The night before Greenland’s National Day, 21 June, a group of activists painted the statue of the missionary Hans Egede in red and white and added slogans about land return and decoloniality. For Kultwatch, Inuk writer and multidisciplinary artist Aka Niviâna delivers a scathing manifesto, describing the motives behind the action and eviscerating those who would rather support statues than justice. The activists are now facing legal action and are crowdfunding for their defence costs.
I am sure that by now, you have heard of the statue of Danish-Norwegian priest Hans Egede, located on top of a mountain, overlooking the capital of Greenland, Nuuk. If not, let me briefly inform you that the night before the Greenlandic National Day, it was painted in red and white.
Just like in the rest of the World, there is a growing resistance against oppressive systems in Greenland. It is clear that the days of white supremacy without protest are over. With the growing consciousness around racial injustice, people are willing to demand change on another level.
Changing the status quo, whether political or not, requires disruption to be possible. For a long time it was nothing but silent noise, whispering in the night – but now, change is here and it is a storm raging worldwide. Those days of being a passive bystander against injustice and accepting the symbols of it, are over. There is a desperate need to dismantle this system, because it is not only directly and indirectly killing people, but also killing our planet.
Land back.
A statement not only defending the land, but the people living on it. A solidarity movement beyond colonial borders, showing solidarity with other indigenous groups and marginalized people.
There are a lot of things going on all around the world – marginalized people stand together. Showing solidarity. Inspired by each other. Tearing down statues is not the goal itself. Statues are one of many symbols that continuously celebrates a white supremacist system and its history. We cannot erase history, and we cannot ignore it, for today’s reality has roots in it. It is only fair that we do our best to right the many wrongs of history, and uplift those who have suffered and continue to suffer under these oppressive structures.
We no longer want to be looked down upon from a mountaintop and nor do we want to look up at symbols of oppression and celebrate them as saviours and liberators. We are walking with our head up high, climbing and fighting our way to the mountaintop to put our marks and to let our voices be heard.
Considering actions for justice as vandalism exposes the real nature of the system – protecting statues, punishing the people.
Pictures from the action in Nuuk
Text description, top image: The foot and pediment of the statue of Hans Egede in Nuuk. It has been spray painted with white paint in patterns of lines and dots, and in red paint in the shape of a bloody handprint. The word DECOLONIZE has been spray painted on the base in white.
The illustrator and storyteller Hayfaa Chalabi writes and draws about what kind of design the Migration Board uses to visualize the asylum process. She tells about her own asylum experience and the roles that refugees are forced into. The work becomes a place for memory and history writing where Chalabie tries to understand how to document a process that is prohibited to be documented by the person undergoing it. How and why is the same emotion, such as fear, expressed and processed differently depending on one’s possibilities or impossibilities?
The statement of the migration officer who welcomed me at the Migration Board in Sundbyberg, Stockholm.
The last time I visited the migration office at Sundbyberg to make an appointment for a travel document application, I was welcomed with a voice of reproach from the receptionist. In a crisp sentence, he laid out a trifecta of fear, hate, and punishment – elements that sum up the so-called ‘’refugee crisis’’. His response was: ‘’Well if you refugees didn’t bring your families and the families of your families, we would not have ended up with a refugee crisis of one million refugees. We would have had enough time slots for everyone’’. Having to encounter that attitude for ten years as an asylum seeker made me realise that this apathetic answer is structural.
As he blamed me for being part of a number that should not have exceeded the planned political maintenance of refugee statistics in Sweden, let’s not sugar-coat this institution’s attitudes. These are patterns beyond a worker having a bad day or a mean migration officer. Acknowledging this is significant in deconstructing the understanding of refugees’ positions in the Swedish society.
It is not the first time people label me as a “problem’’. The refugee has always been a crisis, “A global refugee crisis’’, “An integration crisis’’, and a “European migrant crisis’’. According to most Western countries, the refugee is an international crisis. Therefore I ask, are refugees really welcome?
To answer this question, let us first decide upon a definition of the term: refugee. Who can get asylum in Sweden, who is worthy of becoming a Swedish citizen and who is not? There are two aspects to consider; an institutional definition and a moral analysis of such a definition.
According to the United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR) Sweden, ‘’a refugee is someone who has been forced to flee his or her country because of persecution, war or violence. A refugee has a well-founded fear of persecution for reasons of race, religion, nationality, political opinion or membership in a particular social group’’¹. This definition is limited to certain conditions. For example, the economic migrant is constructed as the binary opposite of this understanding of the refugee, as UNHCR Sweden states that the economic migrant ‘has a choice’². This statement suggests that the economic migrant chooses to move not because of a direct threat of death but rather to improve their lives by finding a job. Unlike refugees who cannot safely return home, migrants face no impediment to return. Therefore, an economic migrant can make a choice of returning to their country without being under a threat of persecution or death. The discursive legitimization of a refugee that fits well with the refugee convention and the international refugee law is one that includes people who had to escape a conflict, a war, or a threat of prosecution. With this definition, the asylum seeker who ticks the box of being a refugee according to international law, must still prove their case. They must go through a series of interrogations by the Migration Board, a process of justification for why they deserve a status that is almost never believed.
If you do not play the role expected of a refugee, you will not qualify as one, even if that is what you are. On the other hand, if you play that role, you are eventually a threat to the country, a threat that the migration institution fears.
Yes, they fear us!
To have a chance to get a refugee status in Sweden, you are obliged to conform and adjust your life story to not only a Eurocentric judicial language but also a Eurocentric sympathetic language that provokes the saviour complex and grants you a status. There are certain roles expected of a refugee; to be sad, to be traumatised, to be miserable and to be consistent with their story. One of the most popular pieces of advice one gets as an asylum seeker is to cry during the investigation meetings with the Migration Board. As if sadness could only be translated into tears. Your mission is a very tricky one. You are playing on a blurred line between conveying sympathy that victimises you but grants you an exile and conveying a too unrelatable struggle. A struggle that might not awaken the saviour complex but rather awakens fear of a lying ‘other’. The lying other is undesirable and thus, must not be granted a status. So be miserable but not too miserable.
The Migration Board office at Sundbyberg, Stockholm.
I started making my illustrations as an outlet for my sadness and anger. They were documenting what was not allowed to be documented. While the design and power structures inside the migration office in Sundbyberg suggested the deprivation of my right to document or record whatever happens in that space, my words and illustrations are a tool of recognition and representation. Waiting processes lead to Resignation Syndrome³. Deportation decisions lead to trauma and heart attacks4. These are the stories lurking in the minds of hopeful refugees. Therefore, telling more stories of migration processes becomes crucial. As an asylum seeker myself, I would like to propose a narrative that is not written or illustrated by nor for institutional understanding. Instead multiple narratives that are told by asylum seekers and for cultural understanding. I would also like to highlight my privileged position as an asylum seeker who has a permanent residence and be critical of my visit to some stories as a storyteller.
But what about the role of the Migration Board in narrating and designing our stories as refugees? I believe it is of high importance to deconstruct how design executed by an institution, such as the Migration Board, impacts the situation of the refugee in Sweden.
In 2011, one year after I arrived in Sweden at age 13, the Migration Board commissioned the creators of Bamse, a famous children comic book, to make an issue on migration in Sweden. The well-known cartoon character Bamse who often promotes values such as equality, was playing the role of a migration officer addressing the children seeking asylum in Sweden. Bamse’s role was to clarify that the children who get deportation decisions would be in safe and warm hands in their homelands and that deportation is a natural happy process and outcome of migration5.
Deportation in this comic is presented as a situation that provokes irrational stressful emotions in asylum seeking children. This in turn enforces the motive of accepting deportation as a natural part of migration.
The banal depiction of the comic comes off to me as an ironic one. What strikes me most is that this design is claimed to be made for asylum seeking children. In contrast, I would like to present the stories that are truly our references.
As a refugee and an asylum-seeking child myself, my references were often situations of real life that I saw as a possible consequence to the decisions I might face by the Migration Board. The story that circulated most between refugees was about the Iraqi man who got a deportation decision. On the plane to Iraq he had a heart attack and died before arriving to a future his mind and body could not bear. While Bamse’s story depicts a warm and beautiful welcoming of the refugees once they arrive in their homelands, the last words of the dead Iraqi man were ‘‘I have no life there. No home, no family, nothing. My future is here’’6.
Refugees during waiting processes between the thoughts of a status and deportation.
The Iraq War left its people with almost one million orphans7. The banal assumption that all refugee children have a home to go back to and a family waiting for them, makes it obvious that this comic is not made for refugee children. Hiding multiple truths, the Migration Board chooses to make, in collaboration with Bamse, a visual representation that creates a false reality of how the government deals with presenting its immorality of child deportation, and feeds this narrative to its new generations.
The Iraqi man’s incident was not the first nor the last. In the same year as Bamse’s comic was issued, another Iraqi man, Khaled Khodidi, died shortly after he was sent back to Iraq. Khodidi had to bid farewell to the members of his family in Helsingborg and go to a country where nothing awaited him but his death. Khodidi has shortly after his deportation his head cut off, leaving his six-year-old son as an orphan8.
Another incident that reveals the cruelty of deportation is the tragic story of the 13-year-old Abdullah. After their deportation from Sweden, Abdullah and his family sought asylum in Italy and had to sleep in the streets at night, leading to their son’s death9. Seated in a wheelchair due to his muscle dystrophies, Abdullah died in the streets of Bolzano in Italy, after falling off his chair and receiving no medical assistance.
Why is our death significantly less feared than our threat to refugee statistics?
What happens when the state denies your case and does not believe it – when the migration officers smile at you as they inform you of your deportation? What happens when the state depicts your death as a natural happy ending to your migration process? It sends a message to all refugees: our lives do not matter.
Around the year 2014, I got a deportation decision.
At the age of 17, the Migration Board decided I should be sent off to an orphanage in Iraq, the land of the million orphans. By that time, I was trying to adjust my whole life to suit the claimed politics of asylum in Sweden in a way that would make the Migration Board grant me a status.
I was desperately trying to understand and evaluate the crisis in the country. At that time, Sweden was shifting from a “refugee crisis’’ to an “Integration crisis’’. Flyktingkrisen or the Refugee crisis was the term used to represent the sharp increase in the number of asylum seekers during the second half of 2015. The term was later changed by the UNCHR to “The Global Refugee Crisis”, probably a less Eurocentric term.
The sharper decrease in the number of refugees entering Sweden from early 2016 onwards turned the Global Refugee Crisis in the country to a background noise rather than a genuine concern. What political state led to this significant decline in such a short time? The answer comes with the strict regulations that Sweden used to limit the number of immigrants entering the country at that time. Border controls between Sweden and Denmark were heightened in early 2016 as all travellers’ passports were checked by border security guards. This came simultaneously with a striking increase in polls for the Sweden Democrats party (SD), the party that has roots in Sweden’s neo-nazi movement. The support that rose to 22% came at the end of the year 201510, the same period that marked the sharp peak in asylum seekers entering the country. In some polls, the Sweden Democrats (SD) became the second biggest party in the country. The support for the party declined later in 2016 as the number of refugees and asylum seekers decreased.
Non-functional institutions for refugees.
I believe that the power of discourse shapes the way we perceive and consume the identity and position of the refugee in our society. When I think about discourse and terminology, I cannot avoid thinking about the label “The Migration Board’’. Sweden does not have an institution that exclusively processes refugee cases. It is the Migration Board that is also in charge of refugee applications. Giving refugees the ‘’Immigrant’’ label does not only deprive them of their recognition in Sweden. Calling refugees immigrants and nothing but immigrants turns a blind eye to the refugee’s journey, history and struggle which are crucial to their identity and migration case.
The term migrant, that is often used to describe refugees in Sweden and the West, is a word that is far from describing the refugee. Imagine an average middle-aged Swedish citizen, who has a job with a decent salary, a small family and a stable life. They get slightly bored and decide to look for a new life adventure, thus move to Spain for a new job position, that is an immigrant.
A refugee is someone who in most cases flee war with no chances of going back. It is someone who might have had to strap their body into a life jacket and cross seas seeking survival only to come to countries that do not even give them recognition starting with the institutions that process the refugees’ asylum applications.
The misuse of terminology when describing refugees is wisely applied in far-right commercials against refugees in Sweden. A tool that creates fear between groups, which in turn results in segregation. In September 2010, the Sweden Democrats (SD) published a commercial of two groups running towards the state budget. One of them being old, white Swedes and the other, a group of women in niqab labelled as ‘’Invandrare’’ immigrants. The second group runs faster leaving the viewer no other choice but refusing the invading other who takes all the government budget¹¹. The ad clearly divides our society in two groups; a vulnerable one who tries to preserve its rights in its own country and a threatening one who rips the Swede off their money, stability, and security. The group represented under the label ‘’Immigrant’’ in this ad is all covered. This is significant as the more we do not see or know who or what to fear the more the world becomes frightening. We cannot deny that this kind of ad creates fear in the refugees themselves as they are recognized as objects of threat to the society and thus denied their identity, history, and thought.
The fear between nationalists and refugees.
Fear works to restrict certain bodies. Generally, when one fears, the body shrinks to avoid the threat that creates this emotion. This shrinkage is significant as it causes certain bodies to take less space in society. On the other hand, the nationalists’ fear extends their bodies and urges them to embrace their inhabitancy. This happens as a demonstration against any invasion that might mark the occupation of any spaces in that nation.
The illustration of threat and fear continued to exist in ads created by SD for the election in 201612. The commercial, Tid För Sverige, (Time for Sweden) depicts Sweden as a country that suffers from severe hardship due to the other who invades and threatens the initially safe and economically stable nation.
After analysing the fear designed in those ads, I can understand the fear the Migration Board has of me. As I entered the migration office in Sundbyberg, I realised that our stories threaten the narrative of the scary refugee and therefore, we must remain silent! The history of refugees in Sweden is a history that most of the time is told by parties that refuse to recognize the refugee. This in turn continues to govern and alienate not only the body of the refugee in Swedish society but also their right to representation and recognition. I was overwhelmed by signs that order me not to document or tell my story outside the migration office. I became extremely curious of why residents from the so-called ‘’developing countries’’ who have no international privileges whatsoever are feared and thus prohibited from documenting anything that happens to them inside this institution. I now understand that the Migration Board is afraid of our power to tell stories outside the walls of its offices. Storytelling here is a tool that serves an aim beyond its practical aspect of narrating. It is a resistance against the restrictions of filming, recording, and photographing our history. It is a significant tool that educates, witnesses, and re-contextualises the right of refugees to tell their own stories and document a history that is only told by our oppressors. It is crucial to write and draw in protest against their attempts to silence and alienate our stories. Words and illustrations become tools of memory, histories and resistance that say: “Despite your attempts to silence me, I am loud and still here!”
Visual description: an illustration that visualizes an identity struggle and the refusal of certain institutions and communities to accept a new citizen.
På Bonniers konsthall pågår just nu konstnären Éva Mags soloutställningÉva Mag/Det finns en plan för det här. Hennes konstnärskap har utmärkts för sina lerkroppar i naturligt storlek som inte kan ställas upp utan är kroppar vars hud utgörs av ihopsydda tygstycken och som fylls med våt lera. Utställningen på Bonniers konsthall kretsar kring frågan om ordning inom ramen för vad som tillskrivs som meningslöst och vad som kan vara bärare av möjligheter (och värde). Det är en utställning som tydligt manifesterar konstens kapacitet att omförhandla mening.
I sin första större soloutställning har Éva Mag valt att arbeta med sin pappas skrot, eller som konstnären själv definierar det: föremål med möjligheter. Det krävdes sju lastbilar för att frakta all material till konsthallen från pappans tomt. Två centrala element utgör utställningen: föremålen med möjligheter och videoverket DEAD MATTER MOVES (2019). Båda är självständiga utgångspunkter som knyts ihop till en utställning vars verk inte är enskilda delar utan utgör en helhet i konsthallen.
Bonniers konsthall är fylld med olika högar med föremål med möjligheter och konstnären fortsätter att ta sig an materialen under utställningsperioden. Högarna bearbetas genom sortering och organisering. Konstnären själv är på plats vissa dagar och hon förflyttar sakerna vilket innebär att utställningen är under en ständig omformande. Videoverket visar en performance där tio dansare arbetade utifrån konstnärens instruktioner och som med varsin lerkropp undersökte människans existentiella villkor utifrån ett gemensamt arbete. Det är som att videoverkets koreografi expanderar från projektionsduken ut till utställningsrummen där värdar instrueras i organiseringsarbetet som de hjälper till med. En rörelse av kroppar och ting uppstår. I och med Covid-19 sträcker sig organiserandet till besökarnas vistelse i konsthallen då publiken måste boka tid för att besöka utställningen.
Éva Mag, DEAD MATTER MOVES, 2019. Foto: Paula Court
Att organisera kan innebära att omdefiniera tingens villkor, att ge objekt ny mening. Vi människor är bra på att sortera, kategorisera och dela in saker i olika enheter, högar, lådor och fack. Att organisera kan å ena sidan innebära distansering men även ett närmande av objekten som ska sorteras och värderas – ge eller ta bort betydelse. I utställningen blir det till en verkstad av omförhandling och omvärdering, en kollektiv organisering av liv och relationer, en vilja att ta hand om tingen och sätta dem i relation till något, det som inte är definierat ännu.
Omformandet, eller omdefinierandet, finns överallt i utställningen: i lerkropparna som riskerar gå sönder av förflyttningar eller att utställningen själv förändras genom att vissa högar kan minska medan andra växa. Nya element kan tillkomma i utställningen, som ett hyllsystem. I slutändan ska alla föremål med möjligheter tillbaka till konstnärens pappa. Det innebär att de lånade materialen som utgör verket löses upp, kanske även organiseringsarbetet som ägt rum i konsthallen. Denna information medför en acceptans för att det som organiserats inte tas till vara, ordnandet som utförts i konsthallen kanske kasseras. Det kan helt enkelt betyda att godta det vi förstår som oordning eftersom kontroll är en inbillning, en idé. Vi konstruerar ordning utifrån vår blick för att våra liv och vardagens objekt ska illustrera mening.
I vårt nyttofixerade samtid är ting utan tydlig mening föremål utan möjligheter. Föremål som inte har en plats i samhället. Det berör inte endast objekt utan även människor. Den nuvarande tillståndet med Covid-19 har tydligt synliggjort att vissa människor anses vara värdefulla medan andra, som äldre eller ensamkommande unga, inte. Vissa grupper tillåts leva, andra inte. Här blir utställningen dubbelbottnad, den talar både om viljan att kategorisera som en våldsam praktik samtidigt som organiserandet kan innebära ett omhändertagande. Att ta hand om det som inte anses ha något värde.
Éva Mag, Det finns en plan för det här, 2020. Installationsbild. Foto: Jean-Baptiste Béranger
Ett intressant inslag är att konstnären har sytt små och stora fyrkantiga vita tygkorgar för att använda som kärl i sorteringsarbetet, behållare att fyllas med materialet som organiseras. Precis som tyghuden som fylls av lera i lerkropparna. Kanske finns det en koppling mellan ifyllandet av massa för att åstadkomma göra en kropp, oavsett om kroppen består av lera eller skruvar.
Lerkropparna är placerade lite här och där i utställningen. När de placeras bland föremålen med möjligheter – och förpassas till att bli del av en massa – kan de förstås som förkastade, trasiga material där leran till slut smulas och åter blir stoft. När lerkropparna placeras på de guldiga podierna uppfattas de som något annat. Här tycks konstnären leka med oss genom att pröva våra snäva tankar kring sakernas rätt att existera på sina egna villkor.
Det finns en plan för det här är en av de bättre utställningarna jag sett i Stockholm senaste året. Enkel och samtidigt komplex. Personlig och mänsklig. Högst politiskt. Jag kommer på mig själv med att sno en affisch från tunnelbanan som endast består av titeln på utställningen. Reklamaffischen är fri från annan information, vem som är avsändare eller vad texten pekar på. Ett tillägg har däremot gjorts: en hashtag före titeln. Vad är en hashtag i den digitala världen om inte organisering av information, uttryck och sammanhang?
Éva Mag, Det finns en plan för det här, 2020. Installationsbild. Foto: Jean-Baptiste Béranger
Toppbild: Éva Mag, Det finns en plan för det här, 2020. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
Kultwatch presenterar det kollektiva stafett-brandtal som var del av Cyklopens Radio 1 Maj. Ett uppskattat och ambitiöst initiativ som samlade tusentals människor runt om i landet via radio-formatet. Radio 1 maj fungerade som ett alternativ till det uteblivna fysiska 1:a maj-firandet på grund av Covid-19.
Brandtalet är en hyllning, ett rop, ett skrik, en bön. Fyllt av ilska, sorg, kärlek, omsorg, kamp och drömmar. Talen som framförs hos RADIO 1 maj rör sig genom Stockholm, Jokkmokk, Kiruna, Malmö, Göteborg och Santiago de Chile för att via etern röra sig vidare.
Medverkar gör: Sebastian Dahlqvist, Nasim Aghili, Ditte Busén, Andria Nyberg Forshage, Jari Söyrinki, Macarena Dusant, Katarina Pirak Sikku, Donia Saleh, Samuel Girma, Ella Tillema, Arazo Arif.
Språket och skapandet är en viktig del i processen av att förstå villkoren världen befinner sig i just nu. I en krönika tar skribenten Roza Ghaleh Dar upp det egna skrivandet i förhållande till de existensiella tillståndet som Corona och miljöfrågor framkallar hos människan idag.
I mitten av mars, i början av pandemins spridning i Europa, hörde en vän från Tyskland av sig och frågade om hon kunde hjälpa mig ekonomiskt. Hon hade läst i tidningen att kulturarbetare skulle drabbas hårt framöver och många bli utan försörjning. Hennes röst nådde mig som inifrån ett vakuum. Jag hade redan gett upp hoppet om fler skribentuppdrag och svävade i ovisshet om skolan där jag annars jobbar extra skulle stänga eller inte. Men min vän insisterade särskilt på skrivandet. Du måste fortsätta skriva sa hon.
Sist vi sågs hade hon nyligen fått anställning vid en statlig institution för miljöfrågor. Ett meningsfullt uppdrag som hon eftersträvat i flera år. Men hon var redan desillusionerad. Riktlinjerna och miljömedvetenheten som förespråkades följdes inte. I tjänst levde man i ett materiellt överflöd som hon inte kunde stå för. Enkla handlingar som att åka tåg istället för att flyga, vara sparsam med arbetsplatsens resurser eller prioritera en grön kost framför kött gjorde att hon hamnade efter sina kollegor i planering och delaktighet, i tid och pengar. Hon kände sig motarbetad och uppgiven, hade redan börjat fundera på att byta jobb.
Historien var inte ny. En annan vän hade berättat något liknande. Den gången rörde det sig mindre förvånansvärt om flygbranschen. Vännen arbetade med att upprätthålla och verkställa flygbolagets miljökrav. Med allt från regelbundna kontroller till vad som serverades ombord. Men det var mycket som inte stämde. Arbetet blev alltmer en administrativ börda, gick ut på att ge grönt ljus till diffusa uppgifter. Vännen gav upp och sadlade om till tolk. I översättning finns inga lögner sa hon bittert. Även hon tillskrev sitt hopp till något annat, till språket som en utväg från chimären.
Jag går runt hemma och minns mina vänner, våra utbyten och åren som gått. Jag försöker att samla mod till att försöka säga något. Men jag vet inte vad. Pandemin är en kris som också drabbar medvetandet, skrivandet. Vad återstår att säga, upprepa? Ursprunget? Naturen? Jag vill inte skriva om naturen. Även om jag misstänker att det är den som får oss att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer, för att vi har nära till naturen här i Sverige, för att vi kan varva ner bland vårgrönskan i paniken. Det märks på utrikessvenskarna som anammat de stränga restriktionerna på andra platser, som skänker oss en kritisk blick bortifrån utlandet. De har inte längre tillgång till naturen här, de minns den bara fysiskt, inte som en mental plats.
Är pandemin som drabbar oss kanske lika mycket ett intelligenstest? Kan vi sätta ihop ett och ett? Kan munskyddet från Kina rädda oss på samma sätt som den fram till nyligen skulle skydda stora delar av världens befolkning mot miljöföroreningar? Eller är det en protesthandling? Som under kravallerna som nyligen spred sig över världen när demonstranter i Chile, Hong Kong, Iran, Irak och Libanon reste sig mot statsmakter och möttes av tårgas.
Jag tänker på vad den argentinska författaren Selva Almada sa om epidemin av kvinnomord i Latinamerika. Jag vill inte se fler böcker om det sa hon. Morden måste upphöra. De måste få ett slut.
Inte för att vi inte får tala om träd….
Inte för att ord inte kan mäta sig mot mord…
Det är först när jag ser min kusin Sahars målningar på instagram som jag tar mig samman. Hon sitter i karantän sedan två månader tillbaka i Tehran. Jag har inte hunnit lägga märke till det förut men en ny expressionistisk stil har börjat prägla hennes verk. ”Schablonaktiga, typiska för diktaturer”, säger några konstkunniga som jag försöker skicka hennes verk till. Jag kan ändå inte låta bli att fascineras. Jag känner inte igen motiven i hennes konst. Målningarna är ibland tunna, svävande, men groteska, svullaktiga, som virus i blom. Vad är det du målar Sahar? frågar jag. Vi har inte hörts på flera år, men pandemin överbryggar gamla avstånd. Jag hör hennes röst alldeles intill mig, håller luren tätt mot örat. ”Naturen”, svarar hon.
Jag börjar skriva igen i mörkret. Jag vill mutera inifrån. Jag minns en filosofikurs på Universitetet som jag knappt klarade. Den började med frågeställningen om hur det är att vara fladdermus. Den här ödesdigra våren kanske jag äntligen får veta tänker jag. Våren är när fladdermusen lämnar sin vintersömn, föder sina ungar och pollinerar naturen. Det är också den tiden på året då deras habitat i Sydasien är som mest välbesökta, både av turister och troende som håller religiösa riter i tempelgrottorna där fladdermusen lever. De senaste åren har dessa helgedom börjat renoveras, ljussättas och täppas igen i sina sprickor för att locka till sig så många besökare som möjligt. Fladdermössen riskerar samtidigt att tyna bort i denna utveckling, försvinna. Liksom stora skördar och ekosystem när pollineringen uteblir. Medan skattelättnader för handeln på vilda djur är det som ska ge immunitet mot den ekonomiska krisen…
Jag kommer inte längre. Hemma i lägenheten sätts ett omfattande renoveringsarbete igång av hyresvärden trots att flera äldre människor bor i huset. Våra fönster täcks för helt och hållet, fasaden rivs ner och hela lägenheten fylls av damm. Den enda kontakten med yttervärlden är de polska arbetarnas sånger som hörs in från innegården.
Jag flyger ut ur lägenheten, ut ur min skrämselvrå.
Som om ingenting hänt.
Som om förvandlingen redan skett.
Toppbild: Sahar Ghaledar, Föreställning, 2020.
Texten är en del av initiativet #EfterCorona i samarbete med bland andra Kontext Press, Nyhetsbyrån Järva, Feministiskt Perspektiv, Snaaacket och Arbetaren. Läs mer här.
La crisis del Coronavirus nos afecta a todos de diferentes maneras dependiendo de donde vivimos en el mundo y en que posición social nos encontramos. Pero ¿Cómo están siendo afectadas las personas a quienes no se les permite tomar espacio en ninguna posición social? Rossana Mercado-Rojas en un poema para Kultwatch escribe sobre como la epidemia ha encrudecido las dificultades que ya existían en un existir lleno de dolorosas delimitaciones, estructuras opresivas, y mensajes contradictorios.
Le tengo más miedo al sucio policía con orden de disparar
Le tengo más miedo a la app que no reconoce mi personal number
le tengo más miedo al milico pateando mi puerta en la cuadra cinco
le tengo más miedo al guardia del tren pidiéndonos documentos a los marrones sospechosos
le tengo más miedo a las fronteras que nos van a cortar en dos, desmembrándonos el corazón y los brazos para no poder abrigarnos en los brazos de quienes nos aman, nos amaron y nos amarán
tengo miedo porque la gente no vale lo mismo
tengo miedo porque la crisis nos hace cada vez menos, a otros cada vez más
en crisis somos desechables
en crisis no entramos al sistema
en crisis no entiendo sueco
en crisis te callas o te mato, serrano de mierda
en crisis cooperas nomás mamita, bien que te va a gustar
en crisis ya está usted muy mayor, tayta, así nomás es
me da miedo saber que cuando toque escoger, escogerán a otros, siempre
porque los que nos pondrían primerito, son ahora considerados de segunda
le tengo miedo a desaparecer y no poder cuidar
le tengo miedo a no poder funcionar por sobre los escombros, rescatar una vez más a mi hijo de un monstruo que nos quiere hacer daño y me hace rogarle que por favor nos suelte.
correr a los brazos de mi mamá, volver a ser muy pequeña
que en el temblor o la bomba
mi abuelita me proteja con su cuerpecito chiquito por si se nos revienta la ventana encima,
que me mientan,
que las torres que vuelan a 4 cuadras de la casa son llantas o cohetes,
jugar a la ronda alrededor del poste para que vuelva la luz
quisiera seguir dibujando lo que veo,
por eso pinto siempre sangre y tripas, carne y miedo,
amor,
aquí, en Suecia nadie grita,
nadie dice nada
los que no están dentro de la máquina, se irán en silencio
se irán del país o de la vida, como la EU quiere
Los demás, los únicos que cuentan,
los ciudadanos civilizados
saldrán en masa cuando esto termine,
a disfrutar el sol del verano nórdico
El entitlement
la turista en la plaza de armas
el inversionista gringo en la mina,
en el burdel con niñas
los cuerpos que cuestan barato
los cuerpos que se van a desechar,
como por aquí se desecha la comida
si ya no se puede abrazar,
si ya no se puede despedir,
si hay que irse en cenizas
quizás ya estamos habitando en otro lugar
ahí donde la mente borra recuerdos para poder funcionar
ahí donde se deterioran las células
ahí donde no hay tiempos lineales,
ahí donde mi hijo fue amigo de mi abuelito y llegó aquí para acompañarme
ahí donde podemos estar juntos todos, al menos un rato
Dice Suecia que no hay plata, por eso mejor no más tests
Dicen que hay que gestionar los recursos
“Aíslate al mínimo síntoma”, por una sospecha,
Si te quedas en tu casa no pagas la renta y te botamos
Si vas a trabajar nos pones en riesgo
Si no mandas a tus hijos al colegio te los quitamos
Si los mandas nos pones en riesgo
Es-tu-responsabilidad
Ser la adulta, la que explica qué sucede
La que pierde la paciencia
La que pide disculpas, hijito
La que debe mantenerse en pie, contra todo
Y se quiebra de madrugadas
Se nos van quienes fueron los adultos
en las sin-fines crisis de nuestro sur
Se nos van como arena en las manos
Las playas ya no existen, igual
yo que me encuentro tan lejos, esperando una noticia
Imagens: Fotografías personales de rituales de duelo y funerarios del archivo de Rossana Mercado-Rojas.
Coronakrisen påverkar oss olika beroende på var vi bor i världen och vilken samhällsposition vi har. Men hur påverkas människor som inte får ta plats i vare sig ett samhälle eller ett annat? Rossana Mercado-Rojas skriver i en dikt för Kultwatch om hur epidemin gjort en tillvaro ännu skarpare som redan är fylld av smärtsamma gränsdragningar, förtryckande strukturer och motstridiga besked.
Jag är mer rädd för snuten med order att skjuta
Jag är mer rädd för appen som inte godkänner mitt personnummer
Jag är mer rädd för militären som sparkar på min dörr i zon fem
Jag är mer rädd för väktaren på tåget som frågar oss misstänksamma bruna om papper
Jag är mer rädd för gränserna som kommer att skära oss itu, slita ut våra hjärtan och skära av våra armar så att vi inte kan klä oss i omfamningar från dem som älskar oss, älskade oss och kommer att älska oss
Jag är rädd för att folk inte är lika mycket värda
Jag är rädd för att krisen gör oss mindre och mindre värda, och andra mer och mer
Under krisen är vi förbrukningsbara
under krisen kommer vi inte in i systemet
under krisen förstår jag inte svenska
under krisen håller du käften eller så dödar jag dig, din jävla indian
under krisen samarbetar du bara lilla gumman, du kommer att tycka att det är skönt
under krisen är du för gammal farfar, det är bara så det är
Jag är rädd för att jag vet att när det är dags att välja, kommer de att välja andra, alltid.
Eftersom de som skulle sätta oss först, nu betraktas som andra klass
Jag är rädd för att försvinna och inte kunna ta hand om
Jag är rädd för att inte kunna fungera i spillrorna, för att ännu en gång rädda min son från ett monster som vill skada oss och tvingar mig att be det att snälla låta oss gå.
Att springa in i min mammas famn, vara liten igen
När det skakar av jordbävning eller bomber
skyddar mormor mig med sin lilla kropp ifall fönstret ovanför oss skulle gå sönder
De ljuger för mig och säger att TV-tornen som sprängs fyra kvarter från huset är däck eller raketer som smäller
Att dansa runt lyktstolpen så att elen kommer tillbaka
Jag skulle vilja fortsätta att rita det jag ser,
det är därför jag alltid målar blod och inälvor, kött och rädsla,
kärlek
Här i Sverige skriker ingen
ingen säger någonting
De som inte ingår i maskineriet kommer att försvinna i tysthet
De kommer att lämna landet eller livet, enligt EU:s vilja
De andra, de enda som räknas,
de civiliserade medborgarna,
kommer att välla ut i massor när det här är över
och njuta av den nordiska sommarsolen
Att känna sig berättigad
Turisten på Plaza de Armas
Den vita investeraren i gruvan,
på bordellen med småflickor
kroppar som kostar billigt,
kroppar som ska kasseras,
precis som maten här kasseras
Om en inte längre kan kramas,
Om en inte längre kan säga adjö,
Om en måste bli till aska
kanske vi redan bor någon annanstans
Där borta där sinnet raderar minnen för att kunna fungera
Där borta där cellerna försämras
Där borta där det inte finns linjära tider,
Där borta där min son var vän med min farfar och kom hit för att hålla mig sällskap
Där borta där vi alla kan vara tillsammans, åtminstone en stund
Sverige säger att det inte finns några pengar, så det är bättre att inte göra tester
De säger att vi måste hushålla med resurserna
“Isolera dig vid minsta symtom”, vid misstanken om,
Om du stannar hemma betalar du inte hyran och vi kastar ut dig
Om du går till jobbet utsätter du oss för en risk
Om du inte skickar dina barn till skolan tar vi dom ifrån dig
Om du skickar dit dom utsätter du oss för en risk
Det-är-ditt-ansvar
Att vara den vuxna, den som förklarar vad som händer
Den som tappar tålamodet
Den som ber om ursäkt, lilla gubben
Den som måste hålla sig upprätt, mot allt
Och som bryter ihop i gryningen
Våra vuxna lämnar oss
I de ändlösa kriserna i vårt Syd.
De rinner bort som sand ur våra händer
Stränderna finns inte längre iallafall
Jag som befinner mig så långt borta och väntar på nyheter
Bilder: Personliga bilder av begravnings- och sorgeritualer ur Rossana Mercado-Rojas arkiv.
Dikten skriven på spanska av Rossana Mercado-Rojas. Tolkad till svenska av Natalie Högström.
På många sätt kan riktningen på blicken spela lika mycket roll som dess innehåll. Med utgångspunkt i flygfotografier av massgravar efter coronaepidemin tar Afrang Nordlöf Malekian med oss på en resa från japansk science fiction till chilenska aktivister i öknen, och diskuterar vad det innebär att betrakta ovanifrån, avskiljd från jordytan. Hur det ger makt men också innebär att förlora något.
Häromveckan såg jag en handfull satellitbilder som the Guardian publicerat på nygrävda massgravar utanför staden Qom, Iran, för människorna som dött av Corona. Basala varor som Paracetamol har blivit en bristvara i landet sedan USA implementerat hårda sanktioner. Skulle gravarna grävts utan dessa repressalier? Paradoxalt är det USA-finansierade Maxar Technologies som står bakom fotografierna; landet som försatt ett annat i humanitär katastrof fotograferar spåren av förödelsen. Det lämnar mig inför frågan: vem kan se från himlen?
När en tar bilder nedåt innebär det rent fysiskt att stå ovanför det en fotograferar; se ned på något – det som inte kan stiga upp. Kanske skulle en troende påstå att Gud var den första att se från ovan eftersom Gud själv skapade världen? I en sådan tankemodell blir att fotografera uppifrån en rörelseriktning mot mer makt.
I samtliga riktningar – vertikalt, horisontellt, inåt och utåt – regleras människans rörelser av ekonomiska tillgångar och nationella bestämmelser.
I vilka situationer kan en person blicka ned på människor, platser och händelseförlopp? Ett sätt är flygtransport. Processen regleras delvis av rättigheter som pass ger dess innehavare. Samtidigt är förflyttning i allmänhet villkorad av tillgång på pengar eftersom rörelsefrihetalltid har ett pris. En flykting som betalar en smugglare behöver få fram en större summa pengar än en resenär som åker samma sträcka med dokument i linje med militära och polisiära system. I samtliga riktningar – vertikalt, horisontellt, inåt och utåt – regleras människans rörelser av ekonomiska tillgångar och nationella bestämmelser. De två parametrarna vägs oavbrutet mot varandra. Alla har inte råd att se från ovan och vissa, med anledning av sin givna nationalitet, nekas positionen. Resor mot rymden är en annan typ av omplacering som låter resenärerna sätta sig högt över mänskligheten. Föga förvånande uttryckte sig kalla kriget i en rymdkapplöpning. Kampen handlade om vem som kunde komma längst bort från jorden och utveckla den mest moderna teknologin samt göra anspråk på nya territorium.
Samtidigt har rymden haft postkoloniala aspirationer. Under 1950-talet började idéer och röster uttryckas som menade att världsrymden skulle tjäna ett universellt syfte och förbli tillgänglig för alla stater. Genom FN:s generalförsamlings Deklaration om tillämpning av rymden, utformades en rad överenskommelser och avtal för att motverka suveränitet och militärt utnyttjande i territoriet.
Idag cirkulerar satelliter högt ovanför våra huvuden. De fotograferar vad som försiggår på jorden. USA är landet som har överlägset flest satelliter och därefter följer Kina och Ryssland; att fotografera från ovan är en analogi för makt. Inte undra på att flygning med drönare är hårt reglerat i många stater. Drönarperspektivet betecknar överblick, överhet. Övermänsklighet. Samtidigt är överheten alltid villkorad av just den koordinaten, precis som alla andra, bunden till sin plats. Att placera sig ovanför innebär dock alltid att lämna jorden.
Vad är inte det mest onaturliga som kan falla från himlen om inte bomber?
Stillbild från Laputa – Slottet i himlen (1986) av Hayao Miyazaki.
Filmskaparen Hayao Miyazakis film, Laputa – slottet i himlen, handlar om ett dolt och mytomspunnet slott som flyger över jorden. Olika grupper letar efter det eftersom Laputa – ön i himlen – har de mest kraftfulla vapnen i världen. De ger dess ledare möjlighet att styra, och om den vill, förgöra jorden. När tronföljaren, Sheeta eller Lucita Toel Ul Laputa, mot sin vilja anländer till det fullkomligt ödelagda kungadömet säger hon att riket måste förstöras, annars kommer det skapa enorm förödelse på jorden. Laputa är öde eftersom hennes förfäder förstod att landet inte kunde överleva i frånvaro av jorden, som förser kungadömet i himlen med föda. Sheeta säger: “Slå rötter i marken. Lev ihop med vinden. Vänta med fröna genom vintern och sjung med fåglarna om våren.” Filmen för tankarna till de två atombomberna som USA släppte över Japan, och att det vid en tidpunkt under kalla kriget fanns tillräckligt med atombomber för att förgöra jorden för gott. Vad är inte det mest onaturliga som kan falla från himlen om inte bomber? Hur ska Laputa överleva när jorden inte finns kvar?
Stillbild från drönarfilm på Hart Island, New York.
Häromdagen publicerades ytterligare ett antal fotografier och filmer från en drönare på massgravar som grävts på den lilla ön Hart Island utanför New York City. De skapas främst för de människor som saknar pengar för att kunna betala för egen gravplats. Bilderna är, likt de från Qom, tagna från ovan – individer blir en grupp, en siffra. Jag förnekar självklart inte att gravar oftast betraktas från ovan, eller kanske inte riktigt, snarare snett nedåt med fötterna på jorden. En drönare, är likt en örn, högt uppe i himlen. Den svävar, nästan magiskt, över landskapet.
Tysklands förbundssvapen består av just den fågeln och kopplas inte minst till Natzityskland där rovdjuret har ett hakkors i klorna. Örnen flyger över människor och är ett av de mäktigaste rovdjuren uppe i himlen. Den hittas i toppen på näringskedjan. Nazismen bygger på tron om att vissa människor är överlägsna andra, att vi kan delas in i olika raser. De tror sig stå över andra, sitta på en sanning – ett rovdjur, en örn. I berättelsen om guden Prometheus, som ger elden till människorna och sägs vara bakgrunden till all vetenskap och konst, straffas han av de andra gudar för den gärningen. Varje dag hackar en örn ut hans lever.
Kyrkogård i Mar Mitr, Beirut.
Vilka gravar är byggda för att titta ned på sina besökare? Rika människor ligger ofta i monumentala gravar som sträcker sig mot himlen, och vem är det inte som stiger ned från den om inte änglar, profeter och Gud? När Jesus korsfästes kunde han titta ned på oss människor i väntan på sin död. Han hade en överblick över mänskligheten. Idag, i kyrkor, är Jesus alltid placerad högt upp över besökarna och därifrån tittar han ned på dem. I en oerhört vacker kyrkogård vid Mar Mitr i Beirut, som jag besökte för en dryg månad sedan, sträcker sig gravarna mot himlavalvet. Det slår mig hur jag endast kan skriva att rika människors gravar är vackra. Vem skulle besöka en massgrav och påstå detsamma? I ordet vacker vilar en bunt sedlar. Det reser sig höghus och lyftkranar i bakgrunden på kyrkogården i Mar Mitr. Det är alltid dyrt att bo nära himlen – lägenheter som ger möjlighet att se ned på andra.
Norra Tornen i Stockholm.
I Teheran är det dyrare ju högre upp en bor på berget. Därifrån kan en blicka ut över en oändlig mängd människor. Om natten förvandlas mångmiljonstaden till ett hav av glimrande stjärnor. För är inte hav ett slags frihet? Eller kanske så här: blicken över havet skapar den illusionen. Priset för frihet, i det här fallet suveränitet, betalas av trauman, arbetare och döda människor. Ett stenkast från där jag bor idag i Stockholm, står de Norra Tornen snart färdigbyggda. Här finns lägenheter som garanterar utsikt över gentrifieringens Mekka. Inte bara säkerställer de en blick över Stockholm utan de tar plats som monument i landskapets arkitektur.
Graven såg snarare ned på mig.
Massgraven i Cuesta de Barriga.
När jag åkte till Cuesta de Barriga, där militärdiktaturen använde sig av en gömd massgrav, kunde jag aldrig titta ned på graven eftersom den är ett tomrum i berget – den visar sig enbart först när den äntras. Graven såg snarare ned på mig. Tillsammans med konstnären Cristian Quinteros Soto vände vi våra kameror mot himlen och möttes då av sprickor som människor skapat i berget – spår från när tomrummet bröts fram. Inte heller kan platsen fotograferas av en satellit eftersom den skyms av berg – de rika döljer graven från ovan eftersom de tror sig vara ovanheten självt.
Vem kan idag se från ovan? Rent praktiskt kan en svensk medborgare, som har råd, ta ett inrikesflyg och betrakta landskapet från flygsplansfönstret. Det är när flygplanet lyfter och landar som resenärerna som mest blickar nedåt; de vertikala avstånden omförhandlas. När i princip hela världens befolkning sitter inlåst i bostäder på grund av Covid-19, skyddas rörelsefriheten i Sverige av en svensk grundlag. För handlar inte frihet om att kunna röra sig fritt? Varför finns annars ordet rörelsefrihet på svenska? Kanske kan en tänka sig att vi fortfarande kan uttrycka oss från hemmet om det finns tillgång till en viss infrastruktur som internet, el och telefoni. Men att förbjudas från att gå ut betyder att närvaron av kött och blod på våra gator försvinner. Jag tänker på La Agrupación de Familiares de los Detenidos Desaparecidos (Gruppen av familjer till de försvunna) som jag träffade i Santiago för litet mer än ett år sedan. Det är en politisk sammanslutning med anhöriga till de som försvann under statskuppen i Chile. Det är en självorganiserad grupp med mestadels kvinnor som letar efter försvunna släktingar. En av medlemmarna sa att deras närvaro på gatorna och torgen var ett bevis på att de fanns på riktigt. I oktober förra året bröt massiva protester ut i Chile. Folket demonstrerade mot de oerhört starka nyliberala och kapitalistiska samhällsstrukturerna i landet. Blir inte utegångsförbudet ett ypperligt tillfälle för regeringen att skapa en frånvaro av kött och blod på gatorna? För det är ju kroppar i de offentliga rummen som så många gånger tvingat fram svar och förändring; gula västarna i Frankrike eller protesterna i Iran förra året för att nämna två exempel.
The Brooklyn Pigeon Project av Ben Aranda och Chris Lasch.
När kartor ritas används ofta benämningen fågelperspektiv, som är en överblick där planerna för staden, platsen eller byggnaden syns i ett tydligt schema skisserat från ovan. Är det så staden skulle se ut om vi kunde flyga fritt som en fågel? År 2004 utförde de två arkitekterna Ben Aranda och Chris Lasch projektet The Brooklyn Pigeon Project där de kartlade Brooklyn, USA, med duvor och med hjälp av rutinerad duvägare. De satte kameror och mikrofoner på fåglarna. Resultatet blev ett gäng suddiga bilder där byggnader förvrängs – de ses från sidan och ovan samtidigt som horisonten tiltar. Fotografierna visar hur fågelns blick över staden inte ger en övergripande bild utan precis som alla andra är villkorad av plats. Samtidigt är att flyga fritt som en fågel ett uttryck efter en längtan av det vi människor inte kan göra: flyga med vår egen kropp. Alla börjar sina liv på jorden – att komma upp innebär att lyckas förflytta sig från den fysiska grundpositionen människan föds in i.
Blicken mot och parallellt med jorden är medmänsklig.
Filmen Nostalgia de la luz av Patricio Guzmán utspelar sig i Atacamöknen i Chile. Som världens mest torra plats är den optimal för rymdforskning. Där finns gigantiska teleskop genom vilka astrologer studerar himlavalvet. De ser sig själva som historiker eftersom en tidsfördröjning uppstår när ljuset från en stjärna färdas från himlakroppen till mänsklighetens öga. Samtidigt finns rester av koncentrationsläger från Pinochets styre i Atacama. Släktingar till de som försvann går än idag runt och letar efter sina älskades kroppsdelar som finns utspridda i landskapet. Fast det är inte helt säkert att de försvunna familjemedlemmarna finns här, kanske är några av dem dumpade i havet? En av de som söker säger att hon önskar att det gick att vända ett teleskop mot jorden och studera den lika närgående som när människan studerar rymden. Gå runt och scanna av marken. Blicken mot och parallellt med jorden är medmänsklig.
Stillbild från Nostalgia de la luz (2010) av Patricio Guzmán.
Med seendet medföljer den basala rätten till blicken, vilken alltid är bunden till en position. Att se från ovan ger överblick, som enbart kan praktiseras av den som kan placera sig över någon annan, var en kan observera, iaktta och berätta om den Andres görande. I den vertikala färden uppåt förloras delar av ens medmänsklighet. Istället för att vara med andra, står en ovanför. Överblicken blir att lämna en del av ens medmänsklighet. För varje steg bort från jorden kommer en närmare övermänskligheten och en blir allt mindre en medmänniska. Något blir kvar, något dör.
Toppbild: stillbild från Nostalgia de la luz (2010) av Patricio Guzmán. I bilden syns ett teleskop riktat mot himlen.
Vad kommer att hända i samhället och kultursverige när Coronaviruset är besegrat? Kultwatch använder sina patenterade analysmetoder för att förutspå hur framtiden ser ut #EfterCorona.
Det är som att något långsamt kommer gå sönder. Nästan omärkligt börjar människornas ögon att vända sig mot nya vidder. Instängda i sina isolerade rum kommer de att sitta och fundera på hur de kan lita på varandra. När ingen längre kommer ha köpt någonting, utom masker och toalettpapper, kommer luften pysa ur konsten som vara. Varför, när världen slets i stycken, kändes det så fruktansvärt relevant att hålla det där utvärderingsmötet med den överbetalda mångfaldskonsulten på Zoom? Det kommer kännas som det är dags för en ny politik. Det kommer kännas som att mycket måste ändras. Plötsligt kommer en ny konsensus att uppstå, en som självklart kommer anses opolitisk. Plötsligt händer det.
Medborgarlön implementeras i samhället vilket gör att konstnärer kommer att ha utrymme för att utveckla sitt konstnärskap.
Titlar som konsult, utvecklare, strateg, entreprenör och annat odefinierbart hämtade ur trollkarlens liberala hatt finns inte längre. Istället anställer myndigheter de kompetenser som behövs och sparar skattepengar.
Statliga kulturinstitutioner som inte representerar samhällets olika grupper i organisationsstrukturen riskerar att bli av med stöd från Kulturdepartementet.
Arbetsmiljöverket tar psykisk ohälsa bland personer som rasifieras, svarta anställda, transpersoner eller andra som bryter mot normer på allvar, inklusive när de blir utsatta för obetalt emotionellt arbete som att t.ex vara ofrivilliga mångfaldskonsulter. Psykisk ohälsa på grund av att bli utpekad eller tystad när personer lyfter rasistiska strukturer i en vit självgod organisation ses som ett allvarligt arbetsmiljöproblem.
Vid statliga, regionala och kommunala projektstöd behöver ingen redogöra för x antal nådd publik för ett evenemang eller utställning längre. Kvantitetstänkandet får inte ens en minnesstund.
Utförsäljningen av hyresrätter stoppas. När kommuner ökar utbyggnaden av hyresrätter planerar de in lokaler i byggandet av bostäder där kulturorganisationer kommer att ha låga hyror från de kommunala bostadsbolagen. Ingen gör vinster på fristående kulturverksamheters behov av lokaler.
Estetiska ämnen blir obligatoriska från grundskolan till gymnasiet. Dessutom tillkommer fler ämnen inom estetiska ämnen såsom arkitektur, poesi.
Undervisning om Sveriges koloniala historia blir obligatorisk i grundskolan.
Undervisning om Sveriges fascistiska historia blir obligatorisk i grundskolan.
Kritikerverksamheten blomstrar på kulturredaktionerna och nya plattformar för kritik startas tack vare satsning från Kulturdepartementet, regioner och kommuner.
Ett forskningsämne implementeras på universiteten för att ta fram ny kunskap om migration, diaspora och kulturskapande.
Vita “globala” kultursuedis vaknar äntligen från sin självgoda dvala och inser det självklara: de bidrar till den rasistiska strukturen i Sverige.
Vita normativa och homogena institutioner slutar använda rasifierade och svarta som alibis för mångfald.
Vita curatorer slutar använda urfolk, svarta och rasifierade konstnärer i syfte att klättra uppåt i sina karriärer.
Vita slutar använda urfolk, rasifierade eller svarta människors erfarenheter av migration, diaspora eller rasism för att göra konst.
Eller vafan, vita slutar helt använda urfolk, rasifierade eller svarta människor i sin konst.
Konstinstitutioners anställda som rasifieras som icke-vita finns inte endast bland värdar och pedagogisk verksamhet så att institutionen kan hävda mångfald.
Begreppet mångfald slutar att användas.
Kulturorganisationer slutar med att driva inkluderingsprojekt formulerade av vita och börjar istället adressera rasism, elitism och exkluderingsmekanismer inom kultursektorn.
Svenska journalister slutar bidra till häxjakten på unga rappare från Orten.
Myndigheter och kulturverksamheter slutar att bjuda in vita vänsterliberala kulturaktörer som bjuder in nazister och rasister för att provprata. Dessa skattepengar kan gå till bättre och mer demokratiska program.
De olika partierna gör en ansats för kulturpolitiken. Detta bidrar till att fler börjar engagera sig i kulturfrågor och så att kulturen inte används i propagandasyfte av rasistiska partier som SD.
Biblioteken får ökade resurser istället för att militariseras.
Folkbildningsverksamheterna och ungdomsorganisationerna i Orten får ökade medel så att verksamheter kan växa och nya generationer kan organisera sig.
Fritidsgårdarna får uppgraderad verksamhet med längre öppettider och bredare uppdrag.
Våra politiker inser hur viktigt det är med kultur i samhället. Därför tillkommer det en regel som säger att vid varje ny- eller utbyggnad av ett bostadsområde ska en kulturhus med tillhörande konsthall byggas.
Kulturdepartementet har en autonom avdelning som endast arbetar med den samiska kulturkulpolitiken utifrån samernas egna villkor och bortom svensk byråkrati. Denna avdelning drivs av samiska kulturaktörer.
Universitet och högskolor börjar aktivt omarbeta deras konstkanon eftersom historia görs parallellt i hela världen och inte bara i det anglosaxiska väst. Med det kommer personer som rasifieras få fler tillsvidareanställningar och inte endast projektanställningar etc.
Allt fler släpps in i kulturens rum, och tidigare elitistiska vita strukturer där alla känner alla och ger varandra tjänster försvinner. Det första man gör för att åstadkomma det är att sparka alla konsthalls- och teaterchefer. Hej då nepotism!
Begreppet New Public Management försvinner plötsligt ur vokabulären. Ingen vet var det tog vägen. Vi kanske ska göra en utvärdering?
Projektismen inom kulturen avskaffas. Istället för småduttande projekt som varar ett år och sen försvinner skapas förutsättningar för nya typer av långvarighet.
Kulturaktörer i innerstan slutar göra projekt i Orten som bara ytligt engagerar lokalbefolkningen. Istället ges stödet direkt till grupper som redan finns på plats och inte kommer in med tricken från Årsta.
Nya queerklubbar revitaliserar varietén och den småskaliga scenkonsten. Små biografer som visar specialiserad film blir plötsligt ekonomiskt hållbara igen.
Elitismen dör en snabb död och särskiljandet mellan amatörkultur och “professionell” kultur finns inte längre. Det gör att det skapas nya scener, plattformar och att fler kan försörja sig på att producera kultur. Vissa gör det deltid eller tillfälligt, men bygger samtidigt upp kunskaper som de tidigare uteslutits ur genom att inte passa in i exakt den högskolesnobbigga mallen som tidigare krävdes för alla jobb och bidrag.
Institutionerna börjar efter hand tyna bort. Kooperativ, samarbeten människor emellan och nya långsiktigt drivna kulturcentrum dyker upp och tar över. De begränsas inte av den senaste ansökningsperioden eller av redan existerande system, utan lyfter blicken mot horisonten och bygger nya och bättre.
Minst 3% av statsbudgeten går till kulturen.
Leila K blir tilldelad konstnärslön.
Punkter skrivna av redaktionsmedlemmarna Macarena Dusant, Johan Palme, Samuel Girma och Afrang Nordlöf Malekian. Texten är en del av initiativet #EfterCorona i samarbete med bland andra Kontext Press, Nyhetsbyrån Järva, Feministiskt Perspektiv, Snaaacket och Arbetaren. Läs mer här.
Toppbild, syntolkning: “#EfterCorona” skrivet med röd text på vit botten.
Den puertoricanska artisten Bad Bunny släppte för en dryg vecka sen sin video till låten “Yo Perreo Sola”, som han regisserat tillsammans med fotografen Stillz. Med närmare 80 miljoner visningar på Youtube är det med stor säkerhet den senaste veckans mest sedda musikvideo i världen – allt Bad Bunny släpper just nu blir direkt jättestort.
Vissa har kritiserat videon för att ha ett ytligt påklistrat feministiskt innehåll, där slogans som “Kvinnor regerar” och “Ni una menos” står uppsatta på väggarna medan den kvinna som faktiskt sjunger en del av refrängerna inte står med som artist eller syns i musikvideon. Men – och det kanske förvånar, om man inte känner till Bad Bunnys karriär – tankegodset går egentligen mycket djupare än så. Frågan är om en så stor och kommersiellt framgångsrik artist någonsin har släppt en video som utan några begränsningar leker med cisnormerna och könsuttrycken på det sätt som den här gör.
I videon iklär sig Bad Bunny sju olika roller, varav tre i det som normativtbetraktas som kvinnokläder, med hår och smink stylat på vad som ska läsas vara ett extremt feminint sätt. Några av de andra rollerna kan betraktas som ambivalenta i könsuttryck, bland annat en där artisten står klädd i rosa outfit i ett fält med blommor som perrear. (Uppenbarligen är det en dansform så stor i att till och med blommorna på ängen omkring honom börjar dansa och twerka.) Och i en av rollerna är Bad Bunny iklädd ett väldigt tydligt macho mansuttryck, med tillhörande beteende. Men den rollen presenteras inte som sannare än någon av de andra – snarare tvärtom, ett överdrivet draguttryck bland alla andra. Som poeten Tede Mathews en gång sa: Man föds naken, allt annat är drag.
I en nyckelscen dansar Bad Bunny som överdrivet tydligt maskulin sinnrikt ihopklipt med Bad Bunny som överdrivet tydligt feminin; Bad Bunny intar båda perreons könade roller. Han är båda samtidigt och han är ingendera, han lever in sig i positionerna. Liknande flerfaldiga positioner finns också i låttexten, som växlar mellan första- och tredjeperson, och Bad Bunny sjunger som en kvinna i jagform om respekt och att välja själv vem man vill dansa med. Den respekten finns på många sätt inbyggd i perreo som dansform – det har alltid varit en dans där medgivande, tydlighet och gränsdragning är grundstenar. Och i videon förstärks den också med ett skrivet budskap i slutet, “Om hon inte vill dansa med dig, respektera henne, hon dansar ensam.”
Låttitelns alternativ att dansa ensam, utan någon annan, presenteras inte på något sätt som ett sämre alternativ än att göra det tillsammans. Och videons tolkning av att dansa själv, att ikläda sig alla rollerna samtidigt, är ett ännu mer fritt sätt att gå tillväga.
Syntolkning, toppbild: Artisten Bad Bunny i mansdrag perrear med Bad Bunny i kvinnodrag.
Idén att nynazister i första hand är främlingsfientliga och hatar invandrare är djupt inbäddad i svensk retorik kring rasism. Vad säger en sån analys om den svenska självbilden? Med utgångspunkt i filmen John Hron söker Stellan Beckman svar i kritiska vithetsstudier, i vilka som inkluderas i en svensk vithet och i hur begreppet invandrare skiftat betydelse under det sena 1900-talet.
Filmen John Hron från 2016 är Jon Petterssons långfilmsdebut som regissör, manusförfattare och producent. Filmen kretsar kring ett av 90-talets mest uppmärksammade våldsdåd utfört av nazister: mordet på den 14-åriga John Hron i Kode i augusti 1995. Filmen John Hron återberättar hela skedet som ledde upp till mordet på John Hron och rättegången mot förövarna. Vi får inte bara följa alltsammans från John Hrons perspektiv, utan mycket tid ges till att utveckla antagonisten och hjärnan bakom dådet: den något äldre Pontus, genom filmen mer känd som Rambo.
Filmatiseringen ställer en pockande fråga om den svenska vitheten: antagonisten Pontus rasifieras i filmen som invandrare som rör sig i en vit makt-miljö. Detta ställer vissa frågor kring vad rasism är och vad vithet innebär i Sverige idag. Regissören Jon Pettersson beskriver uttryckligen i kommentarsspåret att han “utnyttjade [sin] konstnärliga frihet att fundera över” Rambos position som invandrare i vit makt miljön. Pettersson beskriver det som ”en mycket märklig dualism helt klart, och nästan lite svår att förstå sig på.” Men hans slutgiltiga analys landar ändå in på ett spår som påminner om dominanta föreställningar om rasism i Sverige:
Men ett sätt att närma sig det här tycker jag är att det är inte alltid handlar så mycket om ideologi utan snarare om känslor, att det är en känsla av tillhörighet, att det finns en aggressivitet och en vilja att få utlopp för det här. Där blir de här grupperna väldigt tilltalande då. Det är ju klart att känslan av att tillhöra blir starkare då man blir utesluten kan man tänka sig. […] Rambo blir mobbad, han blir mobbare själv.
Det är inte bara Pettersson som beskriver Rambos narrativ som en fråga om mobbning och känslor. Även recensenter beskriver inte Rambo som mer än en mobbare. De mer komplexa dimensioner som ändå finns i filmens representation av Rambo som karaktär, hans motivation till sina handlingar, och hans relation till den svenska vitheten, blir med andra ord överslätade i dessa tolkningar.
Rambos möjlighet att göra sig en plats inom vit makt-miljön trots sin ”invandrarbakgrund” kan tolkas som att det speglar en specifik kontext. I det här fallet 90-talet som historisk kontext och samhället i Kode som rumslig kontext. Utifrån kulturgeografen Allen Preds Even in Sweden, går det att betänka det faktum att Sverige under 90-talet såg en förskjutning i betydelsen av begreppet invandrare till att åsyfta någon som inte är vit. Etnologen Åke Daun påpekar i tredje upplagan av Svensk Mentalitet från 1998 att begreppet invandrare har fått en kulturell betydelse som skiljer sig från det ordet ursprungligen betecknade. Även då begreppet invandrare brukar användas om och av de som faktiskt har invandrat från kanske Norge, Tyskland eller Finland, menar Daun att det inte längre är invandring från dessa länder som begreppet invandrare syftar i vardagliga samtal. I anknytning till Preds forskning innebär det att ”invandrare” i vardagligt tal främst åsyftar någon som inte är vit.
I anknytning till Preds forskning innebär det att ”invandrare” i vardagligt tal främst åsyftar någon som inte är vit.
Karaktären Rambo kan sägas presenteras i olika etapper, och publiken får inledningsvis se honom som en central gestalt i den mobbning som sker på skolan där John Hron och hans vänner går. Men det är i en scen där han får utskällning av sin styvfar som Rambo först presenteras som icke-svensk. Hans mamma talar till honom på slovenska, och han svarar på slovenska, vilket irriterar hans far. Detta befäster Rambos position som vit, men inte svensk, en slags slovensk vithet som i Svenskt 90-tal kan förstås som en inte-riktigt-vit position.
Något senare får vi se Rambo i en domstol, där en av killarna i skinnskallegänget som Rambo umgås med åtalas för att ha huggit en annan man med kniv upprepade gånger. När rättegången är klar hänger Rambo med skinnskallegänget och en äldre man som till synes har rötter i den svenska högerextrema miljön. Han hälsar intresserat på Rambo, vilket bekräftar att han har möjlighet att göra anspråk på en plats i skinnskallegänget. En av skinnskallarna gör visserligen narr av honom, men han blir inte direkt exkluderad från gruppen i och med detta. Här verkar inte någon av medlemmarna i gruppen rasifiera Rambo som icke-svensk och invandrare, utan han kan sägas passera som vit inför de högerextrema skinnskallar han umgås med.
Det är inte förrän en bit in i filmen som Rambos slovenska bakgrund uppdagas för de andra i skinnskallegänget. En av skinnskallarna, Danne, ska köpa hembränt hos en bekant som äger en större gård. Samma gård visar sig även hyra ut ett bås i stallet till Rambos mamma som har en häst. Danne ser Rambo stå och prata slovenska med sin mamma medan de matar hästen. När Dannes bekanta kommer tillbaka utspelar sig följande dialog:
Danne: Vilka är de, känner du dem?
HB-säljaren: Det är någon svartskallekärring som hyr stallplats av oss. Vi låter henne betala dubbelt men det vet hon inte om.
Danne: De andra två då?
HB-säljaren: Hennes söner. Ser du han i bombarjackan? Han ser bra förvirrad ut. Klär ju sig som en nazist.
Rambo upptäcker att Danne är där, men verkar vara bestört av situationen, som om han medvetet inte har varit öppen med de andra skinnskallarna att hans mamma är från Slovenien. Detta blir uppenbart i scenen som kommer direkt efter där skinnskallegänget står i en gränd och hänger. Rambo ses gå fram till övriga i skinnskallegänget och inleder med att han ”har lite att förklara” för dem.
Men istället för att Rambo tillåts att tala så får han stryk. De tre skinnskallarna kallar honom förrädare och de brottar ner honom på marken och sparkar honom upprepade gånger. Rambo vädjar:
Rambo: Jag är en av er…
Göran: En av oss? Du är en äcklig jävla invandrare, det är precis vad du är.
Rambo: Det är fan inte jag som är det. Det är min morsa. Det är min morsa som är invandrare. Det är fan inte mitt fel. Jag hatar invandrare, jag tycker fan dom är äckliga.
En i gänget får de andra att upphöra med sparkarna. Men Rambo stannar inte bara vid att avsäga sig sitt ”invandrarskap” genom att ta avstånd från sin mammas bakgrund utan han menar även att han stått upp för de andra skinnskallarna i skolan. Detta gör han med hänvisning till sina bråk med John Hron som Rambo menar har kallat ”nazister för äckliga”. Rambos ord får de tre skinnskallarna att sluta misshandla honom, de går bort en bit för att diskutera saken för att sedan ge Rambo en andra chans.
Filmens gestaltning av Rambo utmanar implicit en dominant tolkning i svensk offentlighet av vem som är rasisten. Denna tolkning brukar utgå ifrån att nazister hatar invandrare, och att antirasister måste skydda invandrare från de onda nazisterna. Men i Petterssons film ställs denna dominanta tolkning på sitt huvud då Rambo framställs både som en invandrare och en medlem i ett gäng nazister. Även om det kan framstå som ganska subtilt framgår av Petterssons resonemang i DVD-utgåvans kommentarsspår just kring scenen där Rambo får stryk att han ville lyfta fram detta.
I Petterssons film ställs denna dominanta tolkning på sitt huvud då Rambo framställs både som en invandrare och en medlem i ett gäng nazister.
Även om det inte var Petterssons tanke från början så synliggör filmens gestaltning av Rambo flera former av rasifiering, bland annat de som kretsar kring utseende, hudfärg och språk. Rambo passerar i första delen av filmen som vit och med det också som svensk, tack vare sitt utseende. Det är inte förrän hans samtal på slovenska med sin mamma som han blir en ”förrädare” för sina skinnskallepolare. Här räcker det inte att prata om rasism, inte ens i den här formen, som att det främst hänger på en föreställning kring ”invandrare” och ”svensk”. Rambo gick i filmen från att vara en i gänget, en icke-främling, till att bli ”avslöjad” och därmed hotad med livet.
I kommentarsspåret stannar Pettersson inte vid Rambos berättelse. Han tar även upp Lasermannen som ett exempel på hur någon med högerextrema tankegångar kan ha ”en invandrarbakgrund”. Det är visserligen sant att Lasermannen, eller John Ausonius, invandrat till Sverige, men då från Tyskland. Ausonius berättelse, väl beskriven i Gellert Tamas bok om densamme, kan ses som ett bra exempel på hur den svenska vitheten har kommit att inkludera de som en gång var ”inte-riktigt-vita” och hur viljan att bli en del av vitheten kan driva någon till våldsamma handlingar gentemot en icke-vit andre.
En liknande slutsats går att dra av berättelsen om Peter Mangs. Mangs mord riktade sig gentemot en icke-vit andre, han var osynlig för det svenska polisväsendet i och med att han är en vit man. Men han slapp undan att bli dömd för hatbrott då svenska rättsystemet rasiferade honom som invandrare. Och på grund av att han var invandrare, resonerade man, kan han ju inte ha mördat med rasistiska motiv. Den flytande innebörden som begreppet ”invandrare” har i Sverige idag kan med andra ord få blandade konsekvenser, inte minst för den antirasistiska analysen. Om rasism beskrivs som ett hat mot invandring och invandrare missar det hur vissa invandrare anses vara mindre invandrare än andra.
Det kan även vara värt att förstå att vit makt-miljön vid tiden för mordet på John Hron kommit att inkludera vita icke-svenskar. Exempelvis kunde nazistgrupperingar i Västerås inkludera ättlingar till italienska, finska och kroatiska invandrare. Ett rätt intressant exempel på detta återfinns i den före detta nazisten Patrik Asplunds memoar Med Hatet som Drivkraft, där han beskriver sin tid i vit makt-miljöer och i synnerhet sin tid med bandet Midgårds Söner:
För [bandmedlemmen] DP var det lite rörigt med allt det rasistiska och allt prat om att slänga ut invandrare. Han var ju själv andra generationens invandrare. Nu efteråt ter sig vår låt ‘Bevara Sverige Svenskt’ och de andra texterna som anspelade på svenskhet lite löjliga. Det var ju bara två personer i Midgårds Söner som kunde räknas som helsvenska: Robban var halvfinne, Fabbes pappa tysk, DP:s serb.
Vithet, och vita privilegier, är ingenting statiskt, utan kan beskrivas som föränderligt även beroende på tidsmässiga och rumsliga kontexter. Att Rambo kunde ingå i en vit makt-miljö kanske var speciellt för 90-talets Kode. Filmen om John Hron gör det relevant att tala om den svenska vithetens gränser, ändå har detta inte uppmärksammats av någon recensent. Inte heller verkar Jon Pettersson göra något för att lyfta frågan ytterligare. Efter att Rambo hamnat i onåd hos sina vänner tas frågan aldrig upp igen, vilket Pettersson menar berodde på tidsbrist.
Om rasism endast handlar om främlingsfientlighet, är Rambos berättelse en uppenbar paradox: en invandrare som hatar andra invandrare.
Även om Pettersson inte hade tid att gå på djupet med Rambos berättelse, har filmen ändå gjort det väsentligt att reflektera över hur majoriteten av alla i Sverige idag förstår rasism, att det kanske inte räcker med att sammanfatta det som en fråga om främlingsfientlighet. Om rasism endast handlar om främlingsfientlighet, är Rambos berättelse en uppenbar paradox: en invandrare som hatar andra invandrare. Om vi däremot använder oss av perspektiv inom kritiska vithetsstudier kan vi lättare förstå hans handlingar. Exempelvis har den amerikanska historikern David Roediger kritiserat föreställningen om att alla som emigrerar till USA ”delar ett förtryck” och sympatiserar med varandra. Han menar att europeiska invandrare som kom till USA under 1900-talets början kom att lära sig var rasgränserna gick, de lärde sig hur de kunde bli en del av vitheten.
Den svenska vithetens gränser har under 90-talet kommit att förändras såpass att den kommit att inkludera de som under mitten av 1900-talet var ”inte-riktigt-vita”. Jag skulle vilja påstå att många antirasister inte riktigt förstår hur denna process fungerar i Sverige. Utgångspunkten är att vithet är föränderlig utifrån tid och rum, att dess gränsdragningar är förhandlingsbara samtidigt som detta bidrar till att rasmaktordningen består. Svenska forskare som riktat in sig på frågor om rasism och vithet har påpekat att finländare, italienare, ungrare, greker, polacker och bosnier en gång inte ingick i den svenska vitheten, men att de gör det idag. De empiriska studier som kunnat söka förstå hur den processen går till lyser dock med sin frånvaro.
Filmatiseringen av John Hrons berättelse, och Rambos med den, utmanar dock oss alla att börja reflektera kring hur den svenska vitheten fortsätter att vara beständig även då den villkorat inkluderar nya grupper och målar om sina gränsdragningar gentemot den icke-vite andre. Det är uppenbart att Rambo inte var en främling för nazisterna i gänget mot slutet av filmen. Av den anledningen är det kanske på sin plats att inte heller sammanfatta rasism som enbart främlingsfientlighet. Ibland kan det helt enkelt handla om en vilja att bli vit.
Syntolking, toppbild: En engelsk nynazist står maskerad. Personen på bilden har ingenting med filmen att göra. Foto: Ben Murphy, CC BY-NC-ND 2.0
Tidigare förekom bilder från filmen John Hron här, som vi mottagit av filmbolaget Glimmer Film. Eftersom regissören anser att artikeln har varit för kritisk mot honom som person har bolaget dragit tillbaka sitt medgivande för oss att visa dessa bilder, vilket de som rättighetsinnehavare har rätt att göra.
Para el 8 de marzo acostumbramos a hacer preguntas del feminismo a les que trabajan en el artes. El colectivo Hysteryx ha trabajado con el arte feminista en Lima desde el 2012. Les companeres del Hysteryx son Angélica Chávez-Cáceres, Cecilia Rejtman y Rossana Mercado-Rojas.
¡Hola! Cuénteme, ¿Quién son ustedes?
Angelica Chávez Cáceres:– Hola. Somos una colectiva de artistas mujeres feministas. Que experimentamos tanto en nuestros procesos de trabajo participativos (entre nosotras y la comunidad) como tbn buscamos experimentar con estéticas fuera de la academia de arte. El “velo blanco” podría llamarlo, en referencia a estas estéticas del arte contemporánea occidental, que da espaldas a un país con una inmensa riqueza iconográfica, simbólica, estéticas, contenidos y procesos que encontramos en las calles. Nuestro ámbito de trabajo es el espacio público, la calle, el cerro, la canchita, la plaza, el bar.
Cecilia Rejtman:– Hysterix, Colectiva feminista que busca desde el graffitial arte de acción, encarar, cuestionar el sistema patriarcal. Vomitamos arte, lo hacemos con las vísceras.
Rossana Mercado Rojas:– Mujeres artistas que desde el 2012 juntamos fuerzas para enfrentar la violencia contra las mujeres que nos atraviesa a todas, violencia en las calles, en el trabajo, en el abandono patriarcal e institucional en la maternidad, en el estigma de la mala mujer, en la precariedad de la vida que nos golpea de manera más violenta a las mujeres. Somos hermanas que nos escogimos como familia.
¿Qué significa el movimiento feminista para ustedes y su comunidad?
A: –El movimiento feminista en primera instancia me impacta como una red de soporte acompapañamiento , con quiénes comparto problemáticas, sentires y deseos de transformación.
C: – El movimiento feminista es una fuerza de mujeres que está desde antes que nosotras estemos y va a continuar cuando nosotras ya nos hayamos ido de este mundo. El movimiento feminista ha logrado el voto femenino, el acceso a educación, que el divorcio sea legal, el jornal de 8 horas de trabajo, en nuestro país aún falta los derechos a decidir, aborto legal y gratuito, paridad en lo político, entre otros.
El movimiento feminista busca la equidad de género, derechos iguales para mujeres y varones y diversidades, es por eso que se lucha por los derechos de mujeres, comunidades lgtbiq, comunidades étnicas oprimidas, derechos a defensores y defensoras del medio ambiente, derechos fundamentales de niñxs, leyes que respalden y cuiden a la diversidad, a las mujeres y niñxs y sean fuertes y contundentes en caso de violaciones, desapariciones, agresiones verbales y físicas.
R: –Un hogar. A nivel personal, en los movimientos feministas he encontrado apoyo concreto y soporte a todo nivel. Las primeras personas que me apoyaron con soporte legal cuando quise denunciar al padre de mi hijo por violencia fueron las abogadas de la asociación feminista Flora Tristán. Este fue un punto de quiebre porque con este apoyo, también me ayudaron a abrir los ojos y cuestionar todas esas ataduras sociales que hacen que una mujer permanezca en una situación de violencia física, psicológica y económica, al ser obligada a solventar economicamente y criar absolutamente sola. A partir de ahí pude reconocerme como feminista y ver el trabajo enorme que realizan diferentes grupos, desde los organizados hasta los contraculturales. Sobre todo los grupos conformados por mujeres autogestionadas que se organizan para proteger sus propias vidas y las de sus hijes. El Perú está sostenido por las mujeres desde siempre; pero nos siguen exigiendo tener al hombre como Cabeza. El trabajo es inmenso en un país empobrecido y precarizado como el Perú y hay muchas cabezas simbólicas que cortar.
¿Cómo puede el arte contribuir al movimiento feminista?
A: –Creemos que un enfoque feminista en cada actividad que hagamos y sea socializada es un aporte. Que al apoyar al movimiento es apoyar a un cambio de paradigma que trascienda al movimiento. A través del movimiento y redes de mujeres, se pueden presionar para poner temas en agenda.
C: –El arte es un gran vehículo comunicador para enunciar, denunciar, cuestionar, reflexionar, por tanto es importante para el movimiento feminista porque detona, saca del confort de normalizar la violencia contra poblaciones lgbti, mujeres y niñxs. Cuestiona y detona, moviliza al espectador, lo interpela, lo confronta con el entorno, coyuntura, con la vida, moviliza consciencia, activa, abre mente y alma. Su contribución es desde ahí.
R: –El arte es una plataforma importante en su capacidad y responsabilidad de enunciar. El arte entra a espacios que se prohíben y abre las puertas, así sea a la fuerza. El potencial creativo que tenemos todes es una fuerza que alimenta nuestra resiliencia para continuar viviendo. El arte, en sus métodos y contenidos , debe reflejar también estéticas y formas de sentir y de pensar que se buscaron borrar con la invasión europea a los territorios.
¿Cuáles cuestiones o causas son más importantes para ustedes en la actualidad?
A: –Violencia
Reconocimiento de las labores de cuidado y distribucion equitativa de este.
Laicidad del estado, politicas publicas para no morir.
Justicia.
Transformación en el sector educativo y económico.
Hacerle frente al Racismo, es muy fuerte y antigua cuestión.
C: –El tema de la violencia contra las mujeres, lxs niñxs y las diversidades lgtbiq, la trata laboral y trata sexual, también los temas medio ambientales, de salud y educación por intrínsecamente están unidos y van de la mano con los temas mencionados.
R: – La violencia y desprecio por la vida de las mujeres, que va desde la ausencia de protección del estado a la niñez, a la monomaternalidad, a las cuidadoras de familia, la heteronormatividad obligada y violenta que las niega o busca linchar. Y todo esto golpeando con más fuerza a las personas empobrecidas y racializadas. Nuestra población indígena es sumamente maltratada, con las esterilizaciones forzadas la gran mayoría de mujeres eran indígenas. Desprecio a la vida.
Imagen: Foto del performance “Ekekas” de Hysterix en la cuidad Visviri que queda en la frontera entre Perú, Bolivia y Chile en el 2018. Foto: Daniela Aravena.
Para el 8 de marzo acostumbramos a hacer preguntas del feminismo a les que trabajan en el artes. Paula Baeza Pailamilla es artista visual mapuche que vive en Santiago de Chile.
¡Hola! Cuénteme, ¿Quién eres tu?
– Hola, Mi nombre es Paula Baeza Pailamilla, mapuche y artista visual.
¿Qué significa el movimiento feminista para usted y su comunidad?
– Logramos identificar como mapuche que el movimiento feminista es un fenómeno necesario en una sociedad racista, clasista y machista como Chile, por ende hemos creado alianzas principalmente con organizaciones de mujeres tanto mapuche como migrantes. Sin embargo, el feminismo hegemónico avanza por sobre las coporalidades racializadas como las del pueblo mapuche, y esto a producido que se genere cierta distancia por no sentirnos identificadas con el feminismo urbano-blanco-wingka-heterosexual ya que, a pesar de autodefinirse como feministas, no están exentas del racismo y homofobia, ejerciendo sobre nosotras una mirada colonial. Es por esto que los vínculos con otros pueblos racializados se han fortalecido y son espacios de mucha mayor potencia y diálogo.
¿Cómo puede el arte contribuir al movimiento feminista?
– Como mapuche y artista, mi trabajo se desarrola desde esta vivencia e historia. Si bien el tipo de arte que realizo es considerado como “arte mapuche contemporáneo”, también abordo temas propios de un feminismo más cercano a lo decolonial. Para mi hacer esta diferencia es vital, ya que no identifico mi arte ni mi corporalidad dentro del feminismo hegemónico. Es por eso que siento que mi presencia es siempre crítica, tensionando distintos espacios con el fin de ampliar las discusiones.
¿Cuáles cuestiones o causas son más importantes para usted en este momento?
– Como mapuche, es urgente que la violencia estatal se detenga hacia el pueblo mapuche y hacia el pueblo chileno. Vivimos una época de profundización de la violencia y la represión, situación que el pueblo mapuche vive desde hace más de 500 años, y el pueblo chileno con la historia de sus dictaduras. Paralelamente, que nuestros derechos sean respetados y nuestras tierras devueltas, y establecer una nueva constitución para Chile para poder avanzar.
Inför 8 mars brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Kollektivet Hysterix består av Angélica Chávez-Cáceres, Cecilia Rejtman och Rossana Mercado-Rojas och har sedan 2012 skapat feministisk konst i Lima, Peru.
Hej! Berätta, vilka är ni?
Angelica Chávez Cácere: – Hej, vi är ett konstnärligt kollektiv bestående av feminister. Vi experimenterar mycket under vår arbetsprocess, som är deltagande (mellan oss och i relation till samhället) men vi arbetar även undersökande utanför den akademiska konstens estetik. Vi skulle kunna kalla det för den “vita slöjan”, en referens som vi kan förklara den västerländska samtida konstens estetik. Denna akademiska estetik vänder ryggen mot ett land som bär på ett enormt rikt bildspråk och som vi hittar på gatan; ikonografi, symbolik, estetik, sitt innehåll och sina processer. Vi arbetar i det offentliga, på gatan, el cerro, den lokala fotbollsplanen, torget, baren.
Cecilia Rejtman: –Hysterix är ett undersökande feministisk kollektiv, med allt från graffiti till konstaktioner, konfronterande, ett ifrågasättande av det patriarkala systemet. Vi spyr ut konst, som ett missbruk.
Rossana Mercado Rojas: – Vi är konstnärer som sedan 2012 har samlat krafter för att konfrontera våldet mot kvinnor som påverkar oss alla; våldet på gatan, på jobbet, patriarkatets och institutionernas systematik att överge kvinnor under graviditeten, stigmat som läggs på kvinnorna, prekariatet som slår hårdast mot kvinnor. Vi är systrar i en egenvald familj.
Vad innebär den feministiska rörelsen för er och och er community?
A:– Den feministiska rörelsen påverkar mig främst som en stöttande nätverk, några vilka jag delar problem, känslor och drömmar med.
C: – Den feministiska rörelsen är en kvinnokraft som har funnits innan oss och som kommer att fortsätta efter att vi har lämnat detta liv. Den feministiska rörelsen har lyckats med att ge kvinnor rösträtt, rätt till utbildning, rätt till skilsmässa, 8 timmars arbetsdag. I vårt land saknas fortfarande rätt att bestämma över sin egen kropp, till exempel rätt till abort och att abort ska vara gratis samt jämställdhet inom politiken.
Den feministiska rörelsen vill ha jämlikhet mellan könen, lika rättigheter för kvinnor och män samt mångfald. Det är därför många för en kamp för kvinnors-, hbtqi-gruppers- och förtryckta etniska gruppers rättigheter, miljöförsvararnas rättigheter, grundläggande rättigheter för barn, lagar som ser över mångfald, som stärker kvinnor och barn när de blir utsatta för våld. Mot försvinnanden samt verbal och fysisk våld.
R: – Ett hem. På en personligt nivå har jag funnit konkret stöd i många frågor i den feministiska rörelsen. De första personerna som hjälpte mig med juridisk stöd när jag ville anmäla min sons pappa för misshandel, var advokater från den feministiska organisationen Flora Tristán. För mig utgjorde hjälpen en vändpunkt som även öppnade mina ögon för den sociala strukturen som håller kvar kvinnor i en våldsam situation, både fysiskt och ekonomiskt eftersom hon är tvungen att själv lösa hemmets ekonomiska problem och uppfostra barnen ensam. Därifrån kunde jag identifiera mig som feminist och förstå det stora arbetet som olika grupper genomför, från organisatörer till motkulturen. Speciellt vad gäller kvinnliga grupper som organiserar sig för att skydda sina liv och sina barns liv. I Peru har kvinnor hållits tillbaka hela tiden och man fortsätter att kräva att mannen är den som bestämmer. Det krävs ett stort arbete i ett land som har gjorts fattigt och prekärt, det finns många huvuden som borde falla.
Hur kan konsten bidra till den feministiska rörelsen?
A: – Vi tror på att ha ett feministiskt perspektiv i varje aktivitet som vi gör och att alltid delta och bidra till samhället. Att stötta den feministiska rörelsen är att stötta kampen för en paradigmförändring som går bortom rörelsen. Genom rörelsen och kvinnliga nätverk går det att trycka på för att frågorna ska ta plats.
C:– Konsten är ett bra kommunikationsverktyg för att artikulera, rapportera, ifrågasätta, reflektera. Därför är konsten viktigt för den feministiska rörelsen för att den spränger ramar, den utmanar normaliseringen av våldet gentemot grupper som hbtqi, kvinnor och barn. Den kritiserar och spränger, den berör betraktaren och ställer frågor, konfronterar utifrån sociala sammanhang och tillstånd, utifrån livet, den stimulerar medvetenheten, aktivt, öppnar tänkandet och själen. Dess bidrag börjar därifrån.
R: – Konsten är en viktig plattform i sin förmåga och sitt ansvar att kunna uttrycka sig. Konsten tar sig in i rum som är förbjudna och öppnar dörrarna, ibland med kraft. Den kreativa potential som vi alla bär på är en styrka som ger näring till vår anpassningsbarhet och som bidrar till för att människan ska kunna fortsätta leva. Konsten, i sina metodik och innehåll, bör spegla de undanträngda estetiken och formerna att känna och tänka som kolonisatörerna försökte radera under den europeiska invasionen.
Vilka frågor är viktiga just nu för er?
A: – Våld.
Erkännande av arbete i hemmet och rättvis fördelning av det.
En sekulär stat, politiska frågor för att inte dö.
Rättvisa.
Förändring inom utbildning och ekonomi.
Att bemöta rasismen, som är starkt närvarande och är en gammal problematik.
C: – Frågan om våldet mot kvinnor, barn och hbtqi-personer, arbetsvillkoren och sexualfrågorna, och även miljöfrågan, vård och utbildning för att dessa är kopplade till varandra och de ovannämnda ämnena.
R: –Våldet och föraktet för kvinnans liv, statens icke-närvarande skydd för barnen, ensamföräldraskapet, de som tar hand om familjen, den våldsamma och tvingande heteronormativiteten som förföljer oss eller vill lyncha oss. Och allt detta drabbar hårdast personer som har blivit fattiga och blir rasifierade. Våra urfolk utsätts för extrem misshandel där en stor del av kvinnor som tillhör urfolk har blivit tvångssteriliserade. Ett förakt för livet.
Toppbild, syntolkning: Gruppen Hysterix genomför sitt performance “Ekekas” i staden Visviri på gränsen mellan Peru, Bolivia och Chile 2018. Om projektet (på spanska). Foto: Daniela Aravena
Inför 8 mars brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Konstnären Paula Baeza Pailamilla är konstnär och mapuche verksam i Santiago de Chile. Hon besöker Stockholm i vår då hon ställer ut på den konstnärsdrivna galleriet Candyland.
Hej! Berätta, vem är du?
– Hej, mitt namn är Paula Baeza Pailamilla, jag är mapuche och arbetar som konstnär.
Vad innebär den feministiska rörelsen för dig och och din community?
– Vi har som mapuches lyckats identifiera hur den feministiska rörelsen är ett nödvändigt fenomen i ett rasistiskt, klasssegregerat och manschauvinistiskt samhälle som Chile. I slutändan betyder det att vi har skapat allianser med kvinnliga organisationer såväl som mapuches och migranter. Emellertid, den hegemoniska feminismen gör framsteg på bekostnad av rasifierade kroppar som mapuchefolket och detta har skapat en viss distans eftersom vi kan inte identifiera oss med en urban-vit-wingka-heterosexuell feminism. Trots att den definierar sig som feministiskt omfattar den inte rasism och homofobi, denna feminism utövar en kolonial blick på oss. Därför har banden stärks istället med andra rasifierade grupper vilka utgör utrymmen med större potentialitet och förmåga till dialog.
Hur kan konsten bidra till den feministiska rörelsen?
– Som mapuche och konstnär handlar mitt arbete utifrån erfarenheten och historien av att vara mapuche. Även om den typ av konst jag gör formuleras som “samtida mapuchekonst” arbetar jag även med egna feministiska frågor som ligger närmare det avkoloniala. För mig är det viktigt att göra denna skillnad eftersom jag identifierar varken min konst eller min kropp inom den hegemoniska feminismen. Därför känner jag att min närvaro alltid är kritisk, den utmanar olika rum och breddar diskussionen.
Vilka frågor är viktiga för dig just nu?
– Som mapuche är frågan kring det statliga våldet mot mapuchefolket och mot det chilenska folket akut och något som bör stoppas. Vi lever i en tid med fördjupad våld och förtryck, ett tillstånd som mapuchefolket har levt och erfarit i mer än 500 år och som den chilenska folket har erfarenhet av i och med diktaturerna. Frågan kring att våra rättigheter som mapuches respekteras är viktiga och att våra landområden återlämnas likväl som att upprätta en ny konstitution för att Chile ska kunna utvecklas.
Måndagen 2 mars publicerade Moderaterna en bild i sitt instagramflöde där partiledaren Ulf Kristersson poserar i jaktkläder, med citatet “Stärk gränsen!” skrivet mitt över och texten “Fylktingkrisen 2015 får inte upprepas. Sverige måste stödja Greklands arbete med att skydda EU:s yttre gräns” skrivet längst ner. Bilden skapade stor uppståndelse i sociala medier eftersom fotografiet på Kristersson i kombination med budskapet tolkades som att Moderaterna stöttar tanken på att jaga och skjuta flyktingar Bilden byttes senare på eftermiddagen ut mot en med samma budskap, men där Kristersson istället bär kostym. Moderaterna menar att fotografiet inte är viktigt, utan enbart den politiska budskapet, och deras pressekreterare Siri Steijer säger att den första versionen “tog fokus” från den viktiga frågan.
“Stärk gränsen! – Ulf Kristersson (M). Flyktingskrisen 2015 får aldrig upprepas. Sverige måste stödja Greklands arbete med att skydda EU:s yttre gränser.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
Men vi är övertygade om att det inte var ett slumpmässigt bildval. Kultwatch har följt Moderaternas marknadsföring på senare år och partiet har fört en aggressiv och populistisk kampanj som segmenterar rasism och klasskillnader, hetsar till militarisering av det offentliga rummet (i specifika områden dock), utpekar svenska ungdomar som terrorister samt föreslår upprustning mot människor som flyr krig och befinner sig i nöd. Och i många situationer, istället för att säga budskapet rakt ut, använder Moderaterna just språkliga och bildmässiga koder som offensiva antydningar, i vad som allt tydligare är en medveten strategi. En strategi som rider på klickmediernas vinklade rapporteringar.
“Tillåtet gängtecken i skolan: handuppräckning. Moderaterna gör den största satsningen på skolan, med högre löner och fler lärare. #slutsnackat” Foto: Macarena Dusant 2018.
“Inga terrorister på våra gator. Rösta på Tomas Tobé i Europavalet 26 maj”. Foto: Macarena Dusant, 2019.
Det kallas ofta “hundvisslepolitik”. En hundvisselpipa avger ett ljud som människor inte kan höra, och som den som visslar kan påstå inte finns. På samma sätt skickar Moderaterna ut kodade budskap som på ett genomtänkt sätt kan skicka signaler till högerextrema väljargrupper de vill attrahera. Samtidigt som de kan påstå att det inte finns några budskap alls och verka politiskt korrekta på ytan. Strategin är sedan länge väl beprövad i konservativa sammanhang. I Nixons framgångsrika “sydstatsstrategi” på 1960- och 70-talet fick han vita rasister i USA:s sydstater att byta till det Republikanska partiet genom en politik som direkt gjorde livet sämre för svarta amerikaner, utan att säga rakt ut att detta var motivet. Istället för att öppet vara för segregation, till exempel, attackerade han “påtvingade skolsammanslagningar” och påstod sig vara för “delstaters rättigheter att bestämma sin egen politik”. Men hans väljare förstod mycket väl vad han menade.
“Ditt barn ska inte behöva se sig över axeln på väg hem från skolan. Ungdomsrånen ska stoppas. Moderaterna presenterar åtgärdspaket idag.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
“Rånen mot de unga ökade med 30% förra året. Utvecklingen kan vändas – men då måste daltandet med de kriminella ungdomarna upphöra.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
“Slopa straffrabatten för unga vuxna! Är man över 18 och har begått brott mot andra ska man ta sitt straff som en vuxen.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
Moderaterna kan alltså mycket väl använda troper och idéer tagna direkt från hatsajter och klickmedier på häxjakt, och samtidigt påstå att de inte säger det. De kan antyda att unga killar i orten är terrorister, att orten är en no-go-zone eller att det är önskvärt att skjuta flyktingar, samtidigt som de hävdar att det inte sagt det de uppenbart sagt. Genom att hela tiden hålla sig precis innanför kanten för att kunna förneka budskapet, så lyckas de nå de obehagliga väljargrupper de önskar och reta upp vänsterdebattörer för att få uppmärksamhet, men utan att straffas ut från mainstreamdebatten.
“Hederskultur hör inte hemma i något land. Och den som tar sitt hedersförtryck till Sverige ska dömas och utvisas. Elisabeth Svantesson, vice partiledare (M).” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
“Svenska medborgare ska inte behöva tolk. Att lära sig svenska ska vara ett krav för medborgarskap.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
“Inför obligatoriskt samhällskunskap för asylsökande.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
