På tisdag, 3 september, börjar årets upplaga av STOFF, Stockholm Fringe Festival, som i år har valt att bara visa verk av kvinnor och ickebinära. Kultwatch har intervjuat Malmö- och Balibaserade konstkollektivet Systeria, som kommer till STOFF med sitt performanceverk “Den här kroppen”. De menar att inte alla i gruppen kvinnor och ickebinära har samma förutsättningar, och att vissa slags erfarenheter sällan lyfts fram. Kanske kan “Den här kroppen” vara een del i att ändra på det, ett verktyg som också går att ta vidare?
Hej Systeria! Vilka är ni?
– Systeria är ett konstkollektiv baserat i Malmö och på Bali med kvinnliga och ickebinära konstnärer där vi arbetar i olika medium (bl.a. bildkonst/graffiti/junk art/performance). Vi kommer från en aktivistisk kulturtradition och arbetar ofta med teman som antirasism, antifascism samt intersektionella feministiska praktiker.
Berätta om ert medverkande i årets Stockholm Fringe Festival!
– Ja, det är jättekul att ha blivit antagna till årets upplaga av Stockholm Fringe Festival. Vi har visat detta verk i Malmö redan i maj på Skånes konstförening och kommer även att spela det på Moderna Museet Malmö senare i höst eller tidig vår 2020. Så det känns såklart roligt att få visa detta för Stockholmspubliken samt den internationella publiken som Fringe drar med sig. De flesta medverkande kommer från andra länder än Sverige. Därför kör vi “Den Här Kroppen”/”This Body” på engelska precis som på Reykjávik Fringe. Verket har i första hand planerats på svenska så det är klart att göra en engelsk version ger en annan dimension till våra ord och de texterna vi använder oss av.
– “Den Här Kroppen”/”This Body” kommer från vår frustration av den svenska #metoo-rörelsen där vi upplevde oss både ut anför den men också såg/hörde ganska liknande berättelser delas. Det var väldigt många gruppers erfarenheter som aldrig lyftes fram och detta är vårt försök att ge några av dom grupperna en röst. De texterna vi använder oss av är både våra egna personliga erfarenheter av sexuellt våld, sexuella trakasserier och förödmjukande kommentarer om våra kroppar. Men vi har också kollat igenom forskningsmaterial och andra texter om transpersoners utsatthet, svarta kvinnors och ickebinäras erfarenheter samt forskningsrapporter om kvinnor med missbruksproblematik och hur olika sorters våld dessa grupper utsätts för. Mycket av förarbetet har just lagts på researchen. Det finns såklart så mycket som vi hade kunnat fylla performancet med men det är dessa grupper som vi valde att lägga fokus på. Vi har planer på att dela verket vidare till grupper som skulle vilja göra ett liknande verk där de kan få berätta sina berättelser med egna ord. Vi önskar se ett “Den Här Kroppen”/”This Body” med enbart svarta kvinnor på scen, eller bara transpersoner eller personer som är rörelsehindrade etc, där vår roll skulle i så fall mer vara på produktions/regi-nivå.
– Direkt efter de två föreställningarna på Teater Tre kommer vi att ha ett publiksamtal där vi kommer att berätta mer om arbetsprocesserna med “Den Här Kroppen”/”This Body” samt ta emot frågor från publiken. Detta har vi märkt har varit nödvändigt, både för oss och publiken, dels för att publiken ska få veta vad det har krävts för att ta fram ett sånt här verk men vi har även märkt att publiken också behöver en plats att dela sina upplevelser av en föreställning som tar upp så tunga ämnen som de vi rör vid.
Vad drömmer ni om just nu?
– Vi drömmer, förutom om att publiken kan ta till sig det vi vill förmedla och ser våra intentioner, också om att se en förändring på den svenska konstscenen. En förändring där flera röster kan få ta plats, i sin egen rätt, utan att för den delen vara representativa. I Malmö har vi under #metoo-hösten bildat en arbetsgrupp för förändringsarbete för kvinnliga konstnärer där vi brett arbetar med frågor och frustrationer som dök upp under konstnärernas upprop #konstnärlligfrihet. Arbetsgruppen heter “MetooD”.
– Vi önskar se flera icke-normativa kroppar på maktpositioner på konstinstitutionerna och kulturavdelningarna runtom i landet. Vi önskar se en bredd av berättelser komma fram inom konst- och kultursverige. Ja, helt enkelt en bredare representation av de många konstnärer som finns i det här landet.
“This Body” framförs på Teater Tre, Södermalm, 6 september 20.00 och 7 september 12.00. Arrangemanget är en del av Stockholm Fringe Festival, som i år firar tioårsjubileeum.
Lina Karlmark från Stockholm Fringe Festival, vad är det som gör årets upplaga av STOFF extra spännande?
– Extra spännande i år är att samtliga verk är skapade av kvinnor, icke-binära och transpersoner. Festivalen har alltid sökt sig till konst som utmanar strukturer och årets program är fullspäckat av röster som inte ber om ursäkt eller låter sig tystas.
– Vi hyllar även en av världens största feministiska ikoner som har inspirerat generationer av unga artister, Peaches. Vi presenterar Peaches Christ Superstar på Orionteatern, och du har även en unik chans att träffa Peaches på Zita Folkets bio den 6 september i ett intimt samtal om hennes konstnärskap modererat av Tiina Rosenberg. Samtalet äger rum i samband med visningen av hennes film Peaches does herself.
– Mest av allt, så är det spännande att drygt 80 akter presenterar 150 evenemang på 15 platser över hela stan! Vi har allt från SOAK, spoken-word performance i ett badrum på hemlig plats, till (gratis) prisbelönt teater på Bångska Våningen vid Stureplan. Vidare måste även nämna Australiensiska FEMME som spelas på Ö2, en självbiografisk show om sexism inom modevärlden. På STDH har vi en unik chans att see For Colored Girls Who Have Considered Suicide / When the Rainbow is Enuf, med New Nordic Voices, som är ett initiativ som bygger nätverk och samarbeten mellan nordiska konstnärer med minoritetsbakgrund med syfte att främja en interkulturell och inkluderande teaterscen. De gästar STOFF med en klassiker av den ikoniska afro-amerikanska författaren Ntozake Shange. Det här är pulserande, rått och brännande aktuellt. Must see! Josette Bushell-Mingo medverkar i en Q&A-panel tillsammans med föreställningens kreativa team samt National Black Theatre of Sweden.
Syntolkning, toppbild: Från Systerias performanceverk “This Body”. På en mörklagd scen står två kvinnligt kodade personer i varsin ljuskägla. De drar i varsin ända av en bagagestropp som är sträckt mellan dem. Nedanför ligger en anteckningsbok med penna, flera sminkprodukter och en hårborste. Foto: Birta Rán Björgvinsdóttir
Den blågröna majoriteten i Stockholms stadshus beslutade tidigare i år att lägga ner Internationella biblioteket (IB), ett av Europas främsta centrum för mångspråkig litteratur, och lördag 24 augusti hålls en stor demonstration på Odenplan för att försöka förmå politikerna att ändra sig. Kultwatch har intervjuat litteraturkritikern Viola Bao, som är med och driver rörelsen Rädda Internationella biblioteket. De har samlat nästan 10 000 underskrifter mot beslutet, som de menar slår mot både flerspråkiga läsare i hela Sverige, men också mot stora delar av Kultursveriges arbete.
Vad är det egentligen som händer med Internationella biblioteket?
—Kulturnämnden i Stockholms stad beslutade tidigare i år om att säga upp IB:s hyresavtal i Annexet där Internationella biblioteket idag har sin verksamhet, vilket innebär att det stänger för publik verksamhet den 2 september och flyttas till det betydligt mindre Kungsholmens bibliotek, där det kläms ihop med det redan befintliga lokala biblioteket där. IB är Sveriges största centrum för mångspråkig litteratur, ett av de största i sitt slag i Europa, som i tjugo år har varit en viktig samlingsplats för såväl nyanlända som etablerade invandrare som inte har svenska som förstaspråk, för allmänt språk- och litteraturintresserade, för översättare och för forskare. Det unika bokbeståndet om 200 000 böcker på över 100 språk splittras och den mycket kompetenta personalen – som talar ett tjugotal språk – kommer antingen att få sluta eller spridas ut.
—Själva poängen med IB är att den specialiserade personalen och böckerna finns på samma plats, för att ge en så bra och personlig vägledning som möjligt för låntagarna. I och med “flytten” rivs denna kärnverksamhet isär. I och med att Internationella Biblioteket har ett viktigt nationellt uppdrag som stödfunktion till alla landets bibliotek – som kan få vägledning angående inköp, upphandling, mångspråkig programverksamhet och kan beställa IB:s böcker via fjärrlån – så drabbas medborgare i hela Sverige av beslutet. Dessutom genomförs detta i en tid då Sverigedemokraterna driver frågan att ta bort litteratur på främmande språk från landets bibliotek – dessutom i Sveriges mest internationella stad, där 30 procent av befolkningen har utländsk bakgrund och där det bor en stor grupp nyanlända.
Demonstrationsskyltar utanför Internationella biblioteket. Foto: Viola Bao
Vad kommer det här få för konsekvenser?
—Nedläggningen är en seger för för den närsynta kulturprovinsialismen, och kommer påverka många kulturarbetares, översättares, kulturtidskrifters och bokförlags arbete – vilket speglas i de många namn som signerat protestlistan: företrädare för de största förlagen i Sverige, ett 50-tal professorer, en lång rad författare och kritiker.
—Det kommer också få långtgående konsekvenser för flerspråkiga medborgares tillgång till litteratur på sina modersmål och, befarar vi, för denna grupps läskunnighet. Biblioteksfrågan är en rättvisefråga, och frågan om IB i ännu högre grad än andra bibliotek. I Stockholm har hållbarhetskommissionen konstaterat att barn från svaga socioekonomiska förhållanden besöker bibliotek mycket mer än andra barn, och att de är särskilt viktiga för flickor med utländsk bakgrund.
—Samtidigt försvinner 40 tjänster i Stockholms stadsbibliotek i år – beslutet om att lägga ner IB är alltså en del av en större blågrön attack mot folkbiblioteken i Stockholm det senaste året. Att spara in på just Internationella biblioteket ser jag som ett resultat av en aggressiv nyliberal kulturpolitik i kombination med en rasistisk exkluderingspolitik – när staden pålägger Stadsbiblioteket besparingskrav väljer Stadsbibliotekets ledning (under Daniel Forsman) att dra in på de låntagare som har svårast att komma åt litteratur på sina modersmål, och som har sämst möjligheter att arrangera stora protester, eftersom det är en oerhört blandad grupp som är utspridd över hela Stockholm.
Vad kan man göra för att försöka stoppa det här beslutet?
—Signera och sprid protestlistan! Kom på vår demonstration på Odenplan lördag den 24 augusti kl 16 (Facebook). Och skriv till, ring och uppvakta de blågröna politikerna i Stockholms stad och Kulturnämnden på alla möjliga sätt!
Viola Bao från kampanjen Rädda internationella biblioteket. Foto: Privat
Kampanjen Rädda Internationella biblioteket drivs av en grupp volontärer som kräver att beslutet om att säga upp hyresavtalet i Annexet rivs upp, att IB:s personal och bokbestånd hålls ihop och får vara kvar i byggnaden. De arrangerade tre låneaktioner i juli som 4000 stockholmare deltog i, och har för närvarande 9000 signaturer på protestlistan.
Syntolkning, toppbild: Två demonstranter utanför Internationella biblioteket. På ett plakat står det: “Stoppa slakten av biblioteken! Rädda Internationella biblioteket! Bevara Annexet! Håll ihop personalen! Värna mångkulturen! Tack Miljöpartiet för biblioteksslakten!” Foto: Viola Bao
In her project The Suffering Workforce Behind Feminist Clothes, transdisciplinary designer Claire Bonnet explores the relationship between how the H&M group uses feminism to sell clothes, and the working conditions in the factories that make them, She writes herself for Kultwatch about faux feminism, marketing and who gets to be included in the lofty statements of the corporate social marketers.
Despite the fact that feminist movements have drawn attention in the media in the past few years, they are still subject to an extreme amount of stereotypes. These movements are either ignored or deemed as too radical. They are seen as movements propagating hate toward men and bringing confusion on genders. These kind of stereotypes affect whether feminism is accepted or rejected. Some people are questioning the use of the word feminist itself even though they might agree with feminist values. They are afraid to call themselves feminist.
Anti-feminist campaigns, usually organised online, are spreading false information about feminist movements but also mocking, harassing, trolling, doxxing and threatening members of feminist organisations, promoting rape and physical violence.
In the working sphere, these kinds of harassment are often a direct obstacle that could prevent feminists from working freely. There is almost no legal framework protecting the victims of these harassment campaigns. Consequently this situation often leads feminists to practice auto-censorship. Especially when they have a public identity, such as journalists, activists, researchers or artists. In the end, they are often afraid to use their real name on their work. They soften their voices or even stop themselves from working with feminist issues. Anti-feminist movements are especially virulent towards anyone that threatens white male identity.
By contrast, today’s fashion industry is glamorizing feminist movements and reducing it to a slogan or a narrative. They use pink and pastel colours, create glossy ads and print feminist slogans directly on products as marketing tools. But what lies behind these new ways of communicating?
In her lecture Calling Bullsh*t on Faux Feminism as a Marketing Commodity, communications consultant Katie Martell uses the term faux feminism for the exploitation of feminism by the advertising industry. She denounces what lies behind the scenes of some brands using feminism to sell products, like the personal care brand Dove, which raised its sales from 2.5$ to 4$ billion with its campaign promoting a vision for beauty equality. Brands are using feminist narratives to profit from women’s engagement. They have seen an opportunity to sell more products to more women while glorifying their brand image.
Some employees and customers may think they are contributing to a good cause by selling or buying empowering slogan garments from a company that seems progressive and feminist. They may think that wearing feminist slogans printed on products is one way of engaging in a direct dialogue with the people who react to it and therefore spreading political messages. Also, they may believe that they are a part of a company fighting for equality, standing for feminist values. But in reality, a lot of these companies are just using feminist narratives as marketing tools while enslaving women. It is what Katie Martell has called the illusion of progress.
For the past few years, I have been working on a research project at Konstfack University in Stockholm called Femme: extinct stereotypes. It was presented as a retro-futuristic exhibition taking place in 2050, in a utopian world. It aimed to show, explain and deconstruct how women were portrayed around 2020; how society and (pop) culture were deforming humans into stereotypical women. One of my themes was about the commercialisation of the feminist movement.
I have focused my work on the garment industry, taking the H&M Group as a case study. It is an interesting example as this group has several brands – H&M, COS, WEEKDAY, MONKI, H&M HOME, & other stories, ARKET and AFOUND – all of which communicate in different ways.
One of their brands, MONKI, is constructed around feminist narratives. The brand uses pale pink, body diversity and feminist statement as part of its identity. For its 10-year anniversary, the campaign Monkifesto highlighted 10 statements, such as “knowledge is queen”, “please yo’self” or “salute sisterhood”. They were advocating for women’s empowerment and claimed that as their brand values. But what is behind this marketing strategy? Does this company really “empowher” the women working in it? Under what conditions do the women who make these slogan tees really work?
I have hijacked some of the H&M Group garments, the ones with feminist statements. I printed some parts of the report Gender-Based Violence in the H&M Garment Supply Chain, issued by workers’ rights group Asia Floor Wage, on top of the garments’ slogans. The workers’ voices, highlighting violence toward women in their factories, are disconnected from the initial message of the garment, denouncing what is happening inside the company.
Monki is also collaborating with organisations like RFSU, Mental Health Europe and The Cup Foundation, but is this just a marketing strategy to whitewash their image? One press release states that “female empowerment is at the core of everything we do at Monki. I’m very proud to launch our collaboration with Lunette and The Cup Foundation and to provide young women in Kenya with access to menstrual care and education.” This can be read on Monki’s website, in the section about their campaign “periods are cool”. But what is happening in their factories? Are periods cool for all the women working for them?
You cannot empower some women while enslaving others. It is important to connect the products we buy to the women workers’ voices, too often forgotten and hidden by faux feminism used by companies. By superimposing the workers’ voices from some H&M suppliers on top of the H&M’s slogans used as feminist marketing, the reality behind these shiny clothes is revealed. It shows the way fashion industries are capitalising on feminist movements and how companies profit from them.
Screenshot of H&M instagram account
In April 2019, while I was finishing printing these garments, H&M created an Instagram post with this statement: “where are your clothes made?”. In the caption of this image, they even claim to be proud of their transparency. But what does transparency mean when the H&M supplier factory list contains suppliers who are enslaving women? How ironic that this picture was posted while few months before, protests were happening on the streets in Bangladesh. International organisations were also raising alarms about workers’ conditions at the H&M Group’s suppliers. It is a perfect example of the illusion of progress this marketing strategy is creating. They are playing with the naivety and trust of their customers, who are often disconnected and unaware of what is happening in their factories overseas. At the same time as this image is posted, liked and shared with the hashtag #conscious, women in factories are starving, assaulted, raped and underpaid. While they are opening more shops, for the 2019 financial year around 335 new stores are planned to open, not a single worker is making a living wage.
Sadly, H&M Group is just an example amongst others. The global North is using the global South to profit from a cheap underpaid workforce. While feminist prints are appearing on mass produced garments, companies are neglecting to deal with their responsibilities in producing inequalities. Fast fashion is dictating the cadence of garment production, making the production targets harder to meet, which consequently brings violence. Apart from a change in the marketing strategies, industries are failing to take action. From underpaid workers to physical violence, the range of oppression and abuse, especially toward women, is deeply ingrained in the fashion industry.
These companies are tricking people with their communication. Let’s give more voices to the workers, let’s take our responsibilities and let’s keep awareness of the workers suffering instead of buying the next trendy tee.
“Whoever, who is going to wear these clothes, I hope they can feel me. I hope they can see my tears. I hope they can feel my blood. And I hope they can just give me a chance to be free of this suffering.” Nasreen Sheikh – Founder & Executive Director: Local women’s handicrafts
Visual interpretation of head image: A slogan from the H&M group on a pink background. The slogan says “It’s your body, you have the right to own it”. Upon the slogan a quote from, Gender based violence in the H&M Garment Supply Chain – workers voices from the global supply chain: A repport to the IOL 2018, is placed. The quote says: «If a woman worker does not meet the sexual desires of the supervisor, she may get more overtime hours. She may not be allowed to take her break. The supervisor will start to find fault with everything she does. She won’t be able to take leave.».
After a chance meeting at a graphic design workshop in Santo Domingo, Dominican graphic designers Steven Catalino and Vanessa Vallejo created Unzine. A playful, partly improvised reinterpretation of the city around them and its myriad of cultural and commercial signals, it turns the tables on any idea of a hermeneutic classical canon and elevates the mundane and culturally opaque. Exclusively for Kultwatch, Steven and Vanessa show off individual pieces from the project and talk about the motivation behind it and its relation to advertising culture.
Steven Catalino (SC): —I’m a Dominican graphic designer. I got a BFA in graphic design at Utah State University in the United States. I work as the lead graphic designer for one of Dominican Republic’s most prestigious universities. I resort to my personal projects as a way of dealing with the stress from work and the pains of living in a chaotic city. Santo Domingo is a city with a few attractions but with many more issues, ranging from faulty infrastructure, daily traffic jams, blackouts, high crime rates, economic inequality and a classist society, to the everlasting humid heat, loud neighbors, and unaesthetic public spaces. It gets to you, makes you feel stagnant and repressed.
Vanessa Vallejo (VV): — I was born in Mexico City, where I lived for ten years. I’m also half Dominican and currently live in Santo Domingo. Right after graduating from The Altos de Chavón School of Design, I started working as an In-house Graphic Designer for the school’s Cultural Center Foundation, which also includes an archaeological museum and art gallery. Then I began working for one of the Dominican Republic’s leading companies in the field of cocoa production and exports; where I currently design packaging, digital and editorial pieces for their various products and services.
We’ve frequently picked up elements from advertising, without any particular intention to do so, because it’s always out there right in our faces.
SC: — I met Vanessa at a design workshop last year. We only had a short conversation, yet I quickly realized how much we had in common as designers. Months later, we went out for a drink and decided to start a personal project together. We came up with the idea of making a zine.
The premise of the project is to portray any interesting visual or conceptual objects we encounter in our everyday lives. Often inspired by the mundane, this exercise makes you more attentive and insightful to your surroundings, sparkling a little nuance into an otherwise monotonous environment. We’ve frequently picked up elements from advertising, without any particular intention to do so, because it’s always out there right in our faces.
Formally, our designs have no rules besides the format, an 8-page, 4.25×5.5” zine. There’s no intentional narrative nor mutual agreement about the direction of the pieces.
VV: —Without any other rule than the quarter-letter-page format, our pieces result in random graphic interpretations of events, feelings and peculiar eye-catching phenomena that we encounter within our messy surroundings in Santo Domingo.
Thanks to Steven’s initiative to start the Unzine project, I’ve managed to drive my energy towards less serious, yet equally interesting, creative goals than what I’m used to with my work. I tend to rationalize a lot, but he reminds me that the idea of our side project is just letting go and experimenting with the power of a totally unnecessary communication task.
SC: — The cover for this zine is a collaboration between Van and I. The individual pieces of the zine are inspired on personal experiences, so we figured that the cover must be based on a mutual experience. In one of our meetings at a bar, they were showing the movie Legend of the Guardians. We just thought it was funny and weird to see owls with human-like facial expressions, as portrayed in the movie. We went on to split an image and manipulate it without any mutual coordination.
VV: — Steven and I got to manipulate a different half of the image without having established any intention, technique, or style. It was intriguing to reveal our finished halves to each other and discover an odd-looking remix after putting them together.
On my side of the cover, I feature some paper coasters that I grabbed at the bar where I met with Steven to discuss the project. I ripped them apart and scanned their pieces, so I could rearrange them digitally, merging both Dominican beer brands.
SC: — This piece is a fake ad for the National Institute of Transit and Terrestrial Transport (INTRANT). The INTRANT is one of the government institutions in charge of dealing with public transit infrastructure, which is partly the cause for the awful traffic we experience daily in Santo Domingo.
One day I was in a long line to pay the taxes to renew my driver’s license. I realized while I was there that I could pay them online, so I did just that. I left the queue and told the person behind me “goodbye, I just paid my taxes online”. I felt like a living ad communicating the services of this company. So I made a generic fake ad for that.
VV: — I made this piece to share a Spotify playlist I had recently put together. Fosforos Relampago is the most common brand of matches in the Dominican Republic. Their packaging features a dynamic and colorful design besides its simple but catchy name (which means lightning in Spanish). I recreated the matchbox’s cover design, adapting it to the zine’s format.
Even though I created the playlist right before Valentine’s Day, it doesn’t contain any love songs nor sad heartbreaking tunes. Instead it features only female artists evoking different moods from energetic anger to exciting lust and finally the nostalgic aspect of moving on. I thought each of these feelings could be accurately represented by the object of a match; not only because of their purpose of catching fire quickly, but also because of the ephemeral utility of the little wooden sticks that end up disfigured, broken and ashy after the initial spark.
SC: — This piece is based on a sign for an informal business seen on the streets. It was painted on an old piece of plywood and placed in the median strip of some avenue in Santo Domingo.
It was written in Spanish with many spelling errors. It was interesting to me because of how poorly written it is, it shows how informal the business is, yet the sign is an honest attempt at advertisement. The emojis were added afterwards as complements to the original ad, also working as contrasting elements to the DIY traditional sign.
VV: — I was contemplating the view across the street on my way to work, noticing many different ads next to each other. After trying to read some of them from afar; I noticed a refreshing break from the visual cacophony thanks to a rectangular space that was just covered in plain white paint. I imagined it was ready to be filled again with new information, so I depicted this thought by juxtaposing the urban canvas I had just captured with a blank digital artboard from Adobe Illustrator.
On any given corner of our streets there are lots of messages to be found; like if the urban landscape was a magazine spread full of ads that are begging for our attention, trying too hard to be seen at the same time. It is very easy to ignore this just by tuning into our phones (to focus on another stream of ads) which I usually do. But this particular time I decided to look at my surroundings outside of the car window. After encountering all these ads, I began taking pictures in order to read one of the signs. I couldn’t manage to do it on time before the car started moving again, so I ended up with a couple of blurry pictures. It was an interesting coincidence to notice that within the blurred motion of the images, my cell phone camera did manage to focus on the white area correctly, which created an anomaly that I continued to exploit when designing the piece.
Kapitalismen breder ut sig över staden och näthandelns logik sprider sig till intima och privata sfärer. Den finns där i jakten på skor såväl som i sökandet efter kärlekspartners. Konsumtionsbeteendena som uppstår styr människor och påverkar deras emotionella dimensioner. Den enda känslan som får finnas är begäret, fundamentet i det marknadsekonomiska samhället. Alexandra Torsell Starud skriver om dejtingappen Tinder och kapitalismens epidemi.
Som femtonåring läste jag Jan Myrdals bok Gubbsjuka (2002) och skrattade högt när han hävdade att varken pandor på zoo eller människor i en liberal marknadsekonomi kan föröka sig. Jag var, tekniskt sett, barn i en liberal marknadsekonomi, beviset på att han hade fel. Nu är jag tekniskt sett vuxen och jag vill bjuda in dig till en historia om kärlekens omöjlighet under kapitalismen.
Jag sitter på ett kafé med min Tinder-dejt och under tiden jag med ett halvt öra lyssnar till hennes berättelse om uppväxten, utvärderar jag min egen insats. Har jag ställt tillräckligt många frågor? Har jag hållit mig till de förplanerade samtalsämnena? Är mina kläder och min frisyr av en typ och karaktär som skulle kunna tänkas tilltala någon som henne? Jag förhåller mig till hela dejten så som jag förhåller mig till en första anställningsintervju. Jag lanserar en marknadsanpassad version av mig själv. Den förnimmer bara vagt om att jag någonstans, eventuellt bara i den tomhet som skall utgöra mitt inre liv, är mänsklig.
Vad människor som rekryterar, vare sig det är tinder-dejter eller anställda, vill ha är knappast existentiell ångest, svaghet och misslyckanden. Så jag låtsas som att jag aldrig kedjerökt mig ur rejektion. När dejten är klar åker jag således hem och inväntar att höra av henne, skulle hon vilja ha någon sådan som mig?
Steg ett i denna säljprocess inleddes dock redan i den stund jag laddade ned appen. Jag har valt ut bilder av mig själv med omsorg. Jag har skrivit en presentationstext som i ett fåtal tecken skall väcka betraktarens intresse. I ett sista steg, just innan jag kastar mig ut på relationsmarknaden, ger jag Tinder information om min ålder och mitt yrke. Jag sjösätter en tvådimensionell version av mig själv i samarbete med Match Group Inc.
Jag behöver bli en relationskonsument för att få veta om någon nappat, vill ha mig.
Ute på det hav som internet utgör guppar så en entitet vilken utgörs av mitt eget välretuscherade, kommersialiserade subjekt. Men min del i produktionen av potentiell åtrå räcker inte för att navigera sig fram till en tinder-dejt. Jag behöver bli en relationskonsument för att få veta om någon nappat, vill ha mig. Jag lägger 200 personer på min wish-list och väntar på om de vill låta sig konsumeras av och konsumera mig. Hon jag var på kaféet med kunde uppenbarligen tänka sig träffa mig. Nu är det upp till mig att ta reda på vilken position som är ledig i hennes liv och hur jag kan övertyga henne om att jag är rätt person att fylla den.
Kapitalismens miasma, den patogena stank som förgiftat människan sedan industrialiseringen, breder ut sig över staden. Det är nog därför fröna av mig själv jag sått i andras jordar vägrar gro. På grund av luftföroreningarna, eller, på grund av att ingen har tid att vänta på att något skall växa fram.
Jag tänker på människorna i Platons grottliknelse som sitter fastkedjade. Platon argumenterar att personerna i grottan sitter fixerade med blicken vänd mot skuggfigurer. Dessa skuggfigurer avges när verklighetens beståndsdelar passerar elden som lyser upp grottan. De kedjade lever i övertygelsen att skuggfigurerna är verkligheten. På detta sätt förklaras begreppet idévärlden, där det vi ser bara är en suddig skugga av var saks idéversion. I våra avbildningar förhåller vi oss ständigt till idévärlden, hävdar Platon, vill vi tillverka en stol blir den så en efterapning av idéstolen.
Själv brukar jag hänfalla i tron att jag inte är kedjad, varken som pandan på Myrdals zoo eller vid den liberala marknadsekonomin. Att jag är kapabel att skapa relationer utanför min politiska kontext. Vid närmare eftertanke står det dock utan tvivel att jag inte bara sitter fast i grottan, jag kastar också pinnar på elden i och med mitt tindrande.
När jag känner en inre oro tar jag bara ett djupt andetag av miasman och öppnar antingen Tinder eller någon annan app som kan leda mig till ett konsumerande ut ur krisen.
Vad Platon inte räknat med är Googles roll i människans sanningssökande. Där vår egen fantasi en gång måhända var vår enda länk mellan verklighet och idé, har nu kommersiella intressen faciliterats av sökmotorns ständiga besvarande av våra begär. En fantasi och vision kan nu, dygnet runt, omsättas i ett köpbeteende. Du behöver med andra ord inte längre börja snickra ihop någon stol utifrån vaga föreställningar, du bär ständigt med dig hela stol-marknaden i din smartphone. När jag känner en inre oro tar jag bara ett djupt andetag av miasman och öppnar antingen Tinder eller någon annan app som kan leda mig till ett konsumerande ut ur krisen.
Idévärlden blir så synonym med vår backlight-upplysta digitala arena (en paradox i sig) och min tinder-profil blir en del av en uppdaterad idé om människan som sådan. Du googlar flickvän och får upp min marknadsanpassade skugga av jaget. Diskrepansen mellan den jag försöker sälja in på Tinder och den komplexa varelse jag och alla andra människor är, förblir stor. Det är inte i första hand en fråga om att jag, eller andra, ljuger på Tinder, det är en formatsfråga. Varandets komplexitet kan inte rymmas i 9 foton och 500 tecken inklusive blanksteg. Trots detta är det med Tinder miljontals människor söker tillfredsställa sin längtan och åtrå. Så vad händer med våra allra mest mänskliga aspekter, de som inte överlever en överföring till Tinders tvådimensionella format? Vad förväntar vi relationskonsumenter oss efter att ha swipeat “like”?
Jag scrollar vant runt bland sneakers för att till slut klicka “beställ” under den platta bilden för att få något tredimensionellt levererat till dörren. Förfarandet är mig mycket bekant. Konsumtionsbeteendet reproduceras på Tinder, appen är så lik appen jag beställer skor via. Med tanke på denna likhet är det måhända föga förvånande att jag per automatik byggt upp min Tinderprofil i linje med den visuella diskurs inom vilken vår kapitalistiska kommunikation sker. Hur annars skulle jag kunna sälja mig, konkurrera med sneakers och stolar på den digitala marknaden?
Jag har lanserat en konceptualiserad version av mig själv som partner utifrån en marknadsanalys; vad vill tjejer ha?
I presentation utgick jag instinktivt inte från någon gammal idé om det mänskliga, jag utgick från den kapitalistiska verklighet där en diffusion mellan människa och företag är ständigt pågående. Jag har lanserat en konceptualiserad version av mig själv som partner utifrån en marknadsanalys; vad vill tjejer ha? Vad av mig kan jag anpassa till att korrespondera med slit-och-släng-samhället?
I filmen The Corporation från 2003 diskuteras det orimliga i att moraliska förväntningar och lagar framställda för att reglera dödliga människor med samvete appliceras på företag. Robert Monks konstaterar i alarmerande ton att “The great problem of having corporate citizens is that they aren’t like the rest of us. […] ´They have no soul to save, and they have no body to incarcerate´”. Men historiens dödsryckningar till vingslag har inte lyckats föra Monks varnande finger in i vår tid.
Våra imitationer av kommersialismens formspråk, våra kärlekstransaktioner som sker inom den visuella diskurs marknaden etablerat, befäster om och om igen människan som bärare av företagets mest omänskliga egenskaper. På Tinder är vi glada, positiva, vi kan vara en perfekt partner och framförallt har vi inga egna behov. Vi är bara service-minded. Så vi säljer och säljer utan socialt ansvar under förevändningen att det är casual, ständigt signalerande att vi inte söker vare sig själens tröst eller kroppens definitiva bindning till vårt tvådimensionella Tinder-subjekt.
Dejten har gått bra, efter att ha svarat “ja” på ett sms med ros-emojin har jag gått vidare till nästa epi. Jag har dejtat henne över en månad och vi har aldrig frågat varandra hur vi mår. Vi klär upp oss, ses, lajvar våra Tinder-jag som är snygga och helt frånkopplade några andra mänskliga behov än måhända sex. Vi håller på att producera en relation inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi där den enda acceptabla känslan är begär. Längtan efter att ha och äga som får konsumtionen att snurra, börsen att gå upp, köpandet som likställt med agerandet. De andra känslorna, de som inte har någon funktion för kapitalismen som samhällssystem, är bara levandets slaggprodukter. De känslorna hör inte hemma här, mellan oss, som gör det här så bra nu.
Jag tänker: jag vill ligga naken bredvid dig när sommarnatten vägrar mörkna och inte känna något alls. Miasman.
Jag tänker: jag vill ligga naken bredvid dig när sommarnatten vägrar mörkna och inte känna något alls. Miasman. Jag vill vinka åt det mänskliga, sköra, ensamma och ledsna när det står borta vid horisonten, “säga c’est la vie, hej då”. Jag vill aldrig ha material nog att skriva som Kerstin Thorvall, om hudabnormaliteter och slappa överarmar. Vi kommer bara stanna i det polerade. Jag minns aldrig några älskare eller hur de brukade ta på mig, jag minns bara alla mina tinder-dejter och hur de inte berörde mig.
Den dag Tinder läcker alla mina uppgifter, varenda litet meddelande till mina 100+ matchningar, kommer min potentiella arbetsgivare säga “henne ska vi ha, hon verkar död inombords, en perfekt deltagare av produktionen”. Jag kommer mästra intervjun efter all min erfarenhet av att sälja in mig själv, helt avtrubbad inför all form av anknytning. De kommer vilja ha mig och när de får mig kommer de kunna vila i vetskapen att jag aldrig någonsin kommer låta mitt innersta sippra ut och befläcka kommersialismens glans med något mänskligt.
Bild på ben och en hand som håller i en svart remsa med texten: This mind is the curse of rejection.
Foto: Alexandra Torsell Starud
Toppbild: Skribenten står framför en målad vägg i lila, vitt, orange och gult. Skribenten har på sig en stickad mönstrad kofta i rött, grönt och vitt. Det långa håret vilar på skribentens högra sida och axel när på tittar neråt mot sina händer längst ner på magen. Foto: Alexandra Torsell Starud
In the Dominican Republic, where the supposedly moral society and the Church espouse often virulent homophobia and transphobia, an unusual alliance has appeared among the very poorest: singers and producers of popular music genre Dembow are working with queer people and trans women, who have become huge stars in their own right. Princess Jiménez writes for Kultwatch about how some trans women are using ultra-visibility and social media fame to navigate a hostile environment.
“Because no one can be shinier than me!” says La Shakata (as she is known in social media) to her fans in one of her Instagram videos, while applying an industrial amount of highlighter on her cheekbones, before going out with her friends to a non-gay night club in Bonao, a small town in the Northwest of the Dominican Republic. This flamboyant 19-year-old, who’s usually yelling out catch phrases, twerking, and wearing fabulous outfits in almost every one of her social media posts, is part of a group that refer to themselves as Mujeres Modernas.
Mujeres Modernas, or Modern Women in English, is a term created by working class and poor trans women in the Dominican Republic, widely used by queer social media influencers like La Shakata and La Kisty to define their gender identity. They have transformed their queerness and experience of growing up in poverty into a powerhouse expression that uses colorful language to talk about confidence, self-esteem, perseverance, and claiming a space in the mainstream through, surprisingly, Dembow.
I have a love and hate relationship with Dembow. When I was younger, I used to hate this loud and popular music. I recall when I lived in the Dominican Republic, when taking the public guaguas (buses) the driver would often play the music on the radio at a volume so high I felt like if I could not listen to my own thoughts. Hoping this unbearable torture would end quickly, and biting my tongue in order to stop me from yelling at the bus driver, while sweating profusely in the middle of a hot, normal day in the island… Imagine listening to the same songs everywhere, loudly; pure hell. Nowadays, after years of reflection, travelling, and after having read Paulo Freire, I understand Dembow’s daring and resilient origin, and enjoy it (in small doses). The general idea in Dominican society about this music genre is that it lacks class, that it is tacky, annoying, and with extremely problematic lyrics, which only reflect some of Dominican society’s values, normativity, inequality, and expectations. With time, this genre, which came out of the poorest Dominican neighborhoods, has become one of the most profitable, famous, and mainstream music genres in the Dominican Republic.
They have transformed their queerness and experience of growing up in poverty into a powerhouse expression that uses colorful language to talk about confidence, self-esteem, perseverance, and claiming a space in the mainstream through, surprisingly, Dembow.
Dembow is inspired by Jamaican Dancehall music and Panamanian Reguetón from the 90s. It was created by Dominican low-income and working-class teenagers during that same decade by changing the tempo, structure, and instruments, and performing in a local vernacular. DJ Boyo, Dominican Dembow’s first DJ, used Jamaican dancehall music to create the first Dominican Dembow song in Guachupita, one the poorest neighborhoods in Santo Domingo.
In the middle of its campiness, its butchering of the Spanish language, its sensual and fearless dances, and its problematic lyrics about women and money, it seems like some queer and transgender working-class people have found a space where they can express themselves.
How come some queer people seem to be able to thrive in such a subculture?
“Well, first of all, I am a super fan of Dembow. It’s a valid music genre and the public, from different ages and social classes, connect immensely with it. I can say without a doubt that in Draguéalo parties it is pivotal to include Dembow music, and the whole audience dances it ‘bien bailao’. Say yes to Dembow!”
Carlos Rodriguez is a Dominican LGBTQ+ activist, director and founder of Draguéalo, an artistic collective which encompasses entertainment, art, and cultural events focused on inclusiveness, which celebrates artistic expression and diversity in the Dominican Republic through parties and live shows. Draguéalo parties, inspired by the popular 80s New York Ballroom scene, are about offering a festive and mixed space where people compete in different categories and themes for prices, as well as just coming to enjoy all the spectacular performances. Draguéalo produces other type of events as well: from drag shows, bingo afternoons with drag queens, voguing classes, drag make-up classes, and cinema forums, to storytelling for children. The end goal is to offer alternative events that can also educate and entertain. The latest edition of Draguéalo was the “Maldita Primavera” (Damned Spring) party.
Photos from the Draguéalo “Maldita Primavera” party, May 2019. Photo credit: Draguéalo
Carlos Rodriguez, left, is the director of Draguéalo. Photo credit: Draguéalo
Dembow has always had a reputation of being a homophobic music genre and being for “tigueres” and machos, but nevertheless we see that some Mujeres Modernas have been able to work and make events in places where this music is played, as well as to visit non-gay nightclubs, why do you think they are able to do that?
Carlos Rodriguez: —I believe there have been artists who have helped to break those taboos about Dembow being homophobic, or at least do not promote homophobic attitudes in their discourses. “Crazy Design” (member of the former Dembow duo Los Teke Teke”) has been one of the first artists of this genre who since the beginning of his artistic career has been LGBTIQ+ inclusive.
—On the other hand, regarding Mujeres Modernas, Dominicans like to celebrate people with diverse gender expressions from a popular imagination perspective. This is very palpable during the (Dominican) carnival, even in the LGBT Pride parades that take place in the country. It has to do with the stereotyped idea that people have about the LGBT community, that it is circus-like and flamboyant. In my understanding, these expressions and how the people receive them are valid, regardless of whether the receiving end handles the topic of diversity with the correct terminology and from an inclusive perspective. What really happens is the general public is being sensitized to the LGBTQ+ community, and for me this is a good way to start educating the masses.
Los Teke Teke (now dissolved) was one of the most succesful Dembow duos in the Dominican Republic. During the peak of their career they made this song and video, where they only have Dominican Drag Queens as models, and no cis-women as dancers. The message is calling for the normalization of transgender people in society. One of the parts of the song says “She is a woman without a pussy, so what?!”
Both the Mujeres Modernas and Dembow artists come from poor Dominican neighborhoods. These queer social media influencers grew up listening to that music and might have also seen teenage boys improvising rap lyrics in the slums with their friends, dreaming about becoming as famous and rich as their idols.
Another important characteristic both Dembow and the Mujeres Modernas have in common is that they have invented words and terminology in order to express their craft and interpret the world that surrounds them. Sometimes it feels like if one is witnessing the creation of a new language, and sometimes even I am unable to keep up with the new words and phrases that Dembow singers seem to pull out of their flamboyant blouses. It’s like both groups create a sovereignty within themselves, using it to navigate a society that, thanks to social inequality and racism, has tried to limit the spaces they can navigate. Their curious creation of new words is also a consequence of the lack of education and cultural activities in their communities.
A lot of Dembow singers and Mujeres Modernas haven’t even finished high school. However, their “reinterpretation of the Spanish language” and creation of new words have been part of them claiming a space in the Dominican mainstream and thriving. La Shakata and La Kisty have capitalized on their social media success and make a living thanks to endorsements and gigs in mostly non-gay night clubs. Their shows are very popular among working class and poor Dominicans. Dembow, which started as music for the people of the poorest neighborhoods in the Dominican Republic, today is listened to by all social classes in the Dominican Republic.
It’s like both groups create a sovereignty within themselves, using it to navigate a society that, thanks to social inequality and racism, has tried to limit the spaces they can navigate.
However, not everybody in the Dominican LGBTQ+ community see Mujeres Modernas and Dembow music as positive forces.
A few months ago, La Shakata said very homophobic and transphobic comments on an Instagram live video, trying to sound funny and raunchy for her thousands of fans. Because of this incident, she was disqualified from participating in the “Trans Queen Category” in the Pride celebration in the Dominican Republic 2019.
Jean Sano is a Dominican LGBTQ+ rights activist and human rights advocate. He is a member Youth Advisory Panel of the United Nations Population Fund (UNFPA) in the Dominican Republic, where he is currently working on the design of the 2019-2030 National Youth Plan, which will contain public policy actions to improve the quality of life of LGBTIQ + youth in the country. At the same time, he is an ambassador of the United Nations Free and Equal Campaign. This initiative promotes equal rights for the LGBTIQ + community in the Dominican Republic.
What is the situation of LGBTQ + activism? how do you see the future of LGBTQ+ rights in the Dominican Republic?
Jean Sano:— LGBTIQ + activism in the country began a few decades ago to fight HIV/AIDS in the (LGBTQ+) community. Being one of the affected populations, different leaders emerged to make the collective visible and make sure it had access to health services. Today the country has moved on to other issues, like guaranteeing the rights of all and all members of the Dominican LGBTIQ + community. There are more than 20 LGBTQ+ organizations that are usually associated with specific groups, so there are trans women networks, lesbians’ associations, gay men’s groups, etc. At this moment, the (LGBTQ+) community is focused on two fights; to promote an anti-discrimination law and to guarantee access to justice. The law will create a legal framework that will protect sexually diverse people and other vulnerable groups. On the other hand, we are working to make sure that the Public Prosecutor Office does not ignore cases in which LGBTIQ + persons are victims of violence, and that the perpetrators are judged by the Dominican justice system. This is a fight that will take us years. If we manage to get the anti-discrimination law enacted, the next step will be to promote bills that would legalize civil unions or marriage among LGBTQ+ people, changing name and gender in documents, etc. However, one of the biggest challenges the (LGBTQ+) community is facing is not agreeing on these issues. It will be necessary to work together with all the organizations in the community to articulate our demands and work out concrete proposals. On the other hand, the government, which is widely influenced by both Catholic and Evangelical churches, has not been so receptive to our proposals, therefore I do not believe that the current situation will change considerably in the near future, unfortunately.
We know that our country is very conservative and homophobic, but at the same time we see that Mujeres Modernas like La Shakata and La Kisty are part of the mainstream. Do you believe that their experience helps more LGBTQ+ Dominicans to navigate Dominican society? Why do you think they are so successful in the world of Dembow?
— The exposure of people like La Shakata and La Kisty does not help the conquest of LGBTQ+ rights in the Dominican Republic, quite to the contrary. Although it is true that the new generations are more receptive to queer people, there are still many stereotypes about LGBTIQ + people in the country. La Shakata and la Kisty fulfill one of those stereotypes: to make people laugh. They reaffirm the biggest cliché that society has about queer people, which is that sexual diverse people are clowns. That’s precisely the reason why they have been so successful in the world of urban music. They behave like society expects non-heteronormative people to behave. In the long run, this generates a vicious circle in which society expects everyone in the group (LGBTQ) to behave like that. You only need to watch Dominican films or local TV to realize that gays are always ridiculed in comedies.
— This inherently prevents LGBTIQ + people in the country from occupying other spaces because they would always have their behavior questioned: if they “suelta mucha pluma”, if they are too effeminate, if they are too noisy, etc. I will not be pessimistic and say that the fact that those Mujeres Modernas are big social media influencers contributes nothing. It is true that their visibility is a form of activism that allows society to understand that there are different types of people. However, the characters they portray in order to maintain a following in social media are often exaggerated and vulgar and can show a bad image of the LGBTQ+ community.
La Shakata may only have been trying to appeal to her Instagram audience or trying to be funny, but it’s not hard to understand how extremely problematic such statements can be. Nevertheless, one must also keep in mind her background and that, as Paulo Freire explained “the oppressed, having internalized the image of the oppressor and adopted his guidelines, are fearful of freedom”. The fight for equality in marginalized minorities must also happen within those communities. I think is important to know how Christian churches have a lot of social presence and power in the country, and how she said these horrible and bigoted statements while navigating her own identity.
In their quest to express themselves and create new languages Dembow singers and Mujeres Modernas have made mistakes, sadly. However, neither group has ever had an intention to become society’s moral compass – unlike the upper class, which is also homophobic and transphobic, but presents itself as the ideal in the creation of a perfect and functional Dominican society. There are complex discussions within the Dominican LGBTQ+ community that are worth listening to (which the interviews included in this article are a small sample of) and learn from them as quiet but supportive allies, while also rejecting transphobia and bigotry in general. Nevertheless, I am not excusing what La Shakata said.
We know that our country is very conservative and homophobic, but at the same time we see that Mujeres Modernas like La Shakata and La Kisty are part of the mainstream. Do you believe that their experience helps more LGBTQ+ Dominicans to navigate Dominican society?
Carlos Rodriguez:— Yes. It is evident how the Dominican people receives them. Right now, they are the influencers with a diverse gender expression who have the most impact in social media. Coming from a country where those expressions regularly get dismissed, I can tell they have both contributed to increase understanding among a lot of people. What they have done has great merit.
Even though there are a few female Dembow female singers, it is always the male performers who have worked with Mujeres Modernas and drag queens. They don’t just follow each other on social media but is not weird to see Dembow groups collaborating with not only dominican queer social media influencers, but with also drag queens and other queer performers and dancers, mostly without using them as props or to make fun of them, but as performers, including sometimes producing their music. One example of the latter is La Delfi, whose first successful song in 2012, called “Dame Leche” (please, don’t ask) was produced and featured Jhon Distrito, a very popular Dembow singer and producer back then. This song was mainstream and extremely popular among the general public, including working class, cis Dominican men.
La Delfi started her career in the 2009, becoming a very successful mainstream Dembow performer, and performing in mostly non-gay night clubs in and out of drag. In “Mariquiqui” (which was also very popular among non-gay people) she challenges homophobia and transphobia in Dominican macho culture.
When it comes to homophobia and transphobia in Dembow songs, I listened to more than 30 Dembow songs while writing this article, and none of them had any transphobic or homophobic lyrics, messages, or words, including the songs in this article. I tried to find Dembow songs with transphobic or homophobic lyrics, but I couldn’t. The “negative messages” that one can see reflected are sex, partying, drugs, and easy money, like in any traditional rap or pop song. Two big reasons why Dembow is perceived as extremely problematic can be that Dominican society is very conservative, and that the music is associated with uneducated and low-income people. Interestingly, merengue and bachata (also Dominican music genres that nowadays are considered national treasures) were also rejected by upper class people for a lot of years when they started out, because they were considered too vulgar and unsophisticated.
Another thing both Dembow singers and the beautiful Mujeres Modernas might have in common is their fashion style. Male Dembow singers still dress like cis men, but they sometimes play with the boundaries of “masculine” clothes by wearing very flamboyant and flashy outfights, jewelry, and primped hairstyles, even in their everyday lives. The main aesthetic objective of Dembow artists is not to look tough or macho, but to look good flashy, expensive, and cool. For example, one time Dembow singer El Mayor was criticized for wearing Gucci women’s shoes, and his reply was “I think they are really cool”. Sometimes I wonder myself which one was first, El Mayor or Las Mujeres Modernas? Both groups seem comfortable in their own skins and care very little about people questioning their fashion choices and how they present themselves in society.
El Mayor is one of the biggest and most popular Dembow singers in the Dominican Republic. The main model in this video is La Kisty, one of the Mujeres Modernas who are famous social media influencers in the Dominican Republic. The song’s main message is to tell haters to “go fuck themselves” while twerking.
One of the most important characteristics Mujeres Modernas and Dembow artists have in common, which seems to help them to connect with each other, is that both groups are openly and constantly looked down on and criticized by most of the Dominican middle and upper class, including in the media. They are considered uneducated, low-class, tacky, and that they both represent the worst things of Dominican society. For example, Niní Cáffaro, director of the Dominican National Theater, has vehemently said that he would never allow Dembow artists to perform in such a prestigious stage, in order to “protect it”. Both Mujeres Modernas and Dembow singers are constantly used unfairly as scapegoats for society’s evils. The exaggerated perceptions about both communities may be due to the fact they are looked at through the lens of an extremely conservative society.
What’s your opinion on Dembow?
Jean Sano:— For me Dembow is a musical style that is looked down on. It means that it is a rhythm that was born from the most marginalized and excluded communities in the Dominican Republic, especially from the outskirts of Gran Santo Domingo. Dembow is the result of a combination of the lack of cultural activities that the youth from those areas have access to and foreign musical styles, mainly from African American culture. That rhythm is contagious without a doubt, and with time it has acquired characteristics which distinguishes it from other musical genres in the region. Nowadays Dembow is an unique musical style. Dembow’s lyrics showcase the everyday in the country’s low-income neighborhoods, which is why violence, machismo, and toxic masculinity are the main message in the lyrics. I personally try not to judge Dembow lyrics from my own moral values. I believe that one of art’s main objectives, in any of its forms and expressions, is to reflect the interpreter’s reality. You can’t expect Dembow artist to write about anything else because the machista, misogynistic, and violent reality they sing about is the only thing they know. Nowadays there’s a discussion (in the Dominican Republic) about how Dembow influences the youth negatively. I believe that everyone who lives in this country knows about our society’s many vulnerabilities. One doesn’t need to listen to a Dembow song to know about men being violent against women or planning drug trafficking. To me, if one wishes to change Dembow lyrics, society must change first. As long as the country remains immersed in poverty, Dembow lyrics will showcase all of poverty’s evils.
Even though both Dembow music and Mujeres Modernas are mainstream and famous, there are certain echelons of privilege they have a hard time accessing. For both groups it is hard to travel outside of the Dominican Republic because is hard for them to get travelling visas due to their social class. Some Dembow singers, even though they are very popular, must be sponsored before travelling to perform for Dominican communities in the United States and Europe. To this date, none of the most famous Mujeres Modernas have travelled outside of the country. For both groups is also almost impossible to access certain social circles, like upper-class and educated circles. Gay night clubs in the country are usually for middle-class, upper-middle class and rich people, and some, a few years ago, would even forbid drag queens and transgender people from coming because they were “too queer”.
The worlds of Dembow and Mujeres Modernas seem to connect, flow together, cooperate, and claim spaces with their craft. And these amazing displays of campiness, ratchetness, and magic are, considering all their limitations, art forms that have helped them navigate society, and use whichever tools they can to thrive. One of the main tools Mujeres Modernas use is social media, not only to make a living, but to use their visibility as a form of activism. Thanks to La Shakata I came across Draguéalo, which has received support from internationally famous drag queens like Laganja Estranja and the Puerto Rican April Carrión, who even traveled to Santo Domingo and worked with them. They also showcase non-conventional drag and gender expressions.
Do you feel that Dominican drag scene is gaining new momentum thanks to social media?
Carlos Rodriguez:— Yes, that’s a big part of it. Social media and the internet in general have helped people to be able to access all types of information. The Dominican queer scene has become more well-known and is growing, and every time the number of people who come to Draguéalo events grows. I believe it is not only for the queer community but also for the general public that is looking for alternative options for fun and entertainment, which has connected with the queer and diverse community.
Draguéalo is also a form of activism, why is art as a form of activism important?
— Yes, Draguéalo is a form of activism. After several years of diversity-focus activism through photography, film, and education, Draguéalo is a new form of activism. Actually, it has been a wider and a more direct form of activism because of the audience that goes to Draguéalo events and the way the public interacts with it, how they have received these events, how they identify themselves with the brand, and how they have become frequent patrons at our events, and in one way Draguéalo becomes part of those people’s night-life/mariconistica (gay) “religion circuit” in Santo Domingo. To see people’s support is what motivates us to keep putting love and dedication into this project that is still in baby steps. Having Draguéalo’s family growing within the community (LGBTQ+) is the end goal.
Hija de Perra, the queer Chilean artist, once said “Of course! Because the crossdresser has no other space but to be a hairdresser or in street prostitution.” Ideally, we would see queer people everywhere, not only as performers, comedians, or social media influencers, but also as people who can go and be whatever they want, who can navigate society easily and go wherever they please. But while we wait for that to happen, this bunch of queer, working class people have built their own way to navigate society and thrive; by being loud and having the nerve to exist as publicly as possible, and using a space like Dembow culture. They might look like two different galaxies, but they coexist in an unusual symbiosis in a post-colonial and warm Caribbean island. What does the future hold? I cannot tell, sometimes is hard to see it when every day is summer, but I celebrate the little battles and recognize the ones who are giving visibility to transgender people in unusual spaces, those creating a queer window in Dembow music.
Image description, featured image: One of the most successful Mujeres Modernas, social media influencer La Shakata. Photo credit: Carlos Rodriguez
och därför känns det som att vi kanske borde prata…
jag vill eventuellt ändra på hur du ser ut,
snälla ta det inte personligt,
it’s not you… and it’s not me…
det är alla andra som läser in en jävla massa saker när de ser på dig / mig / oss
aaha okej du är sur nu… du undrar varför det har tagit såhär lång tid att få hem det där brevet? varför nu? det känns svårt att inte ta det personligt? för varför inte för fem år sen när jag kom ut?
jo för jag har varit rädd, ÄR rädd, för det finns oskrivna regler för hur en “ser ickebinär” ut
en ska se “androgyn” ut
och det betyder
vit
lång
platt bröstkorg
kort hår
maskulint kodade kläder
och tro mig
jag har försökt
jag har försökt binda mina knappt existerande bröst
jag har försökt med platåskor (men jag kan typ bara bli 168cm annars är det jävligt svårt att gå plus det förstör lite att platåskor sällan kodas som maskulint)
och vit
kan jag aldrig bli
även om jag försökt det också
försökt anpassa mitt språk efter vem jag pratar med
prata lugnt och tydligt
inte höja rösten
vara pedagogisk och tålmodig
vara extra trevlig
jag kan göra mitt bästa för att inte göra andra obekväma och medvetna om sina egna privilegier
för det är så jobbigt…
att vara vit
ju
och kläderna
de spelar inte så stor roll om jag inte kan checka av allt annat som är på listan
hej kroppen
jag vet att du också är less på att hela tiden vara medveten om hur du ser ut och bara för att vi har fått en kallelse från anova betyder det inte att allt löser sig (dessutom är det 6-8 månaders väntetid innan första besöket så du kan oroa dig för en massa andra saker – i luuugn och rooo)
men kanske
kanske om de faktiskt skulle lyssna och vi skulle kunna få den hjälp vi behöver och få till exempel hormoner och folk skulle vara ännu mer undrande-men-lägga-skulden-på-oss-och-kalla-oss-könsförvirrande- ja då!
då kanske vi bara skulle bli gjord till ett översexualiserat objekt typ varannan dag?
och det kanske vore skönt
att få andas ibland
… men oavsett kö och oavsett väntan och oavsett den inre striden mellan din kropp och din hjärna
så ska det ju inte spela nån roll
att du inte är så kallat “androgyn”
hur du ser ut
vem du har en relation med
hur du betedde dig under din barndom
hur du rasifieras
OAVSETT
ska du få den hjälp du behöver
det ska inte ta dig fem år av ångest att våga be om hjälp
I september 2018 lanserade varuhuset Åhléns kampanjen “Japonism” vilket de i en reklamfilm beskriver som höstens stora trend. Vad består egentligen denna kampanj av? Vilka idéer används för att sälja Åhléns produkter och hur uttrycks dem?
Orienten är en kolonial benämning på vissa platser utanför det vita Väst. Enligt kulturteoretikern Stuart Hall kan Väst beskrivas som en historisk konstruktion, ett koncept och idésystem som har en mängd olika funktioner, däribland att generera kunskap om subjekt gentemot varandra. Exempelvis görs Väst till utvecklat vilket ställs mot bland annat Orienten som, eftersom det är utanför Väst, görs till outvecklat. Väst är alltså en maktposition och föreställning som placerar och positionerar de Andra i förhållande till Väst, en utgångspunkt för idén om ”vi och de”.
Orienten har sedan början av kolonialismens tid delvis framställts som en exotisk utopi. Här tros det genuina, autentiska och det primitiva finnas, och då alltid i relation till ett vitt, civiliserat och modernt samhälle. Det är en dikotomi grundad på fantasi, begär, makt och våld. Orientalism, ideologin som har Orienten som utgångspunkt, bygger på koloniala och imperialistiska intressen, föreställningar och språk.
Japonism kan beskrivas som en form av orientalism. Begreppet springer ur en strömning av influenser från japansk konst och estetik på västerländsk kultur, som nådde sin kulmen i Europa mellan 1880– och 1910-talet. Det efter att Japan 1853 tvingats öppna sig för handel med omvärlden under amerikanskt militärt hot. I Sverige influerade japonismen svensk konst, mode och hantverk. Japonism influerade även populärkulturen – däribland reklam.
Vänder vi oss till vår samtid verkar fantasierna om ett visst Japan fortfarande flöda.
Idéer om det exotiska Japan skulle locka överklassen och den ”bildade” medelklassen, däribland konstnärer, till konsumtion. Kring sekelskiftet gjordes mängder av japonistiska reklamaffischer för bland annat filmer, operor och maskeradbaler. Dessa reklambilder använde sig av estetik som skulle anspela på japansk konst och kultur, exempelvis i form av exotypsnitt och landskapsskildringar. Intresset för japonism i Europa började svalna mot slutet av 1800-talet, allteftersom Japan och japansk konst blev mer känt för den västerländska publiken. Fantasierna som Japonism som rörelse och trend byggde på fick helt enkelt sätta sig i baksätet.
Vänder vi oss till vår samtid verkar fantasierna om ett visst Japan fortfarande flöda. I Åhléns reklamfilm om deras trend “Japonism” från hösten 2018 syns en uppbyggd miljö av material i olika träslag, keramik och glas. Färgerna går i blått, vitt, grått och naturfärgat med inslag av lite grönt. Mönstrade tyger möter rena ytor. En vit feminint kodad person beskriver hur “höstens stora trend” ser ut. Personen sitter i skräddarställning i en naturfärgad soffa, tittar in i kameran och börjar berätta för tittaren hur den ska göra för att åstadkomma de trendiga miljöer som videon uppvisar. På väggen bakom finns ett T-format plagg upphängt på en pinne. Plagget är troligen avsett att efterlikna kimonons och yukatans profiler, även om det inte är någon av dessa vi ser på filmen.
Nu blickar vi Österut till landet där man hyllar det enkla. Låt oss bjuda på diskret elegans och varm minimalism! Se mer och shoppa höstens inredningstrend Japonism på åhlens.se eller ditt varuhus.
Gepostet von Åhléns am Freitag, 14. September 2018
Från Åhléns Facebooksida, 2018
Personen har själv på sig ett mönstrat plagg med skärp i midjan, en sådan som går att hitta i nästan varje klädkedja idag, då under namnet ”kimono” (trots att de oftast varken till sin form, stil eller bruk kan kallas för det). Till det bär personen vita löst sittande byxor. Håret är halvt uppsatt i en knut på huvudet, även det något som kan tänkas vilja föra tankarna till en idé om en ”japansk” hårstil. Bullar och knutar i håret är en vanlig generaliserande stereotyp i representationer av östasiatiska kvinnor i västerländsk populärkultur.
Genom idéer om japansk kultur ska svenska konsumenter få ta del av ett fantasi-Japan som är både modernt och traditionellt – en dikotomi med historiska rötter. På 1920-30-talen gav Japan Tourist Bureau ut guideböcker och broschyrer om Japan riktade mot en engelskspråkig publik. Många av dem använde sig av typsnitt inspirerade av japansk kalligrafi; en sorts exotypsnitt. Broschyrerna förmedlade på så sätt en exotisk ”japanskhet” med löfte om att även resmålet skulle vara främmande, exotiskt och ”äkta” japanskt. Dessa broschyrer kan ställas i kontrast mot andra av Japan Tourist Bureaus guideböcker om Japan från samma årtal. De använde sig istället av geometriska sans serif-typsnitt, bland annat Futura och Bauhaus. De här guideböckerna skulle istället förmedla Japan som en modern och progressiv aktör i en internationell miljö – tvärtom mot den traditionella och historiska kulturella identiteten som förmedlades i de andra.
How to See Takayama (Tokyo: Takayama Tourist Association och Japan Tourist Bureau, 1937) och How to See Takamatsu & Its Vicinity (Takamatsu City Office och Japan Tourist Bureau, 1934)
Japanska myndigheter marknadsförde alltså Japan som någonting dubbelt: å ena sidan som en traditionell och exotisk miljö, och å andra sidan som en modern och progressiv nation. Dessa framställningar svaldes med hull och hår av den västerländska publiken och återfinns fortfarande idag i många samtida reseskildringar av Japan. Resultatet av nästan 100 års aktivt kampanjarbete från japanska myndigheter, som även upprätthållits av västerländska intressen, har konstruerat en kombinerad bild av Japan som både tillgängligt och främmande, bekant och exotiskt. Genom det har Japan blivit “lagomt” för en vit svensk publik, med andra ord konsumerbart och åtråvärt.
Trots att Japan inte koloniserats är koloniala idéer högst närvarande i Åhléns reklam om Japonism. I artikeln Eating the Other – Desire and Resistance (1992) skriver författaren och feministen bell hooks om hur mass- och konsumtionskultur bekräftar och sprider idéer om rasskillnader. hooks skriver att kommodifiering, den omvandlingsprocess som gör tjänster, idéer och människor till varor eller produkter, av icke-vita kroppar ses som en krydda i en vit vardaglig tillvaro. De Andra blir en vit kolonial fantasi som kapitalismen omvandlat från något avlägset och otillgängligt till köpbara varor, varor med en kolonial aura men som nu kan konsumeras och begäras öppet.
Bild från Åhléns kampanj “Japonism”, 2018. Foto: Åhléns press
I reklamfilmen finns flera tecken på att Åhléns använder sig av de två tidigare nämnda marknadsföringsbilderna, dikotomin traditionellt-modernt, och ett kolonialt begär efter den Andra. Som många koloniala idéer grundar sig fantasin om Japan på en föreställning om det naturliga, genuina och autentiska. Genom hela videon hörs musik i form av ett stränginstrument, något som kan föra tankarna till traditionella japanska stränginstrument, exempelvis koto. Med ord som ”minimalistisk” och “stilfull med inspiration från natur- och djurriket” beskrivs trenden Japonism som något elegant och historiskt. Genom val av ljud och ord vill reklamen alltså anspela på det traditionella Japan.
Å andra sidan förmedlas Japonism som en trend, alltså någonting samtida och modernt. Att Japonism beskrivs som en trend blottar tankar om något obeständigt och föränderligt. Samtidigt ramar ordet in begäret. En trend är det senaste, en strömning precis rätt i tiden och det du måste ha. Trender är flyktiga, det gäller att fånga dem direkt. Inte sällan förknippas trender med mode- och designvärlden. Här förs färg, form och kreativitet ihop med konsumtion och kapitalism i en enda färggrann röra. Genom att benämna Japonism som en trend döljs ordets fulla och problematiska innebörder.
Att det är det svenska varuhuset Åhléns som bjuder, det avslöjar inte bara en kapitalistisk lögn utan visar också maktens ordning.
Under reklamfilmen på Åhléns facebook-sida går att läsa: ”Nu blickar vi Österut till landet där man hyllar det enkla”. I nästa mening skriver Åhléns: ”Låt oss bjuda på diskret elegans och varm minimalism!”. Att Japan säljs genom ord som enkelt och naturnära och samtidigt beskrivs som elegant, minimalistiskt och stilfullt, synliggör dikotomin det traditionella—det moderna. Att det är det svenska varuhuset Åhléns som bjuder, det avslöjar inte bara en kapitalistisk lögn utan visar också maktens ordning. Det är en hierarki där Åhléns, som en del av företagssfären Axel Johnsongruppen, har makten över produktionsmedlen och där Japan blir den producerade varan.
Idén om Åhléns som värd och bjudande förstärks genom den mat som visas i reklamfilmen. Bland det första tittaren möts av är mat sparsamt upplagt på blåmönstrade fat och i skålar. Det är sushi och soppa, sådant som Väst är säkra på att japaner äter. Trots sin sparsamhet ger maten ett generöst intryck. Värden Åhléns bjuder inte bara på en härlig exotisk men elegant miljö – de vill också locka smaklökarna att vara med. Alla sinnen ska väckas, allt för att sälja.
Bild från Åhléns kampanj “Japonism”, 2018. Foto: Åhléns press
Att konsumera innebär att förbruka, använda eller förtära. Talar vi med bell hooks innebär kommodifiering av icke-vita kroppar en krydda i en vit tillvaro. Genom maten i reklamfilmen kan konsumenter bildligt äta och avnjuta den Andra. Matens karaktär och uppläggets minimalism gör det rent och stilfullt. Inget kladd, ingen överkonsumtion. Lagom. Med det skapas njutning genom fantasier om Japan.
Så vad består egentligen den trend som Åhléns kallar “Japonism” av? Vilka idéer används för att sälja Åhléns produkter, och hur uttrycks dem? Genom Åhléns reklamfilm kan flera iakttagelser göras: 1) ett ”vi” etableras (vilka då?), 2) som ska blicka Österut (från var?), och 3) till ett land där man hyllar det enkla (vilka är ”man”? Och vad menas med ”enkelt”? För vem?). Genom att ifrågasätta ord och betydelser tydliggörs att reklamfilmen riktar sig mot en konsument som räknas in i ett svenskt ”vi”, och som blickar österut och betraktar Japan från håll. Japan är enligt denna reklam ett ”land där man hyllar det enkla”, vilket generaliserar och homogeniserar en hel befolkning.
Här kan konsumenter transcendera, överskrida, från sina vita verkligheter in i fantasin om den Andra.
Reklamfilmen förmedlar en exotisk miljö som ska skapa lust och begär hos konsumenten. I begäret finns den längtan efter en intensiv njutning som bell hooks beskriver, en njutning som upplevs ouppnåelig i en vit hegemonisk vardagskultur.
I sökandet efter njutning, självförvandling och upplevelse blir Andras kultur och kroppar ”lekplatser”, skriver bell hooks. Där kan en vit dominerande kultur genom en kapitalistisk process visa sin makt. I reklamfilmen syns en scen, ett påhittat rum uppbyggt av en mängd olika föreställningar. En lekplats. Här kan konsumenter transcendera, överskrida, från sina vita verkligheter in i fantasin om den Andra. Det är en lek som pågått i decennier och som bygger på makt. Vägen till transcendensen går därmed genom ägandet. Genom Åhléns idévärld blir de koloniala tabuna tillgängliga för vita konsumenter, fantasierna har blivit produkter som kan skapa förändring i den vita hegemonin och det är reklamen som visar vad det är för fantasi som ska begäras, vad som är åtråvärt. I Åhléns reklamfilm erbjuds den vita svenska konsumenten en scen, där den själv blir aktören i sina egna japonistiska fantasier.
Syntolkning toppbild: Ett rum inrett i vad Åhléns uppfattar som japonistisk stil. Till vänster en pappersvägg, rakt fram ett T-format plagg på en stång. Möbler i naturmaterial. Foto: Åhléns press
I Jessy-lin Santanas verk The Dice Is For Good Luck pågår en samvaro som ur en kapitalistisk synvinkel är helt improduktiv, den producerar inga varor och inget kapital. Vad innebär det att vara nära varandra, lära av varandra och utbyta kunskap utan att något av det bygger på att tjäna pengar?
Verket The Dice Is for Good Luck undersöker hur platsbaserad kunskap och närhet kan skapas i den privata sfären. Jag försöker närma mig affekterna den sortens kunskap skapar. Genom att stänga ute det offentliga livet, som kräver vår arbetskraft, konsumtion och tid, kanske vi kan få lite mer andrum.
Filmen utspelar sig på en terrass där nära och kära utbyter personliga erfarenheter. Det skvallras, hushållssysslor utförs och måltider delas. Under tiden som filmen rullar, pågår ständiga samtal om allt från skönhet till grannen som tror att det spökar i huset. Samtalen blir ett sätt att dela erfarenhetsbaserad kunskap på, att knyta an till varandra för att känna att man är en del av något större. På terrassen produceras ingenting av monetärt värde och ingen utför lönearbete. Här blir umgänget ett omedvetet motstånd mot det kapitalistiska samhällets intressen.
Människorna innanför rutnätet blir som autonoma öar som möts i vad som skulle kunna förstås som ickeproduktivitet.
Terrassen funkar paradoxalt nog både som en amfiteater och ett vattenhål. De förbipasserande kan lätt kika in men gallret markerar en gräns. Det är inte låst men gränsen respekteras. Människorna innanför rutnätet blir som autonoma öar som möts i vad som skulle kunna förstås som ickeproduktivitet. De blir obetydliga ur en kapitalistisk synpunkt då de varken producerar fler varor eller drar in mer pengar. Det som händer på terrassen är värdefullt på ett sätt som inte går att mäta i profit eller antal arbetstimmar. När det offentliga livet stängs ute får de mellanmänskliga mötena stå i fokus för att ta den plats och tid de kräver. Att vara i det här ickeproduktiva(produktion som i varuproduktion) tillståndet skapar närhet, vilket stärker banden till den egna familjen. Till grannarna och inte minst till lokalsamhället.
Samtiden vi lever i är hyperindividualiserad. Vi ser det som personliga misslyckanden när vi inte lyckas komma varandra nära för att skapa något gemensamt. I själva verket är det ett uppenbart symptom av ett system vi lever i. Det är en struktur som är svår att förändra som individ.
Jag är intresserad av hur vi människor genom alla tider hittat sätt att mötas på. Det har alltid funnits behov för det affektiva. Vi behöver ömhet, gemenskap, och kärlek. Dessa behov är grundläggande och står utanför kommersiella intressen. I varandras sällskap finns det tid för verklig rekreation och förverkligandet av dem som vi är menade att vara.
På toppbilden syns en inhägnad terrass med stolar, en pall, växter och ett bord med en mönstrad duk. På en av stolarna hänger ett tyg eller handduk. På bordet står många saker som en borste, en hårfärgsförpackning, en skål övertäckt med plast och en stor rosa badbalja fylld med saker. Ovanför bordet hänger tre kökshanddukar från taket. På inhägnades galler är små växter och ett transparent tyg upphängda.
Under sommaren 2019 kommer vi att publicera verk och texter under temat Reklam. Som en introduktionstext skriver temats huvudredaktörer Afrang Nordlöf Malekian och Hana Suzuki sina tankar kring hur kommersialismen och dess bilder styr våra kroppar och liv. Hur kan vi som plattform göra en annan politik när allt mer i världen styrs av reklamens logik?
I Kultwatchs kommande tema Reklam granskas bildens, textens, tankens och kroppens villkor utifrån reklam. Texterna och verken som vi ska publicera undersöker vilka relationer som möjliggörs respektive omöjliggörs av kommersiella system. Vad för slags idéer används för att sälja produkter, livsstilar? Hur förhåller sig konsumenter till skapandet av en bild? Utifrån vilka tankar och beteenden utför vi konsumtion? Med Jessy-Lin Santanas film, The Dice Is For Good Luck, letar vi efter rum som upplöser kapitalismens linjära tidsram, sammanhang konstruerade bortom profit.
I en text om Japonism analyserar Maya Nagano Holm och Hana Suzuki Ernström en reklamfilm från varuhuset Åhléns. Japonism, som kan beskrivas som en form av orientalism, framställs där som den stora trenden för hösten år 2018. Genom att historisera begreppet Japonism och ett samtal med bell hooks text Eating the Other – Desire and Resistance (1992), träder koloniala fantasier om Japan fram och ett begär efter att konsumera sig bort från ett vitt vardagsliv.
Den enda känsla som får finnas är begäret, fundamentet i det marknadsekonomiska samhället.
I artikeln Jag minns alla mina tinder-dejter och hur de inte berörde mig, skriver Alexandra Torsell Starud om dejtingappen Tinder och kapitalismens epidemi. Reproduktionen av näthandelns formspråk berövar användarna på sina mänskliga dimensioner till förmån för kapitalismens känsloförakt. Den enda känsla som får finnas är begäret, fundamentet i det marknadsekonomiska samhället.
När det kommer till produktion och konsumtion av reklam, innehar processen ofta arkitekturen av ett redigeringsrum, en plats där olika bilder, ljud, känslor och händelser kopplas samman för att skapa narrativ. Precis som ett filmklippningsprogram, där olika utvalda klipp sammanfogas av ett filmteam till en hel film, en helhet, eller en uppväxt där vuxenvärlden gör val åt ett barn, beslut som sedan blir gränser i barnets liv.
Enskilda reklambilder och tillblivelsen av narrativ, som skapas när vi rör oss genom en infrastruktur under belägring av reklam, bidrar till ett auktoritärt regisserande av våra liv. Det är bilder som är utvalda av någon annan för att möta oss, eller snarare, för att förföra oss. Dessa påtvingade möten resulterar i nya behov eftersom reklam ständigt säljer uppdaterade drömmar och på så sätt tillåts forma vår verklighet. Rörelser riktas och våra vägar kan inte bli något annat än linjära. Vi antar formen av en tidsvisare som rör sig genom en förutbestämd tidslinje.
Processen kring reklam kan också liknas vid ett redaktionellt arbete där material sammanfogas till bilder, berättelser och samtal. Det kan förstås som en slags redigeringsapparat för tänkanden som presenteras för offentligheten. Vi som är redaktörer på Kultwatch kontaktar, korrigerar, vägleder, diskuterar, publicerar och distribuerar, det vill säga att vi utför olika steg i en redigeringsprocess. Varje enskilt görande bär dock olika betydelser eftersom de är beroende av plats och tid. De är bundna till redaktionens arbetsprocess, som villkoras av pengar, kunskap, tid och maktstrukturer.
Vad som är normativt regleras av den redaktionella sammansättningen.
Att som redaktör verka med en ickenormativ redaktörskropp innebär, som alltid, att ständigt arbeta mot olika maktstrukturer. Det är ett redaktionellt arbete. Vad som är normativt regleras av den redaktionella sammansättningen. Att avvika från normen i ett redaktionellt sammanhang innebär att symbolisera främlingskap, den andra. Det kan leda till oönskade erfarenheter, exempelvis att lämna redaktioner för rasistiska företeelser. Redaktioner där ens namn sällan blir rättstavat, vägran för kommunikation eller vilseledande information.
Det redaktionella arbetet kommer därför med ett enormt ansvar, inte minst eftersom arbetet ska ta plats i offentligheten. Redigering blir politik när våra val av skribenter, konstnärer, redaktörer, bilder och ord utformar diskussionerna. Men vad för slags politik gör vi?
Vilka diskussioner ges utrymme i relation till ämnet, avsändaren, tid och plats?
På Kultwatch ser vi att platser, reella såväl som imaginära, bestämts utifrån relationer mellan kropp, tid, tematik och publik. Från vilken plats tillåts vem skriva om vad? Vilka diskussioner ges utrymme i relation till ämnet, avsändaren, tid och plats? På Kultwatch försöker vi därför låta arbetet och tänkandet ta lång tid för att kunna omarbeta dessa strukturer. Vi vill jobba utifrån en icke-kapitalistisk idé där hög och snabb produktion inte prioriteras. Det kan självklart ställas i relation till temat Reklam som undersöker kapitalistiska produktionsmetoder.
För det här temat är vi, Hana Suzuki Ernström och Afrang Nordlöf Malekian, huvudredaktörer för. Inledningsvis, i det redaktionella arbetet, skapade vi en gemensam kunskapsgrund, en plats där vi kan dela kunskap, referenser, idéer och tankar. En delad grund som vi tillsammans kan ta avstamp ifrån för ett gemensamt arbete. Det är ett försök till att utforma en arbetsprocess som bygger och utgår ifrån ett utbyte av kunskap. Det har inneburit att läsa texter, se filmer, redigera material, kontakta, diskutera och skapa schematiskt upplägg för publicering.
För hur tar vi oss till en plats, åker vi dit själva eller är det någon som bjuder oss till sitt hem?
På så sätt blir kunskapsutbytet en möjlig väg till det vi inte känner till men också en metod för att möta människor som inte känner till oss. Det blir en plats där kunskap inte konsumeras utan istället blir en förutsättning för möten och relationer. För hur tar vi oss till en plats, åker vi dit själva eller är det någon som bjuder oss till sitt hem? Kanske kan vi skapa förutsättningar för andra slags möten och samtidigt motarbeta samhällets imperialistiska strukturer?
Kultwatchs Hana Suzuki och Afrang Nordlöf Malekian reflekterar i en essä över kampen kring queera rum och ägandeskap av staden i samband med att Bitter Pills tvingats stänga ned. De undersöker om positionerna mellan att vara ett offer eller att göra motstånd samspelar. Hur kommer det sig att vi än idag vittnar om att HBTQ-personers utrymme i staden begränsas? Vilket motstånd krävs för att vikten av separatistiska rum inte går förlorad? Är motstånd att alltid slå tillbaka eller ens att stå kvar?
Det finns en samhällelig föreställning som polariserar positionerna mellan att vara ett offer eller att göra motstånd. Det ena ses som svagt och det andra som handlingskraftigt. I själva verket är det roller som samspelar och lever i symbios. Marginaliserade gruppers kamper identifieras ofta genom just motstånd. Att vara “ett offer” kan förstås som en strukturell position som gör en kraftlös, passiv eller handlingsförlamad. Ur en normativ föreställning är offerpositionen något negativt eller dåligt, kanske till och med en roll som någon väljer eller iklär sig – offerkoftan.
Staden är en plats som genererar motstånd eftersom den reglerar olika former av ägandeskap, vilka skapar hierarkier. Att äga innebär delvis att ha tillgångar i olika former av kapital som ges utrymmen i staden. Det kan handla om kunskap och medel som kultur, språk och pengar. Det är samhällsapparaten som värderar våra kunskaper och anger kapitalets storlek. Följaktligen blir vi placerade i olika skikt i samhället.
Motstånd är därför inte ett fritt val och har ingen separat position gentemot makt.
I artikeln “The Romance of Resistance: tracing transformation of power through Bedouin women” (1990) skriver antropologen Lila Abu-Lughod att motstånd bör förstås som ett symtom av makt. Abu-Lughod menar att motstånd utförs i relation till makt utan någon egen essens eller originalitet och är alltid inbäddat i olika maktstukturer. Motstånd är därför inte ett fritt val och har ingen separat position gentemot makt. Likaväl som att stå kvar och slåss kan motstånd vara att fly eller gömma sig.
Foto: Mariana Bocoi
Den 31 maj 2019 var den sista dagen queerbaren Bitter Pills i Hornstull i Stockholm hade öppet. Efter höjda hyror och klagomål från grannar skulle baren tvingas slå igen. Det var en varm kväll och många satt på uteserveringen för att umgås och fira åren av fristad, gemenskap och trygghet. Sörja ett slut och en plats som många av oss älskar men som inte längre får finnas. Under denna sista kväll på Bitter Pills blev vi hotade av en man med ett gevär. Vi satt på uteserveringen och såg honom ståendes på andra sidan gatan i ett öppet fönster. Han skrek och tog fram geväret, viftade och skakade med det. Hans blick var vild, triumferande, som om han ägde staden. Genom våld och hot blev han en symbol för makt och ägandeskap. Där satt vi, mitt i skottlinjen. Hade han skjutit rakt fram hade han träffat oss. Vi slutade prata men bara för en sekund. Det var svårt att ta in vad som hände. Han stod där med sitt gevär, viftandes och sedan försvann han. Vårt samtal fortsatte.
Foto: Yousef Lebbad
Inte ens när polisen kom, och det gick att välja mellan att gå in eller lämna området, fick vi panik. De av oss som gick in trängdes. Vi var alldeles för många inne på baren. Vi andades samma luft och svettades i de två små rummen. Vi dansade och sjöng. Den kvällen upplevde vi hoten och minskandet av utrymmen, bokstavligt, men vi fortsatte dansa. Kanske fick vi inte panik för att vi var där tillsammans?
När lever vi och när överlever vi?
Att inte bli rädd kan normativt förstås som en form av makt, att inte låta rädsla styra utan istället agera utifrån något slags förnuft. Men det kan likväl vara dumdristigt. När någon flyr handlar det ofta om rädsla och överlevnad men vi flydde inte. Vad innebär överlevnad för en queer person? När lever vi och när överlever vi? Var det fortsatta firandet ett symtom på de queera berättelser som genom historien kantats av hot och våld från straightcommunityt? Vem äger staden? En man med ett gevär. Och vi stod i skottlinjen.
Queera personer är vana vid att röra sig i ett fält som sammanflätar offerpositionen med motståndet. Ibland till den grad att det blir ett sätt att existera. En relation som lägger grund för både tänkande och sätt att agera på.
Kanske ger det fortsatta festandet enbart ett narrativ som beskriver en maktstruktur.
Om motstånd, med Lila Abu-Lughods ord, bör förstås som ett symtom av makt, och motstånd den här gången var att stanna kvar, att fortsätta festa, hur kan vi se på vår handling i relation till makt? Kanske ger det fortsatta festandet enbart ett narrativ som beskriver en maktstruktur. I berättelsen om Bitter Pills sista kväll, i våra handlingar och i vårt motstånd, skildras en utbredd historia: den om hur utsatta grupper alltid straffas när normen eller den med makt närmar sig.
För kan motstånd vara subversivt eller är idén om ett starkt enat Vi en romantisering? Mireya Echeverria Quezada, chefredaktör för Kontext, skriver att “vi queers vet hur man omvandlar förluster till fester” (Kontext 2019). Men när blir festen till förlust? I narrativet om kampen mot makten finns en skörhet som ofta missas, en skörhet som skulle kunna kallas ”offret”, rädsla eller förlust. Finns det plats för det i den gemensamma kampen?
Vad hade hänt om vi inte stannat kvar, om vårt motstånd bestått i att fly?
Vad hade hänt om vi inte stannat kvar, om vårt motstånd bestått i att fly? Hade det tolkats som ett motstånd eller hade vi setts som enbart offer? Och vad hade flykthandlingen berättat om makten? Om vi hade sprungit, erkänt att han med geväret äger staden. Att han fick den utan kamp, vilka hade det gjort oss till? Dåliga allierade eller svaga queers, personer utanför kampens gemenskap?
Den här gången hade vi tur. Det kunde ha varit ett laddat gevär. Han kunde ha skjutit. Det som sker på så många platser runt om i världen kunde ha hänt här. Vem äger staden?
Omslagsbild: en polis står med ryggen emot kameran framför en avspärrad. Foto Yousef Lebbad
För att skapa det offentliga rummen avgudar arkitektkåren det gamla Greklands agora, Mellanösterns meidan eller Italiens piazza. Det demokratiska torget fyllt av diskussioner, rörelse och handel. Men hur skapas dessa rum i ett klimat där kyla och mörker dominerar? Kvinnors Byggforum anser att det är viktigt att på djupet inkludera fler uttryck – för att fortsätta bygga en demokratisk framtid i ord och handling.
Det offentliga rummet är mer än utrymmet mellan byggnaderna. I en idealisk värld är det där användare har möjligheten, viljan eller kunskapen att delta i stadsplaneringsprocesser och offentliga konstprocesser och skapa sitt gemensamma utrymme, oavsett ålder, socioekonomisk situation, etnicitet, trosuppfattning eller sexuell läggning. Rätten att delta i att forma staden och offentliga rum är en viktig aspekt av demokratin. I praktiken finns det sociala, strukturella och ekonomiska regler som definierar vem får bidra. Skriftliga regler, såsom riktlinjer för urban konst, krav på konstnärens kvalifikationer, rekryteringsprocesser, oskrivna regler och sociala koder påverkar vem som kan vara en aktiv del av skapandet av det offentliga rummet och på vilket sätt. Idag skapas många offentliga rum genom planeringsprocesser som bara skrapar på ytan av behovet och viljan hos stadens användare. Dessa processer görs ofta utan erkännande eller acceptans av individer som avviker från det förväntade, från normen.
Stadsplanerare och konstnärer behöver balansera de privata och allmänna intressen som driver processer i stadsbyggandet, samtidigt som de arbetar med små budgetar och korta tidsplaner. Ofta nedprioriteras allmänintresse genom medborgardialog, workshop och gördetsjälv-arbete då tekniska knäckfrågor och snabba processer anses viktigare. Detta förstärker och befäster de roller stadsplanerare, konstnärer, byggaktörer, fastighetsägare och andra som arbetar som plan- och konstbeställare får, vilket resulterar i att individer som avviker från normen inte blir hörda. Dessa typer av planeprocesser och konstnärliga processer saknar demokratisk kärna och alla ekonomiska och sociala fördelar som följer med mångfald och representation. Kvinnors Byggforum anser att det är viktigt att inkludera fler uttryck för att fortsätta bygga en demokratisk framtid i ord och handling. Så, hur ska vi göra?
För att skapa det offentliga rummen avgudar vi det gamla Greklands agora, Mellanösterns meidan eller Italiens piazza. Det demokratiska torget fyllt av diskussioner, rörelse och handel. Men i internets era, i Sverige där det är mörkt och kallt 9 av 12 månader om året, har det offentliga rummet fått en ny användning och mening. För det mesta av året är det offentliga rummet till för de som har råd att sitta under privatägda kaféers infravärmare. Resten passerar kvarteret med snabba steg klädda i flera lager av ytterkläder och blicken ner för att inte halka. Rummen upphör att fungera som en plattform där vi blir informerade om medborgerliga och politiska frågor.
Vad dagens offentliga rum och beskrivningar av historiska offentliga platser har gemensamt är hur de laddas med symboler.
Vad dagens offentliga rum och beskrivningar av historiska offentliga platser har gemensamt är hur de laddas med symboler. Dessa symboler skapar gemenskap och samhörighet. Men bristen på representation skapar också utanförskap och exkludering. Det offentliga rummen borde vara, och är delvis, en plats för tolerans. Men för att prata om tolerans måste vi prata om Chantal Mouffes agonistiska demokrati. Hon beskriver att olika aktörer i samhället har olika behov och att det är omöjligt att tillgodose allas behov samtidigt. Därför måste vi vara överens om att det finns flera motstridiga prioriteringar inom stadsplanering, arkitektur, bygg- och kultursektorn samt olika behov hos ett spektrum av sociala grupper. Vi bör använda denna friktion som ett medel för social och ekonomisk utveckling. Då skapas en mångsidig och därmed produktiv diskussion. Det är också viktigt att observera att inte alla deltagare i diskussionen har samma erfarenhet, drivkraft, fysiska förutsättningar eller ekonomiska och sociala intressen att vara delaktiga. Kvinnors Byggforum vill att beslutsfattare ser över sina interna och externa riktlinjer, tillgängliggör information, kunskap och gör språket tillgängligt för att göra det lättare att delta i diskussionen. Varje aktör inom stadsplanering behöver ifrågasätta sina egna insatser och komplettera dem istället för att skjuta över ansvaret till andra.
De som inte håller med kan säga att ett mer tolerant perspektiv på konst i det offentliga rummet är fulare eller rörigare. Men offentligt utrymme fyllt med representativ, engagerande konst kan användas för att främja identitet, samhällsengagemang, social sammanhållning och göra miljön mer behaglig och trygg. Urban konst är ett visuellt och alltid närvarande medel för att skapa tillhörighet. Det är en byggsten i vårt kollektiva minne och ett sätt att skriva historia. Därför bör vi vara uppmärksamma på retoriken kring vad som är vackert och ordnat och istället uppmuntra införandet av en bredare grupp deltagare. Stadens konst är idag beställd konst, annars anses den oftast vara olaglig. Konst som inte räknas som laglig tvättas eller skrapas bort. Några få verk som anpassar sig till miljön eller missas av fastighetsägarna håller sig undan från nuvarande regler. I Bagarmossen har konstverket ”Vila i frid Hakim”, som skapades efter att två unga pojkar mördats, målats vid Bagarmossens torg av en för allmänheten okänd konstnär.Marken under fylldes på med ”Hermon RIP”. Ett obeställt konstverk som en del av en gemensam sorg. Verket är nu borta. Lyckligtvis har vi inte lika strikta regler som begränsar icke kommersiell aktivitet på offentligägda platser, därmed är performancekonsten en konstform som anses laglig så länge den följer det offentliga rummens regler och inte skapar motvilja. Där ser vi vad som händer när reglerna för urban konst löses upp. Kan mer tillåtande regler kring urban konst innebära aktivare och mer engagerade invånare? Vi tror det.
Stadens konst är idag beställd konst, annars anses den oftast vara olaglig. Konst som inte räknas som laglig tvättas eller skrapas bort.
Vårt samhälle är mångsidigt och den mångsidigheten bör speglas i det offentliga utrymmet och i byggandet av staden. Ett mångsidigt samhälle kan bara uppnå sin fulla potential om vi ser till att aktivt bjuda in och stärka närvaron av stadens användare oavsett ålder, socioekonomisk situation, etnicitet, trosuppfattning eller sexuell läggning. Den mångfald som finns bland de aktörer som har intresse av att vara en del i att skapa staden borde användas av makthavare och beslutsfattare genom att aktivt bjuda in och ge ansvar åt ett bredare spektrum av samhället – för att fortsätta bygga vår demokratiska framtid.
Kvinnors Byggforum genom Ays Alayat och Vilde Stampe
Kvinnors Byggforum är ett riksomfattande nätverk för kvinnor, icke binära och transpersoner inom byggbranschen. Över yrkesgränser delar vi erfarenheter och diskuterar plan-, bygg- och förvaltningsfrågor ur ett maktkritiskt perspektiv.
Ays Alayat är stadsplanerare på Stockholm Stads Stadsbyggnadskontoret och konstnär. Ays driver även eget företag där den föreläser om frågorna kring inkludering, mångfald, representation och social hållbarhet.
Vilde Stampe är inredningsarkitekt och konstnär. Vilde driver Kristallmatrixen, en arkitekt- och konstgrupp som arbetar med rumsligheter och offentlig plats utifrån maktkritiska och normkreativa perspektiv.
Syntolkning toppbild: Två mån sitter på ett torg på två bänkar, som var och en bara är bred nog för att en enda person ska få plats. På ryggstödet på en av bänkarna står skrivet med sprejfärg ordet KONST, samt lite längre ner med spritpenna “Ruso”.
Nano, is what my family nicknamed me because I was the youngest grandchild for a while (and the shortest). This is a story about how I lived through an abusive father, sexual assault, war, divorce, suicide attempt and becoming a refugee in South Africa. It took a lot of courage to share my story with you and my intention is to firstly raise awareness on what is happening in the Arab queer community and secondly to perhaps help QPOC overcome the struggles that we face throughout our lives.
Nicholas: Heya boy, I’m coming to pick you up in 15. We need to go shopping Adnan: Hey habibi! Okay, I’m gonna get ready. Adnan: I need to buy shorts. Nicholas: Gay shorts? Adnan: The gayest shortest shorts. Nicholas: Haha Nicholas: Coolio
*
According to Elisabeth Kübler-Ross; Denial, Anger, Bargaining, Depression, and acceptance are a part of the framework that makes up our learning to live with the one we lost. They are tools to help us frame and identify what we may be feeling. But I haven’t been able to identify what am I feeling. I’m going through all these complex feelings in the light of speed, then I’m going through them again. Every day. Every single morning. I feel like I’ve been riding a roller coaster of emotions, but I can’t seem to identify the ups and downs. Everything has happened so fast Nicholas. And you left, so abruptly .. so quickly… and so untimely.
I woke up to a phone call from my dear friend Josh. “Adnan, I’ve got bad news”. I knew it was Nicholas. I’ve always worried about Nicholas, not that he’s ever given me a reason to, but I think that’s how I’ve learned to love someone deeply. I worry about the people I love, because I know that life is hard and it’s unfair.
And Nicholas was the opposite, he was gentle, kind, sensitive and extraordinary. When I first met Nicholas, I obviously had a crush on him, like most boys do. So, I asked him out for dinner. Super nervous about what to wear and what to talk about – we went to get pizza. He was nervous too, I could tell. He couldn’t stop talking and I couldn’t stop listening. Nicholas has this mesmerizing child-like way of talking that was the definition of adorable. He was like a puppy, you’d be lucky to have his attention for more than a minute. Yeah, it irritated me sometimes, but with time I loved it like I loved almost everything about him. We got to know each other and nothing romantic has happened. I couldn’t’ make a move because I was too scared and I never asked him about how he felt. Most people thought we were “together” and we entertained the idea because it was fun. Deeply I wished it was true but with time I preferred to be his close friend than his boyfriend. I believe I’m a better friend than a lover and I didn’t want to lose him.
Due to my visa expiring and other circumstances, I had to leave back to Damascus, Syria. Though I didn’t want to. I never wanted to go back home. I just had to. With a heavy heart I said good bye to everyone and Nicholas. We didn’t cry, we didn’t make it a big deal because I repeatedly promised him that I’ll be back before he knew it. I’m sorry Nicholas. I had no idea that it was the last time I’d be seeing you. If I did, I would never say good bye. I’d never let you leave my sight. Going back to Damascus was an exceptionally harsh experience, one that I wouldn’t wish upon anyone. I had no idea that my extended family had found out about my sexuality. I had no idea that everything I wrote online was exposed by someone whom to this day sends screenshots of my social media accounts to my homophobic family.
My family’s reactions was as you could imagine horrifying, invasive, terrorizing, and petrifying. It started with small talks: “We can get over this problem” “This disease can be fixed” “Through religion we can relief ourselves from this sin” “Your problem isn’t forever, if you choose to fix it”. These are sentences I heard on daily basis. They’d never address it as “sexuality” it’ll always be words like “problem, disease, infection, mental illness, sexual disfunction, curse, crisis, disability and etc..”. They forced me to shut down my social media accounts many times. They’ve been creating ghost accounts and they keep on tracking everything I say or do. Together, they came to the decision that I need to be healed from this illness (homosexuality that is). So they did some research and they found this religious doctor that helps people recover from “sexual diseases/disabilities”.
Like any sane person would do, I refused to go. I said I am not struggling with my sexuality so why would I want to fix something that isn’t a problem? There’s nothing to change, it’s just how it is. Talking back or arguing has only made things worse. The method developed from small talks to emotional abuse. They told me many times that if I stay the way I am, Allah will curse our family and lead all of us to hell. My sisters/cousins would never be able to get married because nobody would want a gay child or gay genes in their family. My family won’t be able to get jobs anywhere because if people found out, they’ll shut us out forever. I’ve refused anyway, though the feeling of guilt has resurfaced. The feeling that “I’m a burden” which I have worked so hard to shut down has resurfaced and I couldn’t be more devastated. How did I feel it come back? When I’d watch porn, sometimes a quick thought would come to my head like “This is unnatural”. Their voices have been planted in my head like seeds. I know it’s not right but it’s in my head now, I can’t get rid of it. I can’t stop hearing it. Emotional abuse turned into threats. “We’ll shut you out from the world. You’ll never leave. We’ll bring the doctors home to treat you forcibly”. So yes, I said yes. I was scared and I was too weak and alone to fight all of them. I thought that maybe if I go, I’ll get to show them that I agree with them, while I plan my exit.
I overestimated myself once again, I didn’t know that maybe I am not strong enough to go through this. I didn’t know that putting myself through this is damaging and traumatizing. I thought I was strong enough but now I know I can’t conquer all my fears. I can’t watch myself go through conversion therapy and just be okay. I can’t be okay. I don’t know how to be okay. I can’t remember what it feels like to be okay. I went to the doctor they recommended, they wanted to go come with but I begged them not to.
The humiliation, fear that’s crawling down my spine, anger that’s blinding my sight, my knees becoming weaker with every step I take to the doctor. With tears filling my eyes, holding them back so hard. I told the reception “I’m here for doctor Haitham. My name is Adnan.” She answered “He’ll be with you shortly”.
I walk into his office. I’m staring at everything like I’ve never been outside the house before. The untidy desk. The smoke from his cigarette lingering in the air. The boxes of medicine all over the floor. The chilling cold thin air that I’m barely breathing.
Doctor: “Welcome Adnan – what brings you here?” Adnan: “My family thinks I have a sexual disorder, So I’m here to fix it” Doctor: “Do you think you have a problem?” Adnan: “I don’t know” Doctor: “What’s your problem?” Adnan: “I’m attracted to men” Killing his cigarette while smiling: “You don’t think that’s a problem” Adnan: “I don’t know” Doctor: “You seem shy” Adnan: “I’m a shy person” Doctor: “We’ll fix that too – according to science, certain cells in the brain develop abnormally in early childhood which makes us attracted to the same sex. If we can go back and fix what made these cells believe that this is who we are, we’ll be back to normal. We can live like normal people again.”
He continues: “Through the intervention of medicine, we can get over this problem. We’ll first suppress sexual desire by medicine and by therapy we will talk our way through a normal sex drive/orientation. I’ve had many pedophiles come here too and they simply got over their disease. You don’t have to worry. I have many degrees and 30 years of experience in sexual disorders.”
Not knowing how to react, all I could do was nod my head. I was scared, but a different kind of scared. I’ve never feared my life this way and I’ve been through war. I can feel my heart pulsing. I can feel my bones shriveling. I just wanted to get out, I wanted to breathe. But I was outnumbered. I am outnumbered. I am alone. I felt like I was being erased by the second. I felt like my existence was being blown away into the wind and there was nothing I could do to hold it together. I agreed to almost everything he said. I knew I was going to lose whatever argument, and I would probably make it harder for me if I did argue. He was also recording everything. I knew he was reporting back to my family with progress, he told me it’s how it works.
I left the office, I didn’t even cry. I couldn’t. I was in shock. I couldn’t believe that this was happening to me. After all the work I’ve gone through to accept who I am and embrace who I am. This strange force of evil is storming over me and I have no shelter. Nothing and no one to protect me. I’ve never been more confused. I didn’t know what to do. So I went home. I went into my room and I wore those “gay” orange shorts that I bought with Nicholas. I’ve put them on while holding back my tears and I got into bed. I thought that maybe if I slept in them, I’d see Nicholas again in my dreams. I’d be with him again and I’d be happy. I’d be safe.
So every night before I go to sleep, I wear my orange shorts. Hoping that one day, I’ll wake up without having to take them off, that I won’t have to hide them underneath my skin anymore.
I november 2018, bara ett par månader efter valet, tog kommunstyrelsen i Botkyrka kommun ett chockerande beslut som kom som en blixt från klar himmel för de flesta inblandade: att utan förvarning lägga ner alla kommunens tre mötesplatser för unga vuxna, och att den planerade fjärde inte skulle öppna. Kultwatch har träffat medgrundaren och operativ chef Victoria Escobar på Changers Hub, en ideell förening som arbetar för ungas utveckling i Botkyrka, för att prata om vikten av mötesplatser, om potential som förbises och vad som skulle kunna göras annorlunda.
Att det skulle bli en förändring för unga vuxna-verksamheten i kommunen stod klart när den nya kommunstyrelsen träffades för första gången den 14 november 2018. En konsultfirma hade på uppdrag från Botkyrka kommun tagit fram en rapport som hävdade att mötesplatserna hade misslyckats med att få unga vidare till studier eller arbete. Kultur– och fritidsförvaltningen hade utifrån den skapat ett förslag om att lägga ner en mötesplats och göra vissa förändringar i de andra.
Men arbetet med mötesplatserna hade pågått under en längre tid, hade ungdomarnas förtroende och det hade lagts mycket resurser och personalkraft på – det arbetet förbisågs som värdefullt arbete. Det fanns inneboende värden långt bortom de rent praktiska, att mötesplatserna fungerade som samlingsplatser, som språngbrädor för Botkyrkas välkända kulturverksamheter, som utgångspunkter för nya drömmar och projekt.
Istället bestämde sig den nya politiska majoriteten, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna, att helt lägga ner verksamheterna. Beslutet fattades utan dialog med ungdomarna själva.
Reaktionen hos många var först chock – hur kan man ta ett så stor beslut på ett så drastiskt sätt – och sedan ilska. Beslutet möttes av massiv kritik från både unga och vuxna i området, för att använda sig av ett stigmatiserande språk, fatta beslut över ungdomarnas huvud och för att avsaknad av konkreta åtgärder.
Nedläggningen kommer inte i ett politiskt vakuum. I flera kommuner har politiker – ofta med ursäkten att förebygga kriminalitet och “stök”– riktat in sig på just fritidsgårdar och mötesplatser för unga vuxna i ytterstäderna. Ett antal uppmärksammade nedstängningar och nedläggningar den senaste tiden är till exempel Norra Hisingen i Göteborg, Husby i Stockholm och Seved i Malmö. Ofta får det fatala konsekvenser. Den självorganiserade mötesplats som var under uppbyggnad i Sätra i Stockholms kommun fick inga kommunala resurser och fick läggas ner – en händelse som direkt kan kopplas till att ungdomars faller offer för rekrytering till kriminalitet.
I batongliberalismens tidevarv blir de politiska prioriteringarna istället ofta poliser, ordningvakter och så kallade trygghetssatsningar. De öppna mötesplatserna byts bort mot konkreta verksamheter för att så snabbt som möjligt få in människor i slitsamma låglöneyrken, så kallade “jobbskapande aktiviteter”. Samtidigt försvinner också ungkulturhusen, viktiga platser som utgör en viktig funktion i det unga civilsamhället.
Under hösten 2016 närvarade jag tillfälligt på ungkulturhuset Porten i Jordbro som ligger söder om Stockholm. På nära håll såg jag engagerade och kompetenta kulturpedagoger och ledare. Jag stötte på unga som ville känna sig delaktiga i samhället och känna att staden även tillhörde dem, att de har en plats där de kan vara invånare oavsett födelseland, födelseort eller klassbakgrund. Ungkulturhus utgör viktiga platser för områdets unga där de kan få utrymme att pröva sig fram i livet. Detta vågar jag säga är en klassfråga, vilka unga vuxna har möjlighet att resa runt, ta så kallade “brödjobb” eller pröva sig fram utan att bli ifrågasatta eller tvingade i “jobbskapande aktiviteter”? En sådan viktig plats för unga är Lava i Stockholm som välkomnar unga mellan 14 och 25 år. Där kan unga ägna sig åt kreativ verksamhet eller få stöd att förverkliga sina projektidéer. Många av dagens kulturarbetare har någon gång besökt Lava i sin ungdom. Ungkulturhuset Porten i Jordbro tvingades stänga ned trots konsekvensanalys som påpekade faran med att unga inte hade en kreativ plats för egen utveckling.*
Men det finns andra möjligheter och andra drömmar. Till exempel Changers Hub. Det är en ideell förening med bas i Alby, Stockholm, och som driver kurser, events, föreläsningar och coaching för unga vuxna mellan 16-25 år. Det är en organisation som arbetar för att möjliggöra en bättre fritid och framtid för unga vuxna i Botkyrka. Changers Hub har två “hubbar”, en Alby och ett co-working space i Stockholms innerstad. Förutom att ordna aktiviteter måste Changers Hub ses som en viktig organisation där unga kan engagera sig utan krav på prestation. En plats där unga kan ordna kulturevenemang. En plats där unga kan hitta sin grej och utvecklas. En plats där unga inte endast är siffror i politikers enögda kvantitetstänkande, ett tänkande där mätbarhet är viktigare än unga med egen agens och tillgång till resurser.
Mitt under nedläggningen av mötesplatserna hösten 2018 träffade jag Victoria Escobar som arbetar på Changers Hub i Alby. Men sitt engagemang har Escobar arbetat outtröttligt för unga och ungas villkor i Botkyrka. I våras mottog hon priset 2019 K P Arnoldspriset som delas ut av Mångkulturellt centrum i Fittja.
*
Hej Victoria! Jag tänker att vi kan börja med att du berättar vem du är.
—Jag är 26 år gammal, uppväxt och bor i Norra Botkyrka. Utbildad pedagog och idag medgrundare till organisationen Changers Hub som startade 2015. Sedan jag var 15 år har jag varit delaktig och arbetat med ungdomsfrågor i ytterstaden. Allt från ideellt engagemang inom föreningsliv till frågan om ungas mötesplatser.
Berätta om Changers Hub!
— Changers Hub demokratiserar framgång så att alla unga ska kunna förverkliga sig själva oavsett startsträcka. Våra hubbar är specialanpassade för våra medlemmar. Utöver att hubben är en plats där du kan sitta och jobba, kan du även gå våra kurser eller program, bli idécoachad, hänga på våra events och gå på våra inspirationsföreläsningar.
Hur fungerar verksamheten?
— Alla är välkomna att sitta med oss under tiden vi har öppet, det är från klockan 9.00 till klockan 17.00. Sen är vem som helst välkommen att göra projekt eller utställningar tillsammans med oss. Vi har avsatta datum för varje aktivitet. Vi jobbar jättemycket med låga trösklar, för att inkludera flera. Vi tror någonstans på att demokratisera framgång, oavsett om du vill göra din förälder lycklig eller om du vill bli ekonomiskt framgångsrik. Jag coachar även ungdomar som del av verksamheten.
Hur många är det som jobbar på Changers Hub?
— Idag är vi sex stycken heltidsanställda. I Alby är vi tre stycken heltidsanställda. Vi är en ideell organisation som samarbetar med Botkyrka kommun. Allmänna Arvsfonden är vår huvudbidragsgivare, sen har vi andra stiftelser som stöttar oss. Men mellan 2015-2018 jobbade vi ideellt. 2018 fick vi finansiering för att jobba heltid med vår verksamhet, med lön. En dröm gick i uppfyllelse när vi fick igenom det.
Hur många besöker verksamheten?
— Idag har vi ungefär 1 500 medlemmar. Beroende på aktivitet har vi allt från 30 till 100 gäster. Antal besökare beror på vilken aktivitet det är och om vi erbjuder mat eller om det händer något annat samtidigt, som en utställning till exempel. Under våra kurser och program har vi ett maxantal på 20 personer. Vi har även ett co-working space inne i stan som är fullsatt hela tiden.
Vad är co-working space:t i stan för något?
— Co-working space:t i stan är i stort sett en plats där du kan sitta och göra din grej. Allt från att jobba med din idé, ditt frilansande arbete eller ditt plugg. Du ska inte behöva betala varje gång du vill byta till en kreativ och skön miljö. Idag finns det många co-working spaces som kostar pengar för att vara där vilket blir omöjligt för många. Vi vill även tillgängliggöra staden för flera, skapa en plats i innerstaden där fler känner sig trygga och representerade.
Foto: Edgar Blanco
Vilken målgrupp vänder ni er till?
— 16-25 år. Men vi har föräldrar, vuxna och barn som kommer hit till Changers Hub i Alby. Vi stänger inte dörren för någon. Så länge det är en aktivitet som folk känner tilltalar dem så är det ok att andra målgrupper besöker oss.
Vad tycker du är det viktigaste med ditt arbete?
— Det viktigaste med mitt arbete är att jag möjliggör för unga vuxna att förverkliga sig själva. Många gånger har jag mött unga som har en drivkraft att vilja göra något. Som önskar att jobba med sin idé, som önskar att få sitt drömjobb men aldrig får det. Att få bli möjliggöraren som öppnar eller ger lite ljusglimt till öppna dörrar, är det viktigaste med mitt arbete. Jag vill inte bara ge hopp, jag vill ge verktyg.
Hur fungerar det praktiskt?
— Ja, när vi startade Changers hub hade jag tidigare varit i kontakt med en ung kille som sa: ”Vicki, jag har länge velat jobba med barn och unga men vet inte hur jag ska göra. Jag vet att jag vill skapa lovaktiviteter, jag vill att det ska vara gratis, jag vill kunna erbjuda utbildningar…” Jag ba, ok shit, låter som värsta verksamheten typ. Så jag coachade honom. Efter ett halvår sa han att han var redo att köra. Han ville starta en förening. Jag frågade hur många dem var, och om det var några som kunde ställa sig bakom den gemensamma visionen? Han svarade ja. Så, han kom igång med sin verksamhet och driver idag en förening som erbjuder lovaktiviteter för två kommuner. Älskar att följa hans resa och se honom växa i sin roll. Sen är jag definitivt inte den enda som motiverar honom eller ger honom möjligheter. Vi har aldrig sett oss som dom enda kunskapsbärarna utan vi ser oss mer som ett community som skapar ett nätverk som kan stärka flera i sina drömmar och i sitt nästa steg.
Jag tänker att ni har startat verksamheten för att det saknades något?
— Min dröm som ung var att öppna en fritidsgård. När jag var ung så saknade jag en plats som kunde motivera mig i det jag drömde om. Jag saknade stödet, folk som sa till mig, ”Go for it, det är klart du ska göra det. Du behöver göra dom här stegen för att komma dit”. Det enda jag kunde vända mig till som också påminner mig om hur det ser ut idag var en fritidsgård, ett bibliotek, skolan och mitt hem. Så har det sett ut tills vi startade egentligen. Vi startade en mötesplats som är banbrytare.
Foto: Edgar Blanco
På vilket sätt är Changers Hub banbrytande?
—Vi vet vilken potential som finns här i Botkyrka. Vi som drog igång Changers Hub arbetar här och är uppväxta i området och ser potentialen som finns i vårt område på den här platsen. Myndigheter pratar hela tiden om att hjälpa de som är utsatta, vilket jag vet är något som behöver göras. Men myndigheter glömmer bort potentialen som redan finns. Det finns unga med drömmar, unga som väntar på att dom ska få vägledning i vart de ska ta nästa steg. Men ändå läggs fokus på negativa förebilder, kriminalitet och konsekvenserna utsattheten medför. Det är en verklighet men vi måste också erbjuda något för dom som väntar på att bli sedda för det dom är.
Du nämnde vad som fanns i din omedelbara närhet när du var ung, det var fritidsgården, skolan, föräldrar, ungdomens hus, bibliotek. Men de räckte inte till. Varför?
— På den tiden erbjöd ungdomens hus biljard, tv-spel och fikahäng. Vi fick fritidsaktiviteter, men vi måste skilja på fritid och meningsfull fritid. Unga vuxnas mötesplats i Botkyrka kan ses som ett misslyckande, men vi måste ställa oss en viktig fråga. Hur har verksamhetsutvecklingen letts framåt? Vilka effekter har mätts? Hur många har gått till arbete och studier? Men framförallt, hur har den informella utbildningen sett ut på mötesplatserna? Mötesplatsen i Norsborg har till exempel genomfört ett flertal ledarskapsutbildningar, lektioner i körkortsteori och Hjärt- och lugnräddningsutbildningar som inte har rapporterats in och som genomförts efter ungdomars efterfrågan. Dessa aktiviteter bör också rapporteras in till kommunen eftersom dessa insatser leder till ungdomars kompetens- och personliga utveckling.
Du sa att ni jobbar ganska mycket med att motivera och stärka ungdomar, varför är det viktigt?
— Jag tror att det är viktigt för att du som ung ska kunna ta dig an utmaningar men också möjligheter. Jag pratade med några vänner om hur den mediala bilden av orten påverkar oss som bor här. Den dödar både självförtroendet och självkänslan.
Det jag vill säga med det är att vi behöver stärka varandra och ge verktyg och möjligheter för att kunna utvecklas, eftersom vi bär på en helt annan startsträcka som innebär helt andra spelregler.
Vad är utmaningen just nu? Är det något du oroar dig för?
— Ur ett personligt perspektiv så är det svårt att skilja på organisationen och mig själv eftersom jag är uppväxt och bor här. Det är svårt att inte jobba hela tiden för engagemanget är så stort, både till organisationen och till bostadsområdet. Det är ju inte hållbart i längden. Annars är jag orolig över hur Botkyrka kommun ser på våra unga vuxna. Politiker ser unga som om dom alltid kommer att vara på ett visst sätt. När det egentligen behöver belysas vilken föränderlig kontext unga lever i. Unga följer trender och utmaningarna förändras över tid.
Foto: Edgar Blanco
Kan du ge exempel?
—Den här lokalen brukar till exempel användas för natt-LAN ibland. Unga kommer hit och spelar på natten och då är det fullt med datorer härinne och fullt med unga vuxna som spelar LAN. Det har blivit ett stort intresse. E-Sport har blivit jättestort och hur ser vi på det? Hur har LAN erbjudits på unga vuxna-mötesplatser? Min rädsla är att vi alltid ser unga vuxna från Botkyrka som ett gäng där alla behöver sättas in i jobb och studier, när vi egentligen behöver prata om deras potential och vilken hållplats i livet dom är på nu. För att sen kunna erbjuda en meningsfull fritid.
Det kanske handlar om att vrida på perspektivet. Unga vuxna behöver inte hjälpas utan få tillgång till saker. Unga vuxna behöver resurser?
— Definitivt. Jag har en syster hemma som är 19 år och hon är också trött på att vuxna ska se henne som ett offer som behöver hjälp. Hon säger, ”jag behöver inte hjälp, visa mig hur man gör bara så kommer jag kunna göra det”. Vissa har jättemycket drivkraft, men vuxna missar den, eftersom det inte erbjuds tillgång till den.
Hur ser med framtiden ut för Changers Hub?
— Det ser positivt ut. Vi har skapat en stabil grund, men framtiden är som sagt föränderlig. Kommunen är också positiva till vårt arbete. Vi har lyckats dokumentera effekterna som organisationen skapat tillsammans med medlemmarna, vilket är jätteviktigt för vårt fortsatta arbete framåt.
Hur ser det ut för andra verksamheter, finns det farhågor kring nedstängningar?
—Här i Botkyrka finns det ett stort föreningsliv med stora aktörer som gör ett fantastiskt arbete med unga vuxna. Vi har alltifrån föreningar som driver fritidsgårdar, entreprenörskapsprogram, kulturaktiviteter och satsningar som leder till arbete och studier till att kraftsamla aktörer som gör ett bra arbete. Vilket även innebär utmaningar för lokala aktörer eftersom vi alla arbetar med olika individer. Min reflektion är att vi inte behöver stänga ned mötesplatserna, utan göra om.
Det måste även erbjudas en gedigen utbildning till personerna som arbetar på mötesplatserna. Det räcker inte med att ha goda relationer med de unga och boende i området. Uppdraget för att arbeta med unga vuxna mötesplatser måste någonstans formuleras om. Jag tror inte på att andra aktörer tar över mötesplatserna, jag tror på att civilsamhällets aktörer och mötesplatserna kompletterar varandra. Samarbetet mellan oss kan definitivt bli bättre, men det är ett internt arbete som behöver byggas fram.
Hur tänker du kring de värdefulla kompetenserna som ni har?
—Vi på Changers Hub brukar prata om mångkraft istället för mångfald. Vi lyfter fram att vi är kreatörer som bär på olika utbildningar och erfarenheter. Amanias Abraha är ekonom och har en bakgrund inom management- och eventvärlden. Fares Hamed har en bakgrund inom management och Siduri Poli inom start-upvärlden. När vi startade insåg vi hur viktig variationen av våra kompetenser var, eftersom det ger ett bredare perspektiv och innebär bättre representation för målgruppen vi arbetar med. Om jag utgår från mig själv, jag är utbildad lärare men valde egentligen att arbeta som informell lärare. Du behöver inte jobba till det du har pluggat, du kan jobba med det du tycker är kul.
Det jag vill säga är att varierad kompetens är otroligt viktigt och att det inte är omöjligt så länge du tycker det är kul.
Foto: Dilshan Fernando
Är det någon kompetens som du tycker inte värderas tillräckligt?
— Informellt lärande, både förstå vad informellt är, vad det kan vara och vad det finns för värde i det. Informellt lärare för mig innebär folkbildning för mig. Ingen behöver äga sanningen och kunskapsbäraren kan vara vi:et tillsammans med våra perspektiv och erfarenheter.
Det går ihop med det du pratar om, att fler människor tillsammans kan göra saker. Tänker du att det behövs sådan arbete?
— Jag brukar alltid nämna att Järvaområdet är i framkant när det kommer till organisering och ta sakfrågor ända fram till mål, alltså förändringsarbete. Det är något jag verkligen ser upp till och något som får mig att reflektera över varför vi i Botkyrka inte har kommit lika långt. Min slutsats är att vi har inte arbetat med folkbildning i samma utsträckning och vi har inte inte varit enade kring en fråga att arbeta tillsammans med. Jag tror vi behöver samlas mer under ett och samma tak. Lite som Folkets Husby, ett sånt hus hade vi behövt i Botkyrka. Folkets hus i Hallunda gör ett bra arbete, men vi behöver arbeta mycket bredare och där huset drivs av och för medborgarna i området.
Jag tror att det är dags för något nytt. Vi behöver bryta det traditionella sättet i hur vi ser och arbetar med unga vuxna och deras mötesplatser. Vi behöver förändra strukturerna och göra det tillsammans med dom det berör.
Vad drömmer du om? Vilken är din drömscenario just nu?
— Min dröm är att det finns platser där unga vuxna kan mötas. En plats där de får möjlighet att vara nyfikna på världen och vad den har att erbjuda. Min dröm är att det finns en plats där du som behöver hjälp av en vuxen kan få den. Idag sker det, men på en väldigt begränsad nivå eftersom agendan i hur verksamheterna ska bedrivas redan är satt och har ramar som behöver uppdateras.
*Macarena Dusant skriver om vikten av ungkulturhus i publikationen Med vänliga hälsningar från kontoret, Unga kontoret, Hökarängens stadsdelsråd 2018. Redaktör: Erik Annerborn.
På konsthallen Index visas Roxy Farhats första(!) soloutställning i Sverige. En skarp och genomgående utställning där ett feministiskt manifest framträder i rummet.
Min första träff med Roxy Farhats konst var genom videoverket Middle Class Paradise (2010) som är en parafras på artisten Coolios 90-tals raplåt och musikvideo Gangsta’s Paradise. Konstnären har i sitt verk bytt ut problematiken om gansta-livet i LA till problematiken om medelklassnormen på konsthögskolan där hon utbildade sig: Konstfack i Stockholm. Formen, de populärkulturella referenserna och kritiken som avhandlas i verket (med en underton av kall humor) är några anledningar till att jag intresserat mig för Roxy Farhats konstnärskap.
Det första verket i utställningen på Index som jag möter är ett porträtt i form av ett loopat videoverk där två kvinnor ler stort. Kvinnorna rör sig inte, utan står bara med handen i midjan, något översminkade och festklädda. Ju mer jag tittar på verket desto mer stelt framstår deras leende. Kvinnorna tittar tillbaka på mig med en fast blick, som en utmaning. Verket Acting Woman (2017) är både olustigt och märkligt roande på samma gång. Kritiken av hur kvinnor tvingas in i trånga, sexistiska och objektifierande roller återkommer i flera verk. Acting Woman välkomnar mig till en utställning där ett feministiskt manifest framträder i gallerirummet allteftersom jag tar mig fram genom de olika videoverken.
Roxy Farhat, Acting Woman, 2017. Stillbild.
Roxy Farhats användande av musikvideos är ett smart och roligt sätt att ägna sig åt kritik. Verken bär på flera referenslager och ett exempel är videoverket United Colors of Bitchaton #3 (2019), som är del av en serie videoverk med samma huvudtitel United Color of Bitchaton (som givetvis en parafras på en känd klädkedja). Här parafraseras låten Wait (The Whispers Song) av rapduon Ying Yang Twins men där konstnären byter ut den grovt sexistiska raptexten mot (feministiskt)buskis dito. Här parodieras gangsta rap-estetiken och används för att ändra på maktordningen. Gestalterna i verket bär, bland annat, överdimensionerat tjockt och långt könshår, svartmålade tänder samt mycket bling-bling. Här är ordningen omvänd, kvinnan objektifierar mannen, äcklar sig och rappar om sina (nedre) läppar.
Roxy Farhat, United Colors of Bitchaton #3, 2019. Stillbild.
Humor är återkommande i Roxy Farhats konstnärskap. Det används som ett sätt att kommentera såväl som diskutera erfarenheter, stereotyper, kapitalistiska och patriarkala strukturer i samhället. Det är tunga ämnen som konstnären avhandlar på ett till synes lättsamt sätt, men bakom den raljerande tonen får vi allvarsam samhällskritik slängd mitt i vårt ansikte.
Det direkta tilltalet är något som utmärker Roxy Farhats konstnärskap, vilket förstärks av DIY-estetiken. I vissa verk för det tankarna till analoga hemmagjorda videocollage, eller, ihopsatt film med hjälp av smarttelefonens olika appar. Vissa av videoverken har element som anspelar på billig produktion, det kan till exempel vara dansen som utförs i videon, ett filter som läggs på den “färdiga” produktionen eller enkel och banal raptext, vilket förstärker absurditeten i verken.
I videoverket HOUSEKEEPING (2009) som gestaltar en hotellstädare som rap-konverserar om sitt arbete tar konstnären upp frågan om städarnas villkor. Här ser vi konstnären, ibland ensam och i vissa sekvenser är det tre versioner av konstnären, med iklädd hotellstädarutstyrsel medan hon bäddar hotellsängar, gör rent toaletter, gör rent golv och utför något som kan liknas vid kulturskole-koreograferad dans:
We are foreign, we are female, we get it done for you, everybody grab your list, ain’t no time to be pissed, baby don’t forget your keys, get to work now, one two three. I’m a housekeeper, in the hotell biz, underpaid labor on a daily basis.
Till låtens beat har Farhat lagt till inslag av ljud från dammsugare och toalettspolning vilket fungerar som ett autentisk element och som givetvis bidrar till det parodiserande uttrycket. Hon tittar rakt på dig och här finns inget undergivet eller glorifierande. Konstnären lyckas förmedlas villkoren för en städare med humor. HOUSEKEEPING är så aktuellt det kan bli idag i ett samhälle där medelklassens självförverkligande vilar på att exploatera underordnade grupper. I Sverige har RUT skapat möjligheten för medelklasskvinnan att både göra karriär, ha familj, inreda hemmet och ägna sig åt mindfullness (rosa yogamatta på ryggen cyklandes till SATS) på bekostnad av marginaliserade kvinnors osäkra arbetsvillkor och sönderarbetade kroppar.
Roxy Farhat, HOUSEKEEPING, 2009. Installationsbild. Foto: Index Foundation.
Det direkta och humoristiska tilltalet i konstverken kan ses som en metod för att ta upp de komplexa frågorna som verken berör: konstens smakhierarkier, konstens exkluderingsmekanismer, sexism, subjektivitet, klassfrågor, rasism och patriarkatet. Farhats institutionella kritik berör både konstens domän och samhällets strukturer. Konstvärlden är ju del av ett samhälle som upprätthåller sunkiga hierarkier och ideal. Kanske är det därför Roxy Farhat samarbetar med andra personer, som ett sätt att bryta med bilden och praktiken av den ensamme konstnären i sin ateljé.
Kritikaliteten i Roxy Farhats konstnärskap kan sägas ligga i hennes gränsöverskridande arbete. Hon närmar sig flera praktiker som performance, film, kollektivt arbete, dokumentär och musik. Film eller videoverk verkar vara ett verktyg för Farhat att befinna sig i och där videoverkets potential kan undersökas. Att ställa ut arbeten som inte självklart anses ha en plats i konstens vita heliga kub upplever jag som ett tydligt ställningstagande. På så sätt ter det sig självklart att uppdrag i form av musikvideo som Zhala – I’m In Love (2014) och The Knife – A Tooth For An Eye (2013), visas i utställningen. För övrigt är Zhala – I’m In Love en av de vackraste gestaltningarna av syskonskap jag tagit del av.
Utställningen är curerad på så sätt att videoverken tillsammans formar en känsla av att komma in i ett rum med olika TV-utbud. Lite som att zappa mellan kanaler eller skrolla i mobilskärmen, fast en förflyttar sig mellan olika TV-apparater och några iPads. Alla videoverk som visas på TV-skärmar är placerade och fördelade på tre oliksidig formade podier där kanterna känns i rummet. Utställningstiteln WUH-PSHHH! refererar till ljudet av när piskan viner. Inom BDSM-praktiken används piskan för dominans och underkastelse, podierna som bär videoverken passar bra i denna inramning. För Roxy Farhats konst är så skarp att det är klart att podierna som bär hennes verk har vassa kanter. De pekar åt olika riktningar, och i likhet med konstnären, tar plats, står ut, sticker hål, är i vägen.
Installationsbild av uställningen. Foto: Index Foundation.
I tider av feministisk backlash efter #MeToo och i tider där feminism används för att marknadsföra företag, politiska partier och mediepersonligheter är det viktigt att Index visar Roxy Farhats första(!) soloutställning i Sverige. Och vi behöver smarta konstnärer att skratta tillsammans med medan vi kämpar mot patriarkatet.
Utställningen Roxy Farhat: WUH-PSHHH! visas på Index – The Swedish Contemporary Art Foundation mellan 6 april-26 maj 2019. Besök deras hemsida här.
Macarena Dusant och Hana Suzuki Ernström intervjuar gruppen Mapping the Unjust City / Vem äger staden? som formades under en fristående kurs på Kungliga konsthögskolan. Mapping the Unjust City /Vem äger staden? arbetar i linje med metoden kritisk kartografi, vilket innebär att platsers vedertagna narrativ och sanning ifrågasätts. Genom att tillföra ny kunskap till kartan kan maktstrukturer synliggöras. I Mapping the Unjust Citys fall undersöks kapitalisering av allmänna platser. Studien gestaltas med utgångspunkt i Stockholms tunnelbanekarta.
Ni formades som grupp på kursen Mejan Arc på Kungliga konsthögskolan år 2015. Varför intresserade ni er för just köpcentrum som offentlig plats? — Under kursen fick vi i uppgift att göra en studie över offentliga platser och gemensamma resurser i Norrköping. Fokus i vår undersökning blev Mirum galleria, en galleria som tidigare hette Hageby centrum, i en av Norrköpings mest resurssvaga stadsdelar. Mirum köptes 2014 av en av Norges rikaste män, fremskrittsparti-anhängaren Olav Thon. Samtidigt flyttades kommunala verksamheter som till exempel biblioteket till detta köpcentrum. För oss väckte detta frågor om kvaliteten på de “möten” som förväntas äga rum på dessa slags “mötesplatser” som det talas så mycket om. Det föranledde ett intresse för att titta närmre på köpcentrum som exempel på hur ägandeförhållanden dikterar det sociala.
Kan ni berätta lite om varför ni fortsatte att arbeta med Mapping the Unjust City efter kursen? — Efter att kursen avslutats fick vi snabbt förfrågningar från flera håll att presentera kartan, så vårt fortsatta gemensamma arbete fick en naturlig start. Vi hade arbetat med frågor om rätten till staden i andra former tidigare, men det blev uppenbart för oss att det här kollektiva bildskapandet möjliggjorde nya sätt att prata om de här frågorna. Allteftersom utförsäljningar av bostäder och centrumanläggningar pågår har vi dessutom även velat följa förändringarna. Vi är också intresserade av att förstå skillnader och likheter mellan olika platser, ägare och deras strategier. Vi är intresserade av hur det går att få syn på och förstå osynliga och abstrakta lager av staden. Att visualisera det som inte är synligt ser vi som en kognitiv och estetisk utmaning. Eftersom vi alla har bakgrund i olika discipliner och är bra på olika saker så händer det också mycket i samarbetet som vi inte hade kunnat göra helt själv, så det är en gemensam lärandeprocess också.
Digitala skissbilder av tunnelbanekartan på smartphone. En app som kan ge information om ägandet ser ut vid enskilda stationer.
Hur har er kartläggning utvecklats genom åren? Vilka utvecklingar kan ni se från när ni började arbeta med frågan? — Vi har gjort ett antal olika versioner av kartan och mött olika slags utmaningar. En tidig version av kartan inkluderade till exempel porträtt av ägarna i respektive bolag och det resulterade i en karta över “vita rika män”. På sätt och vis avslöjande den kartan mer än den rent grafiska som anger företagsnamn och logotyper. Samtidigt har vi inte velat individualisera de här processerna eftersom det handlar om större ideologiska strukturer som enskilda företagsledare inte kan råda bot på. En utmaning vi brottas med är dikotomin privat–offentligt som vår karta bygger på. Alla kartor är föreslående och risken är att det offentliga här läses som någonting automatiskt gott, när det är det offentliga- alltså kommuner – som aktivt säljer ut dessa torg. Dessutom faller privat-offentligt samarbete utanför vår ram. En annan utmaning är att ge kringberättelserna en mer framträdande plats. Vår studie är inte enbart kvantitativ utan innehåller delar som ibland hamnar i skuggan av kartan. Det är lätt att bli absorberad av frågor om skala och att försöka följa kartans inre logik, men kringberättelserna ger en annan möjlighet att artikulera det som till exempel är motsägelsefullt. I en artikel vi skrivit för Parse Journal, “Thoughts on Representations of Ownership”, skriver vi lite mer om dessa utmaningar.
Vad har offentliga platser för betydelse för demokratiska processer? — Det beror på vad vi menar med offentlig plats och demokratiska processer. De senaste åren har många som arbetar med stadsbyggnadsfrågor pratat om vikten av mötesplatser och massor av pengar har lagts på dialogprojekt. Samtidigt som vi har sett det gemensamma monteras ned på platserna där vi bor och verkar. Dessutom verkar det sällan diskuteras vilka som ska mötas, och hur det ska ske. Men framförallt tillåter dialogprojekten inte ett samtal om vem som bör äga och förvalta platserna, och det finns inte heller något rättsligt skydd för dessa slags försäljningar. Även om de senaste decenniernas utförsäljningar ställer nya frågor till det offentliga, verkar de offentliga platserna alltid ha inneburit en kamp om gränserna för det gemensamma; vad och vilka som ska få ta plats. Självklart var/är det kommunalt ägda torget också kringgärdat med gränser för vilka individer och beteenden som är tillåtna, till exempel är bruket av ordningsvakter knappast ett nytt fenomen vad gäller privatägda platser. Lokala centrum är en plats där kampen, om vad och vilka som ska räknas in, möjliggörs. Grupper skulle kunna formera sig och försöka ändra spelplanen. Då uppstår ett görande, och görandet är det som är viktigt i en urban allmänning, snarare än tron på det offentliga rummets essentiella värden.
Residency room, Marapouparken Gästrummet, 2019. Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?
I förhållande till köpcentrum, vad har torget för betydelse i ert arbete? — I vårt arbete likställer vi köpcentrum och torg då vi betraktar köpcentrum som inhägnade torg. Enligt ordningslagen är köpcentrum offentlig plats och juridiskt är de alltså att betrakta som torg.
Finns urban allmänning, det vill säga gemensamt ägd mark i staden? Om ja, hur fungerar det? Om nej, varför inte tror ni? — Ja, de finns. Våra kartläggningar har hittills utgått ifrån begreppen offentligt och privat och därför tyvärr inte innefattat ett tredje sätt att förvalta en plats bortom det offentliga och privata. En urban allmänning är en sådan möjlighet, som vi har som ambition att tydligare väva in i vårt arbete. Därför har vi inledningsvis initierat en publik läsecirkel på filosofen Ugo Matteis bok “Gemensam Nytta” som äger rum under våren 2019 på Marabouparken konsthall. Den urbana allmänningen är livsviktig för staden om staden ska kunna skapa meningsfulla sätt att organisera tid och rum på. De ekonomiska processerna, med den pågående omfördelningen från de som inte har till de som har, homogeniserar och segregerar inte bara städerna utan hotar hela deras existens. Allmänningar är en möjlig horisont för hur resurser och rum skulle kunna fördelas annorlunda, men också ett sätt att begreppsliggöra och koppla samman kamper och försök som hela tiden pågår. Vi tror att det är viktigt att inte definiera vad en urban allmänning är, men ett sätt att förstå dem är att de oftast innehåller en resurs som tillgängliggörs av en gemenskap för det allmänna. Det är alltså platser som möjliggör en ständig omförhandling av sina brukare, till skillnad från till exempel toppstyrda platser med definierade ramar, och försöker också skapa nya relationer mellan både brukare och platsen.
Mapping the Unjust City / Vem äger stadens karta över centrumägande utefter Stockholms tunnelbanenät. Klicka på bilden för att se den i full storlek.
Vilka problemen ser ni i och med att centrum privatiseras i allt högre grad? Påverkar det torget som offentlig plats? — En skillnad är att den fysiska miljön i inhägnade centrum påverkar oss så att vi som använder platsen tänker att den tillhör någon annan, inte oss. Vi gör därför inte anspråk på den på samma sätt som på ett öppet torg utomhus. Skälen till detta är dels väggar och tak, men också väktare, övervakningskameror och skyltning. Många centrum utvecklas i riktning mot vad som kan kallas exkluderande design eller defensiv arkitektur, alltså miljöer som är gestaltade så att det inte ska gå att uppehålla sig där utan att konsumera, eller som potentiell konsument. En av våra studenter från Nyckelviksskolan, Jonna Zeitler, gjorde nyligen ett arbete om Liljeholmsgallerian i form av ett kvitto som synliggör de osynliga kostnaderna för att vistas där; att man till exempel måste köpa kaffe för att få sitta, i brist på gratis sittplatser. En problematik med privatisering av offentliga platser ligger även i de grundläggande skillnaderna mellan allmän platsmark och fastigheter. Allmän platsmark är den mark som tillhör alla, såsom torg, gator och parker men saknar enligt definition ett kommersiellt värde, då den inte går att sälja (utan en ändrad detaljplan). I fastighetsaffärer skapas vinst genom att på olika sätt öka platsens kommersiella värde och därigenom få avkastning på sin investering. Här finns alltså helt olika intressen i botten, som i sin tur styr vad som tillåts hända på platsen.
Hur omförhandlas/utnyttjas idéen om det offentliga rummet idag? Vilka varningssignaler ser ni utifrån privatisering? — En tydlig varningssignal är att centrumägare och förvaltare är dåligt införstådda med att köpcentrum är offentlig plats och att demonstrationsrätt därför gäller där. När vi gjorde en mailundersökning kring detta år 2015 var det många centrumägare som sa att vi inte får demonstrera i “deras” centrum och hänvisade oss till närliggande torg, när det juridiskt korrekta i själva verket är att hänvisa till polisen för ansökan om demonstrationstillstånd.
Er kartläggning av privatisering av centrum har gestaltats utifrån tunnelbanekartan. När vi ser kartan tänker vi på kritisk kartografi. Vill ni förklara hur ni förhåller er till begreppet? — Kritisk kartografi är ett begrepp för kartläggningspraktiker som utgår från grundantagandet att kartor och kartläggningar speglar och skapar sociala maktrelationer. Skapandet av kartor, inte endast geografiska, kan därför medvetet användas för att studera makt och föreslå nya maktordningar, och på så sätt utmana våra tankesätt och handlingar. För oss har det varit en helt central metod och idétradition. Även om kartor konnoterar både auktoritära och koloniala eurocentriska förhållningssätt gentemot världen, så har kartan också en demokratiserande potential. En karta kan i bästa fall synliggöra dolda sambandsförhållanden och föreslå berättelser som utmanar de dominerande. Landskapsarkitekten James Corner menar att “kartans funktion mindre handlar om att spegla en verklighet än att engagera sig i omskapandet av den värld människor lever i”.
Hur går ni vidare i ert arbete, hur ser ert arbete ut framåt?
— Under vår residency-period på Marabouparken konsthall våren 2019 har vi påbörjat ett arbete med en filmessä med utgångspunkt i utförsäljningen av Hallonbergen och Rissne centrum. Dessutom har vi ett samarbete med programmeraren Mathias Tervo där vi håller på att ta fram ett digitalt verktyg för insamling av information och berättelser om ägandeförhållanden i köpcentrum, inledningsvis begränsat till Stockholmsområdet.
Gruppens medlemmar Åsa Johansson, Sarah Kim, Paula Urbano, Maryam Fanni Elof Hellström. Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?
Mapping the Unjust City / Vem äger staden? är en tvärdisciplinär grupp som bedrivs sedan 2015 med bas i Stockholm. Gruppens medlemmar är grafisk formgivare Maryam Fanni, landskapsarkitekt Åsa Johansson, curator Sarah Kim och konstnären Paula Urbano samt Elof Hellström.
Toppbild: Detalj på den tredimensionella tunnelbanekartan som Mapping the Unjust City / Vem äger staden som visades som en installation på utställningen Public Luxury. Arkitektur, design och kampen om det gemensamma, 1 juni 2018 – 13 januari 2019, på ArkDes i Stockholm.
