu men acceptans är bara ett tidsbegränsat smärtstillande mot en kronisk smärta.

Vi som överlevt sådan mobbning kan se det ibland i varandras ögon, den där isande, döda blicken som kan skära genom berg. Vi hör det i röstens darrningar när en berättelse yttras eller en sång framförs. Vi frågar “Är du okej?” och sedan svarar personen “Äsch, det är lugnt” men vi vet alla att det inte är det, för djupt där inne ligger ett barn begravt. Minns det barnet nu, med de nyfikna grönblå ögonen och blond pottfrisyr. Barnet som bara ville bara vara er vän. Minns honom när ni tvättar blodet från era händer, för han är sedan länge död, trots att hans kropp växte upp och fortfarande låtsas leva, i ett makabert skådespel. En illusion av ett liv som kunde ha varit så mycket mer. En poet som bara kan skriva om elände, en hjärna som är besatt av världens orättvisor och en evigt gnagande känsla av att inte vara hel.

Jag läste om en man som flera årtionden senare i desperation försökte ta hämnd på sina gamla mobbare, då hans liv fallit samman. Det värsta är att jag förstår honom. Vi är sargade, ärrade människor för resten av livet. Tänk på det nästa gång du viftar bort barns elakheter som naturliga och oviktiga. Det kan betyda hela livet och nästa gång kanske det är ditt barn. Då kommer jag att finnas där för att sätta stopp för det, efter åratal av universitetsstudier om mobbning, fast i mitt eget lilla helvete men redo att hjälpa där jag kan. Annars dog det där barnet i onödan och det är jag aldrig beredd att acceptera. Är du?

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Så snart de tog hans fingeravtryck visste han att det var kört för honom

Det är onsdagseftermiddag och solen skiner över Stockholm. Jag frågar om Mehdi vill ha kaffe. Mehdi undrar vad jag ska göra för kaffe och jag svarar att snabbkaffe smakar bäst. Mehdi håller med. Han tittar noggrant på hur jag skedar kaffepulver i kopparna.

Det är hans sista dag som legal individ i landet. Han lade sig som en asylsökande ungdom på natten och vaknade som en siffra i statistiken på deportationer som ska verkställas. Jag frågade hur han mådde. Han svarade att livet varit en enda stor sorgfylld flykt för honom. Men egentligen är det hans normaltillstånd. Han har aldrig någonsin varit legal. Sitt ursprungsland Afghanistan har han aldrig sett eller upplevt. Barndomen har han spenderat som papperslös barnarbetare i Pakistan som så många andra hazarer och därefter har han flytt genom minst tio länder i Europa.

Han förbannar dagen då han bestämde sig för att fly genom Ungern. I Ungern är det vanligt att ungdomar på flykt registreras som 19-åringar för då behöver staten inte ansvara för dem. Han berättar med vemod i rösten att så snart de tog hans fingeravtryck visste han innerst inne att det var kört för honom. Men han skulle bestämt ta sig till Norden, han hade hört att systemet var rättvist till skillnad från resten av Europa. Om någon skulle fråga så skulle han förklara att Ungern satt i system att åldersuppgradera ungdomar på flykt. Mehdi tog sig till Norge och det tog inte lång tid förrän hans tid i Ungern hann ikapp honom och han åldersuppgraderades även där. Han fick flera avslag och ett utvisningsbeslut som följd. Han berättar att han tänkte att ett liv på flykt i slutändan ändå skulle löna sig och att han skulle få någon slags upprättelse till slut. Han tappade inte hoppet utan tog sig till Sverige och startade en ny asylprocess. En process som på sju månader avslutades med ett utvisningsbeslut.

Kaffet har hunnit kallna vid det här laget och både jag och Mehdi sitter med halvfulla koppar. I min maktlöshet går jag ut för att röka en cigarett.  Jag som papperspriviligierad hanterar situationen sämre än Mehdi som trots sitt ovissa öde är sansad. Situationen är bisarr.

Jag ger Mehdi en kram och säger att vi håller kontakten. Han säger att jag är en snäll person och jag blir bara tyst. Vad säger man till en 17-åring som ska utvisas till ett land han aldrig varit i? Att det kommer att ordna sig, att det blir bra till slut? Mehdi har mött tillräckligt många motgångar för att veta att så inte är fallet.

När Dublinförordningen vinner, förlorar mänskligheten. Europa har bara börjat bygga sin murar, fysiska som avtalade. Och vi sitter som en kollektiv labil massa av betraktare. Jag undrar när Mehdi kommer avsluta sin livslånga flykt, medan jag bävar för dagen då det inte länge går signaler till hans telefon.

Neutralitetens Offer

Neutralitetens Offer

Ärligt talat. Neutralitet är ett så jävla dåligt förhållningssätt till det mesta, för det betyder inte ingenting. Neutralitet betyder allt. Det betyder att en avsäger sig solidaritet, att en förbiser människoliv och det betyder ansvarslöshet.

Det finns faktiskt vissa objektiva värden, eller åtminstone så bör det finnas, och allt är inte relativt. De flesta skulle hålla med om att solen är varm, att bajs luktar illa och att stenar är hårda. På samma sätt så hoppas vi att de flesta håller med om att systematiskt utsätta civilbefolkning för fysisk och psykisk terror och att medvetet rikta sig in och aktivt mörda dem är fel, vare sig det är en stat eller organisation som gör det.

I kriget i Syrien som pågått sedan 2011 har närmare 300 000 personer mördats varav ca. 9000 barn. Vems ansvar är dessa kroppar och deras kvarlevande familj och vänner? Hela världen vet idag på vilka brutala sätt som daesh (fd. ISIS som sedan ville kalla sig för IS och som vi bara accepterade = ger dem mer makt) avrättar sina offer och ändå är det ingen självklarhet att ta ställning. Att ta ställning innebär inte bara att fördöma, det innebär också att sätta press på andra europeiska länder som häktar och behandlar personer, som kommer hem från YPGs internationella brigad, som brottslingar. Det innebär också att aktivt motarbeta de krafter som vi vet rekryterar folk till daesh och det innebär att den svenska staten på allvar bör ta hand om sina medborgare. Vad är det som gör att ungdomar uppvuxna i det svenska samhället väljer att inte enbart offra sina liv i ett så brutalt krig men också andra civila?

Daesh har närmast blivit en naturlig del av kriget eller en legitim makt i regionen och i Syrien på grund av neutraliteten. 

Det är tydligt att vi accepterat att kriget i Syrien pågår och att vi är fullt medvetna om de brott som begås av daesh. Att de europeiska länderna på allvar skulle vilja stoppa kriget i Syrien är ju en halvtaskig lögn. Så varför låter vi våra syskonländer (för var det inte så att EU skulle bli en slags lycklig familj?) vara hinder för individer som tar ett ansvar som stater borde göra, och väljer att riskera döden för att bekämpa daesh? Om vi nu har accepterat att det finns ett krig, så är det minsta vi kan göra att balansera våldet, jämställa det. Rätten till liv och existens måste stå över alla andra principer när det hotas oprovocerat. Det är precis det som YPGs kamp går ut på. Att försvara folket, naturen och kulturen.

Kulturen har också många gånger tagit sitt solidariska ansvar när staten avsagt sitt, när borgarklassen allierat sig med fascismen. Kulturarbetare har använt sin röst för att bilda opinion och skapa känslor. Även där genomsyras vi i Sverige, idag, av någon form av neutralitet, eller kanske är det bara lathet eller ointresse.

1969-1970 visade många kulturarbetare sin solidaritet med gruvarbetarna i Kiruna när facket, socialdemokraterna och Olof Palme allierat sig med förövarna och avsagt sig solidaritet och ansvar.

Sara Lidman ägnade ett helt liv åt kamp mot orättvisor i alla dess former, genom språk men också aktivt genom att besöka drabbade länder och skriva samt berätta deras livsöden i böcker som “Gruva” som beskrev de inhumana ”arbetsförhållandena” för gruvarbetarna i Kiruna.
Peter Weiss, George Orwell, Paul Robeson, David Alfaro Siqueiros med flera deltog i att försvara spanjorerna mot Francos fascism. Dessa hyllas idag inte bara för sina insatser som konstnärer men också för sitt mod och aktiva ställningstagande. Det är realiteten.

Har ni tänkt på hur Spanien hade sett ut idag om inte 10 000 utländska medborgare och 32 000 frivilliga spanjorer aktivt tog beslutet att riskera sina liv för att bekämpa Francos fascism? Cirka 500 från Sverige men återigen var Sverige neutralt i frågan om Spanien, och tvingade individer att på eget initiativ ta ansvar. Neutralt i samma bemärkelse som under andra världskriget; handelsavtal med fascismen. Ekonomiska vinstintressen för förhindrande av mänskligt lidande och förtryck var svaret från den svenska staten.

Shovan Hedayaty, Rojda Sekersöz

 

Orden med Ulrika Stahre

Vad skriver du?

Jag är kritiker och skriver bara relativt korta saker för dagspress, Aftonbladet. Det hade varit härligt att få säga att jag skriver på något större och friare men egentligen gör jag inte det. Kritik är en egen genre som jag verkligen tycker om att befinna mig i. Det finns några måsten – till exempel själva bedömandet, tyckandet – som jag länge försökte undvika och fortfarande inte riktigt gillar. Men huvuduppgiften, om man kan kalla den så, att förklara och analysera, väcka intresse, är tillräckligt intressant. Jag tar det onda med det goda.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Nej, inte för mig.

Drömmer du i bilder eller ord?

Både och tror jag. Ibland kan drömmar förvandlas till ord, till poesi. Fast då är jag antagligen nästan vaken.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Sanningen i bestämd form låter som något religiöst, men om jag skulle sänka anspråken lite så jo, självklart når vi någon form av sanning med språket. Samtidigt är språk så manipulativt, rent livsfarligt. När jag längtar bort från samtiden och den dystra samtidsdebatten, tänker jag aldrig att det är språk jag ska sänka ner mig i, utan bild, konst. Och det tror jag inte beror på att språk är sanning, utan för att språk är obarmhärtigt, utslitet, missbrukat.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Kritik och moral är som hand i handske! Det finns massor av moraliska överväganden i det kritiska arbetet och tänkandet, vilka jämförelser man kan göra, jävsfrågor. Hur förhålla sig till människan bakom verket. Men den moraliska aspekten finns inte lika självklart i själva skrivandet.

Vem skriver du för?

Olika personer olika texter tror jag. För den som är intresserad. Ett sätt att komma igång är att föreställa sig en person, texten blir som ett samtal då och lite lättare att skriva. Men det är mer som ett skrivtrick, jag brukar inte föreställa mig någon speciell i vanliga fall.

Varför skriver du de texter du skriver?

Ha, det är ju en jättesvår fråga! För att det är mitt jobb, men det förklarar ju inte varför det blir de texter det blir. Jag antar att även kritik är en erfarenhetsspegel, i någon mån. Mina texter skrivs för att jag är jag. För att jag läst hundratals universitetspoäng. För att jag inte kan dansa eller dreja krukor eller hur man nu skulle kunna uttrycka sig. För att det är så sjukt roligt att skriva. För att jag inte tänker svara att jag skriver för att jag måste.

Jag är fantasilös nog att inte kunna föreställa mig ett arbete utan skrivande. Vad gör man då liksom?

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Bara när jag fått för mig att skriva debattsaker och blir livrädd för att missförstås.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Den klokaste av poeter, Jenny Tunedal.

Ulrika Stahre är stockholmare, men bodde länge i Göteborg och disputerade där i konst-och bildvetenskap (2004). Verksam som kritiker från och med mitten av 1990-talet och sedan 2001 medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion.

Orden med Eva Ström

Vad skriver du?

Just nu är jag på semester och bär med mig en svart anteckningsbok där jag skriver ner lite diktutkast.

Annars arbetar jag på en essä om Anna Odell, och en om Buck Mulligan som inleder James Joyce roman Ulysses. Jag har alltid tyckt det varit konstigt att denna bifigur inleder romanen men har en teori varför, som jag funderar över.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Det är underbart ensamt att sitta och skriva, det är då jag får kontakt med mig själv, mina tankar.

Jag känner mig fri, jag känner mig som mig själv.

Att skriva är att komma vidare i sina tankar. Jag kan känna mig mer ensam i ett stort sällskap. Men det är stundtals också frustration, hårt arbete, slit när det inte går bra.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag drömmer i färgfilm, med ljud till. Ibland drömmer jag ord som jag kan använda som ” jordkattegrönt ” eller sweetforehead. De bästa drömmarna jag haft  har bestått av musik, fantastiska körverk.

Hur står betydelse har språket för att vi ska kunna nå sanningen?

En svår fråga för den beror på vad vi menar med sanning. Om det är var och ens personligt upplevda sanning är det förstås oerhört viktigt att språket är uttrycksfullt. Om det är en vetenskaplig text är det naturligtvis också av stor betydelse att språket är stringent.

Finns det någon moral i ditt skrivande?

Ja, i den meningen att jag försöker nå så långt jag kan i mitt skrivande, i mina tankegångar. Inte ge upp. Försöka tänka nytt, skriva nytt, och en annan sak jag funderar över: gör mitt skrivande världen till en sämre eller bättre plats. Det kan ju vara en hybristanke, att ens skrivande över huvud taget  skulle  göra någon skillnad. Ändå kunde jag inte låta bli att fråga som jag gjorde en gång, sprider jag ordförmörkelse? Bidrar mitt mörka skrivande till att svarta tistelfjun tar sitt fäste i människornas sinnen?

Eller kan det innebära en lättnad? Att beskriva lidande, att erkänna att det finns, att låta det få en plats.

Jag funderar mycket över detta.

Och också över frågor som: Vad har jag rätt att skriva om, vad kan jag egentligen yttra mig om?

Vem skriver du för?

För alla och för ingen. För mig själv. För alla ensamma. För dem som vill läsa det. Ingen är tvungen. Det är en stor frihet.

Varför skriver du de texter du skriver?

Någonting fångar mig. Någonting gör ont. Någonting är outhärdligt. Eller vackert. Jag minns något. Jag kan inte låta bli. Jag försöker lösa ett problem som är olösligt. Min blick, min syn. Skrivandet har också med dödsmedvetandet att göra. Viljan att lämna ett spår.

Har du haft ångest för något du skrivit?

Skrivandet har snarare dämpat eller upplöst ångest, sorterat kaos. Men en bok, Claires leende, om en ung flickas självmord ville jag inte att många skulle läsa. Jag är stolt över att ha skrivit den, men har ändå denna inställning känslomässigt.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Lina Hagelbäck.

Eva Ström är 68 år och debuterade som poet vid 30 års ålder. Hon utbildade sig till läkare men övergick vid 40 års ålder till att bli författare på heltid. Hon har skrivit poesi, prosa, dramatik och kritik och översatt Shakespeares sonetter. Senaste boken är en diktsamling: “Utskuret ur ett större träd” från 2013.

 

Olika villkor för författare

I Anna Axfors och Sara Abdollahis samtal ”Nu kan vi göra vad vi vill” på Kultwatch 10 juli 2015 skriver Axfors angående sin kommande replik i debatten att Aftonbladet ”vill hålla debatten på en principiell nivå men jag tycker inte det är principiella grejer vi pratar om”. Det här är säkert egentligen fel ände att börja i, men jag gråter hela vägen hem från mitt jobb. Jag har idag mer än decennium av erfarenhet av att röra mig utan bok i litterära kretsar. Det går inte att komma ifrån att det gör någonting med en som skrivande person och jag tycker att det är synd att författare som Jack Hildén (Aftonbladet 7/7 2015) och Malte Persson (Twitter 11/7 2015) verkar glömska och oförmögna att faktiskt se att det inte bara handlar om att ickebokpublicerade författare inte jobbar tillräckligt hårt eller är tillräckligt bra respektive kommer att sluta med det så snart de har fått sin första bok utgiven, dvs. att det handlar om att man är ”ung och arg” (själv hatar jag både att vara ung och arg, och hade jag fått välja hade jag bara skrivit poesi, men till slut blev jag såpass gammal (idag 30 år, f. 1984) och ledsen att ilskan var ofrånkomlig). Om utvecklingen inom den svenska litteraturutgivningen kommer att fortsätta på inslaget spår kommer vi snart att vara många med en lika långvarig erfarenhet av att befinna sig i utkanten av den som jag.

Det skulle krävas en mer systematisk genomgång, men låt mig ändå skissera något slags successiv utarmning av Bonniers och Norstedts utgivning av debutpoeter: För tio år sedan var det Modernista som fångade upp många av de debutanter (Martina Lowden, Elise Karlsson, Viktor Johansson, Ida Säll m.fl.) som kanske tio år tidigare hade publicerats på just Bonniers eller Norstedts. (Sedan finns det en framförallt ekonomisk problematik kring just Modernista och debutanter, men jag skulle säga att problemet också ligger i att storförlagen då inte gav ut debutantböckerna men sedan fångade upp senare verk; Bonniers genom Wahlström & Widstrand Johansson och Natur och Kultur Karlsson.) Om Modernista under tidigt 2000-tal var ett slags nav för debuterande författare är bilden betydligt spretigare idag. Poeter som Petra Mölstad (f. 1972) debuterar med Införsel på Förlaget Glas 2013, Emma Warg (f. 1967) med nära darrar ingen hare på Sadura bokförlag (2013), Jeny Rengman (f. 1977) med Huset (2013) och Du kommer rädda mig (2015) på Pequod Press, Hanna Riisager (f. 1980) ger ut sina diktsamlingar på Dockhaveri, senast För Kvalia (2015), Signe Hammar (f. 1980) med Bladtätnad på Autor (2013), Niklas Åkesson (f. 1972) med Sokrates död på CLP Works (2014) och Pernilla Berglund (f. 1982) har gett ut både Tilltar (2012) och Fälla (2015) på Teg Publishing. Är det någon med handen på hjärtat som skulle hävda att dessa böcker inte skulle platsa på Bonniers eller Norstedts, med eller utan redaktionellt arbete? I så fall tänker jag att vi skulle behöva diskutera mer grundläggande litterära frågor först.

Vi befinner oss alltså i en situation där författare födda på inte bara 70- och 80- utan rentav 60-talet som, åtminstone enligt min mening, skulle ha helt självklara platser på de stora förlagen, debuterar på nystartade och/eller mindre förlag. Vi kan förstås aldrig skylla på de författare som faktiskt blir publicerade på Bonniers och Norstedts, samtidigt börjar jag mer och mer nära något slags förhoppning om en kollegial aktivism där också etablerade författare vågade göra det enda som kanske faktiskt krävs: säga nej. Så länge vi är gnidiga medan vi inte får våra debutböcker och senare verk publicerade hos Bonniers/Norstedts men sedan fint spelar med i spelet om att allt är okej när vi väl har ett kontrakt i hamn, kommer denna diskrepans etablerad/oetablerad att bestå. Här är Danmark, som den här diskussionen uppstod i jämförelsen med, en föregångare: en författare som Mikkel Thykier övergick från Gyldendal till Anblik, After Hand och Antipyrine. Något motsvarande har knappast hänt här.

Jag blir dock glad över att en så etablerad författare som Kristian Lundberg ger sig in i debatten. Tyvärr blir jag snabbt besviken på hans ”Poeter stöpta i samma form” i Aftonbladet 9/7 2015. När han nämner förlag som ”kommer att skriva litteraturhistoria” för den samtida lyriken är flera av förlagen sådana som inte ger ut svensk samtidslyrik. Vad har jag som svensk opublicerad poet för hjälp mer än indirekt av förlag som Bakhåll och Ariel? Och varför är listan så pinsamt ouppdaterad? Var är de förlag som trots allt har publicerat debutanter de senaste åren; nedlagda X Publishing, Brombergs och Sadura till exempel? Vidare blir jag både förvånad och ledsen över Lundbergs syn på skrivarlinjer. Jag är övertygad om att vi är många inom svensk litteratur som aldrig hade vågat ta den plats vi idag ändå tar om inte just skrivarlinjerna hade funnits. De svenska skrivarskolorna kommer ursprungligen, precis som Axfors påpekar i samtalet med Abdollahi, från en socialistisk grundsyn och tanke om folkbildning. Med undantag av Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet är det folkhögskolorna som fortsatt har de riktigt bra författarutbildningarna: Biskops-Arnö, Skurup, Öland, Fridhem, Wik, m.fl. Vi kan diskutera hur dessa skolor skulle kunna nå ut ännu bredare, men jag tror att vi får ett problem om vi beskriver dem som lika elitistiska och navelskådande som förlagen med kommersiella anspråk. Till skillnad från andra delar av den litterära världen har skrivarskolorna fortfarande något slags grundinställning där man inte skiljer mellan text och text.

Många som går exempelvis Biskops-Arnö har visserligen en bakgrund inom svensk kulturelit, men det är också här vi som inte har det faktiskt har en reell möjlighet att tränga oss in i det litterära samtalet. Det finns förstås många exempel och mitt är bara ett av dem. Som gymnasist i Skellefteå, från en liten by i Västerbotten, sökte jag till de skolor som fanns listade i Maria Gummessons att skriva börjar här (1998). På Skurups folkhögskola 2003–2005 kom jag för första gången i kontakt med personer som hade föräldrar som var högutbildade; läkare, psykologer och civilingenjörer (sedan tidigare var de jag kände som hade vidareutbildat sig framförallt lärare, någon enstaka präst respektive gått på folkhögskola). När jag läste en termin litteraturvetenskap i Uppsala och senare Litterär gestaltning i Göteborg kom jag också i kontakt med personer som hade föräldrar som var författare och konstnärer. Ibland slår kritiken så jävla fel. När man har ägnat hela sitt liv åt att bli duktig och passera är det svårt att plötsligt inse att den här anpassningen lett till att folk tror att man själv är elitist eller rentav sprungen ur eliten. (En gång hävdade ett av mina ex, själv son till en Dramaten-skådespelare, på fullt allvar att jag fått jobb som museiassistent på Stockholms slott p.g.a. ”kontakter”. Min pappa var vaktmästare på Skellefteå museum när jag var barn, och ja, genom honom fick jag in en fot som stugvärd, senare receptionist på Nordanå kulturcentrum i Skellefteå. Ingen historia är komplett utan sina undantag: Jag älskar min farmor som slutade arbeta i bokhandel och istället blev keramiker på heltid, jag beundrar min pappa som utan mer utbildning än en gymnasial elektrikerutbildning idag är avdelningschef för produktionsavdelningen på Skellefteå museum. Men jag går inte med på en historieskrivning där jag har haft det lika lätt att erövra min plats i det litterära Sverige som till exempel en Jack Hildén.)

En skillnad mellan en som kommer ut kultureliten och en som inte gör det är att den som inte gör det hela tiden är smärtsamt medveten om detta och samtidigt försöker dölja denna medvetenhet. När Jack Hildén på min facebookvägg på ett av mig möjligtvis olyckligt formulerat statusmeddelande skriver att ”jag själv vet att min egen roll som skribent har uppstått tack vare tur och timing (som det alltid är) och väldigt hårt arbete” tänker jag att vi är många som arbetat så otroligt hårt under så lång tid men på grund av kontakter och bakgrund aldrig vågar eller ens förstår hur vi ska hitta den där turen eller tajmingen. Att turen och tajmingen liksom är så otroligt mycket snävare för oss. Jag såg nyligen en författarson stövla in på en uppläsningsscen och säga: ”Jag är X:s son, här är en dikt jag skrev på bussen på väg hit.” Hur ska vi som har haft en betydligt längre resa till att ta oss dit vi är hantera att ni antingen blundar för era privilegier eller så uppenbart outar dem, när vi hela tiden skäms skäms skäms för att vi vågar ta de steg vi faktiskt vågar ta. Vågar säga: Här är min allvarliga dikt, mitt stela manus, jag har ägnat mycket tid åt dem, jag tål kritiken, men jag behöver era ögon.

Dagen efter att jag retweetar Anna Axfors ursprungliga artikel ”Svenska förlag sviker de unga poeterna” börjar en av Bonniers förläggare att följa mig på Twitter. Jag följer artigt tillbaka. Egentligen hade jag velat skriva att ni var för långsamma. 2012, om inte tidigare, skulle ni ha börjat jobba aktivt med mig som författare, den gången ni refuserade mig med orden: ”Jag skäms verkligen över att ha låtit dig vänta så länge på ett besked från oss angående ditt manus. […] Tyvärr kommer jag nu slutligen med nedslående besked. Jag tycker att ditt manus är mycket fint genomfört, och det skulle verkligen förtjäna att publiceras, men med det utrymme vi har för ny poesi i vår utgivning låter det sig tyvärr inte göra.” Hade ni menat allvar med att ni ville ge ut mig hade ni inte lämnat mig ensam då (jag slutade, visserligen lite beroende på vad man menar med att ”skriva”,  skriva efter detta).

Om man jämför Danmark och Sverige är det inte bara själva utgivningen som skiljer sig åt utan även att den bok- och ickebokpublicerade författaren ligger närmare varandra i Danmark. Särskilt den upplästa scenen delar man i Danmark på ett helt annat sätt än i Sverige. Det hade varit intressant att se statistiken över de litterära scener som trots allt finns här: Hur ofta har Forum, Forum för prosa och poesi, Göteborgs poesifestival, Stockholm literature, CLT, 10TAL evenemang, Littfest, Rum för poesi m.fl. upplåtit scenen för uppläsningar av författare utan bok? Hur ofta har det skett på lika villkor, dvs. utan skydd av termer som ”debut”, ”nya röster” etc.? Varför är det i uppläsningstillfället viktigt att skilja på den som har gett ut bok från den som inte har det? (Själv har jag bara de senaste två åren blivit inbjuden ett flertal gånger till att läsa skönlitterär text i Danmark. I Sverige har det hänt två gånger under tio år: 2005 (om jag minns rätt) i Malmö och 2014 i Umeå. Jag har aldrig blivit inbjuden att läsa poesi i Göteborg där jag bor sedan 2009.) Jag kan inte nog hoppas på att detta är en av de saker som Göteborgs litteraturhus nya konstnärliga ledare Jesper Brygger kommer att jobba på att överbrygga och förändra.

Jag tänker också på den allmänna kollegialiteten mellan etablerade och oetablerade författare. Alla de bekanta och vänner jag har som är bokpublicerade, skriver kritik och på andra sätt har makt i den litterära världen: Hur ofta föreslår ni tidskrifter och publikationer från mindre förlag för recension i de tidningar ni verkar som kritiker i? Vad gör ni för att i era fora, för era förläggare och vänner, lyfta fram oetablerade författare och t.ex. litterära bloggar som ni de facto läser? När valde ni senast att skicka vidare en litteraturenkät eller ett uppdrag ni inte hade möjlighet att göra till en ickebokdebuterad kollega? Om ni inte minns eller det rentav aldrig hände är det dags nu.

På samma sätt måste vi som har förmånen att vara redaktörer för tidskrifter, ofta själva aktiva som poeter och prosaister, bli bättre inte bara på att ur obeställt material anta oetablerade författare utan även aktivt bjuda in författare som inte publicerats i bokform. Varken i tidskriftens eller uppläsningens sammanhang spelar faktiskt boken någon roll.

 

Helena Fagertun är författare, översättare och redaktör för tidskriften Provins. Hon bloggar på www.hundranamn.wordpress.com där inlägget tidigare är publicerat.

Orden med Marianne Lindberg De Geer

Vad skriver du?

Just nu förbereder jag mig för höstens regi- och scenografiuppdrag. Ska sätta upp pjäsen Flickvännen av Karolina Ramqvist. Går igenom texten, gör anteckningar…sånt. I morgon kommer min dotter, Rebecca Afzelius hit på landet. Hon gör kostym & mask. Ska bli så roligt att samarbeta med henne om detta; denna text och detta rum!

Har också skrivit kontrakt med Brombergs Förlag för en bok, som än så länge har hemligt innehåll. Den kretsar jag kring just nu…

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

I vanliga fall, när jag skriver, brukar rutinen vara att jag skriver på förmiddagen och sedan gör annat; vardagliga sysslor och så. Så jag behöver verkligen vara ensam när jag skriver, annars tar mitt sociala liv överhanden.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag drömmer i film.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Nå sanningen? Det tror jag inte på. Men upplevelsen. Respekt för den egna och andras upplevelse, det tror jag på. Det är karta och kompass för mig. Att kunna sätta ord på upplevelsen är livsnödvändigt för all mänsklig utveckling.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag är en mycket moralisk person. Det lärde jag mig i hemmet, i missionsförbundets söndagsskola i Köping och i scouterna och skolan. Det har tagit ett liv att bli av med en del av den barlasten.

Vem skriver du för?

Till den det berör

Varför skriver du de texter du skriver?

Nåt inre tryck, tror jag. Första hälften av mitt liv hände mig saker bara, saker som förorsakade ångest och starka känslor av övergivenhet. Jag upplevde mig som en båt utan åror. Nu försöker jag göra de händelserna begripliga, eller i alla fall ge upplevelserna en andra chans, i det perspektiv, livet vänligt nog gett mig.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Nej. Där är jag mycket okänslig. Det är min tur nu.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Besvara? Eller menar du att denna ringen den skall vandra, från den ena till den andra? – I så fall vill jag ge ringen till författaren Eva Ström.

Marianne Lindberg De Geer är konstnär och dramatiker.